VERS 1. Konung Nebukadnessar lät göra en gyllene bildstod, sextio alnar hög och sex alnar bred; den lät han uppställa på Duraslätten i Babels höfdingdöme.

DEN förmodan är gängse, att denna bildstod har någon hänsyftning på konungens dröm, som beskrifves i föregående kapitel, enär den lär hafva blifvit byggd endast tjugutre år senare. I Nebukadnessars dröm var bildstodens hufvud af guld, som föreställde hans rike. Detta efterföljdes af sämre metaller, som betecknade efterföljande riken. Nebukadnessar var tvifvelsutan förnöjd med att hans rike representerades af guld; men att det skulle efterföljas af ett annat rike var icke så angenämt att tänka på. Följaktligen gjorde han sin bildstod helt och hållet af guld för att utmärka, att guldhufvudet skulle fortsättas genom hela bildstoden; m. a. o. att hans rike icke skulle vika undan för ett annat rike utan bestå för evigt.

Det är troligt, att den höjd, som här uppgifves, nämligen sextio alnar eller omkring nittio fot, efter den lägsta beräkningen, icke var höjden af själfva bildstoden utan äfven innefattade sockeln. Det är ej heller antagligt, att något mer än själfva bildstoden, om ens den, var af guld; ty den kunde hafva varit beslagen med tunna guldplåtar, väl sammanfogade, för mycket mindre omkostnad utan att därigenom förminska dess yttre utseende.

VERS. 2-7. Och Nebukadnessar sände åstad och lät församla satraper, landshöfdingar och ståthållare, fogdar, skattmästare, domare, lagtolkare och alla andra makthafvande i höfdingdömena, att de skulle komma till invigningen af den bildstod, som konung Nebukadnessar hade låtit uppställa. Då församlade sig satraperna, landshöfdingarna och ståthållarna, fogdarna, skattmästarna, domarna, lagtolkarna och alla andra makthafvande i höfdingdömena till invigningen af den bildstod, som konung Nebukadnessar hade låtit uppställa; och när de så stodo framför den bildstod, som Nebukadnessar hade låtit uppställa, utropade en härold med hög röst: Detta vare eder befalldt, I folk och stammar och tungomål: När I hören ljudet af horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och allehanda andra instrumenter, skolen I falla ned och tillbedja den gyllene bildstod, som konung Nebukadnessar har låtit uppställa. Men den som icke faller ned och tillbeder, han skall i samma stund kastas i den brinnande ugnen. Så snart nu allt folket hörde ljudet af horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare och allehanda andra instrumenter, föllo de alltså ned, alla folk och stanllnar och tungomål, och tillbådo den gyllene bildstod, som konung Nebukadnessar hade låtit uppställa.

Denna bildstods invigning skedde under stora högtidligheter. Rikets förnämste män voro bjudna. Så mycket besvär och omkostnad kunna människorna vidtaga blott för att underhålla af gudiska och hedniska religions system. Huru beklagligt är det ej, att de som hafva den sanna religionen, låta sig så långt öfverträffas af dem, som förfäkta falska religionssystem! Guds tjänsten vid detta tillfälle var åtfoljd af musik. De som nekade att deltaga i den, hotades med att blifva kastade i en brinnande ugn. Sådana äro alltid de kraftigaste bevekelsegrunderna att tvinga människorna i någon viss riktning; nämligen nöjen på ena sidan och tortyr på den andra.

Vers 6 innehåller den första uppgift, som finnes i Bibeln, om tidens indelning i timmar. Troligen uppfanns detta system af kaldeerna.

VERS. 8-12. Men strax därefter kommo några kaldeiska män fram och anklagade judarna. De togo till orda och sade till konung Nebubdnessar: Må du lefva evinnerligen, o konung! Du, o konung, har gifvit befallning, att alla människor, när de hörde ljudet af horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och allehanda andra instrumenter, skulle falla ned och tillbedja den gyllene bildstoden, och att hvar och en som icke fölle ned och tillbåde skulle kastas i den brinnande ugnen. Men nu äro här några judiska män, Sadrak, Mesak och Abed-Nego, hvilka du har förordnat att förvalta Babels höfdingdöme. Dessa män hafva icke aktat på dig, o konung. De dyrka icke dina gudar; och den gyllene bildstod, som du har låtit uppställa, tillbedja de icke.

