Vers 1. I den babyloniske konungen Belsassars första regeringsår hade Daniel en dröm och såg en syn på sitt läger, Sedan upptecknade han drömmen och meddelade hufvudsumman af dess innehåll.

DENNE Belsassar är samme person, som omtalas i femte kapitlet. I kronologiskt afseende skulle därför detta kapitel komma före det femte; men man har åsidosatt den kronologiska ordningen, så att den historiska delen af boken kunde vara sammanhängande och att den profetiska delen, som vi nu börja med, icke skulle afbrytas.

VERS. 2,3. Detta är Danie1s berättelse: Jag hade en syn om natten och såg i den, huru himmelens fyra vindar stormade fram mot det stora hafvet. Och fyra stora djur stego upp ur hafvet det ena icke likt det andra.

Alla skriftliga talesätt" böra tagas bokstafligen, så framt man icke har god orsak antaga, att de begagnas figurligt; och allt, som är figurligt, bör tolkas genom det, som är bokstafligt. Att språket, som här brukas, är symboliskt, ses tydligt af vers 17, hvilken lyder: "De fyra stora djuren betyda, att fyra konungar skola uppstå på jorden." Och för att visa, att man afser riken och icke blott enskilde konungar, tillägger ängeln: "Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket." Och i förklaringen i vers 23 säger ängeln vidare: "Det fjärde djuret betyder, att ett fjärde rike skall uppstå på jorden." Dessa djur äro därför sinnebilder af fyra stora riken; och de omständigheter, under hvilka de uppkommo, och de medel, genom hvilka deras upphöjelse åstadkommes, såsom de äro framställda i profetian, äro äfven sinnebildliga. De symboler, som här omtalas, äro de fyra vindarna, hafvet, fyra stora djur, tio horn och ett annat horn, som hade ögon och mun och som förde krig med Gud och hans folk. Vi skola nu utröna, hvad de betyda.

Vindar beteckna strid, politiska rörelser och krig i det symboliska talesättet - Jer. 25: 31-33 : "Så säger Herren Sebaot: Se, en olycka går fram från det ena folket till det andra, och ett stort oväder uppstiger från jordens yttersta ända. Och de som blifva slagna af Herren på den tiden skola ligga strödda från jordens ena ände till den andra." Profeten talar här om en strid, som Herren skall hafva med alla nationer, då de ogudaktiga skola gifvas åt svärdet, och de af Herren slagna skola ligga från den ena jordens ända till den andra; och den strid och rörelse, som åstadkommer all denna ödeläggelse, kallas för en stor storm.

Om man betraktar själfva synen, ser man också tydligt, att vindar utmärka strid och krig; ty konungariken uppstodo och föllo såsom en följd af vindarnas frambrytande; och dessa händelser inträffa genom politiska strider.

Bibelns definition af haf, eller vatten, när det brukas som en symbol, är folk, skaror och folkslag. Såsom bevis för detta kan man läsa Upp. 17: 15.

Innan synen afslutas, erhåller Daniel en uttydning af de fyra djurens sinnebild. "De fyra stora djuren betyda, att fyra konungar skola uppstå på jorden" (vers 17). Det fält, som synen omfattar, är sålunda tydligt öppnadt framför oss.

VERS 4. Det första liknade ett lejon, men det hade vingar såsom en örn. Medan jag ännu såg härpå, rycktes vingarna af djuret, och det restes upp från jorden, så att det blef ställdt på två fötter såsom en människa, och ett mänskligt hjärta blef gifvet åt det.

Enär dessa djur beteckna fyra konungar, d. ä. konungariken, så fråga vi: H vilka fyra? H var skola vi begynna vår räkning? Dessa djur uppkomma icke alla på en gång utan följa det ena på det andra, emedan de framställas såsom det första, det andra o. s. v.; och det sista äger ännu sin tillvaro, när alla jordiska händelser upphöra genom den slutliga domen. Från Danic1s tid till slutet af denna världs historia skulle endast fyra världsriken existera, såsom vi inhämta af Nebukadnessars dröm om den stora bildstoden i det andra kapitlet. Daniel lefde ännu i samma rike, som han hade förklarat vara guldhufvudet, då han uttydde konungens dröm omkring fyratioåtta år förut. Det första djuret i denna syn måste därför beteckna detsamma som guldhufvudet på den stora bildstoden, nämligen det babyloniska riket, och de andra djuren beteckna de efterföljande riken, som representeras af bildstoden. Men om denna syn hufvudsakligen afhandlar samma ämne och går öfver samma mark som bildstoden i det andra kapitlet, så kan törhända den frågan uppstå, hvarför den är gifven, hvarför synen i det andra kapitlet icke var tillräcklig. Vi svara: Samma mark öfverskådas om och om igen, på det att nya kännetecken samt nya fakta och drag må framställas. Det är på detta sätt vi hafva bud på bud, bud på bud. Jordiska riken beskådas i det ljus och på det sätt, himmelens Gud betraktar dem. Deras rätta karaktär uppvisas under sinnebilder af vilda och rofgiriga djur.

I början hade lejonet vingar såsom en örn, hvilka betecknade den snabbhet, med hvilken det babyloniska riket under Nebukadnessar gjorde sina eröfringar. En förändring hade försiggått, då denna syn gafs; dess vingar hade blifvit afryckta.

Det slog ej längre ned såsom en örn på sitt byte. Lejonets anda och djärfhet hade försvunnit; och ett mänskligt hjärta, svagt, ängsligt och vanmäktigt, hade intagit dess ställe. Detta var i synnerhet händelsen med nationen i de sista åren af dess historia, när den blifvit försvagad genom rikedom och lyx.

VERS 5. Därpå fick jag se ännu ett djur, det andra i ordningen; det var likt en björn, och det reste upp sin ena sida, och det hade tre refben i sitt gap mellan tänderna. Och till det djuret bIet så sagdt: Stå upp och sluka mycket kött.

I denna serie af symboler märkes en tydlig försämring, då man öfvergår från ett rike till ett annat, liksom förhållandet var med den stora bildstoden i det andra kapitlet. Bröstet och armarna af silfver voro ringare än guldhufvudet. Björnen var ringare ätt lejonet. Medien-Persien var det babyloniska riket mycket underlägset i rikedom och prakt, såväl som i dess lysande bana. Och nu komma vi till nya enskildheter angående dess makt. Björnen uppreste sig på sin ena sida. Detta rike bestod af två nationer, mederna och perserna. Samma faktum föreställes af vädurens två horn i det åttonde kapitlet. Det säges om dessa horn, att det högre sköt upp sist, och om björnen, att den reste sig upp på sin ena sida. Detta uppfylldes därigenom, att den persiska delen af riket, som uppkom sist, erhöll större utmärkelse och fick det största inflytandet af de två nationerna (se kap. 8: 3). De tre refbenen beteckna troligen de tre provinserna, Babylon, Lydien och Egypten, som i synnerhet blefvo utplundrade och förtryckta af denna makt. Uttrycket: "Stå upp och sluka mycket kött," anses af många hafva afseende på den eggelse, mederna och perserna fingo att uttänka och ingåpå andra vidsträckta eröfringar genom omstörtandet af dessa provinser. Denna makts väsende är mycket träffande betecknadt genom en björn. Mederna och perserna voro grymma och rofgiriga samt röfvade och plundrade folket. Detta rike existerade från Cyrus' intagande af Babylon år 538 f. Kr., till slaget vid Arbe1a, år 331 f. Kr., under en tidsperiod af 207 år, såsom vi redan hafva nämnt i förklaringen öfver det andra kapitlet.

VERS 6. Därefter fick jag se ett annat djur, som liknade en panter, men på sina sidor hade det fyra fågelvingar; och djuret hade fyra hufvuden, och välde blef gifvet åt det.

Det tredje riket, Grekland, föreställes genom denna sinnebild. Om vingarna på lejonet beteckna snabbheten af dess eröfringar, så måste de hafva en liknande betydelse här. Pantern själf är ett snahbfotadt djur, men detta var icke tillräckligt att representera framgången af den nation, som detta djur betecknade; äfven vingar måste tilläggas den. Två vingar, samma antal, som lejonet hade, var icke nog, utan den måste hafva fyra; detta måste utmärka det grekiska rikets ojämförligt hastiga rörelser, hvilka yttermera stadfästas af historiska vittnesbörd. Greklands eröfringar under Alexander äro med hänsyn till hastighet och snabbhet utan motsvarighet i historiska annaler.

Rollin, i sin "Ancient History," bok 15, par. 2, gifver följande korta öfversikt af Alexanders marscher:

"Från Macedonien till Ganges, hvilken flod Alexander kom mycket nära, beräknas vara åtminstone 3,300 eng. mil (omkr. 495 svenska). Lägg härtill äfven de olika vändningarna i Alexanders marscher: först från Ciliciens yttersta gräns, där striden vid Issus utkämpades, till Jupiter, Ammons tempel i Libyen; sedan hans återvändande därifrån till Tyrus, som var en resa på minst 900 eng. mil, och lika mycket för vändningarna i hans marschruta på olika platser; och vi skola finna, att Alexander, på mindre än åtta år, marscherade sin arme öfver 5,100 eng. mil (765 sv. mil), utan att däri innefatta hans återvändande till Babylon."

