KAP. 3: 31-33. Konung Nebukadnessar till alla folk och stammar och tungomål, som finnas på hela jorden. Mycken frid vare med eder! Jag har funnit för godt att härmed kungöra de tecken och under, som den högste Guden har gjort med mig. Ty stora äro för visso hans tecken, och mäktiga äro hans under. Hans rike är ett evigt rike, och hans välde varar från släkte till släkte.

DETTA kapitel, säger d:r Clarke, inledes med "ett verkligt påbud, ett af de äldsta, som finnas nedtecknade på historiens blad." Det kom från Nebukadnessars penna och offentliggjordes i den vanliga uttrycksformen. Han önskar bekantgöra, icke allenast för få, utan för alla folk, nationer och tungomål, Guds förunderliga styrelse med honom. Människan är alltid färdig att omtala, hvad Gud har gjort för henne med afseende på fördelar och välsignelser. Vi borde vara lika ifråga att omtala, hvad Gud gjort för oss med afseende på förödmjukelse och bestraffning; och i detta afseende har Nebukadnessar lämnat oss ett godt föredöme, såsom vi skola se från återstoden af detta kapitel. Han bekänner öppet sitt hjärtas högmod och fåfänglighet samt Guds tillvägagående att förödmjuka honom. Med en uppriktig anda af omvändelse och förödmjukelse anser han det för godt att af sin egen fria vilja kungöra dessa ting, på det att Guds öfvermakt må upphöjas och hans namn hedras och hållas i vördnad. Men med afseende på riket gör han ej längre anspråk på oföränderlighet för sitt eget utan öfverlämnar allt till Gud, i det han erkänner, att hans rike allena är evigt och hans välde varar från släkte till säkte.

VERS. 1-15. Jag, Nebukadnessar, satt i god ro i mitt hus och lefde lycklig i mitt palats. Då hade jag en dröm, som förskräckte mig ängslades genom drömbilder på mitt läger och genom en syn, som jag såg. Därför gaf jag befallning, att man skulle hämta alla de visa i Babel till mig, på det att de måtte säga mig drömmens uttydning. Så kommo nu spåmännen, besvärjarne, kaldéerna och stjärntydarna, och jag förtäljde drömmen för dem, men de kunde icke säga mig dess; uttydning. Slutligen kom ock Daniel inför mig, han som hade fått namnet Beltesassar efter min guds namn och i hvilken heliga gudars ande är; och jag förtäljde drömmen för honom sålunda: Beltesassar, du, som är den öfverste bland spåmännen, du om hvilken, jag vet, att heliga gudars ande är i dig, och att ingen hemlighet är dig för svår, säg mig hvad jag såg i min dröm och hvad den betyder. Detta var den syn jag hade på mitt läger: Jag såg i min syn ett träd stå midt på jorden, och det var mycket högt. Ja, stort och väldigt var trädet, och så högt, att det räckte upp till himmelen och syntes allt intill Jordens ända. Dess löfverk var skönt, och det bar mycken frukt, så att det hade föda åt alla. Markens djur funno skugga därunder, och himmelens fåglar bodde på dess grenar, och allt kött hade sin föda däraf. Vidare såg jag i den syn, jag hade på mitt läger, huru en helig ängel steg ned från himmelen. Han ropade med hög röst och sade: Huggen ned trädet och skären af dess grenar, rifven bort dess löfverk och förströn dess frukt, så att djuren, som ligga därunder, fara sin väg och fåglarna flyga bort i från dess grenar. Dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor af järn och koppar, bland markens gräs; af himmelens dagg skall han vätas och hafva sin lott med djuren bland markens örter. Hans hjärta skall förvandlas, så att det icke mer är en människas, och ett djurs hjärta skall gifvas åt honom, och sju tider skola så gå fram öfver honom. Så är det förordnadt genom änglarnes rådslut, och så är det befalldt om denna sak af de heliga, på det att de lefvande må besinna, att den Högste råder öfver människors rike och gifver det åt hvem han vill, ja, upphöjer därtill den lägste bland människor. Sådan var den dröm, som jag, konung Nebukadnessar, hade. Och du, Beltesassar, må nu säga uttydningen; ty ingen af de visa i mitt rike kan säga mig uttydningen, men du kan det väl, ty heliga gudars ande är i dig.

