tillbaka

Vem var Ellen G. White?

Vem var Ellen G. White, och varför anser många millioner människor, att hennes skrifter är särskilt värdefulla och viktiga? Kort sagt, var hon en kvinna med särskilda andliga gåvor, som levde stordelen av sitt liv på 1800-talet (1827-1915), men som fortfar att genom sina skrifter utöva en omvälvande inverkan på milliontals personer över hela världen. Under sin livstid skrev hon mer, än 5 000 tidskriftsartiklar och 40 böcker. I dag är drygt hundra titlar tillgängliga på engelska. De omfattar också böcker, som betstår av utdrag från hennes mer, än 50 000 manuskriptsidor.

Hon är den kvinna, som blivit mest översatt till andra språk, och den amerikanske författare ibland både män och kvinnor, som är mest översatt. Hennes skrifter täcker ett brett spektrum av ämnen, som religion, utbildning, sociala relationer, evangelisation, profetior, förlagsverksamhet, näring och ledning. Hennes bok Vägen till Kristus, ett mästerverk som har förändrat livet åt många människor, har getts ut på över 140 språk.

Sjundedags-adventisterna tror, att Ellen White var mer än en begåvad författare. De tror, att Gud utrustade henne som en speciell budbärare, som skulle dra världens uppmärksamhet till den Heliga Skrift och förbereda människor på Kristi andra ankomst. Från det att hon var 17 år gammal till hennes död 70 år senare, gav Gud henne mer än 2 000 syner och drömmar. Synerna varade från mindre än en minut till nästan fyra timmar. Kunskapen och råden hon fick genom dessa uppenbarelser, skrev hon ned för att delge andra dem. Därför anser sjundedags-adventisterna hennes skrifter vara inspirerade, och deras bestämda egenskaper erkänns även av tillfälliga läsare.

I boken Seventh-day Adventists Believe står det: «Ellen Whites skrifter är inte en ersättning för Skriften. De kan inte ställas på samma nivå. Den Heliga Skrift står ensam, och är den unika måttstock, som hennes och alla andra skrifter måste bedömas efter och som de är underställda» (Seventh-day Adventists Believe, utg. Ministerial Association, General Conference of Seventh-day Adventists, Washington, D.C. 1988, s. 227). Likväl, som Ellen White själv anmärkte: «Gud har uppenbarat sin vilja för människorna genom sitt ord. Ändå har han inte ansett att den helige Andes ständiga närvaro och vägledning är onödig. Tvärtom utlovades Anden av vår Frälsare för att förklara ordet för hans tjänare, för att belysa och tillämpa dess undervisning» (The Great Controversy, s. vii; Den Stora Striden, 2015 års utgåva, Författarens Förord, onumrerad sida).

Det följande är en mer detaljerad framställning av livet och arbetet åt denna anmärkningsvärda kvinna, som uppfyllde alla krav på en sann profet som Skriften uppställer, och som bidrog till att grundlägga Sjundedags-adventistsamfundet.

De tidiga åren
Ellen och hennes tvillingsyster Elisabeth föddes den 27 november, 1827. Föräldrarna hette Robert och Eunice Harmon. Med åtta barn i familjen, var hemmet en intressant plats full av sysslor. Familjen bodde på ett litet gårdsbruk inte långt från Gorham, Maine, i det nordöstra hörnet av USA. Några få år efter det att tvillingarna föddes, slutade Robert Harmon som jordbrukare och flyttade med sin familj till staden Portland, Maine, som låg ca. 20 kilometer längre österut.

Som barn hjälpte Ellen till med hushållsarbetet och hjälpte även sin far, som nu livnärde sig som hattmakare. En dag, då hon var nio år gammal, blev hon allvarligt skadad i ansiktet, då hon på hemvägen från skolan träffades av en sten, som en kvinnlig klasskamrat kastat. I tre veckor låg hon medvetslös, och under de därpå följande åren hade hon svåra smärtor på grund av den svåra skada hon fick i näsan. Ellens formella skolgång kom till ett brått slut, och alla menade att den dittills så lovande, unga jäntan inte hade länge kvar att leva.

År 1840 närvarade Ellen och hennes föräldrar på en tältmötessamling hos metodisterna i Buxton, Maine. Det var där som hon, 12 år gammal, gav sitt hjärta till Gud. Den 26 juni, 1842 blev hon döpt genom fullständig nedsänkning, efter att själv ha bett om det, i Casco Bay i Portland. Samma dag blev hon inskriven som medlem i Metodistkyrkan.

