|
| - som handlar om tron | Åter till översikten |
Att rätt förstå Tungomålstal
Doug Batchelor
Copyright © 2006 - Översättning: Lennart Sundstad 2009. Med tillstånd.
Om inget annat anges, har Svenska Folk-Bibeln 98 använts.
Ett förbluffande Faktum:
Kapitel ett
Kort tid efter att ha blivit kristen, liftade jag från Palm Springs till Los Angeles, för att besöka min mor. Ungefär halvvägs till resmålet, fick jag skjuts av en vänlig, medelålders dam från Pingstkyrkan, som gladdes åt nyheten om min nyliga omvändelse. Efter en stunds bilåkande frågade hon: ”Har Du mottagit den Helige Ande än?”
Frågan gjorde mig något överraskad, eftersom ingen ställt den förut. ”Ja, det tror jag att jag har gjort”, sade jag så sakteliga. ”Nog har jag känt Guds Ande i mitt liv, alltid. Herren hjälper mig att ändra på så mycket – till exempel att sluta med droger, stölder, lögner, svordomar, och mycket annat.”
”Nej, det var inte det jag menade”, sade hon, med ett lätt plågat utseende. ”Har Du tagit emot dopet i den Helige Ande – talar Du i tungor?” Det förvånade mig, att hon tycktes vara mera angelägen om, att jag skulle ha talat i extas, än av förhållandet, att jag segrade över de synder, som hållit mig fånge så länge!
Nå väl, den vänliga damen var säker på, att jag gått miste om en grundläggande byggsten som kristen. Och eftersom jag inte ville vara utan något så viktigt, inledde jag ett djupgående studium rörande det omstridda ämnet tungomålstal. De första församlingarna jag gick i, var samtliga karismatiska. Det innebär, att de trodde på exstatiskt tal – en erfarenhet ofta benämnd ”tungotal”. Flertalet av mina nya vänner i vår Bibelstudiegrupp ”talade i tungor”, så upplysningarna jag tänker komma med här, är frukten av personliga upplevelser, liksom av åratals forskande.
Jag behöver ta upp en del impopulära fakta i det här studiet, och först måste jag säga att fastän jag är oense med mina karismatiska bröder och systrar på en del punkter, tror jag bestämt att Gud har tusentals av Sina barn i dessa gemenskaper. Jag inser också, att det även ibland karismatiker förekommer vitt skilda uttolkningar när det gäller tungomålstalets gåva, så förlåt mig i fall jag stundom drar alla över en kam. Det krig jag utkämpar, riktas inte mot människor, utan mot vrångläror. Samma sanning, som emellanåt kan smärta, innehåller samtidigt löftet om befrielse (Johannesevangeliet 8:32)!
Kapitel två
Gud skänker Andens gåvor, för att fylla praktiska behov. Jesus förklarade för Sina anhängare orsaken till tungor: ”Gå därför ut och gör alla folk till lärjungar! Döp dem i Faderns och Sonens och den helige Andes namn” (Matteusevangeliet 28:19). Befallningen innebar en svårighet. Hur skulle apostlarna kunna gå ut och predika i hela världen, då de bara talade några få språk! Förvisso var Jesu lärjungar intelligenta, men ingen av dem hade någon formell examen. För att de skulle förmå att förverkliga detta stora uppdrag, lovade Han dem en gåva ensam i sitt slag från den Helige Ande.
Gåvan bestod i den mirakulösa, övernaturliga förmågan att tala utländska språk, som de aldrig studerat eller kunnat, med avsikt att sprida evangeliet.
”Tecken skall följa dem som tror detta. ... De skall tala med nya tungor” (Markusevangeliet 16:17).
Förhållandet, att dessa nya tungor, eller språk, enligt Jesus skulle utgöra ett ”tecken”, visar att förmågan att tala dem, inte skulle komma sig av vanliga språkstudier. Nej, det skulle vara en ögonblicklig gåva, som gjorde det möjligt att förkunna flytande på ett tidigare okänt språk.
I hela Bibeln finns det bara tre riktiga exempel på tungomålstal (Apostlagärningarna kapitel 2, 10 och 19). Genom att skärskåda dessa tre fall, kommer vi att få en klarare bild av denna omstridda gåva.
”När pingstdagen hade kommit var de alla samlade. Då kom plötsligt från himlen ett dån, som när en våldsam storm drar fram, och det fyllde hela huset där de satt. Tungor som av eld visade sig för dem och fördelade sig och satte sig på var och en av dem. Och de uppfylldes alla av den helige Ande och började tala främmande språk, allteftersom Anden ingav dem att tala” (Apostlagärningarna 2:1-4).
