E F F A T A

Artiklar
                          - som handlar om tron
Åter till översikten





Skall människor brännas evigt?

Leonard Lee

Vad är sanningen om helvets eviga fasor som säges vänta syndaren?

Han var en god vän till mig och en bra affärsman, men det var omöjligt för mig att förmå honom att komma till gudstjänsten i min kyrka. En dag frågade jag honom om orsaken.

- När jag var en liten pojke, sa han, tog mina föräldrar mig med till ett väckelsmöte. Predikanten talade om de helvetets fasor som väntade syndaren. Senare drog han åt sidan en ridå och vi fick se en bild av en väldig eld, i vilken djävulen stötte ned syndare med en stor eldgaffel. Efter endast en blick på bilden, sprang jag skrikande från kyrkan. Sedan dess har jag aldrig varit i en kyrka. Jag kan inte tro på en Gud, som plågar människor i evighet.

En annan föreställning om Gud
Jeg försökte ge honom en annan föreställning om Gud, hur han är kärlek och hur han önskar frälsa människor och inte plåga dem. Jag tänkte på min egen erfarenhet, då jag studerat Guds rättvisa, hans nåd och kärlek.

Jag hade blivit lärd att Gud var en kärleksfull, himmelsk Fader, som älskar oss så som en jordisk fader älskar sina barn. Jag hade lärt mig utantill orden i Joh 3:16. ”Ty så älskade Gud världen, att han utgav sin enfödde Son, på det att var och en som tror på honom skall icke förgås, utan hava evigt liv.”

Jag hade blivit lärd att Gud gav människan frihet att välja mellan rätt och orätt, men jag kunde inte inse att det var ett fritt val, om människan skulle plågas i all evighet om hon valde det orätta. Jag kunde inte få begreppet om Gud som Fader att stämma överens med den eviga pinan. Goda fäder skulle inte kunna pina sina barn; skulle Gud vara mindre rättvis och kärleksfull?

Jag tänkte på min egen far, som många gångar bestraffat mig, ibland strängt. Men han lätt mig aldrig lida i onödan. Jag kan aldrig glömma hur han en gång med risk för sitt eget liv, körde med ett hästspann genom en rasande präriebrand, för att rädda mig från att omkomma i lågorna. Om nu människan som är skapad till Guds avbild, kunde vara så rättskaffens och barmhärtig, hur kunde då vår himmelske Fader vara så orättfärdig och grym? Det var nära att jag hade vänt mig bort från religionen, men beslöt mig först för att se vad Bibeln hade at säga.

Gud gav människan en fri vilja
I 1 Mosebok fann jag , att Gud gav människan en fri vilja, hon ägde rätt att välja, men Gud varnade henne samtidigt och framhöll att hon fick bära följderna av sitt val. Våra första föräldrar fick rättighet att äta av Livets träd för att kunna leva för evigt. De varnades för att äta av Kunskapens träd på gott och ont, ty en säcker död skulle bli följden därav. Det var inte en hotelse men en kärleksfull varning att olydnad mot livets lagar skulle föra med sig disharmoni, lidande och död. Gud önskade att människan av eget fritt val skulle välja livet, men hon valde - döden.

När jag studerade berättelsen om Adam och Eva, fick jag inte den föreställningen att Gud var vred på dem och uttänkt en ondskefull plan att som straff plåga dem. Tvärtom! Han var bedrövad för deras skull och planerade en räddningsaktion för människosläktet. Han lovade en Frälsare, som skulle krossa ormens huvud. Skapelsens Gud var full av kärlek och barmhärtighet. Det var den uppfattning jag fick.

Jag frågade människor angående de ogudaktigas straff och fick höra gång på gång att de onda skulle leva för evigt i eldsjön. Detta kunde jag inte godta. Jag kunde inte föreställa mig att det var möjligt för någon att leva i eld. Jag började slå upp alla hänvisningar till sådan eld som fanns nämnd i Bibeln, och jag studerade dette ytterst noga.

I tredje kapitlet av Daniels bok fann jag en berättelse om tre unga hebreer, som kastades i en brinnande, glödhet ugn. De levde och de vandrade omkring i elden i den förvånad konungs åsyn. För dessa tre rättfärdiga hebreer, som straffades för sin vägran att vara olydiga mot Gud, var det möjligt att leva i elden, men de män som kastade dem i ugnen blev dödade av den förfärliga hetan.

Vem kan uthärda eld?
I Jes. 33. 14, 15 fann jag dessa intressanta ord: ”Syndarna i Sion bliva förskräckta, bävan griper de gudlösa. Vem av oss kan härda ut vid en fortärende eld, vem av oss kan bo vid en evig glöd?”

Enligt vad jag hade blivit lärd, skulle svaret ha blivit: ”Syndarna.” Men det var inte så. Det var alldeles motsatsen: ”Den som vandrar i rättfärdighet och talar vad rätt är, den som föraktar, vad som vinnes genom orätt och våld, och den som avhåller sina händer från att taga mutor, den som tillstoppar sina öron för att icke höra om blodsgärningar och tillsluter sina ögon för att icke se vad ont är.”