Adventbudskapet
Åren 1840 och 1842 var Ellen och andra i hennes familj närvarande på adventistmöten, som hölls i Portland, Maine. Här tog de emot budskapet, som William Miller och hans medarbetare förkunnade. Nu såg de med stor förväntan fram mot, att Kristus väldigt snart skulle komma igen. Ellen var en allvarlig missionsarbetare, som försökte att vinna sina unga vänner och göra sin del, för att förkunna adventbudskapet.

Smärtan som de kände vid den Stora Besvikelsen då Jesus inte, såsom de förväntat, kom tillbaka den 22 oktober, 1844, lindrades inte av att hon var ung, och under de förvirrande dagar som följde, studerade hon tillsammans med andra och bad innerligt om ljus och vägledning. Många vacklade eller vände ryggen åt sin adventisterfarenhet. En dag sent i december var Ellen tillsammans med fyra andra kvinnor samlad till familjeandakt i hemmet hos en annan troende i den södra delen av Portland. För den lilla gruppen, som var samlad till bön, tycktes himmelen vara nära. Medan Guds kraft vilade över Ellen, såg hon i en syn adventfolkets resa till Guds stad (Early Writings, sid. 13-20).

Då den 17 år gamla flickan motsträvigt och skälvande berättade om synen för en grupp adventister i Portland, tog de emot den som ljus från Gud. Efter det, att Ellen senare fått en syn till, reste hon tillsammans med vänner och släktingar från plats till plats och besökte utspridda grupper av adventister och berättade om det, som blivit uppenbarat för henne i den första och efterföljande syner.

Detta var inga lätta dagar för adventisterna, som hade upplevt besvikelsen. Förutom att måsta möta hån och löje från folk i allmänhet, var de heller inte eniga sinsemellan, och allt slags fanatism uppstod ibland dem. Men genom uppenbarelser givna till Ellen visade Gud dem, vad följden skulle bli av delar av denna fanatism, och hon fick ansvaret för att rätta till det, som var galet och peka på det, som var fel. Dessa uppgifter fann hon svåra att utföra.

Ellen Harmon gifter sig med James White
På en resa till Orrington i Maine mötte Ellen en ung adventistpredikant, som hette James White. Han var då 23 år gammal. Deras arbete gjorde, att de från tid till annan träffade varandra, och begeistringen som de efterhand kände för varandra, ledde till att de gifte sig i slutet av augusti 1846.

Under de närmaste veckorna efter giftermålet studerade Ellen och James ingående ett 46 sidor långt traktat skrivet och utgivet av Joseph Bates från New Bedford i Massachusetts. Traktatets titel var The Seventh-day Sabbath (Den sjunde Dagens Sabbat). Det redogjorde för de bibliska bevisen för, att Sabbaten var den sjunde dagen i veckan. Ellen och James blev överbevisade om, att åsikterna i traktatet överensstämde med Skriften, och därför började de att hålla lördag som vilodag. Omkring sex månader senare, den 3 april, 1847, visades Ellen i en syn Guds lag i helgedomen i himmelen, där det fjärde budet hade en särskild ljusgloria runt omkring sig. Det hon såg, gav en klarare förståelse för betydelsen av läran om Sabbaten och bekräftade tilliten adventisterna hade till denna lära (Early Writings, sid. 32-35).

Den första tiden av Ellens och James? äktenskap präglades av fattigdom och några gånger av nöd. De, som arbetade för Adventrörelsen, fick själva sörja för sitt ekonomiska underhåll, så James delade upp sin tid mellan att förkunna och att arbeta i skogen, på järnvägen eller ute på ängarna under höskörden. Den 26 augusti, 1847 fick Ellen och James sitt första barn, en son som gavs namnet Henry. Han skänkte sin unga mor mycken glädje och tröst; men Ellen upptäckte snart att hon måste överlåta åt goda vänner hon litade på att ta hand om pojken, medan hon själv fortsatte arbetet med att resa runt och förmedla budskapen, som Gud hade betrott henne med. De kommande åren skrev hon mycket, och reste mycket och långt, för att besöka «den utspridda hjorden» och delta vid konferenser.

