|
"Prästen gick in i det allra heligaste en gång om året, på den stora försoningsdagen, för att rena helgedomen. Den förrättning, som då utfördes däri, fullbordade den årliga tjänstgöringen. På försoningsdagen ställdes två getabockar vid ingången till tabernaklet, och man drog där lott om dem. På den ena lotten skulle stå: "för Herren," och på den andra: "för Asasel." Den bock, på vilken lotten "för Herren" föll, skulle slaktas som syndoffer för folket, och prästen skulle bära hans blod innanför förlåten och stänka det på nådastolen. " Översteprästen bekände Israels barns skuld över den andra bocken, och sände den därefter ut i ödemarken. "Viktiga sanningar rörande försoningen blev genom denna årliga tjänst framställda för folket. Syndoffren, som bars fram under året, utgjorde ställföreträdare för syndaren. Men offrets blod hade inte fullt försonat synden. Det var blott ett medel, genom vilket synden flyttades till helgedomen. Genom att offra blod, erkände syndaren lagens myndighet, bekände han eller hon sin synd och tillkännagav sin tro på Honom, som skulle ta bort världens synder; men personen var inte helt och hållet befriad från lagens fördömelse. Sedan översteprästen hade tagit ett offer för menigheten på försoningsdagen, gick han in i det allra heligaste med blodet och stänkte det på nådastolen över lagtavlorna. Därigenom blev lagens anspråk på syndarens liv tillfredsställt. Sedan tog prästen i sin befattning som medlare synderna på sig själv, och då han lämnade helgedomen, bar han Israels brottslighet med sig. Vid ingången till tabernaklet lade han sina händer på syndabockens huvud och bekände över den "israeliternas alla missgärningar och brott, alla deras synder" och lade dem på bockens huvud. Och när bocken, som bar synderna, sändes bort, ansåg man, att de för evigt blivit skilda från folket. Sådan var tjänsten, som förrättades som "en avbild och skugga av de himmelska tingen." Hebréerbrevet 8:5" - Patrarker och profeter s. 374 |