Vi komma nu åter," säger D:r Clarke, "till den ebreiska delen; den kaldeiska delen af boken slutade med föregående kapitel. Kaldeerna voro särskildt intresserade i historien och profetiorna (från kap. 2: 4 till slutet af det sjunde kapitlet), och fördenskull är denna del af Daniels bok skrifven på det kaldeiska språket; men enär de återstående profetiorna angå tider, som skulle komma efter det kaldeiska väldet, och förnämligast afse församlingen och Guds folk i allmänhet, äro de författade på ebreiska språket, det språk, Gud utvalde att uppenbara alla sina råd, som gåfvos under gamla testamentets tid med hänsyn till det nya.

VERS 1. I konung Belsassars tredje regeringsår såg jag, Daniel, en syn, en som kom efter den jag förut hade sett.

Ett framstående drag i de heliga skrifterna - ett, som för alltid borde bevara dem från den beskyllningen, att de äro blott fabler - är den frihet och öppenhet, med hvilken de bibliska skribenterna omtala förhållandena i förbindelse med de af dem upptecknade händelserna. Denna vers omtalar tiden, när den i detta kapitel omtalade synen blef gifven till Daniel. Belsassars första regeringsår motsvarar år 540 f. Kr. Hans tredje år, då denna syn gafs, sammanstämmer alltså med år 538 f. Kr. Om Daniel, såsom det antages, var omkring tjugu år gammal, då han fördes fången till Babylon i Nebukadnessars första regeringsår, 606 f. Kr., så var han vid denna tid omkring 88 år gammal. Den syn, som han syftar på i uttrycket "en, som kommer efter den jag förut hade sett," är tvifvelsutan den i sjunde kapitlet återgifna synen, som han hade i konung Belsassars första regeringsår.

VERS 2. Då jag nu i denna syn såg till, tyckte jag mig voro i Susans borg i höfdingdömet Elam; och då jag vidare såg till i synen, fann jag mig voro vid floden Ulai.

Såsom första versen omtalar tiden när, så omtalar denna vers platsen hvar, denna syn blef gifven. Susan var, enligt Prideaux, hufvudstaden i provinsen Elam. Denna var alltså i babyloniernas makt, och där hade den babyloniske konungen ett kungligt palats. Enär Daniel var statsminister och skötte om konungens affärer, uppehöll han sig alltså i denna stad. Abradates, viceregent eller furste öfver Susan, gjorde uppror mot Cyrus, och provinsen blef eröfrad af mederna 'Och perserna; E.1am gick alltså, enligt profetian i Es. 21: 2, tillsammans med mederna upp till Babylon för att belägra det. Under' medernas och persernas regering återfick denna provins sin frihet, som beröfvats dem af babylonierna, i öfverensstämmelse med förutsägelsen i Jer. 49: 39.

VERS. 3,4. Och när jag lyfte upp mina ögon, fick jag se en vädur stå framför floden, och han hade två horn; och båda hornen voro höga, men det ena var högre än det andra, och detta som var högre sköt sist upp. J ag såg väduren stöta med hornen västerut och norrut och söderut, och intet djur kunde stå honom emot, och ingen kunde rädda lir hans våld; han for fram som han ville och företog sig stora ting.

I vers 20 gifves oss en tydlig förklaring af denna symbol: "Väduren, som du såg, han, med de två hornen, betyder Mediens och Persiens konungar." Vi behöfva alltså blott undersöka, huru träffande denna symbol svarar mot den ifrågavarande makten. De två hornen föreställde de tvenne nationaliteterna, som utgjorde detta välde. Det högre sköt upp sist. Detta åsyftar det persiska elementet, hvilket till en början blott var allieradt med mederna men sedermera blef den ledande delen af detta rike. De olika riktningar, åt hvilka väduren sågs tränga sig fram, beteckna de riktningar, åt hvilka mederna 'Och perserna utbredde sina eröfringar. Ingen världslig makt kunde stå emot dem, då de trängde sig framåt till den upphöjda ställning, till hvilken Guds försyn hade kallat dem. Och så framgångs fullt utförde de sina eröfringståg, att i Ahasverus' dagar (Ester 1: 1) nådde deras rike från Indien till Etiopien, de yttre gränserna på den då kända världen, omfattande öfver ett hundra tjugusju provinser. Profetian har ej öfverskridit de historiska fakta, då den säger, att denna makt for fram som den ville och företog sig stora ting.

VERS. 5-7. Och när jag vidare gaf akt, fick jag se en bock komma västerifrån och gå fram öfver hela jorden, dock utan att röra vid jorden; och bocken hade ett ansenligt horn i pannan. Och han nalkades väduren med de båda hornen, den som jag hade sett stå framför floden, och sprang emot honom i väldig vrede. J ag såg honom komma ända in på väduren och störta öfver honom i förbittring, och han stötte tillväduren och krossade hans båda horn, så att väduren icke hade någon kraft att stå emot honom. Sedan slog han honom till jorden och trampade på honom; och ingen fanns, som kunde rädda väduren ur hans våld.

"Och när jag vidare gaf akt," säger profeten; häri har han efterlämnat ett godt exempel för hvar och en, som älskar sanningen 'Och hyser aktning för högre ting än blott världsliga 'Och sinnliga. När Mose såg den brinnande busken, sade han: "Jag vill gå dit bart 'Och betrakta den underbara synen." Men huru få det finnes i våra dagar, som vilja vända sin uppmärksamhet från världsliga affärer 'Och nöjen till att betrakta de viktiga sanningar, som Gud i sin nådiga försyn söker kalla deras uppmärksamhet till.

Den symbol, som här framställes, uttydes äfven af ängeln för Daniel: "Men bocken är Javans [d. ä. Greklands] konung" (vers 21). H vad beträffar denna symbols öfverensstämmelse med det grekiska eller macedoniska folket, så anmärker biskop Newton, att macedonierna "'Omkring två hundra år före Daniels tid kallades ägeadä, getfolket"; detta namns uppkomst förklarar han som följer, enligt hedniska författare: "Caranus, deras förste konung, som i sällskap med en skara greker gick att uppsöka en ny bostadsplats i Macedonien, blef under vägen rådd att taga getterna"för ledsagare till världsvälde. Sedermera såg han en hjord getter fly undan en häftig storm och han följde dem till Edessa; där grundfästade han sin tran och tag geten till emblem på sina fanor och standar samt kallade staden för Ægeæ eller getstaden och folket för ägeadä eller getfolket." Staden Ægeæ, eller Ægæ, var den vanliga begrafningsplatsen för de macedoniske konungarne. Det är äfven ganska anmärkningsvärdt, att Alexanders son med Roxana kallades Ægus, eller getens son och en del af Alexanders efterträdare på tronen representeras på myntstycken såsom hafvande gethorn." - "Dissertation on the Prophecies," sid. 238.

Getabocken kom västerifrån. Grekland låg väster om Persien.

"Gå fram öfver hela jorden." Han eröfrade allt, som kom i hans väg och underlade sig allting.

Han kom "utan att röra vid jorden." Så snabba voro hans rörelser, att det tycktes, som om han ej rörde vid marken, utan som om han flög från det ena stället till det andra med vindens. snabbhet. Samma drag framställes i sjunde kapitlet genom de fyra vingarna på pantern.

Det ansenliga hornet mellan hans ögon. Detta förklaras i vers 21 att beteckna det macedoniska väldets förste konung, Alexander den store.

Vers. 6 och 7 gifva en noggrann beskrifning om det persiska väldets eröfrande af Alexander. Drabbningarna mellan grekerna och perserna sägas harva varit ovanligt heta, och somliga af de scener, som blifvit nedtecknade på historiens blad, framstå lifligt för vårt sinne, när vi betrakta profetians språkbild - en vädur stående framför floden och en getabock löpande mot honom i väldig vrede. Alexander besegrade först Darius' generaler vid floden Granicus i Frygien; därnäst anföll han och förskingrade helt och hållet Darius och hans här vid Issuspasset i Cilicien och sedan äfven på Arbelaslätten i Syrien. Detta sista slag ägde rum år 331 f. Kr. och utmärker slutet på det persiska väldet; ty genom denna händelse fick Alexander fullkomlig makt öfver hela landet. Biskop Newton återgifver vers 6 sålunda: "Och han [getabocken] ,kom till väduren, som jag hade sett stående framför floden, och lopp emot honom i sin makts vrede," samt tillägger: "Man kan ej gärna läsa dessa ord utan att erhålla någon föreställning om Darius' här, där den stod 'Och försvarade floden Granicus, \ och om Alexander på andra sidan kastande sig med sina krigsmän i floden och simmande öfver den samt rusande på sin fiende med all den vrede och eldighet, som kan tänkas." - Sidan 239.

Ptolemreus daterar Alexanders regering från år 332 f. Kr.; men det var ej förrän vid slaget på Arqelaslätten året därpå, som han blef, enligt Prideaux (första bandet, sid. 378), "enväldig herre öfver det väldet till den största utsträckning, som någonsin innehades af de persiske konungarne." Strax före denna drabbning sände Darius tio af sina förnämsta anhöriga att underhandla om fred; och när dessa framlade sina villkor inför Alexander, svarade han: "Sägen eder konung . . . att världen ej kan harva två solar, ej heller två enväldige härskare."

Ordalydelsen af vers 7 framställer Medien-Persiens fullkomliga underkufvande af Alexander. De två hornen blefvo krossade, och väduren blef kastad till jorden och nedtrampad. Persien blef eröfradt, landet förhärjadt, dess härar nedslagna och förskingrade, dess städer plundrade och det kungliga Persepolis, persiska väldets hufvudstad, hvars ruiner äro ett af nutidens under, bestormadt och nedbrändt. Väduren hade alltsåingen makt att stå emot getabocken, och det fanns ingen, som kunde frälsa honom ur hans hand.

VERS 8. Och bocken företog sig mycket stora ting. Men när han hade blifvit som starkast, brast det stora hornet sönder, och fyra andra ansenliga horn sköta upp i dess ställe, efter himmelens fyra väderstreck.

Segraren är nu större än den besegrade. Väduren, Medien-Persien, företog sig stora ting eller blef stor, som det heter i den engelska öfversättningen; getabocken företog sig mycket stora ting eller blef ganska stor. Och när han var som starkast, gick det stora hornet sönder. Mänskligt förutseende skulle harva sagt: När han blir svag och riket skakas af uppror eller förlamas genom öfverflöd, då skall hornet afbrytas och riket förfalla. Men Daniel såg, att det gick sönder just som riket uppnått höjden af sin styrka och makt, då hvarje åskådare skulle harva utropat: Visserligen ,är nu riket väl grundadt, så att ingen kan omstörta det. Men sålunda går det ofta med de ogudaktiga. Deras styrka blir om intet, när de tro sig voro som tryggast.

