|
| - som handlar om tron | Åter till översikten |
De årliga högtiderna och dess förebilder
Lennart Wiberg
I det judiska, levitiska gudstjänstsystemet förekom ett antal årliga vår- och hösthögtider med tillsammans sju ceremoniella sabbatsdagar. Dessa firades alltså endast en gång om året.
Den sjunde dagen och de årliga sabbatsdagarna Den ”skugga” – avbild - som talas om i Kol 2:17 syftar på bland annat ”sabbat” i vers 16. Men denna ”skugga” avbildar ”verkligheten själv…Kristus” (v 17). Dessa skuggor måste ha kommit till efter syndafallet, eftersomde syftade på Kristus. Före syndafallet behövdes inget försoningsverk. Sjundedagssabbaten, som instiftades på sjunde dagen i Skapelsen -före syndafallet -kan alltså inte vara en sådan ”skugga” som här talas om. De sabbater som instiftades på Sinai är emellertid sådana ”skuggor”, och det skall snartbevisas.
Försoningsdagen, som var en ceremoniell sabbatsdag, avbildade den verkliga försoningsdagen, som började 1844 e Kr, enligt profetian om de 2300 dagarna i Dan 8:14. Som förklaring på detta hänvisas t ex till ” Den stora striden” av Ellen White. Här skall vi endast bevisa att försoningsdagens placering på den sjunde månadens tionde dag (3 Mos 23:27) upplyser om att försoningsdagen är en del av en fortskridande frälsningsplan, vilken ännu inte har fullbordats.
Sju är fullkomlighetens tal i Bibeln. De sju församlingarna, de sju sigillen och de sju basunerna i Upp. boken beskriver Guds folks erfarenheter under 2000 år mellan Jesu första och andra ankomst. De årliga högtiderna med de sju ceremoniella sabbatsdagarna i 3 Mos 23 avbildar olika faser i Guds frälsningsplan under samma tidsperiod. Precis som de sju församlingarna, de sju sigillen och de sju basunerna kommer - var för sig - i bestämd ordning tidsmässigt, ett högre nummer medför en senare uppfyllelse, så uppfylls dessa sjusabbatsdagar tidsmässigt i den ordning de uppräknas.
I sammanhanget bör nämnas att högtiderna i 3 Mos 23 också firades av Israel under Gamla Testamentets tid, dels (1) till minne av Guds ledning och välsignelser i det förflutna, dels (2) till minne av Guds godhet mot Israel under den tid som var just då. Den profetiska uppfyllelsen (3) var således den tredje anledningen till högtidsfirandet. Här skall inte närmare kommenteras dessa högtiders betydelse när det gäller Israels minne av Guds välsignelser till detta folk under GT:s tid utan endast högtidernas profetiska innebörd.
Påsken Lammet, som hela Israels folk skulle slakta och äta under påsken(se 2 Mos 12), pekade framåt mot Jesu Kristi offer på Golgata: ".....vi har också ett påskalamm, som är slaktat för oss, nämligen Kristus." 1 Kor 5:7. Påsken firades på 14:e dagen i första månaden, se 3 Mos 23:5, vilket blir i mars/april. Denna högtid instiftades i Egypten när de 400 åren av förtryck och slaveri där hade tagit slut för Israel, se 1 Mos 15:13-14, 2 Mos 12. Under samma natt som Israels barn åt det slaktade påskalammet drog folket ut från slaveriet i Egypten (2 Mos 12). Detta symboliserar Jesu offer som frälser oss från syndens slaveri om vi tar emot honom som vår personlige Frälsare (Joh 8:31-36, Gal 4:8-9): ”…Jesu Kristi, hans (Faderns) Sons, blod renar oss från all synd…Om vi bekänner våra synder, är han trofast och rättfärdig, så att han förlåter oss våra synder och renar oss från all orättfärdighet.”1 Joh 1:7, 9.
Det osyrade brödets högtid Kristi syndfria liv var absolut nödvändigt för frälsningsplanen. Offret måste vara felfritt (1 Petr 1:18-19). Genom tron på Påskalammet Kristus tillräknas oss hans fläckfria rättfärdighet (rättfärdiggörelsen) samtidigt som vi får Guds kraft till att övervinna alltsom är orent i våra liv. Guds barn övervinner synden genom Kristi nåd. Den gamla surdegen avlägsnas.
