Vers 1. I sitt andra regeringsår hade Nebukadnessar dömmar, af hvilka han blev orolig till sinnes, och sömnen vek bort ifrån honom.

Daniel fördes i fångenskap i Nebukadnessars första regeringsår, Tre år var han under lärare, under hvilken tid han naturligtvis ej räknades bland rikets vise män, ej heller deltog i några offentliga affärer. Likväl inträffade de händelser, som omtalas i detta kapitel, i Nebukadnessars andra regeringsår. Men hur kunde Daniel föras inför konungen och uttyda hans dröm i hans andra år? Förklaringen härav ligger i det faktum, att Nebukadnessar regerade två år i förening med sin fader Nabopolassar. Juderna räknade från denna tid, och kaldeerna räknade från hans faders död, då han ensam begynte att regera. Det år, som här omtalas, var alltså hans regerings andra år enligt kaldeernas räkning, men det fjärde året enligt judarnas räkning. Vi se härav, at året efter Daniel hade fulländat sin förberedelse att deltaga i rikets affärer, blev han plötsligen på ett förunderligt sätt genom Guds försyn beryktad över hela riket.

Vers 2. Då lät konungen tillkalla sina spåmän, besvärjare, trollkarlar och kaldeer, på det at de skulle giva konungen till känna vad han hade drömt; och de komma och trädde fram för konungen.

Spåmän vara sådana, som föregåva sig kunna förutsäga andras öden, som praktiserade vidskepliga bruk och ceremonier o. s. v. Besvärjare och svart konstnärer vara sådana, som föregåva sig hava umgänge med de döda. Den modärna spiritualismen är blott ett återuplivande af den gamla hedniska svartkonsten. De kaldeer, som här omtalas, vara en sekt af filosofer något likande spåmän och stjärntydare* samt befattade sig med fysik och spådom. I Babylon fanns et överflod af alle dessa sekter eller fack. De hade alle samma mål i sikte, nämlingen att uppenbara hemliga ting och förutsäga tillkommande händelser. Skillnaden mellan dem bestod blott i de medel, som begagnades för att uppnå det önskade resultatet. Det låg inom dessas befattning att uppenbara drömmen för konungen, och därför sammankallade han dem alla. Det var en viktig sak för konungen. Han var storligen bekymrad däröver och lät därför använda hela sitt rikes visdom för att få den önskade upplysningen.

Vers.3,4. Och konungen sade till dem: Jag har haft en dröm, och jag är orolig till sinnes att få veta vad jag har drömt. Då talade kaldéerna till konungen på arameiska: Må du leva evinnerligen, o konung! Förtälj drömmen för dina tjänare, så skola vi meddela uttydningen.

Vad än dessa spåmän stod tillbaka i, tycktes de dock hava stor skicklighet i att tillägna sig nog upplysning i de ting, om hvilka de tillfrågades, att bilda en grund för kloka uträkningar eller och att giva svar, som vara så tvetydiga, att de kunde tillämpas hur som helst. Därför fordrade de även nu, att konungen skulle säga dem drömmen. Kunde de blot få reda på denna, så kunde de lätt komma överens om någon uttydning därav, som ej skulle bringa dem i vanrykte. De tilltalade konungen på syriska, en dialekt af kaldéiska språket, som begagnades af de lärda och förnämare klasserna. Från denna vers till slutet af sjunde kapitlet är Daniels bok skriven på det kaldeiska språket.

Vers 5-13. Konungen svarade och sade till kaldéerna: Nej, mitt oryggliga beslut är, at om i icke sägen mig drömmen och dess uttydning, skolen I huggas i stycken, och edra husskola göras till platser för orenlighet. Men om I meddelen drömen och dess uttydning, så skolen I få gåvor och skänker och stor ära av mig. Meddelen mig altså nu drömen och dess uttydning. De svarade för andra gången och sade: Konungen må förtälja drömen för sina tjänare, så skola vi meddela uttydningen. Konungen svarade och sade: Jag märker nogsamt, att I viljen vinna tid, eftersom i sen, att mitt beslut är oryggligt, så at om I icke sägen mig drömen, domen över eder icke kan bliva annat än en. Ja, I haven kommit överens om att inför mig föra lögnaktigt och bedrägligt tal, i hopp att tiderna skola förandra sig. Sägen mig alltså nu vad jag har drömt, så märker jag, att I ock kunnen meddela mig uttydningen där på. Då svarade kaldéerna konungen och sade: Det finnes ingen människa på jorden, som förmår meddele konungen det som han vill veta; aldrig har jo heller någon konung, huru stor och mäktig han än varit, begärt sådant som detta av någon spåman eller besvärjare eller kaldé. Ty det som konungen begär är alltför svårt, och ingen finnes, som kan meddela konungen det, förutom gudarna; och de hava icke sin boning ibland de dödliga. Då vredgades konungen och blev mycket förtörnad och befallde, att man skulle förgöra alla de visa i Babel. När alltså påbudet härom hade blivit utfärdadt och man skulle döda de visa, sökte man ock efter Daniel och hans medbröder för att döda dem.

Dessa verser beskriva den förtvivlade striden mellan konungen och de s. k. Vise männen. Den förre var besluten att tvinga de senaste att uppenbara drömmen, och på grund af deras anspråk hade han rättighet att förvänta detta af dem. De senare sökte någon utväg att undslippa denne fordran, enär deras falska anspråk blivit lagda i dagen. Somliga hava storligen klandrat konungen för hans uppförande i denna sak och framställt honom såsom en oresonlig tyrann. Men vad föregåva sig dessa spåmän att kunna göra? - Att uppenbara hemliga ting, att förutsäga kommande händelser, ja, at uppenbara sådant, som vare helt och hållet utom all mänsklig förmåga att uppenbara; och detta sade de sig göra med tillhjälp af övernaturliga medel. Om nu deras anspråk vara värda någonting, kunde de då icke uppenbara för konungen hans dröm? Visserligen. Och om de vara i stånd at giva en pålitlig uttydning af drömen, sedan de fått veta den, varför kunde de icke även uppenbara själva drömmen, då denna fallit konungen ur minnet? Detta kunde de visserligen hava gjort, om de verkligen ägde förbindelse med den andra världen, såsom de föregåva sig. Det var alltså ingen orättvisa i Nebukadnessars fordran, att de skulle uppenbara drömmen för honom. Då de förklarade (vers 11), att ingen utom gudarna, som icke bo hos människorna, kunde säga, vad konungen begärde, så medgåvo de, at de ej hade någon förbindelse med dessa gudar och att de ingenting visste utöver vad mänsklig visdom och insikt kunde uppenbara. Därför blev konungen mycket förtörnad. Han insåg, att han och hans folk vara offer för dessa trollkarlars bedrägeri. Han beskyllde dem för (vers 9), at de sökte fördröja tiden genom onödiga ursäkter, till dess hans iver och interesse i denna sak skulle så hava avtynat, at hans vrede skulle vara billagd och drömmen skulle åter komma honom i minnet eller han ej skulle bry sig vidare om den och dess uttydning. Och ehuru vi ej kunna rättfärdiga konungens stränga dom över dem, nämligen att förgöra dem och deras hus, kunna vi dock ej annat än känna en hjärtlig sympati med honom i hans fördömande af denna klass af eländiga bedragare. Straffets stränghet härledde sig troligen mera från den tidens seder än från någon särdeles vrede hos konungen. Det var dock ett djärvt och förtvivladt steg, då han tager i betraktande, at dessa, som ådragit sig konungens vrede, vara talrika, förmögna och inflytelsesrika sekter och utgjorde tillika den tidens lärda och förnärma klasser. Konungen var dock ej så fäst vid sin falska religion, at han ville spara dem, hur mycken inflytelse den än hade på sin sida. Om den var et system af bedrägeri och falskhed, så måste den falla, huru högt dess anhängare än stod i antal och inflytelse och huru många än måste invecklas i dess omstörtande. Konungen ville ej vara metbrottslig i oärlighet och bedrägeri.

Vers 14-18. Då vände sig Daniel med kloka och höviska gensagor till Arjok, översten för konungen drabanter, hvilken hade dragit ut för at döda de visa i Babel. Han tog till orda och frågade Arjok, konungens höfvitsman: Hvarför har detta stränga påbud blivit utfärdadt av konungen? Då omtalade Arjok för Daniel vad som var på färde. Och Daniel gick in och bad konungen, at tid måtte beviljas honom, så skulle han meddela konungen uttydningen. Därefter gick Daniel hem och omtalade för Hananja, Misael och Asarja, sina medbröder, vad som var på färde, och han ålade dem att bedja himmelens Gud om förbarmande, så att denna hemlighet bleve uppenbarad, på det att icke Daniel och hans medbröder måtte förgöras tillika med de övriga visa i Babel.

I dessa verser se vi Guds förunderliga styrelse i flera händelsen.

1. Guds styrelse ses i det, at drömmen gjorde et så djupt intryck på konungen och fyllde hans sinne med så mycket bekymmer och at han likväl icke kunde erinra sig med den. Därigenom blev spåmännens och andra hedniske lärdes bedrägerier fullkomligt avslörjade; ty när de sattes på pröv, huruvida de kunde uppenbara drömmen eller ej, befunnos de icke i stånd till att göra, vad deras bekännelse fordrade af dem.

2. Det er är märkvärdigt, at konungen icke först förklarats tio gångar visare än alla stjärntydare och visa i hans rike, ja, ännu mer märkvärdigt, at han icke alls rådfrågade dem i denna sak. Men även häri skönja vi en Guds styrelse. Likasom drömmen hölls från konungen, så hölls även han på et oförklarligt sätt från att åberopa Daniel för en uppenbarelse av hemligheten. Ty hade han strax frågat Daniel och kungjort förhållandet, så hade ej spåmännen blivit satta på prof. Men Gud önskade, att kaldéernas hedniska religionssystem skulle framstå i sitt rätta ljus. Gud ville låta dem försöka sin konst och uppenbara sin oduglighet, att de måtte tvingas till att erkänna sin fullkomliga oförmåga, även under dödsstraff, och sedermera vara bättre i stånd att erkänna hans makt, då han slutligen skulle utsträcka sin hand till att frälsa sina fångna tjänare och till sitt eget namn ära.

3. Det synes som den första antydning, Daniel erhöll om denna sak var, då bödlarna komma för att arrestera dem. Som hans eget liv sålunda stod på spel, leddes han naturligtvis till att söka Herren av hela sitt hjärta för att utverka frälsning för sig själv och sina kamrater. Daniel begärde och erhöll tid att övertänka denna sak - en tillåtelse, som troligen ingen av de andra visa skulle hava erhållit, enär konungen redan beskyllt dem för lögn och svek och att de sökte utdraga på tiden för just detta ändamål. Daniel gick med ens till sina kamrater och begärde av dem, att de skulle förena sig med honom i att bedja himmelens Gud uppenbara denna hemlighet. Han kunde hava bedt allena och utan tvivel blivit bönhörd; men det var då som nu bättre för Guds barn att vara förenade om det, som de bedja av Herren; och löftet om bönhörelse gäller två eller tre, som äro eniga i det hvarom de bedja.

Vers. 19-23. Då blev hemligheten uppenbarad för Daniel i en syn om natten. Och Daniel lovade himmelens Gud därför; Daniel hof upp sin röst och sade: Lovat vare Guds namn från evighet till evighet! Ty vishet och makt höra honom till. Han låter tider och stunder omskifta, han avsätter konungar och tillsätter konungar, han giver åt de visa deras vishet och åt de förståndiga deras förstånd. Han uppenbarer det som är djupt och förborgadt, han vet vad i mörket är, och hos honom bor ljuset. Dig, mina fäders Gud, tackar och prisar jag, att du har givit mig vishet och förmåga, och att du nu har uppenbarat för mig det vi båda dig om; ty det som konungen ville veta har du uppenbarat för os.

Huruvida svaret kom, under det Daniel och hans medbröder ännu höllo på att bedja, underrättas vi icke om. Om så, måste de hava varit mycket enträgna; ty det var i en syn om natten, som Herren uppenbarade sig för dem, hvilket visar, att de fortsatte att bedja till långt in på natten och upphörde ej därmed, förrän deras bön blev besvarad. Eller om de hade slutat med att bedja, och Gud sedermera, efter förloppet av en tid, besvarade dem, så visar detta blott, såsom det händer ibland, at våra böner ej äro fruktlösa, fastän svar ej strax erhålles. Somliga antaga, att drömmen uppenbarades för Daniel på samma sätt som för Nebukadnessar. Men Matthew Henry anser det mera troligt at ”under det han var vaken och fortfor att bedja och vaka, blev drömmen och dess uttydning meddelad honom genom en ängel till hans fulla belåtenhet.” Orden ”en syn om natten” betyda vad helst som ses, antingen det sker genom drömmar eller syner.

