VERS 1. Konung Belsassar gjorde ett stort gästabud för sina tusen stormän och höll dryckeslag med de tusen.

DET förnämsta grunddrag af intresse, som förekommer i detta kapitel, är det faktum, att det sista uppträdet i det babyloniska riket beskrifves; nämligen öfvergången från guldet till silfret hos bildstoden i andra kapitlet, och från lejonet till björnen i Daniels syn i sjunde kapitlet. Det antages, att detta gästabud var en bestämd årlig högtid, som firades till deras hedniska gudars ära. För denna orsaks skull fick Cyrus, som då belägrade Babylon, vetskap om dess annalkande och förstod bästa tiden att lägga sina planer för att intaga staden. Vår öfversättning lyder, att Belsassar, sedan han inbjudit sina stormän, höll dryckeslag med de tusen. Andra öfversätta stället sålunda: "Drack mot de tusen," hvilket visar, att han, tillika med sina andra dåliga och föraktliga egenskaper, måste hafva varit en omåttlig drinkare.

VERS. 2-4. Medan nu Belsassar var under vinets makt, befallde han, att man skulle bära fram de kärl af guld och silfver, som hans fader Nebukadnessar hade tagit ur templet i Jerusalem; ur dem skulle så konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur dricka. Då bar man fram de gyllene kärl, som hade blifvit tagna ur tempelsalen i Guds hus i Jerusalem; och konungen och hans stormän, hans gemåler och bihustrur drucko ur dem. Medan de så drucko vin, prisade de sina gudar af guld och silfver, af koppar, järn, trä och sten.

Från det faktum, att konungen, när han blef upphettad af vinet, begärde att de heliga kärl, som hade tagits från Jerusalem, skulle inbäras, kan man sluta, att denna högtid måste hafva haft något afseende på föregående segrar öfver judarna. Enär han var utan respekt för alla heliga ting, synes det mest troligt, att han ämnade använda dem till att fira den seger, genom hvilken de erhållits. Troligen hade ingen annan Konung fullföljt sin gudlöshet till en sådan utsträckning som detta. Och medan de drucko vin ur de kärl, som voro invigda åt den sanne Guden, prisade de sina gudar af guld, silfver, koppar järn, trä och sten. Kanhända de, såsom anmärkt vid kap. 3: 29, firade sina gudars öfverlägsna makt öfver judarnas Gud, ur hvilkens kärl de nu drucko till sina hedniska gudomligheters ära.

VERS. 5-9. Då visade sig i samma stund fingrar såsom af en människohand, hvilka midt emot den stora ljusstaken skrefvo på den hvitmenade väggen i konungens palats; och konungen såg handen, som skref. Då vek färgen bort ifrån konungens ansikte, och han uppfylldes af oroliga tankar, så att hans länder skälfde och hans knän slogo emot hvarandra. Och konungen ropade med hög röst och befallde, att man skulle hämta besvärjarna, kaldeerna och stjärntydarna. Och konungen lät säga så till de visa i Babel: Hvemhelst som kan" läsa denna skrift och meddela mig dess uttydning, han skall blifva klädd i purpur, och en gyllene kedja skall hängas om hans hals, och han skall blifva den tredje herren i riket. Då kommo alla konungens visa tillstädes, men de kunde icke läsa skriften eller säga konungen dess uttydning. Då blef. konung Belsassar ännu mera förskräckt, och färgen vek bort ifrån hans ansikte, och hans stormän stodo bestörta.

Inga blixtar af öfvernaturligt ljus, inga döfvande åskslag förkunnade Guds mellankomst i deras gudlösa gille. Ljudlöst framkom en hand, som skref hemlighetsfulla bokstäfver på väggen. Den skref i närheten af ljuskronan; och i ljuset, som kom från deras egen lampa, sågo de den. Konungen intogs af förskräckelse; ty hans samvete anklagade honom. Änskönt han icke kunde läsa den flammande skriften, förstod han, att den icke innehöll ett fridens och lyckans budskap. Och den beskrifning, som profeten gifver öfver följderna af konungens fruktan, kan icke öfverträffas i något afseende. Konungens utseende för vandlades, hans mod öfvergaf honom, smärta bemäktigade sig honom, och han darrade så våldsamt, att hans knän slogo mot hvarandra. Han glömde sitt skryt och gille samt sin värdighet; och han ropade med makt, att man skulle eftersända besvärjarne kaldeerna och stjärntydarne, att de måtte förklara betydelsen af den förskräckliga synen.