Alexander föll i blomman af sin ålder. Läs anmärkningarna öfver kap. 2: 39, Efter hans död uppstod stor oreda, angående hvilken skulle efterträda honom på tronen'. Efter sju dagars tvistande häromkommo de slutligen öfverens om att välja hans naturlige broder, Filip Aridæus, till konung. Denne tillika med Alexanders omyndiga söner, Alexander Ægus och Herkules, uppehöllo för en tid det macedoniska väldets synbara makt, men alla dessa personer blefvo snart mördade; och så snart den kungliga familjen var utdöd, antogo härens hufvudgeneraler, som gått till olika delar af riket som provinsguvernörer, den kungliga titeln. Därpå begynte dessa att kriga och att ingå förbund med hvarandra till den grad, att inom den korta tidrymden af femton år efter Alexanders död hade deras antal förminskats till- huru många? Fem? - Nej. Tre?Nej. Två?- Nej. Jämt fyra, just det antal, som angifves i profetian; ty fyra ansenliga horn skulle uppkommo mot himmelens fyra väderstreck i stället för det stora horn, som gick sönder. Dessa voro: 1) Cassander, som hade Grekland och angränsande länder; 2) Lysimakus, som hade Mindre Asien; 3) Seleukus, som hade Syrien och Babylon och från hvilken kom den konungaätt, som är känd under namnet seleuciderna, så beryktade i historien; 4) Ptolemceus, Lagus' son, som hade Egypten, och från hvilken komma lagiderna. Dessa ägde välde mot de fyra himmelens väderstreck. Cassander hade de västra delarna; Lysimakus hade de norra regionerna; Seleukus regerade öfver de östra delarna af riket; och Ptolemceus var i besittning af de södra länderna. Dessa fyra horn kunde alltsåkallas Macedonien, Traden, som då omfattade Mindre Asien och de delar, som lågo vid Hellesponten och Bosporen, Syrien och Egypten.

VERS. 9-12. Och från ett af dem gick ut ett nytt horn, i begynnelsen litet, och det växte öfvermåttan söderut och österut och åt det härliga landet till. Och det växte ända upp till himmelens härskara och kastade några af denna härskara, af stjärnorna, ned till jorden och trampade på dem. Ja, till och med mot härskarornas furste företog han sig stora ting: han tog bort ifrån honom det dagliga offret, och hans helgedoms boning slogs ned. Jämte det dagliga offret blifver ock en härskara prisgifven för öfverträdelses skull. Och det slår sanningen ned till jorden och lyckas väl i hvad det företager sig.

En tredje makt framställes här i profetian. I den förklaring, som ängeln gaf Daniel angående dessa symboler, har han icke beskrifvit denna makt i så bestämda ordalag, som de hvilka han begagnar angående Medien- Persien och Grekland. Följaktligen lämnas här rum för många vilda gissningar. Hade icke ängeln med ord, som ej kunna missförstås, förklarat, att väduren och getabocken betecknade Medien-Persien och Grek1and, kunde vi omöjligen säga, huru bibeltolkare skulle hafva tillämpat dessa symboler. Antagligen skulle de hafva tillämpat dem på allting annat än de rätta rikena. Lämna människan åt sin egen omdömesförmåga i att förklara profetiorna, och vi få genast de mest storartade förevisningar af mänsklig dårskap.

Det finnes tvenne ledande tillämpningar af den symbol, vi nu hafva under betraktande, och de äro alla, vi behöfva uppmärksamma i dessa korta anmärkningar. Den första är, att det lilla hornet, som här omtalas, betecknar Antiokus Epifanes; den andra, att det betecknar den romerska makten. Det är en lätt sak att visa hvilkendera af dessa tillämpningar äger stöd för sig.

1. Betecknar det lilla hornet Antiokus? Om så är förhållandet, så måste han uppfylla profetians specifikationer. Om han icke gör detta, så kan tillämpningen ej göras på honom. Det lilla hornet växte fram från ett af getabockens fyra horn. Det var då en särskild makt, som existerade oberoende af och afskild från de andra hornen på getabocken. Var Antiokus en si'ldan makt?

a) H vem var Antiokus? Från ,den tid Seleukus gjorde sig till konung öfver den syriska delen af Alexanders herra,'öme, hvarigenom han utgjorde getabockens syriska horn, till dess det landet eröfrades af romarna, härskade tjugusex kommgar den ene efter den andre öfver detta område. Den åttonde i ordningen var Antiokus Epifanes. Antiokus var alltsåhlott en af de tjugusex konungar, som utgjorde det syriska hornet på getabocken. Under sin regeringstid utgjorde han detta horn och kunde därför icke på samma gång voro en särskild och oafhängig makt, d. ä. ett annat märkvärdigt horn, såsom det lilla hornet var.

b) Om det vore passande att tillämpa det lilla hornet på någon af dessa tjugusex syriske konungar, så skulle det visserligen tillämpas på den mäktigaste och ryktbaraste af dem alla. Men Antiokus Epifanes kunde icke på något sätt göra anspråk på denna ära. Ehuru han antog namnet Epifanes, d. ä. den beryktade, var han det blott till namnet; ty ingenting-, säger Prideaux, stödjande sig på hvad historieskrifvarne Polybius, Livius och Diodorus Siculus säga, kunde voro mera främmande fur hans verkliga karaktär; ty i anledning af hans låga och utsväfvande dårskaper, ansågs han af några för en narr och af andra för en dåre. Man förändrade därför hans namn från Epifanes, den beryktade, till Epimanes, dåren.

c) Antiokus den store, fader till Epifanes, kunde efter ett förskräckligt nederlag i ett krig med romarna, erhålla fred blott genom att betala en ofantlig summa penningar och af träda en del af sin besittning. Och som säkerhet på att han skulle troget uppfylla fredsvillkoren, var han tvungen att gifva gisslan, ibland hvilka var just denne Epifanes, hans son, som blef förd till Rom. Från den tiden behöllo romarna alltid sin öfverlägsenhet.

d) Det lilla hornet bier öfvermåttan stort; men denne Antiokus förstorade icke sitt rike, med undantag af några tillfälliga eröfringar i Egypten, hvilka han genast måste lämna, när rolit tilta toga Ptolemæus i beskydd och befallde Antiokus att afstå från alla eröfringsplaner i den riktningen. Han lät därpå de skyldiga känna vreden öfver hans misslyckade försök.

e) I jämförelse med de andra makterna, som föregingo det var det lilla hornet öfvermåttan stort. Persien, som härskade öfver ett hundra tjugusju landskap (Ester 1:1), kallas blott for stort. Grekland, som härskade öfver ännu vidsträcktare område, kallas mycket stort. Nu måste det lilla hornet, som växte öfvermåttan, öfvergå dem båda. Hur orimligt är det då icke att tillämpa detta på Antiokus, som var tvungen att lämna Egypten på romarnas befallning och till hvilka han måste betala ofantliga skatter. "Religious Encyclopedia" gifver oss detta utdrag ur hans historia: "Då han fann, att hans inkomstkällor voro uttömda, beslöt han att draga till Persien och pålägga skatter samt samla stora summor, hvilka han hade förplikat sig att betala till romarna." Det kan icke voro svårt för någon att afgöra, hvem som var den största makten, Var det den som måste utrymma Egypten eller den som befallde, att detta utrymmande skulle ske? den som utkräfde skatt eller den som var tvungen att betala den?

f) Det lilla hornet skulle växa upp emot "härskarornas Furste.” ”Härskarornas Furste" har utan tvifvel här afseende på Jesus Kristus (Dan. 9:25; Apg. 3:15; Upp.l:5). Men Antiokus dog ett hundra sextio fyra år, innan Jesus föddes. Profetian kan därför icke tillämpas på honom; ty han uppfyller icke beskrifoningarna i ett enda afseende. Frågan uppstår då, hur man någonsin kunnat tillämpa den på honom. Till svar säa vi, att katolikerna hylla denna åsikt för att undvika profetians tillämpning på sig själfva; och många protestanter träda I deras fotspår för att motsätta sig läran om att Kristi återkomst är för handen.

2. Det var en lätt sak att bevisa, att det lilla hornet icke föreställer Antiokus. Det är äfven lika lätt att bevisa att det föreställer Rom.

a) Synfältet är här väsentligen detsamma som det, hvilket Nebukadnessars . dröm i andra kapitlet och Daniels egen syn i sjunde kapitlet innefattade. I båda dessa profetiska beskrifningar funno vi, att den makt, som efterföljde Grekland såsom det fjärde världsriket, var Rom. Den enda naturliga slutsatsen skulle ..d.å blifva, att det lilla hornet, den makt, som i denna syn efterföljer Grekland, äfvenledes är Rom.

b) Det lilla hornet utgick från ett af getabockens horn. Det torde frågas, hur detta kunde voro sant om Rom? Det är onödigt . att påminna läsaren om, att jordiska regeringar icke införas i profetian, förrän de på något sätt komma i förbindelse med Guds folk. Romarna kommo i förbindelse med judarna, som voro Guds folk på den tiden, genom den ryktbara Judiska Ligan (förbundet) år 161 f. Kr. Se l Makk. 8; Josephus Antiquities, band XII, kap. 10, par. 6; Prideaux, band-II, sid. 166. Men sju år före denna tid, således 168 f. Kr., hade Rom besegrat Macedonien och lagt det under sitt herravälde. Det är därför infördt i profetian vid den tid, då det, efter segern öfver det macedoniska hornet på getabocken, bereder sig på att utgå för nya eröfringar i and m riktningar. Det syntes alltså för profeten och kan ganska passande voro framställdt i denna profetia, som om det utginge från ett af getabockens horn.

c) Det växte öfvermåttan mot söder. Egypten blef gjordt till en romersk provins år 30 f. Kr. och fortfor att voro detta under flera århundraden.

d) Det växte öfvermåttan mot öster. Rom underkufvade Syrien år 65 f. Kr. och gjorde det till en provins.

e) Det växte öfvermåttan mot det härliga landet. Judeen kallas för det härliga landet i många skriftställen. Romarna gjorde det till en provins i deras världsrike, år 63 f. Kr., och förstörde slutligen staden och templet samt kringspridde judarna i alla länder på jorden.

f) Det växte upp till himmelens härskara. Himmelens härskara, här det brukas i symbolisk mening med hänsyn till händelser, som föregå på jorden, måste beteckna personer af berömd karaktär eller en upphöjd ställning. Det säges om den stora röda draken (Upp. 12: 4), att den "drog med sig tredjedelen af himmelens stjärnor och kastade dem på jorden." Denna drake, såsom är allmänt erkändt, föreställer det hedniska I{om, och de stjärnor, som den kastade på jorden, voro judiske styresmän. Vi tro, att det är samma makt och samma gärning, som skildras på detta ställe, och detta gör det nödvändigt att åter tillämpa detta tillväxande horn på Rom.

g) Det företog sig stora ting mot härskarornas Furste. r utläggningen (vers 25) säges det, att mot furstarnas Furste skall han sätta sig upp," hvilket tydligen hänsyftar på vår Herres korsfästelse under romarnas domsrätt.

