VERS 1. I den persiske konungen Kores' tredje regeringsår fick Daniel, som ock kallades Beltesassar, en uppenbarelse; den uppenbarelsen är sanning och bådar stor vedermöda, Och han aktade på uppenbarelsen och lade märke till synen.

DENNA vers bringar oss till den sista af profeten Danie1s upptecknade syner; och den undervisning, som meddelades honom vid denna tid, fortsättes sedan genom kapitlen elfva och tolf till slutet på Daniels bok. Cyrus' tredje regeringsår inföll 534 f. Kr. Följaktligen hade sex år förflutit sedan Danie1s syn om de fyra djuren i Belsassars första regeringsår, 540 f. Kr.; fyra år sedan synen om väduren, getabocken, det lilla hornet och de två tusen tre hundra dagarna i' åttonde kapitlet, i Belsassars tredje regeringsår, 538 f. Kr., och fyra år sedan undervisningen angående de sjuttio veckorna hade blifvit gifven till Daniel, i Darius' första regeringsår, 538 f. Kr., såsom upptecknad i nionde kapitlet. Vid omstörtandet af det babyloniska riket af mederna och perserna, 538 f. Kr., tilläts Darius, genom sin systersons, Cyrus', höftighet, att innehafva tronen. Han innehade denna till sin död, som inträffade omkring två år efteråt. Vid den tiden dog äfven Kambyses, konung i Persien och fader till Cyrus, så att denne senare 536 f. Kr. blef ensam härskare öfver det andra världsriket i profetian. Enär detta räknas som hans första år, skulle hans tredje år, i hvilket denna syn gafs till Daniel, infalla år 534 f. Kr. Det antages, att Daniels död inträffade strax härefter, vid hvilken tid han (enligt Prideaux) icke kunde voro mindre än nittioett år gammal.

VERS. 2,3. Jag, Daniel, hade då gått sörjande tre veckors tid. Jag åt ingen smaklig mat, kött och vin komma icke i min mun, ej heller smorde jag min kropp med olja, förrän de tre veckorna hade gått till ända.

Enligt grundtexten "veckor af dagar," som d: r Stonard tror brukas här för att urskilja dessa veckor från de "veckor af år," som brukas i föregående kapitel. För hvilket ändamål ödmjukade denne ålderstigne Guds tjänare sig och späkte sin kropp? - Ögonskenligen därför, att han mera fullkomligt skulle kunna förstå, hvad det var Guds afsikt att göra med sin församling i kommande tider; ty den gudomlige budbäraren, som utsändes att undervisa honom, säger: "Ifrån första dagen, då du vände ditt hjärta till att söka förstånd" o. s. v. (vers 12). Det fanns alltså ännu någonting, som Daniel icke klart förstod, men angående hvilket han var mycket angelägen om att erhålla upplysning. Hvad var det? Utan tvifvel någon del af hans näst föregående syn; nämligen synen i nionde kapitlet, och genom denna äfven synen i åttonde kapitlet, af hvilket det nionde kapitlet endast var en närmare förklaring. Såsom ett resultat af hans bön erhåller han nu en mera omständlig upplysning angående de händelser, hvilka äro innefattade i de stora grunddragen af hans förra syner.

Det antages, att profetens sorg var åtföljd af fastande; icke en fullkomlig afhållsamhet från näring, utan ett bruk af de enklaste och vanligaste födoämnen. Han åt icke någon smaklig mat och afhöll sig från delikatesser; han brukade intet kött eller vin samt smorde icke sitt hufvud, hvilket var ett yttre tecken på fasta hos judarna. Vi veta icke, hur länge han skulle hafva fortsatt med denna späkning, i händelse han icke hade erhållit svar på sin bön; men det faktum, att han fortfor tre hela veckor med fastandet, antyder, att han ansåg sin bön för rättmätig och att han i sådant fall var en person, som först då upphörde med den, när bönen blifvit besvarad.