Daniel begynte strax lova och prisa Herren för hans nådiga styrelse med dem; och ehuru hans bön ej blivit nedtecknad, hava vi dock en noggrann uppgift om hans tacksägelse. Gud äras därvid, att vi lova och prisa honom för vad han har gjort för oss, såväl som då vi i bön erkänna vårt behov av hans hjälp. Må Daniels framgångssätt bliva ett exempel för oss i detta avseende. Och må vi aldrig glömma att tacka och prisa Herren för var je nådegåva, han skänker oss. Blev icke tio spetälska renade? ”Var äro då de nio?” frågade Kristus bedrövad.

Daniel hade den fullkomligaste tro på det, som blivit uppenbarat för honom. Han gick ej först för att finna ut, om det verkligen var konungens dröm, som blivit uppenbarad för honom, utan han begynte strax lova Herren för hans nådiga bönhörelse.

Ehuru denna sak uppenbarades för Daniel allena, tillskrev han dock icke sig själv äran därför, som om hans bön allena hade åstadkommit detta stora resultat, utan han mottog uppenbarelsen såsom svar på sina medbröders böner såväl som på sin egen bön; ty han säger, ”att du nu har uppenbarat för mig det vi bådo dig om.”

Vers 24. I följd härav gick Daniel in till Arjok, som af konungen hade fått befallning att förgöra de visa i Babel; han gick åstad och sade till honom så: De visa i Babel må du icke förgöra. För mig in till konungen, så skall jag meddela konungen uttydningen.

Daniels första anhållan var om frälsning för de visa i Babylon. Förgör dem icke, ty konungens hemlighet är uppenbarad. Visserligen blev denna hemlighet ej uppenbarad genom någon deras egen förtjänst eller genom deras hedniska spådomssystem. De vara ännu lika mycket förtjänta av den dom, som uttalats mot dem. Men deras bekännelse, att de vara alldeles oförmögna att göra det, som konungen älskade av dem, var förödmjukelse nog för dem, och Daniel ¨nskade, at även deras liv skulle räddas. Sålunda blev deras liv sparade, emedan en Guds man fanns ibland dem. Så har det altid varit. För Paulus’ och Silas’ skull blev fångarna, som vara med dem, satta i frihet (Apg. 16:26). För Pauli skull blev alla, som vara med honom i skeppet, frälsta (Apg. 27: 24). Sålunda få de ogudaktiga njuta godt av de rättfärdigas välsignelser. Väl vare det, om de härför ville ihågkomma det ansvar, som vilar på dem. Och vad frälsar världen nu? För hvilkas skull är den ännu sparad? För de få rättfärdigas skull, som ännu äro i världen. Om dessa toges bort, skulle gud icke tåla de ogudaktiga längre än han tålde dem, som levde före syndafloden, efter Noa gått in i arken, eller sodomiterna, efter Lot hade lämnat dem. Om endast tio rättfärdiga funnits i Sodom, skulle Herren för deras skull hava sparat alla dess ogudaktiga invånare. Och likväl fortfara de ogudaktiga alltjämt att förakta, bespotta och förtrycka de troende, för hvilkas skull de tillåtas att njuta livets välsignelser.

Vers 25. Då förde Arjok med hast Daniel inför konungen och sade till honom så: Jag har bland de judiska fångarna funnit en man, som kan säga konungen uttydningen.

Där vanligt bland ämbetsmän och hofmän att söka ställa sig in hos sin konung. Därför sade Arjok, att han funnit en man,s om kunde säga konungen uttydningen, just som om han gjort sig särskildt besvär för att uppsöka en sådan man och nu slutligen hade lyckats finna honom. För att kunna genomskåda detta bedrägeri av sin hövitsman behövte konungen blott draga sig till minnes, hvilket han troligen gjorde, sitt samtal med Daniel (vers 16) och Daniels löfte att säga honom uttydningen, om han finge tid därtill.

Vers 26-28. Konungen svarade och sade till Daniel, som hade fått namnet Beltesassar: Kan du säga mig den dröm, som jag har haft, och dess uttydning? Daniel svarde konungen och sade: Den hemlighet, som konungen begär att få veta, kunna inga visa, besvärjare spåmän eller stjärntydare meddela konungen. Men det finnes en Gud i himmelen, som kan uppenbara hemligheter, oh han har låtit konung Nebukadnessar veta hvad som skal ske i kommande dagar. Detta var din dröm och den syn, du hade på dit läger:

Kan du säga mig drömmen? var konungens hälsning, när Daniel framträdde för honom. Fastän konungen förut erkänt Daniels vishet, kunde han ej så lätt tro, at en så ung och oerfaren man kunde uppenbara en sak, som de gamle och ärevärdige spåmännen ej alls kunde förstå. Daniel förklarade tydligt, att det stod ej i de visas, stjärntydarnes och spåmännens makt att uppenbara denna hemlighet. Därför borde konungen ej vara vred på dem, ej heller sätta tillit till deras vidskepliga anspråk. Därpå vittnade han om den sanne Guden, som regerar i himmelen och som allena kan uppenbara hemliga ting. ”Han har låtit konung Nebukadnessar veta,” sade Daniel, ”vad som skall ske i kommande dagar.”

Vers. 29, 30. När du, o konung, låg på ditt läger, uppstego hos dig tankar på vad som skall ske i framtiden och han som uppenbarar hemligheter lät dig veta vad som skal ske. Och för mig har denna hemlighet blivit uppenbarad icke i kraft av någon vishet, som jag äger framför andra levande varelser, utan på det att uttydningen må bliva kungjort för konungen, så att du förstår ditt hjärtas tankar.

Här omtalas ett annat berömvärdt karaktärsdrag hos konung Nebukadnessar. Olik många regenter, som tillbringa den närvarende tiden i dårskap och vällust utan avseende på framtiden, tänkta han på framtiden och önskade veta, vad den bar i sitt sköte, tvivelsutan för att få veta, hur han skulle visligen bruka den närvarende tiden. Därför gav Gud honom denna dröm, hvilken vi böra betrakta som ett bevis på gudomlig nåd mot konungen, enär det fanns många andra sätt, på hvilka denna sanning kunde hava uppenbarats till hans namns ära och till hans folks nytta på den tiden och genom kommande släkter. Dock verkade ej Gud för konungen oberoende av sitt eget folk; ty ehuru han gav drömmen till konungen, gav han uttydningen därav genom den av hans egna erkända tjänare. Daniel frånsade sig till en början all ära för detta, och sedan för att något litet dämpa de högmodskänslor, som den uppmärksamhet, himmelens Gud visade konungen, helt naturligt ville framkalla, underrättade han honom, att, ehuru drömmen givits till honom, såandes dock icke uttydningen uteslutande för hans skulle utan även för deras skull, genom hvilka den blev kungjord. Ja, Gud hade några tjänare i Babylon, och för dessa var det, som han verkade. De vara honom dyrbarare än de mäktigaste regenter på jorden. Hade det icke varit för dem, så hade konungen aldrig fått reda på drömmens betydelse och troligen aldrig fått drömmen heller. Således se vi, att alla barmhärtighetsbevis, på hvilka de än bestås, härleda sig från dem uppmärksamhet, Gud ägnar sina barn. Och huru omfattande var icke Guds verk i detta fall! Genom denna enda handling, nämlingen uppenbarandet av konungens dröm till Daniel, uppnådde han följande ändamål: 1) han uppenbarade för konungen, vad han önskade veta; 2) han frälste sina tjänare, som förtröstade på honom; 3) han framlade klart för kaldéerna kunskapen om den sanne Guden; 4) han bringade förakt över spåmännens falska system; och 5) han ärade sitt eget namn och upphöjde sina tjänare i kaldéernas ögon.

Vers. 31-35. Du, o konung, såg i din syn en stor bildstod stå framför dig, och den stoden var hög och dess glans övermåttan stor, och den var förskräcklig att skåda. Bildstodens huvud var av bästa guld, dess bröst och armar vara av silver, dess buk och länder av koppar; dess ben vara av järn, dess fötter delvis av järn och delvis av lera. Medan du nu betraktade den, blev en sten lösreven, dock icke genom människohänder, och den träffade bildstoden på fötterna, som vara av järn och lera, och krossade dem. Då blev på en gång altsammans krossadt, järnet, leran, kopparen, silveret och guldet, och det blev såsom agnar på en tröskloge om sommaren, och vinden förde bort det, så att man icke mer kunde finna dess plats. Men av stenen, som hade träffat bildstoden, blev ett stort berg, som uppfyllde hela jorden.

Enligt den kaldeiska religionen var Nebukadnessar en avgudadyrkare. En bildstod var ett föremål, som strax tilldrog sig hans uppmärksamhet och aktning. Dessutom voro världsliga riken, hvilka, som vi framdeles skola se, förebildades genom denna bildstod, högt ansedda och värdefulla i hans ögon. Som hans sinne icke var upplyst af uppenbarelsens ljus, kunde han icke rätt värdera världens rikedomar och härlighet ej heller se världsliga regeringar i deras rätta ljus. Här se vi en träffande harmoni mellan hans uppskattning af dessa riken och det föremål, genom hvilket de blefvo framställda för honom. De blefvo framställda genom en stor bildstod, ett föremål, som i hans ögon var värdt att beundras. Men med Daniel förhöll det sig annorlunda; han var i stånd att i ett rätt ljus beskåda all storhet och härlighet, som icke var grundad på Herrens gunst och bifall, och därför blefvo dessa jordiska regeringar framställda för I1onom efteråt under sinnebilderna af grymma och rofgiriga vilddjur. (Se Dan. 7: de kap.)

Men huru passande var icke denna framställning att lära Nebukadnessar en stor och viktig sanning! Förutom att beskrifva händelsernas fortgång genom hela den kommande tiden till nytta för sitt folk, ville Gud äfven visa Nebukadnessar huru ytterst förgänglig och värdelös all jordisk pomp och ståt är. Och hur kunde detta göras med mera eftertryck än genom en bildstod, som begynte med den dyrbaraste af alla metaller och aftog i värde, tills den slutade med den grofvaste och billigaste metall, järn, blandadt med ler, och som sedan blef krossad i styrcken och förvandlad till agnar, som icke hafva något godt uti sig utan äro lättare än fåfänglighet och. hvilka slutligen blefvo bortförda af vinden, så att man icke kunde finna dem, hvarefter något af varaktighet och himmelskt värde intog dess plats? Sålunda ville Gud visa människornas barn, att världsliga riken skola förgås; att denna jordens stolthet och prakt skola brista och försvinna som en vacker bubbla; att Guds oändliga rike skulle blifva upprättadt på det område, öfver hvilket dessa riken härskat under så lång tid; och att alla de, som haft intresse däri skola då evigt hvila i skuggan af dess fredsvingar, men mer härom framdeles.

Vers. 36-38. Detta var drömmen; och vi vilja nu säga konungen uttydningen: Du, o konung, konungarnas konung, åt hvilken himmelens Gud har gifvit rike, väldighet, makt och ära och i hvilkens hand han har gifvit människors barn och djuren på 'marken och fåglarna Under himmelen, hvarhelst varelser bo, och som han har satt till herre öfver allesammans, du är det gyllene hufvueet.

Nu öppnas för oss ett af de sublimaste kapitlen i den mänskliga historien. Åtta korta verser innehålla hela historien, som omfattar all världens ståt och makt från den tiden intill änden. De kunna läras utantill på en kort stund, och likväl omfatta de en tidsrymd, som når tjugufyra århundraden tillbaka i tiden samt går framåt förbi konungarikens och kejsardömens omstörtning in i den oändliga evigheten. De innefatta allt detta men äro dork så omständliga, att de gifva en noggrann beskrifning af de världsliga rikenas yttre drag från Daniels tid till våra dagar. Mänsklig visdom har aldrig utfärdat en så kort beskrifning, som innefattar så mycket. Mänskligt språk har aldrig i så få ord uttryckt så många historiska sanningar. Guds finger skönjes häruti. Låt oss gifva akt på lärdomen.