"Och djuret hade fyra hufvuden." Det grekiska världsriket behöll sin enhet endast en kort tid efter Alexanders lifstid. Inom femton år, sedan Alexander ändat sitt lysande lefnadslopp genom utsväfning och omåttligt drickande, delades världsriket mellan hans fyra förnämste generaler. Cassander fick Macedonien och Grekland i väster; Lysimakus tog Tracien och den del af Asien, som låg vid Hellesponten och Bosporen i norr; Ptolem;eus erhöll Egypten, Lydien, Arabien, Palestina och Cœle-Syrien i söder; och Se1eucus fick Syrien och hela återstoden af Alexanders besittningar i öster. Dessa delningar betecknades genom de fyra hufvudena på pantern och uppkommo år 308 f. Kr.

Sålunda uppfylldes profetens ord på det noggrannaste. Som Alexander icke efterlämnade någon laglig arfvinge, kan man fråga, hvarför icke det ofantliga riket söndersplittrades i en otalig mängd smådelar. Hvarför delades det just i fyra delar och icke i flera? Emedan profetian hade sagt, att det skulle blifva fyra. Pantern hade fyra hufvud, getabocken hade fyra horn, riket skulle hafva fyra delar; och så blef det äfven. Detta beskrifves mera fullständigt i det åttonde kapitlet.

VERS 7. Därefter fick jag i min syn om natten se ett fjärde djur, öfvermåttan förskräckligt, fruktansvärdt och starkt; det hade stora tänder af järn, det uppslukade och krossade, och hvad som blef kvar trampade det under fötterna; det var olikt alla de förra djuren och hade tio horn.

Den heliga skrift kan icke finna något djur i naturen, som kan utgöra en lämplig symbol af den här åsyftade makten. Om man tillade hofvar, hufvud, horn, vingar, fjäll, fänder eller klor till något djur i naturen, skulle det likväl icke uppfylla fordringarna. Denna makt var olik alla de andra, och det är omöjligt att beskrifva dess sinnebild.

Grundämnet för en hel bok lägges i vers 7; och vi äro böjda att behandla den mera kortfattadt här, emedan någon fullständig utläggning däraf är omöjlig i det utrymme, som dessa sammanträngda tankar fordra. Detta djur motsvarar naturligtvis den fjärde delen af den stora bildstoden - benen af järn. Under kap. 2: 40 anföras några bevis till stöd för det antagandet, att denna makt är Rom. Sammabevis äro användbara på denna profetia. Hur noga motsvarade icke Rom järndelen på bildstoden! Hur noga motsvarar det icke ifrågavarande djur! Världen har aldrig sett dess like med hänsyn till den fruktan ooh förskräckelse det injagade i folken och med hänsyn till dess öfverlägsna styrka. Det åt, som om det hade järntänder ; och det krossade och det söndertrampade nationerna såsom damm under sina hårda fötter. Det hade tio horn, som i vers 24 förklaras vara tio konungar, d. ä. konungariken, hvilka skulle uppstå af det riket. Rom blef deladt, såsom vi redan hafva anmärkt, i tio riken, hvilka uppräknas som följer: hunnerna, östgoterna, västgoterna, frankerna, vandalerna, sveverna, burgunderna, herulerna, anglo-sachsarna och longobarderna. Dessa delningar hafva allt sedan omtalats såsom tio riken, i hvilka det romerska världsriket delades åren 351 till 483 e. Kr. Se vidare anmärkningarna öfver kap. 2: 41, 42.

VERS 8. Men vid det att jag betraktade hornen, fick jag se, huru mellan dem ett annat horn sköt upp, ett litet, genom hvilket tre af de förra. hornen blefvo bortstötta; och se, det hornet hade ögon lika människoögon och en mun, som talade stora ord.

Daniel betraktade hornen. Tecken till en besynnerlig rörelse började att visa sig bland dem. Ett litet, horn (i början litet, men sedan större än de öfriga) trängde sig upp bland dem. Det var, icke tillfreds med att fridsamt uppsöka en plats för sig och fylla den, utan det måste bortstöta några af de andra och intaga deras platser. Tre riken bortstöttes af det. Detta lilla horn var påfvedömet, såsom vi längre fram skola mera fullständigt visa. De tre hornen, som bortstöttes af det, voro herulerna, östgoterna och vandalerna. Orsaken, hvarför de blefvo bortstötta, var den, att de satte sig mot den påfliga hierarkiens fräcka anspråk och följaktligen äfven mot den romerske biskopens uppbojande till påfve öfver kyrkan.

Och "det hornet hade ögon lika människoögon och en mun, som talade stora ord." Ögonen äro en passande sinnebild af det påfliga prästväldets förslagenhet, skarpsinne, list och förutseende; och munnen, som talade stora ord, är en passande sinnebild af de romerske biskoparnes förmätna anspråk.

VERS. 9,10. Medan jag ännu såg härpå, blefvo stolar framsatta, och en som gammal var satte sig ned. Hans klädnad var snöhvit och håret på hans hufvud såsom ren ull; hans stol var af eldslågor, och hjulen därpå voro af flammande eld. En flod af eld strömmade ut från honom; tusen gånger tusen voro hans tjänare, och tio tusen gånger tio tusen stodo där till hans tjänst. Så satte man sig ned till doms, och böcker upplätos.

En mera storslagen beskrifning af en mera storslagen scen kan icke påträffas i svenska språket. Men icke allenast på grund af den storartade och upplyftande bildrika stilen, som här brukas, skulle den ådraga sig vår uppmärksamhet; själfva uppträdcts natur är af en sådan beskaffenhet, att det fordrar den mest allvarliga betraktelse. Domen framställes här; och närhelst domen omtalas, borde ämnet med en oemotståndlig kraft fästa allas sinnen vid det; ty alla äro intresserade i de saker, som där skola afgöras.En del bibelöfversättningar återgifva. ordet stolar med troner; men i Asien begagnas ej stolar, utan för de förnäma läggas dynor omkring rummet för säten, hvilket bruk här tyckes åsyftas. Dessa troner eller stolar äro icke jordiska rikens troner, utan hafva afseende på domens troner eller stolar, som skola uppsättas kort före världens ände.

"En som gammal var," Gud Fader, intager domaresätet. Läggen märke till beskrifningen öfver hans person. De som t ro, att Gud saknar personlighet, äro tvungna att erkänna, att han här är framställd såsom ett personligt väsen; men de trösta sig med att säga, att denna beskrifning är den enda af detta slag, som finnes i Bibeln. Vi medgifva likväl icke detta senarepåstående; men antag, att det är sant, vore icke en enda beskrifning af detta slag lika nedgörande för deras teori, som om den upprepades tjugu gånger? De tusen sinom tusen, som tjäna honom, och de tio tusen sinom tio tusen, som stå inför honom, äro icke syndare, hvilka äro uppkallade inför domaresätet, utan himmelska väsen, som stå i beredskap att utföra hans vilja. För att rätt kunna förstå dessa verser är det nödvändigt, att man är känd med, hvad Bibeln lär om helgedomen; och vi hänvisa läsaren till arbeten, som afhandla detta ämne. Den dom, som här framställes, är afslutandet af Kristi, vår store Öfversteprästs, tjänstförrättning i den himmelska helgedomen. Det är en undersökande dom, som försiggår. Böckerna öppnas, och allas förhållanden och tillstånd framdragas för undersökning inför den stora domstolen, så att det på förhand kan bestämmas, hvilka skola erhålla evigt lif, när Jesus kommer. Enligt beskrifningen i Upp. S: te kapitel hade Johannes en syn af denna plats och såg samma antal af himmelska biträden, som vora Jesus behjälpliga att utföra den undersökande domen. I det han skådar in i helgedomen (som Upp. 4: de kap. visar, att han gjorde), säger han i kap. S: 11: "Och jag såg, och jag hörde en röst af många änglar rundt omkring tronen och djuren och de äldste, och deras antal var tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen."

Af vittnesbördet, som gifves i kap. 8: 14, kommer att visas, att detta allvarliga arbete just nu försiggår i den himmelska helgedomen därofvan.

VERS. 11,12. Medan jag nu såg härpå, skedde det, för de stora ords skull, som hornet talade, att medan jag ännu såg härpå djuret dödades och dess kropp förstördes och kastades i elden för att uppbrännas. Från de öfriga djuren togs ock deras välde, ty deras lifslängd var bestämd till tid och stund.

Det finns personer, som tro, att ett tusenårigt rike, då evangelium skall vinna seger och rättfärdighet härska öfver hela jorden, skall föregå Herrens återkomst; och det finns andra, som tro, att en pröfvotid skall gifvas efter Herrens tillkommelse och att ett blandadt tusenårigt rike skall existera, i hvilket de odödliggjorda rättfärdiga ännu skola förkunna evangelium för dödliga syndare och vända dem in på frälsningens väg. Men båda dessa falska åsikter äro helt omstörtade i ofvan anförda verser.

1. Det fjärde förskräckliga djuret fortfar att existera utan att förändra sin karaktär, och det lilla hornet fortsätter att yttra sina stora ord och hålla sina millioner anhängare i en blind vidskepelses bojor, till dess djuret kastas i den brinnande elden; och detta betyder icke dess omvändelse utan dess dödande. Se 2 Tess. 2: 8.

