VERS 1. På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten, som står såsom försvarare för ditt folks barn; och då kommer en tid af nöd, hvars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till, ända till den tiden. Men på den tiden skola af ditt folk alla de varda frälsta, som finnas skrifna i boken.

EN bestämd tid är angifven i denna vers, icke en tid, som blifvit uppenbarad i namn eller symboler, hvilka beteckna något särskildt år eller någon särskild månad eller dag utan hellre en tid, som är utmärkt genom en viss händelse och förbunden med densamma. "På den tiden." Hvilken tid? - Den tid till hvilken vi blifvit förda i slutversen i det föregående kapitlet - den tid, när konungen i Nordlandet skall uppslå sina palatslika tält på det härliga, heliga berget; med andra ord, nar turken, förjagad från Europa, skall skyndsamt upprätta sitt tillfälliga regerings säte i Jerusalem. I våra betraktelser öfver sista delen af föregående kapitel anförde vi några af de Inflytanden, som redan utöfvas för att utföra detta ändamål, och några af de tecken, af hvilka vi kunna förstå, att turken skall blifva tvungen att taga detta steg. Och när denna händelse inträffar, går han till sitt slut; och då kunna vi, enligt denna vers, förvänta, att Mikael, den store fursten, skall träda upp. Denna rörelse på Turkiets sida är tecknet för Mikaels uppträdande; d. ä. det betecknar, att denna händelse är den nästföljande i ordningen. För att undvika allt missförstånd, må läsaren icke tänka, att vi här uppställa den åsikten, att den nästa rörelsen mot turkarna kommer att drifva dem från Europa, eller att, sedan de hafva förlagt ,sin hufvudstad ,till Jerusalem, Kristus genast börjar sin regering utan förloppet af någon dag eller timme af tiden. Men händelserna skola, enligt vår mening, blifva uppfyllda i följande ordning: 1) en ytterligare påtryckning, som på något sätt skall verkställas, utöfvas på turken; 2) i följd häraf drager han sig tillbaka från Europa; 3) han intager slutligen en ställning i Jerusalem; 4) Mikael träder upp, d. ä. Kristus börjar sin regering och kommer i himmelens skyar. Det är icke skäligt att antaga, att någon längre tid förflyter mellan dessa händelser.

Men hvem är Mikael? Hvadör träder han upp? - Hos Judas (vers 9) benämnes Mikael öfverängeln. Detta betyder den förnämste ängeln eller öfverhufvudet för alla änglarne. Det finnes blott en sådan. H vem är det? -- Det är den ängel, hvilkens röst höres från himmelen, när de döda uppstå (1 Tess. 4: 16). Hvilkens röst höres i förbindelse med den händelsen? - Rösten af vår Herre Jesus Kristus (Joh.5:28). Om vi följa bevisföringen tillbaka och taga detta faktum såsom grundlag, komma vi till följande slutsatser: Guds Sons röst är öfverängelns röst; öfverängeln är således Guds Son. Men öfverängeln är Mikael, följaktligen är Mikael Guds Son. Daniels uttryck: "Den store fursten, som står såsom försvarare för ditt folks barn," är ensamt tillräckligt att igenkänna den, om hvilken här talas, såsom människornas Förlossare. Han är lifvets furste (Apg. 3: 15) ; och Gud har upphöjt honom att voro "en höfding och en Frälsare" (Apg. 5: 31). Han är den store Fursten. Det finnes ingen större än han förutom Fadern själf. Han "står såsom försvarare för ditt folks barn." Han nedlåter sig att antaga Guds tjänare i deras arma, dödliga tillstånd och återlösa dem såsom undersåtar i sitt kommande rike. Han står på vår sida. Hans folk behöfves för uppfyllelsen af hans framtidsplaner, en oskiljaktig del af det köpta arfvet; och de skola blifva hufvudorsakerna i den glädje, för hvilkens ernående Kristus uthärdade all den uppoffring och allt det lidande, som hafva utmärkt hans förmedling till det fallna människosläktets bästa. Hvilken obeskriflig ära! Måtte en evig tacksamhet återskänkas honom för hans nedlåtenhet och barmhärtighet mot oss! Måtte riket, makten och härligheten voro hans i all evighet!