Med huru stort intresse såväl som förvåning måste icke konungen hafva lyssnat till profetens ord, när han omtalade för honom, att han, eller rättare hans rike (konung begagnas här i stället för rike, hvilket ses af den följande versen), var guldhufvudet på den stora bildstod, som han hade sett! Den tidens konungar voro tacksamma för framgång, och den afgud, som de tillskrefvo denna sin lycka, var det förnämsta föremålet, på hvilcket de slösade sina dyrbaraste skatter och ägnade sin högsta kärlek. Men Daniel visar konungen, att alla dessa välsignelser härledde sig från Gud, som hade gifvit honom hans rike och gjort honom till regent öfver hela jorden. Detta skulle afhålla honom från att högmodas i den föreställningen, att han bekommit dit detta genom sin egen makt och vishet samt skulle i stället föranleda honom att gifva den sanne Guden sitt hjärtas tacksamhet.

Det babyloniska riket, som slutligen utvecklades till den stora bildstodens gyllene hufvud, grundlades af Nimrod, Noas sonsons son, öfver 2,000 år före Kristus. 1 Mos. 10: 8-10: "Men Kus födde Nimrod; han var den förste som upprättade ett välde på Jorden. Han var ock en väldig jägare inför Herren; därför plägar man säga: En väldig jägare inför Herren såsom Nimrod. Och hans rike hade sin begynnelse i Babel [Babylon], Erek, Ackad och Kalne, i Sinears land." Nimrod lär äfven hafva grundat staden Nineve, som omsider blef Syriens hufvudstad. (Se 1 Mos. 10: 11.) Följande korta framställning af Babylons historia från Johnsons cyklopedi (Uni_ersal Cyc1opedia), art. Babylon, är i öfverensstämmelse med de senaste auktoriteter öfver detta ämne:

"Omkring 1270 f. Kr. blefvo de syriske konungarne herrar öfver Kaldeen, d. ä. Babylonien, hvars hufvudstad var Babylon. Öfver detta land härskade sedermera en syrisk dynasti af konungar, som regerade i Babylon och tidtals förde krig mot dem som regerade i det egentliga Syrien. Vid andra tider voro Babylons konungar underdåniga Syriens konungar. Flera århundraden förflöto nu, under hvilka Babylon knappast är nämnd i historien. Under den syriske konungens, Tiglat-Pilesers, tid intog Nabonassar Babylons tron, år 747 f. Kr. Han är beryktad för den kronologiska tidsålder, som bär hans namn och som begynte år 747 f. Kr. Omkring år 720 blef Merodak-Baladan konung öfver Babylon och sände ambassadörer till Hiskia, Juda konung (2 Kon. 20: de och Es. 39: de kap.). Några år senare besegrade den syriske konungen Sargon Merodak-Baladan. Sanherib fullbordade eröfringen af Babylon, som han förenade med det syriska väldet omkring 690 f. Kr. Eröfringen af Nineve och omstörtningen af det syriska väldet, som utfördes år 625 f. Kr. af medern Cyaxares och hans bundsförvandt Nabopolassar, Babylons upproriske regent, iståndsatte den senare att grundlägga det babyloniska väldet, som är det fjärde af Rawlinsons fem stora monarkier samt innefattade Eufraten, Susiana, Syrien och Palestina. Hans regering fortfor 21 år och var sannolikt ganska fredlig, enär historien säger föga därom; men år 605 f. Kr. besegrade hans arme N eko, den egyptiske konungen, som hade trängt in i Syrien. Han efterföljdes på tronen af sin beryktade son, Nebukadnessar (år 604 f. Kr.), som var Babylons störste konung."

Jerusalem intogs af N ebukadnessar i hans första regeringsår och i judakonungen Jojakims tredje år (Dan. 1: 1), år 606 f. Kr. Nebukadnessar regerade två år i lag med sin fader Nabopolassar. Från denna tidpunkt räkna judarna hans regering, men kaldeerna räkna från början af hela hans regering, år 604 f. Kr. Angående Nebukadnessars efterträdare tillägger samme författare:

"Han dog år 561 f. Kr. och efterträddes af sin son, Evil-Merodak, som regerade endast två år. N abonadius (eller Labynetus), som blef konung år 555 f. Kr., allierade sig med Croeses mot Cyrus den store. Han synes hafva delat den kungliga makten med sin son Belsassar, hvilkens moder var en af Nebukadnessars döttrar. Cyrus belägrade Babylon och intog det genom list år 538 f. Kr., och med Belsassars död - han blef dödad af perserna - nådde det babyloniska riket sitt slut."

När vi säga, att bildstoden i Dan. 2: dra kap. symboliserar de fyra stora världsrikena och räknar Babylon såsom det första af dessa, frågar man, hur detta kan vara sant, då intetdera af dessa riken omfattade hvartenda land i världen. Babylon eröfrade aldrig Grekland eller Rom; ,Rom blef grundadt, innan Babylon hade uppnått höjden af sin makt. Roms ställning och inflytelse var då ännu i framtiden; och det faktum, att Gud begynner förbereda sina agenter en lång tid, innan de ära färdiga att utföra sin del för profetians fullbordan, är icke stridigt mot profetians innehåll. Vi måste ställa oss sida vid sida med profeten och betrakta dessa riken från samma ståndpunkt. Vi skola då rätteligen kunna betrakta hans förklaringar i ljuset af den ståndpunkt, han innehade den tid, då han skref och af de förhållanden, som omgåfvo honom. Det är en uppenbar regel vid uttydningen af profetior, att nationer icke blifva nämnda i profetian, förrän de blifvit så till vida förbundna med Guds folk, att deras religiösa historia ej kan göras fullständig utan att äfven nämna nationerna. När detta blef fallet med Babylon, var det ett stort och öfvermäktigt välde i den politiska världen. För profetens öga skymde det nödvändigtvis bort allt annat; och det var därför helt naturligt för honom att tala därom såsom här skande öfver hela jorden. Så långt vi veta, vora alla provinser eller länder, hvilka Babylon på tinningen af sin makt sökte eröfra, underlagda dess välde. I denna mening kunde alla sägas vara i dess händer; och detta faktum förklarar det något öfver drifna språket i vers 38. Att det vid den tiden fanns vidsträckta områden och många folk, som icke nämnas i historien och som voro utom den dåvarande civilisationens gränser - nationer, hvilka voro hvarken upptäckta eller eröfrade - är ett faktum, som icke är af tillräckligt stor betydelse att fördöma profetens ut tryck eller göra profetian opålitlig.

År 606 f. Kr. kom Babylon i beröring med Guds folk, när Nebukadnessar intog Jerusalem och .förde judarna i fångenskap. Det är alltså från den tiden ett ämne för profetian.

Det babyloniska rikets beskaffenhet utmärkes genom den del af bildstoden, som föreställer det, nämligen guldhufvudet. Det var ett gyllne välde under en gyllne tidsålder. Babylon, dess hufvudstad, var långt öfverlägset sina senare medtäflare. Beläget i östens frutktbaraste land; utlagdt i en fyrkant, sextio mil i omkrets och femton mil på hvardera sidan; omslutet af en mur, 350 fot hög och 87 fot tjock, med ett dike rundt omkring det af samma innehåll som muren; indeladt i 676 stadstomter, hvarandera två och en half (eng.) mil i omkrets; med 150 fot breta gator, som korsade hvarandra, tjugufem åt hvardera hållet, alla af dem räta och jämna samt femton mil långa; med 225 kvadratmil af yta, indelad såsom nyss beskrifvet och utlagd i sköna och vaxtrika lustgårdar, omväxlande med praktfulla hus och palatser denna - stad med dess sextio mil långa dike och mur; med en genom staden flytande flod, omsluten af två murar ,tilsammans 30 mil långa; dess 150 kopparportar; dess hängande trädgårdar, uppstigande i terasser till jämnhöjd med stadsmuren; dess afgudatempel för Berns, tre mil i omkrets; dess tvenne kungliga palats, det ena tre och en, half, det andra åtta mil i omkrets förbundna med hvarandra genom en underjordisk tunnel, som gick under floden Eufrat; dess fullkomliga inrättningar för bevämlighet, prydnad och försvar samt dess oinskränkta inkomster - denna stad, i hvilken funnos många världsunder, var i och för sig själv ett annat och större världsunder. Aldrig förut hade jorden burit en stad lik denna; aldrig har dess like funnits sedan den tiden. Och där, med hela världen knäfallande invid hennes fötter, satt hon lik en drottning i ojämförlig ståt, en heder för jordens riken, kaldeernas ära och stolthet, en passande hufvudstad för det rike, som föreställdes genom den stora historiska bildstodens guldhufvud.

Så såg Babylon ut, under den tid Nebukadnessar, som var ung, tapper, kraftig och väl uppfostrad, regerade på dess tron och när Daniel trädde inom dess ointagliga murar för att tjäna som en fånge under sjuttio år i dess glänsande palats. Guds barn, förtryckta mer än upplifvade af landets prakt och framgång, upphängde där sina harpor på pilträden, som växte på stranden af den glittrande Eufratfloden, och fällde tårar vid hågkomsten af Sion.

Och där begynte Guds barns fångenskap i vidsträcktare bemärkeise; ty allt sedan den tiden har Guds folk varit underkufvadt och mer eller mindre förtryckt af världsliga makter. I detta tillstånd skola de äfven förblifva, till dess han, som har rättighet att regera, intager alla världsliga riken. Se, förlossningens dag nalkas med hastiga steg!

Icke allenast Daniel, utan alla Guds barn, från det minsta till det största, från det första till det sista, skola snart ingå i en annan stad - en stad icke blott sextio mil i omkrets utan femton hundra mil; en stad, hvars murar icke äro gjorda af tegel och jordbeck utan af kostliga stenar och jaspis; hvars gator icke äro Babylons jämna och vackra stenlagda gator utan genomskinligt guld; hvars flod icke är Eufrats bedröfliga vatten utan lifvets flod; hvars musik icke är sörjande fångars gråt och klagan utan de återlöstas hänryckande segersång öfver döden och grafven; hvars ljus icke är denna jordens omväxlande ljus' utan Guds och Lammets oändliga och obeskrifliga härlighet. I denna stad skola de ingå, icke såsom landsförvista fångar utan såsom frigjorda fångar, hvilka återvända till sin Faders hus; icke som om de ginge till en plats, där stränga befallningar, träldom och förtryck skola bedröfva deras hjärtan, utan till en plats, där kärleksfulla ord, hem, frihet, frid, kyskhet, outsäglig sällhet och oändligt lif skola upplifva deras hjärtan med fröjd i all evighet. "När Herren återupprättar Sion, då skall vår mun fyllas med löje och vår tunga, med jubel" (Ps. 126: 12; Upp. 21: 1-27).

VERS 39. Men efter dig skall uppstå ett annat rike, ringare än ditt, och därefter ännu ett tredje rike, ett som är af koppar, och det skall råda öfver hela jorden.

Nebukadnessar regerade fyratiotre år och efterföljdes af följande regenter: hans son, Evil-Merodak, som regerade två år; hans måg, Neriglissar, som regerade fyra år; Laborosoarkad, Neriglissars son, nio månader, som ej räknas i Ptolemceus' kanoniska böcker, emedan de icke utgöra ett fullt år; och slutligen, Nabonadius, som i Daniels bok kallas Belsassar, Nebukadnessars sonson, som regerade tillsammans med honom och med hvilken detta rike nådde sitt slut.

I Neriglissars första år, endast två år efter Nebukadnessars död, utbröt ett förödande krig mellan babylonierna och mederna hvilket ledde till' det babyloniska rikets fullkomliga omstörtning. Cyaxares, konung öfver mederna, kallad 'Darius (Dan. 5: 31), påkallade hjälp från sin systerson, Cyrus, på persernas sida, i sina försök att eröfra Babylon. Kriget fortgick med oafbruten framgång å medernas och persernas sida, till dess i Nabonadius' adertonde år (hans sons, Belsassars tredje år) Cyrus begynte belägra Babylon, den enda stad, som ännu höll ut mot honom i hela östern. Babylonierna, som voro samlade inom stadens ogenomträngliga murar och 'hade förråd nog att räcka i tjugu år och tillräckligt odlingsland inom staden att förse invånarna och hären med föda för en obestämd tidslängd, bespottade Cyrus från sina höga murar och förlöjligade hans fruktlösa försök att intaga staden. Och enligt mänsklig beräkning hade de goda skäl för att känna sig trygga; ty med de krigsvapen, som då begagnades, kunde denna stad aldrig hafva intagits. De kände sig alltså lika fria och sofvo lika lugnt, som om ingen fiende väntade och vaktade utanför den belägrade staden för ett tillfälle att förgöra dem. Men Gud hade sagt, att denna stolta och ogudaktiga stad skulle nedstiga från sin lysande tron. Och när Gud har talat, hvem kan omintetgöra hans beslut?