Eld är en sinnebild eller symbol på kraft. Gud sände den här gåvan i form av tungor som av eld, så att de skulle veta, att Han skulle komma att ge kraft åt deras svaga tal på samma sätt som Han styrkte Moses, då han måste ställa sig inför Farao (Andra Moseboken 4:10-12), och vidrörde Jesajas läppar med ett kol från det himmelska altaret (Jesaja 6:6, 7).
Varför väntade Herren ända till på Pingstdagen med, att dela ut Sin gåva? Apostlagärningarna 2:5-11 målar upp scenen för oss: ”Nu bodde i Jerusalem fromma judiska män från alla folk under himlen. Och när dånet hördes samlades folkskaran, och alla blev mycket uppskakade, eftersom var och en hörde sitt eget språk talas. Häpna och förundrade sade de: ’Är de inte galileer, alla dessa som talar? Hur kan då var och en av oss höra sitt eget modersmål? ... vi hör dem tala på vårt eget språk om Guds väldiga gärningar.’”
Pingstdagen var en judisk högtid, som inträffade 50 dagar efter Påsken. Gudfruktiga israeliter kom från hela Romarriket, för att tillbe i Jerusalem. Gud valde detta lämpliga tillfälle, för att skänka lärjungarna tungomålstalets gåva, så att de kunde förkunna för de tillresta judarna på deras egna språk. Åtminstone 15 olika språkgrupper företräddes i mängden den dagen (Apostlagärningarna 2:9-11)! Det ledde till, att tusentals av besökarna blev omvända. Efter Pingsten tog de så med sig sin nyvunna tro till sina respektive länder.
Av det här exemplet framgår det med all önskvärd tydlighet, att tungomålstalets gåva skänktes, för att evangeliet skulle framföras på världens olika, befintliga språk.
Somliga har tagit miste och hävdat, att underverket på Pingstdagen bestod i gåvan, att höra och förstå olika språk. Lyssnarna fick ingen hörandets gåva, i stället skänkte Anden de troende förmågan att tala (Apostlagärningarna 2:4). Det kallas inte för öronens gåva åt de lyssnande, utan tungomålstalets gåva åt de predikande. Dessutom utgjordes inte tecknet av öron som av eld på åhörarna, utan av tungor som av eld på förkunnarna.
Det händer också att någon påstår, att tungomålstalets gåva är ett ”himmelskt språk”, som endast förstås av Gud eller av dem med uttydandets gåva. Bibeln är entydig i Apostlagärningarna kapitel 2, att både lärjungarna och åhörarna förstod predikan – ”Guds väldiga gärningar’” (vers 11).
Dags för exempel nummer 2 – Petrus’ predikan för Kornelius och hans hushåll: ”Medan Petrus ännu talade föll den helige Ande över alla som hörde ordet. Alla troende judar som hade följt med Petrus häpnade över att den helige Andes gåva blev utgjuten också över hedningarna. Ty de hörde dem tala med tungor och prisa Gud” (Apostlagärningarna 10:44-46).
Apostlagärningarna 10:1 berättar, att Kornelius var italienare, medan Petrus var jude och talade arameiska. Historien vittnar vidare om, att tjänarna i en romersk familj kunde vara från vilket som helst land. Eftersom det förekom tydliga språkhinder vid mötet, är det troligt att Petrus först talade genom en tolk. Men då den Helige Ande föll över Kornelius och hans hushåll, kunde Petrus’ judiska sällskap förstå hedningarna, som talade på andra språk, än sina egna. Det sägs, att judarna hörde dem ”prisa Gud” på dessa språk. Senare, då han redogjorde för händelsen inför församlingens ledare, sade Petrus: ”föll den helige Ande på dem, alldeles som på oss under den första tiden” (Apostlagärningarna 11:15, min betoning).
Här berättar Petrus klart och tydligt för oss, att Kornelius och hans familj mottog samma tungomålstalets gåva på samma sätt som lärjungarna gjorde på Pingstdagen. Med andra ord: De talade på språk, som de tidigare inte kunnat och på ett sätt, som gick att förstå.
Det tredje och sista exemplet på tungomålstal är, då Paulus predikade för 12 lärjungar i Efesus. I Apostlagärningarna 19:6 står det skrivet: ”Och när Paulus lade händerna på dem, kom den helige Ande över dem, och de talade med tungor och profeterade.”