VERS. 10-16. Men när konungens och hans stormäns tal kom för drottningen, begaf hon sig till gästabudssalen; där tog drottningen till orda och sade: Må du lefva evinnerligen, o konung! Låt icke oroliga tankar uppfylla dig, och må färgen icke vika bort från ditt ansikte. I ditt rike finnes en man, i hvilken heliga gudars ande är. I din faders dagar befanns han hafva insikt och förstånd och vishet, lik gudars vishet; och din fader, konung Nebukadnessar, satte honom till en öfverste bland spåmännen, besvärjarna, kaldeerna och stjärntydarna; ja, detta gjorde din fader konungen, eftersom en öfvermåttan hög ande och klokhet och förstånd och skicklighet att uttyda drömmar och lösa gåtor och reda invecklade ting fanns hos denne Daniel, åt hvilken konungen hade gifvit namnet Beltesassar. Låt därför nu tillkalla Daniel; han skall meddela uttydningen. När så Daniel hade blifvit hämtad till konungen, talade denne till Daniel och sade: Du är ju Daniel, en af de judiska fångar, som min fader konungen förde hit från Juda? Jag har hört sägas om dig, att gudars ande är i dig, och att du har befunnits hafva insikt och förstånd och öfvermåttan stor vishet. Nu är det så, att de visa och besvärjarna hafva blifvit hämtade hit till mig för att läsa denna skrift och säga mig dess uttydning; men de kunna icke meddela mig någon uttydning därpå. Men om dig har jag hört, att du kan gifva uttydningar och reda invecklade ting. Om du alltså nu kan läsa skriften och säga mig dess uttydning, så skall du blifva klädd i purpur, och en gyllene kedja skall hängas om din hals, och du skall blifva den tredje herren i riket.

Det synes, som man vid hofvet och i palatset hade förlorat all kännedom om att Daniel var en profet, tvifvelsutan på grund däraf, att han varit borta i Susan, i provinsen Elam, såsom omnämndt i kap. 8: 1,2,27, dit han blifvit sänd i vissa riksärenden. Det antages, att den drottning, som kom in och omtalade för konungen, att det fanns en sådan person i hans rike, var Nebukadnessars änka, inför hvilkens minne den roll, som Daniel hade utfört under hans regering, ännu var frisk och liflig. Nebukadnessar kallas här för Belsassars fader, enligt det bruk, som var rådande på den tiden, att kalla hvilken af förfäderna som helst för fader och en manlig afkomling för son. Nebukadnessar var egentligen hans farfader. Daniel infördes, och konungen frågade, om han var den Daniel, som var en af de fångna från Juda. Gud tycks ha förordnat det så, att medan de ärade sina falska gudar. med sina gudlösa festligheter, blef en Guds tjänare, som de höllo i fångenskap, inkallad att förkunna den välförtjänta straffdomen öfver deras ogudaktiga uppförande.

VERS. 17-24. Då svarade Daniel och sade till konungen: Dina gåfvor må, du själf behålla, och dina skänker må du gifva åt en annan; dem förutan skall jag läsa skriften för konungen och säga honom uttydningen: Åt din fader Nebukadnessar, o konung, gaf den högste Guden rike, storhet, ära och härlighet; och för den storhets skull, som han hade gifvit honom, darrade alla folk och stammar och tungomål, i förskräckelse för honom. H vem han ville dödade han, och hvem han ville lät han lefva; hvem han ville upphöjde han, och hvem han ville förnedrade han. Men då hans hjärta förhäfde sig och hans ande blef stolt och öfvermodig, störtades han från sin konungatron, och hans ära togs ifrån honom. Han blef utstött från människors barn, och hans hjärta blef likt ett djurs, och han måste bo ibland vildåsnor och äta gräs såsom en oxe, och af himmelens dagg vättes hans kropp; till dess han besinnade, att den högste Guden råder öfver människors rike och upphöjer hvem han vill till att härska däröfver. Men du, Belsassar, hans son, som har vetat allt detta, har ändå icke ödmjukat ditt hjärta, utan förhäft dig mot himmelens Herre och låtit bära fram inför dig kärlen från hans hus; och du och dina stormän, dina gemåler och bihustrur harven druckit vin ur dem, och du har därunder prisat dina gudar af silfver och guld, af koppar, järn, trä och sten, som hvarken se eller höra eller veta något. Men den Gud, som har i sitt våld din ande och alla dina vägar, honom har du icke ärat. Därför har nu af honom denna hand blifvit sänd och denna skrift tecknad.