Början på litteraturarbetet
Medan familjen sommaren 1849 uppehöll sig i Rocky Hill i Connecticut, började James White att utge tidningen The Present Truth. Bladet var på åtta sidor och kom ut två gånger i månaden. I senare nummer av bladet kom det artiklar skrivna av Ellen White, som innehöll profetiska synpunkter om menighetens framtid, samt varningar och råd.

År 1851 kom Ellen Whites första bok ut, en liten trycksak på 64 sidor med mjuka papperspärmar och med titeln A Sketch of the Christian Experience and Views of Ellen G. White. I dag utgör denna första skrift och ett senare Supplement (1854) sidorna 11-127 i boken Early Writings. Tiden, då tidskrifterna The Advent Review and Sabbath Herald (1850) och Youths Instructor (1852) först kom ut, då den första handpressen blev köpt, såg flyttningen av utgivandet av bladen till Rochester, New York, allt i loppet av åren 1852-1855, var strävsamma och prövande dagar. Det var väldigt knappt med pengar. Sjukdom och dödsfall bidrog med besvikelser och missmod. Men framtiden skulle bringa ljusare dagar. Då de adventtroende i Michigan år 1855 inbjöd familjen White till att komma till Battle Creek, och avlade löfte om att bygga ett litet hus åt tryckeriet, vände utvecklingen till det bättre.

Flytten till Battle Creek
I november 1855 flyttade förlaget The Review and Herald Publishing Association med handpressen och övrig tryckeriutrustning från de hyrda lokalerna i Rochester, New York, till den nya byggnaden i Battle Creek, som de adventtroende där så rundhänt hade bidragit till att uppföra.

Några dagar efter det att pastor White och hans fru, jämte alla som med dem arbetat i förlagsverksamheten, hade kommit till Battle Creek, höll man en konferens, som dryftade planerna för att sprida adventbudskapet. Vid avslutningen av sammankomsten blev en räcka saker av betydelse för menigheten allmänt uppenbarade för Ellen White. Hon skrev ned detta och läste det för församlingen i Battle Creek. Menighetens medlemmar såg, att detta angick alla de olika grupperna av troende, så de beslutade att det skulle tryckas. Något senare kom det därför från den återupprättade tryckpressen ett traktat på 16 sidor med titeln Testimonies for the Church (i dag i Testimonies for the Church, Band 1, sid. 113-126), den första i en serie med skrifter, som i loppet av de 55 nästa åren kom till att utgöra nästan 5 000 sidor, som har utgetts i en serie på 9 böcker med titeln Testimonies for the Church.

Under åren, som följde, var Ellen och James White upptagna med att upprätta förlagsverksamheten och sörja för, att församlingen blev organiserad, och de reste till många platser med tåg, häst och vagn samt släde. Det är en berättelse om lidande under många resor i sträng kyla över långa sträckor, där det knappt bodde något folk, men också om Guds särskilda beskydd i många faror. Det är en berättelse om händelser, som bragte besvikelser, då klander och angrepp riktades mot deras arbete, men också om den uppmuntran som kom, då Guds kraft bragte seger i livet åt dem, som höll Sabbaten och framgång för arbetet åt dem, som anförde i utbredandet av adventbudskapet.

Synen om «Den Stora Striden»
Vid en begravning en söndageftermiddag i Mars 1858, som hölls i folkskolan i Lovetts Grove (i dag Bowling Green) i Ohio, fick Ellen White en syn, som handlade om den årtusenlånga konflikten mellan Kristus och Hans änglar och Satan och hans änglar. Två dagar senare försökte Satan att ta hennes liv, för att hindra att det som uppenbarats för henne, skulle föras vidare till andra. Hon blev emellertid styrkt och hölls uppe av Gud, så att hon förmådde att utföra den uppgift, som Gud hade betrott henne med. Hon skrev ned scenerna, som visats henne, och sommaren 1858 blev en bok utgiven med titeln Spiritual Gifts Band 1, med undertiteln The Great Controversy Between Christ and His Angels and Satan and His Angels. Boken blev väl mottagen och lovprisad, för att den tecknade en så tydlig bild av de två stridande makterna i den stora konflikten. Boken nämnde en räcka höjdpunkter i denna kamp, men behandlade mer utförligt de avslutande händelserna i denna världs historia (se Early Writings, sid. 133-295).