h) Och det tog bort från honom det dagliga offret. I eng. Bibeln heter det: "Genom honom blef det dagliga offret borttaget." Enligt vår uppfattning föreställde det lilla hornet Rom under hela dess historia, såväl det hedniska som det påfliga riket. Dessa två former af den romerska makten framställas på ett annat ställe under följande ord: "det dagliga" (offret är ett insatt ord, som icke finnes i urskriften) och "öfverträdelsen, som kommer åstad förödelse." "Det dagliga" betecknar den hedniska regeringsformen och "öfverträdelsen, som kommer åstad förödelse," betecknar den påfliga. (Se anm. öfver vers 13.) I de handlingar, som blifvit förutsagda om denna makt, är ibland den ena formen omtalad och ibland den andra. Han (den påfliga formen) tog bort det dagliga (den hedniska formen). Hedniska Rom gjorde rum för det påfliga Rom, "och hans helgedoms boning slogs ned." Regeringssätet flyttades till Konstantinopel af Konstantin år 330. Samma handling framställes i Upp. 13: 2, där det säges att draken, hedniska Rom, gaf vilddjuret eller påfliga Rom, sin tron, staden Rom.

i) En härskara blifver prisgifven. I eng. Bibeln står det: "En härskara gafs honom emot det dagliga." De barbarer, som omstörtade det romerska riket, läto sig, i den tidens förändringar, rubbningar och omgestaltningar, omvändas till den katolska läran och blefvo redskap till att omstörta deras förra religion. Ehuru de i politiskt afseende besegrade Rom, öfvervunnos de likväl själfva af den romerska teologien och blefvo själfva fortplantare af samma rike i en annan form. Och detta blef utfördt i följd af synden, d. ä. genom verksamheten af laglöshetens hemlighet. Påfvedömet är det mest vanärande system af laglöshet inför Gud, som någonsin uppfunnits, emedan det har begått alla sina vederstyggligheter och vidskepliga orgier under utseendet och skenet af en ren och obefläckad religion.

j) Det kastade sanningen till jorden och hade framgång i allt, hvad det tog sig före. I dessa få ord äro påfvedömets gärning och lefnadsbana beskrifna. Genom det är sanningen på det afskyvärdaste vanställd; den är belastad med traditioner; den är förvänd till hyckleri och vidskepelse; den är nedkastad och förmörkad.

Och denna antikristliga makt har haft framgång genom sina bedrägerier mot folket, genom ränker och intriger för att utföra sina egna afsikter och förstora sin egen makt. Den har fört krig med de heliga och öfvervunnit dem. Den har genomgått sitt bestämda lopp och skall snart krossas utan människohänder, öfverlämnas åt den brinnande elden och fördärfvas af den' förtärande härlighet, som åtföljer vår Herres andra ankomst.

Rom uppfyller profetians alla enskildheter. Ingen annan makt uppfyller dem. Därför måste Rom voro ifrågavarande makt. Och man finner, att de beskrifningar, som gifvas i Guds ord angående detta vidunderliga systems beskaffenhet, öfverensstämma fullkomligt med dess verk, och profetiorna om dess bedröfliga historia hafva på det mest slående och noggranna sätt blifvit uppfyllda.

VERS. 13,14. Sedan hörde jag en af de heliga tala, och en annan helig frågade denne som talade: Huru lång tid afser synen om det dagliga offret och om öfverträdelsen, som kommer åstad förödelse, och om förtrampandet af både helgedom och härskara? Då svarade han mig: Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen.

Tiden. Dessa två verser afsluta den egentliga synen, och de framställa den enda återstående punkt, hvilken af alla andra helt naturligt skulle voro af det djupaste intresse för profeten och för hela församlingen, nämligen den tid, de förödande makter, som förut blifvit framställda, skulle fortvara. Huru länge skall deras förtryck mot Guds folk och deras hädiska verk mot den Högste fortfara? Om Daniel hade fått tid därtill, hade han måhända framställt denna fråga själf; men Gud är alltid beredvillig att förekomma våra behof, och ibland kommer svaret innan bönen. Två himmelska väsen uppträda på scenen och hålla ett samtal inom hörhåll af profeten angående denna fråga, som det är så viktigt, att församlingen skulle förstå. Daniel hörde den ene helige tala. Vi upplysas icke om, hvad denne helige talade denna gång; men någonting i ämnet eller i sättet för detta tals utförande gjorde ett djupt intryck på Daniels sinne, alldenstund han i nästa sats syftar på detta, i det han betecknar den ängeln såsom den, "som talade. Han sade måhända någonting af samma beskaffenhet som det, hvilket de sju tordönen i Uppenbarelseboken talade (Upp. 10: 3) och hvilket Johannes för någon god orsaks skull hindrades från att skrifva. Men en annan ängel ställde en viktig fråga till den ängel, som talade: Huru lång tid afser synen? och både frågan och svaret äro upptecknade, hvilket är ett tydligt bevis på, att denna sak skulle blifva känd och förstådd af församlingen. Denna åsikt bekräftas 'vidare af det faktum, att ängeln icke gjorde denna fråga för att själf erhålla upplysning, alldenstund svaret ställdes till Daniel, såsom varande den, hvilken svaret hufvudsakligen angick och för hvilkens upplysning det gafs. "Då svarade han mig," sade Daniel, i det han upptecknar svaret på ängelns fråga: "Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen" (då skall helgedomen renas, eng. öfvers.).

Det dagliga offret. I vers 13 hafva vi bevis för att offret icke är det ord, som bör insättas efter ordet "dagliga." Om den dagliga offringen i den judiska gudstjänsten här afses, eller, med andra ord, borttagandet af den offringen, såsom några antaga, hvilken offring vid en viss tidpunkt togs bort, så skulle det icke hafva varit passande att framställa denna fråga: Huru lång tid afser synen därom? Denna fråga innebär tydligen, att de verkningsmedel eller händelser, på hvilka synen syftar, upptaga en lång följd af år. Tidens fortfarande är hufvudbegreppet. Och hela den tid, som synen sträcker sig öfver, är uppfylld af det som här kallas det dagliga och öfverträdelsen, som kommer åstad förödelse. Det dagliga kan därför icke voro judarnas dagliga offer, hvars borttagande, då tiden kom för denna händelse, jämförelsevis endast upptog ett ögonblick. Det måste beteckna någonting, som upptager en följd af år.

Det ord i urskriften, som här är återgifvet med dagliga, förekommer enligt den ebreiska konkordansen ett hundra två gånger i det gamla testamentet, och på de flesta ställen är det öfversatt "ständigt," "beständig" och "beständigt." Begreppet offer hör icke alls hit. Ej heller finns det något ord i texten, som betyder offer eller syftar därpå. Detta är blott ett insatt ord eller fyllnadsord, som öfversättarna hafva insatt, emedan det, enligt deras uppfattning, var erforderligt för att göra texten klar. Deras åsikt är dock tydlig, enorätt,emedan icke någon syftning alls göres till judarnas offer. Vi föreslå därför, att ordet "dagliga" har afseende på en förödande makt, likasom orden "öfverträdelsen, som kommer åstad förödelse," med hvilka det står i förbindelse, emedan detta öfverensstämmer med både satsens konstruktion och sammanhanget. Vi hafva då två ödeläggande makter, hvilka under en lång tidsperiod förtrycka eller förhärja församlingen. Ebreiskan טכש עשזהפ ט׳דתח (hattamidh v'happesha shonem) rättfärdigar denna förklaring; det sista ordet, "förödelse," står i lika förhållande till de båda hufvudorden, "den beständiga" och "Öfverträdefsen," hvilka förenas med konjunktionen "och." Det kan ordagrannt återgifvas sålunda: "Huru lång tid afser synen om beständigheten och om synden af förödelsen?" Ordet förödelse hänföres till både beständigheten och synden, liksom om det vore fullt utsatt: "Beständigheten af förödelsen och synden af förödelsen." Med "beständigheten af förödelsen" eller den beständiga förödelsen betecknas hedendomen under hela dess långa historia; och med "synden af förödelsen" betecknas påfvedömet. Det uttryck, som beskrifver denna makt, är starkare än det, som brukas att beskrifva hedendomen. Det är synden (eller upproret, som ordet äfven betecknar) af förödelsen; liksom om den ödeläggande makten under denna tidsperiod af församlingens historia hade gjort uppror mot all inskränkning, som förut blifvit ålagd dem.

Från religiös ståndpunkt betraktad, har världen uppvisat endast dessa två former. Därför, ehuru tre jordiska regeringar äro framställda i profetian såsom församlingens förtryckare, äro de här ordnade i två afdelningar; den dagliga och den öfverträdande förödelsen. Medien-Persien var hedniskt. Grekland var hedniskt; Rom i dess första form var hedniskt; alla dessa utgjorde det dagliga. Sedan kommer den påfliga formen, "öfverträdelsen, som kommer åstad förödelse," den ledande förföljande makten från den tiden till ändens tid; ett under af bedrägeri och list, en förskräcklig uppenbarelse af blodtörst och grymhet. Intet under att ropet från lidande martyrer har uppstigit från tid till tid till himmelen: Huru länge, o Herre, huru länge? Intet under att Herren, för att icke hoppet helt och hållet skulle dö bort i sitt förtryckta och väntande folks hjärtan, har lyftat framtidens slöja för dem, i det han visat dem händelsernas gång i världens historia, tills alla dessa förföljande makter skola möta en fullständig och evig förstöring, och äfven gifvit dem ljusskymtar af deras eviga arfs oförgängliga härlighet.

Herrens öga vakar öfver hans folk. Ugnen skall icke upphettas öfver, hvad som är nödvändigt att förtära slaggen. Genom många bedröfvelser måste vi ingå i Guds rike; det eng. ordet för bedröfvelse (tribulation) Kommer från det latinska ordet tribttlum, en slaga, Det ena slaget efter det andra måste falla på oss, till dess hvetet är helt och hållet befriadt från agnarna och vi äro passandegjorda för den himmelska förrådskammaren. Men icke ett hvetekorn skall gå förloradt. Herren säger till sitt folk: I ären världens ljus, jordens salt. I hans ögon finnes intet annat på jorden, som är af någon vikt eller betydelse. Därför framställes den egendomliga frågan här: Huru lång tid afser synen om den dagliga och om öfverträdelsen, som kommer åstad förödelse? Om hvad? - jordiska rikens härlighet? berömda hjältars sklicklighet? mäktige segrares rykte? mänsk1iga makters storhet? - Nej; utan om helgedomen och härskaran, den Högstes folk och gudstjänst. Hur länge skulle de förtrampas? Det är detta, som tilldrager sig himmelens intresse och medkänsla. Den som rör vid Guds folk, rör icke vid blott svaga och hjälplösa dödliga utan vid den Allsmäktige; han börjar en räkning, som han måste uppgöra inför Guds domstol. Snart skola alla dessa räkningar af slutas, förtryckets järnfot skall själf krossas, och ur ugnen skall utföras ett folk, som är beredt att lysa såsom stjärniorna i all evighet. Hvilken upphöjd ställning- att voro föremål för himmelska väsens intresse, att voro en, som Guds försyn har förpliktat sig att bevara här på jorden och kröna med odödlighet härefter! Hur mycket högre den är, än ställningen af någon konung, president eller potentat på jorden! Läsare, är du en af dem, som innehar en sådan hög ställning?