Först af allt förkastar Daniel det begreppet, att han påverkades af samma bevekelsegrunder, som behärskade besvärjarne och stjärntydarne. Han säger: Dina gåfvor må du gifva åt en annan. Han önskar, att de tydligen skola förstå, att han icke företager sig att uttyda denna sak på grund af de skänker och gåfvor, som erbjödos honom. Han berättar sedan om den erfarenhet, som konungens farfader, Nebukadnessar, måste genomgå, såsom den är framställd i det föregående kapitlet. Han tillsade konungen, att fastän han visste allt detta, hade han likväl icke ödmjukat sitt hjärta utan satt sig upp emot himmelens Gud och äfven gått så långt i sin gudlöshet, att han vanhelgat hans heliga kärl, medan han prisade de själlösa gudar, som människor gjort, och uraktlät att förhärliga den Gud, som hade hans ande i sin hand. Han förtäljer honom, att det är för denna orsaks skull handen utsändts från den Gud, hvilken han oförväget och fräckt hade hånat, för att skrifva dessa bokstäfver med deras förskräckliga ehuru dolda betydelse. Han fortgår sedan att uttyda skriften.

VERS. 25-29. Och så lyder den skrift, som här är tecknad: Mene mene tekel u-farsin. Och detta är uttydningen därpå: Mene, det betyder: Gud har räknat ditt rikes dagar och gjort ände på det. Tekel, det betyder: du är vägd på en våg och befunnen för lätt. Peres, det betyder: ditt rike har blifvit styckad t och gifvit åt meder och perser. Då befallde Elelsassar, att man skulle kläda Daniel i purpur och att en gyllene kedja skulle hängas om hans hals och att man skulle utropa om honom, att han skulle vara den tredje herren i riket.

Man vet icke, på hvilket språk denna skrift skrefs. Om det hade varit på kaldeiska, skulle koungens vise män varit i stånd, att läsa den. D: r Clarke antager, att den skrefs på samaritiska språket, den äkta ebreiskan, hvilket språk Daniel var förtrolig med, emedan det var samma språk, som judarna begagnade före den babyloniska fångenskapen. Det synes mera troligt för oss, att det var ett språk, som var okändt för alla närvarande, och Guds Ande uppenbarade det särskildt för Daniel.

Hvarje ord i denna skrift står i stället för en kort mening. M ene, räknad; tekel, vägd; ufarsin, från roten peres, styckad. Gud, som du har trotsat, har ditt rike i sina egna händer och har räknat dina dagar och ändat ditt lefnadslopp just vid den tid, du trodde, att det stod på höj den af sin framgång. Och du, som ansett dig för jordens härskare och låtit ditt hjärta fyllas af stolthet och öfvermod, är vägd och befunnen lättare än fåfängligheten. Ditt rike, som du inbillade dig skulle bestå för evigt, är styckadt af de fiender, som redan äro lägrade utanför dina stadsportar. Men oaktadt en sådan förskräcklig dom förkunnades öfver Belsassar, glömde han likväl icke sitt löfte utan lät genast bekläda Daniel med en purpurmantel och en gyllene kedja och utropa honom för den tredje mannen i riket. Daniel antog detta, troligen i' ändamål att kunna blifva bättre beredd att vaka öfver sitt folks intressen under öfvergången till det efterföljande riket.

VERS. 30, 31. Samma natt blef Belsassar, kaldeenas konung, dödad. Och Darejaves* af Medien mottog riket, då han var sextiotvå år gammal.