Just i deras känslor af trygghet låg deras största fara. Cyrus heslöt att utföra med krigslist, hvad han icke lyckats åstadkomma genom makt; och som han fick höra, att en årlig fest var i annalkande, under hvilken babylonierna komme. att öfverlämna sig åt förlustelse och utsvåfningar, bestämde han sig för att verkställa sitt beslut på den dagen. Det fanns ingen ingång till staden, undantagandes hvar floden Eufrat flöt in och ut under dess murar. Han beslöt att förvandla floden till en landsväg, på hvilken han kunde intränga i sina fienders starka fästning; och för att göra detta måste vattnet afledas. Han uppkastade fördenskull en löpgraf omkring staden, och på aftonen af den förut omtalade festen, utrustade han sin arme i tre afdelningar, den första att på utsatt tid afleda floden till en stor utgräfd insjö ett kort afstånd ofvanom staden; den andra att ställa sig vid flodens ingång till staden och den tredje vid dess utlopp därifrån; de senare afdelningarna skulle, så fort de funna floden gångbar, inträda i staden, strax begifva sig till konungens palats, nedslå vakterna samt tillfångataga eller döda konungen. Så snart floden afvåndts till den förut omtalade insjön, öppnade Cyrus äfven löpgrafvarna, som han låtit gräfva omkring staden, och afledde det kvarblifna vattnet, hvilket snart gjorde floden gångbar, hvarpå de för detta ändamål utrustade soldaterna tågade in i staden.

Men allt detta skulle hafva varit förgäfves, hade icke hela staden på denna händelserika natt öfverlämnat sig till den mest obekymrade vårdslöshet och förmätna säkerhet - ett tillstånd, hvarpå Cyrus litade till en stor del för att verkställa sin plan. På båda sidor om floden voro höga murar, lika tjocka som den yttre stadsmuren och sträckande sig genom hela stadens längd. I dessa murar voro stora kopparportar, hvilka, då de voro stängda och bevakade, förhindrade inträde i staden; och hade de sålunda varit stängda vid denna tid, kunde soldaterna hafva tågat in och ut huru mycket som helst på flodbädden utan att verkställa det minsta för stadens eröfrande. Men i deras utsväfningar på denna ödesdigra natt hade dessa portar lämnats öppna, och soldaternas inträde upptäcktes icke. Mången kind skulle hafva bleknat af förskräckelse, hade de sett flodens hastiga försvinnande 9ch förstått dess förfärliga betydelse. Mången tunga skulle hafva spridt alarm genom staden, hade de sett sina fienders listiga framtåg mot de befästade slotten. Men ingen märkte allt detta, och ingen brydde sig om att bevaka flodportarna; allt man brydde sig om var att oförbehållsamt kasta sig i utsväfningens armar. Och denna natts utsväfning kostade babylonierna deras rike och frihet. De insomnade i sitt fylleri såsom den babyloniske konungens undersåtar; de uppvaknade därifrån såsom slafvar af Persiens konung.

Cyrus' soldater tillkännagåfvo sin närvaro i staden genom att först anfalla den kungliga vakten vid själfva ingången till konungens palats. Belsassar upptäckte snart orsaken till upproret och dödades, under det han förgäfves kämpade för sitt lif. Belsassars fest beskrifves i femte kapitlet af Daniels bok, och beskrifningen slutar med dessa enkla ord: "Samma natt blef Belsassar, kaldeernas konung, dödad. Och Darejaves [Darius] af Medien mottog riket, då han var sextiotvå år gammal." Sålunda slutade den första delen af den stora bildstoden. Ett annat rike hade uppstått, enligt profetens utsago. Första delen af denna profetiska dröm var fullbordad.

Men innan vi lämna Babylon, låt oss i korthet kasta en blick öfver dess olyckliga historia. Man skulle förmoda, då segraren kom i besittning af en sådan ädel stad, som öfverträffade allting i världen, att han skulle hafva gjort den till sitt rikes hufvudstad och bibehållit dess ursprungliga skönhet. Men Gud hade sagt (Es. 13 :19-22), att staden skulle varda till en stenhop; att dess hus skulle uppfyllas med odjur; att schakaler skulle tjuta i dess palats och ökenhundar i dess präktiga borgar. Den måste först ödeläggas. Cyrus flyttade den kejserliga tronen till Susan, en beryktad stad i provinsen Elam, som låg öster om Babylon på stränderna af floden Koaspes, en biflod af Tigrisfloden. Detta utfördes troligen, säger Prideaux (I, 180), i första året af hans egen regering. Babylons stolthet blef härigenom förnedrad, och i femte regeringsåret af Darius Hystaspes, år 517 f. Kr., gjorde invånarna uppror, hvarigenom de åter pådrogo sig hela den per siska makten. Staden blef åter genom list intagen. Zopyrus, en af Darius' förnämste befälhafvare, af skar sin egen näsa och öron, lät illa tilltyga sin kropp genom piskning och flydde sedan i detta tillstånd till de belägrade, till utseendet brinnande med hämnd mot Darius öfver sin grymma behandling. ,På detta vis vann han snart babyloniernas förtroende till den grad, att de slutligen gjorde honom till öfverbefälhafvare af deras krigshärar; därpå förrådde han dessa i sin mästares händer. Och på det de måtte för alltid urstån_sättas att göra uppror, lät Darius spetsa tre tusen af dem, som varit de ledande andarne i upproret, bortförde kopparportarna och nedre f murarna från 350 till 80 fot. Detta var begynnelsen af dess totala förstöring; ty genom denna handling lämnades den blottställd för alla fientliga stam mars härjningar. Under sitt återtåg från Grekland plundrade Xerxes Belustemplet af dess omätliga rikedomar och lade det i ruiner. Alexander den store försökte att återuppbygga det; men sedan tio tusen legda män varit sysselsatta i två månaders tid med att undanrödja ruinerna, dog han under öfverdrifven utsväfning, och arbetet upphörde. Ar 294 f. Kr. anlade Seleukus Nicator det nya Babylon i grannskapet af det gamla, tagande materialer och invånare därifrån för det nya. Den gamla staden var nu nästan utrymd af invånarna; försummelse och förruttnelse be gynte att visa sig. Partiani uppror påskyndade äfven dess för störing. Omkring slutet af det fjärde århundradet brukades det af de persiske konungarne såsom en inhägnad för vilda djur. Vid slutet af det tolfte århundradet, berättar en beryktad resande, var Nebukadnessars palats så fullt af giftiga ormar, att en noggrann undersökning af det var förenadt med stor fara. Och i dag återstår knappast nog af ruinerna att märka platsen, där en gång stod den största, rikaste och praktfullaste stad, som världen någonsin sett, Babylons ruiner visa oss, huru Gud till punkt och pricka uppfyller sitt ord samt gifver fritänkarens otro utseendet af själfvillig blindhet.

"Men efter dig skall uppstå ett annat rike, ringare än ditt." Ordet rike, som begagnas här, visar, att de åtskilliga delarna af bildstoden föreställa riken och ej särskilda konungar; alltså, när det blef sagdt till Nebukadnessar: "Du är det gyllene hufvudet, menades riket och icke konungen, ehuru det personliga pronomen du brukades.

Det efterföljande riket, Medien-Persien, motsvarar bröstet och armarna af silfver. I hvilket hänseende var detta ringare än det föregående? Icke i makt; ty det besegrade Babylon. Icke i utsträckning; ty Cyrus eröfrade hela östern från Aegeiska hafvet till Indusfloden och upprättade sålunda det största rike, världen någonsin sett; men det var rily1gare i rikedom, öfverflöd och prakt.

Från en skriftlig ståndpunkt betraktad, var den förnämsta händelse, som skedde under det babyloniska väldets tillvaro, Israels barns fångenskap. Den förnämsta händelsen under medopersiska väldets existens var Israels återvändande till sitt eget land. Vid Babylons intagande, år 538 f. Kr., gaf Cyrus, såsom, ett bevis på artighet mot sin morbror, Darius, honom den för nämsta platsen i riket. Men två år därefter, 536 f. Kr., afled Darius; samma år dog äfven den persiske konungen, Kambyses, Cyrus' fader. Genom denna händelse blef Cyrus ensam regent öfver hela medo-persiska riket. Detta år upphörde den sjuttio åriga fångenskapen, och Cyrus utfärdade sitt ryktbara påbud för judarnas återvändande och templets återuppbyggande, hvilket på bud fullbordades år 457 f. Kr., i konung Artasastas sjunde regeringsår (Esra 6: 14) och utmärkte begynnelsen af de 2,300 dygnen i Dan. 8: 14, den längsta och viktigaste profetiska tidsperiod, som omtalas i Bibeln (Dan. 9: 25).

Efter att hafva regerat sju år, öfverlämnade Cyrus riket till sin son, Kambyses, äfven kallad Ahasverus i Esra 4: 6, som regerade sju år och fem månader till år 522 f. Kr. Åtta regenter, som regerade hvardera från sju månader till 46 år innehade tronen till år 336.f. Kr., i följande ordning: Smerdis, 'en mager, kallad Artasasta I Esra 4:7, sju månader år 522 f. Kr.' Darius Hystaspes, från år 521 till 486 f. Kr.; Xerxes, från 485 till 465 r. Kr.; Artaxerxes Longimanus, från 464 till 424 f. Kr. Darius Nothus från 423 till 405 f. Kr.; Artaxerxes Mnemon, från 404 till 359 f. Kr.; Ochus, från 358 till 338 f. Kr.; Arses, från 337 till 336. År 335 f. Kr. är i historien nedtecknadt såsom det första regeringsåret af Darius Codornannus, den siste af den gamla persiska konungaätten. Denne man, enligt Prideaux, var en välväxt, ädelmodig, tapper, god og gifmild person. Hade han lefvat vid någon annan tid, skullle han utan tvifvel åtnjutit en lång och lysande lefnadsbana. Men det var hans olycka att nödsakas kriga med en, som skulle uppfylla profetian; och ingen hvarken naturlig eller förvärfvad skicklighet å hans sida kunde gifva honom. framgång i den ojämlika striden. Knappast hade han intagit sin tron, säger den sistnämnde historieskrifvaren då Alexander i spetsen för sina grekiska soldater begynte förberedelser for hans afsättande.

Orsaken till och omständigheterna i förbindelse med kriget mellan grekerna och perserna lämna vi åt historien, hvars ändamål är att skildra sådana saker Nog af den afgörande punkten punkten uppnåddes på slagfältet vid Arbela år 331 f. Kr., hvarest grekerna, ehuru endast en mot tjugu af perserna, vunna en fullkomlig seger; och Alexander blef från den tiden själfständig regent öfver hela det medo-persiska väldet i dess största utsträckning.

”Ett tredje rike, ett som är af koppar, och det skall råda öfver hela Jorden," sade profeten. Så få och korta äro de inspirerade orden, hvilka inbegripa i deras uppfyllelse ett ombyte af världsliga regenter. Grekland framträder nu på skådefältet att för en tid tilldraga sig hela världens uppmärksamhet såsom det tredje världsriket på jorden.

Efter detta olyckliga slag, som afgjorde rikets öde försökte Darius att åter samla sin kringspridda här till att strida för sitt rike och sina rättigheter; men ur den nyss förut så talrika och väl inöfvade hären kunde han icke samla tillräcklig styrka att våga en drabbning med de segrande grekerna. Alexander förföljde honom med vindens snabbhet. Flera gångar var Darius nära att falla i sin fiendes händer. Slutligen togo tvenne förrädare, Bessus och Nabarzanes, den olycklige prinsen och instängde honom i en sluten vagn samt flydde med honom såsom fånge till Baktria. De hade för afsikt, om Alexander förföljde dem, att köpa sin egen frihet genom att öfverlämna konungen i hans länder. Så snart Alexander erhöll kunskap om den vådliga ställning, i hvilken Darius befann sig, utvalde han de lättaste Soldaterna i sin här och begynte med allvar förfölja dem. Efter några dagars hård marsch upphann han förrädarne. Dessa uppmanade då Darius att bestiga en häst för en hastigare flykt; men då han vägrade att göra detta, tilldelade de honom några dödssår, bestego sina hästar och togo till flykten.

