VERS. 1, 2. Och jag stod vid hans sida såsom hans stöd och värn i medern Darejaves' första regeringsår. Och nu skall jag förkunna för dig hvad visst år. Se, ännu tre konungar skola uppstå i Persien, och den fjärde skall förvärfva sig större rikedomar än någon af de andra, och när han har blifvit som starkast genom sina rikedomar, skall han uppbjuda all sin makt mot Javans rike.

VI KOMMA nu till en profetia om framtida händelser, hvilken icke, liksom synerna i kap. 2, 7 och 8, är dold i tal och sinnebilder, utan 'till största delen återgifven i ett tydligt språk. Många af de viktigaste händelserna i världens historia, från Daniels tid till världens ände, äro här framställda. Denna profetia, säger biskop Newton, kan icke opassande sägas voro en utlägginng af ellerförklaring öfver synen i kap. 8; ty den visar, huru tydligt profeten insåg förbindelsen mellan den synen och de händelser, som han meddelar i slutet af sin bok.

Sedan ängeln hade omtalat, att han i Darius' första regeringsår stod såsom stöd och värn vid hans sida, vänder han sin uppmärksamhet till framtiden. Tre konungar skola ännu uppstå i Persien. Att uppstå betyder att regera; tre konungar skulle regera i Persien; här åsyftas otvifvelaktigt Cyrus' närmaste efterträdare. Dessa voro: 1) Kambyses, Cyrus' egen son; 2) Smerdes, en bedragare; 3) Darius Hystaspis.

Den fjärde skulle förvärfva sig större rikedomar än de andra. Den fjärde konungen från Cyrus var Xerxes, mera ryktbar för sina rikedomar än sina fältherretalanger; han har förevigat sitt namn i historien genom sitt med stora omkostnader anordnade men helt och hållet misslyckade fälttåg mot Grekland. Han skulle uppbjuda allt mot Greklands rike. Aldrig förut har en sådan massvärfning af män för något krigs företag ägt rum; och aldrig har något skett sedan. Enligt Herodotus, som lefde i den tidsåldern, bestod Xerxes arme af fem millioner två hundra åttiotre tusen två hundra tjugu män (5,283,220). Som han icke var nöjd med att uppbåda folket i Östern allena, värfvade han äfven kartagerna i västern, hvilka drogo i fält med en annan arme af tre hundra tusen man, så att hans hela truppstyrka uppgick till det fabelaktiga talet af öfver fem och en haH million soldater. Det säges, att Xerxes, då han höll mönstring med denna ofantliga här, grät vid tanken på att ett hundra år från den tiden icke en enda af dessa män skulle mer voro i lifvet.

VERS. 3, 4. Sedan skall en väldig konung uppstå, och han skall voro rådande med stor makt och göta hvad han vill. Men knappt har han uppstått, så skall hans rike brista sönder och blifva deladt efter himmelens fyra väderstreck; och det skall icke tillfalla hans afkomlingar eller förblifva lika mäktigt, som det var, medan han var rådande; ty hans rike skall omstörtas och tillfalla andra än dem.

De fakta, som äro skildrade i dessa verser, hänsyfta tydligen på Alexander och delningen af hans världsrike. Se vidare kap. 8: 8. Xerxes var den siste persiske konung, som inföll i Grekland; och profetian förbigår Xerxes' nio efterträdare i det persiska världsväldet och bringar oss därnäst till Alexander den store. Sedan denne hade omstörtat det persiska riket, "blef han oinskränkt härskare öfver det riket till samma utsträckning som någonsin innehades af en persisk konung." - Prideaux, band I, sid. 477. Hans herradöme var stort, innefattande "största delen af den då kända bebodda världen"; och han handlade efter godtycke. Hans öfvermod och egensinne ledde honom, år 323 f. Kr., till ett utsväfvande dryckesgille, i hvilket han dog, såsom en narr dör; och hans skrytsamma och äregiriga planer kommo plötsligt till ett fullkomligt och varaktigt slut. Riket delades, men icke mellan hans efterkommande; det styckades och gafs till andra än dessa. Inom femton år efter hans död hade alla hans efterkommande fallit offer för hans ledande generalers afundsjuka och äregirighet. Icke en enda af Alexanders släkt blef öfrig. Så kort är öfvergången från den högsta spets af jordisk ära till det 1ägsta djup af glömska och död. Riket styckades i fyra delar, och dessa togos i besittning af Alexanders fyra skickligaste eller måhända mest äregiriga och karaktärslösa generaler, nämligen Cassander, Lysimakus, Seleukus och Ptolemceus.

VERS 5. Och konungen i Söderlandet skall blifva mäktig, så ock en af hans furstar, ja, denne skall blifva en ännu mäktigare härskare än han själf, och hans herradöme skall blifva stort.

Konungen i Söderlandet och konungen i Nordlandet äro många gånger omtalade i den återstående delen af detta kapitel. För att därför erhålla en bättre uppfattning af profetian är det obetingad t nödvändigt att blifva närmare känd med dessa makter. Såsom Alexanders rike delades, lågo de olika landområdena efter himmelens fyra väderstreck, i öster, väster, norr och söder. Dessa delningar räknas naturligtvis från profetens fädernesland, Palestina. Den del, som låg väster om Palestina, skulle sålunda utgöra konungariket i västern; den som låg öster om, konungariket i östern; den som låg norr om, konungariket i norr; den som låg söder om, konungariket i södern. Med hänsyn till Palestina voro de fyra delarna af Alexanders rike belägna som följer: Cassander innehade Grekland och de tillgränsande länderna, hvilka lågo i väster; Lysimakus innehade Tracien, som då innefattade Mindre Asien och länderna vid Hellesponten och Bosporen, och hvilka lågo norr om Palestina; Seleukus innehade Syrien och Babylon, hvi1ka till största delen lågo österut; och Ptolemceus innehade Egypten och angränsandeländer, hvilka lågo söderut.

Under de krig och revolutioner, hvilka för långa tidsåldrar följde på hvarandra", blefvo dessa geografiska gränser ofta förändrade eller förstörda; gamla gränser blefvo utplånade och nya utstakade. Men hvilka förändringar än senare kunde inträffa, måste likväl dessa första delningar af riket gifva landområdena de namn, hvilka de alltid efteråt skulle bära, ty eljest hafva vi ingen måttstock, enligt hvilken vi kunna pröfva profetians tilllämpning. Härmed vilja vi säga, att hvilken makt som helst, som vid någon tid skulle innehafva det landområde, hvilket först utgjorde konungariket i Nordlandet, den makten skulle, så länge den innehade det landområdet, voro konungen i Nordlandet; och hvilken makt som helst, som skulle innehafva det, hvilket först utgjorde konungariket i Söderlandet, den makten skulle så länge voro konungen i Söderlandet. Vi omnämna endast dessa två, emedan de äro de enda, som sedermera omtalas i profetian och emedan i verkligheten nästan hela Alexanders rike slutligen upplöste sig i dessa två delar.

Cassander blef ganska snart besegrad af Lysimakus, och hans rike, som bestod af Grekland och Macedonien, tillföll eröfraren. Lysimakus blef i sin ordning besegrad af Seleukus, och Macedonien och Tracien förenade sig med Syrien.

Dessa fakta bereda vägen för tillämpning,en af texten i fråga. Konungen i Söderlandet skall voro mäktig. Ptolemæus eröfrade Cypern, Fenicien, Karien, Cyrene och många andra öar och städer, som han införlifvade med sitt konungarike Egypten. Därigenom blef hans rike mäktigt. Men en annan af Alexanders höfdingar åsyftas i uttrycket "en af hans furstar." Septuaginta öfversätter versen sålunda: "Konungen i Söderlandet skall blifva mäktig, så ock en af hans [Alexanders] furstar, j a, denne skall blifva en ännu mäktigare härskare än han." Detta måste hafva afseende på Seleukus, hvilken, såsom redan är omnämndt, förenade Macedonien och Tracien med Syrien, och sålunda blef härskare öfver tre af de fyra delarna af Alexanders gamla rike, hvarigenom han grundade ett mäktigare rike än det egyptiska.

VERS 6. Och efter några år skola de förbinda sig med hvarandra, och Söderlandskonungens dotter skall draga till konungen i Nordlandet för att komma åstad förlikning. Men hon skall icke kunna behålla den makt hon vinner, ej heller skall han och hans makt blifva beståndande, utan hon skall blifva gifven till pris, hon jämte dem som läto henne drag.. dit, både hennes fader och den man, som i sin tid tog henne till sig.

Emellan konungarne i Egypten och Syrien inträffade ofta krig. I synnerhet var detta händelsen med Ptolemceus Filadelrus, den andre konungen i Egypten, och Antiokus Teos, den tredje konungen i Syrien. Slutligen öfverenskommo de att ingå fred på det villkor, att Antiokus Teos skulle skilja sig vid sin förra maka Laodice och hennes två söner och skulle gifta sig med Bernice, dotter till Ptolemceus Filadelfus. I öfverensstämmelse med detta fördrag förde Ptolemceus sin dotter till Antiokus och skänkte henne en ofantlig hemgift.

"Men hon skall icke kunna behålla den makt hon vinner"; d. ä. hon skall icke kunna bibehålla sin makt och sitt inflytande öfver Antiokus. Så visade det sig äfven; ty en kort tid efteråt återförde Antiokus, under ett kärleks anfall, sin förra maka Laodice och hennes två söner till hofvet igen. Men profetian säger också: "Ej heller skall han och hans makt blifva beståndande." Sedan Laodice hade återställts till ynnest och makt igen, fruktade hon, att Antiokus i sitt sinnes vankelmod åter skulle vanära henne och återkalla Bernice; och när hon ansåg, att ingenting mindre än hans död kunde förebygga en sådan händelse, lät hon en kort tid efteråt genom gift rödja honom ur vägen. Ej heller fick hans efterkommande genom Bernice ärfva tronen; ty Laodice anordnade statsangelägenheterna så,. att hennes äldste son, Seleukus 'Kallinikus, försäkrades om tronen.

"Hon [Bernice] skall blifva gifven till pris." Laodice var icke tillfredsställd med att hon hade förgiftat sin gemål, utan hon .lät äfven mörda Bernice. "Jämte dem som läto henne draga dit." Många af hennes egyptiska damer och tjänare blefvo dödade tillsammans med henne, då de sökte att försvara henne. "Både hennes fader"; detta bör voro: "han, som hon födde"; nämligen hennes son, som äfven mördades vid samma tid på Laodices befallning. "Den man, som i sin tid tog henne till sig"; hennes make Antiokus, såsom historieskrifvaren Jerome antager, eller de hvilka togo del i hennes försvar.

Men en sådan ogudaktighet kunde icke länge förblifva ostraffad, såsom profetian förkunnar och historien bevisar.

VERS. 7-9. Men af telningarna af hennes rot skall en stiga upp på hans plats; denne skall draga mot Nordlandskonungens här och tränga m i hans faste och göra med folket hvad han vill och behålla öfvermakten. Deras gudar och beläten och deras kostbara gåfvor, både silfver och guld, skall han ock föra "såsom byte till Egypten. Senan skall han i några år lämna Nordlandskonungen i ro. Däremot skall denne tränga in i Söderlandskonungens rike, men han skall få vända tillbaka till sitt land igen.

Telningen från samma stam som Bernice var hennes broder Ptolemæus Eurgetes. Knappast hade han efterträdt sin fader Ptolemæus Filadelfus på tronen i det egyptiska riket, förrän han, brinnande af hämndlystnad, beslöt att hämnas sin syster Bernices död. Han samlade en stor krigshär och inföll i landet, som tillhörde konungen i Nordlandet, Seleukus Kallinikus, hvilken tillsammans med sin moder Laodice regerade i Syrien. Och han intog dennes fästen; ty Syrien, Cilicien, de öfre delarna bortom Eufrat och nästan hela Asien föllo i hans händer. Men då han hörde, att ett uppror hade utbrutit i Egypten och han därför måste åter.vända hem, plundrade han Seleukus' rike och tog som byte fyratio tusen talenter af silfver och dyrbara klenoder samt två tusen fem hundra afbilder af gudarna. Ibland dessa vom de afgudar, som Kambyses fordom hade tagit från Egypten och fört till Persien. Egyptierna, som helt och hållet voro försjunkna i afgudadyrkan, tilldelade Ptolemæus titeln Eurgetes, d. ä. Välgöraren, såsom en tacksamhetsbetygelse öfver att han efter så många år hade återbragt deras fångna gudar.

Detta är, enligt biskop Newton, Jeromes uppgift, som är utdragen ur gamla historieskrifvares skrifter; men det finnes ännu författare, säger han, hvilka bekräfta flera af samma omständigheter. Appian meddelar oss, att Ptolemæus, son till Filadelfus, sedan han hört, att Laodice hade förgiftat Antiokus och senare låtit mörda både Bernice och hennes son, beslöt att hämna dessa mord, inföll i Syrien, dödade Laodice och framträngde ända till Babylon. Historieskrifvaren Polybius berättar, att Ptolemæus Eurgetes, högeligen förbittrad öfver sin syster Bernices grymma behandling, marscherade med en krigshär in i Syrien och intog staden Seleucia, hvilken för flera år efteråt var besatt af konungens i Egypten garnison. Sålunda belägrade han och intog Nordlandskonungens fästen. Polyænus bekräftar, att Ptolemæus gjorde sig till herre öfver hela landet från berget Taurus ända till Indiens gränser utan krig eller levererandet af en enda drabbning; men genom ett misstag tillskrifver han dessa eröfringar Ptoleæus Filadelfus i stället för hans son. Justinus försäkrar, att om Polemæus icke hade blifvit återkallad till Egypten till följd af ett uppror därstädes, skulle han hafva tagit Seleukus' hela rike i besittning. Konungen i södern drog sålunda in i nordlandskonungens rike och återvände till sitt eget land, såsom profeten hade förutsagt. Han blef äfven ståndande i flera år än konungen i nordlandet; ty Seleukus Kallinikus dog i landsflykt af ett fall från sin hast, medan Ptolemæus Eurgetes öfverlefde honom fyra eller fem år.

Vers 10. Och hans söner skola rusta sig till strid och samla en väldig krigshär; och den skall rycka fram och svämma öfver och utbreda sig; och den skall komma igen, och striden skal1 föras ända fram till hans fäste.

Första delen af denna vers talar om söner, således i flertal; den sista delen om blott en af dem, i ental. Seleukus Kallinikus' söner voro Seleukus Ceraunus och Antiokus Magnus. Med ifver började båda att hämnas på sin faders fiender och upprätthålla honom och hans lands sak. Den äldste sonen, Seleukus, besteg först tronen. Han församlade en stor krigshär för att återtaga sin faders besittningar; men då han af naturen var en vek och klenmodig furste och i saknad af medel samt ur stånd att hålla sin armé i lydnad, blef han förgiftad af två af sina generaler efter en två- eller treårig ärelös regering. Hans bättre begåfvade broder, Antiokus Magnus, blef därpå utropad till konung, tog befälet öfver krigshären samt återtog Seleucia och Syrien, dels genom att lägga under sig några trakter genom fördrag och dels genom att taga andra med vapenmakt. Ett vapenstillestånd följde, hvarunder båda sidorna underhandlade om fred men i stillhet rustade sig för krig. Efter detta stillestånd vände Antiokus tillbaka, besegrade den egyptiske generalen Niko1aus i ett stort slag och ämnade att infalla i Egypten. Antiokus är tydligen den, som skulle svämma öfver och utsträcka kriget ända till hans fästning.

Vers 11. Då skall konungen i Söderlandet resa sig i förbittring och draga ut och strida mot konungen i Nordlandet; och denne skall uppställa en stor härskara, men den härskaran skall varda gifven j hans hand.

Ptolemceus Filopater efterföljde sin fader Eurgetes i Egyptens regering, hvilken upphöjelse inträffade icke långt efter Antiokus Magnus hade efterträdt sin broder såsom härskare öfver

Syrien. Fi1opater var en högst lyxälskande och lastfull furste, men han väcktes slutligen till allvar, då han af Antiokus hotades med ett infall i Egypten. Han var i sanning förbittrad öfver de förluster, han lidit, och öfver den fara, som hotade honom; och han drag ut ur Egypten med en talrik arme att hämma den syriske konungens framgång. Konungen i norr skulle också uppställa en stor här. Enligt uppgift af Polybius bestod Antiokus' här vid detta tillfälle af sextiotvå tusen man infanteri, sex tusen rytteri och ett hundra två elefanter. Antiokus besegrades i slaget, och hans här blef, såsom profetian hade förutsagt, gifven i händerna på konungen i Söderlandet. Tio tusen man fotfolk och tre tusen ryttare blefvo dödade, och öfver fyra tusen man togos till fånga, medan Ptolemceus arme förlorade blott sju hundra ryttare och omkring fjorton hundra man fotfolk.

VERS 12. När då härskaran är sin kos, växer hans öfvermod; men om han ock har slagit ned tiotusenden, får han dock icke makten.

Ptolemæus saknade klokhet att kunna draga nytta af sin seger. Hade han efter sin seger öfver Antiokus följt denne inpå hans eget landområde, så hade han möjligtvis kunnat göra sig till herre öfver dennes hela rike; men han lät sig nöja med att göra endast några få varningar och hotelser och slöt hastigt fred, på det att han skulle blifva i stånd att öfverlämna sig åt ett oafbrutet och tygellöst tillfredsställande af sina djuriska passioner. Efter att hafva öfvervunnit sina fiender, blef han så1unda lagd i bojor af sina egna laster, och helt och hållet glömmande det stora namn, hvilket han kunde hafva förvärfvat sig, tillbragte han sin' tid med gästabud och i utsväfningar.

Hans hjärta blef öfvermodigt till följd af hans framgång, men han var därigenom långt ifrån den starkaste; ty det ovärdiga bruk, han gjorde af sina eröfringar, föranledde hans egna undersåtar att göra uppror mot honom. Hans öfvermod var i synnerhet märkbart i hans handlingssätt mot judarna. Sedan han kommit till Jerusalem, offrade han därstädes och var mycket angelägen om att få ingå i det allra heligaste i templet, hvilket icke kunde tillåtas honom, emedan det var stridande mot judarnas lag och religion. Men sedan han med största svårighet hade hindrats från att inträda, lämnade han platsen, uppeldad af vrede mot hela judiska nationen, och började genast en förskräcklig och obarmhärtig förföljelse mot den. I Alexandria, hvar judar hade uppehållit sig sedan A1exanders dagar och hvar de åtnjöto samma privilegier som de mest gynnade medborgare, blefvo fyra tio tusen, enligt Eusebius, och sextio tusen, enligt Jerome, ombragta i denna förföljelse. Egyptiernas uppror och blodbadet på judarna voro visserligen icke ägnade att befästa Ptolemceus i hans konungarike utan voro, tvärt om, tillräck1iga att nästan helt och hållet ruinera honom.

VERS 13. Konungen i Nordlandet skall uppställa en ny härskara, större än den förra; och efter en tid af några år skall han komma med en stor krigshär och stora förråd.