Det uppträde, som här så kort omnämnes, beskrifves i anmärkningarna öfver kap. 2: 39. Medan Belsassar var upptagen med sitt öfverdådiga dryckeslag, medan ängelns hand skref världs rikets dom på palatsets väggar och medan Daniel uttydde den förskräckliga betydelsen af den himmelska skriften, hade de persiske soldaterna utefter Eufrats tomma flodbädd inträngt till midten af staden och skyndade sig framåt med dragna svärd till konungens palats. Det kan knappast sägas, att de öfverraskade honom, ty Gud hade just gifvit honom en varning om hans öde. Men de påträffade och dödade honom; och med honom upphörde det babyloniska riket.

Såsom en passande afslutning till detta kapitel gifva vi följande fria öfversättning af den poetiska beskrifningen af Belsassars gästabud från Edwin Arnolds penna, författare af poemet "The Light of Asia" (Asiens ljus). Detta poem skrefs år 1852 och erhöll Newdegate-priset för ett engelskt poem öfver detta ämne vid Universitets-kollegiet i Oxford.

Ej blott ett sätt, ej blott en väg allena framställer för oss Faderns ord, de rena. Framför hans tron de hvita änglar stå, att vid hans vink med bud till världen gå. Och stjärnorna, som han i rymden satt, upplysa vägen under enslig natt.

I åskans dån och hafvets raseri sig ter den kraft, som Gud har lagt däri, och stormens tjut och regnets båge spänd om dom förkunna och om kärlek sänd.

Och vårens blommor, sommarens behag, Saharas vind, som ödar i ett drag, den sköna snäckan uppå hafvets strand, och bergets spets, som syns vid himlens rand, eld, vatten, luft och jord, ja, allt framte, att endast honom bör man äran ge.

En gång han tog utaf sin dolda skrud, och själf förkunnade oss sina bud; den hand, som uti ,sten sin lag inriste, bespottaren hans dom då äfven viste.

Ja, lyssna, hör! Tyranners fräcka hop från denna dom sig vändt med fasans rop; men trötte fången, som i bojor låg, har repat modet, då han löftet såg.

Från morgon till afton trumpetens ljud i Babylon förtäljde dess konungs bud; från morgon till afton, från öst och väst ett tusen ädle kommo till kungens fest. Upp till palatsets sal de vägen styrde, där Belsassars fest som vildast yrde - ett skönt palats, en präktig minnesvård, med pelargång omkring den stora gård, och lusthus, springbrunn, målad balustrad, terasser, blomstergård och promenad, och utanför så lugnt och tyst som natten rann floden Eufrats blåa, breda vatten, samt här och där man sköna stoder såg, bredpannad tjur lik vakt vid dörren låg, och jättebyst, utförd af konstnärs hand, högt blickade utöfver stad och land.

Och genom tamarisken, som där fanns, ej sommarns glöd, ej höstens gyllne glans, ej månen med sitt bleka, milda sken, som annars ned på groteskt sirad sten så ofta kastade sin silfverstrimma, förmådde ned till marmorgolfven hinna, men dröjde kvar bland kronans gröna blad, samt lyste upp den långa pelarrad. Och sköna fåglar, som i träden gunga, man hela dagen hörde ljufligt sjunga; fontänens sorl, då vattnet glädtigt sprang högt upp i luften med sin friska klang och ned i silfverpärlor långsamt föll i marmorns sköte, -som det gärna höll, till svar på flodens brus man kunde höra, då intet annars störde lyssnarns öra. Men icke nu, ty ifrån salen lång i nattens tystnad hörs bankettens sång; och vattnets sakta, stilla återljud nedtystas af Belsassars gästabud.

Högt på en tron af guld och elfenben, i purpur klädd och prydd af ädelsten, satt Österns herre, kung från haf till haf, och på ett kungligt sätt ett gille gaf.

Ej han, som sig i öknen undangömt, så skönt sig paradiset nån'sin drömt. Silfverkärl och skålar af guld så klart där gnistrade af äkta vin så rart; och lampor, som, lik stjärnor uti natt, man öfverallt, i tak, på väggar satt, hvars sken från tusen speglar återsköts och öfver sal och gård och flod utgjöts. Så ljuft på örat faller zittrans ton, som om den sändts från änglarnes region; och hastigt träder i den yra dans mörklockig mö i rosig blomsterkrans; men högre, gladare kring festligt bord går vinet rundt vid gästers kvicka ord.

