VERS. 1,2. I Darejaves', Ahasveros' sons, första regeringsår -.hans som var af medisk släkt, men som hade blifvit upphöjd till konung öfver kaldeernas rike - i dennes första regeringsår kom jag, Daniel, att i skrifterna lägga märke till det antal år, som Herren hade angifvit för profeten Jeremia, då han sade, att han ville låta sjuttio år gå till ända, medan Jerusalem låge öde.

DEN syn, som är upptecknad i föregående kapitel, sågs af Daniel i Belsassars tredje regeringsår, 538 f. Kr. De händelser, som omtalas i detta kapitel, inträffade i Dadus' första regeringsår. Emellan händelserna i åttonde kapitlet och de, som skildrias i detta, ligger följaktligen en tidrymd af mindre än ett år. Fastän Daniel var premierminister i det förnämsta riket på jorden och följaktligen öfverhopadmed omsorger och bördor, lät han likväl icke detta beröfva honom förmånen af att vända sin uppmärksamhet till de ämnen, samvaro af högre vikt, nämligen Guds afsikter, såsom han hade uppenbarat dem genom sina profeter. Genom forskning i Jeremias skrifter fann han, att Gud skulle hålla sitt folk i fångenskap sjuttio år. Denna förutsägelse återfinnes i Jer. 25: 12; 29: 10. Kännedomen om dessa skrifter och det bruk, som gjordes af dem, visa, att Jeremia redan tidigt ansågs som en af Guds. Ande ingifven profet; i annat fall kunde de ej hafva blifvit så snart samlade och så vidsträckt afskrifna. Fastän Daniel under flera år lefde samtidigt med Jeremia, ägde han likväl en afskrift af hans verk, hvilken han förde med sig i fångenskapen; och ehuru han själf var en stor profet, försummade han likväl icke att sorgfälligt studera sådana saker, som Gud hade uppenbarat för and[a af sina tjänare. Enär de sjuttio åren af fångenskapen började år 606 f. Kr., förstod Daniel, att de nu nalkades sitt slut och att Gud äfven hade börjat uppfyllelsen af profetian genom att omstörta det babyloniska riket.

VERS 3. Då vände jag mitt ansikte till Herren Gud med ifrig bön och åkallan och fastade därvid i säck och aska.

Det faktum, att Gud har gifvit oss löften, frigör oss icke från plikten att bedja honom om deras uppfyllelse. Daniel kunde väl hafva resonerat sålunda: Gud har lofvat att befria sitt folk vid slutet af de sjuttio åren, och han skall uppfylla sitt löfte; jag behöfver därför icke bekymra mig alls om denna sak. Daniel kom likväl icke till en sådan slutsats. Då tiden närmade sig för uppfyllelsen af Guds ord, började han alltså att söka Herren af hela sitt hjärta. Hur allvarligt gjorde han icke detta, till och med genom fasta, i säck och aska! Detta inträffade sannolikt samma år, han kastades i lejongropen; och den bön, som här är upptecknad, var kanhända hufvudinnehållet af den anhållan, som han uppsände till Herren tre gånger om dagen utan hänsyn till de orättfärdiga lagar, hvilka hade blifvit utfärdade att förhindra honom.

VERS 4. J ag bad till Herren, min Gud, och bekände och sade: Ack, Herre, du store och fruktansvärde Gud, du som håller förbund och bevarar nåd mot dem som älska dig och hålla dina bud!

Här hafva vi början till Daniels märkvärdiga bön - en bön, som uttrycker en sådan förödmjukelse och hjärteånger, att den, som kan läsa densamma utan att röras, måste voro en känslolös person. Han börjar den med ett erkännande af Guds trohet. Gud underlåter aldrig att uppfylla sina löften till dem, som lyda honom. Judarna försmäktade icke då i fångenskap till följd af någon brist på Guds sida att försvara och uppehålla dem utan endast på grund af sina synder.