Med hänsyn till de 2,300 dagarna, som framställas för första gången i vers 14, finnas i detta kapitel inga data, genom hvilka vi kunn: bestämma deras början eller slut eller afgöra, hvilken tid af världens historia de sträcka sig öfver. Vi äro alltså för närvande nödsakade att lämna dem. Men läsaren kan likväl vara öfvertygad, att vi icke lämnas i ovisshet angående dessa dagar. Den om dem uttalade förklaringen är en del af en uppenbarelse, som har gifvits för Guds folks undervisning och kan följaktligen blifva förstådd, De omtalas i midten af en profetia, som ängeln Gabriel blef befalld att förklara för Daniel' och vi kunna vara vissa på, att ängeln förr eller senare afgaf en förklaring angående dem och att vi på något ställe skola återfinna den nödvändiga upplysningen om denna viktiga tidsperiod. Vi kunna därför vänta, at den hemlighet, som är förknippad med dessa dagar I detta kapitel, är uppenbarad i nästa kapitel.

Helgedomen. I förbindelse med de 2,300 dagarna står ett annat lika viktigt ämne, hvilket nu tager vår uppmärksamhet i anspråk, nämligen helgedomen; och i förening med denna står äfven ämnet angående helgedomens rening. Medan vi sysselsätta oss med att betrakta dessa ämnen, skola vi mer och mer inse, huru növandigt et är att hafva ett klart begrepp angående början och slutet af de 2,300 dagarna, så att vi kunna veta, när den stora händelse: som kallas helgedomens rening, skall äga rum; ty alla jordens inbyggare hafva ett personligt intresse i detta allvarliga verk, såsom vi längre fram skola visa.

Åtskilliga föremål harva af olika personer ansetts utgöra den helgedom, som har omtalas: 1) Jorden; 2) Kanaans land; 3) forsamlingen; 4) helgedomen, "det sannskyldiga tabernaklet, hvilket Herren har uppfört och ingen människa," hvilket är i himmelen, och af hvilket det judiska tabernaklet var en sinnebild afbild eller liknelse (Ebr. 8:1, 2; 9: 23, 24) Dessa motstridiga påståenden måste pröfvas och afgöras med hvad Skriften själf säger, och lyckligtvis äro dess Vittnesbörd hvarken otillräckliga eller otvetydiga.

1. Är jorden helgedomen'! Ordet helgedom förekommer ett hundra fyratiofyra gånger i Bibeln*), ( *) Det förekommer så många gånger i den eng. Bibeln;. men i den svenska är det på flera ställen återgifvet med andra ord, såsom t. ex. helighet, heliga höjd, hvad heligt Är, det heliga o. s. v.) och från ordboksförfattares förklaringar öfver detsamma såväl som från dess användande i Bibeln, erfara vi, att det brukas att beteckna en helig eller invigd plats, en vistelseort för den Högste. I händelse jorden nu är helgedomen, måste den öfverensstämma med beskrifningen, och Bibeln! skall äfven någonstädes framställa jorden såsom helgedomen. Men finna vi ett enda kännemärke, som tillhör jorden, hvilket motsvarar beskrifningen? Den är hvarken en helig eller invigd plats, ej heller en vistelseort för den Högste. Den äger icke något kännetecken på utmärkelse, förutom att den är en planet i ett upprorstillstånd, fördärfvad genom synden och vanställd genom förbannelsen. För öfrigt kallas den ingenstädas i den Heliga Skrift för helgedomen. Blott en enda text kan anföras såsom gynnsam för denna åsikt och denna endast genom en förvänd tillämpning. Es. 60: 13 lyder: "Libanons härlighet skall komma till dig, både cypress och alm och buxbom, för att pryda platsen, där min helgedom är; ty den plats, där mina fötter stå, vill jag göra ärad." Detta språk syftar otvifvelaktigt på den nya jorden; men äfven den kallas icke för helgedomen, utan blott helgedomens rum, liksom den kallas rummet för Herrens fötter; ett uttryck, som troligen betecknar Guds ständiga närvaro hos sitt folk, såsom det äfven uppenbarades för Johannes, då den starka rösten sade: "Se, Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola voro hans folk, och Gud själf skall voro med dem, deras Gud" (Upp. 21: 3). Allt hvad man kan säga om jorden är, att Guds helgedom skall förläggas på den, sedan den blifvit förnyad. Den kan icke uppvisa det ringaste anspråk på, att den för närvarande är helgedomen, eller den helgedom, som profetian framställer.

2. Är Kanaans land helgedomen? Så vida vi låta oss ledas af ordets definition, kan det icke förevisa något större anspråk än jorden på denna utmärkelse. Fråga vi, hvar det kallas för helgedomen i Bibeln, så framläggas några få texter, hvilka, som det synes, af några antagas innehålla det nödvändiga beviset. Det första stället är 2 Mos. 15: 17. Mose, i sin segersång och i sitt pris till Gud, senan han med folket hade genomgått Röda hafvet, utropade: "Dem för du in, du planterar dem på din arfvedels berg, på den plats du gjort till din' boning, Herre, i din helgedom, Herre, som dina händer beredt." En skrifvare, som stöder sig på denna text, säger: "Jag måste bedja läsaren att stanna här, och, innan han går vidare, grundligt undersöka och bestämdt afgöra frågan: Hvad är den här omtalade helgedomen? Det synes för oss vida säkrare, om läsaren först jämföde andra bibelställen med denna text, innan han försökte att bestämdt afgöra frågan. Mose talar här i förväntan. Hans språk är en förutsägelse om hvad Gud skulle göra för sitt folk. Låt oss se, huru detta gick i fullbordan. Finna vi i uppfyllelsen, att landet, i hvilket de planterades, kallas för helgedomen, så stärker detta ganska myket anspråket, som grundar sig på denna text. Men om vi, å andra sidan, finna, att en tydlig skillnad göres mellan landet och helgedomen, så måste 2 Mos. 15: '17 tolkas i öferensstämelse härmed. Vi vända oss till David, enär han såsom ett historiskt faktum upptecknade det, som af Mose hade förutsagts såsom profetiskt (Ps. 78: 53, 54). Psalmisten's tema är Israels befrielse ur Egyptens träldom och deras bosättande i det utlofvade landet. Han säger: "Han [Gud] ledde dem säkert, så att de icke behöfde frukta; men deras fiender öfvertäcktes af hafvet. Och han lät dem komma till sitt heliga land, till det berg, som hans högra hand förvärfvat" Det "berg," som David här omnämner, är detsamma som "din arfvedels berg," hvilket Mose omtalar, på hvilket folket skulle planteras; och David kallar icke detta berg för helgedomen utan blott för helgedomens område. Men hvad var då helgedomen? Vers 69 i samma psalm lär oss detta: "Och han byggde sin helgedom högt såsom himmelen, fast såsom jorden, hvars grund han lagt för evigt." Samma skillnad mellan helgedomen och landet göres i den fromme konung Josafats bön (2 Krön. 20: 7, 8): "Var det icke du, vår Gud, som fördref detta lands inbyggare undan för ditt folk Israel och gaf det åt Abrahams, din väns, 'säd för evig tid? De fingo bo där, och de hyggde dig där en helgedom åt ditt namn." Några söka att från 2 Mos. 15: 17, i det de taga denna text allena, draga den slutsatsen, att berget var helgedomen; men när vi med den sammanställa Davids yttrande, som är en beskrifning af uppfyllelsen af Moses förutsägelse och en inspirerad utläggning af hans profetia, så kan icke ett sådant begrepp hysas; ty David säger tydligt, att berget var endast helgedomens område; och att helgedomen byggdes så högt som himmelen [ebr. palats] å detta område, hvarigenom syftas på judarnas sköna tempel, hufvudpunkten och symbolen för all deras gudstjänst. Men hvem helst som noggrannt läser 2 Mos. 15: 17 skall lätt kunna inse, att det icke ens finns någon grund för antagandet, att Mose med ordet helgedom betecknade arfvedelens berg, och därför så mycket mindre syftade på hela landet Palestina. Med en diktares frihet använder han elliptiska uttryck och öfvergår hastigt från det ena begreppet eller föremålet till det andra. Först upptager arfvedelen hans uppmärksamhet, och han talar om den; sedan det faktum, att Herren skulle bo där; och slutligen den plats, han ämnade tillreda att bo i, nämligen den helgedom, som ban skulle låta bygga. På samma sätt förbinder David berget Sion med Juda stam i Ps. 78: 68, emedan Sion låg i Juda stams område. Dessa tre texter, 2 Mos. 15: 17; Ps .78: 54, 69, äro de ställen, man hufvudsakligen stöder sig på för att bevisa, att Kanaans land är helgedomen; men de två sista texterna, eget nog, förskingra dunkelheten hos den första och undergräfva helt och hållet det anspråk, man stöder därpå.

Sedan vi hafva sett, att det förnämsta beviset för denna punkt är utan grund, synes det knappast voro mödan värdt att slÖsa tid med att betrakta sådana texter, från hvilka endast antaganden kunna göras. Som det likväl finnes blott en af denna klass, skola vi göra en kort undersökning af den, på det att ingen punkt af den motsatta åsikten må blifva orörd. Es. 63: 18: "Allenasten liten tid fick ditt heliga folk behålla sin besittning; våra ovänner nedtrampade din helgedom." Detta språk kan tillämpas på templet lika väl som på landet; ty när landet blef uppfylldt af Israels fiender, nedtrampades templet och lades i ruiner. Detta är tydligen framsatt i vers 11 af följande kapitel: "Vårt heliga och härliga tempel, där våra fäder lofvade dig, det har blifvit uppbrändt i eld." Texten bevisar därför ingenting till fördel för denna åsikt.

Med hänsyn till jorden eller Kanaans land såsom helgedomen framställa vi ännu en tanke. Om endera af dessa utgör helgedomen, skulle dess beskrifning såsom sådan icke blott återfinnas pånågot ställe, utan samma begrepp skulle bibehållas intill änden, och hela jordens eller blott Palestinas luttring skulle då utgöra helgedomens rening. Jorden är i sanning orenad och den skall renas genom eld; men elden är icke, som vi snart skola se, det redskap, förmedelst hvilket helgedomens rening verkställes; och reningen af jorden eller någon del däraf kallas ingenstädes för helgedomens rening.