Hemmet i Battle Creek
Ellen Whites dagböcker från den sista delen av 1850-talet visar, att hon inte lade ned all sin tid på skrivande och offentligt arbete. Plikterna i hemmet, vänskapliga kontakter med grannarna, i synnerhet dem som behövde hjälp, lade beslag på mycken av hennes uppmärksamhet. Vissa gånger hjälpte hon också till med, att veckla och häfta broschyrer och traktater, då det var särskilt snärjigt på förlaget.

Hösten 1860 bestod familjen White av sex personer, med fyra pojkar i åldern från några få veckor till 13 år. Den yngste gossen, som hette Herbert, levde bara några månader, och hans död innebar det första brottet i familjekretsen. De första åren på 1860-talet var fyllda av de sista ansträngningarna för att få på plats en organisation av enskilda menigheter, som blev samlade i en distriktsorganisation kallad för «konferenser». Detta medförde många resor, mycket skrivande och arbete på det personliga planet. Klimax i detta arbete nåddes, då The General Conference of Seventh-day Adventists blev organiserad i Maj 1863.

Synen om hälsoreform
Två veckor senare besökte James och Ellen White en helg Otsego i Michigan, för att uppmuntra dem, som bedrev evangeliserande arbete där. Medan gruppen knäböjde i bön vid inledningen på Sabbaten, fick Ellen White en syn om förhållandet mellan fysisk hälsa och andlighet, om betydelsen av att följa riktiga hälsoregler då det gällde mat, om hur vi tar vara på kroppen, och om fördelarna med att använda naturliga läkemedel - som frisk luft, solsken, motion och rent vatten.

Innan denna syn gavs, hade frågor gällande hälsan ägnats föga tid och uppmärksamhet. Många av de överansträngda predikanterna hade måst lämna arbetet på grund av sjukdom. Synen den 6. Juni, 1863 gjorde därför intryck på ledarna i det nyligen organiserade kyrkosamfundet, varigenom de insåg behovet av en hälsoreform.

Under månaderna därefter, då de såg att hälsobudskapet var en del av sjundedags-adventisternas budskap, utarbetades ett utbildningsprogram i hälsa. Ett första steg i denna riktning var utgivandet av sex pamfletter, var och en på 64 sidor, med titeln Health, or How to Live, som utarbetats av Ellen och James White. En artikel från Ellen White togs med i varje pamflett.

Betydelsen av ett sunt levnadssätt gjorde särskilt intryck på de tidiga ledarna av menigheten, då sonen till Ellen och James White, den sexton år gamle Henry White, dog alltför tidigt, och då James White själv drabbades av allvarlig sjukdom, som i tre år gjorde det omöjligt för honom att uträtta något arbete, och likaså sjukdomarna åt en rad andra predikanter.

Tidigt 1866 lades det planer, för att adventisterna skulle grunda en hälsoinrättning, som skulle ge vård åt sjuka och undervisning om hälsofrågor. I september samma år öppnades Western Health Reform Institute. Denna åtgärd kom som svar på undervisning given till Ellen White Juldagen 1865 (Testimonies for the Church, Band 1, s. 489).

Medan familjen White var i och borta från Battle Creek under åren 1865 till 1868, medförde James Whites dåliga fysiska tillstånd att de flyttade till ett gårdsbruk i Greenville, Michigan. Här var de borta från de påträngande uppgifterna vid församlingens huvudkontor. Ellen White fick nu bättre möjlighet till att skriva, och hon inledde arbetet med att ge en mer utförlig framställning av berättelsen om den stora konflikt, som blivit visad henne i flera efterföljande syner. År 1870 blev det första bandet av The Spirit of Prophecy utgivet, som gav en översikt över utvecklingen från Lucifers fall i himmelen ned till kung Salomos tid. Arbetet med denna serie blev avbrutet och det gick sju år, innan nästa band kom ut.