De händelser, som förutsägas i denna vers, skulle inträffa "efter en tid af några år." Den fred, som afslutades mellan Ptolemceus Filopater och Antiokus, varade fjorton år. Under denna tid dog Ptolemceus ti1l följd af hans omåttlighet och utsväfningar, och hans son, Ptolemceus Epifanes, som då var ett barn af fyra eller fem års ålder, efterföljde honom i regeringen. Antiokus hade under denna tid undertryckt ett uppror i sitt eget rike, tvingat de östra delarna däraf till lydnad och ordning samt var nu, då barnet Epifanes intog Egyptens tron, fri att kunna börja hvilket företag som helst. Och enär han ansåg detta tillfälle att förstora sitt område som allt för godt att låta gå sig ur händerna, uppställde han en ofantlig här, "större än den förra" (ty han hade samlat betydande stridskrafter och förvärfvat sig stora rikedomar i sitt fälttåg i Östern) och drog ned mot Egypten, beräknande, att han skulle vinna en lätt seger öfver den minderårige konungen. Hur han lyckades, skola vi snart se; ty' här börja nya förvecklingar i båda rikenas angelägenheter, och nya personligheter beträda den historiska skådebanan.

VERS 14, Vid samma tid skola många andra resa sig mot konungen i Söderlandet; våldsmän af ditt eget folk skola ock upphäfva sig, på det att synen må fullbordas; men dessa skola falla.

Antiokus var icke den ende, som upphäfde sig mot barnet Ptolemæus. Agatokles, den förste ministern i Egypten, i hvilkens händer det konungsliga barnet befann sig och som förvaltade rikets 'affärer i dess ställe, var så anstötlig och 'öfvermodig i utöfvandet af sin makt, att de provinser, som förut blifvit underlagda Egypten, gjorde uppror; i Egypten själft förekommo oroligheter; och borgarne i Alexandria satte sig upp mot Agatokles samt föranledde, att han, hans syster, moder och familjens anhöriga blefvo dödade. Vid samma tid ingick Filip, konung i Macedonien, i förbund med Antiokus att dela Ptolemæus' provinser mellan sig, i det hvardera föreslog att taga de delar, som lågo honom närmast och som voro mest tillgängliga. Här var ett uppror mot söderlandskonungen, hvilket var tillräckligt att uppfylla profetian, och dessa äro tvifvelsutan just de händelser, som profetian syftade på.

En ny makt framställes nu på scenen - "våldsmän af ditt eget folk." Biskop Newton öfversätter detta ställe bokstafligen: "The breakers of thy people," på svenska: "ditt folks förstörare," Långt borta från händelsernas skådeplats i båda dessa riken, på Tiberns stränder, hade ett rike uppkommit, som i hemlighet sysselsatte sig med äregiriga och mörka afsikter, Litet och svagt, som det i början var, växte det med märkvärdig hastighet i styrka och kraft, sträckande sig på ett försiktigt sätt hit och dit för att pröfva sin tapperhet och .sin krigiska makt, till dess det, sedan det blifvit forvissadt om om makt, djärft höjde sitt hufvud bland Jordens, antioner och med en oöfvervinnelig hand gjorde anspråk på ledningen af deras angelägenheter. Från denna tid finna vi namnet Rom på historiens blad; namnet af en makt, som var bestämd att under långa tidsålder kontrollera världens angelägenheter och oden och anda till tidens slut utöfva ett mäktigt inflytande bland jordens nationer.

Rom hade talat! Syrien och Macedonien skulle snart erfara, att deras dröm måste antaga ett annat utseende. Romarna togo den unge konungen i Egypten i försvar, fast beslutna, att han skulle skyddas från den undergång, som Antiokus och Filip ämnade ådraga honom. Detta inträffade år 200 f Kr och var en den första, viktiga inblandning af romarna i Syriens och Egyptens angelägenheter. Rollin gifver oss följande korta berättelse om denna sak:

"Antiokus, konung i. Syrien, och Filip, konung i Macedonien, hade under Polemæus Filopaters regering städse bemödat sig om att upprätthålla denne monarks intressen och varit beredvilliga att bistå honom vid, alla tillfällen, Han var likväl icke förr död, efterlämnande ett litet barn, som mänsklighetens och rättvisans lagar ålade dem att icke oroa i besittningen af sin faders rike, än båda dessa konungar ingingo ett brottsligt förbund med hvarandra i ändamål att bortdrifva den laglige arfvingen och dela hans land er mellan sig, Filip skulle erhålla Karien, Libyen, Cyrenaika och Egypten, och Antiokus skulle få de återstående provinserna. Med denna afsikt marscherade den senare in i Cœle-Syrien och Palestina, och på mindre än två fälttåg eröfrade han helt och hållet båda provinserna med alla deras städer och besittningar. Deras skuld, säger Polybius, skulle icke hafva varit så i ögonen fallande, om de icke försökt, att, efter tyranners sätt, dölja sina brott under någon god förevändning; men i stället för att göra detta voro deras orättvisa och grymhet så uppenbara, att man tillämpade det ordspråk på dem som i allmänhet användes på fiskar, att de större, äfven då de äro af samma art, lifnära sig af de mindre. Man skulle känna sig frestad, fortfar samme historieskrifnare, da man ser de mest heliga samhällslager på ett sådant hänsynslöst satt öfverträdas, att anklaga Försynen för att vara likgiltig och känslolös för de förskräckligaste brott; men den rättfärdigade fullständigt sitt uppförande genom att bestraffa dessa två konungar på det sätt, som de förtjänade, och genom att göra ett sådant exempel af dem inför världen, som borde under alla kommande tidsåldrar afhålla andra från att träda i deras fotspår; ty medan de beredde sig att beröfva ett svagt och hjälplöst barn dess rike, sände Försynen mot dem romarna, hvilka helt och hållet omstörtade Filips och Antiokus' riken och försatte deras efterföljare i nästan samma tillstånd, som de hade ämnat att bringa den unge konungen i." - "Ancient History," bok XVIII, kap. 50.

"Att synen må fullbordas." Emedan romarna mer än några andra folkslag äro omtalade i Daniels profetia, blir deras första inblandning i dessa rikens angelägenheter här betraktad såsom ett bekräftande eller öfvertygande bevis på sanningen af synen, hvilken förutsade tillvaron (eller uppkomsten) af en sådan makt.

"Dessa skola falla," Några hänföra detta på dem, som om talas i första delen af versen, hvilka skulle sätta sig upp mot söderlandskonungen; andra till förstörarna af Daniels folk, nämligen romarna. Det inträffade i båda fallen. Om de, hvilka sammangaddade sig mot Ptolemæus, åsyftas, är den anmärkning en tillräcklig, att de föllo snart; och om det betecknar romarna, så är det endast antydt i profetian, hvad som skedde längre fram i tiden; ty hedniska Rom blef, såsom är väl kändt, senare, om störtadt.

VERS 15, Och konungen i Nordlandet skall rycka an och uppkasta vallar och intaga en välbefäst stad, och Söderlandets makt skall icke kunna hålla stånd, dess utvalda krigsfolk skall icke harva någon kraft till motstånd.

Den romerska senaten anförtrodde den unge konungens i Egypten uppfostran till M. Emilius Lepidus, hvilken utnämnde Aristomenes, en gammal och erfaren minister vid det romerska hofvet, till hans förmyndare. Den första handlingen af det kungliga barnets beskyddare var att vidtaga förberedelser mot det hotade infallet i Egypten af de två allierade konungarne Filip och Antiokus.

För detta ändamål afsände han Skopas, en ryktbar general från Ætolien, som då var i egyptiernas tjänst, till sitt hemland för att samla förstärkningstrupper. Sedan denne hade utrustat en armé, marscherade han in i Palestina och Cœle-Syrien (Antious var inbegripen i en strid med Attalus i Mindre Asien) och bragte hela landet under egyptiernas myndighet.

Så gestaltade sig affärerna, enligt forutsagelsen i föreliggande vers. Ty Antiokus, som måste afsluta sitt krig med Attalus på romarnas befallning, vidtog skyndsamma åtgärder att återöfra Palestina och Cœle-Syrien från egyptiernas händer; Skopas afsändes att bekämpa honom. De båda härarna möttes nära Jordans källor. Skopas blef slagen och förföljdes till Sidon där han instängdes och belägrades. Tre af Egyptens skickligaste generaler med sina bäste trupper afsändes för att undsätta den instängde fältherren, men de hade ingen framgång. Till slut blef Skopas, i det han i den magra och oangripliga hungernödens spöke mötte en fiende, som han icke kunde bekämpa, tvungen att gifva sig på de vanärande villkoren, att han och hans armé endast skulle få behålla lifvet; hvarpå han och hans tio tusen man, utblottade på allting och halfnakna, tillätos att aftåga. Här uppfylles profetian, at nordlandskonungen skulle komma och intaga en befäst stad; ty Sidon var, både hvad dess läge och försvarsverk berträffa, en af tidens starkaste städer. Här uppfylldes orden, ”Søderlandets makt skall icke kunna hålla stånd,” och äfven nederlaget af det fock, som Söderlandskonungen hade utvalt, nämligen Skopas och hans ætoliska trupper.

VERS 16. Och han som rycker emot honom skall göra hvad han vill, och ingen skal komma stå emot honom; han skal sätta sig fast i det härliga landet, og förstöring skal komma genom hans hand.

Ehuru Egypten Icke kunde hålla stånd för Antiokus, nordlandskonungen, kunde denna på sin sida icke blifva beståndande inför romarna, som nu kommo mot honom. Det fanns numera icke något rike som länge kunde motstå denna tillväxande makt. Då Pompejus, år 65 f. Kr., beröfvade Antiokus Asiatikus alla hans besittningar blef äfven Syrien eröfradt och införlifvadt med det romerska riket och betraktades därefter som en romersk provins.

Samma makt skulle äfven rycka in i det härliga landet och fördärfva det. År 161 f. Kr. kom Rom i förbindelse med Guds folk judarna, genom att ingå i ett förbund med dem, och från den tiden innehar det en framstående plats i den profetiska kalendern. Det erhöll likväl icke öfverhöghet öfver Judeen förrän år 63 f; Kr., då det eröfrade detta land på följande sätt:

Vid sin återkomst fran fälttåget mot Mitridates, konung i Pontus, fann Pompejus, att två medtäflare, Hyrkanus och Aristobulus kifvades om Judeens krona. Deras sak förelades Pompejus, som snart insåg, att Aristobulus' anspråk voro orättvisa, men han önskade icke fälla utslaget förrän efter utförandet af sitt länge påtänkta fälttåg mot Arabien och lofvade. därför att efter sin återkomst afgöra denna stridsfråga på ett rättvist ,och lagenligt sätt. Aristobulus, som genomskådade Pompejus egentliga afsikter, skyndade sig tillbaka till Judeen, väpnade små undersåtar och beredde sig att göra ett kraftigt motstånd, fast besluten att under alla omständigheter söka behålla kronan, hvilken, så som han förutsåg, skulle blifva tilldömd en annan. Pompejus följde flyktingen tätt efter i spåren. Då denne fältherre nalkades Jerusalem, började Aristobulus att ångra sitt handlingssätt och gick ut för att möta honom och forsökte att bilägga striden genom löfte om en fullkomlig underkastelse och betalandet af en stor summa penningar. Pompejus antog detta tillbud och sände Gabinius i spetsen för en truppstyrka att uppbära penningarna. Men när den generalen kom till Jerusalem, fann han portarna stängda, och från murarnas topp tillsade man honom, att staden icke hade förbundit sig att erkänna öfverenskommelsen.

Pompejus, som icke ämnade att låta sig ostraffadt bedragas på detta sätt lade Aristobulus, hvilken han hade kvarhållit hos sig er i kedjor och ryckte genast mot Jerusalem med hela sin armé.

Aristobulus' anhängare önskade att försvara staden; Hyrkanus’ partigängare däremot ville öppna portarna. Enär de senare ut gjorde flertalet, genomdrefvo de sin vilja, och Pompejus erhöll fritt tillträde till staden. Härpå drogo sig Aristobulus' anhängare tillbaka till tempelberget [fordom stadens citadell], fast beslutna att försvara platsen till det yttersta; men Pompejus var lika besluten att intaga fästningen. Efter tre månaders belägnng gjordes en bresch i muren, som var stor nog att tillåta en stormnig, hvilken de genast företogo med sabeln i hand. Ett förskräckligt blodbad följde, i hvilket tolf tusen dödades. Det var en rörande syn, anmärker historieskrifvaren, att se präster, som vid den tiden voro upptagna med sin gudstjänst, med stadig hand och lugnt väsen fullfölja sitt vanliga arbete, skenbarligen omedvetna om det vilda stridstumultet, ehuru öfverallt omkring dem deras vänner föllo och deras eget blod ofta blandades med deras offers.

Sedan Pompejus hade afslutat kriget, lät han nedrifva Jerusalems murar, öfverflyttade flera städer, som före den tiden stått under Judeens domsrätt, till Syriens och pålade judarna skatt. Sålunda lades Jerusalem, genom eröfring, första gången i händerna på den makt, som skulle sätta sig fast i "det härliga landet," tills den hade helt och hållet fördärfvat det.

VERS 17. Och han skall rycka an med hela sitt rikes makt; dock är han hågad för förlikning, och en sådan skall han komma åstad. En af sina döttrar skall han gifva åt honom till hustru, henne till fördärf. Men detta skall icke hafva något bestånd och icke vara honom till gagn.

Biskop Newton gifver oss en annan öfversättning af denna vers, som synes mera tydligt uttrycka meningen. "Han skall rycka an med makt med hela sitt rike." Vers 16 för oss ned till romarnas eröfring af Syrien och Judeen. Rom hade förut eröfrat Macedonien och Tracien. Af Alexanders "hela rike" var Egypten nu allt som återstod utan att hafva blifvit lagdt under romarnas herravälde, hvilken makt nu föresatte sig att intränga i det riket och taga det med våld.

Ptolemceus Auletes dog år 51 f. Kr. Han lämnade Egyptens krona och rike till sin äldste son och dotter, Ptolemceus och Kleopatra. Det var bestämdt i hans testamente, att de skulle gifta sig med hvarandra och regera tillsammans, och enär de båda ännu voro unga, ställdes de under romarnas förmyndareskap. Det romerska folket mottog uppdraget och utnämnde Pompejus till förmyndare för de unga egyptiska arfvingarna.

Kort därefter uppkom mellan Pompejus och CCæsar, de båda förnämsta generalerna i romerska riket, en tvist, som slutade med det ryktbara slaget vid Farsalus. Pompejus blef slagen och flydde till Egypten. CCæsar följde honom genast dit, men innan han anlände, blef Pompejus på ett nedrigt sätt mördad af sin myndling Ptolemceus. Cæsar åtog sig därför det förmyndarskap, som hade blifvit uppdraget åt Pompejus öfver Ptolemceus och Kleopatra. Han fann Egypten i uppror från inre stridigheter, hvilka uppkommo däraf, att Ptolemceus och Kleopatra hade blifvit fientliga mot hvarandra, enär den förre sökte beröfva sin syster hennes del af regeringen. Oaktadt detta tvekade han icke att landsätta sin ringa truppstyrka, hvilken bestod af 800 ryttare och 3,200 man fotfolk, i Alexandria samt försökte att afgöra striden mellan syskonen. Enär svårigheterna dagligen förökades, fann Cæsar sin lilla styrka otillräcklig att uppehålla sin myndighet, och som han var oförmögen att lämna Egypten på grund af den nordliga vinden vid den tiden, sände han bud till Asien och beordrade alla trupper, han hade på den trakten, att komma till hans bistånd så snart som möjligt.

På det mest öfvermodiga sätt befallde han, att Ptolemreus och Klopatra skulle afväpna sina härar, uppträda inför honom för att få sina stridigheter afgjorda och underkasta sig hans utslag. Emedan Egypten var ett oafhängigt rike, blef detta högmodiga påbud betraktadt som en förolämpning mot dess konungsliga värdighet, i följ d hvaraf egyptierna, högligen förbittrade, grepo till vapen. Cæsar svarade, att han handlade enligt beslutet af Auletes, Ptolemreus' och Kleopatras fader, hvilken hade 'satt sina barn under förmyndarskapet af den romerska senaten och folket, hvars hela auktoritet nu var förlänad åt honom i egenskap af konsul, och att han såsom deras förmyndare hade rättighet att medla mellan dem.

Angelägenheten öfverläts slutligen till hans afgörande, och sakförare blefvo tillsatta att försvara de båda stridande parternas sak. Kleopatra, som insåg den store eröfrarens svaghet antog, att henens personliga skönhet skulle hafva en större inverkan på honom att göra ett utslag till hennes fördel, än allt det, som någon sakförare kunde anföra. För att oupptäckt kunna erhålla tillträde hos honom betjänade hon sig af följande sluga förfarande: Sedan hon lagt sig i sin fulla längd i ett klädesbylte, lät hon sin sicilianske tjänare Appollodorus sorgfälligt inlinda det i ett tygstycke och ombinda det med en rem; därefter upplyfte han knytet på sina herkuliska skuldror och bar henne till Cæsars boning. Ditkommen, uppgaf han, att han hade en skänk för den romerske generalen, hvarför han insläpptes genom porten till citadellet, in kom i Cæsars rum och nedlade sin börda för dennes fötter. Då Cæsar hade öppnat detta lefvande knyte, se, då sprang den sköna Kleopatra därur och stod framför honom. Han blef icke det ringaste missnöjd med att öfverraskas på ett sådant sätt, och som han var af en sådan karaktär, som passande beskrifves i 2 Pet. 2: 14, hade första anblicken af en sådan person, säger historieskrifvaren Rollin, all den verkan på honom, som hon hade önskat.

Slutligen förordnade Cæsar, att brodern och systern skulle innehafva tronen tillsammans, enligt bestämmelserna i testamentet. Potinus, den förste ministern i staten, som i synnerhet varit verksam i att fördrifva Kleopatra från tronen, fruktade för följden, då hon åter blef insatt. Han började därför att uppväcka afundsjuka och fientlighet mot Cæsar bland folkmängden genom att antyda, att denne slutligen ämnade gifva Kleopatra hela makten. Ett uppror följde genast härpå. Achillas marscherade i spetsen för 20,000 man mot Cæsar att fördrifva honom från Alexandria. Men genom att skickligt fördela sitt ringa manskap bland stadens gator och gränder, blef det icke svårt för Cæsar att hejda anfallet. Egyptierna uppbrände därpå hans flotta. Han vedergällde dem genom att uppbränna deras. Några af de brinnande fartygen drefva upp mat kajen, så att flera af stadens byggnader antändes, och det ryktbara alexandrinska biblioteket med dess 400,000 volymer förstördes.

Då kriget antog ett allt mera hotande utseende, sände Cæsar bud till alla närgränsande länder efter hjälptrupper. En stor flotta kam från Mindre Asien till hans bistånd. Mitridates samlade en här i Syrien och Cilicien och drog mot Egypten. Antipater, en idumeer, förstärkte Mitridates med 3,000 3udar. Judarna, som besutto passen till Egypten, tilläto dessa Cæsars hjälptrupper att tåga genom utan hinder. Utan deras samverkan skulle hela planen hafva misslyckats. Denna härs ankomst afgjorde striden. Nära Nilen utkämpades ett afgörande slag, i hvilket Cæsar vann en lysande seger. Ptolemreus försökte fly men drunknade i fladen. Alexandria och hela Egypten underkastade sig då segraren. Med detta sista slag hade Rom underlagt sig hela det rike, som Alexander den store en gång härskade öfver.

