VERS. 1-5. Darejaves fann för godt att sätta öfver riket ett hundra tjugu satraper, på det att sådana skulle finnas öfverallt i riket Och öfver dem satte han tre furstar, af hvilka Daniel var en; inför dessa skulle satraperna göra räkenskap, så att konungen icke lede något men. Men Daniel gjorde sig bemärkt framför de andra furstarna och satraperna, ty en öfvermåttan hög ande var i honom, och konungen var betänkt på att sätta honom öfver hela riket. Då sökte de andra furstarna och satraperna att finna någon sak mot Daniel i det som anginge riket. Men de kunde icke finna någon sådan sak eller något som var orätt, eftersom han var trogen i sin tjänst; ingen försummelse och intet orätt var att finna hos honom. Då sade männen: Vi lära icke finna någon sak mot denne Daniel, om vi icke till äfventyrs kunna finna en sådan i hans gudsdyrkan.

BABYLON blef eröfradt af perserna, och Darius, medern, kom på tronen år 538 f. Kr. Tvenne år därefter, nämligen år 536 f. Kr., dog Darius, och Cyrus intog tronen. Denna händelse måste hafva ägt rum någon gång mellan dessa tvenne årtal.

Daniel var en af de högste ämbetsmännen i babyloniska riket under den tid, det florerade som bäst; och från den tiden, intill dess mederna och perserna kommo i besittning af världsrikets tron, var han åtminstone medborgare af den staden och ägde kunskap om alla rikets angelägenheter; detta oaktadt gifver han oss ingen konsekutiv berättelse om händelser, som inträffade under hans långa förbindelse med dessa riken. Han berör endast enskilda händelser, som äro särskildt lämpade att upplifva Guds barns tro och hopp och mod under alla tidsåldrar samt leda dem till att förblifva trofasta i deras sträfvanden att föra ett rättfärdigt lif.

Den i detta kapitel omtalade händelsen åsyftas af aposteln Paulus i Ebr. 11: te kap., när han talar om sådana, som "tillstoppat lejons munnar." Darius tillsatte öfver riket ett hundra tjugu satraper, hvaraf man antager, att det fanns på den tiden ett hundra tjugu provinser inom riket, hvardera under öfverinseende af en prins eller guvernör. Genom de eröfringar, som gjordes af Cambyses och Darius Hystaspes, blef provinsernas antal sedermera ökadt till ett hundra tjugusju (Est. 1: 1). Öfver dessa ett hundra tjugu satraper sattes trenne furstar, bland hvilka Daniel var den förnämste. Man gaf Daniel företrädet på grund af hans ädelmodiga ande. Daniel, som till följd af sin upphöjda ställning inom det babyloniska riket kunde hafva betraktats som en fiende till Darius och fördenskull blifvit lands förvist eller på något annat sätt undanskaffad eller som kunde hafva blifvit föraktad och förringad, emedan han då var en fånge från en annan eröfrad nation, blef dock icke så behandlad; men till Darius' fördel må det sägas, att han tyckte bäst om Daniel, ty den skarpsinnige konungen såg i honom ett förträffligt sinnelag. Och konungen hade äfven i sinnet att sätta honom öfver hela riket. Då begynte de andra furstarne att hysa afund mot Daniel, och de företogo sig att skaffa honom ur vägen. Men Daniels uppförande. var fullkomligt, så långt det angick rikets angelägenheter. Han var ärlig och trogen. De kunde ej finna orsak att fördöma honom från den sidan. De nödgades medgifva, att de icke kunde finna någon sak med honom, såvida de icke kunde finna den i hans gudsdyrkan. Måtte detta vara förhållandet med oss. Man kan ej hafva någon bättre rekommendation.

