Vers. 1,2. I Jojakims, Juda konungs tredje regeringsår kom Nebukadnessar, konungen i Babel, mot Jerusalem och belägrade det. Och Herren gav Jojakim, Juda konung, i hans hand, så ock en del af kärlen i Guds hus; och han förde dem in i Sinears land till sin guds skattkammare.

Daniel begynner sitt ämne på det direkta sätt, som är så utmärkande hos alle heliga skribenter. Han begagnar sig först af den enkla historiska stilen, som utgör bokens beskaffenhet, tills vi uppnå det sjunde kapitlet, där den profetiska delen egentligen tager sin början. Såsom medveten om att han framsätter endast väll kända fakta, fortgår han med ens att omtala flera enskildheter, genom hvilka han genast kan pröva sannfärdigheten af hans historia. Sålunda framhåller han i de två anförda verserna fem enskildheter sådom historiska fakta, hvilka troligtvis ej skulle användas af någon romanförfattare, nämligen: 1) att Jojakim var konung över Juda; 2) att Nebukadnessar var konung över Babylon; 3) att den senare gick i krig mot den förra; 4) att detta inträffade i tredje året af Jojakims regering; 5) att Jojakim gav i händerna på Nebukadnessar, som även tog en del heliga kärl i Guds hus och förde dem in i Sinears land, där Babylon var beläget (1 Mos. 110:10) samt lade dem där i sin hedniske guds skattkammare. Efterföljande delar af Daniels bok äro lika fulla af historiska fakta af samma beskaffenhet.

Denne förstöring af Jerusalem förutsades af Jeremia samt inträffade strax därefter, år 606 f. Kr. (Jer. 25:8-11). Jeremia hänför denna fångenskap till fjärde året af Jojakims regering, Daniel till tredje året. Denna synbara olikhet förklaras af det faktum, att Nebukadnessar begav sig ut på sitt krigståg nära slutet af Jojakims tredje regeringsår, och från denna tidspunkt räknar Daniel. Men han fullbordade ej Jerusalem eröfande förrän omkring nionde månaden af följande år; och från denna tidspunkt räknar Jeremia. (Prideaux, första bandet, sid. 99, 100.) Jojakim blev bunden i ändamål att tagas till Babylon; men han förödmjukade sig och tilläts att stanna som regent i Jerusalem, dock icke som en obereende härskare utan i underlydnad för konungen i Babylon.

Detta var första gången Jerusalem eröfrades af Nebukadnessar. Sedermera intogs staden vid tvenne andra tillfällen af samme konung, efter att den gjort uppror mot honom, och varje gång behandlade h an dem med större stränghet. Af dessa senare eröfringar inträffade den första under Jojakin, Jojakims son, år 599 f. Kr., då alla heliga kärl antingen bortburos eller förståordes, och de förnämsta af invårna tillika med konnungen fördes i fångenskap. Den andra eröfringen skedde under Sedekia, då staden utstod den förskräckligaste belägring, som den någonsin utstått, med undantag af den, som utfördes af Titus, år 70 e. Kr. Under denna belägring, som varade två år, utstod stadens invånare hungersnödens förskräckligaste fasor. Till sist försökte garnisionen och konungen fly från staden, men blev tillfångatagna af kaldéerna. Konungens söner blev slagna inför hans ansikte. Hans ögon blev därpå utstuckna, och han fördes till Babylon; sålunda blev profeten Hesekiels förutsägelse uppfylld, nämligen att han skulle föras till Babylon och dö där, men dock icke se staden (Hes. 12:13). Staden och templet blev vid denna tid grunden förstörda, och hela befolkningen på landet såväl som i staden, med undantag af några landtbrukare, fördes i fångenskap till Babylon år 558 f. Kr.

Sålunda bestraffade Gud synden; icke att kaldeerna åtnjöto himlens gunst och bifall, men Gud använde dem till at straffa sitt folks synder. Hade israeliterne förblivit trogna mot Gud och hållit hans sabbat, skulle Jerusalem hava bestått för evigt (Jer. 17: 24-27). Men de vände sig från honom, och fördenskull lämnade Herren dem åt sig själva. De vanhelgade först de heliga kärlen genom synd, når de införde hedniska avgudar bland dem; därpå lät Herren kärlen vanhelgas genom domar, då de som trofeer blev förda till hedniska tempel utom Israels gränser.

