DET finns intet tvifvel om, att Daniels bok blef skrifven af den person, hvilkens namn den bär. Hesekiel, som lefde samtidigt med Daniel, vittnar genom profetians ande, att han var en from och rättskaffens man, upphöj ande honom till jämlikhet med Noa och Job i dessa afseenden: "Eller om jag sände pest i detta land och utgöte min vrede däröfver i blod, för att utrota därur både människor och djur, och om då Noa, Daniel och Job vore därinne, så skulle de, så sant jag lefver, säger Herren, icke kunna rädda vare sig son eller dotter; de skulle genom sin rättfärdighet rädda allenast sina egna lif" (Hes, 14: 19,20), Hans visdom hade äfven, vid den tiden, blifvit ett ordspråk, som man ser af samme skrifvare, Herren tillsade honom att säga till fursten i Tyrus: "Sant är, att du är visare än Daniel; ingen hemlighet är förborgad för dig" (Hes. 28: 3), Men framför allt, Herren erkände honom som Guds profet och ålade sina lärjungar att gifva akt på de färutsägelser, som genom honom blifvit gifna för församlingens bästa: "När I nu fån se förödelsens styggelse, om hvilken är taladt af profeten Daniel, stå på heligt rum - den som läser det, han gifve akt därpå! - då Bykte de som äro i Judeen upp till bergen" (Matt, 24: 15, 16).

Ehuru vi hafva en mera detaljerad beskrifning af hans tidigare lif än om någon annan profets, lämnas dock hans härkomst och släktlinie i fullkomligt mörker, undantagandes att han var ;1 f konungslig släkt, troligen af Davids hus, hvilket vid den tiden hade blifvit ganska talrikt, Han blir först framställd på Iländelsernas bana som en af ädlingarna bland Juda fångar, i Nebukadnessars, konungens i Babylon, första regeringsår, vid början af den sjuttioåriga fångenskapen, 606 f. Kr. J eremia och Habakuk hällo då ännu på med att profetera. Hesekiel begynte profetera snart därefter och något senare äfven Obadja; men båda dessa profeter slutade sin verksamhet långt innan Daniels långa och lysande bana upphörde. Endast tre profeter efterföljde honom, nämligen Haggai och Sakarja, som profeterade en kort tid samtidigt med hvarandra mellan åren 520-518 f. Kr., samt Malaki, som var den siste af gamla testamentets profeter och profeterade en kort tid omkring år 397 f. Kr.

Under den sjuttioåriga fångenskapen, 606-536 f. Kr., förutsagd af Jeremia (Jer. 25: 11), vistades Daniel vid hofvet i Babylon, största delen af tiden såsom premierminister i detta beryktade konungarike. Hans lif gifver oss ett kraftigt exempel på huru viktigt och fördelaktigt det är att från barndomen bibehålla en sträng uppriktighet i de ting, som angå Herren Gud, och i honom hafva vi ett märkvärdigt bevis på, hur en person kan föra ett fromt lif och troget uppfylla alla sina plikter mot Gud och på samma gång vara sysselsatt i den största verksamhet samt bära de största bördor och ansvarigheter, som kunna påläggas en människa här i lifvet.

Hvilken bestraffning är icke Daniels lif för nutidens människor, som, ehuru de icke hafva en hundradel så mycket bekymmer att upptaga deras tid och uppmärksamhet, som han hade, dock komma med den ursäkten, att de ej hafva någon tid att ägna åt kristliga plikter! Hvad skall Daniels Gud säga till sådana, då han kommer att utan anseende till person belöna sina tjänare enligt deras trohet?

Men det är icke allenast eller förnämligast hans förbindelse med det kaldeiska konungariket, alla rikens ära, som förevigar Daniels minne och höljer hans namn med ära. Från dess högsta ståndpunkt af blomstring och härlighet såg han riket förfalla och öfvergå i andra händer. Dess största blomstringstid varade blott en mansålder - så kort var denna nations bana, så ovaraktig dess härlighet. Men Daniel blef anförtrodd en mera varaktig ära. Under det han var älskad och ärad af Babylons prinsar och mäktige, åtnjöt han på samma gång en oändligt högre ära däruti, att han var älskad och ärad af Gud och heliga änglar samt fick uppenbarelser om den Högstes råd och beslut.

Hans profetia är, i många hänseenden, den märkvärdigaste och mest omfattande i hela Bibeln. Den är den första, som gifver en oafbruten historia af världen från den tiden intill änden. Dess förutsägelser äro förlagda inom bestämda profetiska tidsperioder, som nå många århundraden in i framtiden. Den innehåller den första bestämda förutsägelsen om Messias ankomst. Den förutsäger tiden för denna händelse så bestämdt, att judarna förbjuda alla försök att tolka dess tal, emedan denna profetia visar, att de äro utan ursäkt, då de förkasta Kristus. Och så till punkt och pricka hade dess minsta och bokstafliga förutsägelser gått i fullbordan ned till Porphyrii tid, år 250 e. Kr., att han betygade, det förutsägelserna blifvit skrifna, efter händelserna inträffat (den enda ursäkt, han kunde gifva för sin hårdnackade otro). Denna undflykt är ej längre gällande, ty hvarje århundrade sedan den tiden har ådagalagt vidare bevis för profetians sannfärdighet,. och den är nu snart uppfylld.

Daniels personliga historia når till några år efter babyloniska rikets eröfrande af mederna och perserna. Man antager, att han afled vid Shushan eller Susan, i Persien, omkring 530 f. Kr., nära 94 år gammal. Hans höga ålder var troligen orsaken, hvarför han ej återvände till Judeen med de andra judiska fångarna, enligt Cyri befallning, vid slutet af den 70-åriga fångeskapen, år 536 f. Kr. (Esra 1: 1).