|
| - som handlar om tron | Åter till översikten |
Kyrkosamfunds mångfald i dag
Hugo Rosenberg
Tiderna igenom har både lärda och fåkunniga människor ställt frågan: Varför finns det så många olika kyrkosamfund? Det finns så många slags kristen tro så man vet inte vad man skal tro. Den gamla klassiska frågan som Pilatus ställde – Vad är sanning? – ljuder i dag med oförändrad patos. För att i någon mån få svar på frågan och lägga en grund att bygga på i sin uppfattning, måste man vare övertygad om att bibelordet är levande sanning i den mån människan är villig at efterleva bibelordet.
En sanning som inta efterleves kan kallas en död (teoretisk) sanning på samma sätt som Skriften taler om i en död tro. Den Kristna sanning måste stå i klar relation till det som kallas frälsningen. Kan man säga att läran om frälsningen är en väg som skall befaras i två tidsåldrar, dels i den tid människan lever på jorden i nuet, dels i den tid som benämnes den tillkommande tidsåldern.
Många evangeliska trossanningar måste upplevas i ett handlande hos människan; t.ex. det urkristna troendedopet, helighållandet av vilans dag, et periodiskt återkommande firande av brödsbrytelse till Herrens åminnelse och vad det eljest innebär. Gåvogivandet till Guds verk i olika former, uppmärksamhet i fråga om kroppens och nervesystemets hälsa med abstinens från skadliga berusnings- och njutningsmedel samt avståndstagandet från världens vilda och syndiga nöjesliv etc enligt maximen: En omvänd kristen gör av naturen det som är Gud välbehagligt enligt evangeliets ord. Det finns evangeliska sanningar som icke kan upplevas i detta livet genom handlande. Dit hör t.ex. läran om alltings återställelse, de tusen åren, uppståndelse och evigt liv, den nya jorden, domen och straffets dag etc. Detta kan en kristen ha en rätt biblisk trosuppfattning om – man kan inte genom något speciellt görande i vardagen på verka de hinsidesliggande sanningarna. Evangelisk frälsningslära som hör nuet till är en del av frälsningen enligt ordet: ”Av nåden ären i frälsta genom tron.”
Frälsningen som tillhör det kommande livet formuleras i Skriften bl.a. så: ”Vad Gud har berett åt dem som älska honom” (1 Kor. 2:9) samt: ”Ja, Herren skal rädda mig från alla ondskans tilltag och frälsa mig till sitt himmelska rike.” (2 Tim. 4:18.)
Frågan om de många kyrkosamfunden och de många splittrade församlingarna, som alla menar sig vara kristna och vara inne på frälsningens väg kan, om han icke tar hänsyn till at evangeliets fullhet består av en mängd troshandlingar och trossanningar, te sig hart när som en olöslig fråga.
Utom Skriftens direkta lära i fråga om levande trossanningar, som måste praktiseras av den kristna människan då hon fått ljus över dem och blivit medveten om att detta är det Kristna livet, och att detta en gång som skal sluta med eviga frälsningen i Guds rike, frågar man sig: Har vissa sanningar i evangeliets tidsålder från apostlarnas dagar tills nu blivit bortglömda, förringade eller feltolkade? Har vissa stora ledaregestalter på ett ensidigt sätt betonat vissa sanningar och förringat, åsidosatt, eller helt enkelt inte haft ljus över vissa av dem?
Under den långa mörka medeltiden var många av de grundläggande evangeliska trossaningarna bortglömda och fördolda. Så småningom reformerades den kristna tron, genom at bibelns budskap blev känt och beaktat. Luther började reformationen, flera andra stora män trädde till, vissa politiska händelser verkade även i fördelaktig riktning då det gällde reformationens sak. Kyrkohistorien och kanske närmare bestämt dogmhistorien, vittnar om hur dels dyrbara sanningar bortglömts och bekämpats genom avfallets makter, dels hur dessa bortglömda trossaningar åter kommit i dagen, spirat och slagit ut i full blom.