Arbetet växer
Tältsamlingarna (lägermötena), som adventisterna anordnade i Michigan och Wisconsin under sista delen av 1860-talet, blev så vällyckade att det lades stora planer på att utvidga denna verksamhet under åren, som följde. James White tog aktiv del inte bara i planläggningen av dessa samlingar, utan han ville också vara närvarande vid så många av dem, som hans betungande administrativa uppgifter och sviktande hälsa tillät. De långa perioderna med överarbete och vanskligheter under den första tiden av menighetens existens, det utmattande trycket från arbetet som redaktör, tillsammans med plikterna som ledare för Generalkonferensen och ledare för en räcka styrelser för institutioner, krävde sin tribut, då det gällde hans hälsa. Ellen White följde sin man på hans resor och axlade sin del av bördan med att predika och samtala enskilt med människor, och i tillägg fortsatte hon att skriva så långt som tiden tillät.

Vintern 1872-1873 uppehöll det äkta paret White sig i California, för att styrka menighetens projekt på Västkusten. Denna var den första vistelsen där av flera de sju nästa åren. En viktig syn gavs åt Ellen White den 1 april, 1874, medan hon var där ute i väst. I synen fick hon se på vilka fantastiska sätt menighetens arbete skulle breda ut sig och utveckla sig, inte bara västerut i USA, utan också i utlandet. Några veckor senare öppnade en tältsamling i Oakland i California, och i förbindelse med dessa möten började James White utgivningen av tidskriften Signs of the Times.

Battle Creek College
Hösten 1874 kom familjen White tillbaka till Michigan, där de hjälpte till vid Bibelinstitutet, deltog i gudstjänsterna på Sabbaten och hade en framträdande plats vid invigningen av Battle Creek College den 4 januari, 1875.

Då Ellen White stod framför gruppen, som var samlad från en rad delstater för att inviga den första av Adventistsamfundets utbildningsinstitutioner, berättade hon för dem, vad som blivit visat henne i en syn dagen förut. Bilden hon tecknade av det världsvida arbete, som måste utföras av sjundedags-adventisterna, gjorde starkt intryck på medarbetarna och de troende, som var församlade, om betydelsen av och behovet av denna skola. Hon berättade, att hon bl.a. hade sett tryckerimaskiner i arbete i andra länder, och ett välorganiserat verk som utvecklades i stora områden, som Adventistsamfundet dittills inte ens övervägt att gå in i.

Skrivarbete och resor
Under de kommande åren brukade Ellen White mycken av sin tid till att skriva den del av berättelsen om den stora konflikten, som handlade om Kristi liv och apostlarnas arbete. Åren 1877 och 1878 utgavs denna som band 2 och 3 i serien The Spirit of Prophecy. James White var strängt upptagen med att grunda förlagshuset Pacific Press i Oakland i California, och samla pengar för att bygga ut Battle Creek Sanitarium och till uppförandet av Tabernaklet, en ny kyrkobyggnad i Battle Creek.

Då familjen White tidigt år 1878 besökte den nya hälsoinstitutionen nära St. Helena i California, utbrast Ellen White att hon hade sett dessa byggnader och omgivningarna tidigare i synen om utvidgningen av arbetet på Västkusten. Denna var en av satsningarna på Stilla-Havskusten hon hade sett i synen 1874. De två andra var bladet Signs of the Times och förlagshuset Pacific Press.

I samband med tältmötesserierna i slutet på 1870-talet talade Ellen White till stora församlingar. Den största var ett möte en söndag eftermiddag i slutet av augusti 1877 i Groveland, Massachusetts, där 20 000 personer hörde henne tala om det vittomfattande kristna nykterhetsarbetet.

Ellen Whites arbete och resor under denna period förde henne öster- och västerut och upp till området nordväst på Stilla-Havskusten. Hon skrev hela tiden, var närvarande på Generalkonferensens möten, hon talade på tältmötessamlingar och i olika församlingar, hon talade inför nykterhetsföreningar, liksom vid samlingar på torg i städer och på fängelser.

James Whites sviktande hälsa gjorde, att familjen tilbringade vintern 1878-1879 i Texas. Det var här, som Arthur G. Daniells, den senare ledaren för Generalkonferensen, och hans fru kom och bodde hos familjen White. Den unge Arthur var James Whites medhjälpare och skötare, medan hans hustru var hushållerska och kokerska.

James White dör
Under de två följande åren var det perioder, då James Whites hälsa var förhållandevis god och han var i stånd till, att utföra sitt arbete. Men de många åren med mental och fysisk överansträngning hade försvagat hans livskrafter, och den 6augusti, 1881 dog han i Battle Creek. Då Ellen White stod vid sidan av makens bår vid begravningen, försäkrade hon att hon trofast skulle fortsätta arbetet, som blivit betrott henne.