När Alexander framkom till stället, hade konungens lif redan slocknat. Då han betraktade den liflösa kroppen, kunde han hafva lärt en nyttig läxa om mänsklig lyckas ovaraktighet. Här ingen man, som blott några månader förut varit i besittning af många goda och ädla egenskaper och som nyss förut innehaft världsrikets tron. På en gång nedstörtades han från sin tron, öfvergifven och drabbad af olyckor. Hans rike hade blifvit besegradt, hans skatter frånröfvade honom och hans familj bragt I fångenskap. Och nu, brutalt mördad genom en förrädares land, låg han ett blodigt lik i en enkel vagn. Den hjärtslitande synen framkallade tårar i Alexanders ögon, fastän han var van vid krigets förskräckliga företeelser och blodiga scener. Kastade sin mantel öfver den döda kroppen, befallde han, att den skulle föras till de kvinnliga. fångarna i Susan, och med egna medel förskaffade han den döde en konungslig begrafning. För denna godhjärtade handling böra vi gifva honom äran; ty han är i sanning i behof af all ära, som kan tillskrifvas honom.

När Darius föll, var Alexander befriad från sin sista fruktade fiende. Från den tiden kunde han göra hvad helst han behagade, än njutande hvila och förnöjelse och än görande några mindre eröfringsutflykter. Han företog ett storartadt fälttåg genom Indien, emedan, enligt grekiska fabler, Backus och Herkules, tvenne söner af Jupiter, hvilkens son han påstod sig vara, hele gjort detsamma. Med föraktligt högmod tillägnade han sig gudomlig ära. Han öfverlämnade besegrade städer, fritt och utan förbehåll, åt sina blodtörstiga och liderliga soldater. Han själf mördade ofta sina egna vänner och gunstlingar, under det han var berusad. han uppsökte de liderligaste personer för att tillfredsställa sina passioner. På en lättfärdig och utsväfvande kvinnas ingifvelse gick han tillsammans med en del af sina hofmän alla i ett berusadt tillstånd, och satte eld på staden och palatset i Persepolis, ett af de praktfullaste i världen. Han uppmuntrade sina efterföljare att berusa sig till den grad, att vid ett tillfälle dogo icke mindre än tjugu personer såsom en följd af sin utsväfning. Slutligen, efter att vid ett tillfälle hafva deltagit i ett supkalas, blef han strax inbjuden till ett annat och efter att hafva druckit skål med tjugu personer, tömde han, säger historien, otroligt som det synes, den herkuleanska bägaren (innehållande en och en half gallon) tvenne gånger. Strax därpå föll han ned, angripen af häftig feber, som elfva dagar därefter gjorde slut på hans lif i maj eller juni år 323 f. Kr., i hans mest blomstrande ålder, endast 32 år gåmmal.

Vi behöfva ej stanna här för att beskrifva det grekiska rikets fortskridande, enär vi framdeles komma att närmare betrakta dess utmärkande drag vid utläggningen af andra profetior. Daniel fortsätter med sin uttydning af drömmen som följer:

VERS 40. Ett fjärde rike skall ock uppstå och vara starkt såsom järn, ty järnet krossar och sönderslår ju allt; och såsom järnet förstör allt annat, så skall ock detta krossa och förstöra.

Så långt i denna profetia äro alla bibeltolkare eniga. Alla medgifva, att guldhufvudet, bröstet och armarna af silfver samt buken och länderna af koppar föreställa de respektiva världsrikena, Babylon, Medien-Persien och Grekland. Men fastän lika litet skäl finnes för olikhet i åsikter, förekomma dock olika meningar angående tillämpningen af fjärde delen af bildstodenbenen af järn. Om denna punkt behöfva vi dock endast fråga: Hvilket världsrike efterföljde det grekiska? Ty benen af järn beteckna det fjärde riket i denna serie. Och härpå gifver oss historien ett tydligt och afgörande svar. Endast ett världsrike har existerat sedan Greklands fall - och detta är Rom. Det eröfrade Grekland och allting det kom öfver -liksom järn, sönderslog och krossade det allting. Gibbon i sin beskrifning af detta rike har kanske lånat uttryck från Daniels sinnebildliga språk, ty han brukar samma bildspråk, som profeten begagnar.

Han säger: "Republikens arme, ibland öfvervunnen i slag, men alltid segrande i krig, ryckte hastigt framåt mot floderna Eufrat, Donau och Rhen och mot oceanen; och guldet, silfret och kopparn, som tjänade som sinnebilder af nationer och deras konungar, blefvo det ena efter det andra krossade af det romerska järnriket."

Vid den kristna tidräkningens början omfattade detta rike hela södra delen af Europa, Frankrike, England, större delen af Nederländerna, Schweiz, södra delen af Tyskland, Österrike, Turkiet och Grekland för att icke nämna dess besittningar i Asien och Afrika. Gibbon kunde därför med skäl tillägga:

"Det romerska väldet utbredde sig öfver hela världen. Och när detta rike föll i en mans händer, blef världen ett säkert och dystert fängelse för hans fiender. Att göra motstånd var säker död; att fly var omöjligt."

Man torde lägga märke till, att först beskrifves riket vara starkt såsom järn. Detta häntyder på den tid, då det uppnått sin fulla makt, under hvilken tid det liknas vid en mäktig koloss, omfattande alla nationer, besegrande allting och stiftande lagar (or världen. Men detta tillstånd skulle ej fortfara.

VERS. 41,42. Men att du såg fötterna och tårna vara delvis af krukmakarlera och delvis af järn, det betyder, att det skall vara ett söndradt rike, dock så, att det har något af järnets fasthet; ty du såg ju järn vara där, blandadt med lerjord, Och att tårna på fötterna voro delvis af järn och delvis af lera, det betyder, att riket skall vara delvis starkt och delvis svagt.

Detta tillstånd af svaghet, som föreställes af leret, tillhör lotterna såväl som tårna. Innan Rom delades i tio riken, förlorade det den järnmakt, som det i största grad ägde under de försla århundradena af dess tillvaro. Öfverflöd, med dess försvagande och försämrande följder, nationers såväl som enskilda personers fördärfvare, begynte att förrosta och försvaga dess järnstarka senor och beredde sålunda vägen för dess slutliga sönderfallande i tio riken.

Bildstodens ben af järn, om man skall rätta sig efter naturen, sluta med fötter och tår. Vår uppmärksamhet riktas till tårna, af hvilka det naturligtvis funnos tio, emedan de äro uttryckligen omtalade i profetian; och det rike, som föreställes af den del af belälet, som tårna tillhöra, blef slutligen deladt i tio delar. Nu uppstår därför helt naturligt denna fråga: Föreställa de tio tårna de tio riken, i hvilka det romerska riket slutligen blef indeladt? Att en sådan fråga skulle framställas, väcker icke så liten förvåning hos dem, som älska en rättfram uttydning af Guds ord. Att de tio tårna föreställa de tio riken, i hvilka Rom blef deladt, är så påtagligt, att det är svårt att uttyda det annorlunda. Likväl försökes detta af somliga - katoliker i allmänhet och äfven sådana: protestanter, som ännu fasthålla vid romersk- katolska villfarelser.

En bok, författad af H. Cowles, teol. dok., är kanske bäst lämpad att visa, hur denna sida af denna fråga vanligen förklaras. Författarens skrifsätt bevisar, att han äger en vidtomfattande kunskap och stora själsgåfvor. Det är därför så mycket mer att beklaga, att dessa gåfvor användas till att utbreda villfarelser och missleda dem, som rannsaka Skriften för att utröna hvad tiden lider.

Vi kunna endast i korthet uppmärksamma hans åsikter. De äro: 1) att det tredje riket var Grekland endast under den tid, Alexander lefde; 2) att det fjärde riket var Alexanders efterträdare; 3) att det fjärde riket ej kunde räcka längre än till Messias' uppenbarelse; 4) då upprättade himmelens Gud sitt rike, då slog stenen belätet på dess fötter och begynte sönderkrossa det.

Vi kunna äfvenledes blott i korthet granska dessa åsikter:

1. Vi kunde med lika stora skäl inskränka det babyloniska riket till Nebukadnessars regering eller det persiska till Cyrus' regering som att inskränka det grekiska riket till Alexanders regering.

2. Alexanders efterträdare regerade icke öfver ett annat rike, utan öfver samma rike som Alexander, nämligen det som föreställdes af belätets koppardel; ty i denna profetiska kedja följer det ena riket på det andra genom eröfring. När Persien hade eröfrat Babylon, så hade det andra världsriket uppstått; och när Grekland eröfrat Persien, så hade vi det tredje världsriket. Men Alexanders efterträdare "Chans fyra ledande generaler) eröfrade icke hans rike och sedan upprättade ett annat i dess ställe; de delade blott emellan sig själfva det välde, som Alexander redan förut hade eröfrat och som sålunda låg beredt för dem att taga i besittning.

"I kronologiskt hänseende," säger Prof. C., "måste det fjärde världsriket komma strax efter Alexander och ligga helt och hållet mellan honom och Kristi födelse." I kronologiskt hänseende, svara vi, måste detta ingalunda vara fallet; ty med Kristi födelse infördes icke det femte riket, såsom vi framdeles skola bevisa. Han förbigår i tystnad nästan hela tiden för fortvarandet af belätets tredje del och gör den liktydig med den fjärde samt lämnar ej rum för det grekiska väldets delade tillstånd, som före bildades genom leopardens fyra hufvud i kap. 7 och getabockens fyra horn i kap. 8.

"Med afseende på området," fortsätter Prof. c., "bör det [nämligen fjärde riket] återfinnas i västra Asien och icke i Europa; i korthet sagdt, på samma område, hvarest första, andra och tredje rikena voro belägna." Men hvarför icke i Europa? f råga vi. Hvardera af de föregående rikena ägde område, som blott tillhörde det. Hvarför icke äfven det fjärde? Analogien fordrar det. Och var icke det tredje världsriket ett europeiskt rike, d. v. s. uppstod det icke på europeiskt område, och tog det icke sitt namn från sitt födelseland. Hvarför då icke gå några grader längre västerut för det område, hvarpå det fjärde riket skulle blifva upprättadt? Och huru kom Grekland någonsin att innehafva samma område som de första och andra rikena? Endast genom eröfring. På samma sätt uppkom äfven Rom. Följaktligen hvad område angår, så kunde Rom lika mycket vara det fjärde riket, som Grekland var det tredje.

"I politiskt hänseende," tillägger han, "skulle det följa omedelbart på Alexanders regering förändrande dynastien, men icke nationerna." Men häruti kommer han i strid med analogien. Hvardera af de första tre rikena utmärktes genom dess egen särskilda nationalitet. Den persiska var ej densamma som den babyloniska, ej heller var den grekiska densamma som endera af de föregående två. Men analogien fordrar, att det fjärde riket, i stället för att bestå af blott en del af det grekiska riket, borde hafva en egen nationalitet, helt olik de andra tre. Och detta finna vi endast hos det romerska riket. Men -

3. Det största fel, som underligger hela detta misstydningssystem, är den alltför gängse åsikten, att Guds rike blef upp rättadt vid Kristi första ankomst. Men man kan lätt inse, huru nedgörande för denna åsikt det medgifvandet är, att det fjärde riket är Rom; ty Gud skulle ej upprätta sitt rike, förrän efter det romerska rikets indelning i tio riken. Denna indelning blef ej fullbordad förrän år 476 e. Kr.; följaktligen kunde Guds rike ej hafva blifvit upprättadt vid Kristi första ankomst nära fem hundra år före den tiden. Rom måste fördenskull ej från deras ståndpunkt, ehuru det uppfyller profetian i alla afseenden, tillåtas att vara det rike, som här åsyftas. Den åsikten, att Guds rike blef upprättadt i de dagar, när Kristus var på jorden, måste, sa tyckas dessa bibeltolkare tänka, bibehållas under alla omständigheter.

Sådana äro de grunder, på hvilka åtminstone våra motståndare synas bygga sitt resonerande. Och för att vidmakthålla denna åsikt söker vår författare att förminska tillvaron af det tredje världsriket till den obetydliga tidslängden af åtta år. För detta söker han bevisa, att det fjärde världsriket härskade med full makt under den tid, då det tredje riket under Guds styrelse höll på att bilda sina yttre drag. För detta åtager han sig att bestämma vissa tidspunkter, emellan hvilka vi måste finna det fjärde riket, ehuru profetian har ingenting alls att göra med daton; och sedan antager han det rike, som han finner inom denna tid, såsom det fjärde riket och söker därpå lämpa profetian efter sin egen uttydning utan att göra afseende på de bättre materialer, som han kunde finna utom sitt lilla instängda område for en uppfyllelse af profetian. Är ett sådant förfaringssätt resonligt? Måste man först bestämma tiden? Nej; det är själfva rikena, som utgöra de förnämsta dragen af profetian och för dem måste vi söka; och när vi finna dem, måste vi nöj; oss därmed, hvad deras kronologi eller läge än må vara. Låt dem afgöra tiden och området, och ej tiden och området bestämma dem.