Då de s.k. pilgrimsfäderna efter sitt uppehåll i Holland, dit de flytt undan förföljelserna i England, hade bestämt sig för att fly och söka kolonisera nytt land på den stora nyupptäckta kontinenten i väster, uttalade deras gamle pastor Robinson dessa ord, då han tog avsked av sina församlingsmedlemmar och på grund af hög ålder inte ansåg sig kunna följa med till Amerika:
”Bröder, vi måste nu inom kort skiljas åt, och Herren vet, om jag skall leva och någonsin få se edra ansikten mera. Men antingen Herren har bestämt det eller icke, så besvär jag eder vid Gud och hans heliga änglar att icke följa mig längre än jag har följt Kristus. Om Gud genom någon annan av sina redskap skulle uppenbara något for eder, så varen lika beredvilliga till att mottaga det, som I haven varit till att antaga någon sanning, som jag har förkunnat. Jag är viss om att Herren har mera sanning och ljus som en gång skall bryta fram ur hans heliga ord. För min del kan jag icke nog beklaga de reformerta församlingarnas tillstånd. De hava nått en viss religiös utveckling, och vill nu ej gå längre än reformationens redskap. Man kan ej förmå lutheranerna att kalvinisterna blivit stående, där de lämnades af den store gudsmannens, som då ännu icke hade fått syn på alting. Det är et högt beklagligt tillstånd. Det är ett högst beklagligt tillstånd, ty ehuru de voro skinnande ljus på sin tid, inträngde de likväl icke i allt Guds råd. Om de levat nu skulle de vara lika villiga att emottaga mera ljus, på samma sätt som de voro villiga att emottaga det ljus de först erhöllo. Kom ihåg edert församlingslöfte, genom vilket ni lovade att vara på alla Herrens vägar, som han har uppenbara eller kommer att uppenbara för eder. Kom ihåg ert löfte och ert förbund med Gud och med varandra att emottaga allt ljus och varje sanning som delges er ur hans heliga ord. På samma gång vill jag förmana er att vara försiktiga med hänsyn till vad nu mottar som sanning. Undersök, överväg och jämför med andra otvetydiga Skriftens ord innan ni antar det, det är icke möjligt att fullkomlig kunskap på en gång skall kunna bryta fram i den kristna världen, som nyss kommit ut ur ett tjockt antikristligt mörker.”
Betänk att pilgrimsfädernas pastor ut....ade dessa nära nog profetiska sanningsord i början af 1630-talet. Han är en framsynt kristen präst med visioner syn på evangeliets kommande ful-. . . . . Sanningens solljus skulle komma att växa i klarhet till sin middagshöjd. . . . . den stora skaran av pilgrimsfäder fanns en man som hette John White som blev stamfar till den släkt i USA varifrån sedermera en av vad vi kallar adventbudskapets pionjärer härstammande nämligen banbrytaren James White, som jämte sin hustru Ellen White och Joseph Bates kom att lägga grunden till den stora adventrörelsen från år 1845.
Av det ovan sagda kan vi komma fram till följande splittrats i så många kyrkosamfund är den, at de stora tongivande kyrkosamfunden icke vandrat på alla Gud vägar som de blivit upplysta om at beträda utan stelnat i formalism, prästvälde, namn- eller vanekristendom samt i ett beroende förbehållande till statsmakten och den ledande politiska doktrinen. Kyrkosamfunden fastlåstes vid en doktrinär trosbekännelse, som till stor del grundades på kyrkomötesbeslutt eller på traditionens bud.. Efter århundradens gång kom det så att stå en historiens nimbus över de gamla bekännelseskrifterna, som man inte ville förändra trots att de uppenbarligen var barn av sin tid, och i månge läromeningar var i klar motsats till senare sanningsljus och andlig forskning.