Bland de händelser, som 'här omtalas, märkas flera öfverraskande punkter:

1. Nebukadnessar satt i god ro i sitt eget hus. Han hade framgångs fullt utfört alla sina företag. Han hade eröfrat Syrien, Fenicien, Judeen, Egypten och Arabien. Förmodligen var det dessa stora eröfringar, som gjorde honom stolt och högmodig samt ledde honom till sådan själfkärlek och fåfänglighet. Och just vid denna tid, då han åtnjöt den största ro och kände sig tryggast, då det var minst troligt, att han skulle tillåta någonting att oroa hans själfbelåtna lugn - just denna tid använder Gud till att oroa honom med farhågor och dystra aningar.

2. Hvilka medel använde Gud för att åstadkomma detta? Hvad kunde ingifva fruktan hos en sådan monark som Nebukadnessar? Han hade varit en krigare ända från sin barndom. Han hade ofta bevittnat stridsfältets faror samt drabbningars och plundringars gräsligheter utan att hans ansikte bleknat eller hans nerver darrat. Hvad skulle då kunna ingifva honom fruktan nu? Ingen fiende hotade honom; intet krigsmoln var synligt. Och såsom den mest otänkbara tid valdes för att väcka honom till besinning med. farhågor, så valdes äfven det mest osannolika medel för att åstadkomma detta - nämligen en dröm. Hans egna tankar och hans hufvuds syner användes för att lära honom det, som han ej kunde lära på något annat sätt - nämligen en hälsosam läxa af ödmjukhet och beroende. Han, som ingifvit andra med förskräckelse och som ej kunde förskräckas af andra, blef nu gjord till en förskräckelse för sig själf.

En ännu större förnedring än den, som omtalas i andra kapitlet, drabbade spåmännen denna gång. Vid föregående till fälle påstodo de, att de kunde gifva uttydningen, om de blott finge höra drömmen. Vid detta tillfälle erinrar Nebukadnessar tydligt sin dröm, men missräknas öfver spåmännens vanhederliga oförmåga att uttyda densamma. Åter måste Guds profet anlitas därför.4. Nebukadnessars regerande" belyses på ett märkvärdigt sätt, nämligen genom ett träd midt på jorden. Staden Babylon, där Nebukadnessars tron var upprättad, var belägen ungefärligen i midten af den då kända världen. Trädet nådde upp till himmelen, och dess löf voro sköna. Dess yttre prakt och härlighet var stor; men detta var icke allt, såsom fallet är med många riken. Det hade äfven inre förträffligheter. Det bar ymnigt med frukt och hade föda för alla. Djuren på marken hvilade sig i skuggan af det, och himmelens fåglar bodde på dess grenar, och allt kött lifnärde sig af det. Hvad kunde mera tydligt och eftertryckligt framställa det faktum, att Nebukadnessar regerade sitt rike på ett sådant sätt, att alla hans undersåtar försäkrades om den fullkomligaste trygghet, lifnäring och framgång? Att verkligt utföra detta utgör jordiska regeringars fullkomlighet och högsta ära.

5. Guds straffdomar äro blandade med nåd. När befallningen gafs, att trädet skulle fällas, gjordes det förbehåll, att stubben skulle tillåtas att kvarstå samt förskansas med järn- och kopparband, att den ej helt måtte öfverlämnas åt förruttnelse, utan att 'roten för framtida tillväxt och storhet måtte blifva kvar.

Men den dag skall komma, då de ogudaktiga skola utrotas, och icke den ringaste gnista af hopp lämnas dem. Ingen nåd skall då vara blandad med deras straff. De skola förgöras, så att hvarken rot eller gren skall finnas kvar.

6. Här gifves äfven en viktig nyckel för profetians tolkning. Vers 16: "Sju tider skola gå fram öfver honom," säger påbudet. Detta är en tydlig, bokstaflig framställning; följaktligen måste tiden, som här omtalas, äfven förstås bokstafligt. Huru lång tid utmärka dessa "tider"? Detta kan afgöras genom att utröna hur lång tid Nebukadnessar, i uppfyllelsen af denna förutsägelse, blef utdrifven för att bo bland djuren på marken; Och Josefus underrättar oss, att det var sju år. En "tid" betecknar alltså ett år. Men brukad i symboliska profetior, skulle den naturligtvis beteckna symbolisk eller profetisk tid. En "tid" skulle då beteckna ett profetiskt år, eller, som hvarje dag står för ett år, 360 bokstafliga "år. Denna punkt kommer åter att beröras vid förklaringen af kap. 7: 25.