Sju symboliserar fullkomlighet. Ätandet av det osyrade brödet under sjudagar avbildar Guds barn som under hela sitt liv tillgodogör sig mer och mer av Kristi karaktär. De växer i fullkomlighet – ”först strå, sedan ax och därefter fullmoget vete i axet”. Mark 4:28 (jämför Matt 5:44-48, 19:21). Guds barn är samtidigt medvetna om att deras synder är förlåtna genom tron på Påskalammets blod, vilket påsken som kommer precis före det osyrade brödets högtid undervisar om.
Dagen efter påsken, den 15:e i första månaden, var en ceremoniell, årlig, sabbatsdag, den första dagen i det osyrade brödets högtid. Dagen efter den dag då Jesus korsfästes var den sjunde dagens sabbat, se Luk 23:54 - 24:1 och Joh 19:31. Denna dag vilade Jesus i graven. Den ceremoniella sabbaten den 15:e i första månaden avbildade den sjunde dagens sabbat då Frälsaren låg i graven. Då bekräftades den sjunde dagens giltighet efterHans död.
Innan vi studerar de högtidsdagar som innehåller ceremonier i samband med skördarna i lsrael bör vi känna till att i Bibeln liknas Guds barn vid säd, vilken växer och mognar till skörd (Matt 13:24-30, 37-43; Mark 4:26-29; Upp 14:14-16).
"Dagen efter sabbaten skall prästen vifta" "den kärve, som är förstlingen av er skörd". (3 Mos 23:11, 10). Den sabbat som här omtalas är den ceremoniella sabbaten den 15:e i första månaden. Viftoffersceremonin, som alltså inföll på den 16:e dagen i denna månad, var en del av det osyrade brödets högtid. Förstlingskärven skulle således viftas på den tredje dagen efter påsken. Denna ceremoni pekade fram mot Jesu Kristi uppståndelse på den tredje dagen efter Hans korsfästelse (Matt 16:21, 17:23): "Men nu har Kristus uppstått från de döda såsom förstlingen av de insomnade." (1 Kor 15:20). Den förstlingskärve som nämns ovan var början på kornskörden. Kristus var förebilden till förstlingskärven som skulle "vifta inför Herrens ansikte, för att ni skall räknas som välbehagliga" (3 Mos 23:11). Det är först när syndare, genom tron, ikläds Kristi rättfärdighet som de får tillträde till Fadern och får evigt liv (se 1 Kor 1:30).
Tillsammans med Kristus uppstod många avsomnade heliga, vilka for upp till himlen tillsammans med Honom (Matt 27:52-55, Ef 4:8) "med löfte om" att samma sak skall ske med alla som har dött i tron på Frälsaren (1 Kor 15:20, 23). Årets sista högtid, bärgningshögtiden, dvs lövhyddohögtiden, avbildar denna senare uppståndelse då Jesus kommer tillbaka (mer om detta senare). Vad beträffar den skara som uppstod med Kristus säger grundtexten att "de kom ut ur sina gravar efter Hans uppståndelse" (Matt 27:53, Baker´s lnterlinear Bible), vilket visar att Jesus var "förstlingen" av dessa uppståndna precis som Han är "förstlingen" till den sista, stora, heliga skaran, som uppstår vid Hans återkomst (1 Kor 15:23). Förstlingskärven avbildade allt detta.
Pingsten I Nya Testamentets tid kallas denna högtid pingsten (Apg 2:1, 20:16; 1 Kor 16:8) vilket i de engelska biblarna har översatts till "Pentecost" från det grekiska ordet "pentekostes", vilket betyder "femti" (Strong´s Exhaustive Concordance). Detta är alltså en hänvisning till de femtio dagarna som skulle räknas från den dag då viftofferskärven skulle viftas "inför Herrens ansikte".
Det var just på pingsten som "skördehögtiden" - "veckohögtiden" - fick sin symboliska uppfyllelse då en stor själaskörd (3000 personer) blev inbärgad genom den helige Andes utgjutelse, se Apg 2. Precis som "skördehögtiden" var början på veteskörden blev följden av den helige Andes utgjutelse på pingstdagen början till en själaskörd som skulle sträcka sig över en stor del av den då kända världen (Kol 1:5-6). Det var Jesu Kristi seger över död och Satan i uppståndelsen som gjorde denna stora själaskörd möjlig. Det är därför som denna högtid räknades femtio dagar från den dag som avbildade Jesu uppståndelse.