VERS, 6-10. Därefter skyndade furstarna och satraperna in till konungen och sade till honom så: Må du lefva evinnerligen, konung Darejaves! Alla rikets furstar, landshöfdingarna och satraperna rådsherrarna och ståthållarna hafva rådslagit om att en kunglig förordning borde utfärdas och ett förbud stadgas af det innehåll, att hvilken som helst som under trettio dagar vänder sin bön till någon annan vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen. Så låt nu, o konung, härom utfärda ett förbud och uppsätta en skrifvelse, som efter Mediens och Persiens oryggliga lag icke kan åter kallas. . I öfverensstämmelse härmed lät då konung Darejaves uppsätta en skrifvelse och utfärda ett förbud, Men så snart Daniel hade fått veta, att skrifvelsen var uppsatt, gick han in i sitt hus hvarest han i sin öfre sal hade fönster, som voro öppna i riktning mot Jerusalem. Där föll han tre ganger om dagen ned på sina knän och bad och tackade sin Gud, såsom han förut hade plägat göra.

Lägg märke till, hur dessa personer gingo tillväga för att kunna utföra sin onda afsikt. De skyndade alla på en gång in till konungen, såsom om någon högst viktig sak hade plötsligt uppkommit och de nu kommo för att enstämmigt framlägga den för konungen. De påstodo, att de alla voro eniga I denna sak; men detta var falskt, ty Daniel, den förnämste bland dem alla, blef naturligtvis ej rådfrågad därom. Den förordning, de beslutat att framlägga inför konungen, var af sådan beskaffenhet, att den skulle smickra honom i hans fåfänglighet, och sålunda kunde de lättare vinna hans bifall. Han skulle försättas i en ställning, som ingen någonsin innehaft, nämligen att för en tid af trettio dagar vara den ende förlänaren af gunstbevisningar och beviljaren af böneskrifter. Konungen insåg icke deras onda afsikter och undertecknade alltså deras förordning, och det blef infördt i stadgarna såsom en af medernas och persernas oföränderliga lagar.

Lägg märke till dessa mäns list - hvilken visar, huru långt folk kan gå I det onda, när de försöka att fördärfva de goda. Om de hade så ordat förordningen, att ingen böneskrift skulle begäras af ebreernas Gud, hvilket var deras egentliga afsikt, så hade förordningen ej blifvit undertecknad. De gåfvo den alltså en allmän tillämpning och voro villiga att försmå och förolämpa hela deras religionssystem och deras stora antal af gudar blott för att kunna nedstörta i fördärf en person, som var föremål för deras hat.

Daniel förutsåg den sammansvärjning, som gjordes emot honom; men sökte ej att förhindra den. Han öfverlämnade sig helt enkelt i Guds händer och lät honom draga försorg om utfallet. Han lämnade ej riket i blott föregifna ärenden, ej heller utförde han sin religions andakt med mer än vanlig undandragsamhet; men under det han visste, att förordningsskriften blifvit undertecknad af konungen, knäböjde han dock, såsom förut, med sitt ansikte vändt mot sitt älskade Jerusalem, tre gånger om dagen och utgöt sitt hjärta i bön och åkallan inför Gud.

VERS. 11-17. Då nu männen skyndade till, funno de Daniel bedjande och åkallande sin Gud. Därefter gingo de till konungen och frågade honom angående det kungliga förbudet: Har du icke låtit uppsätta ett förbud af det innehåll, att hvilken som helst som under trettio dagar vänder sin bön till någon annan, vare sig gud eller människa, än till dig, o konung, han skall kastas i lejongropen? Konungen svarade och sade: Jo, och det påbudet står fast efter Mediens och Persiens oryggliga lag. Då svarade de och sade till konungen: Daniel, en af de judiska fångarna, aktar hvarken på dig eller på det förbud, som du har låtit uppsätta, utan förrättar sin bön tre gånger om dagen. När konungen hörde detta, blef han mycket bedröfvad och gjorde sig bekymmer öfver huru han skulle kunna rädda Daniel; ända till solnedgången mödade han sig med att söka en utväg att hjälpa honom. Då skyndade männen till konungen och sade till honom: Vet, o konung, att det är en Mediens och Persiens lag, att intet förbud och ingen förordning, som konungen utfärdar, kan återkallas. Då lät konungen hämta Daniel och kasta honom i lejongropen; och konungen talade till Daniel och sade: Din Gud, den som du så oaflåtligen dyrkar, han må rädda dig. Och man förde fram en sten och lade den öfver gropens öppning, och konungen förseglade den med sitt eget och med sina stormäns signet, på det att ingen förändring skulle kunna göras i det som nu hade skett med Daniel.