3. Är församlingen helgedomen? Det uppenbara misstroenende, med hvilket denna ide antydes, är ett verkligt uppgifvande af argumentet, innan det blifvit undersökt. Den enda text man kan anföra till stöd för denna åsikt, är Ps. 114: l, 2: "När Israel drog ut ur Egypten, Jakobs hus ut ifrån folket med främmande tunga, då vardt Juda hans helgedom, Israel hans herradöme." Hvad skulle denna text, tagen i sin mest bokstafliga mening, bevisa angående helgedomen? Den skulle bevisa, att helgedomen var inskränkt till en af de tolf stammarna; följaktligen att blott en del af församlingen och icke hela Guds folk gemensamt utgjorde helgedomen. Men som detta bevisar för litet för teorien under betraktande, bevisar det ingenting alls. Men det är ganska onödigt, att vi skulle komma i bryderi öfver, hvarför Juda kallas för helgedomen i den anförda texten, när vi komma ihåg, att Gud utvalde Jerusalem, som låg i Juda, att uppsätta sin helgedom i. "Han utvalde," säger David, "Juda stam, Sions berg, som han älskade. Och han byggde sin helgedom högt såsom himmelen, fast såsom jorden, hvars grund ban lagt för evigt." Detta visar tydligt den förbindelse, som existerade mellan Juda och helgedomen. Stammen själf var ikke helgedomen; men den är en gång omtalad såsom sådan, när Israel kom ut ur Egypten, emedan Gud hade för afsikt att upprätta sin helgedom på denna stams område. Men äfven om man kunde bevisa, att församlingen någonstädes kallas för helgedomen, så vore det icke af någon vikt för vår närvarande uppgift, hvilken är att bestämma, hvad som utgör den i Dan. 8: 13, 14 omtalade helgedomen; ty församlingen själf framställes där såsom ett annat föremål: "Om förtrampandet af både helgedom och härskara." Ingen vill bestrida, att uttrycket "härskara på detta ställe användes om församlingen; helgedomen är därför ett helt annat föremål.

4. Är templet i himmelen helgedomen? Det återstår nu blott en åsikt att undersöka, nämligen, att den helgedom, som omtalas i texten, är densamma som Paulus i Ebreerbrefvet kallar "det sannskyldiga tabernaklet, hvilket Herren har uppfört och ingen människa," Detta benämnes här tydligt "helgedomen," och den förlägges i himmelen; och i denna helgedom hade vi under förra förbunds tiden, först i det tabernakel, som Mose byggde, och sedan i Jerusalems tempel, en förebild, afbild eller liknelse. Man lägge ock särskildt märke till, att på den här anförda åsikten hänger vårt enda hopp att någonsin kunna förstå denna fråga; ty vi hafva redan sett, att alla andra åsikter äro ohållbara. Intet annat föremål, som af någon annan någonsin blifvit betraktad t som helgedomen - jorden Kanaans land eller församlingen kan för ett enda ögonblick hå11a ett sådant anspråk. Om därför icke detta föremål gör saken klar, så måste vi uppgifva sökandet såsom fullkomligt hopplöst, och vi kunna åsidosätta så mycket af uppenbarelsen såsom någonting ännu ej uppenbaradt och kunna borttaga från de heliga sidorna, liksom så mycken onyttig läsning, de talrika stä11en, hvilka beröra detta ämne. Vi äro därför öfvertygade, att alla, som äro villiga att bortlägga sina förutfattade meningar eller hyllade åsikter, hellre än att ett sådant viktigt ämne skulle försummas såsom bristfällilgt, kunna åtaga sig undersokningen af ämnet under betraktande med spänd uppmärksamhet och odeladt intresse. De skola fatta hvarje bevis, som kan gifvas oss i denna fråga, liksom en man, hvilken vore vilsekommen i en labyrint af mörker, skulle fatta den tråd, som vore hans enda vägledare till ljuset igen.

Det blefve ett säkert ti11vägagående, om vi i inbillningen försatte oss i Daniels plats och betraktade denna sak från hans ståndpunkt. H vilken tanke skulle han få om uttrycket helgedomen, såsom det framställdes för honom? Om vi kunna bestämma detta, skall det icke blifva svårt att komma till en rätt slutsats. Vid omnämnandet af detta ord skulle hans tankar ovillkorligen riktas på helgedomen i den förbunds tiden; och han visste rätt väl, hvad den var. I anden var han i Jerusalem, hans fäders stad, som då låg i ruiner, och i det "här1iga tempel," hvilket, såsom Esaia klagar öfver, hade blifvit uppbrändt i eld. Och, enligt sin vana, vände han sitt ansikte mot platsen för Israels en gång vördade tempel och bad till Gud, att han skulle låta sitt ansikte lysa öfver sin helgedom, som låg öde. Med ordet helgedom förstod Daniel uppenbarligen deras tempel i Jerusalem.

Men Paulus framlägger det mest tydliga vittnesbörd angående- denna punkt. Ebr. 9: 1: "Nu hade väl ock det första sina stadgar för gudstjänst och sin jordiska helgedom." Detta är just den punkt, vi nu äro angelägna om att afgöra: H vad var helgedomen i det första förbundet? Paulus fortfar och upplyser oss härom. Märk, hvad han säger i vers. 2-5: "Ty ett tabernakel var inrättadt, det främre, i hvilket ljusstaken och bordet och skådebröden voro; och detta kallas det heliga. Men bakom den andra förlåten var det tabernakel, som kallas det allraheligaste, hvilket hade ett gyllene rökelsekar och förbundets ark, på alla sidor öfverdragen med guld, i hvilken voro ett gyllene ämbar., med mannat, och Arans staf, som hade grönskat, och förbundets taflor, och ofvanpå densamma härlighetens keruber, som öfverskyggde nådastolen, om hvilka stycken hvart för sig nu icke är att tala."

Det föremål, Paulus här talar om, kan icke missförstås. Det är det tabernakel, Mose upprättade enligt det mönster, Gud visade honom på berget - som sedermera öfvergick i Jerusalems tempel

- med det heliga och det allraheligaste och olika tillbehör för gudstjänsten, såsom här är framställdt. Man kan återfinna en utförlig beskrifning af denna byggnad, med dess olika tillhörigheter och dessas användande, i 2 Mos. 25: te och följande kapitel. Sku11e läsaren icke voro känd med detta ämne, så uppmana vi honom att uppsöka dessa ställen och noga undersöka beskrifningen af denna byggnad. Paulus säger tydligt, att denna var det första förbundets helgedom. Och vi bedja läsaren särskildt lägga märke till det logiska värdet af denna förklaring. I det Paulus säger oss, hvaraf helgedomen för en tid verkligen bestod, för han oss in på det rätta spåret för vår forskning. Han förser oss med en grundval, på hvilken vi vidare kunna arbeta. Fältet är en tid öppet och alla tvifvel och hinder undanröjda. Under första förbundets tid, från Sinai till Kristus, hafva vi ett tydligt betecknadt föremål, som utförligt beskrifves af Mose och som Paulus förklarar voro den tidens helgedom.

Men Pauli yttrande har äfven långt större betydelse än detta. Det tillintetgör för alltid de anspråk, som göras för. att använda ordet helgedomen på jorden, Kanaans land eller församlingen; ty de argument, som kunde bevisa, att någon af dessa utgjorde helgedomen under någon tid, måste bevisa, att de voro helgedomen under den gamla förbunds tiden. Om Kanaans land utgjorde helgedomen under någon tid, var det helgedomen, då Israel plantera des däri. Om församlingen någonsin var helgedomen, var den det då Israel utfördes ur Egypten. Om jorden. någonsin var helgedomen, var den detta under den tidsperiod, vi tala om. De argument, som frambringas till fördel för endera tolkningen, måste vara lika användbara på denna tidsperiod som på någon annan, och om de nämnda föremålen icke utgjorde helgedomen under denna tid äro alla argument hvilka skulle bevisa, att de någon voro eller någansin kunde voro helgedomen, af intet värde. Men voro de helgedomen under denna tid? Paulus besvarar denna fråga nekande, i det han beskrifver Moses tabernakel för oss och förklarar, att hvarken jorden eller Kanaan eller församlingen utgjorde helgedamen i den förbundstiden.

Denne byggnad uppfyller det sanna tabenaklets fordringar i alla afseenden. 1) Den var Guds jordiske vistelsort. ” De skola göra åt mig en helgedom,” sade han till Mose,” på detta tabernakel, som de göra åt mig en helgedom," sade han till Mose, på det att jag må bo midt ibland dem” (2 Mose 25:8). I detta tabernakel, som de upprättade enligt hans föreskrifter, uppenbarade han sin närvaro. 2) Den var en helig eller invigd plats - "det allra heligaste (3Mos. 16: 33). 3) I Guds ord kallas den upprepade gånger helgedomen. Af de hundra fyratio fall, i hvilka detta ord förekommer i gamla testamentet, finnas endast några få, hvilka icke syfta på denna byggnad.

Tabernaklet var i början sammansatt på ett sådant sätt, som var mest passande för Israels barns tillstånd vid den tiden. De hade just börjat sin fyratioåriga vandring i ödemarken, när denna byggnad uppsattes i bland dem till en boning för Gud och till en medelpunkt för deras förebodliga gudstjänst. Resor voro nödvändiga och flyttningar skedde ofta. Detta gjorde det nödvändigt att ofta flytta tabernaklet från plats till plats. Det var därför hopsatt af flyttbara delar, så att de skyndsamt kunde nedtagas, bekvämt transporteras och lätt uppsättas. Dess sidor bestodo af upprättstående bräder och betäckningen af tapeter af linne, af gethår och af färgade skinn. Sedan de hade inkommit i det förlofvade landet, måste denna tillfälliga byggnad i tidens lopp gifva rum för Salomos härliga tempel. I denna mera varaktiga form existerade det undantagandes på Daniels tid, da et låg i ruiner, till dess slutliga förstöring af romarna år 70 e. Kr.

Detta är den enda helgedam som står i forbindelse med jorden och om hvilken Bibeln gifver oss någon undervisning eller historien någon beskrifning. Men finnes det ingenstädes någon annan? Detta var helgedamen i det första förbundet; och den upphörde med det förbundet. Gifves det ingen helgedom, som tillhör det andra eller nya förbundet? Det måste finnas en sådan; ty annars finnes det ingen öfverensstämmelse mellan dessa två förbund; det första förbundet hade då ett gudstjänstsystem, hvilket, ehuru det är utförligt beskrifvet, är obegripligt, och det andra förbundet hade ett gudstjänstsystem, som är obestämdt och dunkelt. Paulus försäkrar dock verkligen, att det nya förbundet, som är gällande sedan testamentgifvarens, Kristi, död, har en helgedom; ty då han jämför de båda förbunden, såsam han gör i Ebreerbrefvet, säger han i kap. 9: 1, att det första förbundet "hade väl ock sina stadgar för gudstjänst och sin jordiska helgedam"; hvilket är detsamma som att säga, att det nya förbundet har likaledes sin gudstjänst och sin helgedom. Dessutom talar han om den jordiska helge damen i vers 8 såsom det första tabernaklet. Om den var det första, så måste äfven det andra existera; och enär det första tabernaklet existerade så länge det första förbundet var gällande, måste, när det förbundet upphörde, det andra tabernaklet intaga dess rum och utgöra det nya förbundets helgedam. Denna slutsats kan icke kringgås.

Hvar skola vi då söka efter helgedamen i det nya förbundet? Genom användandet af ordet ock i Ebr. 9: 1 antyder Paulus, att han förut hade talat om denna helgedom. Vi återgå till början af föregående kapitel och finna honom där sammanfatta sina argument på följande sätt: "Men hufvudsaken af det vi tala är, att vi hafva en sådan öfverstepräst, som sitter på högra sidan af Majestätets tron i himmelen, en tjänare i helgedamen och i det sannskyldiga tabernaklet, hvilket Herren har uppfört och ingen människa." Kan någon hysa det ringaste tvifvel om, att det nya förbundets helgedom amtalas i denna text? Här åsyftas tydligen helgedomen i det första förbundet. Den var uppförd af en människa - den upprättades af Mose; men nya förbundets helgedom har Gud själf uppfört och ingen människa. Den förra var det rum, i hvilket de jordiska prästerna utförde sin tjänstgöring; den senare är det rum, i hvilket Kristus, det nya förbundets Öfverstepräst, utför sin tjänstgöring. Den förra var på jorden och benämndes mycket passande af Paulus för en jadisk helgedom; den senare är i himmelen.