Om Cæsar icke hade erhållit ett ,sådant understöd från judarnas sida, skulle han utan tvifvel hafva misslyckats; men där igenom att de ställde sig på hans sida, blef det honom möjligt att fullkomligt bringa Egypten under sin makt, år 47 f. Kr. "En af sina döttrar skall han gifva åt honom till hustru, henne till fördärf." Den häftiga lidelse, som Cæsar hade fattat för Kleopatra, med hvilken han hade en son, angifves af historieskrifvare såsom det enda skälet, hvarför han föreslog ett sådant farligt fälttåg som det egyptiska. Detta höll honam mycket längre i Egypten, än hans intresse fordrade; han tillbragte hela nätter i fester och dryckeslag med den lösaktiga drattningen den profetian säger, att "detta skall icke hafva något bestånd och icke vara honom till gagn." Kleopatra förmälde sig sedermera med Antonius fiende till Augustus Cæsar, .och bragte hela sin makt i fält mot Rom.

VERS 18. Därefter skall han vända sig mot öländerna och intaga många; men en härförare skall göra slut på hans smädelser, ja, låta hans smädelser vanda tillbaka öfver honom själf.

Ett krig med Farnaces, konung af den kimmeriska Bosporen, drog honom slutligen bort från Egypten. "Vid sin ankomst till den plats, där fienderna vora," säger Prideaux, "föll han, utan att gifva något anstånd till sig själf eller dem, genast öfver härskarorna och vann en fullständig seger öfver dem, hvilken händelse han meddelade en vän i följande tre ord: Veni viai vici [jag kom, jag såg, jag segrade]." Den sista delen af denna' vers är höljd i dunkel, och många olika meningar ära rådande bland bibelutläggare angående tillämpningen däraf. Några tillämpa den tidligare i Cresars lif och anse, att de finna en uppfyllelse af profetian i hans strid med Pompejus. Men vi tro, att de föregående och efterföljande händelserna, hvilka ära klart angifna i profetian i hans strid med Pompejus. Men vi tro, att de föregående af versen mellan segern öfver Farnaces .och Cæsars död i Rom hvilken omtalas i följande vers. En mera noggrann forskning i denna tidsperiods historia torde uppenbara händelser, på hvilka denna del af versen utan svårighet kunde finna sin tillämpning.

VERS 19, Då skall han vända sig till sitt eget lands fästen men han skall vackla och falla och sedan icke mer finnas till.

Efter segern öfver Farnaces öfverväldigade Cæsar de återstående delarna af Pompejus' parti, i det han slog Gata och Scipio i Afrika och Labienus och Varus i Spanien. Sedan han återvändt till Rom, "sitt eget lands fästen," utnämndes han till diktator för lifstiden; och så mycken annan ära och andra maktbetygelser bestodos på honom, att han i verkligheten var oinskränkt härskare öfver hela riket. Men profeten hade sagt, att han skulle stupa och falla. Språket innebär, att hans omstörtande skulle ske hastigt ocg oförväntadt, liksom en person, hvilken under sin gång händelsevis förlorar fotfästet, faller ned. Så hände det denne man, som hade utkämpat och vunnit fem hundra slag, eröfrat ett tusen städer och dödat en million ett hundra nittiotvå tusen människor att han föll; icke i drabbningens tumult och kampens stund utan när han tänkte sin stig vara jämn och beströdd med blommor och när faran ansågs vara långt borta. Ty då han hade intagit sin tron af guld i senatrummet för att från församlingens händer erhålla konungatiteln, träffades han plötsligen i hjärtat af den förrädiska dolken. Cassius, Brutus och andra sammansvurne föllo öfver honom där, och betäckt af tjugutre sår, sjönk han ned död. Sålunda stupade han och föll, att man icke mer kunde finna honom - år 44 f. Kr.

Vers 20. Och på hans plats skall uppstå en annan, som skall låta en fogde draga igenom det land, som är hans rikes prydnad; men efter några dagar skall han störtas, dock icke genom vrede, ej heller i krig.

Augustus Cæsar efterföljde sin onkel Julius, som antagits till efterträdare. Han lät offentligen kungöra, att hans onkel under sin lifstid hade adopterat honom såsom sitt barn och sin arfvinge, och han antog hans namn och bifogade tillnamnet Oktavianus. Han förenade sig med Markus Antonius och Lepldus att hämnas sin onkels död; dessa tre män bildade då en regering, som under namn "triumviratet" härskade öfver det romerska riket. Sedan de andra medregenterna hade dött, blef han ensam härskare, och senaten gaf honom titeln Augustus.

Cæsar Augustus var i sanning en "fogde" (uppbördsman, se eng: öfvers. och äldre svenska öfvers.). Lukas säger, i det han talar om de händelser, som inträffade vid den tid, Kristus föddes: "Det begaf sig i de dagarna, att från kejsar Augustus utgick ett påbud, att all världen skulle skattskrifvas" (Luk. 2:1).

Den skattskrifning, som sträckte sig öfver hela världen, var visserligen en anmärkningsvärd händelse; och den person, som gjorde en sådan förordning gällande, har visserligen större anspråk på benämningen "uppbördsman" än någon annan medtäflare.

St. Louis Glabe Demacrat anföres i Current Literature för juli 1895 såsom sägande: "Julius Cæsar var icke en offentlig välgörare, såsom han blifvit framställd att vara. Han var den mest utkräfvande up'pbördsman, som den romerska världen någonsin sett intill den tiden."

Och han uppstod i sitt "rikes prydnad." I hans dagar stod Rom på höjden af sin storhet och makt. "Augusti tidehvarf" är ett uttryck, som öfverallt brukas för att beteckna den romerska historiens gyllene dagar. Rom hade aldrig sett en mera lysande tid. Freden befordrades, rättvisan öfvades, lyxen inskränktes, ordning upprätthölls, och konster och vetenskaper gynnades. Under hans regering stängdes Janus' tempel för tredje gången sedan Roms grundläggning, hvilket betydde, att hela världen lefde i fred; och vid denna lyckliga tid föddes vår Frälsare i Betlehem i Judeen. Inom aderton år efter den omnämnda skattskrifningen, hvilka endast syntes som en kort tid inför profetens långt förutseende öga, dog Augustus, men icke genom våld eller i krig utan fredligt i sin säng vid Nola, dit han hade gått för att söka hvila och hälsa, år 14 e. Kr., i sitt sjuttiosjette lefnadsår.

VERS 21. Och på hans plats skall upstå en föraktlig man, åt hvilken konungavärdighet icke var ämnad; oförtänkt skall han komma och bemäktiga sig riket genom ränker.

Efter Augustus. Cæsar uppträdde Tiberius Cæsar på den romerska tronen. Han upphöjdes till konsulatet i sitt tjuguåttonde år. Det berättas, att då Augustus stod i begrepp att utnämna sin efterträdare, bad hans hustru Livia honom att utvälja Tiberius (hennes son genom ett föregående äktenskap); men kejsaren svarade: "Din son är för föraktlig att bära Roms purpur" ; och Agrippa, en dygdig och högaktad romersk medborgare, erhöll utnämningen. Men enligt profetian skulle likväl en föraktlig person efterfölja Augustus. Agrippa dog, och Augustus blef åter tvungen att utvälja en efterträdare. Livia förnyade sina förmedlingsförsök för Tiberius; och Augustus, nu försvagad af ålder och sjukdom, var lättare vunnen och samtyckte slutligen till utnämningen af den" föraktlige" ynglingen till sin medregent och efterföljare. Men borgarna skänkte honom aldrig den kärlek, aktning och konungsliga ära, som tillkommo en rättsinnig och trogen härskare.

Hvilken uppenbar uppfyllelse detta är af profetian, att de icke skulle lämna konungarikets ära åt honom! Men han skulle inkomma oförtänkt och bemäktiga sig riket genom lismande ord. En paragraf ur "Encyclopedia Americana" visar, huru detta uppfylldes:

"Under återstående delen af Augustus' lefnad uppförde han [Tiberius] sig med stor försiktighet och skicklighet samt afslutade ett krig med germanerna på ett sådant sätt, som gaf honom stor ära. Efter Varus' och hans legioners nederlag sändes han att hämma de segrande germanernas framgång och handlade i det kriget med samma skicklighet och klokhet. Vid Augustus' död tillträdde han, utan att möta något motstånd, den högsta makten, hvilken han likväl med sin karaktäristiska förslagenhet frånsade sig, till dess den slafviska senaten flera gånger enträget bad honom att antaga kronan."

Förslagenhet på hans sida, smicker på den slafviska senatens sida och tillträde till riket utan motstånd - sådana voro de omständigheter, hvilka åtföljde hans tronbestigning, och sådana voro äfven de omständigheter, hvilka profetian lägger i dagen.

Den person, som omtalas i texten, betecknas såsom en "föraktlig man." Hade Tiberius en sådan karaktär, att han förtjänade denna benämning? Låt ett annat utdrag ur samma Encyclopedia svara härpå:

"Tacitus upptecknar händelserna under hans regering, däri innefattande de misstänksamma omständigheter, under hvilka Germanikus dog, den förhatliga förvaltningen af Sej anus, förgiftningen af Drusus, med all den märkvärdiga blandning af tyranni, tillfällig vishet och sundt förnuft, som utmärkte Tiberius' uppförande, intill tiden för hans ärelösa tillbakadragande, år 26 e. Kr., till ön Kapri i Neapels vik, hvarifrån han aldrig återvände till Rom. Genom Livias död, 29 e. Kr., borttogs den enda inskränkning, som fanns, för hans och den föraktlige Sej anus' handlingar, och ombringandet af änkan och familjen efter Germanikus följde såsom den första våldsgärningen. Slutligen kastade den skändlige gunstlingen sina lystna blickar på rikets tron. Då Tiberius blef upplyst om hans stämplingar, beredde han sig att möta honom med sitt favoritvapen, hyckleri. Ehuru han var fullt besluten att afdagataga honom, hopade han likväl ära på honom, utnämnde honom till sin medregent, och sedan han länge hade drifvit sitt spel med hans och senatens lättrogenhet, hvilken församling trodde Sej anus voro i större ynnest än förut, föranstaltade han på ett listigt sätt hans arrestering. Sej anus föll, såsom han hade förtjänt och utan att beklagas; men många oskyldiga personer måste dela hans öde på grund af Tiberii uppväckta misstankar och grymhet, hvilka nu öfverskredo alla gränser. Den återstående delen af denne tyranns regering är ingenting annat än en vidrig berättelse om kryperi och smicker å ena sidan och en despotisk grymhet å den andra. Från följande inledning i ett af hans bref till senaten är det tydligt, att han själf utstod lika mycket elände, som han pålade andra: 'Må gudarna och gudinnorna plåga mig mera, än jag dagligen känner att de göra, om jag kan säga, hvad jag skall skrifva till eder, församlade fäder, eller hvad jag icke skall skrifva, eller hvarför jag alls skulle skrifva.' 'Hvilket andligt kval,' utropar Tacitus, i det han anför detta ställe. 'som kunde utpressa en sådan bekännelse!'"

"Seneca säger om Tiberius, att han icke var drucken mer än en gång i sitt lif; ty från den tid, han började dricka, till sista ogonblicket af sitt lif var han ständigt berusad."

Tyranni, skrymteri, .skamlös utsväfning och djurisk omåttlighet - om dessa karaktärsdrag och vanor kunna stämpla en person som föraktlig, så besatt Tilberius denna karaktär i en afskyvärd grad.

VERS 22. Och öfversvämmande härar skola svämmas bort för honom och krossas. så ock förbundets furste.

Biskop Newton öfversätter detta bibelställe på följande sätt, såsom varande mer i öfverensstämmelse med grundtexten: "Och den öfversvämmandes härar skola öfversvämmas inför honom, och [han skall] blifva nedgjord." Uttrycket betecknar revolution och våldsamhet, krig o. s. v.; och i uppfyllelsen kunna vi förvänta att se Tiberius, som är den öfversvämmande, själf öfversvämmad och nedgjord. För att visa, huru detta uppfylldes, betjäna vi oss af ett annat utdrag ur "Encyclopedia Americana," under artikeln "Tiberius":

"Handlande som en skrymtare till det yttersta, sökte han dölja sin tilltagande bräcklighet så mycket som möjligt, ja, äfven låtsade sig taga del i sin lifvakts tidsfördrif och öfningar. Slutligen, lämnande sin älsklingsö, scenen för hans vilda orgier, stannade .han i ett landthus nära udden Micenum, hvar han den 16 mars 37 e. Kr. försjönk i dödslik dvala. Under denna tid beredde sig Kaligula med talrika anhängare att taga riket i besittning, då Tiberius' plötsliga återuppvaknande försatte dem alla i bestörtning. Vid detta kritiska ögonblick lät ståthållaren Makro kväfva honom med dynor i sängen. Sålunda dog kejsar Tiberius i sitt sjuttioåttonde lefnadsår och i det tjugutredje af sin regeringallmänt afskydd."

"Förbundets furste" har tydligen afseende på Jesus Kristus, den smorde fursten, som skulle stadfästa förbundet under en vecka med sitt folk (Dan. 9: 25-27). Sedan profeten fört oss ned till Tiberii död, omnämner han tillfälligtvis en händelse, som skulle äga rum under hans regering, hvilken är så viktig, att den icke borde förbigås, nämligen dödandet af förbundets furste, med andra ord, korsfästelsen af vår Herre Jesus Kristus. Enligt profetian ägde detta rum under Tiberius' regering. Lukas berättar oss (kap. 3: 1-3), att Johannes döparen börj ade sitt predikoämbete i det femtonde året af kejsar Tiberius' regering. Enligt uppgifterna af Prideaux, d: r Hales, Lardner och andra bör Tiberius' regering räknas från den tid, han upphöjdes till tronen att regera tillsammans med sin styffader Augustus, i augusti år 12 e. Kr. Hans femtonde år skulle därför nå från augusti 26 e. Kr. till augusti 27 e. Kr. Kristus var sex månader yngre än Johannes, och det antages, att han började sitt ämbete sex månader senare, och att båda, enligt lagen för prästämbetet, började sin verksamhet, när de voro trettio år gamla. Om Johannes började sitt ämbete på våren under senare delen af Tiberius' femtonde regeringsår, skulle Kristi tjänst börja på hösten år 27 e. Kr.; och de bästa kronaloger förlägga Kristi dop till denna tid; det var också den tidpunkt, vid hvilken de 483 åren, hvilka räknas från 457 f. Kr. och hvilka skulle räcka till den smorde fursten, upphörde, då Kristus äfven uppträdde och förkunnade, att tiden var fullbordad. Från denna tid måste vi räkna framåt tre och ett halft år för att finna tiden för hans korsfästelse; ty Kristus bevistade endast fyra påsk fester och korsfästes vid den sista. Tre och ett halft år från hösten år 27 e. Kr. bringar oss till våren 31 e. ;Kr. Tiberius' död skulle hafva inträffat endast sex år senare, år 37 e.Kr. (Se Dan. 9:25-27.)

VERS 23. Från den stund, då man förbinder sig med honom, skall han bedrifva svek. Han skall draga åstad och få öfvermakten, med allenast litet folk.

Den "honom," med hvilken man forbinder sig, måste vara samma makt, som har varit föremål för profetian från vers 14, och att denna är den romerska makten tro vi oss ovedersägligen harva bevisat. Såsom vi redan harva sett, uppfylldes de profetiska förutsägelserna i dessa verser på tre olika personer, som regerade efter hvarandra öfver det romerska riket; nämligen Julius, Augustus och Tiberius Cæsar. Den första skulle, efter att han hade återvändt till sitt eget lands fäste, stupa och falla och icke mer varda funnen (vers 19). Den andre var en fogde (uppbördsman) och regerade i konungslig ära samt dog icke genom uppenbart våld och icke i krig utan fredligt i sin egen säng (vers 20). Den tredje var en hycklare och en af de föraktligaste karaktärer i världen. Han öfvertog riket i fred, men både hans regering och hans lif ändades våldsamt. Under hans regering blef förbundets furste, Jesus af Nasaret, dödad på korset (vers. 21, 22). Kristus kan aldrig blifva nedgjord eller dödad igen; och därför kunna vi icke finne en uppfyllelse af dessa händelser under någon annan regering eller vid någon annan tid. Några försöka tillämpa dessa verser på Antiokus och göra en af de judiska öfversteprästerna till "förbundets furste," ehuru öfversteprästerna aldrig harva erhållit denna benämning. Detta sätt att draga slutsatser liknar det, som söker att visa, att Antiokus' regering var betecknad genom det lilla hornet i Dan. 8; och det framföres äfven i samma ändamål, nämligen för att bryta den stora kedja af vittnesbörd, genom hvilka det .tydligen bevisas, att läran om Kristi återkomst är Bibelns lära och att Kristi ankomst nu är nära. Men dessa vittnesbörd kunna icke omstörtas; kedjan kan icke brytas.

Sedan profeten fört oss ned genom de världsliga händelserna i det romerska riket till slutet af de sjuttio veckorna, för han oss i vers 23 tillbaka till den tid, då romarnakommo i omedelbar för

bindelse med Guds folk genom Idet judiska förbundet, 161 f. Kr., från hvilken tidpunkt vi föras ned i profetian genom en rak linie af händelser till församlingens slutliga triumferande och Guds eviga rikes upprättande. Judarna, som på ett förskräckligt sätt förtrycktes af de syriske konungarne, sände en beskickning till romarna för att försäkra sig om dessas bistånd och för att ingå ett vänskaps- och understöds förbund med dem. (1 Makk. 8; Prideaux, II, 166; Josefus' "Antiquities," bak XII, kap. 10, par. 6.) Romarna efterkomma judarnas begäran och ingingo ett skriftligt förbund med dem, som var affattadt i följande ordalag:

"Senatens påbud angående ett understöds- och vänskapsförbund med den judiska nationen. Det är icke lofligt för någon makt, som är underdånig romarna, att börja krig med den judiska nationen eller att bistå dem som göra detta vare sig genom spannmål eller skepp eller penningar; och om något anfall göres på judarna, skola romarna bistå dem så mycket de kunna; och åter, om något angrepp göres på romarna, skola judarna bistå dem. Och' om judarna önska förändra detta understödsfördrag, så måste detta ske med romarnas samtycke. H vilket tillägg som helst, som fogas till fördraget, skall förblifva i kraft. "Detta påbud," säger Josefus, "var skrifvet af Eupolemus, Johannes' son, och Jason, Eleasars son, när Judas var folkets öfverstepräst och Simon, hans broder, general öfver armen. Detta var det första förbund, som judarna gjorde med romarna och som handleddes på detta sätt."

