E F F A T A

Artiklar
                          - som handlar om tron
Åter till översikten





Guds sigil

av Lennart Wiberg

Det evangeliska sigillet: Ef 1:13, 14; 4:30 och 2 Kor 1:21, 22.

Förverkligas av Anden när en människa, genom tron på Jesu offer, föds på nytt, som en försäkran om Guds barnaskap och evigt liv.

Placering av detta sigill: i pånyttföddas hjärtan (2 Kor 1:22). Hjärta symboliserar här kärlek och kärleksfull lydnad som Guds folk (bruden, se slutet) visar mot Gud (brudgummenen, se slutet), se Höga Visan 4:9, 10.

Ändtidssigillet: Upp 7:1-4.

Förverkligas av Guds änglar som en för-säkran om beskydd under de sju sista plågorna (Upp 7:1-3; 9-17; 15:1; 16:1-21).

Placering av detta sigill: på Guds folks pannor (dvs på de 144 000). Pannan symboliserar tankar och förstånd dvs ett förståndsmässigt ställningstagande. Men de har redan tidigare fått det evangeliska sigillet, som betonar kärleks-full lydnad. I motsats till alla andra kristna får alltså de 144 000 båda sigillen.

Kommentar: Eftersom de 144 000 redan är ”Guds tjänare” (Upp 7:3) när de får ändtidssi-gillet bekräftas att detta inte kan vara det evangeliska sigillet som ges när man omvänder sig till den levande Guden. Trots att det finns ett samband mellan dessa båda sigill, finns det alltså också klara skillnader.

Sigill av det slag som talas om i Upp 7:2, 3 (som de 144 000 skall få) förekommer också i t ex 1 Kon 21:8, Ester 3:12 och 8:8. Här handlar det emellertid om människors sigill. Sådana sigill används alltid i samband med någon lag som fordrar lydnad, eller på dokument för att göra dessa lagliga eller underställas lagens bestämmelser.

Alla rättssamhällen har någon lag som grund-val för sin regering. Sådana länders lagar måste ha något slags sigill, som visar att ländernas le-dare står bakom dessa lagar, för att bli giltiga.

Guds sigill i Upp 7:2,3 finns i det fjärde av Tio Guds Bud, se 2 Mose 20: 11 - sabbatsbudet: 1) Guds namn (Herren), 2) Guds titel (Skaparen) samt 3) Guds territorium (himmel och jord).

Det kan tilläggas att Guds sigill i sabbatsbudet även förekommer i 2 Mos 31:16, 17. (Här framgår det också att sabbaten är ett evigt förbund och evigt tecken mellan Gud och Hans folk). Sigillet i det fjärde budet visar Guds auktoritet att utge Tio Guds Bud. Eftersom detta sigill visar Guds auktoritet kan Gud använda denna lag som grundval för sin regering på jorden (Jakob 2:12; Upp 20:11, 12). Annars skulle lagen vara ogiltig. Gud upp-manar oss att göra Tio Guds Bud giltiga genom att återinföra Hans sigill.

Guds sigill i Upp 7:2, 3 är motsatsen till vilddjurets märke i Upp 14:9.

Rom 4:11 visar att tecken (märke) och sigill är samma sak, enligt grundtexten. Se t ex 1917 års översättning samt King James engelska översättning. Eftersom de som får Guds sigill i Upp 7 beskyddas från de sju sista plågorna omedelbart därefter (Upp 7:1-3) samt de som tar vilddjurets märke drabbas av de sju sista plågorna omedelbart därefter (Upp 14:10; 16:1, 2) inses att båda grupperna får sina olika märken samtidigt.

På samma sätt som sabbaten är Guds auktori-tetsmärke är söndagen vilddjurets auktoritets-märke, vilket följande katolska citat visar:

”Söndagen är vårt auktoritetsmärke. Kyrkan står över Bibeln, och överförandet av sabbats-helighållandet till söndagshelighållandet bevi-sar detta faktum.” (Catholic Record, Lon-don/Ontario,1/9, 1923).

“Naturligtvis hävdar den katolska kyrkan att förändringen (av sabbatsdagen till söndagen) var hennes gärning…Och denna gärning är ett märke på hennes kyrkliga auktoritet i religiösa frågor.” (Kardinal Gibbons i ett brev till J F Snyder, 11/11, 1895, genom Gibbons kansler, H F Thomas).

Det är värt att notera att de som får Guds sigill i Upp 7 får det på pannan (v 3), medan de som tar vilddjurets märke i Upp 14 tar märket antingen på pannan eller handen (v 9). Som tidigare nämns symboliserar pannan tankarna och förståndet. I både Upp 7 och 14 handlar det alltså om religiös övertygelse. Men i motsats till de som får Guds sigill enligt Upp 7 tar en del vilddjurets märke på handen, dvs de lyder söndagslagar när de införs enligt Upp 13:16, 17, de handlar därefter, utan religiös övertygelse, eftersom det innebär per-sonliga fördelar att lyda söndagslagarna.

