E F F A T H A

Artikler
                          - som omhandler tro
Tilbage til oversigten





Adventisttankegångens Utveckling om rent och orent Kött

Ron Graybill

Manuscript Releases Nr. 852, sidan 1,
Kostråden beträffande rent och orent kött, som grundas på Tredje Moseboken 11 och Femte Moseboken 14, förstås och godtas i allmänhet ibland adventister i dag. I motsats till Gamla Testamentets ceremonilagar, som pekade hän mot Kristus, eller till de medborgerliga lagarna, som styrde teokratin, vilade sundhetsreglerna på naturliga lagar, och gällde således inte bara under en viss tidsålder. Sålunda undviks orent kött ibland adventister, som äter kött. På 1800-talet godtog adventisterna icke desto mindre skillnaden mellan rent och orent kött utifrån den levitiska lagen, ehuru denna också klart fördömde svinkött.
Förbudet mot svinkött måste först upprättas, men det tog tid. Innan hälsobudskapet kom till Ellen White år 1863, gick både hon och James White emot de troende, som försökte att förbjuda svinkött. ”Vi tror på inget vis, att Bibeln lär att dess [svinkötts] rätta bruk är syndigt under evangeliets tidsålder”, skrev James White 1850. År 1858 försökte en broder i New England, utan tvivel S. N. Haskell, igen att motverka bruket av svinkött, och ville göra ickeanvändningen därav till ett trofasthetsprov mot Guds Ord. Fru White skrev till honom och sade att: ”Om det är församlingens plikt, att avhålla sig från svinkött, kommer Gud att visa det för flera, än två eller tre.”
Efter hälsoreformens syn, var fru White naturligtvis emot bruket av svinkött av skälet, att det åstadkom förutsättningar för ”skrofler, spetälska och kräftsvulster.” Uppenbarligen argumenterade hon och andra adventister, som skrev emot bruket av svinkött fram till 1866, strängt utifrån hälsosynpunkter. Med andra ord, bara för att vissa bibliska sakskäl anfördes, för att förstärka förbudet mot svinkött, kan vi ej dra slutsatsen, att adventister vid den här tidpunkten befann sig på den rätta vägen till en lagbunden lära om skillnad mellan rent och orent kött.
År 1866 hänvisade D. M. Canright till Femte Moseboken 14:8: ”Inte heller svinet, ty även om det har klövar idisslar det inte. Det är orent för er. Ni skall inte äta av deras kött, och deras döda kroppar skall ni inte röra.” Men Canright nämner inget annat orent kött, och anför inte stoffet i Femte Moseboken ytterligare rörande ämnet. När han nämner ostron, i en artikel påföljande år, omtalar han deras påstådda krafter till, att uppegga ”vissa slags känslor”, och lyfter inte fram något bibliskt argument.
År 1870 åtar W. C. Gage sig, att argumentera häremot i en konkurrerande adventisttidskrift, som gjorde invändningar mot det ”bibliska påståendet, att svinet är orent.” Men Gage citerar varken Femte Moseboken 14 eller Tredje Moseboken 11. Faktiskt säger Gage detta: ”I fall Bibeln inte avgör saken, låt då förnuftet segra. Undersök djuret, och notera dess lortaktiga vanor.” Han diskuterar några av de bibliska vittnesbörden om svinkött, men hans artikel bidrar långt ifrån till en bred förståelse av den bibliska läran om rent och orent kött. Artikeln kännetecknas av naturalistiska resonemang och kretsar endast kring frågan om griskött.
I en artikel 1872, ”Svinets Kött”, visar James White, hur den levitiska lagen skall användas. Han nämner Femte Moseboken 14:8 igen, och han försöker, att motbevisa argumenten hävdande, att förbudet mot förtärandet av svinets kött blott var judiskt, och därför inte bindande för de kristna. Han påminner sina läsare om, att skillnaden mellan rent och orent erkändes i Bibeln långt innan det ”existerade en endaste jude.” Dock går han inte igenom argumenten emot svinet, för att fastställa överordnade kategorier för rent och orent kött. Han diskuterar över huvud taget inte Bibelns regler, för hur man skiljer däremellan.