Vid denna tid voro romarna ett ringa folk, som på ett tvetydigt och listigt sätt arbetade för att få inflytande. Från denna tidpunkt stego de stadigt och hastigt upp till den höj d af makt, hvilken de sedermera uppnådde.

VERS 24. Oförtänkt skall han komma in i landets bördigaste trakter och göra ting, som hans fäder och hans fäders fäder icke hade gjort; byte och rof och gods skall han strö ut åt sitt folk; och mot fästena skall han förehafva anslag, intill en viss tid.

Det vanliga sätt, hvarpå nationerna före Roms tid hade gått till väga för att underlägga sig bördiga provinser och rika landsträckor, var genom krig och eröfringar. Rom skulle nu göra, hvad fäderna eller förfäderna icke hade gjort, det skulle nämligen fösäkra sig om dessa besittningar genom fredliga medel. Ett bruk, som förut var obekant, blef nu infördt, hvarigenom konungarne testamenterade sina riken till romarna. På detta sätt kom Rom i besittning af stora provinser.

Och de folk, hvilka sålunda kommo under romarnas herravälde, drogo icke så liten fördel häraf. De bemöttes med godhet och saktmod. Det var liksom om rofvet fördelades mellan dem. De erhöllo skydd mot sina fiender och lefde i fred och säkerhet under den romerska maktens herravälde.

Angående sista delen af versen anser biskop Newton begreppet vara, att de uppgjorde sina planer från de befästa platserna och icke mot dem. Från hufvudstaden, som låg på sju kullar och var starkt befäst, utgingo alla dessa planer om eröfringar och förökningar. "Intill en viss tid" utmärker utan tvifvel en profetisk tid, som består af 360 år. Från hvilken tidpunkt skola dessa år dateras? Troligtvis från den händelse, som omtalas i efterföljande vers.

VERS 25. Och han skall uppbjuda sin kraft och sitt mod emot konungen i Söderlandet och komma med en stor här, men konungen i Söderlandet skall ock rusta sig till strid, med en mycket stor och talrik här; dock skall han icke kunna hålla stånd, för de anslags skull, som göras mot honom.

Genom vers. 23 och 24 föras vi ned till denna sidan förbundet mellan judarna och romarna (år 161 f. Kr.) till den tid, då Rom hade erhållit världsvälde. Föreliggande vers framställer ett kraftigt fälttåg mot konungen i Söderlandet, Egypten, och inträffandet af en ryktbar strid mellan stora och mäktiga härar. Försiggingo sådana händelser i Roms historia vid denna tid? - Ja. Detta krig var kriget mellan Egypten och Rom; och slaget var det slag, som utkämpades vid Aktium. Vi vilja nu närmare öfverskåda de orsaker, som förde till denna strid.

Markus Antonius, Augustus Cæsar och Lepidus utgjorde det triumvirat, hvllket hade förbundit sig att hämnas Julius Cesars död. Denne Antonius blef svåger till Augustus, i det han gifte sig med dennes syster Oktavia. Antonius sändes till Egypten i regeringsangelägenheter, men föll offer för Egyptens lösaktiga drottnings konster och behag. Så stark var den lidelse, han fattade för henne, att han ställde sig på de egyptiska intressenas sida, försköt sin hustru Oktavia för att behaga Kleopatra, bestod den ena provinsen efter den andra på den senare för att tillfredsställa hennes girighet, firade en triumf i Alexandria i stället för i Rom samt på många andra sätt så förnärmade det romerska folket, att Augustus icke hade någon svårighet att förmå dem att med ifver inlåta sig i strid med denne fiende till deras land. Kriget fördes skenbarligen med Egypten och Kleopatra; men i verkligheten kämpade romarna mot Antonius, som nu stod i spetsen för de, egyptiska angelägenheterna. Prideaux säger, att den egentliga orsaken till striden mellan Antonius och Augustus var att Ingen af dem ville vara tillfreds med blott hälften af det romerska kejsarriket; ty enär Lepidus hade blifvit utstött från triumviratet, låg riket mellan dessa båda, och som hvardera var fast besluten att äga det hela, läto de nu krigslyckan afgöra besittningsratten.

Antonius samlade sin flotta i Samos. Fem hundra krigsskepp af ovanlig storlek och byggnad, med flera däck öfver hvarandra och försedda med torn i fören och aktern, företedde ett imponerande och vördnadsbjudande utseende. Dessa skepp hade två hundra tusen man fotfolk och tolf tusen man ryttare ombord. Konungarne i Libyen, Cilicien, Kappadocien, Paflagonien, Komagena och Tracien voro där i egna personer; och härskarne öfver Pontus, Judeen, Lykaonien, Galatien och Medien hade skickat sina trupper. Ett härligare och mera lysande militäriskt skådespel än denna flotta af krigsskepp, då de utbredde sina segel och styrde ut på hafvet, har världen sällan sett. Öfverträffande alla andra i glans, kom Klopatras galjon flytande framåt, såsom ett gyllene palats under en sky af purpurröda segel. Flaggor och vimplar fladdrade lustigt för vinden, och trumpetljud och annan krigsmusik uppfyllde luften med glädje- och triumftoner. Antonius följde tätt efter i en galion, som var nästan lika präktig som Kleopatras. Och den lättsinniga drottningen, berusad af anblicken af detta krigsskådespel, kortsynt och skrytsam, hotade i spetsen för sina skändliga evnuker på ett narraktigt sätt den romerska hufvudstaden med förstöring.

Cæsar Augustus däremot visade mindre prakt och mera skicklighet. Han hade blott hälften så många skepp som Antonius och endast åttio tusen man fotfolk. Men alla hans trupper bestodo af utvalda soldater, och ombord på hans flotta funnos endast erfarna sjömän; medan Antonius, som icke kunde finna tillräckligt med sjöfolk, hade varit nödsakad att befolka sina fartyg med handtverkare af hvarje slag, som voro oerfarna till sjös och mera ägnade att förorsaka svårigheter än att göra någon verklig tjänst i händelse af en drabbning. Då dessa stora förberedelser hade upptagit största delen af tiden för sjöfart, gick Cesar i vinterkvarter i Brundusium och Antonius i Korcyra intill följande år.

Så snart årstiden tillät, sattes båda härarna i rörelse såväl till lands som till sjös. Flottorna ingingo slutligen i Ambraciaviken i Epirus, och landtrupperna uppställdes på stränderna i full åsyn. Antonius' mest erfarne generaler gåfvo honom det rådet att icke våga en strid till sjös med sitt oerfarna sjöfolk utan att sända Kleopatra tillbaka till Egypten och genast skynda till Tracien eller Macedonien samt öfverlåta striden åt sin landmakt, hvilken bestod af bepröfvade trupper. Men han gjorde det gamla ordspråket till en sanning: Quem deus vult perdere, prius dementat (den som Gud önskar förstöra, gör han först vanvettig). Bedårad af Klopatra, som han önskade att behaga i allt, var han svag nog att följa hennes råd; och hon, som ansåg denna stora. flotta oöfvervinnelig, uppmanade honom att genast handla.

Slaget utkämpades den 2 september 31 f. Kr. vid mynningen af Ambracia-viken, nära staden Aktium. Världen var segerpriset, hvarom de båda barske krigarn e, Antonius och Cæsar, nu kämpade. Striden, som länge var tvifvelaktig, erhöll slutligen genom Kleopatra en oväntad vändning, i det hon, förskräckt af stridens larm, tog till flykten, då ingen fara var för handen, och drog med sig hela den egyptiska flottan. Antonius, som såg rörelsen, förlorade genom sin blinda lidelse för henne sin fattning och följde genast efter samt öfverlät härigenom till Cæsar en seger, hvilken han kunde hafva vunnit, om hans egyptiska trupper hade visat sig trogna mot honom och han själf varit trogen mot sin egen mandom.

Detta slag utmärker tydligen början till den "tid," som omtalas i vers 24. Och då under denna "tid" planer skulle uppgöras från de befästa platserna, eller Rom, så sluta vi oss till häraf, att vid änden af den tidsperioden skulle Västerns öfverhöghet upphöra eller en sådan förändring försiggå i kejsarriket, att den staden ej längre kunde anses som sätet för regeringen. Från år 31 f. Kr. skulle en profetisk tid, 360 år, bringa oss till 330 e. Kr. Det är därför ett betecknande faktum, att regerings sätet i det romerska riket flyttades från Rom till Konstantinopel af Konstantin den store samma år. Se "Encyclopedia Americana," artikel Konstantinopel.

VERS 26. De som äta hans bröd skola störta honom. Och hans här skall svämma öfver, och många skola blifva slagna och falla.

Orsaken till Antonius' störtande var, att hans bundsförvanter och vänner, som åta hans kost, öfvergåfvo honom. Först drog Kleopatra, såsom redan är beskrifvet, sig hastigt ur slaget och tog sextio linieskepp med sig. För det andra gick landthären, som blef förargad öfver Antonius' bedårande, öfver till Cæsar, hvilken mottog dem med öppna armar. För det tredje fann Antonius, då han anlände till Libyen, att de trupper, hvilka han hade kvarlämnat där under Skarpus för att bevaka gränsen, hade förklarat sig för Cæsar. För det fjärde förråddes han af Kleopatra, sedan han förföljts af Cæsar till Egypten, och hans stridskrafter öfverlämnade sig i Cæsars händer. Därpå tog han i smärta och förtviflan sitt eget lif.

Vers 27. Båda konongarna skola hafva ondt i sinnet; där de sitta tillhopa vid samma bord, skola de tala lögn, men det. skall icke hafva någon framgång; ty ännu dröjer änden, intill den bestämda tiden.

Antonius och Cæsar voro fordom i förbund med hvarandra. Ehuru de sökt att dölja sig under vänskapens mantel, sträfvade båda genom ränker och list att komma i besittning af hela riket. Deras aktningsbevgelser mot hvarandra och deras förklaringar om vänskap voro intet annat än hyckleri. De talade falskt med hvarandra öfver samma bord. Oktavia, hustru till Antonius och Cæsars syster, förklarade för folket i Rom vid den tid, då Antonius skilde sig från henne, att hon hade-samtyckt att gifta sig med honom uteslutande i den förhoppning, att vänskapen mellan honom och Cæsar skulle stärkas. Men detta var fruktlöst. Brytningen inträdde, och i striden, som följde, blef Cæsar fullständig segrare.

VERS 28. Han skall vända tillbaka till sitt land med stora förråd, och hans hjärta skall lägga planer mot det heliga förbundet; och när han har fullbordat dem, skall han vända tillbaka till sitt land.

Två återfärder från eröfringar i främmande länder äro här framställda; den första återfärden följde på de i vers. 26 och 27 omtalade händelserna, och den andra, sedan han vändt sina tankar mot det heliga förbundet och hade verkställt dem. Den första uppfylldes genom Cæsars återvändande efter fälttåget mot Antonius i Egypten. Han återvände till Rom med stora hedersbetygelser och rikedomar; ty Prideaux säger (II, 560): "Vid denna tid bragtes så stora rikedomar från det utplundrade Egypten till Rom af den hemkommande Oktavianus [Cæsar] och hans arme, att värdet af penningar föll till hälften och priset på lifsmedel och alla säljbara varor fördubblades." Cæsar firade sina segrar i en tre dagars triumf - en triumf, vid hvilken Kleopatra själf, såsom en af de konungsliga fångarna, skulle hafva uppträdt i tåget, hade hon icke på ett listigt sätt förekommit denna förödmjukelse, i det hon lät sig bitas af den giftiga äspingen och dog i följd däraf.

Romarnas nästa stora företag efter Egyptens störtande var fälttåget mot Judeen och Jerusalems intagande och förstöring. Det heliga förbundet är utan tvifvel det förbund, som Gud under olika former vidmakthållit med sitt folk, d. ä. med alla troende under olika tider af världens historia. Judarna förkastade Kristus, och i uppfyllelsen af profetian, att enhvar, som icke ville höra den profeten, skulle straffas, blefvo de utdrifna och kringspridda bland alla nationer på jorden. Änskönt både judar och kristna fingo Eda under romarnas förtryckande händer, tro vi likväl, att de textens ord, som hänsyfta på denna sak, hufvudsakligen finna sin tillämpning på underkufningen och. plundringen af Judeen.

Under Vespasianus infällo romarna i Judeen och intogo de galileiska städema Korasin, Betsaida och Kapernaum, af hvilka Kristus hade blifvit förkastad. De dödade invånarna och lämnade blott förstöring och ödeläggelse efter sig. Titus belägrade Jerusalem. Han gräfde en löpgraf omkring det, såsom Frälsaren hade förutsagt. En förskräcklig hungersnöd inträdde, hvilkens like världen aldrig bevittnat vid någon annan tid. Mose hade förutsagt judarna, hvilket förskräckligt elände skulle komma öfver dem, om de vände sig från Gud; äfven den vekligaste och yppigaste kvinna skulle äta sina egna barn i den ångest och nöd, hvarmed fienden skulle ,tränga dem inom deras portar. Under Jerusalems belägring af Titus uppfylldes denna profetia bokstafligen; och då denne fältherre fick höra talas om den omänskliga handlingen förband han sig - ehuru han glömde, att han var egentligen den, som dref de belägrade till sådana förskräckliga ytterligheter - att helt och hållet ödelägga det förbannade folket och dess stad.

Jerusalem föll år 70 e. Kr. Den romerske befälhafvaren hade beslutat att rädda templet såsom ett äreminne åt sig själf; men Herren hade sagt, att icke en sten skulle lämnas på den andra, som icke skulle nedbrytas. En romersk soldat fattade en eldbrand, klef upp på sina kamraters skuldror och kastade den in genom ett fönster på den sköna byggnaden. Den blef snart insvept i lågor. Judarnas ursinniga försök att utsläcka lågorna understöddes af Titus själf, men allt var fruktlöst. Då Titus såg, att templet icke kunde räddas, sprang han in och bar ut den gyllene ljusstaken, bordet för skådebröden och lagboken, som var insvept i en gyllene väf. Ljusstaken förvarades efteråt i Vespasianus' fredstempel samt aftecknades på Titus triumfbåge, hvarest dess vanställda afbild ännu kan ses.

Jerusalems belägring räckte fem månader. I den belägringen omkommo elfva hundra tusen judar, och nittiosju tusen blefvo tillfångatagna, Staden var så starkt byggd, att Titus, då han betraktade ruinerna, utropade: "Vi hafva kämpat med Guds bistånd"; men den jämnades fullständigt med jorden, och templets grundvalar blefvo upplöjda af Rufus. Kriget fortfor sju år, och en million fyra hundra sextiotvå tusen (1,462,000) personer sägas hafva fallit offer för dess förskräckliga gräsligheter.

På detta sätt verkställde denna makt sina stora bedrifter och återvände till sitt land igen.

VERS 29. På bestämd tid skall han sedan åter draga åstad mol Söderlandet, men denna senare gång skall det ej gå såsom den förra.

Den bestämda tiden är troligen den i vers 24 angifna profetiska tiden, om hvilken vi förut hafva talat. Den slutade, såsom redan blifvit visadt, 330 e. Kr., vid hvilken tid denna makt skulle komma tillbaka och åter tåga mot Söderlandet, men icke såsom vid det förra tillfället, när den drog mot Egypten, ej heller som vid det senare, då den drog mot Judeen. Dessa fälttåg ändade med eröfringar och ära men förde till försämring och fördärf. Flyttningen af regeringssätet till Konstantinopel var tecknet för kejsarrikets undergång. Rom förlorade därmed sitt anseende. Västra delen af riket utsattes för utländska fienders anfall. Efter Konstantin den stores död delades riket i tre delar, nämligen mellan hans tre söner Konstantius, Konstantin II och Konstans. Konstantin II och Konstans stridde med hvarandra, och den senare blef segrare, hvarigenom han erhöll makt öfver hela den västra hälften af riket. Han blef snart mördad af en af sina häl förare, hvilken i sin ordning blef besegrad af den Öfverlefvande kejsaren, hvarpå mördaren i förtviflan gjorde slut på sitt eget lif, år 353 f. Kr. Barbarerna från norden började snart sina plundringståg och utsträckte sina eröfringar, till dess den kejserliga makten i Västern upphörde år 476 e. Kr.

Detta var i sanning en rörelse, som var helt olik de två förra, framställda i profetian; och den fördärfliga åtgärden att flytta det romerska kejsarrikets säte från Rom till Konstantinopel förde omedelbarligen till detta resultat.

VERS 30. Ty skepp från Kittim skola komma emot honom, och han skall förlora modet. Då skall han vända om och rikta sin vrede mot det heliga förbundet och gifva den fritt lopp. Och när .han har kommit hem, skall han lyssna till dem som hafva öfvergifvit det heliga förbundet.

Den profetiska berättelsen syftar ännu på den makt, med hvilken profetian har varit sysselsatt från vers 16, nämligen på Rom. Hvilka voro de skepp från Kittim, som kommo mot denna makt, och när ägde denna rörelse rum? Hvilket land eller hvilken makt betecknades med detta namn? D: r A. Clarke gör följande anmärkning öfver Es. 23: 1: "Ifrån kitteernas land fingo de underrättelsen härom. - Det säges att nyheterna om Tyrus' förstöring af Nebukadnessar bragtes till dem från kitteernas land, som utgjordes af Medelhafvets öar och kuster; ty - säger Jerome öfver vers 6 - då invånarna i Tyrus sågo, att de icke hade någon annan utväg att undkomma, flydde de i sina fartyg och sökte skydd i Kartago och på öarna i Joniska och Ægeiska hafven. Detsamma säger Jochri öfver detta ställe." Kitto förlägger Kittim ltil:l samma ort, nämligen till Medelhafvets öar och kuststräckor; och genom det vittnesbörd, som Jerome gifver, fästas tankarna vid en viss och berömd stad i detta land, nämligen Kartago.

Fördes någonsin ett sjökrig, med Kartago såsom liufvudort, mot det romerska kejsardömet? De som hafva läst om vandalernas förskräckliga angrepp på Rom under ledningen I af den fruktansvärde Genserik, kunna genast besvara denna fråga jakande. I det han hvarje vår drog ut från Kartagos hamn i spetsen för sina talrika och välöfvade marintrupper för att göra anfall på Rom, utbredde han förskräckelse och bestörtning i kejsardömets alla sjöprovinser. Att detta är det verk, som framställes i profetian, framgår tydligt däraf, att den förer oss ned till just denna tid. Af vers 29 förstå vi, att flyttandet af regeringssätet från Rom till Konstantinopel är omtaladt. Den anmärkningsvärda hvälfning, som följde näst i tidens lopp, var de nordiska barbarernas antågande på Rom, under hvilken tid det redan omnämnda vandalkriget inträffade. Aren 428-468 äro utmärkta genom Genseriks företag.

"Han skall förlora modet" Detta betecknar måhända de förtviflade försök, hvilka gjordes för att taga öfverväldet till sjös bort från Genserik. Det första gjordes af Majorian, det andra af Leo, men båda visade sig helt och hållet fruktlösa, och Rom var tvunget att underkasta sig den förödmjukelsen att se sina provinser härjade och sin "eviga stad" utplundrad af fienden. (Se äfven Upp. 8:8.)