Men den åsikt, som är upphofvet till all denna misstydning och villervalla, är endast ett antagande. Kristus slog ej bildstoden vid sin första ankomst. Lägg märke till följande faktum! När stenen slår på dess fötter, krossas den i stycken. Våld användes. Verkan däraf inträffar strax. Bildstoden blir såsom agnar. Och sedan hvad? Blir den införlifvad med stenen och så småningom en del däraf? Ingalunda. Den föres bort af vinden såsom oförenliga och obrukbara materialer; och intet rum blir funnet för den. Området afröjdes helt och hållet. och därefter blir stenen till ett stort berg och uppfyller hela' jorden. Hur skola vi nu uppfatta detta verk, nämligen stenens slående på bildstodens fötter och bildstodens sönderkrossande? Är det ett mildt, fridfullt och tystlåtet verk? eller är det en uppenbarelse af hämnd och våld? Hur efterföljde profetians riken hvarandra? Skedde det icke genom krigsvåld, svärdsklang och sammanstötning af armeer? "Bedöfvande buller och blodstänkta kläder" visade hvilken kraft och våldsamhet fordrades för att bringa ett rike i underlydnad till ett annat.. Och likväl beskrifves icke allt detta i profetian genom uttrycken "träffade" och "krossade."

När Persien eröfrade Babylon och Grekland underlade sig Persien, beskrifves ingendera af de besegrade armeerna såsom krossade i stycken, ehuruväl de krossades under en fientlig nations förtryckande makt. Men när vi komma till det femte riket, slås bildstoden med våld; den krossas till stycken samt förskingras och bortsopas, till dess intet rum mer finnes för den. Huru skola vi uppfatta detta talesätt? Vi kunna ju ej annat än förstå därmed, att här uppenbarar sig en scen, som utmärkes af så mycken större våldsamhet och makt än den, som åtföljde en nations eröfrande af en annan genom krig, att detta senare icke är värdt att en gång nämnas i förbindelse därmed. En nations underkufvande af en annan genom krig är en scen af frid och lugn i jämförelse med den scen, som uppenbarar sig vid bildstodens sönderkrossande af den sten, som lossnade utan människohänder och sedan växte till ett stort berg.

Men hvilken betydelse gifves detta sönderkrossande af bildstoden enligt den åsikt, vi nu hafva under betraktande? Jo, Kristievangelä fridsamma införande och utbredande! Ett lugnt och stilla spridande af sanningens ljus! Hopsamlandet af några få från jordens nationer att genom lydnad för sanningen beredas för Jesu andra uppenbarelse och rike! Det lugna och anspråkslösa bildandet af en kristlig församling - en församling, som varit förtryckt och förföljd af jordens förmätna och segerrika makter från den tiden till denna! Och detta är hvad som menas med stenens fallande på belätet! Detta är dess krossande i stycken och det väldiga bortsopandet af bitarna från jordens yta! Har någonsin förekommit en orimlighet, som är mera orimlig?

Från denna afvikelse vända vi oss nu till frågan: Föreställa belätets tio tår det romerska rikets indelning i tio riken? Vi svara j a, emedan -

1. Bildstoden i andra kapitlet är liktydig med synen om de fyra vilddjuren i sjunde kapitlet. Det fjärde djuret i sjunde kapitlet föreställer samma rike som bildstodens ben af järn. Det fjärde djurets tio horn mötsvara helt naturligt de tio tårna på belätet; och dessa horn sägas tydligt vara tio konungar, som skulle uppkomma; och dessa äro lika oberoende af hvarandra som vilddjuren själfva; ty djuren omtalas precis på samma sätt, nämligen "fyra konungar skola .uppstå på jorden" (vers 17). De föreställa dock icke på hvarandra följande konungar utan konungar eller konungariken, som existera samtidigt; ty tre af dem blefvo bortstötta af det lilla hornet. De tio hornen beteckna obestridligen de tio riken, i hvilka Rom slutligen blef deladt.

2. Vi hafva sett, att i Daniels uttydning af bildstoden brukar han orden konung och konungarike i samma betydelse. I vers 44 säger han, att "i de konungarnes dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike." Detta visar, att vid den tid, då Guds rike blir upprättadt, finnas flera konungar, som existera samtidigt med hvarandra. Det kan ej afse de fyra föregående rikena; ty det skulle vara orimligt att bruka ett sådant talesätt om på hvarandra följande konungar, enär det skulle vara i endast den siste konungens dagar och icke i någon af de föregående konungarnes, som Guds rike skulle upprättas.

Här framställes alltså ett deladt tillstånd. Men hvad finna vi i bildstoden att beteckna denna indelning? Ingenting utom tårna. Om icke de göra det, så lämnas vi helt och hållet i mörker angående beskaffenheten och utsträckningen af den delning, hvars existens tydligen bevisas af profetian. Att antaga detta vore att klandra själfva profetian. Vi måste därför stanna vid den slutsatsen, att bildstodens tio tår beteckna de tio delar, som uppkommo af det romerska riket.*

* Denna delning inträffade mellan åren 351 och 483 e. Kr. Tiden för denna upplösning omfattade alltså nära 150 år från ungefär midten af fjärde seklet till slutet af det femte. Det finnes ej, så långt vi veta, någon historisk uppgift om att denna upplösning af det romerska riket begynte tidigare än år 351 e. Kr., ej heller att den slutade senare an ar 483 e. Kr. Angående de mellanliggande årtalen för de olika rikenas uppkomst finnas olika meningar bland historieskrifvare. Detta kan man ej undra öfver, då nian besinnar, att mycken oreda rådde under denna tid och att många plötsliga och vålsamma förändringar ägde rum på det romerska väldets område. Fientliga härar ströfvade härs och tvärs genom det i en äkta labyrint af villervalla. Alla historieskrifvare äro dock eniga däri, att på västra Roms område blefvo omsider mellan de uppgifna årtalen tio riken upprättade.

De tio stammar eller folkslag, som hade mest att göra med denna söndring af det romerska väldet och hvilka under någon tid af deras historia innehade romerskt område såsom oafhängiga riken, voro följande: hunnerna, östgoterna, västgoterna, frankerna, vandalerna, sveverna, burgunderna, herulerna, anglo-sachserna och longobarderna. Förbindelsen mellan dessa, och några af det modärna Europas nationer sparas i namnen England, Burgundien, Lombardlet, Frankrike m. fl. Sådana auktoriteter som Calmet Faber, Lloyd, Hales, Scott, Barnes m. fl. bekräfta denna uppgift. (Se Barnes slutanmärkning till Dan. 7: de kap.)

Såsom en invändning mot den åsikten, att de tio tårna föreställa de tio rikena, påminnas vi ibland om ätt innan Rom delades i tio riken var det deladt i tvenne delar, nämligen Västra och

Östra Rom, motsvarande bildstodens två ben; och enär de tio rikena alla uppstodo ur Västra Rom, så skulle de tio tårna, så påstås det, om de beteckna de tio rikena, alla vara på en fot af belätet, hvilket vore både onaturligt och orimligt.

Men denna invändning omintetgör sig själf; ty beteckna de båda b enen en delning af riket, måste visserligen äfven tårna beteckna detsamma. Det vore ej rimligt, att benen skulle föreställa delning men icke tårna. Och om tårna beteckna någon delning alls, kan det ej vara någon annan än Roms delning i tio riken.

Den oriktiga uppfattning; som ligger till grund för denna invändning, är den åsikten, att bildstodens tvenne ben verkligen föreställa Östra och Västra Rom, Mot denna åsikt finnas dock f1era invändningar:

1. De två benen af järn föreställa Rom, ej allenast under de senare åren af dess existens utan ock från dess första början som en världsmakt; följaktligen om benen beteckna delning, skulle riket hafvavarit deladt ända från början af dess tillvaro. Detta påstående bekräftas äfven genom de andra symbolerna. Sålunda existerade ända från början de tvenne, delarna, d. ä. persiska rikets två element, hvilka betecknas genom vädurens två horn (Dan. 8: 20) och äfven genom björnens uppresande af ena sidan (Dan. 7: 5) samt kanhända genom de två armarna på bildstoden i detta. kapitel. Det grekiska rikets delning i fyra riken, hvilka föreställa s af getabockens fyra horn och leopardens fyra hufvud, daterar sig tillbaka i tiden endast åtta år efter grekiska världsrikets införande i profetian. Så skulle äfven Rom hafva varit deladt ända från början, om benen beteckna delning, i stället för alt vara odeladt nära sex hundra år och därefter deladt i östra' och västra Rom endast några år före dess slutliga sönderfallande i tio riken.

2. Ingen sådan delning i två riken märkes hos de andra symbolerna i Daniels bok, hvilka föreställa Rom; nämligen det stora och förskräckliga vilddjuret i Daniels 7: de kap., och det lilla hornet i Dan. 8: de kap. Det är följ aktligen icke mer än rimligt att draga den slutsatsen, att bildstodens tvenne ben icke voro ämnade att föreställa en sådan delning.

Men det torde frågas, hvarför vi icke kunna, antaga, att de två benen föreställa delning såväl som tårna. Vore det icke lika orimligt att säga, det tårna beteckna delning men icke benen, som att säga, det benen beteckna delning men icke tårna? Härtill svara vi, att vi måste rätta oss efter profetian i våra slutsatser om denna sak; den säger ingenting om delning i förbindelse med benen men talar uttryckligen därom, då vi komma till fötterna och tårna. Den säger: "Men att du såg fötterna och tårna vara delvis af krukmakarlera och delvis af järn, det betyder, att det skall vara ett söndradt rike." Ingen delning kunde äga rum, åtminstone omnämnes ej någon sådan, förrän järnet blef uppblandadt med ett svagare element, nämligen lera; och detta finna vi ej, förrän vi komma till fötterna och tårna. Men vi måste dock ej uppfatta detta, som om leran betecknar en del och järnet en annan; ty efter rikets långvariga enhet blef bruten, var ingen del däraf så stark, som det ursprungliga järnet, utan alltsammans var i ett tillstånd af svaghet, som betecknas genom järnets uppblandning med lera. Vi komma alltså oundvikligen till den slutsatsen, att profeten här har framställt orsak för verkan. Den svaghet, som infördes genom lerelementet, då vi komma till fötterna, medförde den verkan, att riket blef deladt i tio delar såsom betecknadt genom de tio tårna; och detta resultat, eller denna delning, tyckes mer än antydt i det strax därpå omnämnda fler

talet af samtidigt regerande konungar. Följaktligen, medan vi ej finna något bevis för att benen beteckna delning, men viktiga invändningar däremot, finna vi goda skäl för det antagandet, att tårna beteckna delning, enligt vår här angifna uppfattning.

3. H vardera af de fyra monarkierna hade sitt eget särs1.<:ilda område, som utgjorde det egentliga riket och hvarest vi måste söka dess historias förnämsta händelser, hvilka förebildas hos symbolen. Vi måste därför ej söka det romerska rikets delning på det område, som förut innehades af Babylon eller Persien eller Grekland men på det romerska rikets egentliga område, nämligen det, som slutligen fick namnet Västra Rom. Rom underlade sig hela världen; men det egentliga riket låg väster om Grekland. Och detta är det, som föreställdes af bildstodens ben af järn. Där söka vi alltså de tio rikena; och där finna vi dem äfven. Vi äro alltså ej nödsakade att göra bildstoden vanskaplig för att göra den till en passande framställning af historiska händelser.

VERS 43. Och att du såg järnet vara blandadt med lerjord, det betyder, att väl en beblandning där skall äga rum, genom människosäd, men att delarna likväl icke skola hålla ihop med hvarandra, lika litet som järn kan förbinda sig med lera.