Människor som ändå hade reformationens sinnelag nekade att binda sig vid vissa personers uppfattningar eller att stanna där reformationens banbrytare stannat, de ville vandra från ljus till ljus. Följden blev att dessa trogna bibelkristna blev utstötta ur de ledande kyrkosamfunden och blev tvungna att bilda nya samfund, som i sin tur efter någon generation begick samma fel som deras gamla moderkyrka att, som Skriften uttrycker det, ”icke lämna kärleken till sanningens ord i sina hjärtan”.
På detta sätt kom der att bildas ett oändligt antal kyrkor och trossamfund av varierande ålder och andlig struktur. Det skulle föra för långt att i dessa artiklar gå igenom det store förfallets tid då den ena efter den andra av livsavgörande evangeliskt kristna trossaningar försvann eller fördunklades i den ledande statskyrkans liv, ty det skulle omspänna en kyrkohistorisk period på minst tusen år – räknat från det fjärde århundradet fram till reformationen. Låt oss i stället konstatera hur det gick till når ljusstrålarna bröt igenom mörkret och förstockelsen. Det är givetvis fel att mena, att kristendomen började med Luther och lutheranerna och deras samlade bekännelseskrifter med våra ögon sett av hög ålder men barn av sin tid tänkande och andliga status. Många sådana gamle bekännelseskrifter från skilda kyrkor har nu ett högt musealt affektionsvärde. Det är lika felaktigt att påstå, att evangeliskt kristendom börjar med gammalpietismen af modell Spener eller Francke. Lika inkonsekvent är det att framhålla 1840- och 1850-talens väckelserörelser i vårt eget land som begynnelsen av evangeliets sanningar i nutiden. Det är en given sak att man måste förstå väckelserörelsernas strävan, för att överhuvudtaget förstå människan och moderna människa.
Likaså bör man skilja på väckelserörelser betingade av en viss helvetesskräck eller på grund av ett plötsligt uppvaknande från en likgiltig vanekristen statskyrka i et samhälle där filkets breda lager levde i fattigdom, dryckenskap, arbetslöshed med överbefolkning i socknarna – djup okunnighet i et grovt syndaliv.
Så var tillståndet i 1850-talets Sverige, då väckelser och et andligt evangeliskt uppvaknande kom. Väckelsen kom genom att de olyckliga människorna genom kraftig förkunnelse uppfattade att deras personliga grova syndaliv ledde till helvetet, det fanns tillfälle till frälsning blott man ville mottaga nåden. Vi kan säga att den stora sanningen om Guds nåd gick upp för människorna på ett tydligt och personligt sätt människorna på ett tydligt och personligt sätt. Andra väckelserörelser uppstod samtidigt i andra länder, jag tänker nu närmast på Amerika, väckelserörelser som man i kyrkohistorien benämner ”Det stora uppvaknandet”.
Många väckelser byggde på det känslosamma, det suggestiva och på masspsykosens påverkan. Detta utan att några egentliga bibliska trossaningar kom i dagen på et nytt sätt. Andra väckelser tog sikte på att människan i troslivet borde omfatta de bibliska sanningar som krävde handling tvärt emot strömmen av den store massan av vane- och statskristna.
När Luther på sin tid kom fram till vad vi kan kalla lutherdomens tre absoluter eller ORDET – TRON – NÅDEN, hade många före honom sett samma sanningar, men de hade inte förmått bryta det tjocka mörkret och det kompakta motståndet utan nedtystas. De måste behålla de upplevda sanningarna för sig själva eller i en sluten krets.
Rättfärdiggörelse genom tro blev det första trappsteget uppför stegen från mörkrets tidsålder. Luther tog dessutom avstånd från en hel mängd icke bibelenliga trosdogmer och ceremonier i den Romerska kyrkan enligt maximen: Det förbjudes uttryckligen i ordet, därför skall dessa villfarelser och påviska ceremonier avskaffas.