VERS. 4-10. På tjugufjärde dagen i första månaden, då jag var vid stranden af den stora floden, nämligen Hiddekel, fick jag, när jag upplyfte mina ögon, se en man stå där, klädd i linnekläder och omgjordad kring sina länder med ett bälte af guld från U fas. Hans kropp var såsom af krysolit, hans ansikte liknade en ljungeld, hans ögon voro såsom eldbloss hans armar och fötter såsom' glänsande koppar; och ljudet af han; tal var såsom ett väldigt dån. Och jag, Daniel, var den ende, som såg synen; de män, som voro med mig, såga den icke, men en stor förskräckelse föll öfver dem, så att de flydde bort och gömde sig. Så blef jag allena kvar, och när jag såg den store synen, förgick all min kraft; färgen vek bort Ifrån mitt ansikte, sa att det blef dödsblekt, och jag hade ingen kraft mer kvar. Då hörde jag ljudet af hans tal;' och på samma gång jag hörde ljudet af hans tal, där jag låg i vanmakt på mitt ansikte, med ansiktet mot jorden: rörde en hand vid mig, så att j ag skälfvande kunde resa mig pa mina knän och händer.

Älfven Hiddekel betecknar floden Eufrat i det syriska språket; Vulgata samt grekiska och arabiska språken öfversätta det med Tigris. Härifrån drager Wintle den slutsatsen, att profeten hade denna syn på den plats, hvar dessa floder förena sig, hvilket de göra ej långt från Persiska viken.

En ovanligt majestätisk person besökte Daniel vid detta tillfälle. Beskrifningen af honom är nästan lik den, som gifves af Kristus i Upp. 1: 14-16; och verkan af hans närvaro var ungefär densamma som Paulus och hans följeslagare erforo, när Herren mötte dem på vägen till Damaskus (Apg. 9: 1-7). Men denne person var icke Herren; ty han framställes såsom Mikael i vers 13. Den måste således hafva varit en ängel af högre rang och makt. Vi fråga därför: Om hvem kan en sådan beskrifning sanningsenligt gifvas? Detta och andra bibelställen innehålla flera liktydiga punkter i beskrifningen af ängeln, hvilka visa, att han icke var någon annan än Gabriel. I kap. 8: 16 är Gabriel presenterad vid namn. Hans möte med Daniel den gången hade samma verkan på profeten, som det, hvilket beskrifves i den föreliggande synen. Gabriel befalldes då att förklara synen för Daniel, och han själf lofvade lära honom, hvad som skulle ske på vredens yttersta tid. Sedan han gifvit Daniel all undervisning, denne var i stånd att uthärda vid det tillfället, återtog han efteråt sitt verk och' förklarade en annan viktig punkt i synen för profeten, såsom vi hafva sett i kap. 9: 20-27. Likväl finna vi af tionde kapitlet, att ännu några punkter funnos, som icke blifvit förklarade för profeten, och därför sökte han Gud genom fasta och bön för att erhålla upplysning härom.

En person uppenbarar sig nu, hvilkens närvaro har samma inverkan på Daniel som den, hvilken ängeln Gabriel förut hade haft på honom. Och denna person säger till Daniel (vers 14): "Nu har jag kommit för att undervisa dig om hvad som skall hända ditt folk i kommande dagar." Detta är just den upplysning, som Gabriel, enligt kap. 8: 19, hade lofvat att gifva. Endast en slutsats kan dragas från dessa fakta. Daniel sökte att erhålla närmare upplysning öfver just den syn, som Gabriel hade blifvit befalld att förklara för honom. Han hade redan en gång förut gjort ett särskildt besök hos Daniel för att meddela honom mer upplysning, när profeten sökte att erhålla denna förmedelst fasta och bön. Kan det nu, när han är beredd att erhålla närmare upplysning och åter beder därom på samma sätt med hänsyn till samma ämne, för ett ögonblick antagas, att Gabriel har ringaktat sitt uppdrag, förlorat sin mission ur sikte och ålagt en annan ängel att fullborda hans ofulländade verk? Språket i vers 14 visar oss tydligen, att talaren är samma person som den, hvilken i synen i åttonde kapitlet hade lofvat att utföra detta verk.