Vi komma nu till den andra frågan: H vad betyder uttrycket, att Mikael skall "träda upp" eller stå upp? Nyckeln till uttydningen af detta uttryck gifves oss i vers. 2 och 3 i det elfte kapitlet: "Se, ännu tre konungar skola uppstå i Persien"; och "sedan skall en väldig konung uppstå, och han skall vara rådande med stor makt." Icke det ringaste tvifvel kan finnas angående uttryckens betydelse i dessa händelser. Konungarna öfvertaga riket i afsikt att härska. Samma uttryck i den för vår betraktelse föreliggande versen måste beteckna detsamma. Vid den tiden skall Mikael uppstå, taga konungariket och börja att härska.

Men regerar icke Kristus för närvarande? - Jo, han regerar tillsammans med sin Fader på hans tron öfver alla furstendömen i världen (Ef. 1:20-22; Upp. 3:21). Men denna tron eller detta rike öfverlämnar han vid slutet af denna förbundstid (1 Kor. 15: 24); och då börjar han sin regering, som framställes i denna text, när han uppstår eller tager sitt eget rike, som är den länge utlofvade tronen af hans fader David, och upprättar ett herravälde, på hvilket ingen ände. finnes. (Luk. 32,33).

Det är icke nödvändigt, att vi har företaga en undersökning af alla de händelser, som utgöra denna förändring i vår Herres ställning eller äro oskiljaktigt förknippade därmed. Det är tillräckligt att säga, att då hafva denna världens riken blifvit "vår Herres och hans Smordes" rike. Hans prästerliga beklädnad utbytes mot hans kungliga skrud. Nådens verk är fullbordadt, och människosläktets pröfvotid är ändad. Den som då är oren är för alltid förlorad, och den som är helig är utom fara för att falla. Allas öden. äro afgjorda. Och från den tiden framåt, tills de förskräckta folken beskåda den majestätiska gestalten af sin förolämpade Konung i himmelens skyar, sönderslås folken såsom med en järnspira och krossas såsom lerkärl, i det de genomgå en sådan tid af nöd, som aldrig förut varit, genom en följ d af hemsökelser utan like i världens historia, hvilka alla sluta med, att vår Herre Jesus Kristus uppenbaras från himmelen i eldslåga för att hämnas på dem, som icke känna Gud eller lyda hans evangelium (2 Tess. 1: 7, 8; Upp. 11: 15; 22: 11, 12).

Så viktiga äro de händelser, som äga rum, att Mikael träderupp. Han "träder upp" på detta sätt, d. ä. erhåller besittning af riket, hvilket utmärker inträdandet af detta afgörande tidsskede i den mänskliga historien, för någon tidrymd, innan han personligen återvänder till denna jord. Huru viktigt är det icke därför, att vi hafva kännedom om hans ställning, så att vi kunna följa hans verks fortgång och veta, då det förskräckliga ögonblicket närmar sig, när hans förmedling för människorna upphör och vårt öde är besegladt för evigt.

Men huru kunna vi veta detta? Huru kunna vi afgöra hvad som föregår i den aflägsna himlarnas himmel, i helgedomen därofvan? - Gud har varit så god och lagt medlen för utforskandet af detta i våra händer. Han har låtit oss veta, hvilka händelser i himmelen försiggå samtidigt med vissa stora händelser på jorden. Genom de ting vi se, lära vi gången af de ting, som icke ses. Såsom vi från naturen göra oss en föreställning om dess Skapare, likaså urskilja vi genom jordiska företeelser och världsliga rörelser tiden, när vissa himmelska scener skola äga rum. När konungen i Nordlandet uppslår sina palatslika tält emellan hafvet och helgedomens härliga berg - en händelse, för hvilkens uppfyllelse vi redan se de förberedande stegen - uppstår Mikael, vår Herre; d. ä. han erhåller riket från sin Fader, innan han kommer tillbaka till denna jord. Eller det kunde framställas på följande sätt: Då afslutar vår Herre sitt ämbete såsom vår store Öfverstepräst, och människosläktets pröfvotid upphör. Den stora profetian rörande de 2,300 dagarna gifver oss bestämdt början af slutafdelningens verk i den himmelska helgedomen. Den oss föreliggande versen innehåller ledtråden, som för oss till den fastställda tiden, när helgedomen skall stängas.