Luther kunde inte gå så radikalt fram som t.ex. Carlstadt eller Zvingli och Calvin. Luther resonerade så, att det finns en del ting som är periferiska eller av mindre vikt (adia’fora) om de förekommer och får stanna kvar, därför att Bibeln inte uttryckligen förbjuder dem. De nu nämnda reformatorerna resonerade, att allt som Bibeln inte befaller eller omnämner skal bort och blott det som Bibeln anbefaller skall stå kvar. Där har vi grunden till olikheten i vissa frågor mellan Lutherdom och Calvinism eller reformert bibeluppfattning. I lutherdom kan man säga att nyckelorden för kristen evangelisk tro utgörs av temaet ORDET – TRON – NÅDEN, som efter syndernas förlåtelse leder till rättfärdiggörelse. Där sätter man i stort set punkt och se viktiga sanningar som trosdopet – helgelse – vilodagens betydelse – profetiska utsagor – tidstecknen – Jesu ankomst, etc. Får inte de rätta bibliska perspektiven.
Man kan säga att alla stora trossanningar, som genom en fortskridande andlig återställelse till evangeli budskaps fulla ljus, brutits genom vissa stora andliga personligheters synsätt och kraft, till att för en hel värld proklamera de sanningar som så helt tog deras personlighet i besittning. Luthers liv och insats har för blott några år sedan utförligt skildrats och är välkänt för de flesta läsarna. Vi har börjat med Luther och lutherdomen, låt oss nu fortsätta på reformatorernas väg uppåt trappsteg efter trappsteg tills vi nått en plattform som vilar på – som det heter – Klippans och apostlarnas grundvalar.
Del 2
På Luthers tid uppträdde i olika länder röster och gestalter som med kraft verkade för reformation och andlig och politisk frigörelse från fjärrstyret i Rom. En av de mest intressanta gestalterna är schweizaren Huldreich Zwingli, jämngammal med Luther. Zwingli föddes i en burget hem, fadern var landshövding i Toggenburg och sonens humanistiska uppfostran blev synnerligen grundlig. Efter studier vid universitetet i Wien och i Basel erövrade han 1506 magistergraden och blev strax därefter prästvigd och tjänstgjorde under tio års tid som kyrkoherde i den folkrika församlingen Glarus. År 1518 kallades Zwingli till kyrkoherde vid Zürichs huvudkyrka på grund av sin enastående predikobegåvning.
Från år 1519 kan man spåra att Zwingli mer och mer blev gripen av reformationens tankar delvis genom att han läste några i Basel tryckta reformatoriska skrifter av Lurher. Som reformator är Zwingli närmast att betrakta som Luthers direkte lärjunge, fastän han sedan av försiktighetsskäl förnekade detta. Zwingli hade i Schweiz ingen kurfurste som höll honom om ryggen, han ville trygga reformationsverket i Zürich genom att inte få det indraget i kejsarens dom över Luther. Hos Zwingli är religionen insikt och vilja mer än upplevelse, den nyktra förståndsmänniskan med en harmonisk utveckling av själens egenskaper med ett överhoppande av syndaångest, askesen i munklivet och mystiken. Ett lugnt sökande efter klarhet och sanning utan några mörka djup.
Utgångsläget hos Luther var ofta det samvetspinade jaget, medan Zwingli tyckte sig mera ständigt leva i Guds solbelysta värld. I nattvardsläran finner vi det oöverkomliga yttre skiljemärket mellan dessa två stora reformatorer. Det skulle föra för långt att i denna artikel teologiskt eller exegetiskt behandla deras olika uppfattningar och varför de inte kunde ni samförstånd. Men så mycket kan sägas, att Luther betonade nattvarden som den stora gåvan genom Kristus från Gud, medan Zwingli mera betonade nattvarden som en åminnelsehandling.
Man kan idag säga att en förening av dessa båda tankar är en rätt biblisk evangelisk synpunkt med betoning på både Guds gåva till människan – Frälsaren - samt påminnelsen härom i nattvardsgemenskapen bland de troende med blicken riktad mot välkomnandet i Guds rike.