Daniel, som hade fallit i vanmakt vid åsynen af Gabriels majestätiska utseende, beröres nu af dennes hand samt försäkras, att han icke hade någonting att frukta i ängelns närvaro.

VERS. 11, 12. Sedan sade han till mig: Daniel, du högt benådade man, gif akt på de ord, som jag vill tala till dig, och res dig upp på dina fötter i ty jag har nu blifvit sänd till dig. Då han så talade till mig, reste Jag mig upp bäfvande. Och han sade till mig: Frukta icke, Daniel, ty redan ifrån första dagen, då du vände ditt hjärta till att söka förstånd och till att ödmjuka dig inför din Gud, hafva dina ord varit hörda; och jag har nu kommit för dina ords skull.

Ängeln hälsar Daniel med dessa ord: "Daniel, du högt benådade man gif vilka underbara ord! En medlem af den mänskliga familjen, af samma släkte som vi, blir icke blott i den allmänna mening, i hvilken Gud benådat hela världen, när han utgaf sin Son att dö för den, förklarad benådad, utan äfven personligen och på ett sådant betecknande sätt 1 Ett sådant tal var ägnadt att ingifva profeten förtroende, så att han kunde förblifva stilla på sin plats i ängelns närvaro. Ängeln säger honom dessutom, att han kommit för att samtala med honom, och han önskade därför, att Daniel skulle samla sina tankar, så att han kunde fatta och förstå. Sedan den helige och älskade profeten sålunda tilltalats och lugnats, stod han upp inför den himmelske budbäraren, ehuru han ännu darrade af fruktan.

"Frukta icke, Daniel I" fortfor Gabriel. Han hade ingen orsak att frukta inför ens ett himmelskt väsen, som hade blifvit sändt till honom, emedan han var storligen benådad och som svar på hans innerliga bön. Ej heller borde Guds folk i någon tidsålder hysa en slafvisk fruktan för dessa sändebud, som utsändas att verka för deras frälsning. Hos alltför många visar sig dock en benägenhet att betrakta Jesus och hans änglar såsom stränga rättstjänare, hämnare och straffpåläggare, hellre än såsom väsen hvilka af barmhärtighet och kärlek verka för deras frälsning. Om en ängel uppenbarade sig kroppsligen inför dem, skulle han injaga förskräckelse hos dem. Tanken på, att Kristus snart skall uppenbaras och att de skola framstå inför honom plågar och oroar dem. Vi anbefalla till sådana personer mera kärleksfulla tankar, angående det förhållande, i hvilket kristna stå till Kristus, hufvudet för församlingen, och litet mera af den fullkomliga kärlek, som utdrifver räddhåga.

Bagster gör följande betecknande anmärkning öfver tolfte versen: "Daniel var nu, såsom biskop Newton anmärker, långt framskriden i ålder; ty Cyrus' tredje år var det sjuttiotredje af Daniels fångenskap; och enär han var en yngling, då han togs till fånga, kunde han icke anses hafva varit under nittio år vid denna tid. Gammal som han var, 'vände han sitt hjärta till att söka förstånd' rörande de förra uppenbarelserna, hvilka han hade erhållit, i synnerhet angående synen om väduren och getabocken, såsom man kan se af det följande. Och för detta ändamål fastade och bad han tre veckor. Hans fasta och böner hade önskad verkan, ty en ängel blef sänd att uppenbara dessa hemligheter för honom; och hvar och en, som önskar att tillväxa i gudomlig kunskap, måste följa Daniels exempel samt vänja sig vid afhållsamhet och uppöfva fromhet."

VERS 13. Fursten för Persien s rike stod mig emot under tjuguen' dagar; men då kom Mikael, en af de förnämsta furstarna, mig till hjälp, under det att jag förut hade stått där allena mot Persiens konungar.