Dessa kaldeer, som anklagade judarna, voro troligen den sekt af filosofer, som buro detta namn, och som ännu kände sig förtretade öfver sitt misslyckade och ärelösa försök att uttyda konungens dröm, som omtalas i andra kapitlet. De sökte ifrigt efter hvarje möjlig invändning att anklaga judarna för konungen, hvarigenom de antingen kunde bringa vanheder öfver dem eller ock förgöra dem. De sökte inverka på konungens fördomar genom starka antydningar om deras otacksamhet: Du har för ordnat dem till förvaltningen af Babels landskap; men de förakta dock ditt påbud. Hvar Daniel uppehöll sig vid detta tillfälle är ej kändt. Troligen var han borta i något riksärende, som fordrade hans personliga uppmärksamhet. Men hvarför skulle Sadrak, Mesak och Abed-Nego vara närvarande vid detta till fälle, då de visste, att de icke kunde tillbedja bildstoden? Månne det ej var därför, att de voro villiga att efterkomma konungens fordringar, så långt de kunde utan att öfverträda sina egna religionsprinciper? Konungen fordrade, att de skulle vara närvarande. Denna fordran kunde de efterkomma, och gjorde det äfven. Ban fordrade äfven, att de skulle falla ned och tillbedja bildstoden. Men detta förbjöd dem deras religion, och följakt ligen nekade de.

VERS. 13-18. Då befallde Nebukadnessar i vrede och förbittring, att man skulle föra fram Sadrak, Mesak och Abed-Nego. Och när man hade fört fram männen inför konungen, talade Nebukadnessar till dem och sade: Är det af förakt som I, Sadrak, Mesak och Abed-Nego, icke dyrken mina gudar och icke tillbedjen den gyllene bildstod, som jag har låtit uppställa? Nu väl, allt må vara godt, om I ären redo att, när I hören ljudet af horn, pipor, cittror, sambukor, psaltare, säckpipor och allehanda andra instrumenter, falla ned och tillbedja den bildstod, som jag har låtit göra. Men om I icke tillbedjen, så skolen I i samma stund blifva kastade i den brinnande ugnen; och hvilken är den gud, som då kan rädda eder ur min hand? Då svarade Sadrak, Mesak och Abed-Nego och sade till konungen: O Nebukadnessar, vi behöfva icke gifva dig något svar på detta. Om vår Gud, den som vi dyrka, förmår rädda oss, så skall han ock rädda oss ur den brinnande ugnen och ur din hand, o konung. Men om han icke vill det, så må du veta, o konung, att vi ändå icke dyrka dina gudar, och att vi icke vilja tillbedja den gyllene bildstod, som du har låtit uppställa.

Konungens skonsamhet visas däri, att han gaf Sadrak, Mesak och Abed-Nego ett annat tillfälle att efterkomma hans befallning. Utan tvifve1 förstodo de väl, hvad konungens befallning innebar och kunde ej förebära missförstånd eller okunnighet som ursäkt. De visste just, hvad konungen önskade, och deras uraktlåtenhet att efterkomma hans befallning var ett uppsåtligt förnekande att lyda honom. De flesta konungar skulle hafva ansett detta tillräckligt att afgöra deras öde. Men nej, säger Nebukadnessar, jag vill hafva öfverseende med dem för denna förbrytelse, om de vid nästa tillfälle efterkomma min lag. Men de underrättade konungen, att han ej behöfde besvära sig med att upprepa befallningen. "Vi behöfva icke gifva dig något svar på detta," sade de; d. v. s. du behöfver icke sätta oss på prof igen; ty vårt beslut är bestämdt. Vi kunna svara nu lika väl som framdeles; och vårt svar är, att vi ej vilja tjäna dina gudar eller tillbedja den gyllene bildstod, som du låtit uppresa. Vår Gud kan frälsa oss, om det är hans vilja; hvarom icke, så äro vi nöjda ändå. Vi känna hans vilja, och vi skola utan omsvep lyda densamma. Deras svar var både uppriktigt och afgörande.