Under dessa dagar af nöd och förtryck för Jerusalem blev Daniel och hans kamarater underhållna och undervisade i konungens palats i Babylon; och ehuru de vara i fångenskap i et främmande land, vara de utan tvivel bättre lottade, än om de hade varit i sitt eget land.

Vers. 3-5. Och konungen befallde Aspenas, sin överste hofmann, att han skulle af Israels barn taga till sig ynglingar af konungslig släkt eller af förnam börd, sådana som icke hade något lyte, utan vara fagra att skåda och utrustade med förstånd till at inhänta allt slags vishet, kloka och käraktiga ynglingar, som kunde bliva dugliga att tjäna i konungens palats; dem skulle han låta undervisa i kaldéernas skrift och tungomål. Och konungen bestämde åt dem ett visst underhåll för var dag, af konungens egen mat och af det vin, han själv drack, och befallde, at han skulle uppfostra dem i tre år; när den tiden vore förliden, skulle de få göra tjänst hos konungen.

Vi hava i dessa verser en uppteckning af den antagliga uppfyllelsen af kungörelsen om kommande domar, som gjordes till konung Huskia af profeten Esaia mer än ett hundra år förut. När denne konung hade skrytsamt visat de från konungen i Babylon utsände budbärarne alle skatter och heliga saker af sitt palats och rike, sade han honom, att alle dessa ting skulle föras till Babylon såsom segerbyte och att ingenting skulle kvarlämnas; till och med hans egna barn och efterkommande skulle föras dädan och vara hoftjänare i konungens palats i Babel (2 Kong. 20: 14-18).

Från beskrivningen lära vi, att dessa ynglingar redan vara visa och läraktiga samt vara upplysta i vetenskaperna och skickliga att tjäna i konungens palats. Men andra ord, de hade redan uppnått en tämlingen stor kunskapsutveckling, och deras fysiska och andliga förmågor. De antagas hava varit omkring aderton eller tjugu år gamla.

I den behandling, som dessa ebreiska fångar rönte, skönja vi et bevis på konung Nebukadnessars visa tillvägagående, frikonstighet och ömhjärtenhet.

I stället för att, såsom den föregående persiske konungen, Ahasverus, välja sig unga kvinnor för tillfredsställande af sin lusta, utvalde han unge män, som skulle undervisas i alle saker, som angick rikets affärer, att han måtte hava skicklig hjälp vid dessas förvaltande.

Han beställde om deras dagliga mat och vin från sitt eget bord. I stallet för de grova matsrätter, som en del skulle hava ansett tillräckligt gode för fångar, erbjöd han dem i din egen kungliga mat.

Han fortfor att behandla dem på detta frikostiga sätt under tre års tid. Sålunda vara de i åtnjutande af alla de fördelar, som riket hade att bjuda på. Fastan fångar, vara de kungliga barn och blev så behandlade af kaldeernas mänsklige konung.

Man torde här fråga, varför dessa personer, efterlämplig förberedelse, genast valdes att taga del i rikets affärer. Fanns det icke nog många babylonier att fylla dessa höga och ansvarsfulla ämbetsplatser? Det kunde ej hava varit någon annan orsak, än att konungen visste, att de kaldeiska ynglingarne ej kunde jämföras med de isrelitiska i de andliga och fysiska egenskaper, som vara nödvändiga för dessa ämbetsplatser.

Vers. 6,7. Bland dessa vara nu Daniel, Hananja, Misael och Asaja, af Juda barn. Men överste hofmannen gav dem andra namn: Daniel kallade han Beltsassar, Hananja Sadrak, Misael Mesak och Asarja Abed-Nego.