I förbindelse med detta uppträdande af Mikael skall inträffa lon sådan tid af nöd, att dess like ej förut varit. I Matt. 24: 21 läsa vi om en stor vedermöda, "sådan som icke har varit från världens begynnelse intill nu, icke heller någonsin skall varda." Denna vedermöda, som uppfylldes i förtryckandet och förföljandet af församlingen genom den påfliga makten, är redan i det förflutna; medan den tid af nöd, som omtalas i Dan. 12: 1, ligger, enligt vår mening, ännu i framtiden. Hur kan det då gifvas två tider af vedermöda, som äro många år skilda åt och hvardera större än någon annan, som har varit före den, eller någon, som skulle komma efter? För att undvika någon svårighet här lägge man noga märke till följande åtskillnad: Den vedermöda, som omtalas i Matteus' evangelium, är en sådan, som kommer församlingen till del. Kristus talar till sina lärjungar och om sina lärjungar i kommande tider. De voro innefattade häri och för deras skull blefvo vedermödans dagar förkortade (vers 22), Däremot är den tid af nöd, som omtalas i Daniels bok, icke en tid för religiös förföljelse; utan en vedermöda, som kommer öfver alla folkslag. Det har icke varit någon, som liknar denna, "allt ifrån den dag, då [icke församlingen utan] människor blefvo till." Den kommer öfver hela världen. Denna vedermöda är den sista, som kommer öfver världen i dess närvarande tillstånd. I Matteus'evangelium åsyftas en tid, som efterföljer vedermödan; ty sedan den hade ägt rum, skulle ingen liknande svårighet komma öfver Guds folk. Men här i Daniels bok åsyftas icke någon tid, som efterföljer den omtalade nöden; ty denna vedermöda afslutar denna världens historia. Den innefattar de sju sista plågorna, som äro framställda i Upp. 16, och afslutas med uppenbarelsen af vår Herre Jesus, i det han kommer på sin skystig i eldslåga till att förgöra sina fiender, hvilka icke ville låta honom regera öfver dem. Men utur denna vederglödan skall enhvar blifva befriad, hvilken står skrifven i boken lifvets bok; "ty på Sions berg. , . . skall en salighet voro, såsom Herren sagt hafver, och när de andra kvarblifna, dem Herren kallande varder."

VERS 2. Och många af dem som sofva i mullen skola uppvakna, somliga till evigt lif och somliga till smälek och evig blygd.

Denna vers bevisar äfven, hur viktig den tidsperiod är, i hvilken Mikael träder upp eller med hvilken, såsom är framställdt i första versen af detta kapitel, Kristi regering tager sin början; ty den händelse, som här beskrifves i tydliga uttryck, är en uppståndelse af de döda. Är detta den allmänna uppståndelsen, som äger rum vid Kristi andra ankomst? Eller skall mellan Kristi mottagande af riket och hans återkomst till jorden i all sin uppenbarelses härlighet (Luk. 21: 27) inträffa en särskild uppståndelse, som motsvarar den här gifna beskrifningen? En af dessa händelser, måste det vara; ty hvarje förklaring i Skri Hen måste uppfyllas.

Hvarför kan det icke vara den förra, d. ä. den uppståndelse, som äger rum efter den sista basunens ljudande? Svar: Emedan blott de rättfärdiga (alla ogudaktiga äro uteslutna) hafva del i den uppståndelsen. De, som sofva i Kristus, uppväckas men endast de, ty de andra döda blifva icke åter lefvande förrän efter ett tusen år (Upp. 20: 5). Sålunda indelas den allmänna uppståndelsen af hela människosläktet i två stora afdelningar; nämligen, först, af de uteslutande rättfärdiga vid Kristi ankomst; för det andra af de uteslutande ogudaktiga ett tusen år efteråt.