Eftersom "skördehögtiden" och dess symboliska uppfyllelse inföll på samma dag, inses också att Jesu korsfästelse resp. uppståndelse inföll exakt på påsken resp. på den dag då viftoffersceremonin utfördes två dagar därefter.
Lövhyddohögtiden Lövhyddohögtiden, som började den 15:e i den sjunde månaden, varade i åtta dagar, se 3 Mos 23:33-36, 39-43. Lövhyddohögtiden kallades också "bärgningshögtiden" och den hölls "vid årets utgång" (2 Mos 23:16). Den första och den åttonde dagen var ceremoniella, årliga, sabbatsdagar (3 Mos 23:39). Denna högtid var en glad fest av tacksamhet för årets sista stora inbärgade avkastning, se 2 Mos 23:16, 3 Mos 23:33-43, 5 Mos 16:12-15. Höstskörden var över och all frukt hade samlats in (i flera bibelöversättningar - se King James Bible, Revised Standard Version, New English Bible - står det att avkastningen har avbärgats i 3 Mos 23:39).Lövhyddohögtiden avbildade Guds folks glada fest i himlen efter den slutliga själaskördens inbärgning vid Jesu andra ankomst, se Matt 13:24-30, Upp 14:14-16, Jes 35:10. Precis som Guds egendomsfolk under GT:s tid, i Kanaans land, under denna högtid gladdes åt Guds ledning och välsignelser under den påfrestande ökenvistelsen (3 Mos 23:40-43) kommer Guds barn i himlen, det himmelska Kanaan, att glädjas åt Guds ledning och välsignelser under den svåra tiden här på denna syndens och sorgens planet.
Den första dagen i lövhyddohögtiden var sabbat och den får sin symboliska uppfyllelse vid Jesu återkomst. Sabbatsdagen på den åttonde dagen avbildar nyfödelsen av denna jord omedelbart efter de tusen åren som följer på Jesu återkomst (Upp 20-21). Åtta är nyfödelsens tal i Bibeln (se Bibliska Tolkningsprinciper av L. Were).
Försoningsdagen ”…Gud är trofast. Han skall inte tillåta att ni frestas över er förmåga, utan när frestelsen kommer, skall han bereda en utväg, så att ni kan härda ut.” 1 Kor 10:13.
Låt oss nu studera alla dessa årliga judiska högtids- och sabbatsdagar i ett tidsperspektiv. De som kom på våren efterföljdes av en lång och het period av sommartorka. Detta motsvarar den 1260 år långa andliga torkan med påvlig överhetmellan 538 e Kr och 1798 e Kr (Upp 12:6, 4 Mos 14:34).Den starka sommarsolen i Israelgav styrka och mognad åt den härdade sädesplantan, vilket motsvarar Guds sanna församlings luttring och rening under påvemaktens svåra förföljelser mot församlingen under dessa 1260 år (Dan 11:33-35). Men både sanningen och Guds församling höll på att utrotas under dessa 1260år av andlig sommartorka.Först på hösten inföll alltså de återstående årliga högtids- och sabbatsdagarna.
Eftersom försoningsdagen, som var en årlig (ceremoniell) sabbatsdag, kom endast fem dagar före lövhyddohögtiden (3 Mos 23:27) inses att den verkliga försoningsdagen måste infalla mycket nära Jesu återkomst - då det judiska gudstjänståret avbildade den evangeliska tidsålder som är mellan Golgata och Jesu återkomst. Dan 8:14 och 9:24-27 fastställer årtalet 1844 e Kr som början på den verkliga försoningsdagen.
Försoningsdagen i det levitiska gudstjänstsystemet var en domsdag, eftersom det då var fråga om den slutliga försoningen för årets synder. Av alla årets högtider var det endast på försoningsdagen som det varnades för förgörelse (vid arbete) och utrotning (för den som inte fastade), vilket visade att det var en domsdag, se 3 Mos 23:29-30. Endast på denna dag förekom en obligatorisk fasta (3 Mos 23:29). Samtidigt som prästen stänkte syndoffersblod vid nådastolen, där det fanns en förlåtande Gud samt den överträdda lagen, skullealla israeliter djupt rannsaka sina hjärtan och bekänna sina synder inför Gud och inför dem som de förorättat för att kunna bestå inför Gud. När lövhyddohögtiden kom skulle alla judar vara försonade med Gud och med varandra. Israeliterna var lyckliga och detta visade sig på denna sista av årets högtider. Detta lär oss att den verkliga försoningsdagen också är en domsdag.