VERS. 19-25. Då uppfylldes Nebukadnessar af vrede mot Sadrak, Mesak och Abed-Nego, så att hans ansikte förvandlades. Och han hof upp sin röst och befallde, att man skulle göra ugnen sju gånger hetare, an man någonsin hade sett den vara. Och några handfasta män i hans här fingo befallning att binda Sadrak, Mesak och Abed-Nego och kasta (km i den brinnande ugnen. Så blefvo dessa med sina underkläder, lirrockar, mantlar och andra kläder bundna och kastade i den brinnande ugnen. Men efter som konungens befallning hade varit åt sträng och ugnen därför hade blifvit så öfvermåttan starkt upphettad, blefvo de män, som förde Sadrak, Mesak och Abed-Nego elit upp, själfva dödade af eldslågorna, under det att de tre männen Sadrak, Mesak och Abed-Nego, bundna kastades ned i den brinnande ugnen. Då förskräcktes konung Nebukadnessar och stod upp med hast och frågade sina rådsherrar och sade: Var det icke tre män som vi läto kasta bundna i elden? De svarade och sade till konungen: Jo, för visso, o konung. Han fortfor och sade: Och ändå ser jag nu fyra män, som gå lösa och lediga inne i elden, och ingen skada har skett drill; och den fjärde ser så ut, som vore han en gudason.

Nebukadnessar var icke helt och hållet fri från fel och dårskaper, som äro benägna att vidlåda en envåldshärskare. Berusad af oinskränkt makt, kunde han icke tåla olydnad eller motsägelse. I ni hans uttryckliga auktoritet blifva försmådd och trampad under fötterna, med huru goda skäl därför som helst, och han visar snart samma svaghet, som utmärker vårt fallna släkte under liknande förhållanden, och hans vrede flammar upp. Ehuru han var hela världens regent, var han dock icke mäktig att behärska sitt eget sinne. Äfven hans ansiktes hy förvandlades. I stället för att han borde hafva visat sig vara en lugn, ädelmodig och själfbehärskande konung, förrådde han sitt oregerliga sinnelag i både uppsyn och handling.

Den brinnande ugnen blef upphettad sju gånger hetare än vanligt, m. a. o. till den högsta möjliga grad. Konungen bedrog sig själf häruti; ty om elden hade fått hafva sin vanliga inverkan, så hade ju de tre männen desto snarare blifvit förgjorda. Konungen hade därigenom ej vunnit någon fördel. Det förvärrade tillståndet var så mycket fördelaktigare för Guds sak och för hans sanning; ty ju större hettan var, desto mera intrycksfullt var det underverk, som frälste dem därifrån. Hvarje förhållande i förbindelse härmed var beräknadt att bevisa Guds omedelbara makt. Fullklädda kastades de bundna i ugnen; dock förspordes ej ens lukten af eld på dem, då de kommo ur elden. De mäktigaste män i riket utvaldes att kasta dem i ugnen, och dessa dödades af hettan, fastän de ej kommo i beröring med elden; men judarna skadades ej det ringaste, ehuru de vora midt i den flammande elden. Det var tydligt, att elden behärskades af något öfvernaturligt väsen; ty fastän den uppbrände tågen, med hvilka de voro bundna, så att de fritt kunde vandra omkring i ugnen, blefvo deras kläder icke ens svedda. Så snart de frigjordes från sina band, sprungo de ej heller ut ur ugnen, utan blefvo kvar i den; ty för det första hade konungen kastat dem däri, och det var alltså hans plikt att tillsäga dem att komma ut; och för det andra var en fjärde man med dem, och i hans närvaro kunde de vara lyckliga och förnöjda såväl i den brinnande ugnen som i palatsets lyx och bekvämligheter. Låt oss i alla pröfningar, lidanden, förföljelser och knappa. omständigheter se till, att vi hafva "den fjärde" med oss, och vi kunna vara förnöjda.

Och konungen sade: "Den fjärde ser så ut, som vore han en gudason." Somliga antaga, att dessa ord afse Kristus; men det är icke troligt, att konungen hade någon föreställning om Frälsaren. En bättre öfversättning, enligt goda auktoriteter, lyder: "lik en son af gudarna"; el. ä. han hade utseendet af ett öfvernaturligt eller gudomligt väsen. Nebukadnessar kallade honom efteråt för en ängel.