Sedan dessa män sålunda utlagt sin snara, återstod för dem att blott noga bevaka sitt offer, så att de kunde fånga honom i snaran. De kommo fördenskull åter plötsligt tillsammans, denna gång vid Daniels bostad, såsom om någon viktig sak så hastigt sammankallat dem för att rådgöra med sin furste; och si, de finna honom, just som de förväntade och hoppades att finna honom - på knä i bön till sin Gud. Så långt har allt gått bra för dem. De voro icke sena att omtala förhållandet för konungen, och för att göra sig ännu mera vissa om sitt offer, erhöllo de ett 'af konungen underskrifvet intyg, att en sådan förordning blifvit utfärdad. Nu voro de färdiga att anklaga Daniel; och märk, hur listigt de gå till. väga för att uppväcka fördomar hos konungen: "Daniel, en af de judiska fångarna." Ja, den där fattige fången, som är helt och hållet beroende på dig för allt, han har, långt ifrån att uppskatta dina gunst bevisningar och tacka dig för dem, visar i stället ingen aktning för dig, ej heller ägnar han någon uppmärksamhet åt din förordning. Då insåg konungen den snara, som blifvit lagd för både honom och Daniel. Han blef mycket bekymrad i sitt hjärta, och ända till solnedgången bemödade han sig om att frälsa Daniel, troligen genom att personligen resonera med de sammansvurna att få dem att gifva med sig och återkal1a den antagna förordningen. Men de voro omedgörliga. Lagen bibehölls, och Daniel, den allvarlige, vördnadsfulle, uppriktige och felfrie tjänaren i riket, kastades i en lejongrop, som om han varit en af de värsta bland förbrytare.

VERS. 18-24. Därefter gick konungen hem till sitt palats och var hela natten fastande och lät inga kvinnor komma inför sig; och sömnen flydde honom. Sedan om morgonen, när det dagades, stod konungen upp och gick med hast till lejongropen. Och när han hade kommit nära intill gropen, ropade han på Daniel med ängslig röst; konungen talade till Daniel och sade: Daniel, du den lefvande Gudens tjänare, månne din Gud, den som du så oaflåtligen dyrkar, har kunnat rädda dig från lejonen? Då svarade Daniel konungen: Må du lefva evinnerligen, o konung! Min Gud har sändt sin ängel och tillslutit lejonens gap, så att de icke hafva gjort mig någon skada. Ty jag har inför honom befunnits oskyldig; ej heller har jag förbrutit mig mot dig, o konung. Då blef konungen mycket glad och befallde, att man skulle taga Daniel upp ur gropen. Och när Daniel hade blifvit upptagen ur gropen, kunde man icke upptäcka någon skada på honom; ty han hade trott på sin Gud. Sedan lät konungen hämta de män, som hade anklagat Daniel, och lät kasta dem i lejongropen, med deras barn och hustrur; och innan de ännu hade hunnit till bottnen i gropen, föllo lejonen öfver dem och krossade alla deras ben.

Konungens uppförande, sedan Daniel blifvit kastad i lejongropen, visar, hvilket intresse han hyste för honom och hvilken kraftig förebråelse han kände öfver sitt eget förfaringssätt i denna sak. Tidigt följande morgon skyndade han till gropen, där hans premier-minister tillbringat natten i sällskap med vilda och hungriga lejon. Daniels svar till hans första hälsning innehöll inga ord af förebråelse för konungens tillvägagående, i det att han gifvit efter för hans förföljares fordringar: "Må du lefva evinnerligen, o konung!" Efteråt gifver han dock konungen en mild påminnelse, att han ej hade gjort honom något illa - en påminnelse, som konungen måste hafva känt ganska djupt, men som han dock ej kunde invända emot. Daniel hade befunnits ren inför Gud, som han tjänade beständigt, och därför hade Herren sändt sin skyddsängel och tillslutit lejonens mun.