Kort tid senare var Ellen White igen på Stilla-Havskusten. Hon kände starkt smärtan av, att ha förlorat sin äkta hälft, men hon fortsatte intensivt arbetet med att skriva färdigt det fjärde och sista bandet i serien The Spirit of Prophecy. Detta band täckte perioden i berättelsen om den stora konflikten från Jerusalems Förstöring till tidens ände. Många såg fram emot bandets utgivning. Då boken kom ut, blev den väl mottagen. En illustrerad utgåva, som skulle säljas från dörr till dörr, fick titeln The Great Controversy Between Christ and His Angels and Satan and His Angels, och inom loppet av tre år såldes det 50 000 exemplar.

Ellen Whites resa till Europa
Generalkonferensen hade under en tid uppmanat Ellen White och hennes son W.C. White, att besöka missionsområdena i Europa. Medan hon förberedde sig för resan, tycktes det för hennes närmaste som att hennes fysiska tillstånd skulle omöjliggöra resan. Men hon var lydig mot det hon såg som sin plikt och begav sig åstad. Hälsan blev bättre och hon tillbringade tiden från hösten 1885 till sommaren 1887 i Europas länder.

Från Basel i Schweiz, där menighetens huvudkontor för Europa låg, reste Ellen White til England, Tyskland, Frankrike, Italien, Danmark, Norge och Sverige. Ellen White fann två turer till valdenserdalarna i Italien särskilt intressanta. Här besökte hon platser hon hade sett i sina syner i förbindelse med Medeltiden och Reformationen. Både i Basel i Schweiz och Christiania (Oslo) i Norge kände hon igen tryckpressarna hon hade sett i synen den 3 januari, 1875, då hon såg många tryckpressar i verksamhet i länder utanför Nord-Amerika. Råden, som Ellen White gav till ledarna för arbetet i Europa, fick stor betydelse för planerna och riktlinjerna, som lades.

Den Stora Striden och Patriarker och Profeter
Eftersom många önskade, att det fjärde bandet i serien The Spirit of Prophecy skulle översättas till europeiska språk, kände Ellen White att hon måste skriva mer omfattande om det hon hade sett om händelserna på olika platser i Europa. Resultatet blev boken, som i dag är känd under titeln The Great Controversy (Den Stora Striden). Boken blev utgiven för första gången år 1888.

Sedan Ellen White vänt tillbaka till USA, slog hon sig ned i Healdsburg i California. Hon var emellertid närvarande vid Generalkonferensen, som 1888 hölls i Minneapolis i Minnesota. Under de följande månaderna reste och talade hon mycket, för att förena menigheten om läran om rättfärdiggörelse genom tro. Samtidigt arbetade hon på boken Patriarchs and Prophets, som kom ut 1890.

Kallet till Australien
Vid Generalkonferensens möte 1891 fick hon en uppfordrande maning om, att resa till Australien för att vara rådgivare och bistå i församlingens banbrytande arbete i detta område. Hon antog kallet och i december 1891 ankom hon i Australien jämte sin son W.C. White och flera av sina assistenter. De nya medlemmarna av menigheten där satte stort värde på att hon kom, och hennes råd om utvecklingen där bidrog starkt till att menighetens arbete fick gott fotfäste på denna sydliga kontinent. Också här kände hon igen tryckpressen som en av dem hon hade sett i synen i januari 1875.

Inte länge efter att att hon kommit till Australien, insåg Ellen White behovet av en utbildningsinrättning, så att sjundedags-adventistungdomar kunde få en utbildning i en kristen omgivning, och att det på detta sätt kunde utbildas arbetare för Australien och öarna i Stilla Havet. Som svar på hennes många starka vädjanden, öppnades det 1892 en Bibelskola i Melbourne. I två år höll skolan till i hyrda lokaler, men under denna period kom det många allvarliga vädjanden från Ellen White, både muntliga och skriftliga, om att skolan borde ligga ute på landet.

Skolan i Avondale
Ett område blev köpt i Avondale, efter det att Gud klart hade gett tillkänna att denna var den rätta platsen. För att uppmuntra dem, som var inblandade i detta vägröjarföretag, köpte Ellen White en större egendom i närheten av den nya skolan och gjorde denna till sitt hem. Gud gjorde det tydligt, att denna skola skulle vara en förebild för vad adventisternas utbildningsarbete skulle vara.