Huru ofta Guds forks böner b1ifva hörda, ehuru svaret ej genast erhålles! Så var äfven förhållandet med Daniel vid detta tillfälle. Ängeln berättar för honom, att "från första dagen," då han vände sitt hjärta till att söka förstånd, blefvo hans ord hörda. Likväl fortfor Daniel att späka sig med fasta och att anropa Gud i bön under tre hela veckor utan vetskap om att någon uppmärksamhet ägnades hans anhållan. Men hvad var orsaken till dröjsmålet? - Konungen i Persien motstod ängeln. Svaret på Daniels bön var förbundet med någon handling från den konungens sida. Han måste påverkas att utföra denna handling. Det angick otvifvelaktigt det verk, som han redan börjat och ämnade fullända med hänsyn till templet i Jerusalem och judarna. Hans påbud var det första af en serie påbud, som började med tillåtelsen att uppbygga templet och slutligen fulländades med den märkliga befallningen om att återställa och uppbygga Jerusalem från hvars utgående den stora profetiska perioden af 2,300 dagar skulle taga sin början. Ängeln utsändes att påverka konungen att fortskrida med verket i öfverensstämmelse med den gudomliga viljan.

Ack, huru litet vi äro medvetna om hvad som försiggår i den osynliga vadden med hänsyn till mänskliga angelägenheter! Här liksom upprullas ridån ett ögonblick, och vi uppfånga en skymt af hvad som äger rum innanför. Daniel beder. Världsalltets Skapare hör det. Gabriel erhåller befallning att gå och meddela honom den undervisning han begär. Men konungen i Persien måste handla, innan Daniels bön besvaras; och ängeln skyndar sig till denne harskare. Satan sänder utan tvifvel äfven ut sina sändebud för .att motstå ängelns uppdrag. De mötas i det kungliga palatset i Persien. Alla de bevekelsegrunder af själfviskt intresse och världslig politik, som satan kan sätta i verksamhet, begagnar han utan tvifvel till sin fördel för att hindra konungen att efterkomma Guds vilja, medan Gabriel söker påverka honom i den motsatta riktningen. Konungen är i ångest mellan motstridiga sinnesrörelser. Han tvekar; han uppskjuter att handla. Den ena dagen efter den andra försvinner; Daniel beder fortfarande. Konungen motstår ännu ängelns inflytande; tre veckor förflyta och se! en mäktigare än Gabriel intager hans plats i konungens palats, och Gabriel uppenbarar sig för Daniel för att underrätta honom om händelsernas fortgång. Dina böner, sade han, blefvo hörda från den första dagen; men under dessa tre veckor, hvilka du har tillbragt i bön och fasta, har konungen i Persien motstått mitt inflytande och förhindrat min ankomst.

Detta var bönens verkan då. Gud har icke upprättat några skiljemurar mellan sig och sitt folk sedan Daniels tid. De hafva ännu samma rättighet att uppsända lika innerliga och verksamma böner som hans samt att i likhet med Jakob kämpa med Gud och få öfverhanden.

Hvilken var Mikael, som kom till Gabriels bistånd? Ordet betyder: "han, som är lik Gud"; och Bibeln visar tydligen, att Kristus är den som bär detta namn. Judas (vers 9) förklarar, att Mikael är öfverängeln. Öfverängeln är den förste eller förnämste ängeln; och i vår text kallar Gabriel honom för "en af de förnämsta furstarna." Det kan finnas blott en öfverängel; och därför är det tydligen opassande att bruka ordet i flertal. Skriften talar icke om öfveränglar. I 1 Tess. 4: 16 säger Paulus, att när Herren uppenbaras för andra gången för att uppväcka de döda, skall öfverängelns röst höras. Hvilkens röst skall höras, när de döda skola uppväckas? - Guds Sons röst (Joh. 5: 28). Om dessa bibelställen granskas tillsammans, så bevisa de: 1) att de döda blifva utkallade ur sina grafvar genom Guds Sons röst; 2) att den röst, som då kommer att höras, är öfverängelns röst, hvilket bevisar, att öfverängeln är Guds Son; 3) .att öfverängeln kallas Mikael; hvaraf följer, att Mikael är Guds Son. l sista versen i Daniels tionde kapitel kallas han för "eder furste," och i första versen i tolfte kapitlet för "den store fursten, som står såsom försvarare för ditt folks barn," hvilka uttryck kunna passande tillämpas på Kristus men icke på något annat vasen.