Ej blott från Babel detta sällskap kom, man samlat sig från hela riket om; från Daras slätter, från Daremmas lund de kommo nu till sena aftonstund; från hvar Arsissas stilla vatten låg, från Imlas träskland kom det glada tåg; från sköna Calah och från Cattacen, kom harems drottning, ryttarnes kapten.

Det tycks, att ej en sky af minsta ve man öfver denna prakt här skulle se; det tycks, att hvarje ädling, som här fanns, var allt för stor att nås af sorgens lans. Hur kom då denna suck från klämda bröst, den skygga blick, halft undertryckta röst, som oftamidt uti den yra fest, så ofta varskos hos rätt mången gäst?

Ej fienden, som utom porten står, injaga fruktan uti dem förmår; och väktarns rop, som märker tidens gång, ej hinner hit att störa skaldens sång; och lansars ring och kogrens dofva skräll är blott musik för krigare vänsäll; och uti skida låg i natt ej svärd, som icke höjts för kung och hem och härd. Månn' icke blodet, som i ådran rann, en lindrig försmak utaf sorg förnam. likt silfret, som i värmemätarn höljd. i förväg sjunker inför 'vinterns köld?

Ja, kungen själf den känner i sin själ, som bröstets svällning tyder allt för väl. Han hastigt ropar: Hvad, är drufvans saft lik isop, att I nu försmån dess kraft?

Har klangen utaf ryttarskarans stål bortjagat er från denna sköna bål?
Tron att gudarna i detta hus af rädsla darra inför dundrets brus?
Vi äro gudar, vi ha stridt med Gud och darra ej för blott en röfvar's bud!
Nej, låt dem hamra på, tills messingsport genljuder hånet blott från ort till ort.
I morgon är tid att till dem gå ut, ty lejonet väcks, när festen är slut.
Mig bringa en skål. fyll de kärl man tog från Judas' tempel,
då fienden man slog; och dricken fritt vid denna glada bål till Salems härskare ur Salems skål;
enhvar ur bägarn lustigt dricka må
och Judas' guld kring laget rundt skall gå.
Det sista ord i kungasaln förrann, och vinets sista pärla just försvann,
då bägarn, som till kungens mun var förd helt hastigt skjutes bort, af den orörd.

Har vinet i bägarn blifvit förgjordt, se'n häpen han bort den sätter så fort?
Hvem ser han, där han blickar, hvad kan väl så hastigt fängsla nu hans hela själ?
Följ sträckta armen och hans spända blick, och du får se, hvad som där föregick.

Där kommer fram en hand, som uppå sten inristar ord midt i ljuskronans sken; som eld de lysa uti fingrens spår, men ingen af dem detta språk förstår. Och ännu glider handen till och af, och snabbt inristar flammande bokstaf. Nu ändas skriften, handen bort sig drar, bestämdt är ödet, orden än stå kvar. Med läppar öppna, dämpad andedräkt, enhvar står nu, ur rusets dvala väckt; dödsblekhet härskar uppå hvarje kind, lik den som om sin dödsdom är påmind; som bilder hållas alla på sitt rum, ty synen har gjort hvarje tunga stum; halftömda glas och krus kring rummet stå, men ingen nu dem mera tänker på; blott suckar växla om med hjärtekval vid denna syn i Babels kungasal.

Kaldeens vishet varder nu frambragt; tillsammans kommer magers hela makt, trollkarlar, visa - alla dit nu gå, att andeskriften de uttyda må.

Men deras lögner och bedrägeri ej för dem här till minsta nytta bli; om varning eller dom i budet står, ej någon af dem säga det förmår.

Ack, ofta uti denna kalla värld, så full af stolthet, hyckleri och flärd; när motstånd möter på vår lefnadsstig och själen full af smärta känner sig; när en gång trogna vänner från oss gå, och vi allena kämpa, lida få; när sorg och oro hjärnans tankar bry, och glädjens sol skyms bort af sorgens sky; när trötta lifvet, utan kraft och mod, blott blickar hän mot dödens kalla flodsom sista hjälp och allra bästa råd, att lifva själen upp till nya dåd, har Herrens nåd ej sällan blifvit spord uti musiken af en kvinnas ord, lik klockan af en fyrbåk uppå strand, som vida höres öfver stormens larm, hvars ljud förs ut till skeppet, stadt i nöd, dess kosa vänder från en säker död.