För att det växande arbetet i Australien skulle ledas på bra sätt, blev området 1894 organiserat som en unionskonferens, den första unionskonferensen i Adventistsamfundets historia. A.G. Daniells, som tillsammans med sin fru hade sänts som missionärer till Nya Zeeland år 1886, fick nu en ställning inom administrationen i den nydanade unionen. Hans nära förhållande till Ellen White och hans trofasta hållning till hennes råd då han arbetade med de administrativa utmaningarna i området, bidrog till att förbereda honom för det ändå större arbete, som blev betrott honom, då han 1901 blev vald till ledare för Generalkonferensen.

Början på hälsoarbetet
Så snart som utbildningsarbetet var väl i gång vid Avondale, kom det vädjanden om att sätta igång ett hälsomissionsprojekt. Ellen White gav inte bara starkt moraliskt stöd till detta, utan bidrog också rundhänt med sina begränsade medel för att göra det möjligt att upprätta ett sanatorium. Det blev på det sättet, att så gott som alla kyrkor som byggdes och alla projekt som sattes igång under de nio år Ellen White uppehöll sig i Australien, åtnjöt hennes ekonomiska stöd.

I tillägg till att Ellen White visade intresse för det lokala arbetet i detta banbrytarområde, fann hon även tid till att skriva tusentals sidor med aktuella råd, som sändes över havet till vägledning för Adventistsamfundets ledare. Varje vecka skrev hon också artiklar för tidskrifterna Review and Herald, Signs of the Times och Youths Instructor. Detta omfattande skrivarbete försinkade hennes arbete med böckerna, och det var först år 1898 som boken The Desire of Ages (Vändpunkten) fullfördes och gavs ut. Boken Thoughts from the Mount of Blessing kom ut två år tidigare, och Christs Object Lessons och Testimonies for the Church, Band 6, följde år 1900.

Arbetet för de färgade amerikanerna
År 1891 vädjade Ellen White till församlingens ledare om, att de borde inleda utbildningsarbete och evangelisation ibland de svarta i Sydstaterna i USA. Tre år senare byggde James Edson White, en av Ellen Whites söner, en hjulångare för användning på Mississippifloden. I omkring tio år användes båten som en flytande missionsstation i arbetet för de svarta i Mississippi och Tennessee. År 1895 och 1896 skrev hon artiklar i Review and Herald, där hon fortsatte att uppmuntra till insats ibland de svarta i Sydstaterna, och från tid till annan sände hon budskap med råd och uppmuntran till dem, som arbetade i detta område. Hon gav starkt stöd till upprättandet av Oakwood College i Huntsville i Alabama, som hade som sin huvuduppgift att utbilda unga färgade amerikaner. 1904, i ett tal till lärarna och studenterna på denna skola, uttalade hon: «Det var Guds avsikt, att skolan skulle placeras här.» Under återstoden av sitt liv visade hon djupt intresse och omsorg för menighetens arbete ibland de svarta i Sydstaterna.

Tillbaka till USA
En dag år 1900 överraskade Ellen White sin familj och sina medarbetare, då hon meddelade dem att hon föregående natt hade fått gudomligt åläggande om, att vända åter till USA. För dem, som arbetade i Australien, tycktes detta vara en väldigt olycklig tidpunkt för henne att resa, men för En, vars öga ser hela församlingens arbete i ett svep och dessutom skådar in i framtiden, kände gott till behovet av hennes närvaro i USA under den kris, som skulle uppta de första åren av 1900-talet.

Ellen White fick sitt nya hem i Elmshaven, inte långt från det lilla samhället ute på landet, som hette St. Helena i California. Här tillbringade Ellen White de femton sista åren av sitt liv, upptagen med att skriva, förbereda utgivandet av böcker, arbete för enskilda och reseverksamhet. Hon hade knappt hunnit slå sig till ro i St. Helena, förrän hon mottog en inbjudan om att närvara vid Generalkonferensens möte 1901 i Battle Creek i Michigan.