Paulus var den högst utbildade och mest bereste av apostlarna, dessutom talade han flera språk (Första Korintierbrevet 14:18). Då den Helige Ande föll på de 12 männen i Efesus, förstod Paulus att de profeterade, eller förkunnade, på nya språk. De talade troligast på de språk, som var vanliga i Romarriket, eftersom det skulle vara praktiskt för evangeliets utbredning. Lukas säger inte, att de tog emot en tungomålstalets gåva, som skilde sig från de två första exemplen. Alltså kan vi tänka oss, att det handlade om samma slags gåva som på Pingstdagen.
Det framgår, att tungomålstalets gåva endast sattes i samband med utgjutandet av den Helige Ande, då människor från mer än en språkgrupp var församlade. Detta skapade förstås kommunikationssvårigheter.
Observera, att i Apostlagärningarna kapitel 4 repeteras händelsen från kapitel 2. Platsen skakades och de fylldes av den Helige Ande, men eftersom inga utlänningar var tillstädes, förekom inte tungomålstalets gåva. I Apostlagärningarna 4:31 heter det: ”När de hade slutat att be, skakades platsen där de var samlade, och de uppfylldes alla av den helige Ande och predikade frimodigt Guds ord.”
Avsikten med dopet i den Helige Ande är icke, att muttra eller babbla fram obegripliga ljud, utan att få kraft att predika med. Det var därför, som Jesus sade: ”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen i Jerusalem och i hela Judeen och Samarien och ända till jordens yttersta gräns” (Apostlagärningarna 1:8).
Kapitel tre
Den forntida staden Korint var berömd för sina två hamnar av världsklass. Eftersom församlingen i Korint var en smältdegel med människor från många olika länder, blev gudstjänsterna ofta oordnade och förvirrande. Tydligen brukade en del av medlemmarna be, vittna, eller predika på språk, som resten av gudstjänstbesökarna inte kände till. Det var därför, som Paulus sade till, att om de talade på ett för flertalet okänt språk, skulle de tiga, såvida inte det fanns någon där, som kunde tolka eller översätta (Första Korintierbrevet 14:28). Det är, med andra ord, inte artigt att tala på ett språk, som åhörarna ej förstå. Lyssna på dessa otvetydiga uttalande från aposteln: ”Antag, mina bröder, att jag kommer till er och talar tungomål. Vad hjälper det er, om jag inte meddelar er någon uppenbarelse eller kunskap eller profetia eller undervisning? Även om livlösa instrument som flöjt eller harpa ger ljus ifrån sig, hur skall man kunna uppfatta vad som spelas, om det inte är någon ski!
llnad på tonerna? Och om en trumpet ger en otydlig signal, vem gör sig då redo till strid? Så är det även med er. Om ni inte i ert språk talar begripliga ord, hur skall man då kunna förstå vad ni säger? Ni kommer att tala ut i tomma luften. ... Men i församlingen vill jag hellre tala fem ord med mitt förstånd för att undervisa andra, än tio tusen i tungomål. ... Om någon talar tungomål, får två eller högst tre tala, och då en i sänder, och någon skall uttyda det. Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud” (Första Korintierbrevet 14:6-9, 19, 27, 28).
Det är i sanning förbluffande, att somliga lyfter fram det här avsnittet som ursäkt för babblande vid gudstjänster! Paulus’ konsekventa budskap i Skriften är raka motsatsen. I Första Timoteusbrevet 6:20 nämner han uttryckligen att man skall vända sig ”bort från det oandliga, tomma pratet”. Och i Andra Timoteusbrevet 2:16 upprepar Paulus sitt råd: ”Men oandligt, tomt prat skall du akta dig för. De som befattar sig med sådant kommer att göra allt större framsteg – i ogudaktighet.” Tungomålstalets gåva går således ut på, att förmedla ens tankar. Om de närvarande inte förstår ens tal, skall man hålla tyst.
Kapitel Fyra
Läran om ett bönespråk grundas främst på Första Korintierbrevet 14:14, där Paulus säger: ”Ty om jag talar tungomål när jag ber, så ber min ande, men mitt förstånd bär ingen frukt.”
De vill med sin tolkning göra gällande, att då Paulus bad i Anden, använde han ett ”himmelskt tungomål”, utan att själv veta, vad han bad om. Denna teori väcker en väsentlig fråga till liv. Hur skulle då den bedjande veta, om han blivit bönhörd?