2. Det fjärde djurets lif är icke förlängdt, sedan dess välde är borttaget, såsom de föregående djurens lif förlängdes. Deras välde togs bort, men deras lifslängd bestämdes (förlängdes) till tid. och stund. Det babyloniska rikets landområde och inbyggare existerade ännu, sedan riket blifvit intaget af perserna. Detsamma var förhållandet med det persiska riket, då det underlades Grekland, och det grekiska riket, då det underlades Rom. Men hva? följer efter det fjärde riket? Ingen regering eller stat, I hvilken dödliga människor hafva del. Dess bana slutar i eldsjön, och bortom den äger det icke någon tillvaro. Lejonet införlifvades med björnen; björnen med pantern; pantern med fjärde djuret; men hvad införlifvades det fjärde djuret med? - Icke med ett annat djur; utan det kastas i eldsjön och förblifver i ett förstördt tillstånd, till dess människorna drabbas af den andra döden. Detta visar tydligen, att ingen har något stöd för påståendet, att en pröfningstid eller ett tusenårigt rike skall existera efter Herrens återkomst.

Profetens ord i vers 11 syfta tydligen på någon bestämd tid. Den undersökande domen framställes i de föregående verserna; och vers 11 synes antyda, att medan detta arbete pågår och just innan denna makt förstöres och kastas i elden, yttrar det lilla hornet sina stora ord mot den Högste. Hafva vi icke hört dessa ord, och det endast några få år sedan? Betrakta de beslut som fastades vid kyrkomötet i Rom år 1870. Kan det gifves en större hädelse mot Gud än att tillskrifva en dödlig människa ofelbarhet? Likväl fick världen under nämnda år se ett ekumeniskt kyrkomöte bestämdt afgöra, att innehafvaren af den påfliga tronen, syndens människa, är i besittning af denna företrädesrätt, som tillhör Gud allena. Kan någonting vara mera förmätet och hädiskt? Är icke detta de stora ord, som hornet talade? Är icke denna makt mogen för den brinnande elden och alltså nära sitt slut?

VERS. 13:.14.. Sedan fick jag i min syn om natten se, huru en som liknade en manniskoson kom med himmelens skyar; och han nalkades den gamle och fördes fram inför honom. Åt denne gafs välde och rike och alla folk och stammar och tungomål måste tjäna honom. Hans välde ar ett evigt välde, som icke skall tagas ifrån honom och hans rike skall icke förstöras.

Den scen, som här beskrifves, är icke Kristi andra ankomst till jorden, så framt icke den Gamle är på jorden, ty här beskrifves ett kommande till den Gamle. Där, inför den Gamle, erhåller Människosonen ett rike, välde och ära. Detta sker, innan han återvänder till jorden (se Luk. 19: 10-12 och följande verser). Detta är därför ett uppträde, som försiggår i det himmelska templet och är nära förbundet med det, som framställes i vers. 9 och 10. Han erhåller riket vid slutet af sin prästerliga tjänstgöring i helgedomen. Och folken, stammarna och tungomålen, som skola tjäna honom, äro de frälsta (Upp. 21: 24), och icke de ogudaktiga; ty dessa senare sönderkrossas vid hans andra ankomst. Några af alla folk, stammar och tungomål på jorden skola slutligen samlas i Guds rike för att tjäna honom med fröjd och glädje i alla evigheters evighet.

VERS. 15-18. Då kände jag, Daniel, min ande oroas i sin boning, och den syn, som jag hade haft, förskräckte mig. Jag gick fram till en af dem som stodo där och bad honom om en tillförlitlig förklaring på allt detta. Och han svarade mig och sade mig uttydningen därpå: De fyra stora djuren betyda, att fyra konungar skola uppstå på jorden. Men sedan skola den Högstes heliga undfå riket och taga det i besittning för evig tid, ja, för evigheters evighet.

Vi skulle icke vara mindre angelägna att lära känna sanningen af allt detta, än Daniel var. Och närhelst vi med lika uppriktigt hjärta göra en förfrågan därom, skola vi finna, att Herren icke är mindre beredvillig nu, än han var på profetens tid, att leda oss till en rätt kunskap om dessa viktiga sanningar. Djuren och de riken, de representera, hafva redan blifvit förklarade. Vi hafva följt profeten genom händelsernas gång ända till den fullständiga omstörtningen af det fjärde och sista djuret och den slutliga förgörelsen af alla jordiska regeringar. Hvad kommer därnäst? Vers 18 .säger oss det: "Den Högstes heliga undfå riket" De heliga! dessa, som alla andra satte så litet värde på i denna världen, som voro föraktade, bespottade, förföljda, utkastade; som af alla människor ansågos hafva minsta utsikten för att få sina förhoppningar uppfyllda - dessa skola taga riket och besitta det för evigt. De ogudaktigas inkräktning och vanstyrelse skola upphöra. Det förlorade arfvet skall återlösas. Friden skall återställas inom dess oroliga gränser, och rättfärdigheten skall råda öfver hela den förnyade jordens sköna yta.

VERS. 19,20. Därefter ville jag hafva tillförlitlig förklaring angående det fjärde djuret, som var olikt alla de andra, det som var såöfvermåttan förskräckligt och hade tänder af järn och klor af koppar, det som uppslukade och krossade och sedan trampade under fötterna hvad som blef kvar; så ock angående de tio hornen på dess hufvud och angående det nya hornet, det som sedan sköt upp, och för hvilket tre andra föllo af. det hornet, som hade ögon och en mun, som talade stora ord. det som var större att skåda än de öfriga.

Daniel hade en så klar uppfattning om hvad de första tre djuren i denna serie betecknade, att han icke kände något bryderi med hänsyn till dem. Men han förvånades, då han såg det fjärde djuret, som var så onaturligt och förskräckligt; ty ju längre vi komma nedåt tidens ström, desto nödvändigare blir det att afvika från naturen för att noggrannt representera de förfallande pegeringarna på jorden. Lejonet är ett naturligt djur; men det måste hafva det onaturliga tillägget af två vingar för att pepresentera det babyloniska riket. Vi finna äfven björnen i naturen; men för att beteckna en onaturlig glupskhet måste tre refben insättas i dess mun; då först kan det utgöra en sinnebild af Medien-Persien. Pantern är likaledes ett djur i naturen; men för att den skall passande föreställa Grekland, måste en afvikelse från naturen ske med afseende på vingarna och hufvudenas antal. Men naturen frambringar ingen symbol) som är passande att föreställa det fjärde riket. Man har tagit ett djur, hvars like ännu ingen sett; ett afskyvärdt och förskräckligt djur, som hade kopparklor och järntänder, och som var så grymt, rofgirigt och vildt, att det af blott törst efter förtryck uppslukade, krossade och trampade sina offer under sina fötter.

Allt detta såg underbart ut för profeten; men något ännu mera underbart visade sig. Ett litet horn steg upp och, trogen naturen af det djur, som det härstammade från, bortstötte tre af de andra hornen; och si! hornet hade ögon, icke ett djurs råa, obildade ögon, utan en människas skarpa, förslagna och förståndiga ögon; och hvad som var ännu besynnerligare, det hade en mun, och med denna mun yttrade det högfärdiga ord och framkastade orimliga och förmätna anspråk. Det är icke underligt, att profeten gjorde en särskild förfrågan angående detta vidunder, som var så onaturligt i sina böjelser och så sataniskt i sina företag och handlingar. Med hänsyn till det lilla hornet gifves i de följande verserna en omständlig beskrifning, hvilken gör forskaren i profetiorna i stånd att rätt tilllämpa denna symbol utan den ringaste fara' för att begå misstag.

VERS. 21,22. Det hornet, som jag ock hade sett föra krig mot de heliga och vara dem öfvermäktigt, till dess att den gamle kom och rätt blef skipad åt den Högstes heltga och tiden var inne, da de heliga fingo taga riket i besittning.

Detta lilla horns stora vrede mot Guds barn ådrog sig i synnerhet Danie1s uppmärksamhet. Uppkomsten af de tio hornen eller det romerska rikets delning i tio riken mellan åren 351 och 483 e. Kr. har redan blifvit betraktadt (se vidare kap. 2 : 41) . Enär dessa horn beteckna riken, så måste äfven detta lilla horn beteckna ett rike, ehuru icke af samma väsende, emedan det var olikt de förra. De voro politiska riken. Och nu hafva vi endast att fråga, om något rike har uppkommit bland det romerska världsväldets tio riken sedan år 483e. Kr., ett rike som varit olikt alla de föregående och, om så är förhållandet hvilket det är. Svaret är: Påfvedömets andliga rike. Detta öfverensstämmer med symbolen i hvarje enskildhet, som lätt kan bevisas; och det finnes ingenting annat, som gör det. Se närmare detaljer i vers 23.

Daniel såg, hur detta horn förde krig med de heliga. Har påfvedömet någonsin fört ett sådant krig? Såsom med en röst af mycket vatten svara femtio millioner martyrer: Ja! Därom vittna den påfliga maktens grymma förföljelser mot valdenserna, albigenserna och protestanterna i allmänhet. Från trovärdig källa påstås det, att de förföljelser, blodbad och religiösa krig, som uppeggats och utförts af den romerska kyrkan och dess biskopar, hafva utgjutit långt mera blod af den Högstes heliga än alla fientligheter och förföljelser från s. k. hedningars sida sedan världens begynnelse.