7. Här får man äfven se, hvilket intresse änglarne visa för mänskliga affärer. De framställas såsom fordrande af Herren, att Nebukadnessar skall behandlas på detta sätt. De se, såsom vi dödliga aldrig kunna se, huru oanständigt det är för det mänskliga hjärtat att högmodas. Och de godkänna de påbud och försynens skickelser, hvarigenom dessa synder kunna bestraffas och tillrättavisas. Människan måste lära sig förstå, att hon icke kan bygga sin egen lycka, utan det finnes En, som styrer världens gång, och hon bör ödmjukt förtrösta på honom. En man kan blifva en framgångs full monark, men han bör ej högmodas där öfver; ty hade icke Herren tillstadt det, kunde han hafva varit en bland de ringaste män.

8. Nebukadnessar erkände den sanne Gudens öfvermyndighet med afseende på hedniska orakel. Han åberopar Daniel för en lösning af hemligheten. "Ingen hemlighet är dig för svår," säger han, ty "heliga gudars ande är i dig." I Septuagintan står det: den helige Gudens ande.

VERS. 16-24. Då stod Daniel, som också hade namnet Beltesassar, en stund häpen, uppfylld af oroliga tankar. Men konungen tog åter till orda och sade: Beltesassar, låt icke drömmen och hvad den betyder förskräcka dig. Beltesassar svarade och sade: Min herre, o att drömmen gällde dem som hata dig och dess betydelse dina fiender! Trädet, som du såg, hvilket var så stort och väldigt och så högt, att det räckte upp till himmelen och syntes öfver hela jorden, och som hade ett så skönt löfverk och bar mycken frukt, så att det hade föda åt alla, trädet, under hvilket markens djur bodde, och på hvars grenar himmelens fåglar hade sina nästen, det är du själf, o konung, du som har blifvit så stor och väldig, du hvilkens storhet har vuxit, tills den har nått upp till himmelen, och hvilkens välde sträcker sig till jordens ända. Men att konungen såg en helig ängel stiga ned från himmelen, hvilken sade: Huggen ned trädet och förstören det; dock må stubben med rötterna lämnas kvar i jorden, bunden med kedjor af järn och koppar, bland markens gräs; af himmelens dagg skall han vätas och hafva sin lott med markens djur, till dess att sju tider hafva gått fram öfver honom, detta betyder följande, o konung, och detta är den Högstes rådslut, som har drabbat min herre konungen: du skall blifva utstött från människorna och nödgas bo ibland markens djur och äta gräs såsom en oxe och vätas af himmelens dagg; och sju tider skola så gå fram öfver dig, till dess du besinnar, att den Högste råder öfver människors rike och gifver det åt hvem han vill. Men att det befalldes; att trädets stubbe med rötterna skulle lämnas kvar, det betyder, att du skall få behålla ditt rike, när du har besinnat, att det är himmelen som har makten. Därför, _ konung, må du låta mitt råd täckas dig och göra dig fri ifrån dina synder genom att göra godt och ifrån dina missgärningar genom att öfva barmhärtighet mot de fattiga, om till äfventyrs din lycka så kunde blifva beståndande.

Daniels tvekan (han satt såsom slagen med förvåning under en timmes tid) härledde sig ej från någon svårighet att uttyda drömmen utan från den omständigheten, att det var ett ömtåligt ämne, han måste framlägga för' konungen. Daniel hade, så långt vi veta, alltid stått i gunst hos konungen, och det var alltså ganska svårt för honom att delgifva konungen den förskräckliga hotelse, denna dröm innebar. Daniel tvekade, emedan han ej visste, huru han bäst skulle kunna delgifva honom drömmens uttydning. Troligen anade konungen någon svårighet af detta slag; ty han tillsade profeten, att han ej behöfde låta drömmen eller dess uttydning oroa honom, som om han hade sagt: Tveka icke att gifva uttydningen, hvilken tillämpning den än må harva på mig. Sålunda uppmuntrad, fick Daniel mod att tilltala koungen; och hvar kunna vi finna så kraftiga, men likväl så försiktigt valda ord som i det språk, han begagnar: "Min herre, o, att drömmen gällde dem som hata dig, och dess betydelse dina fiender!" Här omtalas en förskräcklig olycka, som vi önska hellre skulle drabba dilla fiender än dig.