Vad är det då, som Paulus egentligen säger i Första Korintierbrevet 14:14? Svårigheten med, att förstå versen, beror till stor del på den ohanterliga översättningen. Låt mig därför få skriva om versen på nutidssvenska: ”Om jag ber på ett språk, som omgivningen inte känner till, må jag förvisso be i Anden, men mina ord skulle inte bära någon frukt för åhörarna.” Paulus är benhård härvidlag: Om vi ber med hörbara ord, skall vi antingen be, så att omgivningen förstår, eller hålla tyst! Lägg märke till de följande verserna: ”Vad innebär nu detta? Jo, jag vill be i anden, och jag vill också be med förståndet. Jag vill lovsjunga i anden, och jag vill också lovsjunga med förståndet. Men om du tackar Gud i anden, hur skall då den som inget förstår kunna säga sitt amen till din tacksägelse? Han förstår ju inte vad du säger” (Första Korintierbrevet 14:15, 16). Vem har, enligt denna text, svårt för att förstå? Jo, den lyssnande och inte talaren, såsom den vanliga tolkningen är. Om Du s!
jälv har bett med någon, som bett på ett för Dig okänt språk, då vet Du, vad Paulus menade, då han sade att det är svårt att säga ”Amen” (vilket betyder ”må så ske”) vid bönens slut. Utan tolk, vet man inte, vad det är man stämmer in i. Man kan lika gott ha bett om en välsignelse över Djävulen, så vitt man vet!
Av sammanhanget i Första Korintierbrevet 14 framgår det tydligt, att meningen med tungomålstal, eller användningen av utländska språk, är att förmedla evangeliet och därigenom bygga upp församlingen. Om åhörarna inte förstår det talade språket, blir de inte uppbyggda. I frånvaron av en tolk talar således predikanten i vädret och de enda, som förstår det sagda, är Gud och talaren. Detta är den tydliga innebörden av den ofta felaktigt citerade vers 2. ”Den som talar tungomål talar inte till människor utan till Gud. Ingen förstår honom, när han i sin ande talar hemligheter.”
Åter igen betonar Paulus, att de talade språken måste kunna förstås av åhörarna. Eljest behöver den, som vill förmedla evangeliets hemligheter, sitta i tyst begrundan, där han i tankarna talar till Gud. ”Så är det även med er. Om ni inte i ert språk talar begripliga ord, hur skall man då kunna förstå vad ni säger? Ni kommer att tala ut i tomma luften.” ”Men finns det ingen som uttyder, skall den som talar tungomål tiga i församlingen och endast tala för sig själv och till Gud” (verserna 9, 28). Förvisso är hela avsikten med tungomålstal, att överbrygga språkbarriärer och förmedla evangeliet!
Somliga har frågat: ”Sade inte Paulus, att han talade änglars tungomål?”
Nej. Paulus sade: ”Om jag talade både människors och änglars språk ...” (Första Korintierbrevet 13:1, min betoning). Läser man versen i dess sammanhang, ser man att ordet ”om” betyder ”ehuru” eller ”även om”. Exempelvis sade Paulus också i vers 2: ”om jag hade all tro ...” Han hade inte all tro. Och vers 3 lägger till: ”om jag offrade min kropp till att brännas ...”. Paulus blev halshuggen, icke bränd på bål. Alltså inser vi, att här använde Paulus ordet ”om” i betydelsen ”ehuru”, ”fastän”.
Kapitel Fem
Faktum är, att när Bibeln räknar upp nådegåvor, står vanligen tungomålstal längst ned i förteckningen. ”Gud har i sin församling för det första satt några till apostlar, för det andra några till profeter, för det tredje några till lärare, vidare andra till att utföra kraftgärningar, andra till att få gåvor att bota sjuka, till att hjälpa, att styra och att tala olika slags tungomål” (Första Korintierbrevet 12:28). ”Den som profeterar är förmer än den som talar tungomål” (Första Korintierbrevet 14:5).
Ändå har en del karismatiska predikanter vänt listan upp och ned och gjort tungomålstalets gåva till huvudpunkten i sin förkunnelse. De vill få oss att tro, att kristna som ej talar i tungor, är andra klassens medborgare. Dock framhåller Paulus, att olika gåvor skänks till olika personer, och att ingen förväntas ta emot alla gåvor. Han ställer följande fråga i Första Korintierbrevet 12:29, 30: ”Inte är väl alla apostlar? Inte är väl alla profeter? Inte är väl alla lärare? Inte utför väl alla kraftgärningar? Inte har väl alla gåvor att bota sjuka? Inte talar väl alla tungomål? Inte kan väl alla uttyda?” Svaret är förstås NEJ!