I vers 22 tyckas tre på hvarandra följande händelser vara framställda. Och under det Daniel skådar framåt från den tid det lilla hornet var på höj den af sin makt, intill det fullständiga afslutandet af den långa striden mellan de heliga och satan med alla hans redskap, upptecknar han tre framstående händelser, hvilka stå såsom milstolpar efter vägen. 1) Ankomsten af den Gamle; det är, den ställning, Jehova intager vid början af den domstolsscen, hvilken beskrifves i vers. 9 och 10. 2) Domen, som vardt hållen åt den Högstes heliga; det är, den tid, då de heliga tillika med Kristus sitta till doms under de tusen år, som följa på den första uppståndelsen (Upp. 20: 1--4), och bestämma, hvad straff de gudlösa skola få för sina synder. Dåskola martyrerna sitta till doms öfver den stora, antikristliga förföljande makt, hvilken jagade dem såsom vilda djur i ödemarken och utgöt deras blod såsom vatten under deras pröfningstid här. 3) Den tid, då de heliga toga riket i besittning; det är, den tid, då de komma i besittning af den nya jorden. Då ha de sista spåren af förbannelse, synd och syndare, rot och kvist, bortsopats, och det område, som så länge stått under den påfliga styrelsen af de ogudaktiga makterna på jorden, fienderna till Guds folk, skall tagas af Guds folk, och de skola besitta det i evigheters evighet (1 Kor. '6: 2, 3; Matt. 25: 34).

VERS. 23-26. Då svarade han så: Det fjärde djuret betyder, att ett fjärde rike skall uppstå på jorden, som är olikt alla de andra rikena. Det skall uppsluka hela jorden och förtrampa och krossa den. Och de tio hornen betyda, att tio konungar skola uppstå i det riket; och efter dem skall uppstå en annan, som skall vara olik de förra, och som skall nedslå tre konungar. Och denne skall upphäfva sitt tal mot den Högste och föröda den Högstes heliga; han skall sätta sig i sinnet att förändra tider och lagar; och de skola gifvas i hans hand under en tid och tider och en half tid. Men dom skall blifva hållen och hans välde skall tagas ifrån honom och fördärfvas och förgöras i grund.

Vi harva här några närmare detaljer angående det fjärde djuret och det lilla hornet.

Men kanske tillräckligt har redan blifvit sagdt om det fjärde djuret, Rom, och de tio hornen, eller tio riken, hvilka uppstodo därur. Det lilla hornet kräfver nu en större uppmärksamhet från vår sida. Vi finna, såsom är antydt i anmärkningarna öfver vers 8, en uppfyllelse af profetian angående detta horn i påfvedömets uppkomst och bana. Att undersöka de orsaker, hvilka ledde till utvecklingen af denna 'antikristliga makt, är därför ett både intressant och viktigt ämne.

De första romerska pastorerna eller biskoparne åtnjöto. en respekt, som var i förhållande till rangen af den stad, i hvilken de vistades; och under de första århundradena af den kristna tidräkningen var Rom den största, rikaste och mäktigaste stad i världen. Den var hufvudsätet för världsriket, nationernas hufvudstad. "Al1a jordens invånare tillhöra den," sade Julianus; och Claudianus förklarade, att han var "lagarnas upphof." "Om Rom är städernas drottning, hvarför skulle icke dess pastorer vara biskoparnes konung?" var den slutledning, dessa romerske pastorer kommo till. "Hvarför skulle icke den romerske kyrkan blifva kristenhetens moder? Hvarför skulle icke alla nationer blifva hennes barn ,och hennes auktoritet deras högsta lag? Det var lätt, säger D’Aubigne, från hvilkens bok (Reformationshistonen, band I, kap. 1) vi anföra dessa rader "för människans äregiriga hjärta att resonera på detta vis. Det äregiriga Rom gjorde så."

Biskoparne i olika delar af det romerska riket kände förnöjelse i att öfverlåta till biskopen i Rom en del af den ära vilken Rom, såsom städernas drottning, erhöll från jordens nationer. Ursprungligen var ingen oafhängighet innefattad i den ära, man sålunda gaf den. "Men," fortfar D'Aubigne, "en tillgripen makt förökar sig som en lavin. Förmaningar, som i början endast voro broderliga, blefvo snart som afgörande befallningar från påfvens mun. Det västra rikets biskopar gynnade denna inkraktning af de romerske pastorerna, antingen emedan de voro afundsjuka på det östra rikets biskopar eller emedan de foredrogo att underkasta sig en påfves öfverhöghet hellre än att stå under ett världsligt rikes välde."

Sådana voro de inflytelser, som hopade sig omkring biskopen i Rom, och sålunda var allting behjälpligt till att skyndsamt upphöja honom på kristenhetens högsta andliga tron. Men det var förbehållet det fjärde århundradet att voro vittne till ett hinder, som lade sig i vägen för denna äregiriga dröms uppfyllande. Arius, pastor vid den äldsta och förnämsta församlingen i Alexandna, utsände sin lära i världen, hvilken lära förorsakade en så häftig strid i den kristna församlingen, att ett allmänt kyrkomöte sammankallades i Nicea af kejsar Konstantin, år 325, for att taga denna sak i betraktande och söka bilägga den. Arius påstod, "att Sonen var helt och hållet och väsentligen olik Fadern, att han var det första och ädlaste af alla väsen, som Fadern hade skapat af ingenting, och det redskap, genom hvars underordnade verksamhet den allsmäktige Fadern hade danat världsalltet samt att han i följd häraf var underlägsen Fadern till både väsende och värdighet" Denna åsikt förkastades af kyrkomötet, hvilket bestämde, att Kristus var af ett och samma väsende som Fadern. Arius förvisades därefter till Illyrien, och hans efterföljare blefvo tvungna att antaga den bekännelse, som kyrkomötet fastställt. (Mosheim, årh. 4, del 2, kap. 4; Stanley's "History of the Eastern Church," sid. 239.)

Men själfva striden kunde likväl icke undanrödjas på detta summariska sätt, utan den fortfor att uppröra den kristna världen under flera århundraden, och öfverallt blefvo arianerna bittra fiender till påfven och den romerk-katolska kyrkan. Dessa förhållanden visa tydligt, att arianismens spridande skulle hindra katolikernas inflytande; och Roms och Italiens innehafvande af ett folk af den arianska bekännelsen skulle blifva fördärfiigt för den katolska biskopens öfverhöghet. Men profetian hade förklarat, att detta horn skulle upphöjas till den högsta makten och att den under kämpandet för detta mål skulle underkufva tre konungar.

Olika meningar hafva varit rådande med hänsyn till de särskilda makter, hvilka omstörtades, innan påfvedömet kunde upphöjas, och följande anmärkning angående detta af Albert Barne's synes ganska passande här: "Det skulle icke voro underligt, om det vore svårt att finna tydligt upptecknade händelser, som i alla afseenden vore en noggrann och fullständig uppfyllelse af synen, under all den förvirring, som existerade vid det romerska rikets upplösning, och med de ofullkomliga uppgifter, vi hafva om de händelser, som ägde rum vid den påfliga maktens upphöjande. Det är likväl möjligt att med ganska stor säkerhet kunna utröna uppfyllelsen af detta i påfvedömets historia." - Anm. öfver Daniel 7.

Hr. Mede antager, att de tre riken eller makter, som bortstöttes, voro grekerna, longobarderna och frankerna; och Sir Isaac Newton antager, att de voro exarkatet i Ravenna, longobarderna och Roms senat och hertigdöme. Biskop Newton (i "Dissertation on the Prophecies," sid. 217,218) framlägger. några viktiga invändningar mot dessa åsikter. Frankerna kunde icke hafva varit ett af dessa riken; ty de blefvo aldrig bortstötta af påfvedömet; ej heller longobarderna, ty de blefvo aldrig underkastade påfvarne. Barnes säger: "J ag kan verkligen icke upptäcka, att longobardernas rike var, såsom det allmänt uppgifves, bland det antal jordiska herravälden, hvilka. blefvo underkastade påfvarnes myndighet." Och Roms senat och hertigdöme kunde icke hafva varit ett af dessa riken; ty de, betraktade såsom sådana, utgjorde aldrig ett af de tio riken, bland hvilka tre skulle underkufvas af det lilla hornet.

Men det förekommer oss, att den hufvudsakliga svårigheten i den tillämpning, som gjordes af dessa framstående bibeltolkare, låg i det faktum, att de antogo, att profetian angående påfvedömets upphöjande icke hade blifvit uppfylld och icke kunde hafva blifvit uppfylld, förrän påfven blef en världslig furste; och därför sökte de upptäcka en uppfyllelse af profetian i de händelser, som ledde till upprättandet af påfvens världsliga herravälde. Men vi däremot anse, att profetian i vers. 24 och 25 icke har afseende på hans civila makt utan på hans makt att härska öfver ,människornas sinnen och samveten; och att påfven, såsom sedermera skall visas, uppnådde denna ställning år 538 e. Kr.; och att bortstötandet af de. tre hornen skedde, innan denna händelse inträffade och i ändamål att bereda vägen för just denna upphöjelse till hans andliga herravälde. Den oöfvervinneliga svårighet, som ligger i vägen för alla försök att tillämpa profetian på longobarderna och de andra här ofvan nämnda makterna, består däri, att de uppträdde alldeles för sent, hvad tid beträffar; ty profetian handlar om de förmätna ansträngningar, den romerske biskopen gjorde för att komma till makten, och icke om hans försök att förtrycka och förödmjuka nationerna, sedan han erhållit öfverhögheten.

Den åsikt, som här på god grund blifvit antagen, är, att de tre makter eller horn, som bortstöttes af påfvemakten, voro herulerna, vandalerna och östgoterna; och denna åsikt stöder sig på följande uppgifter af hisorieskrifvare:

Odoacer, herulernas anförare, var den förste af utlänningarna, som regerade öfver romarna. Enligt Gibbon ("Decline and Fall of the Roman Empire," band III, sid. 510, 515), besteg han Italiens tron år 476 e. Kr. Gibbon (sid. 516) säger följande angående hans religiösa tro: "Han hade blifvit uppfostrad i det arian ska kätteriet, liksom de andra barbariska stammarna; men han .höll de klosterliga och biskopliga stånden i vördnad, och katolikernas tystnad bär vittnesbörd om den fördragsamhet, de åtnjöto."