I 3 Mosebok 23:29 kan vi läsa att de som inte fastade och rannsakade sina hjärtan under försoningsdagen skulle ” utrotas” ur sin släkt. Orsaken var att när prästen lämnade helgedomen på försoningsdagen kunde han inte längre medla för synden genom syndoffrets blod (se 3 Mos 16). Den levitiska prästtjänsten avbildade Kristi prästtjänst i den himmelska helgedomen (se Hebr 8:5 och 9:24). När Kristi prästtjänst är avslutad, och de sju sista pågorna börjar enligt Upp 15 och 16, måste Guds folk innan dess av hjärtat ha bekänt sina synder inför Gud och genom Guds nåd och egen målmedveten ansträngning ha segrat över ” alla…synder” (3 Mos 16:30).
Guds folk som lever i dag vet att de, så länge nådens dörr är öppen, inte kan få Guds förlåtelse om de inte bekänner och överger alla sina synder (Ords 28:13, Jes 55:7, Rom 2:13 (”förklaras rättfärdiga” = får förlåtelse).
Upp 3:5 och 2 Mos 32:33 visar att endast de som, genom Guds nåd, segraröver alla sina synder inte får sina namn utstrukna ur livets bok under den verkliga försoningsdagen.Sedan 1844 utplånar Kristus Guds sanna barns synder från den himmelska helgedomen genom sitt blod. Detta är den sista delen av Kristi försoningsverk.
Den verkliga försoningsdagens händelser (enligt ovan) har mycket stor betydelse för att förbereda ett folk för Jesu återkomst.
Jesus tog på sig vår mänskliga natur (Rom 1:3, 8:3 (se 1917 som översatt grundtexten korrekt), Hebr 2:17, 4:15). Eftersom Jesus, genom Andens kraft, segrade över synden i vår fallna natur, visade han oss att vi, genom Andens kraft, kan segra över synden ”liksom jag (Jesus) själv har segrat” (Upp 3:21; jämför 1 Petr 1:15-16, 2:21-22 och 1 Joh 2:5-6).
Har vi kvar efterhängsna synder i våra liv? Otålighet? Irritation? Avundsjuka? Högmod? En destruktivt kritisk anda? Skvaller? Kan vi bli frälsta om vi ser på sådant (t ex på TV) som orenar vårt sinne? Eller om vi lyssnar på musik som producerats av sådana som hatar Gud? Är sabbaten en semesterdag för oss eller en helt och hållet helig dag? Stjäl vi från Gud (tionde eller offergåvor)? Ser vi på pornografi (t ex påinternet)? Har vi kärlek till modet? Äter vi fel saker – eller för mycket av det som är rätt – så att våra sinnen blir oklara, vilket gör det svårare för oss att skilja mellan rätt och fel? Kan vi bli frälsta om vi syndar medvetet?
Basunhögtiden Från 1833-34 fram till 1844 trumpetades följande budskap ut till varje civiliserad nation på jorden: "Frukta Gud och ge honom äran, ty stunden för hans dom har kommit." Upp 14:7. Den som vill läsa om denna händelse i Sverige under denna tid hänvisas till "Roparna" av David Carlsson. När det gäller förkunnandet av detta budskap i USA (under samma tid) beskrivs detta noggrant av Francis D Nichol i "The Midnight Cry”.
Sammanfattning
Innan vi går vidare skall påpekas skillnaden mellan den sjunde dagens sabbat och de årliga ceremoniella sabbaterna. Den förstnämnda instiftades i skapelsen (1 Mos 2:1-3, 2 Mos 20:8-11, 31:12-18), som ett minnesmärke över denna, vilket innebär att den fortfarandeär giltig. De årliga sabbatsdagarna (3 Mos 23) instiftades på Sinai som avbilder till Kristi försoningsverk, vilket innebär att de inte längre skulle firas när "verkligheten själv ..... Kristus" (Kol 2:17) hade kommit. Den sjunde dagens sabbat, som är en del av Tio Guds Bud (2 Mos 20), är idag giltig för hela mänskligheten i lika hög grad som de övriga nio buden. Denna heliga dag gav Gud till människan tusentals år innan det fanns någon jude som kunde helga den. Den kan inte vara en judisk helgdag. De årliga ceremoniella sabbatsdagarna, däremot, gav Gud till judarna omedelbart efter deras uttåg ur Egypten (på Sinai).