Vi kan inte heller av utrymmesskäl gå in på de olika faserna av Zwinglis reformations- och befrielseverk i Schweiz. Först och sist måste man även uppfatta Zwingli som politisk patriot för sitt land och främst för staden Zürich. Zwingli pendlar ofta från den yttersta pacfism till det nationella försvarskrigets förespråkare, som ett medel till evangeliets seger i Schweiz. Det ser ut som om Gamla testamentets lagiska vedergällningslära i Zwinglis andliga värld segrade över fridens evangelium och Jesu bergspredikan och den andemening som uttrycks på många ställen genom Nya testamentets etiska förkunnelse.
Allteftersom Zwinglis reformation fortskred i Zürich rustade sig katolikerna för motåtgärder. Det s k religionssamtalet i Baden 1526 under ledning av Luthers gamle motståndare Eck, varvid alla kantonerna i Schweiz var representerade utom Zwinglis Zürich, en slags schweizisk motsvarighet till Wormsriksdagen, slutade med att den schweiziska lantdagen beslöt lägga stort bann över Zwingli.
Zwingli gick till motangrepp och sköt fram den stora kantonen Bern, den mäktigaste i Schweiz, könslig for sin betydande sjävständighet gentemot lantdagen. En utomordenrlig medhjälpare fick Zwingli i satirförfattaren Nikolaus Manuel som genom sina skrifter näst efter Zwingli uträttade mest för reformationens seger i Schweiz. I Bern ansåg regeringsrådet att religionsfrågan borde avgöras genom en stor disputation. Över hela Schweiz höll man nu andan av spänning, ty man förstod att i denna "drabbning" skulle det bli ett avgörande huruvida hela Schweiz skulle gå reformationens vig och bryta med Rom. Disputationen i Bern i januari 1528 blev en stor internarionell revy för de evangeliskt tänkande reformatorerna. Zwingli var flitigt i elden och hembar en glänsande seger, fullbordad genom ovannämnde Manuels skrift ”Den sjuka mässan”, en skrift som betecknades som reformationstidens mest effektfulla satir över den katolska trosuppfattningen. Bern övergick helt till reformationen - likaså Basel. Efter Berndagarna stod
Zwingli på höjden av sitt såväl andliga som politiska inflytande. Hans reformatoriska åskådning tog ledningen i största delen av det evangeliska Schweiz och trängde långt in i Sydtyskland. Om vi nu förbigår alla politiska förvecklingar i Schweiz och Tyskland vid denna tid, får vi konstater att Zwingli fick ett olyckligt slut i det att Zirich kom i krigisk konflikt med urkantonerna. I slaget vid Kappel i oktober 1531 stupade Zwingli på sin post som fältpräst, en syssla som han även i sin tidiga ungdom beklätt. Huvudparten av Schweiz var dock vunnet för protestantismen. Genom att Calvin kallades till Geneve stärktes reformationens sak i Europa så att Luthers verk och verket i Schweiz kunde bilda ett bålverk mot den katolska aktiviteten och dess motreformation.
Trosdopet
Efterhand kom stora folkgrupper genom ordets läsande och genom kraftfulla förkunnare till insikt om, att det urkristna bibliska dopet borde delges troende människor som ett bekännelsedop. Fria församlingar upprättades av dessa troende, som ansåg att församlingen inte borde vara en enhet som stod under den regerande statsmaktens inflytande. Dessa väldiga rörelser på den europeiska kontinenten under 1500- och 1600-talen är vända sitt särskilda kapitel. De har tyvärr ända in i våra dagar varit alltför litet beaktade av den kyrkohistoriska forskningen. Först på senare tid har dessa vita fält i den opartiska och okonfessionella kyrkohistorien börjat att kartläggas.