Han säger vidare (sid. 547): "Östgoterna, burgunderna, sveverna och vandalerna, som hade lyssnat till de latinska prästernas vältalighet, föredrogo sina egna lärares mera lättfattliga läror; och de krigiska religionsbekännare, som sutto på det västra romerska rikets ruiner, antogo arianism för sin national tro. Denna oförenliga religions skillnad utgjorde ständigt en orsak till afundsjuka och hat, och smädeordet barbar (som alla folkslag utom greker och romare kallades) blef gjordt bittrare genom att tillägga det ännu mer förhatliga namnet kättare. Hjältarne från norden, som under motsträfvighet hade låtit sig öfvertalas att tro, det alla deras förfäder voro i helvetet, blefvo förvånade och uppbragta, då de upplystes om, att desjälfva endast hade förändrat sättet för deras eviga fördömelse."

Läsaren uppmanas att noggrannt betrakta ännu flera historiska uppgifter, som gifva oss någon upplysning om ställningen på denna tid. Stanley ("History of the Eastern Church," sid.

151) säger: "Hela den stora gotiska befolkningen, som inföll i det romerska riket, fasthöll, så långt som den var det ringaste kristlig, vid den alexandrinska kättarens tro. Vår första teutoniska öfversättning af Skriften utfördes af en ariansk missionär, Ulfilas. (* Ulfilas (got. Ulfila), gotisk teolog; var född omkring 311; blef 341 biskop hos de ananska goterna; utvandrade 355 med västgoterna till nedre Mösien; dog 388 i Konstantinopel. Han författade flera original verk på grekiska, latinska och gotiska språken. Ett exempel af den Bibel, han öfversatte, lär ännu finnas på Uppsala universitetsbibliotek.) Alarik, Roms förste besegrare, och Genserik, Afrikas förste besegrare, vora båda arianer. Teodorik, Italiens store konung och "Niebelungen Lieds" hjälte, var en adan. Den tomma platsen i hans massiva graf i Ravenna är ett vittne till den hämnd, de ortodoxa toga på hans minne, då de under jubel nedrefvo den porfyrvas, i hvilken hans arianska under såtar hade inneslutit hans aska."

Ranke, i sin bok "History of the Popes" (Lodon upplagan af 1871), band I, sid. 9, säger: "Men hon [kyrkan] föll, såsom var oundvikligt, i många svårigheter och såg sig försatt i en helt och hållet förändrad ställning. Ett hedniskt folk tog Britannien i besittning; de arianska konungarna bemäktigade sig den största delen af det återstående västra riket; medan longobarderna, som länge varit arianismen tillgifna och som voro mycket farliga och fientliga såsom grannar, grundade ett mäktigt herravälde just utanför Roms portar. De romerske biskoparne, som voro inneslutna på alla sidor, ansträngde sig under tiden med all den försiktighet och envishet, som alltsedan varit utmärkande kännetecken på dem, att åtminstone återvinna herraväldet i det patriarkaliska biskopsstiftet."

Machiavelli. i sin "History of Florence," sid. 14, säger: "Det kan anmärkas här, att alla de krig, som de nordiska barbarerna utförde i Italien, förorsakades af påfvarne, och de horder, hvilka öfversvämmade landet, voro vanligen inkallade af dem."

Dessa utdrag gifva oss en allmän öfversikt af sakernas tillstånd på denna tid och visa oss, att ehuru de romerske biskoparnes händer icke alltid kunde tydligt varseblifvas i rörelserna på det politiska fältet, utgjorde de likväl en makt, som oförtrutet arbetade bakom kulisserna för att genomdrifva sina egna afsikter. Det förhållande, som dessa arianske konungar stodo i till påfven och från hvilket vi kunna inse nödvändigheten af deras omstörtande för att bereda vägen för påfvedömets upphöjande, visas i följande vittnesbörd från Mosheim, som återfinnes i hans "History of the Church," årh. 6, del II, kap. 2, par. 2:

”Å andra sidan är det säkert, från ett urval' af de mest trovärdiga uppgifter, att både kejsarne och folken i allmänhet varo allt annat än benägna att med tålamod bära det träldomsok, som påfvarne sökte pålägga den kristna kyrkan. De gotiske furstarne bestämde gränserna för dessa förmätne prelaters makt i Italien och tilläta ingen att upphöjas till den påfliga värdigheten utan deras bifall samt förbehöllo sig själfva rättigheten att afgöra lagligheten af hvarje nytt val."

En händelse, som utgör bevis på denna uppgift, förekommer i historien om Odoacer, den förste arianske konungen här ofvan omnämnd, såsom anförd af Bawers i hans "History of the Popes," band I, sid. 271. När prästerskapet och folket hade sammankommit för att välja en ny påfve efter påfve Simplicius' död, år 483 e. Kr., uppträdde plötsligen Basilius, konung Odoacers ståthållare, i församlingen och uttryckte sin förvåning öfver att någon sådan handling som att utnämna en efterträdare till den aflidne påfven kunde företagas utan honom samt förklarade i konungens namn, att allt, som hade blifvit gjordt, var ogiltigt, och han befallde, att ett nytt val skulle hållas. Ett horn, som utöfvade en sådan hämmande makt öfver den påflige biskopen, måste visserligen bortskaffas, innan påfven kunde uppnå den förutsagda öfverhögheten.

Emellertid var Zeno, kejsare i det östromerska riket och vän till påfven, angelägen om att utdrifva Odoacer ur Italien (Machiavelli, sid. 6). Denna rörelse hade han snart tillfredsställelsen att se utförd, utan att han behöfde göra sig något besvär, på följande sätt: Teodorik hade bestigit tronen i det östgotiska riket i Mösien och Pannonien. Som han stod i ett vänligt förhållande till Zeno, skref han till honom och omtalade, att det var omöjligt för honom att kvarhålla sina goter inom den utarmade provinsen Pannonien och bad om hans tillåtelse att få föra dem till någon mera fördelaktig region, hvilken de kunde taga i besittning. Zeno gaf honom tillåtelse att marschera mot Odoacer och taga Italien i besittning. Efter ett års krig blef följaktligen herulernas riken i Italien omstörtadt, Odoacer på ett förrädiskt sätt dödad, och Teodorik och hans östgoter bosatte sig på den italienska halfön. Han var en arian, såsom förut är omnämndt, och Odoacers lag, som bestämde, att påfvevalet måste erhålla konungens godkännande, bibehölls ännu.

Följande 'händelse skall visa, hur fullständigt påfvedömet var underkastadt hans makt. Enär katolikerna i östromerska riket hade, år 523, börjat en förföljelse mot arianerna, lät Teodorik kalla påfven Johannes inför sig och tilltalade honom sålunda: "Om kejsaren [Justinus, företrädare till Justinianus] icke anser det nödvändigt att återkalla det påbud, som han nyligen hade låtit utgå mot dem, som bekänna sig till min tro [d. ä. arianismen], så är det mitt fasta beslut att låta ett liknande påbud utgå mot dem, som bekänna sig till hans tro [ d. ä. katolicismen J, och att se till, att det efterföljes med samma stränghet. De som icke antaga den niceanska trosbekännelsen äro kättare inför honom, och de som göra detta, äro kättare inför mig. Hvad helst som kan ursäkta och rättfärdiga hans stränghet mot de förra, kan äfven ursäkta och rättfärdiga min mot de senare. Men kejsaren," fortfor konungen, "har inga personer omkring sig, som våga att fritt och öppet tala, hvad

de tänka eller till hvilka han ville lyssna, om de gjorde detta. Men den stora vördnad, som han hyser för eder påftiga stol, sätter det utom alla tvifvel, att han ville lyssna till er. J ag önskar därför, att Ni genast begifver er till Konstantinopel och att Ni där, både i mitt namn och i edert eget, protesterar mot de stränga åtgärder, som det hofvet så oförsvarligt företagit sig. Det är i eder makt att få kejsaren att upphäfva dem; och innan ni har gjort detta, nej, innan katolikerna [Teodorik använder detta namn på arianerna] hafva återfått rättighet till fri utöfning af sin religion och återgifvits alla de kyrkor, från hvilka de blifvit drifna, måste ni icke tänka på att återvända till Italien." - Bower's "History of the Popes," band I, sid. 325.

Den påfve, som på ett sådant afgörande sätt befalldes att icke sätta sin fot igen på Italiens jord, förrän han hade genomfört konungens vilja, kunde visserligen icke hysa några stora förhoppningar att snart komma i besittning af öfverhögheten, innan den makten hade blifvit röjd ur vägen. Kyrkohistorieskrifvaren Baronius, som Bower anför, uppgifver, att påfven uppoffrade sig själf vid detta tillfälle och rådde kejsaren att under inga omständigheter efterkomma den begäran, konungen hade sändt honom. Men Bower anser detta för orimligt, ty han tror icke, att påfven kunde "uppoffra sig själf utan att på samma gång uppoffra den största delen af de oskyldiga katolikerna i det västromerska riket, som voro underdåniga konung Teodorik eller andra arianske furstar, hvilka stodo i förbund med honom." Men det är säkert, att påfven och de andra sändebuden behandlades med stränghet efter deras återkomst från Konstantinopel, hvilken behandling förklaras af Bower på följande sätt: "Andra anklagade dem alla för högförräderi; och man misstänkte verkligen, att de förnämste männen i Rom just på denna tid uppehällo en förrädisk förbindelse och brefväxling med hofvet i Konstantinopel i ändamål att bringa det gotiska herraväldet i Italien på fall." - Samma verk, sid. 326.