Det är viktigt att de som får Guds sigill i slutst-riden får det därför att de tillber Gud. I Upp 14:6, 7 ges uppmaningen i den första ängelns budskap: ”Tillbe honom som har skapat him-mel och jord och hav och vattenkällor”. Här citeras från det fjärde budet i 2 Mos 20:11 där uppmaningen ges att helga sabbatsdagen: ”Ty på sex dagar gjorde Herren himlen och jor-den och havet och allt som är i dem, men på sjunde dagen vilade han. Därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den”.

Att följa uppmaningen att tillbe skaparen i den första ängelns budskap får alltså till följd att man helgar sabbatsdagen, den sjunde dagen, som enligt det fjärde budet är ett minnesmärke av skapelsen. Även om denna uppmaning går ut redan i dag är det först i slutstriden, i samband med söndagslagarna, som alla män-niskor skall tvingas ta ställning till denna upp-maning (Upp 14:6). Vad händer då med dem som förkastar denna uppmaning att tillbe Gud och helga sabbatsdagen – Guds märke (sigill) - i slutstriden?

Svaret ges i den tredje ängelns budskap i Upp 14:9-12. De kommer att tillbe vilddjuret och ta dess märke (v 9). Här framgår alltså tydligt att Guds märke (sigill) står som motsats till vilddjurets märke – vilket visar att vilddjurets märke är söndagen. Men Upp 13:17 visar att ingen tar vilddjurets märke innan söndagsla-garna instiftas: ”Ingen får köpa eller sälja utom den som har märket”.

Denna test beträffande sabbatsdagen kommer att drabba hela världen, enligt Upp 13:7, 8. Om ”alla jordens inbyggare skall tillbe vilddjuret” och ta dess märke förutom den lilla skara som ”håller Guds bud och bevarar Jesu tro” (Upp 14:12, King James Version), innebär det att hela världen kommer att indelas i endast två grupper. Det är värt att notera att eftersom den ena gruppen skall ”hålla Guds bud”, genom den helige Andes kraft, måste vilddjurets märke vara ett brott mot ett av de tio buden.

När människan (Adam och Eva) skapades sattes våra första föräldrar på prov av Gud för att det skulle visa sig om de älskade Gud genom att lyda Hans befallning att inte äta från kunskapens träd på gott och ont (1 Mos 2:17). Eftersom ”hela mänskligheten” strax efter skapelsen valde att vara olydiga mot Gud (1 Mos 3:1-7), även om Guds förlåtelse senare erbjöds dem genom Jesu blod, skall hela mänskligheten prövas på nytt strax före Jesu återkomst, för att det då skall stå klart för alla vem som verkligen älskar Gud. Och då skall varje levande människas framtida öde avgöras.

Denna sista test för mänskligheten skall alltså innebära att man antingen erkänner Skapa-rens auktoritet genom att tillbe Skaparen, vilket visar sig genom sabbatshelgandet. Eller så kommer man att erkänna påvemaktens auktoritet genom att tillbe vilddjuret och hålla söndagen helig, i stället för sabbatsdagen. Alla som får Guds sigill skall få evigt liv, medan de som tar på sig vilddjurets märke skall gå evigt förlorade (Upp 7:3-10, 14:9-12). De som får Guds sigill har av hjärtat bekänt sina synder inför Gud, genom Jesu blod fått Hans förlåtelse, och följden har blivit en tacksam och kärleksfull lydnad mot Honom i allt, genom den helige Andes kraft (Luk 7:47, 1 Joh 4:19).Sabbaten är tecknet på helgelsen, dvs på lydnaden (2 Mos 31:13, Hes 20:12). De som av hjärtat lyder sabbatsbudet lyder alltså hela Guds lag.

Denna kärlek till Gud har alltid varit lika viktig för Guds folk. Utan den kan de inte bli frälsta, eftersom de skulle göra uppror mot Gud i him-len om de kom dit utan den. Bibeln visar tyd-ligt att denna kärlek alltid visar sig i lydnad för Guds bud: ”Älskar ni mig, så håller ni mina bud.” (Joh 14:15; se även verserna 21, 23 och 24). Och följaktligen är det så att om man får kunskap om t ex sabbatsbudet, men inte bryr sig om att lyda det visar det att man saknar denna kärlek. Om man påstår att det går lika bra att hålla söndagen (till minne av Jesu uppståndelse), så avslöjar det bara att kärleken till Gud och Hans sanning (2 Tess 2:10) saknas. Man är då inte ett Guds barn.

Gud liknar förhållandet mellan sig själv och sitt folk som ett äktenskap, där Gud är brudgummen och Hans folk är bruden, se Jes 62:4, 5 och 2 Kor 11:2. Om sann kärlek råder i ett äktenskap försöker man att göra mer än vad som krävs för att behaga den andra parten. På samma sätt kommer ett äkta Guds barn, sedan hon fått kunskap om något som Gud påbjuder i sitt Ord och som hon då lyder av kärlek till Honom, att ställa sig frågan: Är det något mer du vill jag skall göra, Herre?