VERS 14. Och nu har jag kommit för att undervisa dig om hvad som skall hända ditt folk i kommande .dagar; ty också detta är en syn, som syftar på framtiden.

Uttrycket "detta är en -syn, som syftar på framtiden," sträcker sig långt in i framtiden och innefattar äfven i sig, hvad som skulle vederfaras Guds folk i de sista dagarna. Därigenom visas' på det mest afgörande sätt, att de. dagar, som omtalas i den synen, nämligen de 2,300 dagarna, icke kunna beteckna vanliga veckodagar utan måste voro profetiska dagar och alltså beteckna år. (Se kap. 9: 25-27.)

VERS. 15-17. Under det han så talade till mig, böjde jag mitt ansikte mot jorden och var stum. Men se, han som var lik en människa rörde vid mina läppar. Då upplät jag min mun och talade och sade till honom som stod framför mig; Min herre, vid den syn jag sett har jag känt mig gripen af vånda, och jag har ingen kraft mer kvar. Huru skulle också min herres tjänare, en sådan som jag, kunna tala med en sådan som min herre är? Jag har nu ingen kraft mer i mig och förmår icke mer att andas.

Ett af de mest betecknande karaktärsdrag, som visade sig hos Daniel, var den ömma omsorg, han hyste för sitt folk. Sedan han nu kommit till klar insikt om att synen förebådade långa tidsåldrar af förtryck och lidande för församlingen, blef han så öfverväldigad af smärta, att han förlorade sina krafter, hans andedräkt upphörde, och han beröfvades sin förmåga att tala. Synen i vers 16 syftar utan tvifvel på den förra synen i kap. 8.

VERS. 18-21. Då rörde han som såg ut som en människa åter vid mig och styrkte mig. Han sade: Frukta icke, du högt benådade man; frid vare med dig, var stark, ja, var stark. Då han så talade med mig, kände jag mig styrkt och sade: Tala, min herre, ty du har nu styrkt mig. Då sade' han: Kan du nu förstå, hvarför jag har kommit till dig? Men jag måste strax vända tillbaka för att strida mot fursten för Persien, och när jag är fri ifrån honom, kommer fursten för Javan. Dock vill jag förkunna för dig hvad som är upptecknadt i sanningens bok. Och ingen enda står mig bi mot dessa förutom Mikael, eder furste.

Profeten blir slutligen stärkt, så att han kan lyssna till allt. Som ängeln .har att meddela. Och ängeln säger: "Kan du nu förstå, hvarför jag har kommit till dig?" Det är, förstår du nu för hvad ändamål jag har kommit, så att du icke mera visar någon fruktan. Han förklarar sedan, att det var hans afsikt att återvända för att kämpa med Persiens furste, så snart han hade fullbordat sitt meddelande. Ordet "med" är i Septuagintan återgifvet med meta och betyder icke emot, utan tillsammans med, vid sidan af,. det utmärker således, att Guds ängel skulle kämpa vid den persiske konungens sida så länge, det var Guds vilja, att riket skulle bestå. "Och när jag är fri från honom," fortsätter Gabriel, "kommer fursten för Javan (Grekland); m. a; o., när han undandrager det riket sitt understöd, och Guds försyn verkar till fördel för ett annat rike, skall Greklands furste komma och det persiska riket blifva omstörtadt:

Gabriel förkunnar sedan, att ingen, förutom Gud själf och fursten Mikael, visste något om de angelägenheter, som han stod i begrepp att meddela Daniel. Och sedan han upplyst Daniel om dem, fanns det blott fyra väsen i hela världsalltet, hvilka voro kända med dessa viktiga sanningar, nämligen Daniel, Gabriel, Kristus och Gud. Fyra länkar i denna uppåt förande kedja af vittnen - den förste, Daniel, en medlem af den mänskliga familjen, den siste, Jehova, den allsmäktige Guden öfver alla!