VERS. 5-14. Vi hafva syndat och gjort illa och varit ogudaktiga och affälliga; vi hafva vikit af från dina bud och rätter Vi hafva icke hörsammat dina tjänare profeterna, som talade i ditt namn till våra konungar, furstar och fäder och till allt folket i landet. Du, Herre, är rättfärdig, men vi måste blygas, såsom vi nu ock göra, vi Juda män och Jerusalems invånare, ja, hela Israel, både de som bo här nära och .de som bo fjärran i alla andra länder, dit du har fördrifvit dem, darfor att de hafva varit otrogna mot dig. Ja, Herre, vi med våra kunungar, furstar och fäder måste blygas, därför att vi hafva syndat emot dig. Men hos Herren, vår Gud, är barmhärtighet och förlåtelse. Ty vi voro affälliga från honom och hörde icke Herrens, vår Guds, röst, till att vandra i hans. lagar, dem som han förelade oss genom sina tjänare profeterna. Nej, hela Israel öfverträdde din lag och vek af, utan att höra din röst. Därför utgöt sig ock öfver oss den förbannelse, som han hade svurit att sända, och som står skrifven i Moses Guds tjänares, lag; ty vi hade ju syndat mot honom. Han höll sina ord, hvad han hade talat mot oss och mot domarna som dömde oss; och han läto en så stor olycka komma öfver oss, att' ingenstädes under himmelen något sådant har skett, som det som nu har skett i Jerusalem. I enlighet med hvad som står skrifvet i Moses lag kom all denna olycka öfver oss; men ändå sökte vi icke blidka Herren vår Gud, genom att omvända oss från våra missgärningar och akta så din sanning. Därför vakade ock Herren öfver att olyckan drabbade oss; ty Herren, vår Gud, är rättfärdig i alla de gärningar, som han gör, men vi hörde Icke hans röst.

Så mycket af Daniels bön består af en utförlig och ångerfull syndabekännelse. Han rättfärdigar fullständigt Herrens handlingssätt och erkänner, att deras synder äro orsaken till de olyckor, som Gud hade hotat dem med genom sin profet Mose. Daniel gör intet undantag till fördel för sig själf. Ingen själfrättfärdighet röjes i hans bön. Och änskönt han länge lidit för andras synder, i det han uthärdade sjuttio års fångenskap på grund af sitt folks förvillelser, medan han själf lefde ett gudfruktigt Ii f och erhöll stor ära och välsignelse från Herren bringar han inga anklagelser mot någon, utesluter ej någon från Guds välsignelse och beder ej om något öfverseende med sig själf, därför att han är ett offer för andras orättvisa utan han ställer sig på samma ståndpunkt som sitt folk och säger:

Vi hafva syndat, och vi måste blygas. Han erkänner, att hans folk icke hade aktat på de lärdomar, det var Guds af sikt att gifva dem genom dessa motgångar, de hade genom dem ej ledts till omvändelse. Ett uttryck i vers 14 är värdt särskild uppmärksamhet: "Därför vakade ock Herren öfver att olyckan drabbade oss." "Då dom icke strax fälles öfver ondskans gärningar, blifva människornas hjärtan fulla till att göra det onda." Men ingen bör därför tänka, att Herren icke ser eller att han har glömt något. Hans vedergällningar skola säkerligen utan förmildring öfverraska syndaren, som hotas af dem. Han vakar öfver det onda, och på den tid, han anser bäst. passande, skall han bringa det bestämda straffet.

VERS. 15-19. Och nu, Herre, vår Gud, du som förde ditt folk ut ur Egyptens land med stark hand och så gjorde dig ett namn, som är detsamma än i dag.! Vi hafva syndat, vi hafva varit ogudaktiga. Men Herre, låt, för all din rättfärdighets skull, din vrede och förtörnelse vända sig ifrån din stad Jerusalem, ditt heliga berg; ty genom våra synder och genom våra fäders missgärningar hafva Jerusalem och ditt folk blifvit till smälek för alla som bo omkring oss. Och hör nu, du vår Gud, din tjänares bön och åkallan, och låt ditt ansikte lysa öfver din ödelagda helgedom, för Herrens skull. Böj, min Gud, ditt öra härtill och hör; öppna dina ögon och se hvilken förödelse som har öfvergått oss, och se till staden, som är uppkallad efter ditt namn. Ty icke I förlitande på hvad rättfärdigt vi gjort nedlägga vi våra böner inför dig, utan i förlitande på din stora barmhärtighet. O Herre, hör, o Herre, förlåt; o Herre, akta härpå och utför ditt verk utan att dröja - för din egen skull, min Gud, ty din stad och ditt folk äro uppkallade efter ditt namn.

Profeten åberopar Herrens namns ära såsom en orsak, hvarför han önskar, att hans anhållan skulle blifva hörd. Han hänvisar (till israeliternas befrielse ur den egyptiska fångenskapen och det stora rykte, som hade tillfallit Herrens namn för alla de märkvärdiga gärningar, han hade utfört bland dem. Allt detta skulle gå förloradt, om han läte dem omkomma. Mose begagnade sig af samma skäl, då han bad för Israel (se 4 Mos. 14). Härmed menas icke, att Gud låter sig bevekas till handling genom äregiriga bevekelsegrunder eller beröm från människors sida; utan det är behagligt för honom, när hans folk nitälskar för hans ära, när det visar sin kärlek för honom genom att bedja honom handla, icke för deras egen personliga fördel utan för sin egen ära, så att hans namn icke må hädas och smädas bland hedningarna. Daniel beder sedan för staden Jerusalem, .som är uppkallad efter Herrens namn, och för hans heliga berg, som han så högt älskade - beder honom att för sin barmhärtighets skull bortvända sin vrede. Slutligen fästas hans tankar vid helgedomen, Guds egen boning på jorden, och han beder, att dess öde tillstånd må upphöra.