Den allmänna uppståndelsen är icke en blandad uppståndelse. De rättfärdiga och de ogudaktiga uppstå icke om hvarandra ur sina grafvar på samma gång, utan hvardera klassen är afskild för sig själf, och tiden, som ligger mellan dessa åtskilda uppståndelser, är tydligt angifven att vara ett tusen år. Men i den uppståndelse, som omtalas 1 den oss föreliggande versen, uppstå både de rättfärdiga och de ogudaktiga tillsammans. Den kan därför icke utgöra den första uppståndelsen, som omfattar blott de rättfärdiga, ej heller den andra uppståndelsen, hvilken är inskränkt till blott de ogudaktiga. Om texten lydde sålunda: Många af dem som sofva i mullen, skola uppvakna till evigt lif kunde ordet "många" uttydas som om det innefattade alla de rättfärdiga och denna uppståndelse skulle då vara densamma som försiggå; vid Kristi andra ankomst. Men det faktum att texten säger, att somliga af de många äro ogudaktiga, som uppstå till försmädelse och evig blygd, förbjuder oss att göra en sådan tillämpning.

Den invändningen torde göras, att denna text icke bekräftar uppvaknandet af några andra än de rättfärdiga, enligt öfversättningen af Bush and Whiting, som lyder sålunda,: "Många af dem som sofva i mullen, skola uppvakna, dessa till evigt lif, de där till försmädelse och evig blygd." Först af allt torde man märka, att denna öfversättning (som under inga omständigheter står öfver kritiken) bevisar ingenting, tills det tydligt utelämnade ordet blifvit insatt. Några företaga sig att ersätta denna ellips på följande sätt: Och många af dem som sofva i mullen, skola uppvakna, dessa [de uppväckta] till evigt lif, de där [de icke uppväckta] till försmädelse och evig blygd." Man lägge åter märke till, att dessa ord ersätta icke ellipsen, utan endast bifoga en förklaring, som är en helt annan sak. Att ersätta ellipsen sker helt enkelt genom att insätta de ord, hvilka äro nödvändiga för att göra satsen fullständig. "Många af dem som sofva i mullen skola uppvakna," är en fullständig mening,' Både subjektet och predikatet äro uttryckta i hufvudsatsen. Nästa led: "Somliga [eller dessa] till evigt lif," är icke fullständig. Hvad fordras för att göra den fullständig? Icke en förklaring, som gifver någons mening angående hvilka personer betecknas med ordet "dessa" utan ett verb eller tidsord, som står som predikat till detta ord. Hvilket verb måste det voro? Detta måste afgöras genom den föregående hufvudsatsen i den fullständiga meningen, i hvilken orden skola uppvalma äro predikatet. Dessa ord äro således det predikat, som bör insättas: "Somliga [eller dessa] skola uppvakna till evigt lif." Om vi tillämpa samma regel på nästa led; "Samliga [eller de där] till försmädelse och evig blygd," hvilken i sig själf icke är en fullständig sats, finna vi oss nödsakade att ifylla samma ord och läsa den sålunda: "Somliga [eller de där] skola uppvakna till försmädelse och evig blygd." Någonting mindre än detta skulle icke göra satsen fullständig, och någonting annat än detta skulle förvända textens mening; ty det predikat, som bör ifyllas i en sats, kan icke gå utom det, som redan blifvit brukadt i samma mening. Bekräftelsen, som göres i texten, angår endast de många, som uppvakna. Ingenting bekräftas om de öfriga, som uppvakna. Att säga, att uttrycket "till försmädelse och evig blygd" användes om dem, när ingenting bekräftas om dem, är icke endast att kränka ställets mening utan äfven att åsidosätta språkets lagar. Af de många, som uppvakna, uppstå somliga till evigt lif och somliga till försmädelse och evig blygd, hvilket vidare bevisar, att uppståndelsen till medvetenhet gäller likaledes dessa senare; ty medan andra kunna känna och visa förakt för dem, som ,äro skyldiga, kan blygd kännas och visas blott af de skyldiga parterna. Därför innefattar denna uppståndelse, som redan blifvit visadt, några af både de rättfärdiga och de ogudaktiga, och den kan därför icke voro den allmänna uppståndelsen på den sista dagen.