Redan i döparerrörelserna fanns en utbildad troslära om att det eviga livet är en Guds gåva, som erhålles av nåd genom tron på Jesus Kristus. En konsekvens av denna tro var att de ogudaktiga äger ej löfte om evigt liv ej heller ett sådant i plågor utan kommer att fullständigt förintas, deras pina skall ha en inde. Detta år en helt logisk lära i förhållande till Guds karaktär som kärleksfull och rättvis och i förhållande till löftet ”om den nya jorden" och ”se jag gör allting nytt" och ”ingen plåga och död och inget dödsrike skall vara mer” Denna riktning av anabaptister blev kraftigt förföljd och den store och mycket begivade ledaren Baltazar Hubmeier föll offer för påveväldets dom och bål. I England bildades den första baptissiska församlingen av troende medlemmar döpta efter bekännelse år 1612. En av de namnkunnigaste av dess medlemmar var John Bunyan, som under sin tolvåriga fängelsevistelse skrev Kristens Resa m fl böcker. Redan 1639 grundades den första baptistförsamlingen i Prividence i Amerika genom den legedendariske frihetskämpen Roger Williarns. Hela världen kan sägas stå i skuld till Roger Williams da den koloni han grundade konsekvent höll på libertyprincipen - religionsfrihet under alla förhållanden. I kolonin Rhode Island fick alla obegränsad religionsfrihet.
Den puritanska bibeltroheten och något lagiska strängheten tog sig uttryck i baptistiska kretsar i synnerhet i England och sedan Holland.
Bibelns vilodag
Snart observerades att den heliga vilans dag, sjundedagssabbaten, enligt de tio budorden och enligt skapelsens instiftelse till vila, och enligt Jesu, apostlarnas och de första kristnas praxis var gällande. Man förkastade söndagen - soldagen - såsom dels rester av gammal hednisk solkult dels ett påbud av konsilier och påvar och hedniska kejsare.
Tidigt uppstod på 1600-talet baptistiska sabbatshållare de s k sjundedagsbaptisterna. Denna bibliska lära är således inte något som 1840-talets adventistiska väckelserörelser i USA frambar,
utan en gammal baptistisk trossanning som dock på nytt aktualiserades i adventistiska församlingskretsar i USA.
Metodismen, genom John Wesley och hans medhjälpare, blev en stor frukt i det andliga reformationsverket bland Guds sanningar, som kom att lysa klart under 1700-talets väckelserörelser i England och USA och i vissa länder in i vårt eget århundrade. Man ifrågasätter om inte John Wesleys väckelser i England förhindrade en folkrevolution i likhet med franska revolutionen. Metodismens centrala trospunkt, läran om omvändelse och helgelsens fortskridande verk, utgör en viktig påbyggnad till Luthers nyckelord - tron och rättfärdiggörelsen. I Tyskland uppstod de två stora fromhetsrörelserna Pietismen och Hernhutismen som utövat ett vidsträckt inflytande på nära nog alla evangeliska väckelserörelser i alla länder, inte minst i den svenska väckelsens historia. Sådana andliga hövdingar som Spener, Franke och greve Zinsendorff vore värda ett djupare studium om utrymmer hade tillåtit det. I början av 1800-talet, då de stora folkväckelserna gick fram i synnerhet i Skandinavien och USA och på Europas kontinent såväl som i de anglosaxiska länderna, blev det bärande temat: Herrens andra tillkommelse. Den bibliska läran om Jesu andra tillkommelse, adventhoppet eller adventbudskapet, spred sig som en löpeld över jorden i alla kristna länder och långt ut på missionsfälten. Vid denna tid tog även spridningen av enkla folkbiblar i massupplagor ny fart genom olika bibelsällskaps tillkomst, bibelns innehåll blev läst och känt bland vanligt enkelt olärt folk.
En av de många betydande förkunnarna av Jesu andra ankomst var en spansk jesuitpräst som verkade i Sydamerika. Han skrev boken: ”Messias ankomst i ära och majestät”. Boken översattes 1827 till engelska och utövade ett enormt inflytande i adventtroende kretsar. I USA verkade på 1930- och 40-talen många adventförkunnande predikare, den namnkunnigaste av dem var William Miller, f d kapten i amerikanska armen och sedermera farmare. Då han avslutade sin militära bana 1815, efter att ha anfört ett regemente i slaget vid Plattsburgh 1814, köpte han sig en bondgård nära sitt föräldrahem. Miller började med största allvar läsa sin bibel och blev genom historiska parallellstudier övertygad om att profetiornas uppfyllelse visade, att bibelboken var en av gudomen inspirerad bok.