Med Rom föll det sista af de världsriken, som höra till denna världen i dess närvarande tillstånd. Hitintills hade samhällselementen varit sådana, att det varit möjligt för en nation,. hvilken lyckats blifva sina grannar öfverlägsen i mannamod, tapperhet och krigskonst, att underlägga sig den ena makten efter den andra, till dess alla blefvo förenade till ett enda stort rike med en man på tronen - en man, som kunde utsända sin vilja som lag till alla jordens nationer. När Rom föll, var det för alltid slut med sådana möjligheter. Krossad under bördan af sin egen ofantliga utsträckning, föll det i stycken för att aldrig mer blifva förenadt. Järnet hade blifvit uppblandadt med ler. Dess element förlorade sin kraft att hålla sig tillsammans, och ingen människa eller förening af människor kan åter förena dem till ett. Denna punkt är så väl framställd af en annan, att det är för oss ett nöje. att anföra hans ord:

"Sedan det kommit i ett deladt tillstånd, försvann rikets ursprungliga styrka, men ej såsom den hade försvunnit från de föregående rikena. Intet rike skulle efterfölja det, såsom det hade efterföljt de tre föregående rikena. Det skulle förblifva i sitt delade tillstånd, till dess stenriket sloge det på dess fötter, krossade det och förskingrade det åt vinden såsom agnar på en sommarloge. Dock skulle under hela denna tid en del af dess styrka vara kvar. Därför säger profetian: 'Och att tårna på fötterna vara delvis af järn och delvis af lera, det betyder, att riket skall vara delvis starkt och delvis svagt' (vers 42). Hur kunde man på något annat sätt så träffande framställa dessa fakta? Öfver fjorton hundra år har denna tiofaldiga indelning existerat. Mer än en gång hafva män drömt om att af dessa mindre riken upprätta ett enda mäktigt välde. Karl den store försökte det. Karl V försökte det. Louis XVI och Napoleon försökte det. Men ingen af dem lyckades. En enda vers i profetian var starkare än alla deras härar. Deras egna makter förslösades, förminskades, förgjordes; men de tio rikena blefvo det oaktadt ej förende till ett rike. 'Delvis starkt och delvis svagt,' var den profetiska beskrifningen. Och sådan har äfven varit den historiska verkligheten om dem. Med historiens bok öppen inför dig frågar jag: Är icke detta en noggrann framställning af detta en gång så mäktiga välde? Det regerade med oinskränkt makt. Det var världens betronade härskarinna. Men dess spira blef afbruten, dess tron omstörtades, dess välde blef det frånröfvadt. Tio riken blefvo bildade af detsamma; och i det tillstånd af svaghet, som det då var i, fortfar det ännu; d. ä. delvis svagt'; ty det har ännu samma utsträckning som det hade, då järnriket lod upprätt på sina fötter. Men det är tillika 'delvis starkt,' d. ä. det har kvar, äfven i dess svaga tillstånd, nog af dess järnstyrka att motstå alla försök att förena delarna. 'De skola icke hålla ihop,' säger profetian. De harva icke gjort det, säger historien.

Men, säger någon, ett annat sätt återstår ännu. Om de ej kunna förenas genom makt, så torde de förenas genom statsklokhet. Dessa sätt kunna väl försökas. Men profetian förutser detta, när den säger, att 'väl en beblandning där skall äga rum, genom människosäd,' d. v. s. äktenskap skola ingås, i hopp om att därigenom förena makterna och göra de åtskilda rikena till ett.

Skola de på detta sätt lyckas vinna sitt mål? Nej. Profeten svarar, att delarna likväl icke skola hålla ihop med hvarandra, lika litet som järn kan förbinda sig med lera.' Europas historia är en slående kommentarie helt igenom om dessa ords fullkomliga uppfyllelse. Från Canutes tid till den närvarande tidsåldern har detta varit regerande monarkers politik, den hårdtrampade stig, som de bevandrat, i akt och mening att vinna en mäktigare spira och ett vidsträcktare välde. Och det märkvärdigaste fall af detta slag, som historien upptecknat i våra dagar, är Napoleons försök. Han regerade öfver ett af de tio rikena; Österrike var ett annat. Han sökte genom allians vinna, hvad han icke kunde ernå genom krigsmakt. el. ä. att upprätta ett mäktigt, förenadt rike. Men lyckades det för honom? Nej; själfva den makt, han allierat sig med, blef hans undergång genom Bluchers trupper på slagfältet vid Waterloo! Järnet ville ej beblanda sig med leran. De tio rikena fortfara ännu.

Men om, som en följd af dessa allianser eller af andra orsaker, tiotalet ibland skulle rubbas, så behöfva vi ej förvånas däröfver; ty det är ju i verkligheten hvad profetian synes fordra. Daniel såg 'järnet vara blandadt med lerjord.' Tidtals torde man ej kunna urskilja de två elementen. Men det skulle ej förblifva så. 'Delarna skola likväl icke hålla ihop med hvarandra.' Substansernas beskaffenhet förbjuder det i ena fallet och profetians ord 'i det andra. Ett försök skulle dock göras att beblanda dem, ja, mer än detta, de skola till en del beblandas i båda fallen. Men beblandningen skulle vara fruktlös. Och huru uttryckligt bekräftar icke historien dessa förklaringar af Guds ord!" - Wm. Newton, "Lectures on the First Two Visions of the Book of Daniel," sid. 34-36.

Men oaktadt de hafva alla dessa fakta för sig, bekräftande Guds försyns oemotståndliga makt genom århundradens omhvälfningar och förändringar, krigshjältars försök samt hofmäns och konungars diplomati och konstgrepp, hafva dock en del af nutidens bibeltolkare visat en sådan förvånande missuppfattning af denna profetia, att de förutspå ett framtida världsrike och tala om en europeisk regent, som redan uppnått lifvets afton och begynt att förlora sitt anseende och sin inflytelse, såsom "världens framtida monark." Denis bemödanden att förfäkta en sådan teori äro dock fåfänga, och förföriska äro de förhoppningar och farhågor, som de lyckas uppväcka öfver en sådan förväntan.*

>* En kort tid efter dessa ord blefvo skrifna, blef Napoleon III, denne "världens framtida monark," afsatt från sin tron och dog i ärelös undandragenhet, och hans son och tronföljare har sedan stupat för vildars händer i Afrika.

Vers. 44,45. Men i de konungarnas dagar skall himmelens Gud upprätta ett rike, som aldrig i evighet skall förstöras, och hvars makt icke skall blifva öfverlämnad åt något annat folk. Det skall krossa och göra en ände på alla dessa andra riken, men själft skall det bestå evinnerligen; ty du såg ju, att en sten blef lösrifven från berget, dock icke genom människohänder, och att den krossade järnet, kopparen, leran, silfret och guldet. Så har en stor Gud uppenbarat för konungen hvad som skall ske i framtiden; och drömmen är viss, och dess uttydning är tillförlitlig.

Här uppnå vi glanspunkten af denna, viktiga profetia; och när tiden i sin snabba flykt skall bringa oss till den sublima scen, som här förutsäges, skola vi hafva uppnått slutet på mänsklighetens historia. Guds rike! H vilken storartad tillredelse för en ny och härlig tidsålder, då hans folk skall blifva frigjordt från denna världens bedröfliga, försämrade och föränderliga tillstånd 1 H vilken hänryckande förvandling för alla de rättfärdiga från mörker till härlighet, från möda och strid till hvila och frid, från synd till helighet, från död till lif, från tyranni och förtryck till sällhet och frihet i åtnjutande af det himmelska rikets välsignelser! Härliga öfvergång från svaghet till styrka, från det föränderliga och förgängliga till det oföränderliga och eviga !

Men när skall detta rike blifva upprättadt? Kunna vi hoppas för ett svar på en fråga af så stor betydelse för det mänskliga släktet? Ja, dessa äro just de frågor, som Guds ord ej lämnar oss i okunnighet om; och häri kunna vi skönja, huru högt denna himmelska gåfva uppskattas. Vi påstå ej, att någon bestämd tid är uppenbarad (vi säga uttryckligen, att så icke är fallet), hvarken i denna eller någon annan profetia; men detta rikes närhet kan så noga bestämmas, att det släkte, som skall bevittna rikets upprättande, kan med bestämdhet bemärka dess annalkande och göra den förberedelse, som skall berättiga dem till att få del af dess härlighet.

Såsom vi redan bevisat, föras vi af vers. 41-43 framåt i tiden förbi det romerska väldets delning i tio riken; hvilken delning blef fullbordad, som förut nämnts, mellan åren 351 och 483 e. Kr. De konungar eller riken, i hvilkas dagar himmelens Gud skall upprätta sitt rike, äro tvifvelsutan de riken, som uppstodo ur det romerska väldet. Alltså kunde det Guds rike, som här omtalas, ej hafva upprättats, såsom somliga påstå, i förbindelse med Kristi första ankomst, fyra hundra femtio år förut. Men antingen vi tillämpa denna delning på de tio rikena eller ej, så är det dock visst, att något slags delning skulle äga rum idet romerska väldet, innan Guds rike skulle blifva upprättadt; ty profetian förklarar uttryckligen: "Det skall vara ett söndradt rike." Och detta är lika mycket nedgörande för den populära åsikten; ty efter det romerska världs rikets uppkomst genom en förening' af dess första element, blef det icke alls deladt före Kristi tid, ej heller under den tid, han var på jorden, ej heller för många hundra år härefter. Inbördeskrigen åvägabringade ej någon delning af riket; de voro blott vissa. ärelystna personers försök att erhålla absolut kontroll af den romerska makten; aflägsna provinsers tillfälliga uppror, hvilka undertrycktes nästan med ljungeldens kraft och hastighet, utgjorde ej heller någon delning af riket. Och dessa äro alla, som kunna åberopas såsom störande rikets enhet under en tid af mer än tre hundra år denna sidan Kristi födelse till världen. Detta faktum allena är nog att för alltid omkullkasta den åsikten, att Guds rike, som utgör det femte riket i denna serie, såsom framställd i Dan. 2: dra kap., blef upprättadt vid begynnelsen af det kristna tidehvarfvet. Men ännu ett begrundande häröfver torde ej vara ur vägen.

1. Det femte riket kunde fördenskull ej hafva upprättats vid Kristi första ankomst, emedan det ej skulle existera samtidigt med Jordiska regeringar, utan det skulle efterfölja dem. Såsom det andra riket efterföljde det första, det tredje riket det andra och det fjärde det tredje medelst våld och eröfring, så efterföljes äfven det fjärde af det femte. Det fjärde riket blir först förstördt, och dess kvarlämningar undanrödjas, så att området blir klart, och sådan upprättas det femte riket såsom ett efterföljande rike, hvad tid angår. Men församlingen har existerat samtidigt med Jordiska regeringar ända sedan sådana begynte att existera. Församlingen fanns till, då Abel lefde, i Enoks dagar, på Noas tid, i Abrahams dagar och har existerat utan afbrott till närvarande tid. Församlingen kan alltså ingalunda vara stenen som träffade bildstoden på fötterna; ty den existerade alltför långt tillbaka i tiden, och dess verk är icke att sönderslå och omstörta jordiska regeringar.

2. Femte riket tager sin början, då stenen träffar bildstoden. Hvilken del af bildstoden är det, stenen träffar? Svar: Fötterna och tårna. Men dessa voro icke utvecklade förrän fyra och ett halft sekel efter Kristi korsfästelse. Vid korsfästelsen var bildstoden utvecklad endast till benen; och om Guds rike upprättades då, om stenen då träffade bildstoden, måste den hafva slagit den på benen och icke på fötterna, såsom profetian säger.

3. Stenen, som träffar bildstoden, lossnar utan människohänder. På grundspråket lär det heta: "Som icke var i hand." Detta tyckes innebära, att handlingen utföres icke genom någon agent, d. v. s. någon, som handlar för en annan, t. ex. icke genom församlingen i Kristi händer; men det är en handling, som Gud utför genom sin egen makt utan någon ,mänsklig tillhjälp.

4. Äter, Guds rike framställes för församlingen såsom ett föremål för hennes hopp. Herren lärde icke sina lärjungar en bön, som inom två eller tre år skulle blifva obruklig. Samma bön är ännu i dag lika passande att uppsändas från de efter Herren tålmodigt bidande kristnas läppar som från hans första lärjungars läppar, nämligen: "Tillkomme ditt rike."

5. Vi hafva afgörande bevis från Skriften för följande fakta: 1) Guds rike var ännu i framtiden vid vår Herres sista nattvardsmåltid (Matt. 26: 29). 2) Kristus upprättade det ej före sin himmelsfärd (Apg. 1: 6). 3) Kött och blod kunna icke ärfva Guds rike (1 Kor. 15: 50). 4) Det blef lofvadt till apostlarne och alla, som älska Gud (Jak. 2: 5). 5) Det lofvas i framtiden till den lilla hjorden (Luk. 12: 32). 6) De heliga skola ingå däri genom mycken bedröfvelse (Apg. 14: 22). 7) Det skall upprättas, när Kristus skall döma lefvande och döda (2 Tim. 4: 1). 8) Detta sker, när han kommer i sin härlighet med alla sina heliga änglar (Matt. 25: 31-34).