Här stod nu alltså Daniel, bevarad. från de vilda djuren genom en makt, högre än någon annan makt på jorden. Hans sak hade blifvit stadfäst, hans oskuld bevisad. Ingen skada hade drabbat honom, emedan han trodde på sin Gud. Allt detta på grund af hans tro. Ett underverk hade blifvit utfördt. Hvarför blefvo då Daniels anklagare förda till gropen och kastade däri? Det säges, att de påstodo Daniels frälsning vara beroende, icke på något underverk, som blef utfördt för hans skull, utan på det faktum, att lejonen händelsevis då ej voro hungriga. Härpå svarade konungen, att om detta vore fallet, så vilja de ej röra dem mer än honom; han ville därför pröfva denna sak genom att kasta dem i gropen. Lejonen voro nog hungriga, så snart de kunde komma åt de skyldiga; ty dessa män blefvo slitna i stycken, innan de nådde gropens botten. Sålunda blef Daniel för andra gången rättfärdigad. Här hafva vi ett slående exempel på sanningen af Salomos ord: "Den rättfärdige räddas ur nöden, och den ogudaktige får träda i hans ställe" (Ords. 11: 8).

VERS. 25-28. Därefter lät konung Darejaves skrifva till alla folk och stammar och tungomål, som funnos på hela jorden: Mycken frid vare med eder! Härmed gifver jag befallning, att man inom mitt rikes hela område skall bäfva och frukta för Daniels Gud. Ty han är den lefvande Guden, som förblifver evinnerligen; och hans rike är såsant, att det icke kan förstöras, och hans välde består intill änden. Han är en räddare och hjälpare, och han gör tecken och under i himmelen och på jorden, han som har räddat Daniel ur lejonens våld. Och denne Daniel steg i ära och makt under Darejaves' och persern Kores' regeringar.

Följden af Daniels förunderliga frälsning från lejonen blef, att ett annat påbud utsändes i hela riket till fördel för Israels Gud. Alla människor skulle frukta 'och bäfva inför honom. Det som Daniels fiender hade afsett för hans fördärf, blef i stället hans upphöjelse. I detta fall och äfven i det, som angår de tre ebreerna i den brinnande ugnen, har Gud satt sitt insegel på tvenne stora plikter: 1) Att under inga omständigheter medvetet gifva vika för någon synd; och 2) att icke uraktlåta utförandet af någon känd plikt. Från dessa två fall kunna Guds barn under alla tidsåldrar erhålla mod och uppmuntran.

Konungens påbud framhåller den sanne Gudens karaktär i sköna ordalag. 1) Han är den lefvande Guden; alla andra gudar äro döda. 2) Han är oföränderlig och trofast; alla andra äro föränderliga. . 3) Han har ett rike; ty han har skapat och kontrollerar allting. 4) Hans rike skall ej omstörtas; men alla andra riken blifva till intet. S) Hans rike har ingen ände; ingen mänsklig makt kan eröfra det. 6) Han frälsar dem som äro i fångenskap. 7) Han frälsar sina fiender, när de åkalla honom om hjälp. 8) Han utför under i himmelen och tecken på jorden. Och till slutt, han har frälst Daniel, hvarigenom han framlagt inför våra ögon det fullkomligaste bevis på sin makt och godhet, i det han frälste sin tjänare från lejonens mun. Hvilket förträffligt loftal är icke detta öfver den store Guden och hans trogne tjänare!

Sålunda' slutar den historiska delen af Daniels bok. Vi komma nu till den profetiska delen, som, likt en lysande fyrbåk, har kastat sina strålar öfver tidens lopp från de dagarna till närvarande tid och ännu upplyser församlingens stig under dess färd framåt till evighetens rike.