Denna åsikt understödes vidare af det faktum, att den helge. dom, som upprestes af Mose, icke var den ursprungliga byggnaden utan byggdes efter ett mönster. Den stora urbilden existerade på någon annan plats. Den helgedom, Mose upprättade, var blott en afbild. Låt oss uppsöka några af de föreskrifter, som Herren gifver honom angående denna punkt: "Tabernaklet och alla dess tillbehör skolen I göra alldeles efter de mönsterbilder, som jag visar dig" (2 Mos. 25: 9). "Och se till, att du gör detta efter de mönsterbilder, som blifvit dig visade på berget I" (Vers 40.) Läs detsamma i 2 Mos. 26:30; 27:8; Apg.7:44.

Af hvad var den jordiska helgedomen en förebild eller sinnebild? Svar: Af det nya förbundets helgedom, "det sannskyldiga tabernaklet, hvilket Herren har uppfört och ingen människa." Det förhållande, som det första förbundet står i till det andra helt igenom, är såsom förebild till motbild. Dess offringar voro förebilder af denna förbundstids större offer; dess präster vore förebilder af vår Herre i hans mera fullkomliga prästämbete; deras tjänstgöring utfördes såsom en skugga och afbild af vår Öfversteprästs tjänstgöring därafvan; och den helgedom, som de tjänstgjorde i, var en förebild af den sanna helgedomen i himmelen, hvar vår Herre förrättar sin tjänstgöring.

Alla dessa fakta äro tydligen framställda i några verser i brefvet till ebreerna. Kap. 8: 4, 5: "Om han [Kristus] nu vore på jorden, så vore han icke ens präst, då präster där finnas, som frambära gåfvorna efter lagen och som tjäna en afbild och skugga af det himmelska, såsom för Mose vardt uppenbaradt, när han skulle förfärdiga tabernaklet, ty se till, säger han, att du gör allt efter den förebild, som blifvit dig visad på berget." Detta vittnesbörd visar, att de judiska prästernas tjänstgöring var en skugga af Kristi prästämbete; och det vittnesbörd, som Paulus framlägger för att bevisa detta, är den föreskrift, Gud gaf Mose att göra tabernaklet efter den förebild, som blef honom visad på berget. Detta identifierar tydligen denna förebild, det sannskyldiga tabernaklet i himmelen, där vår Herre tjänar och hvilken framställes tre verser förut.

Paulus säger vidare i kap. 9: 8, 9: "Hvarmed den Helige Ande gifver tillkänna, att vägen till helgedomen [i grekiskan står detta ord i flertal, heliga rum] ännu icke är uppenbarad, så länge det första tabernaklet ännu har bestånd, hvilket är en sinnebild för den nuvarande tiden" o. s. v. Medan. det första tabernaklet stod och det första förbundet var gällande, förrättades naturligtvis icke tjänstgöringen i det mera fullkomliga tabernaklet, ej heller utfördes verket i det nya förbundet. Men när Kristus kom såsom en öfverstepräst för det tillkommande goda, när det första tabernaklet hade uppfyllt sitt ändamål och det första förbundet hade upphört, då ingick Kristus, sedan han hade blifvit upphöjd till Majestätets tron i himmelen, såsom tjänare i det sannskyldiga tabernaklet, genom sitt eget blod (vers 12) "i helgedomen [äfven här står ordet i pluralis i grekiskan, heliga rum], sedan han vunnit en evig förlossning." Det första tabernaklet var därför en sinnebild af dessa himmelska heliga rum för den dåvarande tiden.

Skulle något vidare vittnesbörd behöfvas, kan vers 23 anföras, i hvilken han talar om det jordiska tabernaklet med dess afdelningar och tillbehör, såsom afbilder alf himmelska ting; och vers 24, i hvilken han kanar helgedomen [gr. heliga rum]; som är gjord med händer, d. ä. det tabernakel, som upprättades af Mose, en motbild till det sannskyldiga.

Denna åsikt bekräftas än vidare genom Johannes' vittnesbörd. Bland de föremål, som han tilläts att beskåda i himmelen runnos sju brinnande eldslampor framför tronen (Upp. 4: 5 ; äfven ett rökelsealtare och ett gyllene rökelsekar (kap. 8: 3) ; vidare såg han Guds förbunds ark (kap. 11: 19) - allt detta i rörbindelse med Guds tempel i himmelen. (Upp. 11: 19; 15: 8.) Hvarje bibelläsare skall genast igenkänna dessa föremål såsom helgedomens tillhörigheter. De gjordes för helgedomens räkning och tillhörde endast den för att användas i den tjänstgöring, som var förbunden med densamma. Enär de icke hade existerat utan helgedomen, så kunna vi veta, att hvarhelst vi finna dem där är äfven en helgedom. Det faktum, att Johannes såg dessa saker i himmelen i närvarande förbundstid, visar, att sjäfva helgedomen existerar där och att han tilläts att beskåda den med egna ögon.

Hur ogärna man än vill medgifva, att det finnes en helgedom i himmelen, så är likväl det vittnesbörd, som blifvit framställdt, tillräckligt att bevisa detta faktum. Paulus säger, att Moses tabernakel var helgedomen under det första förbundet.

Mose skrifver om, huru Gud på berget visade honom en förebild, efter hvilken han skulle göra detta tabernakel. Paulus vittnar igen, att Mose gjorde det enligt förebilden och att förebilden var det sannskyldiga tabernaklet i himmelen, hvilket Herren uppförde och ingen människa, och att det tabernakel, som upprättades med händer, var en trogen sinnebild eller framställning af det himmelska. Och slutligen, som bekräftelse på Pauli uppgift, att denna helgedom är i himmelen, tillägger Johannes, såsom varande ett ögonvittne, det vittnesbördet, att han hade sett den där. Hvad mera kunde man begära? Kunna vi verkligen göra oss något vidare begrepp därom?

Så långt frågan angående hvad som utgör helgedomen, beträffar, hafva vi denna sak i ett harmoniskt helt framför oss. Bibelns helgedom - må alla lägga märke till det, och den, som kan, bestrida det - består, först, af det förebildliga tabernakel, som började vid israeliternas utgång ur Egypten och var helgedomen i första förbundet; och för det andra af det sannskyldiga tabernaklet i himmelen, af hvilket det förra var en förbild och som är helgedomen i det nya förbundet. Dessa äro oskiljaktligt förbundna med hvarandra såsom förebild och motbild. Från motbilden gå vi tillbaka till förebilden, och från förebilden föras vi på ett naturligt och oundvikligt sätt framåt till motbilden.

Vi hafva sagt, att Daniel med uttrycket helgedomen genast skulle förstå sitt folks helgedom i Jerusalem; och så hade hvem som helst i den förbunds tiden uppfattat det. Men har förklaringen i Dan. 8: 14 verkligen afseende på den helgedomen? Det beror på den tid, hvilken den tillhör. Alla förklaringar angående helgedomen, hvilka hafva sin tillämpning på gamla förbundstiden, hafva naturligtvis afseende på helgedomen i den förbunds tiden; och alla de förklaringar, hvilka hafva sin tillämpning på denna förbundstid, måste hafva afseende på helgedomen i denna förbundstid. I händelse de 2,300 dagarna, vid hvilkas slut helgedomen skulle blifva renad, upphörde i förra förbundstiden, var den helgedom, som skulle renas, den tidens helgedom. Men om de räcka ända ned i denna förbundstid, så är den omtalade helgedomen denna förbundstids helgedom - den himmelska helgedomen i det nya förbundet. Detta är en punkt, som kan bestämmas genom vidare bevisningsgrunder för de 2,300 dagarnas tillämpning; och dessa skola återfinnas i anmärkningar öfver Dan. 9: 24, hvarest ämnet angående tiden vidare upptages och förklaras.

Hvad vi hitintills hafva sagt angående helgedomen, har endast varit underordnadt själfva hufvudfrågan i profetian. Frågan har afseende på dess rening. Intill 2,300 dagar, då skall helgedomen renas [eng. Bib.; en svensk öfvers. säger: "åter vigd varda," en annan: "skall rätt ske åt"]. Men det var nödvändigt, att först afgöra, hvaraf helgedomen bestod, innan vi kunde förståndigt undersöka frågan angående dess rening.

Sedan vi nu hafva utrönt, hvaraf helgedomen består, kan frågan angående dess rening och huru denna utföres, snart blifva afgjord. Vi hafva redan visat, att hvad Bibelns helgedom än består af, måste den hafva någon viss tjänst förbunden med sig, hvilken kallas dess vigning eller rening. Bibeln innehåller ingen berätte"lse om någon förrättning af detta slag, som har afseende på denna jord, Kanaans land eller församlingen; och detta är ett godt bevis för att intet af dessa föremål utgör helgedomen; men det finnes en sådan tjänst förbunden med det föremål, vi hafva framställt såsom helgedomen, och hvilken, så väl med hänsyn till den j ordiska byggnaden som det himmelska templet, benämnes dess vigning eller rening.

Ogillar läsaren den tanken, att det i himmelen finnes någon ting, som skulle behöfva renas? Är detta det hinder, som står i vägen för antagandet af den här framställda åsikten? Då är icke hans polemik med detta verk utan med Paulus, som uttryckligen bekräftar detta faktum. Men innan motståndaren sätter sig mot Paulus, bedja vi honom göra en grundlig undersökning angående beskaffenheten af denna rening, emedan han är här otvifvelaktigt utsatt för ett missförstånd. I följande tydliga uttryck framställer Paulus för oss reningen af den jordiska såväl som den himmelska helgedomen: "Och nästan alt renas enligt lagen med blod, och utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse. Alltså var det nödvändigt, att afbilderna af de himmelska tingen med sådant renas, men de himmelska tingen själfva med bättre offer än dessa" (Ebr. 9: 22,23). I ljuset af föregående bevisningsgrunder kan man omskrifva detta ställe på' följande sätt: "Alltså var det nödvändigt, att tabernaklet, som uppsattes af Mose, med dess heliga kärl, hvilka voro afbildningar af det sann skyldiga tabernaklet i himmelen, skulle renas med kalfvars och bockars blod; men de himmelska tingen själfva, helgedomen i denna förbundstid, det sannskyldiga tabernaklet, som Herren har uppfört och ingen människa, måste renas med bättre offer än dessa, nämligen med Kristi blod."

