|
| - som handlar om tron | Åter till översikten |
Sann helgelse
Ellen G. White
Ellen White(1827-1915)
sabbatspredikan hon höll vid samfundets årsmöte i Örebro,
Midsommardagen 1886, publicerat i Review and Herald, 5 oktober 1886.
Under mötena i Örebro manades jag av Herrens Ande att visa på lagen som det höga rättfärdighetsmåttet och för att varna vårt folk för den moderna, falska helgelse som har sitt ursprung i en tillbedjan av viljan istället för att underkasta sig Guds vilja.* Den är ett av den sista tidens värsta bedrägerier. De som inte har en fast tro på Guds ord kommer att ledas vilse.
Bibeln är det rättesnöre som ska pröva dem som menar sig vara helgade. Jesus bad att hans lärjungar skulle helgas genom sanningen och han sa: ”ditt ord är sanning”
(Joh. 17:17), psalmisten förklarar vidare: ”din lag är sanning” (Ps. 119:142). Alla som leds av Gud visar en hög aktning för Bibeln.
Bibeln är för dem ”till nytta när man undervisar, vederlägger, vägleder och fostrar till ett rättfärdigt liv, så att den som tillhör Gud blir fri från sina brister och rustad för alla slags goda gärningar” (2 Tim. 3:16, 17).
”På deras frukt skall ni känna igen dem” (Matt. 7:16). Vi behöver inte något annat bevis för att avgöra en människas helgelse.
Om man är varsam att lyda hela Guds vilja, lyssnar noggrant till hans röst, litar på hans vishet och gör hans ord till rådgivare, och samtidigt inte skryter över någon överlägsen godhet, då söker man med all säkerhet att nå kristen fullkomlighet. Men om man antyder att man inte längre måste läsa Bibeln,är helgelsen oäkta. Man stödjer sig då på sin egen förståelse istället för att anpassa sig efter Guds vilja.
Guds lag är den samma i alla tider. Evangeliet har inte fått i uppdrag att försvaga kraven i Guds heliga lag, utan att lyfta upp människan så att hon kan hålla dess bud.
”Tro, tro”, ropar många, ”bara tro på Kristus så blir du räddad. Det är allt du behöver göra.” Sann tro litar fullständigt på Kristus för räddningen, men leder oss också till att anpassa oss helt efter Guds lag. Tron visar sig genom gärningar. Och aposteln Johannes förklarar: ”Den som säger: ´Jag känner honom´ men inte håller hans bud är en lögnare, och sanningen finns inte i honom” (1 Joh. 2:4).
Känslor eller förnimmelser ger opålitlig vägledning. Guds lag är det enda riktiga måttet på helighet. Karaktären kommer att bedömas av den. När Jesus talar med den rike mannen om hur han blir räddad, handlar det inte endast om tro utan också om efterföljelse av Guds bud (se Luk. 10:25-29).
Sann helgelse visar sig genom en samvetsgrann aktning för alla Guds bud, omsorgsfull användning av varje andlig gåva och att i allt visa den ödmjukhet som Kristus har. En del av dem som fanns med i Örebro hade tagit till sig de populära helgelsetankarna.
När Guds lags krav presenterades och villfarelsens sanna natur avslöjades, blev en man så förnärmad att han reste sig och gick.
I samtal med en av våra pastorer hade mannen hävdat att han var syndfri och sagt att han inte behövde Bibeln. Eftersom Herren hade talat direkt till honom, stod han över Bibelns undervisning. Vad kan vi förvänta oss av dem som följer sina egna fantasier hellre än Guds ord, annat än att de är vilseledda? De kastar bort den enda lögndetektor som kan hindra den store lögnaren från att snärja dem.
Falsk helgelse leder bort från Bibeln. Tron reduceras till myt. Känslor och intryck görs till rättesnöre. Medan de menar sig vara syndfria och skryter om sin rättfärdighet, undervisar de människorna att de är fria att bryta mot Guds lag och att de som lyder hans bud har fallit ifrån nåden. När lagens krav presenteras väcks deras motstånd, ilska och förakt. Deras karaktär avslöjas, för ”köttets sinnelag innebär ju fiendskap med Gud; det underordnar sig inte Guds lag och kan inte heller göra det” (Rom. 8:7).
Kristus sanna efterföljare skryter inte om någon helighet. De ser sin egen syndfullhet i kontrast till den fullkomliga rättfärdighet som lagen påbjuder och leder dem till ödmjukhet och ånger. De försonas med Gud genom Kristus blod och när de fortsätter vandra med honom får de en tydligare känsla för Guds heliga karaktär och hans höga krav. De ser sina egna brister allt klarare och känner att de fortsatt behöver ångra sig och tro på Kristus blod. Den som bär med sig en ständig känsla av Kristus närvaro kan inte hänge sig åt självsäkerhet eller självrättfärdighet. Ingen av profeterna eller apostlarna skröt om någon helighet. Ju närmare de kom en fullkomlig karaktär, desto mindre värdiga och rättfärdiga såg dem sig själva. Men de som har minst känsla för vad Jesus fullkomlighet handlar om, de som har sina blickar på honom allra minst, är de som starkast hävdar fullkomlighet.