"Då skall han vända om och rikta sin vrede mot det heliga förbundet" ; d. ä. den heliga skrift, förbundets bok. En omhvälfning af denna art utfördes i Rom. Goterna, hunnerna och vandalerna, hvilka besegrade Rom, antogo snart därefter den arianska trosbekännelsen och blefvo därigenom fiender till den katolska kyrkan. Det var i synnerhet för att utrota detta kätteri Justinianus lät det påbudet utgå, att påfven skulle vara hufvudet för kyrkan och kättarnas tuktomästare. Då blef det äfven förordnadt, att Bibeln var en farlig bok, hvilken icke skulle läsas af det gemene folket, utan att alla stridsfrågor angående tron skulle framläggas inför påfven. Sålunda visade denna makt sin vrede mot Guds ord. De romerske kejsarne öfver den östra hälften af riket lefde i godt förstånd ener öfverseende med den romerska kyrkan, hvilken hade öfvergifvit förbundet och gjort detta stora affall i ändamål att dämpa kätteriet. Genom nederlaget af de arian ska goterna, hvilka 538 e. Kr. innehade Rom, blef syndens människa upphöjd till sin gudlösa tron.

VERS 31. Och härar, utsända af honom, skola komma och oskära helgedomens fäste och afskaffa det dagliga offret och uppställa förödelsens styggelse.

Kejsardömets makt blef använd till att understödja det förut omnämnda verket. "Och oskära helgedomens fäste." Om detta användes på främlingarna [barbarerna], uppfylldes det bokstafligen; ty Rom plundrades af goter, hunner och vandaler, och genom Roms eröfring af Odoacer upphörde den kejserliga makten i det västromerska riket. Eller om det hänsyftar på de härskare i kejsardömet, hvilka verkade till förmån för påfvedömet mot de hedniska och de andra fientliga religionerna, så måste det beteckna flyttningen af kejsardömets regerings säte från Rom till Konstantinopel, hvilket mera än allt annat bidrog till Roms undergång. Stället skulle då vara liktydigt med Dan. 8: 11 och Upp. 13: 2.

"Och afskaffa det dagliga offret." I förklaringen öfver Dan. 8: 13 hafva vi visat, att ordet offer är felaktigt användt och att uttrycket ödeläggelse är- riktigare; att en ödeläggande makt, till hvilken förödelsens styggelse endast är en motbild, är härmed betecknad, hvilken i tidens lopp efterföljes af en annan. Den dagliga ödeläggelsen var helgedomen, förödelsens (eller ödeläggelsens) styggelse är påfvedömet. Men kanhända det frågas, hur det kan vara påfvedömet, då Kristus likväl hade bragt förödelsens styggelse i förbindelse med Jerusalems förstöring. Svaret härpå lyder, att Kristus ögonskenligen syftade på Daniels nionde kapitel, i hvilket förekommer en förutsägelse om Jerusalems förstöring, och icke på denna vers i elfte kapitlet, hvilken icke har något med händelsen att göra. I det nionde kapitlet talar Daniel om flera ödeläggelser och styggelser. Det är därför flera än en styggelse, som nedtrampar församlingen; med andra ord, så långt det angår församlingen, äro både hedendomen och påfvedömet styggelser. Men för att utmärka dem från hvarandra är benämningen inskränkt, och den ena är den dagliga ödeläggelsen, och den andra är i högsta grad den ödeläggande synden eller förödelsens styggelse.

Huru blef den dagliga ödeläggelsen eller hedendomen borttagen? Då detta omtalas i förbindelse med upprättandet af förödelsens styggelse eller påfvedömet, så måste det icke blott beteckna en föregifven ändring af kejsardömets religion från hedendomen till kristendomen, såsom den så kallade omländelsen af Konstantin, utan en sådan utrotning af hedendomen från kejsardömets hela väsende, att vägen skulle stå öppen för den påfliga styggelsen och denna kunde upphöja sig och göra sina förmätna fordringar gällande. En sådan tydligt förnimbar omhvälfning utfördes; men icke förrän omkring två hundra år efter Konstantins död.

I det vi närma oss år 508 e. Kr., se vi en betänklig kris mellan katolicism och de icke ännu helt och hållet undertryckta hedniska inflytelserna i riket utveckla sig. Upp till tiden för Klodvigs, konungens i Frankrike, omvändelse, år 496 e. Kr., voro gallierna och andra nationer i västromerska riket hedningar; men efter denna händelse blefvo försöken att omvända afgudadyrkarn e till Kristus krönta med stor framgång. Klodvigs omvändelse säges ha.fva varit anledningen till att bestå titlarna "allrakristligaste majestät" och "kyrkans äldste son" på den franske konungen. Mellan den tiden och 508 e. Kr. blefvo genom förbund, kapitulationer och eröfringar Arborici, de romerska garnisonerna i Västern, britanni i England, burgunderna och västgoterna bragta till underdånighet.

Från den tid dessa framgångar fullständigt uppnåddes, nämligen 508 e. Kr., triumferade påfvedömet så långt som hedendomen angår; ty änskönt den senare utan tvifvel försenade den katolska bekännelsens framgång, hade den likväl icke makten, äfven om den hade viljan, att undertrycka tron och hindra den romerske biskopens ingrepp. När de förnämsta makterna i Europa amvände sig från hedendomen, skedde det blott för att fartsätta dess styggelser i en annan farm; ty kristendomen, såsom den yttrar sig i den katalska kyrkan, var och är endast en döpt hedendam.

Artur, den förste kristne konungen i England, grundade den kristna gudstjänsten på ruinerna af den hedniska. Rapin (bak 2, sid. 124), som gör anspråk på att hafva försett ass med en naggrann kronologi af händelserna, amtalar, att Artur valdes till härskare af England år 508.

Tillståndet, i hvilket den romerska stolen vid denna tid befann sig, var äfven egendamlig. Är 498 besteg Symmakus, som kart förut hade blifvit omvänd från hedendomen, den påfliga stolen. Han regerade till 514 e. Kr. DuPin berättar ass, att han stridde med sina medtäflare om den påfliga stolen och att detta icke försiggick utan blodsutgjutelse. Såsam aposteln Petri efterföljare erhöll han allt möjligt smicker, och han angaf grundtonen till alla senare påfliga fräckheter, i det han dristade sig att bannlysa kejsar Anastasius. De mest krypande smickrare af påfven började nu att förfäkta, att han var tillförordnad domare i stället för Gud och att han nu var den Högstes ståthållare på jorden.

Sådan var den riktning, i hvilken händelserna i Västern rörde sig. Hvilken ställning intaga händelserna i Östern vid samma tid? Ett starkt påfligt parti existerade nu i alla delar af kejsardömet. Uppmuntrade af sina bröders framgång i Västern, ansågo den påfliga sakens anhängare i Konstantinopel det utan fara att till fördel för sina mästare i Rom börja öppna fientligheter mat dennes motståndare. Är 508 kom deras partinit till utbrott och förenade sig i en hvirfvelvind af religionssvärmeri och borgarkrig, som i eld och blad strök genom gatorna i Österns hufvudstad. Gibbon, hvilken amtalar händelserna under åren 508--515, såger följande angående rörelserna i Konstantinopel:

"Kejsarens bildstader blefva sönderslagna, medan han höll sig undangömd i en förstad, till dess han efter tre dagars förlopp vågade komma fram ur sitt gömställe och bönfalla om barmhärtighet af sina undersåtar. Utan sitt diadem och i en bönfallande ställning uppträdde Anastasius på sin tron i circus. Katolikerna sjöngo inför hans öron den äkta Trisagion*) [treenighets-lofsång]. ( *) Enär kejsaren var en arian och icke trodde på treenigheten, så var detta icke allenast en förödmjukelse utan äfven ett offentligt förakt för hans trosbekännelse.) De fröjdade sig öfver hans tillbud att afsåga sig tronen, hvilket han lät utropa genom en härold; de lyssnade till hans uppmaning, att, enär alla icke kunde regera, de förut borde blifva eniga i utväljandet af en efterträdare; och de läto sig nöja med blodet af två mat deras tro fientliga predikanter, hvilka den erbarmlige kejsaren utan tvekan lät kasta i lejongropen. Dessa häftiga men öfvergående uppresningar blefvo uppmuntrade genom framgången af Vitalianus, hvilken med en arme af hunner och bulgarer, som till största delen bestod af afgudadyrkare, förklarade sig för den katolska trons beskyddare. I denna religiösa strid utblottade han Tracien på folk, belägrade Konstantinapel och dödade sextiafem tusen af sina medkristna, till dess han erhöll en återkallelse från biskoparne, förvärfvade påfvens tillfredsställelse, genomförde sammankallandet af kyrkamötet till Kalcedon och afslutade ett renlärigt föredrag, som motvilligt undertecknades af den döende Anastasius, men blef mera troget efterkommet af Justinianus' onkel. Sådan var utgången af det första af de religiösa krig, hvilka hafva blifvit förda af lärjungarna till fridens Gud och i hans namn." - "Decline and Fall," band IV, sid. 526.

Man bör gifva akt på, att i detta år, 508, hade hedendomen så förfallit och katolicism i ett lika förhållande tilltagit i styrka, att den katolska kyrkan för första gången förde ett framgångsfullt krig mat både den civila myndigheten i kejsardömet och kyrkan i Östern, söm till största delen hade omfattat den monofysitiska läran. Resultatet blef, att 65,000 kättare dödades i detta krig.

Dessa vittnesbörd, tycka vi, bevisa tydligen, att det dagliga eller hedendomen tags bart år 508 e. Kr. Detta var en förberedelse för uppställandet eller grundläggandet af påfvedömet, hvilket var en särskild och efterföljande händelse. Den profetiska berättelsen föranleder ass nu att tala om detta.

"Och uppställa förödelsens styggelse." När blef förödelsens styggelse eller påfvedömet uppställdt eller uppsatt? Det lilla hornet, som hade ögan såsam människaögan, var icke sen att se, när vägen var öppen för dess upphöjelse. Från år 508 voro dess framsteg mot ernåendet af allmän öfverhöghet utan jämförelse.

När Justinianus var i begrepp att börja sitt krig med vandalerna år 533 e. Kr., som var ett företag af icke liten utsträckning och svårighet, önskade han försäkra sig om biskopens i Rom inflytande, hvilken då hade uppnått en sådan ställning, att en stor del af kristenheten fästade mycken vikt vid hans omdöme. Justinianus åtog sig därför att afgöra den strid, som länge hade existerat mellan biskopsstiftena i Rom och Konstantinopel, angående hvilken skulle hafva företrädet. Han gaf företrädet till Rom och förklarade i de fullständigaste och otvetydigaste uttryck, att biskopen i den staden skulle vara öfverhufvud för hela det kyrkliga samfundet i kejsardömet. En utläggning öfver Uppenbarelseboken af Rev. Georg Croly i England, utgifven 1827, innehåller en utförlig beskrifning af de händelser, genom hvilka påfven i Rom försäkrade sig om öfverhögheten. Han uppgifver, att Justinianus' påbud var affattadt i följande uttryck:

"Justinianus, fram, lycklig, ryktbar, segerrik, kejsare, konsul o. s. v., till Jahannes, den allraheligaste ärkebiskop i vår stad Rom och patriark:

Hembärande ära till den apostoliska stolen och till eder helighet, såsam alltid varit och ännu är vår önskan, och hedrande eder framgång såsam en fader, hafva vi skyndat att låta eder helighet få kännedom om alla saker, som angå församlingarnas tillstånd; och det har under alla tider varit vår största önskan att bevara enheten af eder apostoliska stal samt förordningen i Guds heliga församlingar, hvilken hittills varit och ännu är rådande.

Därför hafva vi icke uppskjutit med att underkasta och förena med eder helighet alla prästerna i hela Östern. . .. Vi kunna icke fördraga, att någonting, som har afseende på kyrkans tillstånd, huru tydligt och otvifvelaktigt det än må vara, skulle företagas utan kännedom därom af eder helighet, hvilken är hufvudet för alla de heliga församlingarna,. ty, såsam vi. redan hafva förklarat, vi äro angelägna om att i allting föröka äran och myndigheten af eder apostaliska stol." - Croly, sid. 114, 115.

"Kejsarens bref," fortfar hr. Croly, "måste hafva blifvit afsändt innan den 25 mars 533; ty i sitt bref till Epifanius, som bär detta data, omtalar han, att det redan har blifvit afskickadt samt upprepar sitt beslut, att alla församlingens angelägenheter skala hänskjutas till påfven, som är 'den förnämste af alla biskaparne och kättarnas sanne och verklige tuktomästare."

I det svar, som påfven afgaf i samma månad följande år; 534, anmärker han, att bland Justinianus' dygder var det en, som "lyser som en stjärna - hans vördnad för den apostoliska stolen, till hvilken han har underkastat och förenat alla församlingarna, emedan den i verkligheten är hufvudet för allesamman."

De s. k. "Novellerna" i Justinianus' lagsamlingar innehålla 'Ovedersägliga bevis på titelns äkthet. Inledningen till den niande framhåller, att "enär det äldre Rom var grundläggaren af lagarna, så bör det icke sättas i fråga, att i det äfven fanns den biskapliga öfverhögheten." Den 131: sta angående andliga titlar och privilegier, säger i kap. 2: "Vi förardna därför, att den allraheligaste påfven i det äldre Rom är den förste af hela prästerskapet och att den högt salige ärkebiskapen i Konstantinopel, det nya Rom, skall innehafva den andra rangen efter den heliga apostoliska stolen i det äldre Rom."

Mot slutet af det sjette århundradet förnekade Jahannes i Konstantinopel den romerska öfverhögheten och antag själf titeln af allmän biskop; hvarpå Gregorius den stare, förargad öfver tillgreppet, fördömde Johannes och förklarade - .ehuru själf omedveten om sanningen - att den som skulle antaga titeln af allmän biskop, var antikrist. År 606 undertryckte Phokas biskopens i Konstantinapel anspråk och förskaffade biskopens i Rom aktning. Men Phokas var icke grundläggare af den påfliga öfverhögheten. Croly säger: "Det råder intet tvifvel om, att Phokas undertryckte biskopens i Konstantinapel anspråk. Men de högsta myndigheter bland de rättslärda och krönikeskrifvarna i Rom förkasta den åsikten, att Phokas var grundläggaren af Roms öfverhöghet; de uppgifva Justinianus såsam den ende rättmätige upphofsmannen därtill och datera titeln med rätta från det minnesvärda året 533." På ett annat ställe säger han: "Vid undersökningen af skrifterna af kyrkahistarieskrifvaren Baranius, som är en erkänd auktoritet bland romersk-katolska häfdatecknare, fann jag alla detaljerna af Justinianus' öfverlåtelse af öfverhögheten formligen gifna. Hela handlingen var af det mest trovärdiga och ordentliga slag och passande för öfverlåtelsens betydelse." - Apocalypse, sid. 8.

Under sådana förhållanden utgafs Justinianus' påbud. Men detta påbuds bestämmelser kunde icke genast blifva gällande; ty Rom och Italien innehades af östgaterna, hvilka bekände sig till den arianska tron och voro mycket fientliga mat Justinianus' och påfvens religion. Det var därför tydligt, att östgaterna måste utdrifvas ur Rom, innan påfven kunde utöfva den makt, med hvilken han hade blifvit beklädd. För att utföra denna afsikt påbörjades det italienska kriget år 534. Ledningen af fälttåget anförtraddes åt Belisarius. Då han nalkades Rom, lämnade invånarna i flera städer Vitijes, deras gatiske och kätterske öfverherre, och gingo till den katolske kejsarens härar. Goterna, som beslöto sig för att uppskjuta försvarsoperatianerna till våren, tilläto Belisarius att intåga i Rom utan motstånd. "Ombudena från påfven och prästerskapet, senater. och folket inbjödo Justinianus' f'ältherre att emottaga deras frivilliga hyllning."

Belisarius intågade i Rom den 10 dec. 536. Men detta var icke slutet på striden; ty östgoterna, som samlade sina stridskrafter, beslöto nu att sätta sig mat hans besittning af staden och företogo en ordentlig belägring. De började i mars 537. Belisarius befarade förtviflan och förräderi på falkets sida. På bevis eller också blott på misstanke om förräderi blefvo flera senatarer och påfven Sylverius bartsända i landsflykt. Kejsaren befallde prästerskapet att utvälja en ny biskop. Sedan de högtidligt hade åkallat den Helige Ande, säger Gibbon, utvalde de diakonen Vigilius, hvilken genom en bestickning af två hundra pund sterling i guld hade köpt den äran.

Hela östgatiska nationen hade församlat sig för att belägra Rom; men deras försök åtfölj des icke af någon framgång. Deras .härskaror förminskades genom ofta upprepade och blodiga strider under stadens murar; och nästan hela nationen förtärdes under den tid af ett år och nia månader, som belägringen räckte. Då faror begynte att hata dem från alla håll, upphäfde de i mars månad 538 belägringen, uppbrände sina tält och droga sig i oordning och förvirring från staden; men deras antal var då knappast tillräckligt att bevara deras tillvaro såsom en nation eller att utmärka dem såsom ett särskildt folk.

På detta sätt blef det gotiska hornet, det sista af de tre, bortstött af det lilla hornet, som omtalas i kap. 7 i Daniels bok. Ingenting stod nu i vägen för påfven att hindra honom i utöfvandet af den makt, som Justinianus hade förlänat honom fem år förut. De heliga, tiderna och lagarna voro nu gifna i hans händer, icke blott afsiktligt utan i verklighet. Och detta måste därför betraktas som året, när denna styggelse uppställdes eller uppsattes, och såsom den tidpunkt, från hvilken de förutsagda 1260 åren af dess öfverhöghet böra räknas.

VERS 32. Och dem som hafva kränkt förbundet skall han med hala ord locka till helt affall; men de af folket, som känna sin Gud, skola stå fasta och hålla ut.

De som ringakta förbundet, den heliga skrift, och sätta större värde på påfvars påbud och kyrkomötens beslut, än de göra på Guds ord - dessa skall han, påfven, locka till affall med hala ord; d. ä. han skall föra dem vidare i deras partinit för honom själf genom att bestå förmögenhet, goda platser och hedersbetygelser på dem.

Vid samma tid skall ett folk finnas, som känner sin Gud; detta skall stå fast och hålla ut [göra hjältedåd, eng. Bib.]. Detta folk var de troen'de, hvilka höllo en ren religion lefvande på jorden under det påfliga herraväldets mörka tidsåldrar och utförde underbara handlingar af själfuppoffring och religiöst hjältemod till försvar af sin tro. Ibland de mest framstående af dessa voro valdenserna, albigenserna, hugenotterna o. s. v.

VERS 33. Och de förståndiga bland folket skola lära många insikt; men de skola blifva hemsökta med svärd och eld, med fångenskap och plundring, till en tid.

Den långa tidsperioden af påflig förföljelse mot dem, som kämpade för att uppehålla sanningen och undervisa sina medmänniskor i rättfärdighetens vägar, framställes i denna vers. Det antal dagar, under hvilka de skulle sålunda förföljas, är uppgifvet i Dan. 7:25; 12:7; Upp. 12:6,14; 13:5. Perioden kallas "en tid och tider och en half tid," "tid och tider och half tid," "ett tusen två hundra sextio dagar" och "fyratiotvå månader." Den utgöres af de 1260 åren af påflig öfverhöghet.