Man kan ganska lätt beräkna egenskapen af de känslor, som det påfliga partiet hyste mot Teodorik, enligt ett föregående citerande, genom den hämnd, de togo på hans minne, då de från hans präktiga grafvård i Ravenna borttaga den porfyrvas, i hvilken hans arianska undersåtar hade inneslutit hans aska, Den omnämnde Baronius kläder dessa känslor i ord, i det han kallar denne Teodorik "en grym barbar, en barbarisk tyrann och en ogudaktig arian." Men "sedan han med all sin vältalighet hade förstorat och beklagat det jämmerliga tillståndet i den romerska kyrkan, som genom den kättaren blifvit försatt i ett slags slafveri, borttorkar han slutligen sina tårar och tröstar sig med den fromma tanken, att upphofsmannen till allt sådant elände snart efteråt dag och blef för evigt fördömd!" - Baranius "Annals," 526 e. Kr., sid. 116; Bower, band III, sid. 328.

Medan katolikerna i Italien sålunda måste känna den arianske konungens bestraffande hand, uthärdade. deras trasförvanter i Afrika en häftig förföljelse från de arianske vandalerna därstädes. ( Gibbon, kap. 37, par. 2.) Elliat, i sin "Harce Apacalypticce," band III, sid. 152, anm. 3, säger: "Vandalernas konungar voro icke blott arianer utan också förföljare af katolikerna. Vi kunna antaga, att detta var fallet i det ramerska biskopsstiftet i Sardinien och Carsica såväl som i Afrika."

Sådant var sakernas tillstånd, då Justinianus, år 533, började sina krig mot vandalerna och goterna. Då han önskade att försäkra sig om påfvens 'Och den katolska kyrkans inflytande, utgaf han det märkvärdiga påbud, genom hvilket påfven förordnades till hufvud för alla församlingarna och från hvars utförande, år 538, tiden för den påfliga öfverhögheten bör räknas. Hvem helst, som vill läsa historien om det afrikanska fälttåget, åren 533, 534, och om det italienska fälttåget, åren 534-538 e. Kr., skall märka, att krigshären, som stad under befäl af Belisarius, Justinianus' general, af katolikerna öfverallt hälsades som befriare.

D'Aubignes vittnesbörd (Reformationshistorien, band l, kap. 1), gifver ass äfven upplysning angående de hemliga rörelser, som gåfva en viss riktning åt de yttre händelsernas gång under dessa äfventyrliga tider. Han säger: "Furstar, som under dessa stormiga tider ofta kände sig osäkra på tronen, erbjöda Ram sitt beskydd, om det på sin sida ville understödja dem, då det behöfdes. De förklarade sig villiga att låta Ram besitta det andliga herraväldet, om det understödde dem i deras världsliga angelägenheter. De voro frikastiga med att öfverlämna människosjälarna under förhoppning, att Rom skulle bistå dem mat deras fiender. Prästväldets makt, som var tilltagande, och den kejserliga makten, som var aftagande, stödde sig sålunda på hvarandra, och genom denna förening påskyndade de sin tvåfaldiga bestämmelse. Ram kunde icke förlara någat härigenam. Ett påbud af Teadasius II och af Valerianus III förklarade den romerske biskopen för styresman öfver hela kyrkan. Justinianus utgaf ett liknande påbud."

Men intet påbud af denna natur kunde genomdrifvas, förrän de arianska hornen, som stodo i vägen för det, blefvo undanröjda. Vandalerna föllo inför Belisarius' segerrika vapen år 534; och sedan goterna, 538, dragit sig tillbaka från Rom, kom han i obestridlig besittning af det. (Gibbons Rom, kap. 41.)

Procopius säger, att Justinianus företog det afrikanska fälttåget i ändamål att bistå de kristna [katolikerna], som funnas i landet, och att palatsets prefekt hade nästan öfvertalat honom att afstå från detta fälttåg, då han omtalade sin afsikt härutinnan. Men han hade en dröm, i hvilken han blef uppmanad att "icke draga sig undan från att utföra sin afsikt; ty därigenom att han bistod de kristna, skulle han omstörta vandalernas herravälde." - Evagrius' "Ecclesiastical History," bok IV, kap. 16.

Lyssnen vidare till hvad Mosheim säger: "Det är sant, att grekerna, som hade antagit besluten af kyrkomötet i Nicrea [d, ä. katolikerna], förföljde och förtryckte arianerna öfverallt, så långt deras inflytande och auktoritet räckte; men nicreanerna i sin ordning behandlades icke mindre hårdt af sina motståndare [arianerna] i synnerhet i Afrika och Italien, hvar de på det strängaste tinga erfara den arianska maktens inflytelse och den fientliga härendens bitterhet. Arianismens segrar voro likväl endast af kort varaktighet, och dess framgångsrika dagar tillintetgjordes alldeles, då vandalerna utdrefvos ur Afrika och goterna ur Italien genom Justinianus' härar." - Mosheims' "Church History," årh. 6, del II, kap. 5, par. 3, Elliot, i sin "Horre Apocalypticre," gör två listor af de tio rikena, hvillka uppstodo ur det romerska riket. Den andra listan är olik den första, i det han gjort de förändringar i den, som inträffat under en senare period, på hvilken listan har sin tilllämpning. Hans lista är olik den som nämnes i anmärkningarna öfver kap. 2: 42 endast däruti, att han insatt alemanerna i stället för hunnerna och bajrarna i stället för langobarderna, hvilken förändring lätt kan förklaras. Men från denna lista omnämner han tre, som bortstöttes af påfvedömet, i föl j ande ord: "Jag kan från denna lista anföra tre, som måste vika för den påfliga makten; nämligen herulerna under Odoacer, vandalerna och östgoterna." - Band III, sid. 152, anm. 1.

Ehuru han föredrager den andra listan, i hvilken han insätter langobarderna i stället för herulerna, så är det likväl ett göra en uppräkning af de tio rikena, makten, voro dessa heruler ett af de godt bevis på att, om vi medan herulerna besutto horn, som bortstöttes.

Från det historiska vittnesbörd, som här ofvan är citeradt, tro vi, att det är tydligt bevisadt, att de tre hornen, som bortstöttes, voro de omnämnda makterna; nämligen herulerna, år 493, vandalerna, år 534, och östgoterna, år 538.

1. "Denne skall upphäfva sitt tal mot den Högste." Har påfvedömet gjort detta? Betrakten några af de titlar, som påfven har tillägnat sig : 'Guds Söns ståthållare," "vår Herre Gud, Påfven," "en annan Gud på jorden," "världens Konung," "konungars Konung och herrars Herre," Påfve Nikolaus sade till kejsar Mikael: "Påfven, som kallas Gud af Konstantin, kan aldrig bindas eller lösas i sina plikter af någon människa; ty Gud kan aldrig dömas af någon människa." Kan någon fräckare hädelse än denna uttalas? Lyssnen också till det smicker, som påfvarna hafva mottagit af sina anhängare utan att tillrättavisa dem därför. En venedisk prelat i den fjärde lateransynoden (session i det påfliga palatset) tilltalar påfven på följande sätt: "Du är vår herde, vår läkare, kort sagdt, en annan Gud på jorden." En annan biskop kallar honom för "lejonet af Juda stam, den utlofvade Frälsaren." Under den femte lateransynoden sade Lord Anthony Pucci till påfven: "Åsynen af ditt gudomliga majestät förskräcker mig icke så litet; ty jag är icke okunnig om, att all makt, både i himme1en och på jorden, har blifvit öfverlämnad åt dig och att denna profetiska förutsägelse är uppfylld i dig: 'Alla konungarne på jorden skola tillbedja honom, och folken skola tjäna honom.'" (Se Oswalds "Kingdom Which shall not be Destroyed," sid. 97-99.) D: r Clarke, i sin förkaring öfver Dan 7:25, säger: "Han skall tala, som om han vore Gud.' Så säger äfven St. Jerome, som anför det ur Symmachus. På ingen kan detta så passande och fullständigt tillämpas som på de romerske påfvarne. De hafva låtit sig tillskrifvas ofelbarhet, som. endast tillhör Gud. De föregifva sig voro i stånd att förlåta synder, hvilket tillhör Gud allena, De föregifva sig kunna upplåta och tillsluta himmelen, hvilket är möjligt för Gud allena. De föregifva sig stå öfver alla jordens konungar, hvilket Gud allena gör. Och de upphöja sig öfver Gud, i det de föregifva sig kunna fritaga hela folkslag från deras tro- och huldhetsed mat sina konungar, då sådana konungar icke behaga dem. Och de uppsätta sig mat Gud, då de gifva tillåtelse att synda. Denna hädelse mat Gud är den värsta af dem alla."

2. "Och föröda den Högstes heliga." Har påfvedömet gj art detta? Hvar och en, som har läst kyrkahistorien, behöfver intet svar härpå. Alla veta, att den påfliga kyrkan under en lång följd af år fortfor med sin obarmhärtiga förföljelse mat Guds trogna tjänare. Vi kunde skrifva det ena kapitlet efter det andra härom, om vårt inskränkta utrymme tilläte det. Krig, korståg, bladbad, inkvisitianer och förföljelser af alla slag voro de vapen, man begagnade sig af att utföra detta utrotande.