Nebukadnessar hade gifvit en noggrann uppgift om sin dröm och så snart Daniel underrättade honom, att drömmen var tillmäplig på honom själf, var det klart, att han kungjort sin egen dom. Uttydningen är så tydlig, att vi ej behöfva stanna vill den. De hotade straffdomarna voro villkorliga. De voro ämnade att lära konungen, att himmelen har makten; ordet "himmelen" sättes här i stället för Gud, som regerar i himmelen. Daniel tager följaktligen tillfället i akt att gifva konungen några råd med hänsyn till den hotade straffdomen. Men han använder icke hårda och klandrande ord. Vänlighet och öfvertalmngsförmåga äro de vapen, han söker använda; ty han säger: "Därför, o konung, må du låta mitt råd täckas dig." Så förmanar äfven aposteln bröderna att taga förmaningens ord till godo (Ebr. 13: 22). Om konungen skulle göra sig fri från sina synder genom rättfärdighet och från sina brott genom barmhärtighet mot de fattiga så kunde resultatet blifva, att hans lycka skulle blifva varaktig, eller, som det heter i en annan öfversättning, dina brister torde blifva helade; d. v. s. han kunde därigenom harva afvändt den straffdom,' Herren hade för afsikt att bringa öfver honom.

VERS. 25-30. Allt detta drabbade också konung Nebukadnessar. Tolfmånader därefter, när konungen en gång gick omkring på taket af det kungliga palatset i Babel, hof han upp sin röst och sade: Se, detta är det stora Babel, som jag har uppbyggt till ett konungasäte genom min väldiga makt, min härlighet till ära! Medan ordet ännu var i konungens mun, kom en röst från himmelen: Dig, konung. Nebukadnessar, vare det sagdt: Ditt rike har blifvit taget ifrån dig; du skall blifva utstött från människorna och nödgas bo ibland markens djur och äta gräs såsom en oxe; och sju tider skola så gå fram öfver dig, till dess du besinnar, att den Högste råder öfver männniskors rike och gifver det åt hvem han vill. I samma stund gick det ordet I fullbordan på Nebukadnessar; han blef utstött från människorna och måste äta gräs såsom en oxe, och af himmelens dagg vättes hans kropp, till dess att hans hår växte och blef såsom örn fjädrar och till dess att hans naglar blefvo såsom fågelklor.

Nebukadnessar uraktlät att hörsamma den varning, han hade erhållit; det oaktadt hade Gud tålamod med honom tolf månader, innan straffdomen verkställdes. Under hela denna tid hyste han högmod i sitt hjärta, till dess det slutligen stegrades till den grad, att Gud ej kunde tåla det längre. Konungen gick af och an i sitt palats; och då han kastade sina blickar öfver prakten och härligheten af världens underverk, det stora Babylon, rikenas skönhet, förglömde han, hvarifrån all styrka och storhet har sitt ursprung, och utropade: "Se, detta är det stora Babel, som jag har uppbyggt!" Tiden hade kommit för hans förödmjukelse. En röst från himmelen förkunnar åter den hotade straffdomen, och Gud begynner genast att sätta den i verkställighet. Hans förstånd lämnade honom. Nu kunde ej längre den stora stadens ståt och härlighet förtjusa honom; ty Gud hade vidrört honom med sitt finger och beröfvat honom förmågan att rätt värdera och njuta af sådant. Han flydde bort från mänskliga bostäder och uppehöll sig bland skogens djur.

VERS. 31-34. Men när tiden var förliden, upplyfte jag, N ebukadnessar, mina ögon till himmelen och fick åter mitt förstånd. Då lofvade jag den Högste, jag prisade och ärade honom som lefver evinnerligen, hvilkens välde är ett evigt välde, och hvilkens rike varar från släkte till släkte, honom, mot hvilken alla som bo på jorden äro att akta såsom intet, ty han gör hvad han vill både med himmelens här och med dem som bo på jorden, och ingen kan stå emot hans hand eller säga till honom: Hvad gör du? Så fick jag då på den tiden åter mitt förstånd, och jag fick åter min härlighet och glans, mitt rike till ära; och mina rådsherrar och stormän sökte upp mig. Och jag blef åter insatt i mitt rike, och ännu större makt blef mig gifven. Därför prisar nu jag, Nebukadnessar, och upphöjer och ärar himmelens konung, ty alla hans gärningar äro sanning, och hans vägar äro rätta, och dem som vandra i högmod kan han förnedra.