Bibeln säger: ”Andens frukt däremot är kärlek, glädje, frid, tålamod, vänlighet, godhet, trohet, mildhet och självbehärskning” (Galaterbrevet 5:22, 23). Likväl vill dessa predikanter få oss att tro, att Andens frukt är tungomålstal, eller att varje andefylld person skall tala i tungor. Men av de dryga 50 exemplen i Bibeln, där Gud fyllde Sitt folk med Anden, förekommer tungomålstal endast i tre av fallen.
Dessutom är Jesus vårt exempel och föredöme. Han var fylld av den Helige Ande, ändå talade Han aldrig i tungor. Johannes Döparen skulle ”bli uppfylld av den helige Ande” ”redan i moderlivet” (Lukasevangeliet 1:15), men ingenting sägs om, att heller han skulle ha talat i tungor.
Av de 27 böckerna i Nya Testamentet, nämner bara tre tungomålstalets gåva över huvud taget. Bibeln nedtecknades av omkring 39 skribenter. Av dessa 39, nämner blott tre – Lukas, Paulus och Markus – ämnet tungomålstal. Vi borde, med andra ord, lägga tonvikten där Gud gör det.
Kapitel sex
Tungotal, eller glossolalia på engelska, är det ord, som brukar beskriva denna populära företeelse, vilken förekommer i de flesta karismatiska församlingar. American Heritage Dictionary förklarar ordet så här: ”påhittat och meningslöst tal, vanligen sådant tal, som förknippas med ett transtillstånd eller vissa schizofrena sjukdomar.” {Schizofreni, ”splittring inom själslivet… av grek. skhzi´ein klyva, splittra och fren sinne”. Trans, ”dvallikt tillstånd, hänryckning… bildn. till transir, bl. a. ’bli stel av köld, förlamas’; av lat. transi’re övergå”. Elias Wessén, Våra Ord, sidorna 384 och 475. Apostroferna markerar uttalet. Övers. anm.}
Jämför detta med samma ordboks definition på ett språk (engelska: language): ”Människors bruk av röstläten, och ofta skrivna symboler stående för dessa ljud, i ordnade kombinationer och mönster, för att uttrycka och förmedla tankar och känslor.” Enligt varje begreppsbestämning, utgör icke tungotalets osammanhängande ljud något språk.
Tro Du mig, jag har sett detta förfaringssätt många gånger! I en karismatisk församling, som jag brukade gå i, var pastorn och hans hustru en ”duo i tungor”. Varje vecka, mitt under pastorns predikan, ställde sig hustrun upp, slängde ut med armarna i luften, och utbrast i exstatiska ord. Men hon sade alltid detsamma. ”Handa kala shami, handa kala shami, handa kala shami... .” Om och om igen. Detta gjorde mig genast misstänksam, ty Jesus sade: ”Och när ni ber skall ni inte rabbla långa böner som hedningarna” (Matteusevangeliet 6:7). {I den engelska Bibeln King James Version heter det: ”But when ye pray use not vain repetitions”. Det betyder: ”Men när ni ber, använd inte tomma upprepningar”. Övers. anm.}
Varje gång detta hände, avbröt kvinnans man predikan och gav en mångtydig översättning på engelska av hennes så kallade budskap. Vanligtvis inleddes översättningen med ”Så säger Herren”. Fastän hon alltid upprepade orden ”handa kala shami”, kom pastorn med en dunkel tolkning. Varje gång var denna annorlunda – och stundom tre gånger längre, än uttrycket. Jag brukade undra i mitt stilla sinne så här: Om detta var ett budskap från Gud, varför kunde Han inte genast ha gett oss det på engelska?
Kapitel sju
Samtidigt som upphetsande musik framfördes, inandades översteprästinnan – som hette Pythia – berusande ångor, försatte sig i vild trans, varefter hon började pladdra. De märkliga ljud, som prästinnan muttrade, tolkades sedan av en präst. Denne talade vanligen på vers. Hennes yttranden betraktades som budskap från Apollon, men var så tvetydiga, att det sällan gick att bevisa att var felaktiga.1
Under min tid hos de infödda amerikanerna i New Mexico, bevittnade jag en liknande ritual flera gånger. Vid dessa tillfällen åt indianerna den hallucinationsframkallande växten peyote, satte sig sedan i en cirkel och ropade samt dunkade på trummor i timmar. Det brukade inte dröja länge, förrän flera av dem muttrade krampaktigt, medan de skådade sina plågsamma syner. I dag är de karismatiska kyrkorna överlägset populärast ibland de ursprungliga amerikanerna, eftersom övergången dit från deras gamla religioner är så naturlig.