I Scatts kyrkohistoria säges det: "Ingen beräkning är i stånd att kunna uppge det antal personer, som på olika sätt blifvit dödade på grund af att de fasthöllo vid sin evangeliska trosbekännelse och motsatte sig den ramerska kyrkans fördärfliga villfarelser. En millian fattiga valdenser amkamma i Frankrike; nia hundra tusen renläriga kristna dödades inom trettio år, sedan Jesuiterorden hade blifvit stiftad. Hertigen af Alba skröt af att på hans befallning hade, inom några få års förlopp, i Nederländerna trettiosex tusen personer blifvit dödade genom den offentlige skarprättarens händer. Inkvisitionen ambragte genom alika slags tortyr ett hundra femtio tusen kristna inom en tidrymd af trettio år. Dessa ära endast några exempel, ja, endast några få, af dem, som äro upptecknade i historien. Men hela det stora antalet skall aldrig blifva kändt, förrän jorden skall blotta sina bladskulder och icke längre öfvertäcka sina dräpna."

Barnes, i det han gör en utläggning af profetian om att det lilla hornet skulle "föröda den Högstes heliga," säger i sina anmärkningar öfver Dan. 7: 25 följande: "Kan någon betvifla, att detta är sagdt om påfvedömet? Inkvisitianen, valdensernas förföljelser, härjningarna af hertigen af Alba, bålen vid Smithfield, tarterandet vid Goa - ja, i sanning, hela påfvedömets historia är ett enda oafbrutet vittnesbörd för, att detta kan tillämpas på den makten. Om någonting kunde hafva förödt den Högstes heliga, kunde hafva utrotat dem från jorden, så att den evangeliska religionen hade utslacknat, så skulle det hafva varit den påfliga maktens förföljelser. Är 1208 lät påfve Innocentius III mot valdenserna och albigenserna tillställa en förföljelse, i hvi1ken en million människor omkommo. Från jesuiterordens grundande, år 1540 till 1580, ombragtes mo hundra tusen människor. Genom inkvisitionen dödades ett hundra femtio tusen på trettio år. I Nederländerna blefvo för kätteri femtio tusen personer hängda, halshuggna, brända och 1efvande begrafna inom en tidrymd af trettioåtta år, från Karl V: s edikt mot protestanterna till freden i Chateau Cambresis, år 1559. Under den grymme hertigens af Alba regering blefvo, på den korta tiden af fem och ett halft år, aderton tusen personer afrättade genom bödelns händer. Den ringaste kunskap i påfvedömets historia skall helt visst öfvertyga hvem som helst, att hvad som i vers 21 säges om "det hornet, som Daniel hade sett föra krig mot de heliga," och i vers 25 om, att det skulle "föröda den Högstes heliga," kan tydligt tillämpas på denna makt och beskrifver därmed noggrannt dess historia. Se Bucks "Theological Dictionary," art. "Persecutions"; Oswalds "Kingd:om" etc. sid. 107-143; Dowlings "History of Romanism"; Chadotte Elizabeths "Martyrology"; "The Wars of the Hugenots"; "The Great Red Dragon," af Anthony Gavin (fordom romersk-katolsk präst i Saragossa, Spanien); Martyrhistorien, Reformationshistorien o. s. v. .

För att afvända kraften af detta dåliga vittnesbörd från historien, förneka papisterna, att kyrkan någonsin har förföljt någon. De tillskrifva den världsliga makten denna förföljelse. Kyrkan har endast afgifvit sitt utslag, kätteri frågor och sedan öfverlämnat förbrytarna till den civila makten, att den världsliga domstolen kunde bestämma deras straff efter eget behag. Det skändliga skrymteriet i detta påstående är tydligt nog för att brännmärka det såsom en förolämpning mot det sunda människoförståndet. H vad var den världsliga makten under den tidens förföljelser? Endast ett verktyg i kyrkans händer, och under dess kontroll .hade den utfört sina blodiga gärningar. Då kyrkan öfverlämnade sina fångar till bödeln för att afrättas, gjorde den med ett djäfvulskt hån bruk af följande formulär: "Och vi öfverlämna dig till den världsliga makten och domstolen; men på samma gång bedja vi denna domstol på det allvarligaste, att den så förmildrar sin dom, att den icke förgriper sig på ditt blod ej heller sätter ditt lif i något slags fara." Och sedan, såsom förut var beslutadt, afrättades genast det olyckliga offret för det påfliga hatet. Se Geddes "Tracts' on Popery"; "View of the Court of the Inquisition in Portugal," sid. 446; Limborch, band II, sid. 289.

Men papisternas falska påståenden i detta afseende harva helt och hållet blifvit förnekade och vederlagda af en af deras egna förnämsta skrifvare, kardinal Bellarmin. Denne man, som föddes år 1542 i Toscana och dog år 1621, hade nästan blifvit införd i helgonens kalender på grund af de stora tjänster, han hade gjort påfvedömet. Under en häftig diskussion förrådde han sig vid ett tillfälle till att erkänna den fulla sanningen i denna sak. 'Luther hade sagt, att kyrkan (härmed menade han den rätta kyrkan) aldrig har bränt kättare. Bellarmin, som trodde, att Luther hänsyftade på den romerska kyrkan, svarade: "Detta argument bevisar icke Luthers åsikt utan hans okunnighet eller oförskämdhet; ty ett nästan oändligt antal harva antingen blifvit brända eller på andra sätt dödade. Antingen var Luther okunnig härom eller, om han visste det, var han skyldig till oförskämdhet och falskhet; ty att kättare ofta brändes af kyrkan, kan bevisas genom att anföra några få exempel ur de många, som finnas."

För att visa, i hvilket förhållande den världsliga makten står till den andliga, enligt katolikernas åsikter, anföra vi samme skrifvares svar till en afhandling, i hvilken framhölls, att det enda vapen, som blifvit öfverlämnadt till kyrkan, var "Andens svärd, som är Guds ord." Han svarade härpå sålunda: "Liksom kyrkan har andliga och världsliga furstar, hvilka äro hennes tvenne armar, likaså har hon två svärd, det andliga och det världsliga; och när därför hennes högra hand är ur stånd att omvända en kättare med Andens svärd, åkallar hon den vänstra handens bistånd och tvingar kättarna med det världsliga svärdet." Till svar på den invändningen, att apostlarne aldrig begärde den världsliga armens bistånd mot kättarne, sade han: "Apostlarne gjorde det icke, emedan det icke då fanns någon kristlig furste, som de kunde begära bistånd af. Men sedermera, under Konstantins tid. . . . begärde kyrkan den världsliga armens bistånd." - Dowlings "History of Romanism," sid. 547, 548.

Till bekräftande af dessa fakta skola femtio millioner martyrer - den lägsta beräkning, som göres af någon historieskrifvare - uppstå i uppståndelsen såsom vittnen mot hennes blodiga verk.

Hedniska Rom förföljde obarmhärtigt den kristna församlingen, och det beräknas, att tre millioner kristna omkommo under de tre första århundradena; likväl säges det, att de första kristna båda om fortvarandet af det kejserliga herraväldet i Rom; ty de visste, att så snart denna regeringsform upphörde, skulle en annan grymmare, förföljande makt uppstå, hvilken skulle bokstafligen, såsom profetian säger, "föröda den Högstes heliga." Det hedniska Rom kunde dräpa barnen, men spara mödrarna; men påfliga Rom dräpte både mödrarna och barnen tillsammans. Ingen ålder, intet kön, ingen ställning i lifvet var fritagen från hennes obarmhärtiga raseri, "När Herodes dog," säger en språkmäktig skriftställare, "gick han med skam ned i grafven; och jorden hade en mördare, en förföljare mindre, och helvetet ett offer till. O Rom! hvad skall icke ditt och dina anhängates helvete blifva, när din dom har blifvit afgjord!"

3. "Han skall sätta sig i sinnet att förändra tider och lagar." Hvilka lagar och hvems? Icke andra jordiska regeringars lagar; ty det vore ingenting märkvärdigt hos en makt att förändra en annan makts lagar, när helst den kunde bringa en sådan makt under sitt välde. Inga mänskliga lagar af något slag; ty det lilla hornet hade makt att förändra dessa så långt, som dess domsrätt räckte; utan de ifrågavarande tiderna och lagarna voro sådana, som denna makt endast skulle sätta sig i sinnet men icke voro i stånd att förändra. Dessa lagar tillhöra samma väsende, som de heliga, hvilka denna makt har ödelagt, tillhöra; de äro nämligen .den Högstes lagar. Och har påfvemakten för sökt att göra detta? - Ja, äfven detta. I sina katekeser har den utelämnat det andra budet af de tio för att undanrödja alla hinder för tillbedjande af bilder. Den har delat det tionde budet för att återställa antalet tio. Men den har varit ännu fräckare än allt detta! Den har lagt sina händer på det fjärde budet, rifvit bort Jehovas sabbat, det enda åminnelsetecken af den store Guden, som någonsin gifvits till människan, och i dess ställe upprättat en rivaliserande inrättning för att tjäna ett helt annat ändamå1.*

* Man läse katolska katekeser och skriften "Hvem förändrade sabbaten?" och arbeten öfver Sabbaten och Lagen, som läsaren kan erhålla från deras utgifvare, International Publ. Association, College View, Nebr,

4. "De skola gifvas i hans hand under en tid och tider och en half tid." Pronomenet "de" innefattar 'de heliga, högtiderna och lagarna, som just hafva omnämnts. Hur lång tid skulle de gifvas i denna makts händer? En tid är, såsom vi hafva lärt af kap. 4: 23, ett år; tider - det minsta, som kan betecknas med flertalsformen, är två år [grt. har en duralform, betecknande en dast två år] och en half tid (septuagintan ημισυ), ett halft år. Gesenius gifver äfven " פנל, kaldeiska, en half. Dan. 7: 25." Sålunda få vi tre och ett halft år för fortvarandet af denna makt. Det ebrdska, egentligen det kaldeiska ordet för tid i den ifrågavarande texten, är ערן (iddan) , hvilket Gesenius definierar sålunda: "Tid, i profetiskt språk, ett år. Dan. 7: 25, ערן נלפז ער׳ערןוערנ׳ן, för ett år, äfven två år och ett halft år, d. ä. för tre och ett halft år; jämför Jos. B. J. 1. 1. 1."