Vid detta viktiga möte uppfordrade hon starkt till en omorganisation av arbetet vid Generalkonferensen, så att menighetens stadigt mer omfattande arbete bättre kunde utföras. Delegaterna svarade på hennes kall, genom att utveckla och sätta i verket en plan för omorganisering, som öppnade vägen för att det växande ansvaret som dittills hade legat på ett fåtal män, skulle fördelas vida omkring. Planer lades för att upprätta unionskonferenser, som skulle vara organisatoriska mellanled mellan den centrala Generalkonferensen och de lokala distrikten. Det blev också beslutat, att dela upp arbetet vid Generalkonferensen i flera avdelningar. Dessa åtgärder banade vägen för stor utvidgning och utveckling av menighetens arbete.

Två år senare blev kontoren till Generalkonferensen och förlaget Review and Herald Publishing Association flyttade, och i enlighet med Ellen Whites råd om att de borde ligga på Östkusten, blev de inrättade i Takoma Park i Maryland, som var en förstad til Washington, D.C. I samband härmed lämnade Ellen White sitt hem i California och flyttade till Takoma Park. I fem månader fortsatte hon sitt arbete härifrån. Att Ellen White uppehöll sig där, bidrog till att medlemmarna fick tillit till beslutet om flyttningen av kontoren till Östkusten.

De sista, arbetsfyllda åren
Sent år 1905 kom boken Ministry of Healing (Hälsa för Hela Människan) från tryckeriet. Den handlade om god hälsa för kropp, sinne och själ. Boken Education (Vägen till Mognad) hade kommit ut år 1903, och band 7 och 8 i serien Testimonies for the Church kom ut 1902 och 1904.

Medan hon uppehöll sig i Washington, uppfordrade hon arbetarna i South Carolina till att säkra sig en egendom i Loma Linda, där det kunde upprättas ett hälsohem. Hon uppfordrade också till att börja hälsomissionsarbete på Västkusten. Under de följande åren avbröt Ellen White ofta sitt arbete med böckerna, för att resa till Loma Linda. Hon uppmuntrade dem, som arbetade här och vid hälsohemmet i Paradise Valley nära San Diego, som hon hade bidragit till att upprätta 1903.

1909, i en ålder av 81 år, reste Ellen White till Generalkonferensens möten i Washington. Hon talade flera gånger vid denna konferens med en stämma, som var stark och fast. Efter dessa möten fick hon uppfylla en livslång dröm, då hon reste till sitt gamla hem i Portland i staten Maine. Här avlade hon igen sitt vittnesbörd på den historiska plats, där hennes arbete hade börjat 65 år tidigare. Detta var hennes sista resa till staterna på Östkusten, och det gjorde ett starkt och varaktigt intryck på många sjundedags-adventister, som hörde henne tala, eller mötte henne vid Generalkonferensen.

Ellen White förstod, att hon inte hade så många år kvar. Då hon vände hem till Elmshaven, gick hon energiskt in för att få utge flera böcker med viktig vägledning för församlingen. Band 9 av Testimonies for the Church gavs ut år 1909. År 1911 kom boken The Acts of the Apostles, år 1913 Counsels to Parents and Teachers, och 1914 blev manuskriptet till Gospel Workers gjort färdigt och sänt till tryckeriet. De sista aktiva månaderna av sitt liv vigde Ellen White åt boken Prophets and Kings.

På morgonen den 13 februari 1915 snubblade och föll Ellen White, då hon gick in i sitt bekväma arbetsrum i Elmshaven. Hon klarade inte att resa sig upp igen, hjälp blev tillkallad och snart stod det klart, att olyckan var allvarlig. Röntgenbilden visade ett brott i vänster höft, och de fem nästa månaderna var Ellen White bunden till sängen eller rullstolen.

Hennes ord till vänner och släktingar under de sista veckorna av hennes liv bar prägel av ljus glädje, en känsla av att trofast ha utfört det arbete, som Gud hade betrott henne med, och tillit till att sanningens sak skulle segra till sist.

Ellen Whites liv kom till ett slut den 16 juli, 1915. Hon blev 87 år gammal. Hon lades till vila vid sidan av sin äkta man på Oak Hill-kyrkogården i Battle Creek i Michigan.

Genom sitt liv fick Ellen White se, hur Adventrörelsen växte från en handfull troende till ett världsomfattande kyrkosamfund, som vid hennes död hade 136 879 medlemmar. [År 2015 räknar Adventistsamfundet över 18 millioner medlemmar i alla delar av världen. Övers. anm.]