För att frambesvärja sina gudars välsignelse, brukade människorna i många hedniska, afrikanska stammar offra en höna eller get och sedan dansa runt en eld i många, långa timmar, samtidigt som de sjöng till den hypnotiska rytmen från dunket på en trumma. Till sist blev vissa besatta av gudarna och började att tala andevärldens kusliga språk. Därefter översatte ortens häxdoktor eller präst budskapen. Denna ritual utövas fortfarande ibland de katolska voodooanhängarna i Väst-Indien {Karibien}.
Detta hedniska bruk vann först fotfäste i Nord-Amerikas kristna församlingar tidigt på 1800-talet. Många afrikanska slavar, som fördes till Amerika och påtvingades kristendomen, kunde inte själva läsa Bibeln. Fastän från ett flertal olika stammar i Afrika, hade de flesta stammar ett bruk gemensamt. Det var ”andedanserna”, där den ”andebesatte” personen muttrade.
Slavarna blandade ihop detta med det kristna ”tungomålstalets gåva” och började att inlemma en försiktigt ändrad version vid sina möten. Dessa feberaktiga gudstjänster, som ackompanjerades av starkt rytmisk musik, spreds till en början endast i Amerikanska Södern och de stora kyrkosamfunden hånade deltagarna som ”heliga vinglare”. Vissa gick så långt, att de grep tag i giftormar under sin besatthets trans, för att bevisa att de ägde ”anden”. (Här missbrukade man Markusevangeliet 16:18, där det heter: ”De skall ta ormar i händerna”. Avsnittet handlar om den gång, då Paulus råkade bli ormbiten, men inte blev sjuk av giftet. Se Apostlagärningarna 28:3-6.) När folk letar fram och tar upp livsfarliga ormar, för att bevisa att de har den Helige Ande, är det detsamma som att fresta Gud!
Pingströrelsen riksomfattande tillväxt ibland vita började i Los Angeles, på Apostolic Faith Gospel Mission vid Azusa Street år 1906. Ledare var en svart, tidigare helgelsepredikant vid namn William Seymour. Därefter finputsade ledarna sina läror och gjorde dem aptitligare för andra i den kristna mittfåran.
”Omkring 1960 började så den karismatiska rörelsen att vinna anhängare inom traditionella kyrkosamfund. Därefter växte den explosionsartat, tills det nu finns flera millioner karismatiker i protestantiska och katolska församlingar i hela världen.”2
Vi bör lägga märke till den framträdande roll, som musiken spelar inom alla de hednareligioner, där tungotal utövas. Det falska tungomålstalets gåva vann fotfäste i mittfårans kyrkor genom ”döpt” hednisk musik och tillbedjansstilar. De förhärskande, upprepade rytmerna och synkoperade3 puls i musiken avväpnar de högre förståndskrafterna och försätter det undermedvetna i ett hypnotiskt tillstånd. I detta sårbara tillstånd, finner det exstatiska talets ande lätt tillträde.
Nu utnyttjar Djävulen det falska tungomålstalets gåva, likt en trojansk häst, för att införa hedniska tillbedjansstilar i kristna församlingar. Hans framgång är skrämmande! Satan försöker att få kristna att övergå från tro till känsla. Somliga av de karismatiska församlingarna går så långt, att de säger att Bibeln är den gamla bokstaven, och att budskap mottagna genom tungomålstal, är nya uppenbarelser från Anden och därför pålitligare.
Alltså är manegen krattad för Satans sista nummer!
Kapitel åtta
Tanken, att en person, som blir ”dödad i anden”, skall falla till marken och vältra sig och jollra, är en oförskämdhet mot den Helige Ande. Guds skäl till, att skänka oss Sin Ande, är att återställa oss till Guds avbild – inte att frånta oss all värdighet och självbehärskning!
På berget Karmel hoppade de hedniska Baalsprofeterna omkring på altaret och skrek samt jämrade sig. De profeterade och stack sig. I skillnad mot dem, knäföll Elia stilla och bad en enkel bön (Första Konungabrevet 18:17-46).
”Ty Gud är inte oordningens Gud” (Första Korintierbrevet 14:33). Om Gud inte är ansvarig för detta, vem är det då?
Uppfattningen, att vi förlorar all sans och kontroll när vi tar emot Anden, stämmer icke överens med Skriften. ”Och profeternas andar underordnar sig profeterna” (Första Korintierbrevet 14:32).
Här har vi ytterligare ett exempel på detta. Sedan Jesus befriat en bärsärkagående, demonbesatt man vid havet, sågs den återställde mannen ”sitta vid Jesu fötter, klädd och vid sina sinnen” (Lukasevangeliet 8:35). Guds inbjudan lyder: ”Kom nu, och låt oss resonera om saken, säger Herren” (Jesaja 1:18, King James Version). Han vill, att vi skall använda förståndet.