Nu fråga vi: H vad är beskaffenheten af denna rening, och på hvad sätt skall den utföras? Enligt de just citerade orden från Paulus utföres den förmedelst blod. Reningen är därför icke en rening från några yttre orenligheter; ty för en sådan handling brukar man icke blod. Detta betraktande borde tillfredsställa motståndaren med hänsyn till de himmelska tingens rening. Det faktum, att Paulus talar om himmelska ting, som skulle blifva renade, bevisar icke på något sätt, att det finnes någon fysisk orenhet i himmelen; ty det är icke en sådan rening, som han talar om här. Det af Paulus anförda skälet, hvarför denna rening måste utföras med blod, är, emedan "utan blodsutgjutelse sker ingen förlåtelse."

Förlåtelse, d. ä. syndens aflägsnande, är alltså det verk, som skall utföras. Reningen är icke en fysisk rening utan en rening från synd. Men huru kommo synder i förbindelse med helgedomen, vare sig den jordiska eller den himmelska, så att den måste blifva renad från synden? Denna fråga besvaras genom tjänstgöringen, som står i förbindelse med förebilden, till hvilkens betraktande vi nu vända oss.

Slutkapitlen i andra Mosebok innehålla en berättelse om den jordiska helgedomens sammansättning och om anordningen af den tjänst, som var förbunden därmed. Tredje Mosebok inledes med en skildring af tjänstgöringen, som skulle utföras där. Allt, som vi hafva för afsikt att uppmärksamma här, är en särskild del af tjänsten, hvilken utfördes på följande sätt: Den person, som hade begått någon synd, förde sitt offer till tabernaklets dörr. Han lade sin hand på detta offerdjurs hufvud, och, såsom vi ganska säkert kunna förstå häraf, bekände sin synd öfver det. Genom denna uttrycksfulla handling gaf han tillkänna, att han hade syndat och förtjänade döden men att han invigde offret i sitt ställe och öfverförde sin brottslighet på det. Med sin egen hand (hvad måste väl hans känslor harva varit?) tog han sedan på grund af denna synd lifvet af sitt offer. Lagen fordrade öfverträdarens i följd af hans olydnad; kroppens lif är i blodet (3 Mos. 17: 11, 14); därför kan ingen förlåtelse ske utan blodsutgjutelse; ty lagen fordrar lifvet, och dess fordran blir därmed tillfredsställd. Offrets blod, som representerade ett förverkadt lif och alltså bar i sig syndarens skuld, upptogs sedan af prästen och framfördes inför Herren.

Öfverträdarens synd blef sålunda, genom hans bekännelse såväl som genom offrets dödande och prästens tjänstgöring, öfvcrförd från honom själf till helgedomen. Det ena offret efter det andra framfördes sålunda af folket; dag efter dag fortgick verket; och sålunda blef helgedomen oupphörligen mottagningsrummet för menighetens synder. Men härmed var det icke slut med dessa synder. Den sammanhopade synden bortskaffades genom en särskild tjänst, som kallas helgedomens rening. I förebilden upptog denna tjänst en dag i året; och den tionde dagen i den sjunde månaden, på hvilken den förssig gick, kallades försoningsdagen. På denna dag, medan hela Israel afstod från sitt arbete och ödmjukade sina själar, framförde prästen två getabockar och ställde dem inför Herren vid ingången till församlingshyddan. Sedan drog han lott om de två bockarna - en lott .åt Herren och den andra åt Asasel. Den getabock, på hvilken Herrens lott föll, blef därefter dödad, och dess blod inbars af prästen i det allra heligaste i helgedomen och stänktes på nådastolen. Denna dag var den enda under året, på hvilken han tilläts att ingå i detta rum. Sedan hån kommit ut, skulle han lägga båda sin händer på den lefande bockens hufvud och bekänna öfver den alla Israels barns missgärningar och alla deras öfverträde1ser i alla deras synder; och sedan han sålunda hade lagt dessa på bockens hufvud (3 Mos. 16: 21), skulle han, genom någon man, som var till hands, släppa den fri ut i öknen. Denna getabock fördes ut till ett obebodt land, ett land för skilsmässa eller glömska, att aldrig mer återkomma till Israels läger, och folkets synder skulle därefter ej mera ihågkommas. Denna tjänst utfördes i ändamål att rena folket såväl som helgedomen och dess heliga tillbehör från synd. (Läs 3 Mos. 16: 30, 33.) Genom detta förfaringssätt bortskaffades synden, ehuru endast figurligt; ty detta verk var förebildligt.

Den läsare, för hvilken dessa åsikter äro nya, skall måhända med någon förvåning .nu voro färdig att fråga, hvad detta egendomliga förfaringssätt möjligtvis kunde förebilda, hvad som finnes i denna förbundstid som motbild däraf. Vi svara: Ett liknade verk i Kristi prästerliga tjänst, såsom Paulus tydligen lär. Sedan han i Ebr. 8: de kap. har omtalat, att Kristus är en tjänare i det sannskyldiga tabernaklet, helgedomen i himmelen, säger han bl. a. att prästerna på jorden "tjäna en afbild och skugga af det himmelska." Med andra ord, de jordiska prästernas ämbete var en skugga, ett exempel, en riktig framställning af Kristi prästerliga tjänst därofvan så långt det kunde utföras af dödliga människor. Dessa präster tjänade i båda afdelningarna af det jordiska tabernaklet. Kristus förrättar därför äfven sin prästerliga tjänst i båda af delningarna af det himmelska templet; ty detta tempel har två afdelningar, eljest vore det icke riktigt representeradt af det jordiska. Och vår Herre förrättar sin tjänst ,i båda, ty annars vore icke prästernas tjänst på jorden en skugga af hans verk. Men Paulus påstår bestämdt, att han tjänstgör i båda afdelningarna; ty han säger, att han har ingått i helgedomen [grek. τα άγια (ta hagia) de heliga platserna] genom sitt eget blod. Ebr. 9: 12. Kristus utför därför i sin tjänst i det himmelska templet ett verk, som motsvarar det, hvilket utfördes af prästerna i båda afdelningarna af den jordiska byggnaden. Men förrättningen i den andra afdelningen, det allraheligaste, var ett särskildt verk för att afsluta det årliga tjänsteskiftet såväl som att rena helgedomen. Därför måste Kristi tjänstgöring i den andra afdelningen af den himmelska helgedomen voro ett verk af samma beskaffenhet och utgöra den helgedomens rening.

Likasom folkets synder genom offren i den förra förbundstiden figurligen öfverfördes af prästerna till den jordiska helgedomen, hvarest prästerna tjänstgjorde, likaså hafva alltid, sedan Kristus uppfor för att blifva vår medleare i sin Faders närvaro synderna af alla, som uppriktigt sökt förlåtelse genom honom, blifvit öfverförda till den himmelska helgedomen, där han tjänstgör. Om nu Kristus bokstafligen med sitt eget blod tjänstgör för oss i de himmelska heliga platserna, eller om han blott gör det genom kraften af dess förtjänster, behöfva vi icke här undersöka. Det är tillräckligt att säga, att hans blod har blifvit utgjutet och att man genom detta blod försäkras om syndernas förlåtelse i verklighet, då denna endast figurligen erhölls genom kalfvars och bockars blod i den förra förbundstiden.' Men likväl hade de offren ett verkligt värde i detta afseenc1e: de betecknade tro på ett verkligt offer, som skulle komma; och på detta sätt hade de, hvilka framförde dem, lika mycket' intresse i Kristi verk som de hvilka komma till honom genom tron i den närvarande förbunds tiden.

Detta ständiga öfverförande af synder till den himmelska helgedomen - och om de icke öfverföras på detta sätt vill nå i ljuset af förebilderna och i harmoni med Pauli talesätt, förklara för oss naturen af Kristi nu pågående verk för vår skull? - detta ständiga öfverförande af synder gjorde den himmelska helgedomens rening nödvändig af samma skäl, som fordrade den jordiska helgedomens rening.

Vi måste här närmare betrakta en viktig skillnad mellan de två tjänsterna. I det jordiska tabernaklet fulländades ett fullkomligt kretslopp af tjänsten hvarje år. Under tre hundra femtio dagar, i judarnas vanliga år, försiggick tjänsten i den första afdelningen. En enda dags tjänst i det allra heligaste fulländade det årliga kretsloppet. Sedan började tjänstgöringen på nytt i det heliga och försiggick där, tills en annan försonings dag. afslutade den årliga tjänsten. Detta ständiga upprepande af tjänsten år efter år, var nödvändigt på grund af den korta lefnadsbanan af dödliga präster. Men ingen sådan nödvändighet existerar med hänsyn till vår gudomlige Herre, som alltid lefver för att bedja för oss. (Se Ebr. 7:23-25.) I stället för att upprepas år efter år är ett enda härligt kretslopp föreskrifvet tjänsten i den himmelska helgedomen, i hvilket den försiggår och afslutas för att aldrig mer upprepas.

Ett års kretslopp af tjänsten i den jordiska helgedomen föreställde hela tjänstförrättningen i helgedomen därofvan. I förebilden var helgedomens rening det korta slutverket i den årliga tjänsten. I motbilden måste helgedomens rening utgöra slutverket af vår store Öfversteprästs, Jesu Kristi, prästämbete i det himmelska tabernaklet. Då helgedomen skulle renas i förebilden, ingick öfversteprästen i det allraheligaste för att tjänstgöra inför Gud framför hans förbundsark. När tiden kommer för helgedomens rening i motbilden, inträder vår Öfverstepräst, på ett liknande sätt, i det allraheligaste för att afsluta sitt verk såsom förespråkare för människosläktet. Vi förklara med all öfvertygelse, att man icke kan komma till någon annan slutsats angående detta ämne utan att göra våld på Guds heliga ord.

Läsare, erkänner du vikten af detta ämne? Börjar du att begripa, hvilket föremål af intresse för hela världen Guds helgedom är? Inser du, att hela återlösningsverket har sin medelpunkt där och att när detta verk är fullgjordt, är pröfningstiden slut; de frälstas och de förlorades öden äro då för evigt afgjorda? Inser du, att helgedomens rening är ett kort och speciellt verk, genom hvilket den stora planen blir för evigt fulländad? Erkänner du äfven, att i händelse det kan bestämmas, när detta reningsverk tager sin början, det blir ett högtidligt erkännande inför världen, att återlösningens sista stund har kommit och att den med hastiga steg går sin fulländning till mötes. Det är profetians uppgift att påpeka detta. Den skall förkunna begynnelsen af detta viktiga verk. "Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helgedomen komma till sin rätt igen."

Innan vi inlåta oss i någon undersökning angående naturen och tillämpningen af dessa dagar, kunna vi ganska säkert antaga den åsikten, att de räcka till den himmelska helgedomens rening, ty den jordiska skulle renas hvart år; och det skulle voro ett meningslöst prat, om vi ansåge, att profeten sade, att vid slutet af de 2,300 dagarna, en tidsperiod af endast litet öfver sex år i längd, om vi taga dem bokstafligt, skulle en händelse inträffa, som måste regelbundet försiggå hvarje år. Den himmelska helgedomen är den plats, i hvilken utslaget i hvarj e persons sak fälles. Fortgången af verket därstädes är af särskild vikt för människosläktet att veta. Med hvilket allvar och hvilken ängslan skulle icke folket gifva dessa ämnen den mest sorgfälliga och andaktsfulla undersökning, om man förstode deras förhållande till eviga intressen. I utläggningen af de 2,300 dagarna, som vi komma till i kap. 9:20 o. f., ämna vi visa, vid hvilken tidpunkt de upphörde och när det högtidliga reningsverket i den himmelska helgedomen började.