Den överordnade åtskillnaden mellan rent och orent kött i adventistkretsar förblir outvecklad under återstoden av 1800-talet. Ehuru adventister diskuterar livligt emot svinkött, fortsätter huvuddelen av deras sakskäl att vila på fysiologisk grund. Uriah Smith avvisar klart användningen av den mosaiska särskillnaden: ”Vi tror, att det finns starkare skäl att vila på [för förbud mot svinkött], än de ceremoniella lagarna under den förutvarande tidsåldern, ty om vi antar, att dessa lagar fortsatt är bindande, måste vi anamma dem alla, och då kommer vi att ta oss vatten över huvudet.”
I adventistkretsar motarbetades allt köttätande under 1800-talet, varför bruket av griskött faktiskt förbjöds. Annat kött, vilket vi betraktar som orent, gick, skenbart, inte att se i samma belysning som svinkött.
En gång, då Ellen White var sjuk, berättade hennes son W. C. White, att hon uppmanades till, att inta en smula ostronsoppa, för att lugna ned magen. Hon manades, att inta ett skedblad eller två, men resten av soppan avvisade hon. Det föreligger bevis för, att fru White under ett skede i sitt liv faktiskt åt några ostron. År 1882, då hon bodde i Healdsburg, California, skrev hon ett brev till sin sonhustru Mary Kelsey White, i Oakland, vari hon bad om följande: ”Mary, om Du kan skaffa mig en låda bra, färsk sill, gör vänligen detta. De förra, som Willie fick tag på, var bittra och gamla. I fall Du kan köpa burkar, ett halvt dussin burkar med färska tomater, gör det. Vi har användning för dem. Om Du finner några burkar med färska ostron, köp då dem.”
Ellen White stack inte under stol med, att hon under svåra omständigheter, då hon på resande fot erfor besvär, spisade en liten mängd kött. I boken Liv och Hälsa {Counsels on Diet and Foods}, som blev utgiven 1938, berättar hon om sitt förhållande till köttätande, efter att ha fått synen om hälsoreformen, enligt följande: ”Jag strök strax kötträtter från min matsedel. Hädanefter har jag bara några gånger måst äta litet kött.” Detta stämmer med hennes tidigare publicerade uttalanden från 1890 i boken Christian Temperance and Bible Hygiene, där det står: ”Då jag inte kunde få den mat jag behövde, åt jag några gånger litet kött; men jag blir mera och mer rädd för det.”
Men utöver dessa exempel föreligger det bevis för en viss slapphet på 1870- och 1880-talen, som medgav en smula kött på matbordet, även om det inte var oundgängligt. Svårigheterna med, att kyla ned och förflytta mat på 1800-talet, utgjorde en mycket större utmaning, än att säkra en fullvärdig kost, utan att bruka kötträtter. Först på 1890-talet gav fru White uttryck åt sin avsmak för kötträtter på väg till Australien: ”De har överflöd på mat med kött i, beredd på allehanda vis; men då jag inte tycker om köttmat, får jag låta mig nöja med en rätt spartansk kost.”
Då Ellen White var i Australien för första gången 1894, beslutade hon sig för, att inte längre spisa kött, ett beslut, som hon inte ändrade på under resten av livet. Så här skriver hon om det:
”Sedan lägermötet i Brighton [Januari, 1894] har jag absolut tagit bort kött från matbordet. Oavsett om jag är hemma eller borta, gäller regeln, att inget av detta slag skall förekomma i min familj, eller serveras på mitt matbord. Jag har blivit visad mycket härom under nattens timmar.”
Ellen Whites egen förståelse av särskillnaden mellan rent och orent tycks ha blivit starkare med tiden. År 1864 anmärkte hon, efter att ha behandlat ämnet Noa, att han fick lov till, att förtära ”rena” djur efter vattenfloden. Och 1890, då Patriarker och Profeter kom ut, anmärkte hon, att Simsons föräldrar instruerades, att avhålla honom från ”allt orent”. Åtskillnaden ”mellan födoämnen som rena och orena” var inte ”blott en ceremoni och egenmäktig föreskrift, utan grundades på sanitära principer.” Därutöver gick det judiska folkets ”otroliga livskraft” i tusentals år att spåra till denna särskillnad. Anmärkningsvärt nog, tog hon inte upp denna aspekt hos Simsons liv år 1881, då hon skrev artiklarna, som det mesta materialet om Simson baserades på senare i Patriarker och Profeter. 1905 tog hon åter upp judarnas särskillnad, varvid denna tid omtalas i förbindelse med svinkött, ”andra djur och fåglar, vars kött förklarades vara orent.” Avsnittet fortsätter med en uppräkning av andra sidor hos judarnas hälsolagar, som sjundedags-adventister aldrig har försökt, att genomföra. Alltså går det kortfattat att säga, att fru White aldrig tydligt tillkännagav, att någon överordnad särskillnad mellan rent och orent kött var något, som sjundedags-adventister ännu var bundna att iaktta. Hennes uttalanden anbeföll, att den judiska praxisen visserligen uppmuntrade till denna ståndpunkt, men inte var ett måste.