Finnes det då någon plats för en särskild eller begränsad uppståndelse eller en antydan på något annat ställe, att en sådan händelse skall äga rum, innan Herren uppenbarar sig? Den uppståndelse, som här förutsäges, inträffar, när Guds folk befrias från den stora vedermödans tid, med hvilken denna världens historia afslutas; och af Upp. 22; 11 synes det som om denna befrielse händer, innan Herren uppenbarar sig. Det förskräckliga ögonblicket inträffar, då den som är oren och orättfärdig, förklaras vara orättfärdig för alltid, och den som är rättfärdig och helig förklaras helig för alltid. Då är hvarje persons sak afgjord. När detta utslag afkunnas öfver de rättfärdiga, måste det innefatta befrielse för dem; ty då äro de försatta i en ställning, hvar ej faran kan nå dem eller det onda ingifva dem fruktan. Men vid den tiden har Herren ännu icke uppenbarat .sig; ty han tillägger genast: "Se, jag kommer snart." Yttrandet af denna högtidliga befallning, hvilken beseglar de rättfärdiga för evigt lif och de ogudaktiga för en evig död, antages ske samtidigt med den starka rösten, hvilken höres från tronen i templet i himmelen, sägande: "Det är gjordt!" Denna röst är tydligen Guds röst, som så ofta åsyftas i beskrifningen af de scener, hvilka ära förbundna med den sista dagen. Joel talar om den, i det han säger (kap. 3: 16): "Herren upphafver ett rytande från Sion, och från Jerusalem låter han höra sin röst, så att himmelen och jorden bäfva. Men för sitt folk är Herren en tillflykt och för Israels barn ett värn." Således är Gud, vid denna tid, när hans röst höres från himmelen, just före Manniskosonens ankomst, en tillflykt för sitt folk, eller, hvilket är samma sak, han skaffar dem befrielse. Här alltså när Guds röst höres, när evighetens utslag förkunnas öfver människasläktet och den sista häpnadsväckande scenen just skall öppnas öfver en dömd värld, gifver Gud ett annat bevis och en annan underpant på sin makt inför de förvånade folken och uppväcker från döden en människoskara, som länge har sofvit under jordens stoft.

Sålunda se vi, att det gifves en tid och en plats för den uppståndelse, som omtalas i Dan. 12: 2. Vi tillägga nu ett ställe i Uppenbarelseboken, hvilket gör det nödvändigt att antaga, att en uppståndelse af detta slag skall äga rum. I Upp. 1: 7 läses; "Se, han kommer med skyarna [detta är otvifvelaktigt den andra ankomsten], och alla ögon [af de folk, som då lefva på jorden] och de som hafva stungit honom [de som togo en verksam del i korsfästelsens förskräckliga verk] skala se honom, och alla jordens folk skola jämra sig öfver honom." De som korsfäste Herren, skulle, så framt icke ett undantag gjordes med hänsyn till dem, förblifva i sina grafvar till slutet af de tusen åren och uppstå i den allmänna församlingen af de ogudaktiga vid den tiden. Men här säges det, att de beskåda Herren vid hans andra ankomst. De måste därför hafva en särskild uppståndelse för detta ändamål.

Det är visserligen ganska passande, att några, som äro utmärkta för helighet, hvilka hafva verkat och lidit för sitt hopp om en, kommande Frälsare men som dogo utan att skåda honom, skulle uppväckas en tid förut att få bevittna de scener, som åtfölja hans härliga uppenbarelse; såsom på ett liknande sätt ett stort sällskap uppstod ur sina grafvat efter hans uppståndelse för att beskåda hans uppståndna härlighet (Matt. 27: 52, 53) och åtfö1ja honom under jubel till hans plats på högra sidan af Majestätets tron i himmelen (Ef. 4: 8). Det är också passande, att några, som voro framstående i ogudaktighet, hvilka hafva gjort mest för att smäda Kristi namn och skada hans sak, i synnerhet de som förorsakade hans grymma död på korset och förhånade och begabbade honom i hans döds smärtor, skulle uppväckas, såsom en del af sitt lagliga straff, och beskåda hans återvändande i himmelens skyar såsom en himmelsk segrare, i ett för dem outhärdligt majestät och härlighet.