Vi låter honom själv berätta: Miller hade förut studerat upplysningstidens mor Bibeln och kristendomen fientliga filosofer - Voltaire, Hume, Paine m fl. Vidare berättar Miller om sättet eller metoden för sitt bibelstudium: "Jag beslöt att Lägga åt sidan alla förutfattade meningar och grundligt jämföra skrift med skrift och bedriva detta studium regelbundet och metodiskt. Efter två års studium var jag förvissad om att Bibeln är sin egen tolk. Jag fann i Bibeln en sidan harmoni som man ej kan finna i någon annan bok. Jag fann genom att jämföra skriften med historien, att profetiorna hade blivit bolistavligt uppfyllda så långt som vi hittills kommit i tiden, samt att mina symboler, bilder, liknelser etc. var antingen förklarade där de förekom eller också i andra delar av Bibeln. När de sålunda är förklarade bör de förstås bokstavligt i enlighet med denna förklaring. Jag blev överbevisad om att Kristi andra ankomst skall ske personligt i så måtto samt före tusenårsriket.”
Så långt William Miller. Åren 1818 till 1823 samtalade Miller med många betydande pastorer och statsmän angående bibelns allmänna budskap och Herrens tillkommelse i synnerhet. Den franske statsmannen och generalen Lafayette hedrade William Miller med ett särskilt besök i juni 1825. I augusti 1831 började Miller predika adventbudskapet, tidningarna tryckte hans predikningar och de tre stora trossamfunden öppnade sina kyrkor för Miller. Även till Kanada sträckte sig hans predikoresor. År 1838 började de stora folktalarna Litch och Himes att predika i Millers anda, och snart kunde förkunnarnas skara räknas till ca trehundra. Enbart Metodistkyrkans årsböcker visade, att under åren 1840 till 1844 blev 259.000 personer omvända. Detta enligt skildringen "A brief History of William Miller”.
Adventist församlingar En sådan adventistförsamling fanns i New Hampshire med pastor Wheeler i spetsen, en f d metodistpastor.
Hur det tillgick då Herrens sabbat - den heliga vilan - upptogs som en avgörande trossanning bland adventisterna och dessa ändrade sitt namn till sjundedagsadventister skall här beröras. Det är det lilla fröet som ger stor växt eller den lilla gnistan som kan tända en väldig eld. Varje trossanning på reformationens väg har sin ringa upprinnelse genom särskilda vittnen, som vi även sett i foregående skildring.
I mars månad 1844 anlände en fru Rakel Oaks till New Hampshire för att besöka sin dotter, som var lärarinna där. Fru Oaks, som var en änka i medelåldern, var övertygad sjundedagsbaptist. Nidsk för sin trosövertygelse som hon var, utdelade hon traktater med ingående bibliska och historiska studier i frågan om den heliga vilodagen. Hon var också djupt tilltalad av adventisternas ljusa livssyn i frågan om Herrens snara tillkommelse. Efter några veckor hålls ett vittnesbörd i församlingen - en söndag förmiddag. Då. stod först en man upp och förklarade att han läst de skrifter som Rachel Oaks utdelat och delvis även genom samtal med henne och framför allt genom studier av sin bibel och kyrkohistorien kommit till den slutsatsen att sjundedagsbaptisterna hade rätt i sak då det gällde sabbatsdagen, lördagen, den sjunde dagen. Han tillade: ”Från och med nästa lördag firar jag Herrens heliga vilodag." Åtskilliga andra instämde häri och i nästa söndaesförmiddagsgudstjänst kom ännu flera instämmanden och löften, att man skulle helighålla bibelns odiskutabla sabbatsdag. Pastor Wheeler var en av dem som anslöt sig och snart räknade församlingen ett 45-tal iakttagare av den heliga vilans dag. Fru Rachel Oaks mottog läran från adventisterna om Herrens ankomst och dessa antog från henne och sjundedagsbaptisterna läran om Herrens vilodag. På så sätt kan man säga att adventhopp – ”Jesu tro” - förenade sig med ”Guds bud" som skulle känneteckna församlingen enligt Upp. 12: 17 samt 14:12, Guds bud; tron på Jesus och Jesu vittnesbörd. Innan årets slut hade alla i församlingen antagit sanningen om Herrens heliga vila och fru Oaks blev en övertygad adventist.