I dag behöver adventister, med sin insikt om skillnaden mellan rent och orent kött, betona den allmänna bristen på en sådan lära inom Adventistsamfundet på hennes tid. 1883 sade W. H. Littlejohn, i en frågespalt i Review, att han inte var säker på, om ostron skulle förbjudas som orent kött, såsom det står i Tredje Moseboken 11. Om de skulle förbjudas, sade han, skulle det bero på en naturlig orsak därtill. Det var också vid denna tidpunkt, som Uriah Smith uttryckte sin starka vägran, att använda den mosaiska lagen i ovan nämnda sammanhang.
De första hälsoreformatorerna nämnde några gånger ostron, då de förklarade nackdelarna med ätandet av kött. 1857 säger Russell i sin Hydropathic Cookbook, att alla blötdjur, däribland ostron, utgjorde ”dålig näring.” James C. Jacksons kommentar om ostron var mera välkänd för adventisterna, jämte hans övriga kritik mot köttätande i en artikel, som James och Ellen White tryckte på nytt i ”Hälsa, eller hur man skall leva”. Jackson gjorde indvändningar mot ostron, därför att de var åtelätare. J. N. Loughborough sade, att alla skaldjur, däribland ostron, var förkastliga, eftersom de innehöll så litet näring och var svåra att smälta. År 1891 reagerar så slutligen Kellog kraftigt på en del kommentarer från forskare om ostron. Han fördömer djuren som vanskliga att smälta, och ”den lägsta formen av soptunnor”, och antagligen innehåller de det dödliga giftet tyrotoxin. I ljuset av den omfattande litteraturen mot svinkött, är protesterna mot ostron och annat ”orent” kött följdriktiga.
Oavsett banbrytarnas praxis och förståelse härvidlag, skall vi aldrig grunda våra egna beslut för ett sunt leverne på andra personers exempel. Det gjorde fru White tillräckligt klart, då det gällde henne själv under ett improviserat tal i Battle Creek:
[Ellen G. White talar:] ”Syster White hade inget kött i sitt hem, eller tillredde det, på åratal. Och här har vi orsaken till [vissa personers] hälsoreform: ´Nu har jag sagt åt Er, att syster White inte äter kött. Nu vill jag, att Ni inte skall äta kött, eftersom syster White inte gör det.´ Nåväl, jag bryr mig inte om sådant. I fall Ni inte är överbevisade om något bättre, än att Ni inte skall äta kött, för att syster White inte gör det, ger jag ingenting för Er hälsoreform, om den nu vilar på mitt tycke. Vad jag önskar, är att var och en av oss skall stå som värdiga personer inför Gud, i vår personliga helgelse inför Gud, varigenom vi helgar själens tempel åt Gud. ´Om någon fördärvar Guds tempel, skall Gud fördärva honom.´ {Första Korintierbrevet 3:17.} Nu önskar jag, att Ni skall betänka detta, och inte göra någon människa till Er måttstock.”
Föga överraskande tycks S. N. Haskell, som var först ut med att uppmana församlingen till, att upphöra med bruket av griskött, ha varit den förste att föreslå ett klart, bibliskt förbud mot allt orent kött, som fullt ut vilar på förbuden i Tredje Moseboken 11. I Maj, 1903 skrev han:
”Bibeln visar på grundregler i många avseenden, och så överlåts det åt oss, att använda omdömet i denna sak, medan det i många andra sammanhang utfärdas en tydlig befallning. . . . Genom Sin allsmäktiga plan har [Gud] utpekat en del av djurriket som soptunnor. . . . För att vi skall känna till dem, som utgör orent kött. Han satte ett märke eller brännmärke på dem.”
Så citerade Haskell Tredje Moseboken 11:1-8: ”Att äta detta har Herren förbjudit.” Haskell konkluderade, ”att detta är högst vederstyggligt i Hans ögon.”
White Estate, den 27. April, 1981.