Man tillåte oss att göra ännu en anmärkning öfver denna text, innan vi lämna den. Hvad som här säges, antages af några utgöra ett godt bevis på att de ogudaktiga med fullt medvetande måste lida för evigt, enär enligt vår text sådana uppvakna till försmädelse och evig blygd. Huru kunna de lida allt detta för evigt; så framt de icke äro för evigt medvetna? Detta är klarare uttryckt i den eng. Bibeln, där det heter: "till blygd [eller skam] och evigt förakt," hvilket är en känsla, som andra hysa mot de skyldiga parterna, och icke nödvändigtvis innebär, att de, mot hvilka denna känsla riktas, hafva medvetande. Därför läsa några detta ställe sålunda: "Somliga till blygd och det eviga föraktet af sina följeslagare." Så skall det ock blifva. Blygd öfver ogudaktighet och fördärf skall bränna i deras själar, så länge de hafva en medveten tillvaro. När de försvinna, förtärda i följd af sina synder, uppväcka deras vederstyggliga karaktärer och brottsliga gärningar 'blott förakt hos de rättfärdiga, som är oförminskad och oförmildrad, så länge de hafva dem i åminnelse. Man kan därför icke finna något bevis för de ogudaktigas eviga pina i denna text.

VERS 3. De förståndiga skola då lysa, såsom fästet lyser, och de, som hafva fört de många till rättfärdighet, såsom stjärnor alltid och evinnerligen.

I marginalen i eng. Bibeln står ordet "lärarne" i stället för "de förståndiga." "Lärarne skola lysa såsom himmelens sken”; d. ä. naturligtvis de som lära sanningen och leda andra till kännedom om densamma, just innan den tid, när de händelser som omtalas i föregående vers, blifva uppfyllda. Det kostar något att voro la rare i de sista dagarna, enligt det sätt världen beräknar förlust och förtjänst. Det kostar rykte, hvila, bekvämlighet och ofta egendom; det medför arbete, kors, uppoffringar, förlust af vänskap, åtlöje och icke sällan förföljelse. Den frågan göres ofta: Huru kan ni hafva råd därtill? Huru kan ni hafva råd att hålla sabbaten och kanhända förlora er befattning förminska edra inkomster eller kanske helt och hållet utsätta inkomstkällorna för fara?. O blinda, narraktiga, simpla fråga! O, hviken kortsynthet, att betrakta den lydnad, som man är skyldig Gud, från en pekuniär ståndpunkt! Huru olika detta är mot de heliga martyrernas uppförande, hvilka icke hafva älskat sitt lif allt intill döden. Nej, frågan är hellre, hur kan man underlåta detta? När Gud befaller, kunna vi icke våga att voro olydiga. Om vi tillfrågas: Huru kunnen I hafva råd att hålla sabbaten och efterkomma andra plikter, som äro innefattade i lydnad för Gud? behöfva vi blott fråga till svar: Hur kunnen I harva råd att icke göra det? På den kommande dagen, när de som hafva sökt att rädda lifvet, skola mista det, och de som hafva varit villiga att våga allt för sanningens och sin gudomlige Herres skull, skola erhålla den härliga belöningen, som utlofvas I texten, och uppväckas för att lysa såsom himmelens sken och såsom. de oförgängliga stjärnorna i evigheters evighet, då skall det blifva uppenbaradt, hvilka hafva handlat vist och hvilka, tvärtom, hafva varit blinda och dåraktiga. De ogudaktiga och världsmänniskorna anse nu de kristna för dårar och galningar och lyckönska sig själfva öfver sin öfverlägsna slughet, i det de skytt hvad de kalla deras galenskap och sålunda undvikit deras förluster. Vi behöfva icke afgifva något. svar; ty de som nu lilla detta ;utslag, skola snart själfva taga det tillbaka och använda det på sig själfva med en i sanning fruktansvärd ehuru onyttig allvarlighet.

Det är emellertid den kristnes kostbara rättighet att fröjda sig öfver detta underbara löfte. Ett begrepp om dess storhet kan inhämtas blott från stjärnevärlden. Hvad äro dessa stjärnor lik hvilka rättfärdighetens lärare skola lysa i evigheters evighet? Huru mycken glans och härlighet och lång lefnad inne fattas i denna jämförelse?