Vid slutet' af de sju åren undandrog Gud sin straffande hand, och konungens förstånd återvände till honom igen. N u var hans första handling att välsigna den Allrahögste. Häröfver gör Matthew Henry följande passande anmärkningar: "De som icke prisa och välsigna Herren, kunna med rättvisa betraktas såsom bristfälliga till sitt förstånd; människor göra ej heller ett rätt bruk af sitt förstånd, förrän de begynna att vara religiösa. ej heller hafva de uppnått en sann mandom, förrän de lefva till Guds ära. Såsom förståndet är grundvalen eller föremålet för religion (så att de väsen, hvilka icke hafva något förstånd, ej heller kunna hafva någon religion), så är äfven religion kronan och härligheten af förnuftet; och det är fåfängt för oss att hafva förstånd, och vi skola en gång önska, vi aldrig haft det, om vi Icke använda det till Guds namns ära och förhärligande."

Han återfick sin härlighet och glans, och hans rådsherrar sökte honom, och han blef åter insatt i sitt rike. Han hade löfte om (vers 26), att hans konungadöme skulle bibehållas för honom. Under den tid han var från sina sinnen regerade hans son, Evil-Merodak, i hans ställe. Daniels uttydning af drömmen var lvifvelsutan väl förstådd af alla, som tjänade i palatset, och var förmodligen ofta ett ämne för deras samtal. Nebukadnessars återvändande till sitt rikes tron måste alltså hafva förväntats Illed intresse. Hvarför han tilläts förblifva ute på marken i sitt öfvergifna tillstånd, i stället för att njuta bekväm omvårdnad från palatsets tjänare, hafva vi ingen uppgift om. Det antages dock, att han lyckades obemärkt lämna palatset och sedan listigt undvek alla efterspaningar.

Denna hemsökelse hade sitt tillämnade resultat. Konungen lärde sig förödmjukelse - en läxa, som han icke förglömde, sedan han återfått sitt förnuft. Han var nu villig att erkänna, att den Allrahögste regerar bland människors barn och gifver välde till hvem han vill; och han utsände öfver hela sitt rike en konungslig kungörelse, hvari han bekände sitt högmod samt lofvade och upphöjde himmelens Konung.

Härmed slutar den bibliska berättelsen om Nebukadnessar. Detta påbud utfärdades, enligt d:r Clarke, år 563 f. Kr., ett år före Nebukadnessars död; somliga datera dock detta påbud sjutton år före hans död. Vare härmed huru som helst, är det likväl antagligt, att han sedan ej återvände till afguderi utan dog i tron på Israels Gud.

Sålunda slutade denne märkvärdige mans lif. Ehuru han var utsatt för alla de frestelser, som omgåfvo honom i hans upphöj da ställning som konung, få vi dock icke antaga, att Gud såg hos honom ett ärligt hjärta, ett uppriktigt sinne och ett rent samvete, som han kunde använda till sitt eget namns ära. Fördenskull handlade han med honom på ett förunderligt sätt för att draga honom från hans falska religion och leda honom till att tjäna den sanne Guden. Först hade han en förunderlig dröm, som innehåller så många värderika upplysningar för alla efterföljande släkter. Sedan hade han en erfarenhet med Sadrak, Mesak och Abed-Nego med afseende på sin gyllene bildstod, vid hvilket tillfälle han åter måste erkänna den sanne Gudens öfvermyndighet. Och slutligen måste han lida den förunderliga hemsökelse, som omtalas i detta kapitel, hvilket visar, huru outtröttligt Herren sökte bringa honom till att fullkomligt erkänna hans myndighet. Och kunna vi då ej hoppas, att den ryktbaraste konungen af det första profetiska riket, som föreställdes af guldhufvudet, till, sist skall få del i det rike, för hvilket alla jordiska riken skola försvinna likt agnar för vinden och hvars härlighet aldrig skall fördunklas?