VERS 34. Dock skall under hemsökelsen en liten seger beskäras dem, och många skola då af skrymteri sluta sig till dem.

I Upp. 12, hvarest samma påfliga förföljelse är omtalad, säges det, att jorden hjälpte kvinnan genom att öppna sin mun och uppsvälja floden, som draken utsprutade efter henne. Den stora reformationen genom Luther och hans medarbetare är den lilla seger, som åsyftas på detta ställe. Många tyska stater omfattade den protestantiska saken, beskyddade reformatorerna och begränsade det förföljelseverk, som på ett så våldsamt sätt fullföljdes af den påfliga kyrkan. Men när de skulle blifva hjälpta och saken borjade att blifva populär, skulle många sluta sig till dem pågrund af hala ord; detta betecknar, att de skulle omfatta tron från ovärdiga bevekelsegrunder, skulle vara otillförlitliga och falska. samt betjäna sig af smickrande och vänliga ord och ett behagligt väsen för att befordra bedrägliga afsikter.

VERS 35. Hemsökelsen skall träffa somliga af de förståndiga, på det att en luttring må ske bland dem, så att de varda renade och tvagna till andens tid; ty ännu dröjer denna, intill den bestämda tiden.

Ehuru förföljelsen hölls tillbaka, var dock ej anden i densamma förstörd. Den bröt ännu ut på nytt, hvarhelst tillfälle yppade sig därför. I synnerhet var detta förhållandet i England. Det religiösa tillståndet i det riket var föränderligt, enär det ibland var under protestantisk och ibland under påflig domsrätt, enligt det regerande husets trosbekännelse. Den blodtörstiga drottning Maria var en dödlig fiende till den protestantiska saken och stora människomassor föllo offer för hennes obarmhärtiga förföljelser. Detta sakernas tillstånd skulle sträcka sig i större eller mindre grad till ändens tid. Den naturliga slutföljden skulle blifva, att den makt, som den romerska kyrkan hade ägt att bestraffa kätta er, hvilken hade varit orsaken till så mycken förföljelse och hvilken en tid blifvit återhållen, skulle helt och hållet tagas bort, nar andens tid kom; och slutfölj den skulle lika tydligt framstå, och detta borttagande eller upphörande af den påfliga öfverhögheten skulle beteckna begynnelsen af den tidsperiod, som här benämnes ändens tid. Om denna tillämpning är riktig, började ändens tid 1798; ty då blef, såsom vi redan hafva visat, påfvedömet omstortadt af fransmännen, och det har aldrig sedan haft den makt, som det förut besatt. Att församlingens förtryck genom pafvedömet åsyftas i denna vers, är uppenbart, emedan det. är det enda förtryck - möjligtvis med undantag af den förföljelse, som omtalas i Upp. 2: 10 - hvilket står i förbindelse med en "bestämd tid" eller,. med andra ord, i förbindelse med en profetisk tidsperiod.

VERS 36. Och konungen skall göra hvad han vill och skall förhäfva sig och voro stormodig mot allt hvad Gud är; ja, mot gudars Gud skall han tala sådant, att man måste förundra sig. Och allt skall lyckas honom väl, till dess att vredens tid är ute, då när det har skett, som är oryggligt beslutadt.

Den konung, som här amtalas, kan icke beteckna den sist amnämnda makten eller påfvedömet; ty de särskildt angifna kännetecknen kunna icke tillämpas på den makten. Om vi taga i betraktande, att han ej skall akta någon gud, så måste vi erkänna, att detta aldrig kunde sägas om påfvedömet. Ehuru Gud och Kristus ofta hafva blifvit framställda i ett falskt ljus, hafva de likväl aldrig öppet blifvit åsidasatta eller förkastade af det religionssystemet. Den enda svårigheten att tillämpa det på en ny makt består däri, att ordet "konungen" står i bestämd farm; ty detta, säger man, måste beteckna, att den sist amtalade makten åsyftas. Om uttrycket kunde passande återgifvas med "en konung," skulle ingen svårighet finnas. Detta är lyckligtvis händelsen; ty det säges, att några af våra bästa bibelforskare, såsom Mede, Wintle, Boathroyd m. fl., öfversätta detta ställe sålunda: "En viss konung skall göra efter sitt godtycke." Därmed framställes tydligen ,en ny makt på scenen.

Tre egendamliga kännetecken måste uppenbara sig i den makt, som uppfyller denna profetia: 1) Den måste vid början af ändens tid, till hvilken vi föras i föregående vers, antaga den här beskrifna karaktären. 2) Den måste vara en egensinnig makt. 3) Den måste vara en gudsförnekande makt; eller kanske de båda senare kännetecknen kunna blifva förenade i ett begrepp genom att s-äga, att dess egensinne skulle yttra sig i en gudsförnekande riktning. En revolution, som fullkomligt matsvarar denna skildring, försiggick i Frankrike vid den tid, till hvilken profetian har fört oss. Voltaire hade sått de frön, hvilka nu bura sina naturliga och fördärfliga frukter. Den gudlöse gudsförnekaren hade sagt i sin hädiska men, maktlösa inbilskhet: "Jag är trött af att höra folk upprepa, att tolf män hafva grundat den kristna religionen. Jag skal! bevisa, att en enda man är tillräcklig att amstörta den." Förenande sådana män som Rasseau, D' Alembert, Diderat m. fl., försökte han att sätta sitt uttalande i verkställighet. De sådde vinden och skördade stormen. Deras försök ledde till revolutionen år 1793, när genom nationens beslut Bibeln afskaffades och gudomens tillvara förnekades.

Historieskrifvaren skildrar denna stora religiösa omhvälfning i följande ord:

"Det var icke nog, sade de, att en pånyttfödd nation hade afsatt jordiska konungar, såvida den icke också utsträckte den utmanande armen mat sådana makter, hvilka öfvertron betecknade såsam välden, hvilka regerade öfver den obegränsade rymden." Scatt's "Napoleon," -band I, sid. 172.

Han säger vidare:
"Den konstitutionella biskopen af Paris blef frambragt för att utföra den förnämsta rallen idet mest oförskämda och anstötliga gyckelspel, som någonsin blifvit utspeladt inför en nationalförsamling. . .. Han blef framförd i full procession för att förklara inför konventet, att den religion, som han för så många år hade undervisat andra uti, var i hvarje afseende ett stycke prästlist, hvilken hvarken hade någon grundval i historien eller i den heliga sanningen. Han förnekade i högtidliga och tydliga uttryck tillvaron af en Gud, till hvilkens gudstjänst han hade varit invigd, och förklarade, att han i framtiden ämnade ägna sin hyllning åt Friheten, Jämlikheten, Dygden och Sedligheten. Han lade därpå sina biskapliga utmärkelsetecken och prydnader på bordet och blef af presidenten för konventet om famnad på ett broderligt sätt. Flera affälliga präster följde denna prelats exempel. . . . Världen hörde för första gången en samling män, som voro födda och uppfostrade i civilisationen och hvilka åtagit sig rättigheten att regera en af de präktigaste af Europas nationer, upplyfta sina förenade röster till att förneka den mest högtidliga sanning, som en människas själ kan mattaga, och endräktigt förkasta tron på Gud och hans tillbedjan." - Samma verk, band I, sid. 173.

En skriftställare sade nyligen följande i Blackwood's Magazine:
"Frankrike är den enda nation i världen, om hvilken en tillförlitlig berättelse finnes för handen, att dess falk, såsam en nation, har upplyft handen i öppet uppror mot världsalltets Skapare. Det har alltid funnits och finnes ännu i dag nog af gudsrörsmädare och af otrogna i England, Tyskland, Spanien, Förenta Staterna och i andra länder; men Frankrike står allena i världshistorien såsom en stat, hvilken genom sin lagstiftande församlings förordning har förklarat, att det icke finnes någon Gud, och i hvilken hela befolkningen i hufvudstaden och en stor majoritet på andra platser, kvinnor såväl som män, dansade och sjöngo af glädje vid mottagandet af denna förklaring."

Men det finnes andra ännu mera öfverraskande enskildheter, hvilka blefvo uppfyllda i denna makt.

VERS 37. På sina fäders gudar skall han icke akta, ej heller skall han akta på den som är kvinnors lust, ej heller på någon annan gud, utan han skall vara stormodig mot dem alla.

Det ebreiska ordet för kvinna är också öfversatt hustru; och biskop Newton anmärker, att detta ställe skulle mera passande återgifvas med: "hvarken hustrukärlek eller någon gud skall han akta." Detta synes beteckna, att denna regering på samma ,tid, som den förklarade, att ingen Gud finnes till, äfven skulle trampa under fötterna den lag, som Gud hade gifvit för att reglera äktenskapet. Och vi finna, att historieskrifvaren har, kanhända utan att själf vara medveten därom, hvilket är så mycket mera betecknande, om det så förhåller sig, sammanbundit denna regerings gudsförnekelse och utsväfning i samma ordning, i hvilka dessa båda laster äro anförda i profetian. Han säger:

"Nära förbunden med dessa lagar var den lag, hvilken förnedrade äktenskaps förbindelsen - det heligaste förhållande, i hvilket mänskliga väsen kunna träda till hvarandra och hvilkens upprätthållandet bidrager till sammanlänkandet af samhällsordningen - till ett tillstånd af ett blott civilt kontrakt af en öfvergående karaktär, som hvilka två personer som helst kunde ingå i och efter behag upplösa, när deras smak blef förändrad eller deras begärelse tillfredsställd. Om demoner hade företagit sig att upptäcka ett sätt, genom hvil'ket allt, som var aktningsvardt, behagligt eller bindande i det husliga lifvet, kunde eftertryckligast förstöras, och på samma gång hade erhållit den försäkringen, att den skada, hvilken det var deras afsikt att stifta, skulle blifva fortplantad från ett släkte till ett annat. så kunde de icke hafva upptänkt en mera eftertrycklig plan än att förnedra äktenskapet till en blott tillfällig samlefnad eller ett berättigadt sken giftermål. Sofie Arnoult, en skådespelerska, som var ryktbar för sin skarpsinniga kritik, beskref det republikanska äktenskapet såsom äktenskapsbrottets sakrament. Dessa religionsfientliga och samhälls stridiga förordningar motsvarade icke en gång ändamålet af de ursinniga och obetänksamma brushufvuden, genom hvilka de hade blifvit satta i kraft." - Scott's "Napoleon," band I, sid. 173.

"Gudar skall han icke akta." Om nationens genomgripande ateism under denna tid säger en annan författare:
"Den 26 augusti 1792 afgaf Nationalkonventeten öppen bekännelse alf gudsförnekelse; och liknande gudsförnekande sällskap och klubbar blefvo fräckt grundade i hela Frankrike. Blodbad och skräckregering blefvo de allra förskräckligaste. - "Smith's "Key to Revelation," sid. 323.

"Herbert, Chaumette och deras medhjälpare framträdde inför domstolen och förklarade, att det icke finnes någon Gud." - Alison, band I, sid. 150.

Under denna tid var all religiös gudstjänst förbjuden, med undantag af tillbedjandet af friheten och fäderneslandet. Guld- och silfverkärlen i kyrkorna blefvo uttagna och vanhelgade. Kyrkorna blefvo stängda. Klockorna blefvo sönderslagna och gjutna till kanoner. Bibeln blef offentligen uppbränd. De heliga sakramentens kärl blefvo förda genom gatorna på en åsna såsom ett tecken på förakt. Sabbaten afskaffades, och genom i ögonen fallande bakstäfver, som uppsattes öfver deras begrafningsplatser, förkunnades döden voro en evig sömn. Men att sätta kronan på detta hädelseverk, om helvetets orgier tillåta någon gradering, blef öfverlåtet till en komediant vid namn Manvel, som, då han uppträdde som ljusets präst, yttrade:

"Gud, om du existerar, hämnas ditt kränkta namn! Jag trotsar dig! Du förblifver tyst. Du vågar icke utslunga ditt dunder: Hvem vill hädanefter tro på din tillvaro? Hela den kyrkliga förordningen blef omstörtad." - Scott's "Napoleon," band I, sid. 173.

Se, hvad människan är, då hon öfverlämnas åt sig själf, och hvad otron är, när lagens inskränkningar bortfalla och den tager makten i sina egna händer! Kan det betviflas, att det allvetande ögat förutsåg dessa scener och lät nedteckna dem på den heliga skriftens blar!, då det utpekade, att ett rike skulle uppkomma, hvilket icke skulle akta någon gud utan upphäfva sig öfver alla?

VERS 38. Men fästenas gud skall han i stället ära; en gud, som hans fäder icke harva känt. skall han ära med guld och silfver och dyrbara stenar och andra kostbara ting.

I denna vers ,möta vi något, som har utseende af en motsägelse. Huru kan en nation Icke akta någon. gud och likväl ära fästenas gud? Den kunde icke innehafva båda ställningarna på samma gång; men den kunde för en tid förakta alla gudar och därefter införa en annan gudstjänst, i det den lät ära fästenas gud. Skedde en sådan förändring i Frankrike vid denna tid? - Visserligen. Försöket att göra Frankrike till en gudlös nation åstadkom en sådan anarki och förvirring, att de ledande andarne fruktade, att makten skulle helt och hållet gå dem ur händerna, och därför insågo de, att det var en politisk nödvändighet att införa något slags tillbedjan, och det var icke deras afsikt att införa någon rörelse, som skulle föröka andakten eller utveckla någon sann andlig karaktär bland folket, utan blott ett sådant föremål för tillbedjan, som skulle behålla dem själfva vid makten och gifva dem kontroll öfver de nationella stridskrafterna. Några utdrag ur historien skola visa detta. Friheten och fäderneslandet voro i början föremål för tillbedjan. "Frihet, jämlikhet, dygd och sedlighet," just de motsatta egenskaper af dem de ägde i, verklighet eller utöfvade i handlingar, voro den skylt, de betjänade sig af för att beskrifva nationens gud. Är 1794 blef tillbedjandet af "Förnuftets gudinna" införd, hvilken händelse beskrifves på följande sätt af historieskrifvaren:

"En af denna tids vansinniga ceremonier står oöfverträffad med hänsyn till dåraktighet förenad med gudlöshet. Nationalkonventets dörrar öppnades för ett musikband, efter hvilket medlemmarna af magistraten inträdde i en högtidlig procession, sjungande en lofsång till frihetens ära, och beledsagade, såsom föremål för framtida tillbedjan, ett beslöjadt fruntimmer, hvilket de skulle framställa som förnuftets gudinna. Sedan hon förts inom skranket, af togs hennes slöja med stor formalitet, och hon anvisades en plats till höger om presidenten, hvarvid hon blef allmänt igenkänd såsom en balettflicka vid operan, med hvilkens behag de flesta närvarande personerna voro bekanta från hennes uppträdande på skådebanan, medan enskilda personers erfarenhet var ännu längre utsträckt. Denna person, som framställdes såsom den mest passande representanten af det förnuft, hvilket de tillbådo, ägnade Frankrikes nationalkonvent sin offentliga hyllning. Detta gudlösa och löjliga gyckelspel blef på visst sätt på modet, och införandet af förnuftets gudinna förnyades och efterföljdes igenom hela nationen, d. ä. på sådana platser, där invånarna önskade visa sig på jämnhöjd med revolutionen.” - Scott' s "Life of Napoleon."

Vid införandet af förnuftets tillbedjan 1794 sade Chaumette: "'Det lagstiftande svärmeriet har förlorat sitt fäste och har lämnat rum för förnuftet. Vi hafva lämnat dess tempel ;de äro omgestaltade. I dag är en ofantlig folkmängd församlad under dess gotiska tak, hvilka, för första gången, skola genljuda af sanningens röst. Där skola fransmännen fira sin rätta tillbedjan - frihetens och förnuftets. Där skola vi; förnya voro löften för republikens härars framgång; där skola 'vi öfvergifva tillbedjandet af själlösa afgudar och i stället omhulda förnuftet, denna själfulla afbild och skapelsens mästerstycke.'

Ett beslöjadt fruntimmer, omgifvet af ett blått kläde, infördes i församlingen; och i det Chaumette tog henne vid handen, sade han: 'Dödliga, darren icke längre inför de maktlösa, dundren af en Gud, hvilken eder fruktan har skapat. Erkännen i framtiden ingen annan gud än förnuftet. Jag erbjudter eder dess ädlaste och renaste afbild; om I måsten hafva afgudar, så offren blott till denna. . . . Fallen ned inför den upphöjda frihetens senat, förnuftets slöja.'

Vid samma tid uppträdde gudinnan, personifierad af en beryktad skönhet, fru Millard från operan, som var känd i mer än en karaktär för de flesta inom församlingen. Sedan gudinnan blifvit omfamnad af presidenten, blef hon uppsatt på en skönt utsmyckad vagn och .fördes af en ofantlig folkmängd till katedralen Notre Dame för att intaga gudomens plats. Hon upphöjdes sedan på det höga altaret och tillbads af alla närvarande.

Den 11 november inträdde museets populära sällskap i magistratens sal (Hotel de Ville i Paris) under utropet': "Vive la Raison!" (lefve förnuftet!) På änden af en stång buro de den halfbrända återstoden af flera böcker - bland andra--mässböckerna och det gamla och nya testamentet - hvilka 'försonade i en stor eld,' sade presidenten, 'alla narraktigheter, soqm de hade förledt människosläktet att begå.'

De heligaste förhållanden i lifvet blefvo under samma period försatta i en ny ställning, som öfverensstämde med den tidens äfventyrliga ideer. Äktenskapet förklarades voro ett civil kontrakt, som var bindande blott så länge, som de vederbörande parterna önskade det. Fröken Arnoult, en berömd skådespelerska, gaf uttryck till den allmänna känslan, när hon benämnde äktenskapet 'äktenskapsbrottets sakrament.'" - Samma verk.

Detta var i sanning en främmande gud, som det släktets fäder icke visste något om. Ingen sådan gudomlighet hade någonsin förut blifvit uppsatt såsom ett föremål för tillbedjan. Och den kan ganska väl kallas fästenas [eller stridskrafternas, eng. Bib.] gud; ty ändamålet med rörelsen var att leda folket till att förnya sitt förbund och upprepa sina löften om att befordra de franska arméernas framgång. Låt oss åter läsa några få linier ur det verk, från hvilket vi redan hafva anfört:

"Vi hafva lämnat dess tempel; de äro omgestaltade'. I dag är en ofantlig folkmängd församlad under dess gotiska tak, hvilka för första gången skola återljuda sanningens röst. Där skola fransmännen fira sin rätta tillbedjan - frihetens och förnuftets. Där skola vi förnya våra löften för republikens härars framgång."*

(* Under tiden, då denna vidunderliga tillbedjan af förnuftet var för härskande inom nationen, voro revolutionens ledare omtalade som "ateister." Man insåg dock snart, att en mera allmänt sanktionerad religion måste införas för bibehållandet af folkets förtroende. Man införde därpå en religions form. i hvilken man tillbad "det högsta väsen." Denna religion var dock lika tom som den förra, hvad ett reformeradt lif och väsentlig gudaktighet beträffade, men den slog an på det öfvernaturliga. Och medan förnuftets gudinna i sanning var en "främmande gud," så kan dock uttrycket angående hedrandet af "krafternas gud" mera passande afse denna nyare religionsform. Se Thier's "French Revolution.")