Solen i vårt eget solsystem är en af dessa stjärnor. Om vi jämföra den med detta jordklot, på hvilket vi lefva (den bästa måttstook, vi här kunna använda) finna vi, att den är en himlakropp af icke liten storlek och härlighet. Vår jord är 8,000 eng. mil i genomskärning, men solens genomskärning är 885,680 eng. mil. I storlek är den en och en half million gånger större än vårt jordklot; och med hänsyn till själfva dess beståndsämne skulle den uppväga tre hundra femtio tusen sådana världskroppar som vår egen. Hvilken omätlighet är icke detta!

Likväl ät solen långt ifrån att voro den största eller klaraste af de himlakroppar, hvilka köra sina lysande vagnar i myriader genom himlarymderna. Hennes närhet (hon är blott omkr. nittiofem millioner eng. mil aflägsen) gifver henne en kontrollerande närvaro och inflytande öfver oss. Men lån t bort i den omätliga rymden, så långt att de endast synas s små ljuspunkter, lysa andra himlakroppar af en ansenligare storlek och präktigare härlighet. Förmedelst nutidens noggranna och kraftiga instrument har man utforskat, att Alpha Centauri, den närmaste fixstjärnan på den södra himmelen, är nitton tusen millioner mil aflägsen; men polstjärnesystemet är femton gånger så aflägset eller två hundra åttiofem tusen millioner mil, och det lyser med en glans, som motsvarar skenet af åttios ex solar lik vår; andra äro ännu större, såsom t. ex. Vega, hvilken utsånder ett ljus, motsvarande tre hundra fyratiofyra af våra solar; Kapella, fyra hundra trettio; Arkturus, fem hundra sexton o. s. v., till dess vi komma till den stora stjärnan Alcyon i stjärnbilden Plejaden (eller sjustjärnorna), från hvilken utströmmar öfver den himmelska rymden en ljusglans, som är tolf tusen' gånger större än den som utgår från den tunga världskropp, hvilken upplyser och kontrollerar vårt solsystem! Men hvarför synes den icke mera lysande för oss? - Ah t dess afstånd uppgår till tjugufem millioner genomskärningslinier af jordens omloppsbana; och den senare är icke mindre än ett hundra nittio millioner eng. mil långt Siffror äro för svaga att uttrycka sådana afstånd. Det är tillräckligt att säga, att dess strålande ljus måste genomlöpa rymden - såsom allt ljus rör sig, nämligen 192,000 eng. mil i sekunden - en tidsperiod af öfver sju hundra år, innan det når vår världskropp!

Några af dessa himlahvalfvets härskare regera ensamma liksom vår egen sol. Andra äro dubbla; d. ä. kroppar, som för oss synas vara blott en stjärna, bestå i verkligheten af två stjärnor eller solar med ett följe af planeter, hvilka röra sig omkring livarandra; andra äro tredubbla; några äro fyrdubbla, och en åtminstone är sexdubbel.

Förutom detta utvisa himlakropparna alla regnbågens färger. Några system äro hvita, andra blå, röda, gula och flera äro "röna; och detta betecknar, att planeterna i dessa system uppringa ett olika färgadt ljus från sina solar. Kastor gifver sina planeter ett grönt solljus; den dubbla polstjärnan gifver sina dt gult. I några äro de särskilda solarna, som höra till samma system, på olika sätt färgade. D:r Burr, i sin "Ecce Cœlum," Nid. 136, säger: "Som om det Södra korset blifvit gjordt till det skönaste föremål i hela himlarymden, återfinna vi i det en samling af öfver ett hundra olika färgade solar, nämligen röda, gröna, bill och blågröna, hvilka synas så tätt sammanträngda, att de, betraktade genom ett starkt teleskop, likna en praktfull blomsterbukett eller ett glänsande juvelsmycke."