Nya Testamentet visar oss att de årliga högtiderna med de sju ceremoniella sabbatsdagarna i 3 Mos 23 beskriver frälsningshistoriens utveckling mot slutmålet.
Det osyrade brödets högtid började den 15:e i den första månaden och varade i sju dagar (3 Mos 23:6-8). På första och sista dagen i högtiden var det ceremoniella, årliga, sabbater. Under dessa sju dagar skulle judarna endast äta osyrat bröd - all surdeg skulle rensas bort, se 5 Mos 16:3-4. Det osyrade brödet symboliserade Kristi syndfria liv, medan surdegen symboliserade synden: "Rensa bort den gamla surdegen, så att ni blir en ny deg,eftersom ni är osyrade. Ty vi har också ett påskalamm, som är slaktat för oss, nämligen Kristus. Låt oss därför fira högtid, inte med gammal surdeg, inte med ondskans och elakhetens surdeg, utan med renhetens och sanningens osyrade bröd." 1 Kor 5:7-8. Se även Luk 12:1.
Femtio dagar efter ceremonin med viftofferskärven (den 16:e i första månaden) firades nästa årliga högtid under det judiska gudstjänståret, se 3 Mos 23:15-22. Denna högtid, som var en ceremoniell, årlig, sabbatsdag, kallades "veckohögtiden" eller "skördehögtiden" (2 Mos 23:16) och innebar början på veteskörden (2 Mos 34:22).
Alla de årliga högtider som hittills har presenterats inföll alltså på våren, inom en tvåmånadersperiod. De återstående årliga högtids- och sabbatsdagarna (3 Mos 23:23-44) inföll inte förrän under slutet av gudstjänståret, i den sjunde månaden, i oktober/november. Dessa dagar inföll tätt efter varandra, vilket är av betydelse. Låt oss först se närmare på förebilden till lövhyddohögtiden, det judiska gudstjänstårets sista årliga högtid, för att vi lättare skall kunna se förebilderna till de övriga årliga högtidsdagar som inföll på hösten.
”Våra synder bar han i sin egen kropp upp på korsets trä, för att vi skulle vara döda från synderna och leva för rättfärdigheten.” 1 Petr 2:24.
Basunhögtiden i 3 Mos 23:23-25 är den enda av de sju årliga ceremoniella sabbatsdagarna som återstår att granska. Den inföll tio dagar före försoningsdagen. Syftet med basunhögtiden var att förbereda Israels folk för försoningsdagen. Det gick praktiskt till så att trumpeter ljöd överallt i Israel (under basunhögtiden) som påminnelse och beredelsesignal för denna stora dag. I förebilden skulle vi vänta oss något världsomfattande budskap som förkunnade att tiden var nära då den verkliga försoningsdagen, den undersökande domen, skulle börja. Historien visar att ett sådant budskap verkligen förkunnades i rätt tid.
Sammanfattningvis kan konstateras att de varje år återkommande högtiderna, med tillsammans sju ceremoniella sabbatsdagar, under det judiska gudstjänståret lär oss följande: på samma sätt som de olika växterna mognar för skörd i årets bestämda månader, så utvecklar sig också Guds stora frälsningsplan från en tidsperiod till en annan mot slutlig uppfyllelse vid tidens slut. Försoningsdagen inträffade fem dagar före lövhyddohögtiden, vilket visar försoningsdagens stora betydelse för frälsningsplanens fullbordan. Förkunnandet av den undersökande domen har stor betydelse för mognandet av den sista stora goda själaskörden här på jorden, se Upp 14:6-16. Det faktum att den yttersta domen började 1844 kan ses som det främsta tecknet på att Jesu återkomst är mycket nära förestående.MenGuds bekännandebarn har försenat Jesu återkomst eftersom de som ett folk ännu inte avbildat Guds karaktär, se 2 Petr 3:10-14; Upp 7:1-4, 14:1, 2 Mos 33:18-34:7; Upp14:4-5, 14:12, Christ Object Lessons, sid 69, Ellen White.