Förändringen gjordes troligen på grund af den betydelse dessa namn hade; ty Daniel betyder på ebreiska: Gud är min domare; Hananja, en gåva från Herren; Misael, han som är en stark Gud; och Asarja, Herrens hjälp. Dessa namn, hvilka hade afseende på den sanne Guden och hvilkas betydelse innebur förbindelse med hans gudstjänst, blev förandrade till namn af liknande betydelse med avseende på kaldeernas hedniska gudar och gudstjänst. Beltsassar, det namn, som gavs till Daniel, betydde förvarrare af Bels dolda skatter; Sadrak, ingifvelse af solen (som kaldéerna tillbådo); Mesak, af gudinnan Saca (under hvilket namn Venus tillbads); och Abad-Nego, tjänare af den skinande elden (som de även tillbådo).

Vers. 8-16. Men Daniel lät sig angeläget vara att icke orena sig med konungens mat eller med vinet, varav denne drack; och han bad överste hofmannen, at han icke skulle nödgas orena sig. Och Gut lät Daniel finna nåd och barmhärtighet infor överste hofmannen. Men överste hofmannen sade till Daniel: Jag fruktar, att min herre konungen, som har bestämt om eder mat och dryck, då skall finna edra ansikten magrare än de ynglingars, som äro jämnådriga med eder, och at I så skolen draga skuld över mitt huvud. Inför konungen. Då sade Daniel till hofmästaren, som af överste hofmannen sade bilvit satt till att hava uppsikt över Daniel, Hananja, Misael och Asarja: Gör et försök med dina tjänare i tio dagar, och låt giva oss grönsaker att äta och vatten att dricka. Sedan må du jämföra vårt utseende med de ynglingars, som hava ätit af konungens mat; och efter vad du då anser må du göra med dina tjänare. Och han hörde dem därutinnan och gjorde et försök med dem i tio dagar. Och efter de tio dagarnas förlopp befunnos de vara fagare att skåda och stadda vid bättre hull än alla de ynglingar, som hade ätit af konungens mat. Da lät hofmästaren dem allt forfaranden slippa den mat, som hade varit bestämd för dem, och det vin, som de skulle hava drucikit, och gav dem grönsaker.

Nebukkadnessar synes hava varit ovanligt fri från skenhelighet. Han synes aj hava vidtagit några åtgärder för att tvinga sina kungliga fångar att förändra sin religion. Han tycktes vara tillfredställd, blott de hade något slags religion, antingen denna var samme religion som hans eller icke. Visserligen förändrades deras namn, så at deras betydelse utmärkte förbindelse med den hedniska gudstjänsten; men detta gjordes förmodligen mera för att kaldeerna skulle slippa uttala de judiska namnen än för att udmärka någon förändring i gudstjänst hos dem, till hvilka dessa namn gåvas.

Daniel föresatte sig att icke orena sig med konungens mat eller vin. Han hade andre skäl för detta handlingssätt än endast den verken, som en sådan diet skulle hava på hans fysiska system, ändock han komma at erhålla stor fördel även i detta hänseende från den kost, han ämnade at livnära sig på. Men det var vanligen händelsen, at den mat, som brukades af hedniska nationers konungar och prinsar, som ävenledes vara överstepräster för sin religion, hade först offrats till avgudar och att vinet, som de drucko, hade först uttömts för dem såsom dryckesoffer; och dessutom var en del af den spis, som de begagnade, oren enligt den judiska lagen. På grund af dessa omståandigheter kunde Daniel icke i överensstämmelse med sin egen religion begagna dessa maträtter. Han anhöll fördenskull, icke från trotsighet eller trumpenthet, utan för sitt samvetes skull, at han måtte slippa at orena sig med dem; och han tillkännagav vördsamt sin önskan till vederbörande ämbetsman. Förste hofmannen fruktade att efterkomma Daniels önskan, emedan konungen själv hade beställt om deras mat. Detta visar, hvilket personligt interesse konungen hyste för dessa personer. Han överlämnade dem icke i sina tjänares händer, tillsägande dem att sörja för dem bäst de kunde, utan att själv se efter dem; han själv bestämde, vad de skulle äta och dricka, väljande sådan mat och dryck, som han i all uppriktighet ansåg vara bäst för dem, hvilket bevisas därav, att förste hofmannen fruktade, att en avvikelse från den utvalda maten skulle göra dem magrare, och då skulle han bliva anklagad för uraktlåtenhet eller dålig behandling, och sålunda förlora sitt huvud. Man visste dock, att om de kunde bibehållas i got kropptilstånd, skulle konungen ej göra något vidare avseende på den medel, som användes, även om de ej överensstämde med hans befallning. Det synes som konungens avsikt var att genom medel, som bäst passade därför, förskaffa dem den bästa möjliga andliga och fysiska utveckling. Huru olika var ej detta från den egennytta och det tyranni, som vanligen behärska deras hjärtan, hvilka äro beklädda med oinskränkt makt! I Nebukadnessars karaktär skola vi finna många drag, som äro värda vår högsta beundran.