Men hvad är åldern af dessa härliga kroppar? Några få år försvinna, och alla jordiska ting öfverdragas med ålderdomens mögel och antaga förgängelsens lukt. Huru mycket i denna vadd har icke helt och hållet förstörts t Men stjärnorna lysa ännu med samma glans, som de hade i begynnelsen. Cykler och århundraden hafva försvunnit, konungariken hafva uppstått och åter förfallit. Vi gå tillbaka bortom den mest dunkla och otydliga synkrets, som historien framställer för oss; vi gå tillbaka till det första ögonblick, som omtalas i den gudomliga uppenbarelsen, då den Allsmäktige framkallade ordning ur förvirringen och morgonstjärnorna lofvade Herren samt alla Guds barn fröjdade sig, och redan då hade stjärnorna anträdt sitt eviga kretslopp, men huru länge de hade existerat före denna händelse, veta vi icke. Stjärnkunniga berätta för oss om nebulosa (töckenlika stjärnsamlingar], som ligga på den yttersta gränsen af den tele skopiska synkretsen, hvilkas ljus i sin aldrig upphörande rörelse skulle behöfva fem millioner år för att nå oss under dess lopp. Så gamla äro dessa stjärnkroppar. Likväl är icke deras klarhet fördunklad eller deras kraft försvagad. Ungdomens dagg tyckes ännu ligga på dem i all sin friskhet. Inga brutna konturer utvisa, att deras förfall tagit sin början; ingen stapplande röreelse uppenbarar ålderdomens bräcklighet. Af. alla synbara ting stå dessa näst intill den gamle af dagar, och deras oförminskade härlighet är en profetia om evigheten.

Sålunda skola de, som hafva undervisat många till rättfärdighet, lysa i en härlighet, hvilken äfven skall bringa glädje till vår Förlossares hjärta; och sålunda skola deras år fortgå i alla evigheters evighet.

VERS 4: Men du, Daniel, må gömma dessa ord och försegla denna skrift intill ändens tid; många komma att rannsaka den, och insikten skall så växa till.

"Dessa ord" och "denna skrift," som omtalas i denna vers, hafva utan tvifvel afseende på de ting, hvilka hafva blifvit uppenbarade till Daniel i denna profetia. Dessa ting skulle gömmas och förseglas intill ändens tid; d. ä. de skulle icke särskildt genomforskas eller till någon stor utsträckning blifva förstådda, förrän den tiden' kom. Ändens tid började, såsom redan blifvit visadt, år 1798. Och enär boken var tillsluten och förseglad till ändens tid, så följer tydligen häraf, att vid den tiden eller från den tidpunkten skulle boken blifva öppnad; med andra ord, man skulle blifva i stånd att bättre förstå dess innehåll, och den allmänna uppmärksamheten skulle särskildt kallas till denna del af det gudomliga ordet. Det är onödigt att påminna läsaren om hvad som har blifvit gjordt med hänsyn till profetiska ämnen sedan den tiden. Profetiorna, i synnerhet. Daniels profetia, hafva, blifvit undersökta af alla bibelforskare, hvarhelst civilisationens ljus har utbredt sig öfver jorden. Och den återstående delen af versen, som är en förutsägelse om hvad som skulle äga rum sedan ändens tid börjat, lyder i öfverensstämmelse med detta: "Många komma att rannsaka den, och insikten skall så växa till." Daniels profetior äro nu lika tydliga för bibelforskaren som någon annan del af Skriften.

"Och insikten skall så växa till." Detta måste beteckna antingen förökningen af kunskaper i allmänhet, utvecklingen af konster och vetenskaper eller en förökning af kunskap med hänsyn till de ting, som blefvo uppenbarade för Daniel, hvilka voro gömda och förseglade till ändens tid. I hvilken bemärkelse man än tager uttrycket, se vi likväl en fullständig uppfyllelse af profetiorna. Betrakten det mänskliga förståndets märkvärdiga förrättningar och de konstverk af människohänder, som öfverträffa magikerns vildaste drömmar - allt utfördt inom de sista femtio åren. Tidningen Scientific American har uppgifvit, att inom denna tid hafva större framsteg blifvit gjorda på alla vetenskapliga områden och större framåtskridande uppnåtts i allt, som bidrager till hemlifvets bekvämlighet, i snabba affärs förrättningar bland människor och i försändandet af underrättelser från den ene till den andre, än alla uppfinningar tillsammans, hvilka gjorts under de föregående tre tusen åren, kunna uppvisa.

På den medfölj ande planschen har artisten, genom ett antal mindre teckningar, gifvit oss ett fågelperspektiv af några af de märkvärdigaste uppfinningarna och underbaraste vetenskapliga och mekaniska inrättningar i närvarande tid. De representera