VERS 39. Och mot starka fästen skall han med en främmande guds hjälp göra hvad honom lyster; dem som erkänna denne skall han bevisa stor ära; han skall sätta dem att råda öfver många, och han skall utskila jord åt dem till belöning.

Det hedendomens system, som hade blifvit infördt i Frankrike (såsom tillbedjandet af afguden, framställd i personen af frihetens gudinna, betecknade) och som reglerades enligt en hednisk regel, hvilken hade förordnats af Nationalkonventet för det franska folkets bruk, förblef i kraft intill Napoleons utnämning till provisorisk konsul i 1799. Den franska armen, som var anhängare af denna. främmande religion, höll de befästa platserna, landets starka fästen, såsom det förutsäges i denna vers.

Men det som mest berättigar oss att tillämpa profetian på Frankrike och som törhända verkar lika öfvertygande som någon annan särskild omständighet, är det påstående, som göres i sista delen af versen, nämligen att de skulle "utskifta jord åt dem till belöning." Före revolutionen tillhörde jordegendomen I Frankrike endast några få godsherrar, hvilka voro i besittning af ofantliga gods. Lagen föreskref, att dessa egendomar skulle bibehållas hela så att hvarken arfvingar eller fordringsägare kunde dela dem. Men revolutionen känner ingen lag; och i den laglöshet, som nu härskade och som äfven åsyftas i elfte kapitlet i Uppenbarelseboken, afskaffades adelns titlar och dess land försåldes i små stycken för den allmänna skattkammarens räkning. Regeringen var i behof af reda penningar, och dessa stora Jordegendomar blefvo konfiskerade och sålda på auktion i sådana stycken, som bäst passade för köparna. Historieskrifvaren omtalar denna egendomliga försäljning på följande sätt:

"Indragningen af två tredjedelar af jordegendomarna i riket, hvilken var en följd af de påbud, som konventet utgaf mot emigranterna, prästerskapet och personer, som blifvit fällda vid de revolutionära domstolarna,... ställde en fond, öfverstigande 700,000,000 pund sterling till regeringens förfogande." - Alison, band IV, sid. 151.

När och i hvilket land inträffade någonsin en händelse, som fullständigare uppfyllde en profetia än denna? Sedan nationen åter hade kommit till besinning, begärdes en visare religion, och det hedniska bruket afskaffades. Denna händelse beskrifves sålunda:

"En tredje och djärfvare åtgärd var afskaffandet af de hedniska ceremonierna och öppnandet af kyrkorna på nytt for den kristna gudstjänsten; och denna handling måste helt och hållet tillskrifvas Napoleon, som hade att kämpa med de filosofiska fordomarna hos nästan alla sina ämbetsbröder. I sina samtal med dem försökte han icke att utgifva sig själf för en religionsbekännare utan framhöll endast nödvändigheten af att förskaffa folket tillfällen för regelmässig gudstjänst, närhelst man hade för afsikt att åvägabringa ett tillstånd af lugn. De präster, hvilka förklarade sig villiga att aflägga trohetsed till regeringen, blefvo återinsatta i sina ämbeten; och denna visa åtgärd följdes genom anslutningen af icke mindre än 20,000 af dessa själasörjare, hvilka hittills hade försmäktat i Frankrikes fängelser." - Lockhart s "Life of Napoleon," band I, sid. 154.

Sålunda slutade skräck regeringen och de otrognas revolution. Utur dess ruiner uppstod Napoleon för att leda förvirringen till sin egen upphöjelse, ställa sig själf i spetsen för den franska regeringen och uppfylla många nationers hjärtan med fruktan.

VERS 40, Men på ändens tid skall konungen i Söderlandet drabba samman med honom; och konungen i Nordlandet skall storma fram mot denne med vagnar och ryttare och många skepp och falla in i främmande länder och svämma öfver och utbreda sig.

Efter ett långt mellanrum uppträda åter konungen i Söderlandet och konungen i Nordlandet på scenen. Vi hafva, icke mött några omständigheter, hvilka utmärka, att vi måste hänvända oss till några andra trakter för att återfinna dessa makter än dem, hvilka kort efter Alexanders död utgjorde, som vi hafva sett, den södra och norra afdelningen i hans rike. Vid den tiden var konungen, i Söderlandet Egypten, och konungen: i Nordlandet var Syrien, innefattande Tracien och Mindre Asien. Egypten är ännu, enligt den allmänna åsikten, konungen i Söderlandet, medan det landområde, som i början tillhörde konungen i Nordlandet, har under de sista fyra hundra åren varit innefattadt i sultanens i Turkiet herradöme. Till Egypten och Turkiet, i förbindelse med den makt, vi hafva beskrifvit under föregående vers, måste vi då vända oss för att finna en uppfyllelse af profetian i föreliggande vers.

Profetian syftar på en strid, som skulle uppkomma mellan Egypten och Frankrike och Turkiet och Frankrike 1798, hvilket år, vi hafva sett, är början till ändens tid; och om historien vittnar, att ett sådant trevinkligt krig utbröt under det året, blir detta ett afgörande bevis på att tillämpningen är rätt.

Vi fråga därför: Är det ett faktum, att vid ändens tid Egypten sammandrabbade med honom, eller gjorde ett jämförelsevis svagt motstånd, medan Turkiet stormade fram mot honom - vi mena mot Frankrikes regering? Vi hafva redan framlagt några bevis på att ändens tid började 1798; och ingen person, som har läst historien, behöfver upplysas om, att samma år inträdde ett tillstånd af öppna fientligheter mellan Frankrike och Egypten.

Till hvilken utsträckning uppkomsten af detta krig kan tillskrifvas de äregiriga drömmarna af Napoleon Bonaparte, hvilkens hjärna allaredan var uppfylld af dessa djärfva fantasier, öfverlämna vi åt historieskrifvaren att klargöra; men frasmännen åtminstone Napoleon, försökte att framställa Egypten inför världens ögon såsom den angripande parten vid infallet i det landet sedan han först hade erhållit fotfäste i Alexandria, for klarade han därför, att han icke hade kommit för att ödelägga landet eller rycka det från storherren (turkiske sultanen) utan för att befria det från mameluckernas herravälde och för att hämnas de våldsamheter, som de hade begått mot Frankrike." Thier's "French Revolution," band IV, sid. 268.

Historieskrifvaren säger vidare: "Dessutom hade han [Bonaparte] stora orsaker att ,anföra mot dem [mameluckerna]; ty de har aldrig försummat något tillfälle att illa behandla fransmännen." - Samma verk, sid. 273. .

Början af år 1798 fann Frankrike sysselsatt med ofanthga planer mot engelsmännen. Direktoriet önskade, att Bonaparte genast skulle göra ett anfall på England; men han såg att inga omedelbara manöfringar af det slaget kunde visligt företagas innan hösten och han var ovillig att sätta sitt tillväxande goda rykte som fältherre på spel genom att tillbringa sommaren i sysslolöshet. "Men," säger historieskrifvaren, "han såg ett aflägset land hvar han kunde förvärfva sig en ära, som genom det romaniska och hemlighetsfulla, som omgaf scenen, skulle vinna ett nytt behag i hans landsmälls ögon. Egypten, Faraonernas och Ptolemæernas land, skulle blifva ett härligt falt for nya segrar. - White' s "History of France," sid. 469.

Men medan ännu större ärefält öppnade sig för Bonapartes ögon ,i dessa historiskt rika östliga länder, omfattande, icke blott Egypten, utan Syrien, Persien, Hindostan ända till själfva Ganges, hade han ingen svårighet att öfvertyga direktoriet, att Egypten var den sårbara punkt, på hvilken man kunde angripa England i det dess östliga handel skulle blifva förstörd genom ett krig i detta land. Därför blef under den ofvan angifna förevändningen det egyptiska fälttåget företaget.

Påfvedömets störtande, hvilket betecknade slutet af de 1,260 åren och enligt vers 35 angaf början till ändens tid, försiggick den 10 februari 1798, då Rom föll i de af general Berthler anförda fransmännens händer. Den 5 mars erhöll Bonaparte full makt af Direktoriet att företaga en expedition mot Egypten. Han lämnade Paris den 3 maj och afseglade den 19 i samma månad från Toulon med en väl utrustad krigsflotta, som bestod af 500 skepp, hvilka hade ombord 40,000 soldater och 10,000 sjömän. Den 5 juli blef Alexandria intaget och befästades genast. Den 23 utkämpades det afgörande slaget vid pyramiderna, i hvilket mameluckerna med stor tapperhet och förtviflan kämpade om fältet, men likväl icke kunde mäta sig med de bättre inöfvade franska legionerna. Murad Bey förlorade alla sina kanoner, 400 kameler och 3,000 man. Fransmännens förlust var jämförelsevis obetydlig. Den 24 intågade Bonaparte i Kairo, Egyptens hufvudstad, och väntade nu blott på tillbakagåendet af Nilens öfversvämningar för att förfölja Murad Bey till öfre Egypten, dit han hade flytt med sitt illa tilltygade rytteri, och sålunda fullborda hela landets eröfring. På detta sätt var konungen i Söderlandet i stånd att göra blott ett svagt motstånd mot honom.

Emellertid började Napoleons ställning att blifva osäker vid denna vändpunkt. Den franska flottan, som var hans enda förbindningsmedel med hemlandet, förstördes af engelsmännen under Nelson vid Abukir. Den 2 september af samma år, 1798, förklarades krig mot Frankrike af den turkiske sultanen, under ett anfall af afundsjuka mot Frankrike, som listigt närdes af de engelska sändebuden i Konstantinopel, och under förargelse öfver, att Egypten, som så länge varit halft beroende på det ottomanska riket, skulle blifva förvandladt till en fransk provins. På detta sätt drog konungen i Nordlandet [Turkiet] mot honom [Frankrike] i samma år, som konungen i Söderlandet [Egypten] sammandrabbade med honom, och båda dessa händelser skedde "på ändens tid," hvilket är ett annat afgörande bevis på, att år 1798 är, den tidpunkt, vid hvilken denna period börjar. Men allt detta är ett bekräftande af, att denna tillämpning af profetian är riktig; ty så många händelser, som så fullkomligt öfverensstämde med profetians förutsägelser, kunde icke inträffa vid denna tid utan att vara en uppfyllelse af densamma.

Var utdragandet af konungen i Nordlandet eller Turkiet likt ett stormande i jämförelse med Egyptens framryckande? Napoleon hade nästan förintat Egyptens härar; han sökte att göra detsamma med sultanens arméer, hvilka hotade honom med ett anfall från asiatiska sidan. Med 18,000 man började han sin marsch från Kairo till Syrien den 27 febr. 1799. Först eröfrade han El-Arish, en fästning i öknen, därefter Jaffa (kallas Joppe i Bibeln), besegrade invånarna i Naplous i Zeta och var åter segerrik vid Jafet. Emellertid hade en stark turkisk truppkår förskansat sig i St. Jean d' Acre och svärmar af mohammedanska ryttare hade församlat sig bland Samanens berg för att anfalla fransmännen i flanken, när de skulle belagra Acre. Sir Sidney Smith visade sig vid samma tid framför St. Jean d'Acre med två engelska skepp, förstärkte den turkiska garnisonen på den platsen och tog de belägringsredskap, som Napoleon hade skickat öfver hafvet från Alexandna. Snart ankom äfven en turkisk flotta, hvilken, tillsammans med de ryska och engelska fartygen; som verkade gemensamt, utgjorde de "många skepp," konungen i Nordlandet förde med sig.

Belägringen började den 18 mars. Napolion blef två gånger bortkallad för att rädda några franska afdelningar från att falla i händerna på de mohammedanska horder, som uppfyllde landet. Två gånger gjordes också en bresch i stadens mur; men angriparna mötte ett sådant häftigt motstånd från garnisonen, att de trots de största ansträngningar voro tvungna att uppgifva striden. Sedan belägringen räckt i sextio dagar, måste Napoleon upphäfva densamma, och för första gången i sin militäriska lefnadsbana lät han gifva befallning om reträtt samt uppbröt -för att återvända till Egypten den 21. maj 1799.

"Svämma öfver och utbreda sig." Så vida hafva vi funnit, att den i profetian framställda drabbningen af konungen i Söderlandet och framstormandet af konungen i Nordlandet mot franska makten öfverensstämma med historiska fakta. Vi hafva likväl nu kommit till en punkt, där bibelutläggares åsikter börja att skilja sig från hvarandra. På hvilken syfta orden: "Svämma öfver och utbreda sig?" - På Frankrike eller konungen i Nordlandet? Tillämpningen af den återstående delen af detta kapitel beror på svaret till denna fråga. Från denna punkt följas två uttolkningslinier. Några tillämpa orden på Frankrike och söka att finna en uppfyllelse af dem i Napoleons lefnadsbana. Andra tillämpa dem på konungen i Nordlandet och hänvisa följaktligen för en uppfyllelse af dem till händelser i den turkiska historien. Vi tala blott om dessa två åsikter, ehuru många söka att bringa påfvedömet i förbindelse därmed, hvilket försök likväl går så långt från målet, att vi icke behöfva uppehålla oss med att betrakta detsamma. Om ingendera af dessa åsikter är fri från svårigheter, som vi förmoda, att ingen vill påstå den vara, så återstår blott, att vi taga den, som har de största bevisen på sin sida. Och vi skola finna en, som har sådana öfvervägande bevis öfver alla andra till sin fördel, att knappast något tvifvel kan härska med han syn till dess riktighet.

Angående tillämpningen af denna del af profetian på Napoleon eller Frankrike under hans anförarskap finna vi icke, så långt som vi äro kända med hans historia, några händelser, hvilka vi kunna framföra med någon grad af säkerhet såsom en uppfyllelse af den återstående delen af detta kapitel, och vi kunna därför icke inse, huru det kan tillämpas på honom. Den måste därför uppfyllas af Turkiet, såvida det icke kan bevisas l), att uttrycket konungen i Nordlandet" icke betecknar Turkiet. eller 2) att det finnes någon annan makt, förutom antingen Frankrike eller konungen i Nordlandet, hvilken uppfyller denna del af förutsägelsen. Men om Turkiet, som nu besitter det landområde, hvilket utgjorde den norra delen af Alexanders rike, icke är konungen i Nordlandet i denna profetia, då äro vi lämnade utan någon princip att leda oss i uttolkningen af densamma; och vi förmoda, att alla skola öfverensstämma med oss, att ingen annan anledning kan finnas, som berättigar införandet af en annan makt har. Den franske konungen och konungen i Nordlandet äro de enda makter, på hvilka förutsägelsen kan tillämpas. Uppfyllelsen måste återfinnas hos dessa.

Många punkter i detta bibelställe gynna tydligen den åsikten, att ett öfverförande af hufvudinnehållet af profetian från den franska makten till konungen af Nordlandet återfinnes ,i den sista delen af vers 40. Konungen i Nordlandet framställes kort förut såsom stormande fram med hästar och ryttare och många skepp. .Sammanstötningen mellan denna makt och den franska hafva vi redan uppmärksammat. Konungen i Nordlandet med sina bundsförvanters bistånd segrade i denna strid, och fransmannen, hvilkas försök tillintetgjordes, blefvo tillbakadrifna till Egypten. Nu synes det för oss vara den mest naturliga tillämpningen, att uttrycket ”svämma öfver och utbreda sig" afser den makt,. hvilken segrande utgick ur striden, och denna makt var Turkiet. Vi skola blott tillägga, att en person, som är förtrogen med ebreiskan, försäkrar oss, att satsbindningen i detta ställe fordrar, att de citerade orden tillämpas på konungen i Nordlandet, enär dessa ord beteckna resultatet af den rörelse, hvilken just förut liknas vid våldsamheten ,af ett stormväder.

Vers 41. Han skall ock falla in i det härliga landet, och många andra länder skola blifva hemsökta; men dessa skola komma undan hans hand: Edom och Moab, och hufvuddelen af Ammons barn.

De fakta, som just äro framställda angående fransmännens fälttåg mot Turkiet och de förras tillbakadrifvande vid St. Jean d'Acre, hafva vi hufvudsakligen tagit ur "Encyclopedia Americana." Från denna källa taga vi vidare detaljer angående fransmännens återtåg mot Egypten och de påföljande motgångar, hvilka tvingade dem att utrymma det landet.

Uppgifvande ett fälttåg, i hvilket en tredjedel af armen hade fallit offer för krig och farsoter, droga fransmännen sig tillbaka från St. Jean d'Acre, och efter en besvärlig marsch af tjugusex dagar intågade de åter i Kairo i Egypten. På detta sätt uppgåfvo de alla sina eröfringar i Judeen; och "det härliga landet," Palestina, med alla dess provinser, kom åter under det tryckande turkiska herraväldet. Edom, Moab och Ammon, som lågo utom Palestinas gränser, söder och öster om Döda hafvet och Jordan och utanför turkarnas marschlinie från Syrien till Egypten, undgingo det fälttågets ödeläggelser. D:r Adam Clarke gifver följande anmärkning under detta ställe: "Dessa och andra arabiska stammar hafva de [turkarna] aldrig varit i stånd att underkufva. De innehafva ännu öknarna och erhålla en årlig tribut af fyra tio tusen guldkronor från de ottomanske härskarne för att de skola tillåta pilgrimskaravanerna till Mekka hafva fritt genomtåg."

VERS 42. Ja, han skall uträcka sin hand mot främmande länder, och Egyptens land skall icke slippa undan.

Vid fransmännens återtåg till Egypten landsatte en turkisk flotta 18,000 man vid Abukir. Napoleon angrep genast platsen, sprängde fullständigt den turkiska styrkan och återställde sitt herravälde i Egypten. Men vid denna tid kallade stora motgångar, som mötte de franska vapnen i Europa, Napoleon hem till Frankrike att sörja för dess välfärd. Befälet öfver trupperna i Egypten öfverlämnades till general Kleber, hvilken, efter en tid af outtröttlig verksamhet för armens bästa, blef mördad af en turk i Kairo, hvarpå Abdallah Menou erhöll öfverbefälet. Med en här, som ej kunde förstärkas, var hvarje förlust betydlig.

Emellertid hade den engelska regeringen, som var turkarnas bundsförvandt, beslutat att rycka Egypten ur fransmännens händer. Den 13 mars 1800 landsatte en engelsk flotta en truppstyrka vid Abukir. Fransmännen angrepo dem följande dag, men blefvo tvungna att draga sig tillbaka. Abukir uppgafs den 18. Den 28 bragtes nya förstärkningar af en turkisk flotta och storvisiren nalkades från Syrien med en stor arme. Den 1 april öfverlämnade sig Rosetta till de förenade engelska och turkiska härarna. Vid Romanie blef en fransk kår, som bestod af 4,000 man, slagen af 8,000 engelsmän och 6,000 turkar. Vid Elmenayer blefvo den 6 maj 5,000 fransmän tvungna att draga sig tillbaka för storvisiren, som framträngde mot Kairo med 20,000 man. Hela franska armen var nu instängd i Kairo och Alexandria; Kairo kapitulerade den 27 juni och Alexandria den 2 sept. Fyra veckor därefter, den 1 oktober 1801, blefvo fredsförhandlingarna under tecknade i London.