Daniel begärde gröntsaker och vatten för sig själv och sina tre kamrater. Gröntsager var et slags föda ur växtriket, bestående af ärtor, bönor o. s. v. Bagster säger: ”Zeroim utmärker alla slags skidfrukter, hvilka icke äro skördade med skära, utan plockade eller uppryckta, och hvilka, ehuru hälsosamma, dock icke af naturen vara så beskaffade, at de af dem kunde bliva fetare än de andra.”

Ett tio dagars försök med denna föda visade gode resultat, och de tillätos sedan fortsätta med den under hela den tid, de bereddes för sina plikter i palatset. Det bättre hull och fagrare ansikte, de erhöllo under dessa tio dagar, kunna knappast tillskrivas födans naturlig resultat; ty den kunde ej gärna frambringa en sådan förändring på så kort tid. Vi tycka det vara mera naturligt att antaga, det denna verkan skedde genom Herrens särskilda mellankomst, varigenom han gav sitt bifall till deras framgångssätt, hvilket under längre tid skulle medföra samme resultat genom det naturliga verkandet af deras kroppsystems lagar.

Vers. 17-21. Åt dessa fyra ynglingar gav nu Gud kunskap och insikt i allt slags skrift och vishet; och Daniel fick förstånd på alle slags syner och drömmar. Och när den tid var förliden, efter hvilken de enligt konungens befallning skulle föras fram för honom, blev de af överste hofmannen förda inför Nebukadnessar. När då konungen talade med dem, fanns bland dem alle ingen som kunde förliknas med Daniel, Nananja, Misael och Asarja; och de fick så göra tjänst hos konungen. Och närhelst konungen tillfrågade dem i någon sak, som fordrade vished i förståndet, fann han dem vara tio gångar klokare än alle spåmän och besvärjare, som funnos i hela hans rike. Och Daniel fortfor så intill konung Kores’ första regeringsår.

Endast Daniel synes hava fått förstånd i syner och drömmar. Men Herrens handlingssätt med Daniel i detta bevisar dock icke, at de andra vara mindre antagliga i hans åsyn. Deras bevarande midt i den glödheta ugnen var ett godt bevis för, att även de åtnjöto Guds ynnest. Troligen hade Daniel några naturlig anslag, som gjorde honom särskildt passande för detta verk.

Konungen fortfor ännu att visa samme personliga interesse för dessa ynglingar. Efter tre års tid kallade han dem inför sig. Han måste nu själv förvissa sig om, hvilka framsteg de hade gjort. Han samtal med dem vid detta tillfälle visar även, at konungen själv var väl känd med kaldeernas alla vetenskaper och konster, ty eljest kunde han ej hava varit i stånd till att examinera andra i dessa ämnen. Resultatet blev, att han utan avseende på religion eller nationalitet er kände dem vara tio gångar klokare än någon af hans egna undersåtar.

Och det tilläggs, at Daniel levde intill Kores’ (Cyrus’) första år. Detta är et exempel på det något egna bruket af ordet intill eller till dess, som ibland förekommer i Skriften: meningen är ej, at Daniel icke levde än till Cyri första år, ty han levde några år, efter han begynte regera; men detta är den tid, som skrivaren önskar rikta vår särskilda uppmärksamhet till, emedan de fångna judarna befriades vid denna tid. Ordet begagnas på samma sätt i Sal. 112:8 och i Matt. 5:18.