Hvilken bestraffning för konungens dårskap och vrede var icke desse värdige mäns frälsning ur den brinnande ugnen! En högre makt än någon på jorden hade rättfärdigat dem, som troget motstodo afguderi och föraktade konungens gudstjänst och orätt visa fordringar. Ingen af de hedniska gudarna hade någonsin utfört en sådan räddning som denna och var ej hel1er i stånd att göra det.

VERS. 26-30. Därpå trädde Nebukadnessar fram till öppningen på den brinnande ugnen, hof upp sin röst och sade: Sadrak, Mesak och Abed-Nego, I den högste Gudens tjänare, kommen hit ut. Då gingo Sadrak, Mesak och Abed-Nego ut ur elden. Och satraperna, lands höfdingarna och ståthållarna och konungens rådsherrar församlade sig dit och fingo se, att elden icke hade haft någon makt öfver männens kroppar, och att håret på deras hufvuden icke var svedt, och att deras kläder icke hade blifvit skadade; ja, man kunde icke ens känna lukten af något brändt på dem. Då hof Nebukadnessar upp sin röst och sade: Lofvad vare Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, som sände sin ängel och räddade sina tjänare, hvilka så förtröstade på honom, att de öfverträdde konungens ord och vågade sina lif för att ej nödgas dyrka eller tillbedja någon annan gud än sin egen Gud! Och härmed gifver jag nu befallning, att hvilken som helst af alla folk och stammar och tungomål som säger något otillbörligt om Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud, han skall huggas i stycken, och hans hus skall göras till en plats för orenlighet; ty ingen gud finnes, som så kan hjälpa som denne, Därefter lät konungen Sadrak, Mesak och Abed-Nego komma till stor ära och makt i Babels höfdingdöme.

När konungen uppmanade. dem, kommo dessa tre män ut från den brinnande ugnen. Då församlades alla prinsar, styres män och konungsliga rådgifvare, genom hvilkas råd eller ingifvelse de tre männen blifvit kastade i den brinnande ugnen, - ty konungen sade till dem (vers 24): "Var det icke tre män, som vi läto kasta i elden?" - för att beskåda desse män med sina egna ögon och förvissa sig om dess e mäns förunderliga frälsning från eldens inverkan, Allas uppmärksamhet vändes bort från den gyllene bildstoden och dess tillbedjan och riktades på de tre judarna. Allas tankar och sinnen voro upptagna med denna för underliga tilldragelse, Och huru skulle icke kunskapen härom spridas öfver hela riket, då folket återvände till sina respektiva provinser! Här hafva vi ett beryktadt exempel på, huru Gud kan - vända människors vrede till hans egen ära.

Då välsignade konungen Sadraks, Mesaks och Abed-Negos Gud och utfärdade ett påbud, att ingen skulle tala emot denne Gud. Detta hade utan tvifvel kaldeerna gjort förut. På den tiden hade hvarje nation sin egen gud, ibland flera gudar; ty det fanns många gudar och många herrar. Och en nations seger öfver en annan antogs härleda sig däraf, att den besegrade nationens gudar ej förmådde frälsa den ur de segrandes händer Juderna hade kommit helt och hållet under babyloniernas herravälde, och till följd häraf talade tvifvelsutan babylonierna nedlatande och föraktligt om deras Gud. Men detta förbjuder nu konungen; ty han inser tydligt, att hans framgång i att besegra Judarna var en följd _f deras synder och icke af brist på makt hos deras Gud. I hvilken framträdande och upphöjd ställning kom ej härigenom Judarnas Gud i jämförelse med andra nationers gudar. Man kunde nu förstå, att denne Gud fordrade en hög utveckling af rättskaffenhet och kunde ej gilla den minsta afvikelse från denna, enär han hemsökte dem som afveko därifrån med straff och bestod sin välsignelse på dem som fogade sig därefter. Hade dessa judar endast behagat sig själfva skulle den sanne Gudens namn ej blifvit så upphöjdt i Babylon. Huru hedrar icke Gud dem som troget tjäna honom!

Konungen upphöjde dem åter till de ämbetsplatser, som de innehade, innan de beskylldes för olydnad och förräderi. Slutet af vers 30 lyder som följer i Septuagintan: "Och han upphörde dem til att blifva regenter öfver alla judar som voro i hans rike" Det är icke troligt, att han sedan fordrade någon att tillbedja sin gyllene bildstod.