Men någon torde fråga: Begagnas icke uttrycket "himmelriket" i nya testamentet med afseende på församlingen? Det kan nog hända, att så är fallet. I några fall kan det så vara; men i andra fall kan det omöjligen vara så. De tydliga texter, vi hafva citerat här ofvan, hvilka visa, att denna sak var ännu föremål för löfte efter att församlingen blifvit tillfullo upprättad, att det hörde ej till detta tillstånd af dödlighet och att det skall upprättas endast i förbindelse med vår Herres återkomst till domen, kunna ej afse något jordiskt tillstånd eller någon världslig organisation. Vi hafva sett, att det i Dan. 2: 44 åsyftade riket kan ej hafva sin tillämpning på församlingen under den tiden, emedan profetians ordalag visa, att vi ej kunna förvänta detta rike, förrän öfver fyra hundra år efter Kristi korsfästelse och den evangeliska församlingens upprättande. Om då i några af nya testamentets uttryck ordet rike kan få sin tillämpning på nådens verk eller evangelii spridning, så kan dock detta uttryck i sådana fall ej hafva afse ende på det af Daniel åsyftade riket. Detta rike kan ej afse något annat än Kristi bokstafliga härlighetsrike, som så ofta omtalas i både gamla och nya testamentet.

Det torde åter invändas, att när stenen träffar bildstoden blifva järnet, kopparn, silfret och guldet krossade tillsammans; följaktligen måste stenen hafva träffat bildstoden, när alla dessa delar existerade. Som svar härpå, vilja vi fråga: Hvad menas med, att de blefvo krossade tillsammans? Menas därmed att samma personer, som utgjorde det rike, som föreställdes af guldhufvudet, skulle ännu vara lefvande, då bildstoden krossas i stycken? N ej; ty då når bildstoden endast öfver ett släkte. Menas därmed, att det riket skulle vara ett fortfarande rike? Nej; ty de fyra rikena följa det ena på det andra. Om vi då antaga, att det femte riket blef upprättadt vid Kristi första ankomst, huru kunde kopparn, silfret och guldet sägas existera vid den tiden mer än de existera i våra dagar? Afser det tiden för den andra uppståndelsen, då alla dessa ogudaktiga nationer skola uppresas till lif? Nej; ty förgörandet af jordiska regeringar i det närvarande tillståndet, som betecknas genom bildstodens krossande af stenen, äger visserligen rum vid slutet af denna tidsålder; och i andra uppståndelsen skall ej mer vara någon nationalskillnad.

Det kan i verkligheten ej finnas någon invändning mot den punkt, vi hafva under betraktande; ty alla de riken, som förebildas af bildstoden, existera ännu i en viss betydelse. Kaldeen och Assyrien utgöra ännu den första delen af bildstoden; Medjen - och Persien den andra delen; Macedonien, Grekland, Tracien, Mindre Asien och Egypten den tredje delen. Deras politiska lif och välde hafva visserligen öfvergått från det ena till det andra, till dess, hvad bildstoden angår, de nu alla utgöra de tio delarna af det fjärde riket; men de andra äro ännu kvar, hvad läge och folk angår, ehuru utan välde; och alla skola tillsammans krossas i stycken, när det femte riket blifver upprättadt.

Någon torde ännu framställa följande fråga såsom en invändning: Hafva icke de tio rikena, i hvilkas dagar Guds rike skulle blifva upprättadt, alla upphört att existera? Och som Guds rike ännu icke är upprättadt, har icke profetian, enligt den här förfäktade åsikten, slagit fel? Vi svara: Dessa riken hafva ännu icke upphört att existera. Vi lefva ännu i dessa konungars dagar. Följande illustration från D: r Nelsons "Cause and Cure of Infidelity," sid. 374, 375, framställer denna punkt i ett klart ljus:

"Antag, att något svagt folk lider ständigt af infall från talrika och grymma fiender. Antag äfven, att en mäktig och frikostig prins sänder dem bud, att han vill för en tid, säg trettio år, underhålla för deras försvar utefter gränsen tio garnisoner, hvardera innehållande ett hundra väl beväpnade män. Antag, att fästningarna blifva anrättade och kvarstå några år, då tvenne af dem förstöras genom eld, men blifva genast åter uppbyggda. Har prinsens löfte därigenom blifvit brutet? Nej; ty det inträffade ej något betydande afbrott i försvaret; och dessutom voro största delen af fästningarna kvar. Antag åter, att prinsen befaller, att två af fästningarna skola förstöras men strax låter uppföra tvenne större och bättre fästningar i närheten af den plats, på hvilken de först stodo. Har - han därigenom brutit sitt löfte? Visserligen icke; och häruti tro vi alla skola instämma. Slutligen, antag, att det kunde visas, att förutom de tio garnisonerna en till hade uppförts där under några månaders tid af de trettio åren, så att där varit elfva i stället för tio garnisoner, månne detta skulle förändra eller omintetgöra det ursprungliga företaget? Eller månne sådana uppehåll eller förändringar, som ofvan omnämnts, skulle göra det opassande att kalla dessa fästningar för gränsens tio garnisoner? Svaret härpå är nej utan någon motsägelse.

Så är det, och så har det varit med afseende på Europas tio riken, som en gång varit under den romerska spiran. De hafva varit där under en tid af 1260 år. Om några af dem fått sina namn förändrade enligt deras infall, som eröfrade dem, så upphörde de dock ej att existera till följd af denna namnförändring. Om andra fåt; sina gränser förändrade, så voro dock nationerna kvar. Om åter andra fallit for att gifva rum for sinaeröfrare, så voro dock de tio hornen där ändå. Om under några få år af ett tusen det funnits flera än tio, om någon makt för en liten tid upplyft sitt hufvud och tyckts göra anspråk på en plats med de öfriga men snart åter försvunnit, så har det ej åstadkommit någon förändring i antalet af vilddjurets tio horn."

Scott anmärker: "Det är ett obestridligt faktum, att det romerska väldet blef deladt i tio riken; och ehuru det ibland torde hafva varit flera och ibland färre, så hafva de dock gått under namn' af Västromerska väldets tio riken."

Sålunda befrias detta ämne från alla svårigheter. Tiden har fullkomligt utvecklat denna bildstod i alla dess delar. Och vi finna, att det fullkomligt föreställer de viktiga politiska händelser, som det var ämnadt att förebilda. Den framstår nu i all sin fullständighet; och så har den stått för fjorton hundra år. Den väntar nu på stenen, som lossnar utan händer, nämligen Guds rike, att träffa dess fötter. Detta skall inträffa, då Herren uppenbaras i eldsflammor att hämnas öfvet dem, som icke känna Gud och som icke lyda vår Herres, Jesu Kristi, evangelium (se Ps. 2: 8, 9). I dessa konungars dagar skall Gud af himmelen upprätta ett rike. Vi lefva nu i dessa konungars dagar, och redan hafva fjorton århundraden af dem förrunnit. Hvad denna profetia angår, är alltså den nästa händelsen Guds eviga' rikes upprättande. Och andra profetior tillika med talrika tecken visa klart, att detta rike är för handen.

Guds kommande rike! Detta är ett ämne, som i närvarande tid borde helt och hållet intaga allas sinnen. Läsare, är du beredd för den annalkande förändringen? Den som ingår i Guds rike skall ej stanna där blott en lifstid, ej heller skall han se det försämras eller omstörtas af ett efterföljande rike, som är det öfverlägset; utan han ingår i det för att njuta af alla dess förmåner och välsignelser samt för evigt deltaga i dess härlighet, ty detta rike skall ej öfverlåtas åt andra folk. Åter fråga vi:

Är du beredd? Arfsrättens villkor äro ganska billiga: "Ären I nu Kristi, så ären I ju Abrahams säd och arfvingar efter löftet" Har du ingått i vänskapligt förbund med Kristus, den kommande konungen? Älskar du hans karaktär? Försöker du att vandra ödmjukt i hans fotspår och att lyda hans befallningar? Om du icke gör detta, så väntar dig samma öde som dem, om hvilka det säges i liknelsen: "Dessa mina fiender, som icke ville, att jag skulle regera öfver dem, fören dem hit och nedgören dem inför mig." Då skall ej finnas något täflande rike, i hvilket du kan finna en fristad, om du förblifver en fiende till detta; ty detta kommer att innehafva allt område, som någonsin innehades af jordens riken. Det skall uppfylla hela jorden. Saliga äro de, till hvilka konungen då till sist skall säga: "Kommen, I min Faders välsignade, och tagen i besittning det rike, som eder är tillredt från världens grundläggning."

Vers. 46-49. Då föll konung Nebukadnessar på sitt ansikte och tillbad inför Daniel och befallde, att man skulle offra åt honom spisoffer och rökoffer. Och konungen svarade Daniel och sade: I sanning, eder Gud är en Gud öfver andra gudar och en herre öfver konungar och en uppenbarare af hemligheter, eftersom du har" kunnat uppenbara denna hemlighet. Därefter upphöjde konungen Daniel och gaf honom många stora skänker och satte honom till herre öfver hela Babels höfdingdöme och till högste föreståndare för alla de visa i Babel. Och på Daniels bön förordnade konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego att förvalta Babels höfdingdöme; men Daniel själf stannade vid konungens hof.

Vi hafva varit tämligen utförliga med uttydningen af drömmen, som Daniel kungjorde för den kaldeiske konungen. Vi måste nu åter vända vår uppmärksamhet till Nebukadnessars palats och till Daniel, där han står inför konungen, efter att hafva kungjort honom drömmen och uttydningen däraf, under det hofmännen och de förbluffade spåmännen och besvärjarne stå omkring och åhöra honom i stum förvåning och beundran.

Man skulle förmoda, att en ung regent, som innehade jordens största tron och åtnjöte obehindrad framgång, ej skulle kunna tåla att blifva underrättad, att hans rike, hvars eviga fortvarande han tvifvelsutan innerligen åstundade, skulle blifva eröfradt af ett annat folk. Det oaktadt finna vi Daniel tydligen och utan någon fruktan underrätta konungen om detta; och konungen, långt ifrån att taga anstöt där af, föll ned på sitt ansikte inför Daniel och ville tillbedja honom. Utan tvifvel återkallade Daniel strax konungens befallning, att han skull bestå gudomlig ära på profeten. Att Daniel höll vidare samtal med konungen, som icke här blifvit antecknadt, ses tydligen af vers 47: "Konungen svarade Daniel" o. s. v. Och troligen sökte han förmå konungen att gifva Gud äran i stället för att bestå den uppå honom; ty konungen svarar: "I sanning, eder Gud är en Gud öfver andra gudar och en herre öfver konungar och en uppenbarare af hemligheter, eftersom du har kunnat uppenbara denna hemlighet."

Då lät konungen upphöja Daniel och göra honom till en stor man. Tvenne ting betraktas i detta lifvet såsom de förnämsta medel till en människas upphöjelse, och båda dessa erhöll Daniel af konungen. Dessa äro: 1) Rikedomar. En man, som är rik, betraktas såsom stor i denna världen; och vi läsa, att konungen gaf Daniel många stora skänker. 2) Makt. Om en rik man tillika äger makt, så kan han vara säker på att vinna allmänhetens beundran; och Daniel erhöll makt i rikt mått. Han blef uppsatt till furste öfver hela Babylon och gjord till en furste öfver alla de visa i Babylon.

Sålunda begynte Daniel strax erhålla en rik belöning för sin trohet mot sitt eget samvete och mot Guds fordringar. Bileam hade en så stor åstundan efter en viss hednisk konungs skänker, att han sökte komma i besittning af dem, trots Herrens uttryckliga vilja däremot; men han misslyckades. Daniels föremål. var dock icke att erhålla dessa skänker; men därför att han med uppriktigt hjärta lydde sin Herre, gåfvos de till honom i öfverflöd. Hans upphöjelse, med afseende på både rikedom och makt, var af stor betydelse för honom; ty han blef därigenom i stånd att bistå sina medbröder, som icke. hade det så gynnsamt som han i deras långvariga fångenskap.

Daniel blef ej förvirrad eller berusad af sin stora seger och märkvärdiga framgång. Han erinrade först de tre, som voro hans medbröder, angående konungens dröm; och emedan de hade varit honom behjälpliga med sina böner, beslöt han, att de skulle hafva del i hans ära och välsignelser. På hans begäran blefvo de satta öfver Babylons affärer, medan Daniel själf tog plats i konungens råd, där viktiga frågor diskuterades och afgjordes. Daniel blef, i korthet sagdt, konungens förnämste rådgifvare.