En del av Er, som läser det här studiet, tänker säkerligen: ”Hur vågar Du säga detta? I åratal har jag talat i tungor och vet, att de kommer ifrån Gud!” Som kristna skall vi aldrig rätta våra slutsatser efter våra känslor. När allt kommer omkring, förmår förvisso Djävulen att göra oss väl till mods. I stället skall vi grunda våra trospunkter på Guds osvikliga Ord.
En vän till mig var aktiv som karismatiker och talade ofta i tungor. Då han studerade detta ämne, började han att ifrågasätta, om hans ”gåva” kom från rätt slags ande. Alltså bad han uppriktigt och sade: ”Herre, om detta inte är Din vilja och om jag inte har det äkta tungomålstalets gåva, var då så snäll att ta bort den!” Han berättade för mig, att från den dagen talade han aldrig mer i tungor. En verklig kristen borde vara villig, att ge upp varje omhuldad åsikt och bruk på Guds viljas altare och försaka varje beteende, som kan tänkas vara tvivelaktigt – oavsett hur populärt, godtaget, eller älskat det är ibland andra kristna. Det förekommer saker och ting, som höjs till skyarna ibland människorna, men som är vederstyggliga i Guds ögon (Lukasevangeliet 16:15).
Kapitel Nio
I Uppenbarelseboken kapitel 18 får vi veta detta : ”Och han ropade med stark röst och sade: ’Fallet, fallet är det stora Babylon! ... Och jag hörde en annan röst från himlen säga: ’Gå ut från henne, mitt folk, så att ni inte tar del i hennes synder och drabbas av hennes plågor” (verserna 2, 4).
Vi måste hålla i minnet, att ett av de utmärkande dragen hos forntidens Babylon i samband med händelserna kring Babels Torn, var tungornas förbistring eller språkmässig oreda (Första Moseboken 11:7-9). Uppenbarelseboken säger oss, att i den yttersta tiden skall Guds folk kallas ut ur Babylon och dess förvirrande, falska religionssystem.
”Och jag såg att det ur drakens gap och ur vilddjurets gap och ur den falske profetens mun kom ut tre orena andar som liknade paddor.” Uppenbarelseboken 16:13. Orden ”ur… gap/mun” har att göra med tal, och förbise nu icke faktum: En paddas huvudsakliga vapen är tungan. Orena tungor – kanske försöker Gud att säga oss något! Kom ihåg, att språkförbistringen i Babel inte var en välsignelse från Anden, utan ett sätt att förbanna deras uppror på. Ja, vi har fått vårt eget ord ”babbel” från berättelsen om dåtidens Babel. På Pingstdagen vändes förbannelsen från Babel till en välsignelse, så att andra kunde förstå evangeliet.
Kapitel tio
Jesus säger: ”Om ni älskar mig, håller ni fast vid mina bud. Och jag skall be Fadern, och han skall ge er en annan Hjälpare, som alltid skall vara hos er, sanningens Ande” (Johannesevangeliet 14:15, 16, 17).
”Vi är vittnen till detta, vi och den helige Ande, som Gud har gett åt dem som lyder honom” (Apostlagärningarna 5:32, min betoning).
För en del år sedan föll flera berömda TV-evangelister offer för skandaler. Alla sade de sig vara fyllda av den Helige Ande och besitta tungomålstalets gåva. Likväl levde de som de värsta syndare. I TV talade de i tungor, sedan lämnade de studion och levde okristligt. Det var något, som inte alls stämde. Dessa herrar fick mig att undra: ”Om nu det här är tungomålstalets äkta gåva, varför behöver då dessa karismatiska evangelister en hel här med tolkar, som översätter åt dem, när de predikar utrikes?”
Varför skänker Gud Anden? ”Men när den helige Ande kommer över er, skall ni få kraft och bli mina vittnen”. Apostlagärningarna 1:8. Gud ger oss inte Anden för att vi skall babbla, utan för att vi skall ha kraft vid vårt vittnande!
Hur kan vi få den Helige Andes riktiga gåva? Jo, genom att helt underkasta oss Gud, villigt förlåta andra, lyda Honom, och be. I Lukasevangeliet 11:13 heter det: ”Om ni som är onda förstår att ge era barn goda gåvor, hur mycket mer skall då inte er Fader i himlen ge den helige Ande åt dem som ber honom?’”