Sådant är det folk som kommer att bo vid en ”förtärande eld” och ”en evig glöd”.

Jag kunde inte förstå det, förrän jag läst följande ord i Hebr. 12: 29: ”Ty vår Gud är en förtärande eld.” Om det talas om Gud såsom eld, så kommer ju alla som är i Guds närhet att bo vid denna eld. Eld är en symbol för kraft. All kraft i hela universum kommer från Gud, ty han är Skaparen. Han skapade materian av kraft eller energi.

Elden är också en symbol av ljus och härlighet, ty allt ljus i universum, både andligt och fysiskt kommer från en kärleksfull Fader. Det gav mig en ny tanke om Gud såsom Dén, som är all kraft, allt ljus och härlighet. De rättfärdiga skall bo i hans närhet i fullkomlig frid och trygghet.

Jag kom ihåg en predikan om att varje människas verk skall prövas i eld. Texten fann jag i 1 Kor. 3: 12, 13: ”Men om någon bygger på den grunden med guld, silver och dyrbara stenar eller med trä hö och strå, så skal det en gång visa sig, huru det är med vars och ens verk. Den dagen skall göra det kunnigt; ty den skall uppenbaras i eld, och hurudant vars och ens verk är, det skall elden pröva.”

Vad är det som förtärs av eld?
Som pojke hade jag ofta lekt i min farfars smedja och försökt att göra saker och ting av gammalt järn. En dag fann jag en gammal järnbit som satt fast i ett stycke trä. Jag försökte få loss den, men de gamla spikarna var ordentligt rostiga. Farfar visade mig ett bättre sätt. Han kastade alltsammans i elden, och träet brann upp, men järnet fanns kvar. Jag tänkte på denne erfarenhet, när jag studerade syndares straff. Rättfärdigheten kunde uthärda Guds närvaro, såsom järn, guld och dyrbara stenar kunde bestå i elden. Men synden kan inte bestå inför Guds härlighet, utan förtärs av den, såsom trä, hö och strå förtärs av elden.

Jag fann att Bibeln talar om en eldsjö, som kommer att tillintetgöra synd och syndare, ja t.o.m. bränna djävulen och hans änglar. I en av sina liknelser berättar Jesus om de själviska, som ingenting gör för andra. Dessa får i domen höra hans röst: ”Gån bort ifrån mig, I förbannade, till den eviga elden, som ärr tillredd för djävulen och hans änglar.” – Matt. 25: 41.

I en annan av sina liknelser jämför Jesus himmelriket vid en åker i skördetid. Han säger: ”När skördetiden inne, vill jag säga till skördemännen: ”Samlen först tillhopa ogräset och binden det i knippor till att brännas upp och samlen sedan in vetet i min lada.” – Matt. 13: 30

Jag fann många texter i Bibeln om evig eld och evigt straff, men jag kunde inte finna ett enda omnämnande av syndare såsom eviga. Men ett antal verser visade klart att syndare skall brännas upp och tillintetgöras. I Malaki 4: 1, 3 framställs det särskilt tydligt: ”Ty se, dagen kommer och den skall brinna såsom en ugn. Då skola alla fräcka människor och alla som göra, vad ogudaktigt är, bliva lika strå, och dagen, den som kommer, skal förbränna dem, säger HERREN Seabot, så att varken rot eller krona lämnas kvar av dem. Och de ogudaktiga skolen i trampa ned, ty de skola bliva såsom aska under edra fötter på den dag, så jag utför mitt verk, säger HERREN Seabot.”

Kunde Guds ord tala tydligare? Eldsjön betyder död, inte liv! De onda, som avskär sig själva från Livets källa, drar över sig evig död. Detta blir deras eviga straff.

Syndens varböld mognar
Gud har för en tid tillåtit syndens varböld att existera och mogna i världen. Han ville att änglar och människor och andra världars innevånare skulle få se dess fruktansvärda följder. For en tid lät han synden utveckla sitt välde, men Jesus kom med undsättning för att rädda alla dem som är villiga att mottaga hans frälsning. På den slutliga räkenskapsdagen kommer elden från Guds härlighet att åtskilja trä, hö och strå från Guld, silver och dyrbara stenar.

Det är inte Gud, utan vi, som avgör vårt eviga öde. Jag har kommit till slutsatsen att envar, som verkligen vill bli frälst, kommer at bli frälst och få vara med i Guds eviga rike.

Alla som väljer livets väg får frälsning till arvedel genom Guds omätliga nåd uppenbarad i Jesus som dog på Golgata. Han bar våra synder och utplånade vår skuld. Det ligger i vårt val att mottaga den frälsning som erbjuds oss. Vi behöver inte frukta för ”eldprovet”, ty Jesus vill gå med oss. Orden vi finner i profeten Jesajas bok ger oss denna saliga försäkran: ”Om du ock måste gå genom vatten, så är jag med dig, eller genom strömmar, så skola de icke fördränka dig: måste du än gå genom eld, så skall du ej bliva svedd, och lågorna skola ej förtära dig.” – Jes. 43: 2

Gud är en förtärande eld för syndare, men ljus och härlighet för dem som älskar rättfärdighet.