"Egyptens land skall icke slippa undan," voro profetians ord. Detta språk tyckes innefatta, att Egypten skulle bringas i underdånighet till någon makt, från hvilkens herravälde det önskade att blifva befriadt. Huru stod den allmänna meningen i Egypten angående Frankrike och Turkiet? De föredrogo det franska herraväldet. I R. R. Maddens bok, "Resor i Egypten, Nubien, Turkiet och Palestina under åren 1824-27." som utgafs i London 1829, säges det, att fransmännens nederlag beklagades mycket af egyptierna, och att dessa prisade de förra såsom välgörare; att de "den korta tid de uppehöllo sig där, lämnade spår af förbättringar efter sig"; och att Egypten skulle nu hafva varit jämförelsevis civiliseradt, om de kunde hafva stadfäst sin makt. I följd af detta vittnesbörd är det tydligt, att fransmännen icke skulle möta något stort motstånd i Egypten; och att egyptierna därför icke hyste någon önskan att slippa ur deras händer. Däremot var det deras önskan att slippa ur den turkiska maktens händer, men de kunde det icke.

VERS 43. Han skall bemäktiga sig skatter af guld och silfver och allehanda kostbara ,ting i Egypten; och libyer och etioper skola följa i hans spår.

För att belysa denna vers anföra vi följande:
"Historien gifver oss följande fakta: Sedan fransmännen blifvit utdrifna ur Egypten, och turkarna tagit det i besittning, tillät sultanen egyptierna att omorganisera sin regering som den var, innan fransmännen togo den i besittning. Han begärde hvarken soldater, kanoner eller fästningar af egyptierna utan lämnade dem att oberoende ordna sina egna angelägenheter med det viktiga undantaget, att han gjorde nationen skattskyldig under sig. I fördragsartiklarna mellan sultanen och paschan i Egypten kom man öfverens om, att egyptierna skulle årligen betala till den turkiska regeringen en viss summa i guld och silfver samt sex hundra tusen mått majs och fyra hundra tusen mått korn.""HistoriE- Echoes of the Voice of God," sid. 49.

"Libyer och etioper," de "Cushim," säger d: r Clarke, "de obesegrade araberna," hafva alla sökt turkarnas vänskap, och många af dessa stammar ära skattskyldiga under dem ännu i dag.

VERS 44. Då skall han från öster och norr få höra rykten, som förskräcka honom; och han skall draga ut i stor vrede för att förgöra och tillspillogifva många.

Under denna vers gör d: r Clarke en anmärkning, som förtjänar att omnämnas. Han säger: "Denna del af profetian är likväl ännu icke uppfylld." Han gjorde denna anmärkning 1825. På ett annat ställe i betraktande af profetian säger han: "Om den turkiska makten åsyftas i denna vers, såsom händelsen är i de föregående verserna, så kanhända det betecknar, att perserna i öster och ryssarna i norr skola vid någon tid bringa den ottomanska regeringen i stora förvecklingar."

Emellan denna år 1825 af d : r Clarke uttalade förmodan och Krimkriget under åren 1853-1856 ligger en i ögonen fallande öfverensstämmelse, alldenstund de makter, han åsyftar - perserna i öster och ryssarna i norr - voro just de, hvilka anstiftade detta krig. Rykten från dessa makter förskräckte honom [Turkiet] . Deras hållning och rörelser uppväckte vrede och hämndkänslor hos sultanen. Enär Ryssland var den förnämsta af de angripande parterna, vände sig sultanen först mot denna makt. Turkiet förklarade krig mot sin mäktige nordiske granne år 1853. Världen såg med förvåning, hur en regering, som länge hade benämnts "den sjuke mannen i Östern," hvilkens armé var modfälld och sedefördärfvad, hvilkens kassahvalf voro tomma hvilkens härskare voro fördärfvade och enfaldiga och hvilkens upproriska undersåtar hotade med uppror, störtade sig med en sådan häftighet i striden. Profetian sade, att de skulle "draga ut ,i stor vrede"; och när de sålunda drogo ut i det omnämnda kriget, sade en amerikansk skrifvare, i det han på ett världsligt framställningssätt beskref de turkiska trupperna: "De kämpade som djäflar." Det är sant, att England och Frankrike snart kommo till Turkiets hjälp; men det drog ut på det förut beskrifna sättet och vann, såsom historien visar, många viktiga segrar, innan det erhöll bistånd af dessa makter.

VERS 45. Och sina palatstält skall han slå upp mellan hafvet och helgedomens härliga berg. Men han går till sin undergång, och ingen skall finnas, som hjälper honom.

Vi hafva nu följt profetian .i Daniels elfte kapitel steg för steg och vers för vers, och hafva så till vida funnit händelser, som motsvara alla dess förutsägelser. Enligt historien har alltsammans blifvit uppfylldt, förutom denna sista vers. Förutsägelserna i föregående vers hafva gått i fullbordan inom en tid, som lätt kan erinras af det nu lefvande släktet, men den i vers 45 framställda profetian för oss förbi vår egen tid och försätter oss i framtiden; ..ty ingen makt har ännu utfört de handlingar, som här äro beskrifna. Men denna profetia skall blifva uppfylld; och dess uppfyllelse måste ske genom den makt, hvilken oafbrutet varit föremål för profetian från vers 40 till och med denna vers. Om den tillämpning, vi hafva gifvit företrädet, är den rätta, så kunna vi förvänta, att Turkiet skall gifva upphof till den händelse, som här är antydd.

Man lägge märke till, på hvilket enkelt sätt denna rörelse kunde uppfyllas. Palestina, i hvilket land "helgedomens härliga berg" finnes, på hvilket Jerusalem ligger, "mellan hafvet" (hafven, se eng. Bib.), det Döda hafvet och Medelhafvet, är en turkisk provins; och skulle turkarna blifva tvungna att skyndsamt draga sig tillbaka från Europa, kunde sultanen lätt gå till någon punkt inom sina egna besittningar och uppslå sitt tillfälliga hufvudkvarter, som här passande beskrifves såsom hans palatslika tält; men han kunde icke gå utom dem. Den ryktbaraste punkt, som finnes inom Turkiets gränser i Asien, är Jerusalem.

Läggen äfven märke till, huru användbart språket i denna vers är på denna makt: Han "går till sin undergång, och ingen skall finnas, som hjälper honom." Detta uttryck innebär tydligen, att denna makt förut erhållit hjälp. På hvilka fakta kunna vi härvid stödja oss? - I kriget mot Frankrike under åren 1798-1801 bistodo England och Ryssland sultanen. I kriget mellan Turkiet och Egypten under åren 1838-1840 förmedlade England, Ryssland, Österrike och Preussen till Turkiets fördel. I Krimkriget, 1853-56, understödde England, Frankrike och Sardinien turkarna. I det sista rysk-turkiska kriget lade sig stormakterna i Europa mellan för att hämma Rysslands framgång. Om Turkiet icke hade erhållit någon hjälp vid dessa olika tillfällen, skulle det troligen icke kunnat bibehålla sin ställning. Det är äfven ett kändt faktum, att sedan störtandet af den ottomanska öfverhögheten 1840 hat denna makt i verklighet ägt bestånd blott genom tillåtelse af de europeiska stormakterna. Utan deras tillförsäkrade understöd skulle Turkiet icke länge blifva i stånd att bibehålla äfven en föregifven tillvaro; och när det. undandrages, måste den bräckliga statsbyggnaden gå i grus. Profetian säger äfven att konungen "går till sin undergång, och ingen skall finnas, som hjälper honom" och vi kunna helt naturligt sluta häraf, att han går till sin undergång, emedan ingen hjälper honom - ty det understöd, som han förut har erhållit, undandrages honom.

Ända sedan Peter den stores dagar har Ryssland närt en önskan att drifva halfmånen från de europeiska farvattnen. Denne namnkunnige furste; som år 1688, vid sexton års ålder, blef kejsare öfver hela Ryssland, regerade med stor framgång till 1725, en tid af trettiosju år, samt efterlämnade åt sina efterföljare sin ryktbara "sista vilja och testamente," hvari meddelades vissa viktiga instruktioner, som ständigt skulle iakttagas och efterföljas. Den nionde artikeln i detta "testamente" ålade de efterkommande att handla på följande sätt:

"Att använda alla möjliga medel för att komma i besittning af Konstantinopel och Ostindien (ty den som segrar öfver dem, är världens rätte härskare); att alltid anstifta krig i Turkiet och Persien; att anlägga fästningar vid Svarta hafvet; att söka gradvis få kontroll öfver hafvet äfvensom öfver Östersjön, ty detta är en dubbel punkt, som är nödvändig för förverkligandet af våra planer; att så mycket som möjligt påskynda Persiens upplösning; att genomtränga till den Persiska viken.; att,. om möjligt, återställa den gamla handeln med Levanten via Synen; att framtränga till Ostindien, som är världens stora nederlags plats. Då vi en gång komma dit, kunna vi reda oss utan Englands guld."

Den elfte artikeln lyder: "Intresseren österrikiska kejsarhuset i turkarnas utdrifvande ur Europa och lugnen dess protester, då Konstantinopel eröfras (sedan man förut har anstiftat krig mellan de gamla staterna i Europa) genom att gifva Österrike en del af eröfringen, hvilken sedermera må eller kan blifva återtagen."

Följande fakta i ryska historien skola visa, huru ståndaktigt detta förfaringssätt har blifvit efterföljdt:

"Är 1696 tog Peter den store den Asowska sjön från turkarna och behöll den. Därefter eröfrade Katarina den stora Krim. Genom freden i Bukarest 1812 erhöll Alexander I en del af Moldau och den vackert benämnda provinsen Bessarabien med sina äpple-, persike- och körsbärsdistrikt. Sedan kom den store Nikolaus, hvilken förvärfvade sig rättighet till fri skeppsfart på Svarta hafvet, Dardanellerna och Donau, men hvilkens omåttliga eröfringsgirighet störtade honom i Krim-kriget, hvarigenom han förlorade Moldau och rättigheten till skeppsfart på Donau och inskränkt skeppsfart på Svartahafvet. Detta var utan tvifvel ett svårt nederlag för Ryssland, men det utsläckte likväl icke dess afsikter mot den ottomanska makten, ej heller bidrog det i någon väsentlig grad till att förstärka det ottomanska kejsardömet. Tålmodigt afvaktande sin tid, har Ryssland afväntat och beaktat händelsernas gång, och år 1870, när alla de västra nationerna afvaktade utgången af det fransk-preussiska kriget, förkunnade det för dessa makter, att det icke längre ämnade voro bundet genom fördraget år 1856, hvilket inskränkte bruket af Svarta hafvet; och sedan den tiden har det hafvet varit, såsom det var för ett tusen år sedan, i alla afseenden ett mare Russicum [ett ryskt haf].

Napoleon Bonaparte genomskådade ganska väl Rysslands planer och förstod vikten af de rörelser, det ämnade företaga. Medan han var en fånge på ön St. Helena, uttryckte han under ett samtal med sin guvernör, Sir Hudson Low, sina åsikter i följande ordalag:

"Under förloppet af några år skall Ryssland vara i besittning af Konstantinopel, en del af Turkiet och hela Grekland. Detta anser j ag för att vara lika säkert, som om det redan försiggått.' Allt det smicker och alla de artigheter, som Alexander slösade på mig, skedde endast på den grund, att jag skulle gifva mitt samtycke till den planens utförande. Jag ville icke gifva detta, emedan jag insåg, att jämvikten mellan Europas makter skulle blifva förstörd. Så snart Ryssland kommer i besittning af Konstantinopel, drager den till sig hela handeln på Medelhafvet, blifver en sjömakt, och sedan vet Gud, hvad som kan hända. Ändamålet med mitt infall i Ryssland var att förhindra detta, i det jag ville grunda en ny stat mellan det och Turkiet, hvilken jag ämnade uppsätta såsom ett varaktigt hinder mot Rysslands eröfringar i Östern."

Kossuth hyllade äfven samma åsikt angående den politiska ställningen, i det han sade: "I Turkiet skall världens öde afgöras."

Ofvan anförda ord af Napoleon med hänsyn till förstöringen af "jämvikten mellan Europas makter" uppenbara den bevekelsegrund, som har förmått stormakterna att så länge fördraga tillvaron på kontinenten af en nation, som hade en främmande religion och hvars historia är kännetecknad af många grymma handlingar. Konstantinopel anses allmänt såsom den största strategiska punkt i Europa; och makterna äro kloka eller afundsjuka nog att inse eller inbilla sig, att i händelse någon af de europeiska makterna får ett varaktigt fotfäste på den punkten, såsom Ryssland önskar att göra, 'så skall denna makt blifva i stånd att föreskrifva villkor för hela det öfriga Europa. Ingen af makterna är villig, att någon annan makt skulle innehafva denna ställning, och det enda möjliga sätt att afvända detta är, att de alla, genom hemlig eller öppen öfverenskommelse, förena sig att utestänga hvarandra och fördraga, att den odräglige turken bibehåller sin sjukliga asiatiska tillvaro på Europas mark. Sålunda upprätthålles denna "makt jämvikt," angående hvilken alla äro så ömtåliga. Men detta kan likväl icke alltid fortfara. Han "går till sin undergång, och ingen skall finnas, som hjälper honom."

Följande paragraf, tagen ur Philadelphia Public Ledger för augusti 1878, gifver en lärorik och ganska betecknande framställning af det turkiska områdets förminskning på senare tiden.

"Hvem helst som vill göra sig besvär med att betrakta en karta öfver det europeiska Turkiet för sextio år sedan och jämföra den med den nya kartan, uppdragen efter freden i San Stefano och inskränkt genom kongressen i Berlin, skall blifva stånd att göra sig ett omdöme öfver de händelser, som uttränga den ottomanska makten ur Europa. Då utsträckte. sig Turkiets nordliga gräns ända till Karpaterna, och öster om Seret-floden innefattade det Moldau så långt norr som till den 47: de nordliga breddgraden. Den kartan omfattade äfven, hvad nu är konungariket Grekland. Hela Serbien och Bosnien räknades dit. Men år 1830 blef Turkiets nordliga gräns tillbakaträngd från Karpaterna till Donaus södra strand, furstendömena Moldau och Walakiet blefvo förklarade oafhängiga af det turkiska riket och underkastades blott att betala en årlig tribut i penningar till Porten. Söder om Donau hade serbierna vunnit en liknande oafhängighet för sitt fädernesland. Grekland ilade äfven blifvit iståndsatt att stadfästa sitt oberoende. Då, liksom på senare tider, var turken vild och halsstarrig. Ryssland och Storbritannien föreslogo att göra Grekland till en vasallstat under turkiskt öfverherradöme. Detta vägrades, och resultatet därpå blef den fullkomliga förstöringen af den mäktiga turkiska flottan vid Navarino och upprättandet af ett oafhängigt konungarike i Grekland. På detta sätt blef Turkiet i Europa tillbakaträngdt på alla sidor. Och den nordliga gräns, som endast några få år sedan låg vid Donau, drages nu söder om Balkanbergen. Rumänien och Serbien hafva upphört att längre vara skattskyldiga och hafva intagit sin plats såsom konungariken bland staterna. Bosnien står under österrikiskt beskydd, likasom Rumänien stod under ryskt 1829. Ett vidare rättande af gränserna gifver turkiskt landområde till Serbien, Montenegro och Grekland. Bulgarien intager samma ställning, som Rumänien en gång innehade, ty det är ett själfregerande furstendöme oafhängigt af Porten och betalar blott en årlig tribut. Äfven söder om Balkan är turkarnas makt förlamad, ty Rumelien står under egen regering, med en kristen guvernör såsom öfverhufvud. Så blifver gränsen af det turkiska territoriet i Europa ännu en gång tillbakaträngd på alla sidor, till dess det mm återstår af detsamma, utgör blott en skugga af hvad det var för sextio år sedan. Det har varit Rysslands politik och kamp att åstadkomma detta resultat under mer än ett halft århundrade; ty nästan hela den tidsperioden har det varit någon af de andra 'makterna,' som kämpat för att bibehålla 'odelbarheten' af det turkiska kejsardömet. Hvilken politik har haft framgång och hvilken har misslyckats, skall en jämförelse af kartor med ett mellanrum af tjugufem år utvisa. Det europeiska Turkiet har hopkrympts under det sista halfseklet. Det krymper tillsammans mot Asien, och om än alla makterna förutom Ryssland skulle förena sina stridskrafter för att upprätthålla det ottomanska herraväldet i Europa, så ses likväl i de sista femtio årens historia en tydlig af sikt att göra deras försök om intet."

Sedan 1878 har syftningen af alla rörelser i Orienten visat en allt större påtryckning med hänsyn till bortdrifvandet af den turkiska regeringen från europeisk mark. Det sista steget togs i oktober 1908, när Bulgarien tillika med östra Rumelien blef en oafhängig stat samt när Bosnien och Herzegovina förenades med Österrike.

Emellertid har den turkiska regeringen genomgått en plötslig och underbar förändring samt har intagit sin plats bland Europas konstitutionella regeringar. I juli 1908 afgick sultanen Abdul Hamid II under påtryck från "ungturkarna," det revolutionära partiet, som lyckats få större delen af armen öfver påsin sida, den 1876 antagna grundlagen infördes åter och ett möte af den deputerade kammaren eller turkiska riksdagen utlystes. En reaktionär rörelse, som instigerades af sultanen och åtföljdes af ett gräsligt slaktande af armenier å det närgränsande asiatiska området igångsattes men underkufvades snart af regeringstrupperna; sultanen afsattes och hölls i fängsligt förvar, och hans broder, som antog titeln Mohammed V, upphöjdes på tronen. Under den sålunda upprättade konstitutionella regeringen garanteras turkiska medborgare af alla klasser och religionsbekännelser personlig frihet och jämlikhet inför lagen samt äfven fria skolor och tryckfrihet, men allt detta är dock ännu ej till fullo förverkligadt.

Denna önskvärda förändring i de turkiska regeringsaffärerna kan dock ej förhindra turkens fördrifvande från europeisk mark.

Hvar skall han då uppslå sina palatslika tält? I Jerusalem? - Denna är tydligen den mest sannolika platsen. Newton, i sitt verk öfver profetiorna, sid. 318, säger följande: "Mellan hafvet och helgedomens härliga berg måste, såsom vi redan hafva visat, beteckna någon del af det heliga landet. Där skall turken uppslå sitt läger med hela sin makt; likväl 'går han till sin undergång, och ingen skall finnas, som -hjälper honom' - ty ingen skall kraftigt hjälpa honom eller befria honom."

Tiden skall snart afgöra denna sak. Och när detta sker, hvad följer sedan? - Händelser af det mest betydelsefulla intresse för jordens alla invånare, såsom nästa kapitel visar.