Det blev den första sjundedagsadventistförsarnlingen. Fru Oaks fann en ny make i församlingen och blev Rachel Oaks-Preston. Denna församling verkar ännu idag, fortfarande i sin då nybyggda kyrka.
Den genomgripande förändringen blev upphovet till en mycket grundlig forskning i ämnet om den rätta bibliska vilodagen. Vid samma tid återfanns i tidskriften ”Ropet” en notis om att många bibelläsande kristna hade börjat att tänka allvarligt på. att iaktta den sjunde dagen som vilodag. Adventistförsamlingarnas uppmärksamhet fästes ytterligare vid sabbatsfrågan genom en uppsats av pastor T. M. Premble i tidskriften ”Israels Hopp”, utgiven i Portland Mine år 1845. Uppsatsen slutade med den skarpt formulerade tanken: ”De som iakttar söndagen den första dagen i veckan som vilodag, är påvens sabbatshållare och Guds sabbatsbrytare.”
Den framstående nykterhetsaposteln och organisatören av nykterhetsrörelsen ”Nyktert liv till sjöss” f d sjökaptenen Joseph Bates, blev, dels genom- ovan nämnda artiklar och dels genom besök i den sabbatshållande församlingen år 1845, en övertygad sjundedagsadventist. Efter noggranna studier tillsammans med pastor Wheeler och församlingends äldstebröder reste kapten Bates tillbaka till sin hemort.
Kapten Bates ägnade sedan hela sitt återstående liv åt att i tal och skrift förkunna denna stora sanning om Herrens heliga vilodag. Han fick också nåden an bli der Guds pekfinger som förmedlade budskapet om Bibelns rätta vilodag till de tidigare adventisterna från den Milleristiska rörelsen, bl.a. makarna James och Ellen White. Dessa kom jämte Bates att bilda grundstommen i de allt talrikare pionjärernas skara i den moderna adventrörelsens utveckling, som ledde till Sjundedagsadventistsamfundets fasta organisation som ett kyrkosamfund år 1863.
Sjundedagsadvaentister:
"Jag fann att Bibeln framställde en sådan Frälsare som jag behövde. Även detta tvingade mig att erkänna, att Skriften var en uppenbarelse från Gud. Frälsaren blev för mig härlig mer än mångtusen. Och Bibeln som förr syntes mig dyster och motsägande blev nu mina fötters lykta och ett ljus på min stig. Bibeln blev föremål för möt allra ivrigaste studium, och jag kan i sanning saga, att jag rannsakade den med stor lust. Jag förlorade smaken för annan läsning och jag vinnlade mig om att söka visdom från Gud.,
Omkring år 1845 fanns en del församlingsbildningar i Amerika som kan benämnas adventistiska efter sin innerliga tro på Jesu snara ankomst. (Vi går inte här in på de felslagna förhoppningarna kring årtalet 1844, eftersom det strängt taget tillhör ett annat ämne.)
In surnma: Under det att sjundedagsadventisterna antog och började framhålla så många av de sanningar, som de stora populära s k statskyrkorna och samfunden trampade under fötterna, förkastade de inte en enda av de sanningar som gett upphov till dessa äldre samfund. De predikade rättfärdiggörelse genom tro lika kraftigt som lutheranerna, och de antog i huvudsak de reformerta kyrkornas nattvardslära.