1The Concise Columbia Encyclopedia och Compton’s Interactive Encyclopedia, under uppslagsordet ”Delphi.”
2Compton’s Interactive Encyclopedia, under uppslagsordet ”Pentecostals.”
3 Synkoperade = ”synkop [-å:-] (mus.) en rytmrubbning så att en svagare betonad taktdel övertar betoning från en efterföljande, normalt starkare betonad taktdel ׀׀ -en; -er”. Bonniers Svenska Ordbok. Tillägg av översättaren.
Enligt legenden, tog grekerna slutligen till ett slugt knep, då de efter tio års belägring fortfarande inte hade erövrat staden Troja. Den grekiska hären låtsades segla hem och lämnade på stranden en jättelik, ihålig häst gjord i trä som synbar fredsgåva. Emellertid innehöll gåvan ett flertal beväpnade krigare! Sinon, en grekisk spion inne i Troja, övertalade folket att ta in hästen i staden. Han påstod, att detta på ett mirakulöst sätt skulle göra Troja oslagbart. Nästa natt släppte Sinon ut trupperna, som gömde sig i jättehästen. Sedan de dödat Trojas väktare, öppnade de stadsportarna åt de väntande grekiska soldaterna, varpå Troja erövrades och brändes ned.
Olika Uttolkningar
En gåva från en fiende kan vara livsfarlig. De onda krafterna har lyckats döda många mänskliga måltavlor, genom att vackert slå in en bomb i presentpapper, som exploderat, då paketet öppnats. I dag använder Djävulen en förfalskad gåva från Anden – en hednisk form av tungomålstalets gåva – för att ta sig in i Guds församling och ödelägga den inifrån.
Tungomålstalets äkta Gåva
Vi börjar med en begreppsbestämning, en definition. Ordet ”tunga” i Bibeln betyder helt enkelt ”ett språk”.
Budskapet till Korint
Av de 14 böcker i Nya Testamentet, som Paulus skrev, är Första Korintierbrevet den enda, vari han tar upp ämnet tungomålstal. Församlingen i Korint hade tydligen ett visst, tillfälligt bekymmer, ty Paulus’ andra brev till Korint nämner inte ens tungomålstal.
Himmelens Bönespråk
Många av mina karismatiska vänner skulle hålla med om, att de i Apostlagärningarna talade tungomålen var vanliga språk, som förekom i världen. Men sedan lägger de raskt till, att det finns en andra gåva – ett himmelskt bönespråk. Denna gåva är till för, säger de, att uttrycka Andens ”suckar utan ord” (Romarbrevet 8:26). Avsikten bakom detta är, enligt dem, att Djävulen inte skall förstå våra böner. Vi blir dock ingenstans instruerade, att dölja våra böner för Djävulen. Han darrar och skälver, när han hör kristna be!
Vad är viktigast?
Jag tror, att samtliga Andens gåvor – innefattande tungomålstalandets äkta gåva – behövs och är tillgängliga för dagens församling. Dock säger Skrifterna, att vissa gåvor är viktigare, än andra och att vi skall inrikta oss på de väsentligaste. ”Men sträva efter de nådegåvor som är störst” (Första Korintierbrevet 12:31).
Snillrikt Falskmynteri
Det äkta tungomålstalandets gåva utgör ett kraftfullt verktyg för evangeliets förkunnande. Kom dock ihåg, att Djävulen har en förfalskning för varje sanning från Gud.
Döpt Hedendom
Min erfarenhet av denna karismatiska ”duo i tungor” fick mig att tänka på somligt jag läst i mina historieböcker under uppväxten. Nutidens yttring av tungomålstal härrör inte från Bibeln, utan snarare från forntida, spiritualistiska ritualer inom hedendomen. På 500-talet f.Kr. höll Oraklet i Delfi till i ett tempel uppfört nära foten av berget Parnassos. Delfi var också helgat åt Dionysos, guden förknippad med vin, fruktsamhet och eggande dans, liksom med de nio muserna, musikens skyddsgudinnor.
Så påverkar Guds Ande oss
Babblande i Babylon
Varför är det så viktigt, att vi i dag skall förstå det här med tungomålstal? Jo, för nutidens karismatiska rörelse har förutsagts, tror jag, i Bibelns profetior.
Bara för de Lydiga
Jag har råkat personer, som sagt sig ha gått igenom Andens dop därför att de talat i tungor. Samtidigt har de hållit en cigarett i ena handen och en ölburk i den andra. Nu behöver vi få en sak klar för oss. För att få den Helige Andes dyrbara gåva, måste man motsvara vissa krav.