Så var det uti denna mörka stund, då magerns falskhet blottades i grund, och fruktan fyllde hvarje mänskobröst de alla lyssna till en kvinnas röst.

Hon som en gång själf satt på kungatron, nu talade i en dämpad ton om honom, fången, under festen glömd, för hvilkens blick ej synen alls var gömd; som af Försynen själf den gåfvan fått att kunna förubsäga riikens lott Daniel, ebreern, som uti forna dar en herre öfver Babels landskap var; han drömmen vet, låt honom komma ut, så kanske allt kan få ett lyckligt slut.

Och snart därpå han uti saln ingår med värdigt skick och nedböjd utaf år; i ögat ännu ses en högre glans, än vanligen hos dödlig mänska fanns, och skaran viker undan, hvar han går, ty vördnad i hvart anlet' tecknadt står.

Men vin och stek och allt, på bordet var, ej någon dragningskraft för honom har. Med blicken på sin konung stadigt fäst, han skyndar fram-en nu så sällsam gäst; hans läpp var stadig och hans stämma skär "Min kung narKallat mig, och jag är här."

"Är du profeten? Kan du säga mig, hvad mening denna skriften har i sig? Din lön blir stor, så sant jag konung är, i guld och purpur jag dig genast klär; till tredje man jag dig i riket gör, och spiran uppå tredje tron du för." Han hörde kungens ord och vände om mot väggen, hvarifrån det skenet kom' en pröfningsblick han hastigt skriften ger men uppå jorden strax han faller ner. För kungars hot man den ej darra såg, som maktlös inför kungars Kung nu låg.

Så snart hans själ sin styrka återfick, han Skriftens ord helt sakta genomgick; men ekot af ett sådant tal, han gaf, ej mera höras skall på tidens haf.

"Behåll för dig din gåfva och din makt jag vill förklara hvad som Gud här sagt. Har ej dm faders lott fått lära dig, hvad följder högmod alltid har med sig att den som sätter sig mot Herren opp, till skam får komma i sitt lefnadslopp? Likt ditt, hans rike sträckte sig på jord, och folken bäfvade inför hans ord; och hvem han ville makt och gunst han gaf, och hvem han ville lade han i graf.

Likt hans ej något rike förr man såg, men häruti den största faran låg; ty då han rikast var och stor och hög, högmodet in uti hans hjärta smög.

Gud honom strax ifrån hans rike dref; som djurens nu hans eget väsen blef, bland boskapshjordar han sin bostad fick, och oxar lik han uppå bete gick; af himlens dagg där fuktades hans kropp, tills han till Herren lärde sig se oppsamt att den Högste riken styr, därtill på tronen sätter upp hvemhelst han vill. O, att du ej hans öde hade glömt, men städse det i ödmjukt hjärta gömt; o, att du blott Jehovas vägar gått, du ännu uppå tronen sitta fått!

Men med förakt du Herrens råd har mött, hans kärlek alltid från dig hånfullt stött; de kärl, som han till tempeltjänsten skänkt, du oförlsynt vid denna fest har kränkt. Och egna afgudar du själf gjort dig, som ej det minsta lif ha uti sig, af guld och silfver, koppar, järn och trä, för hvilka du så vördnadsfullt böjt knä, som du ditt hopp till dem i lifvet sattde skola bli din hjälp vid dödens natt. Därför är denna skrift från Herren sänd, att med ditt öde du må blifva känd!

Och hör nu orden: 'Räkna d är din tid, snart skall din lefnad ändas uti strid; vägd på en våg, befanns du alltför lätt, därför att du ej sanningen gett rätt; bland fiender ditt rike styckas skall, och fruktansvärdt blir stora Babels fall!”

Han slutade och ut ur salen gick; hvar kind var blek, och skum var mången blick. Man uti ovisshet ej längre var, ty skriftens mening nu var uppenbar.

Snart hördes annat ljud - krigsvapnens skräll och fiendernas larm på gårdens häll; i dödens natt sjönk nu så mången gäst, som tagit del i Babels sista fest.

Densamma natt, som handen orden skref, af okänd hand den kungen dödad blef; då solen åter öfver landet såg, som lik i purpur klädd Belsassar låg.