Vi måste nu taga i öfvervägande, att vi befinna oss midt i en symbolisk profetia; vid mätningen af denna tid användes därför icke vanlig utan symbolisk tid. Då uppstår den frågan: Huru lång tidsperiod betecknas genom dessa tre och ett halft år af profetisk tid? Bibeln själf gifver oss den regeln, att när en dag brukas såsom en symbol, betecknar den ett år. (Hes. 4: 6; 4 Mos. 14: 34.) Under det ebreiska ordet för dag סוי (yom) gör Gesenius följande anmärkning: "3. Ibland utmärker סיטי (yamim, pluralis af yom) en bestämd tidsperiod, nämligen ett år; likas om äfven det syriska och kaldeiska ןרע (iddan) betecknar både tid och år, och såsom i det engelska språket flera ord, betecknande tid, vikt och mått, äfven brukas för att beteckna vissa specifika tider, vikter och mått." Ett liknande språkbruk återfinnes i svenska språket.

Det vanliga judiska året, hvilket brukas såsom grund för vår uträkning, utgjordes af tre hundra sextio dagar. Tre och ett halft år bestod af tolf hundra sextio dagar. Enär hvarje dag betecknar ett år, hafva vi tolf hundra sextio år för detta horns fortvarande. Hade påfvedömet makt under denna tidsperiod? Historien svarar: ja. Ediktet af kejsar Justinianus, dateradt år 533 e. Kr., förordnade biskopen i Rom att voro hufvudet för alla församlingarna. Men detta edikt kunde icke blifva gällande, forran de ananska goterna, det sista af de tre hornen, som bort stöttes för att göra rum för påfvedömet, blefvo drifna från Rom, och detta, såsom redan blifvit visadt, utfördes först år 538 e. Kr, Ediktet skulle hafva varit helt och hållet kraftlöst, om icke denna senare händelse blifvit utförd. Därför räkna vi från detta senare datum, emedan det var det tidigaste årtal, från hvilket de heliga verkligen voro i denna makts händer. Behöll påfvedömet öfverhögheten tolf hundra sextio år från denna tidpunkt? Just jämt; ty 538+1260=1798, och i just detta år intågade den franske generalen Berthier i den påfliga hufvudstaden, förklarade Rom en republik, tog påfven till fånga och upphäfde påfvedöm et för en tid. Det har aldrig sedan åtnjutit de privilegier och friheter, det var i besittning af förut. Sålunda finna vi åter, att denna makt bokstafligen uppfyller alla enskildheterna i profetian, och detta faktum visar tydligen, att tillämpningen' är rätt.

Sedan profeten beskrifvit det lilla hornets bana och omtalat, att de heliga skulle gifvas i hans hand för 1260 år, som för oss ned till 1798, säger han i vers 26: "Och dom skall blifva hållen, och hans välde skall tagas ifrån honom och fördärfvas och för göras i grund." I vers 10 af samma kapitel finna vi i hufvudsak samma uttryck med hänsyn till domen: "Så satte man sig ned till doms." Man skulle därför helt naturligt antaga, att samma dom åsyftas i båda dessa fall. Men den storslagna scen, som beskrifves i vers 10, är öppnandet af den undersökande domen i den himmelska helgedomen, såsom vi framdeles skola se i anmärkningarna öfver Dan. 8: 14 och 9: 25-27. Öppnandet af denna domscen inträffar vid slutet af den 2,300 år långa profetiska tidsperioden i 1844. (Se anmärkningarna under kap. 9: 25-27.) Fyra år senare inträffade den stora revolutionen, som skakade så många af Europas kroner och dref påfven från hans gränser. Kort därefter blef han genom vapenmakt återställd, och hans ställning bibehölls på samma sätt intill år 1870, då han helt förlorade sin världsliga makt. Denna omstörtning af påfvedömet år 1798 utmärkte slutet på den profetiska tidsperioden af 1260 år och beskrifves i Upp. 13: 3 såsom ett döds sår, hvilket tilldelades denna makt; men detta döds sår skulle blifva "läkt." År 1800 valdes en ny påfve; det påfliga palatset och väldet återställdes och påfven hade åter samma prerogativer som förut, undantagandes att öfva oinskränkt förföljelse. Såret hade blifvit läkt. Men sedan 1870 har han ej haft någon inflytelse som världslig furste bland jordens nationer.

VERS. 27,28. Men rike och välde och storhet utöfver alla riken under himmelen skall gifvas åt den Högstes heliga folk. Dess rike skall voro ett evigt rike, och alla välden skola tjäna och lyda det. Här slutar berättelsen. Men jag, Daniel, uppfylldes af många oroliga tankar, och färgen vek bort ifrån mitt ansikte; men jag bevarade i mitt hjärta hvad som händt.

Sedan profeten betraktat det mörka och ödsliga skådespelet af kyrkans förtryck under det påfliga väldet, vänder han sina blickar med glädje mot den härliga tiden för de heligas hvila, då de, befriade från alla förtryckande makter, skola själfva innehafva riket såsom en evig besittning. Huru kunde Guds barn uppehålla modet i denna nuvarande onda värld, bland de jordiska regeringarnas dåliga styrelse och förtryck och bland de vederstyggligheter, som begås i landet, om de icke kunde se framåt till upprättandet af Guds rike och sin Herres ankomst, under den fulla försäkringen, att löftena angående dem båda skola säkert och äfven ganska snart uppfyllas?

ANMÄRKNING.- Några utomordentliga händelser angående påfvedömet, hvilka uppfylla de förutsägelser, som gifvas angående den makten i detta kapitel, hafva ägt rum endast några få år sedan. Vi skola börja med 1798, det år, då den stora nationella straffdomen föll på påfvedömet, och undersöka, hvilka de förnämsta karaktärsdragen i dess historia hafva varit. Vi finna då ett hastigt affall bland dess naturliga förfäktare och försvarare och en större förmätenhet på dess egen sida. Är 1844 tog. en dom. af ett annat slag sin början, nämligen den undersökande domen I den himmelska helgedomen, ett förberedelseverk för Kristi återkomst. Den 8 december 1854 blef dogmen om den obefläckade aflelsen fastställd af påfven. Den 21 juli 1870, i det stora ekumeniska kyrkomötet, som holls I Rom, blef det efter moget öfvervägande af 538 röster mot 2 beslutadt, att påfven var ofelbar. Samma år blef Frankrike, hvars bajonetter hade uppehållit påfven på tronen, öfvervunnet af Preussen, och därigenom föll påfvedömets sista stöd. Och Viktor Emanuel, som insåg, att tilfället att utföra sin länge hysta dröm om ett förenadt Italien hade kommit, bemäktigade sig då Rom för att göra. det till hufvudstad i sitt rike. Rom kapitulerade till hans trupper under befäl af general Cadorna, gen 20 september 1870. Sålunda borttogs påfvens hela världsliga makt for att,. såsom Viktor Emanuel sade, aldrig mera återställas; och sedan den tiden ha påfvarne, som hållit sig inom vatikanens väggar, talat om sig själfva Som "fångar." För de stora ords skull, hvilka hornet talade,. såg Daniel, hur djuret vardt dödadt och dess kropp forstord och kastad I den brinnande elden. Denna hemsökelse skall försiggå vid Kristi andra ankomst och genom kraften af denna händelse; ty då ..skall "syndens människa" dräpas med Kristi muns anda och tillintetgöras genom uppenbarelsen af hans tillkommelse (2 Tess. 2: 8). Hvar kan man finna ord, som äro mera förmätna inbilska hädiska och förolämpande mot himmelen än det betänksamma antagandet af dogmen om ofelbarhet, hvilken beklädde en dödlig människa med gudomens företrädesrättighet. Och detta blef verkställdt genom påflig intrig och inflytelse den 21 Juli 1870. Kort därefter rycktes den sista lämningen af världslig makt ur dess händer. Det var i följd af dessa ord och ögonskenligen i ett obrutet sammanhang med dem. som profeten såg, att denna makt öfverlämnades till den brinnande elden. Hans välde skulle tagas från honom "så att han skall fördärfvas och förgöras i grund.” hvilket innefattar att när hans makt såsom världslig regent hade blifvit helt förstörd 'skulle änden icke voro långt borta. Och profeten tillägger genast: ' "Men rike och välde och storhet öfver alla riken under himmelen skall gifvas åt den Högstes heligas folk." Allt har nu blifvit fullständigt utfördt, med undantag af slutscenen. Snart kommer den sista, fulländande, krönande akten i dramat, da djuret. skall kastas i en brinnande elden och den Högstes heliga skola taga riket. Vi måste nu stå omedelbart inför denna stora tilldragelse.