VERS. 15, 16. När nu jag, Daniel, hade sett denna syn och sökte att förstå den, fick jag se en som såg ut såsom en man stå framför mig. Och midt öfver Ulai hörde jag rösten af en människa, som ropade och sade: Gabriel, uttyd synen för denne.

Vi komma nu till en utläggning af synen. Först omtalas DanieIs ängslan och försök att få upplysning om dessa saker. Han sökte att förstå dem. De som hafva ägnat profetiska ämnen sorgfällig och allvarlig uppmärksamhet äro visserligen icke likgiltiga i sådana saker. Blott sådana, hvilka befinna sig öfver ett kostbart lager af ädla metaller, men icke veta, att en guldgrufva ligger under deras fötter, kunna fortgå i likgiltighet. Genast framträdde inför profeten en som liknade en man. Texten säger icke, att det var en man, såsom några, hvilka önska bevisa, att änglar äro döda människor och hvilka hänvända sig till sådana texter som denna för bevis, gärna önska, att vi skulle antaga. Den säger: "en som såg ut såsom en man," hvarigenom vi tydligen kunna förstå, att det var en ängel i mänsklig skepnad. Och han hörde rösten af en människa; d. ä. rösten af en ängel, liksom af en människa, ropa. Den befallning, som gafs, var att uttyda synen för Daniel. Denna befallning riktades till Gabriel, ett namn, som betyder "den mäktige." Han fortsätter sin undervisning till Daniel i nionde kapitlet. Under den nya förbundstiden blef han ålagd att förkunna Johannes döparens födelse för dennes fader Sakarias (Luk. 1: 11) och äfven Messias' födelse af jungfru Maria (vers 26). Han framställde sig själf inför Sakarias med följande ord: "J ag är Gabriel, som står inför Gud." Detta visar, att han var en ängel af hög rang och öfverlägsen värdighet; men den som tilltalade honom, stod tydligen öfver honom i rang och hade makt att befalla och hafva uppsikt öfver Gabriels handlingar. Det är troligt, att denne icke var någon annan än öfverängeln Mikael, Kristus, ty han och Gabriel allena hade kunskap om de saker, som meddelades till Daniel. (Läs kap. 10: 21.)

VERS. 17-19. Då kom han intill platsen, där jag stod; men jag blef förskräckt, när han kom, och föll ned på mitt ansikte. Och han sade till mig: Gif akt härpå, du människobarn; ty synen syftar på ändens tid. Medan han så talade med mig, låg jag i vanmakt, med mitt ansikte mot jorden; men han rörde vid mig och reste mig upp igen. Därefter sade han: Se, jag vill kungöra för dig, hvad som skall ske, när vreden lider mot slutet; ty på ändens tid syftar detta.

Under liknande förhållanden föll Johannes ned för en ängels fötter men endast för att tillbedja (Upp. 19: 10; 22: 8). Daniel' tyckes hafva blifvit helt och hållet öfverväldigad af det himmelska sändebudets majestät. Han föll ned på sitt ansikte mot jorden, troligen som om han fallit i sömn. Ängeln lade varsamt sin hand på honom för att ingifva honom mod - huru många gånger dödliga hafva blifvit uppmamde af himmelska väsen att icke frukta - och för att uppresa honom från hans hjälplösa ställning. Med en allmän uppgift, att änden skulle inträffa vid den bestämda tiden och att han ville lära honom. hvad som skulle ske, när vreden lider mot slutet, gör han en början till sin uttydning af synen. Vi förstå, att "vreden" !sträcker sig öfver en viss tidsperiod. H vilken tid? Gud sade till sitt folk Israel, att han skulle utgjuta öfver dem sin förtrytelse och sin vrede för deras ogudaktighets skull; och han gaf följande befallning angående den slagne, gudlöse fursten i Israel: "Tag af dig hufvudbindeln, lyft af dig kronan. . . . Omstörtas, omstörtas, omstörtas skall detta af mig; också detta skall voro utan bestånd, till dess han kommer, som har rätt därtill, den som jag har gifvit det åt" (Hes. 21:25-27,31).

Detta är tiden för Guds vrede öfver hans förbunds folk; den tidrymd, under hvilken helgedomen och härskaran skulle lämnas till förtrampning. Hufvudbindeln bortlades och kronan af togs, då Israel underlades det babyloniska riket. Det omstörtades sedan af mederna och perserna, vidare af grekerna och slutligen af romarna, hvilka omstörtningar motsvara de tre gånger ordet upprepas af profeten. Judarna hade då förkastat Kristus och skingrades följaktligen snart i alla länder på jorden; och det andliga Israel har sedan intagit den verkliga sädens rum, men det är de jordiska makterna underdånigt och skall så förblifva, till dess Davids tron återupprättas - tills han, som är den rättmätige arfvingen, Messias, Fridsfursten, skall komma, då den skall tillfalla honom. Först då skall Guds vrede hafva upphört. Ängeln ämnar nu att för Daniel kungöra, hvad som skall ske vid slutet af denna period.

VERS. 20-22. Väduren, som du såg, han med de två hornen, betyder Mediens och Persiens konungar. Men bocken är J avans konung, och det stora hornet i hans panna är den förste konungen. Men att det brast sönder, och att fyra andra uppstod o i dess ställe, det betyder, att fyra riken skola uppstå af hans folk, dock icke jämlika med honom i kraft.

Samma ord, som lärjungarne en gång talade till Herren, kunna här användas om den ängel, som talade till Daniel: "Se, nu talar du öppet och säger inga förtäckta ord." Uttydningen af synen gifves i så tydligt språk, som någonsin kan begäras. (Se vers. 3-8.) Det utmärkande kännetecknet på det persiska världsväldet, föreningen af de två nationer, af hvilka det bestod, finna vi i de två hornen på väduren. Grekland uppnådde sin största ära såsom en enhet under befälet af Alexander den store, en så beryktad härförare, som världen någonsin sett. Denna del af dess historia föreställes hos getabocken af det stora hornet, som representerade Alexander den store. Efter hans död sönderföll riket i smådelar, men dessa blefvo genast förenade i fyra stora delar, som representeras genom getabockens fyra horn, hvilka uppkom mo i stället för det första, som afbröts. Ingen af dessa delar besatt det ursprungliga konungarikets styrka. Dessa historiska vägmärken, angående hvilka historieskrifvarne författat hela band, hafva af Bibelns inspirerade skribenter här återgifvits för oss i skarpa konturer med endast några få penndrag.

VERS. 23-25. Och vid slutet af deras välde när öfverträdarna hafva fyllt sitt mått, skall en fräck och arglistig konung uppstå; han skall blifva stor i kraft, dock icke jämlik med den förra i kraft; och han skall komma åstad så stort fördärf, att man måste förundra sig; och han skall lyckas väl och så fullborda sitt uppsåt. Ja, han skall fördärfva många och Jämväl de heligas folk. Därigenom att han är så klok, skall han lyckas sa val med sitt svek; han skall föresätta sig stora tina- oförtänkt skall han fördärfva många. Ja, mot furstarnas furste skall föresätta sig upp, men utan människohand skall han då varda krossad.

Detta rike efterföljer de fyra delarna af getabocks riket i de sista dagarna af deras herravälde. Det är naturligtvis denna makt, som framställes under symbolen af det lilla hornet i den nionde och de följande verserna. Man behöfver endast tillämpa detta på Rom, såsom är antydt i anmärkningarna öfver vers 9, så är alltsammans harmoniskt och klart.

"En fräck och arglistig konung." Då Mose omtalar den bestraffning, som judarna skulle erhålla af denna makt kallar han den "ett folk med grym uppsyn" (5 Mos. 28: 49, 50): Intet folk, uppställdt i slagordning, företedde ett fruktansvärdare uvseende än romarna. I samma bibelställe säger Mose: "Ett folk, hvars språk du icke förstår." Detta visar, att Rom här åsyftas, ty detta kunde icke sägas angående babylonierna, perserna och grekerna, enär de kaldeiska och grekiska språken voro till mer eller mindre utsträckning brukade i Palestina men icke det latinska språket.

"Vid slutet af deras välde, när öfverträdarna hafva fyllt sitt mått." Förbindelsen mellan Guds folk och dess förtryckare I1ttlles fortfarande i sikte. Det var på grund af folkets öfverträdelser det fördes i fångenskap. Och dess ständiga syndande bragte upprepade gånger allt svårare straff. Vid ingen tid voro judarna, såsom en nation, mera moraliskt fördärfvade, än vid den tid, då de komma under romarnas herravälde.

"Han skall blifva stor i kraft, dock icke jämlik med den förre i kraft." Romarnas framgång måste till stor del tillskrifvas den hjälp, de erhöllo från sina bundsförvanter, samt fejderna bland deras fiender, hvilka omständigheter de alltid stodo färdiga att vända till sin fördel.

"Han skall komma åstad så stort fördärf, att man måste förundra sig." Herren hade låtit tillsäga judarna genom profeten Hesekiel, att han skulle lämna dem i människors händer, som voro mästare att fördärfva. Huru betydelsefull är icke en sådan förutsägelse, och huru noga den slår in på romarna! Vid intagandet af Jerusalem dödade de 1,100,000 judar och toga 97, 000 till fånga. Till sådan utsträckning fördärfvade de detta en gång mäktiga och heliga folk. .

Och hvad de icke kunde vinna genom styrka, erhöllo de genom slughet. Deras smicker, bedrägerier och bestickningar voro lika ödesdigra i sina följder som deras krigslarm. Och i en af sina landshöfdingar satte Rom sig slutligen upp mot furstarnas Furste när det lät förkunna dödsdomen öfver Jesus Kristus. "Men utan människohand skall han då varda krossad," är ett ut tryck, som visar, att förgörandet af denna makt och krossandet af belätets fötter i andra kapitlet är en och samma händelse.

VERS. 26,27. Och synen angående aftnarna och morgnarna, hvarom nu är taladt, är sanning. Men göm du den synen, ty den syftar på en aflägsen framtid. Men jag, Daniel, blef maktlös och låg sjuk en tid. Sedan stod jag upp och förrättade min tjänst hos konungen; och jag var häpen öfver synen, men ingen förstod den.

Synen angående aftnarna och morgnarna är synen angående de 2,300 dagarna. Vid underrättelsen om den långa tidrymd af förtryck och de många olyckor, som skulle drabba Daniels folk, greps han af en sådan förskräckelse, att han blef maktlös och var sjuk en tid. Han förundrade sig öfver synen, men förstod den icke. Hvarför uppfyllde icke Gabriel hela sitt uppdrag denna gång att förklara synen för Daniel? Emedan Daniel hade hört så mycket nu, att han icke kunde tåla mer. Vidare upplysningar blefvo därför uppskjutna till en annan lämplig tid.