Daniel var förvissad om, att de sjuttio åren af fångenskapen voro nära sitt slut. Från hans hänsyftning på helgedomen är det tydligt, att han så till vida missförstod den viktiga synen i kap. 8, att han antog, det de 2,300 dagarna, vid hvilkas slut helgedomen skulle renas, slutade vid samma tid. Detta missförstånd rättades genast, när ängeln kom för att gifva honom vidare undervisning såsom svar på hans bön.

VERS. 20,21. Medan jag ännu så talade och bad och bekände min egen och mitt folk Israels synd och inför Herren, min Gud, nedlade min förbön för min Guds heliga berg, medan jag alltså ännu så talade i min bön, kom Gabriel till mig, den man, som jag förut hade sett i min syn, då när jag föll i vanmakt; och det var vid tiden för aftonoffret.

Här hafva vi resultatet af Daniels bön. Han afbrytes plötsligt af en himmelsk budbärare. Mannen Gabriel, som åter visade sig i en mans skepnad, såsom han hade gjort i den förra synen, kom fram till honom. En ganska viktig fråga måste vid denna punkt utredas, nämligen om synen i kap. 8 blifvit förklarad och någonsin kunde blifva förstådd. Frågan är: På hvilken syn syftar Daniel genom uttrycket "förut hade sett i min syn"? Det medgifves allmänt, att det är en förut omtalad syn och att ängeln Gabriel måste voro omnämnd i den synen. Vi måste gå längre tillbaka än kap. 9; ty i första delen af detta kapitel, innan Gabriels ankomst omtalas, är endast Danids bön omnämnd. Om vi då genomse de föregående kapitlen, finna vi, att Daniel endast hade tre syner. 1) Uttydningen af Nebukadnessars syn gafs i en syn om natten. (Se kap. 2: 19.) Men någon ängels förmedling i denna sak omtalas icke. 2) Synen i sjunde kapitlet. Denna syn förklarades för Daniel af "en af dem som stodo där," troligen en ängel; men vi upplysas icke om, hvilken ängel det var, ej heller finnes det någonting i den synen, som behöfver vidare uttydning. 3) Synen i åttonde kapitlet. Här finna vi några enskildheter, hvilka visa, att detta är den syn, som åsyftas. a) .Gabriel framställes här för första gången i boken, och detta är också den enda gång han omtalas innan denna händelse. b) Han befalldes att förklara synen för Daniel. c) Vid slutet af förklaringen säger Daniel, att han icke förstod den, hvilket visar, att Gabriel icke hade fullgjort sitt uppdrag vid slutet af det kapitlet. d) Det finnes intet ställe i hela Bibeln, där denna undervisning meddelas, så framt det icke är i nionde kapitlet. Om därför synen i åttonde kapitlet icke är den syn, som åsyftas i nionde kapitlet, så finnes ingen uppteckning om, att Gabriel någonsin åtlydde instruktionerna, som gåfvos honom, eller att synen någonsin blef förklarad. e) Den undervisning, som ängeln nu gifver Daniel, förklarar, såsom vi skola se at de följande verserna, hvad som ej blef utredt i åttonde kapitlet. Dessa begrundanden visa en obestridlig förbindelse mellan Daniels åttonde och nionde kapitel. Denna slutsats skall ytterligare bekräftas, när vi komma till betraktelsen af den undervisning, ängeln gifver:

Vers. 22,23. Han undervisade mig och talade till mig och sade: Daniel, jag har nu begifvit mig hit för att lära dig förstånd. Redan nar du ,begynte din bön, utgick befallning, och jag har kommit för att gifva dig besked, ty du är högt benådad. Så gif nu akt på ordet och akta på synen.

Det sätt, på hvilket Gabriel presenterar sig vid detta tillfälle, visar, att han har kommit för att uppfylla något ofullbordadt uppdrag. Det kan icke voro något mindre än att meddela den undervisning, att "uttyda synen för denne," som är upptecknad i det åttonde kapitlet. "Jag har nu begifvit mig hit for att lära dig förstånd." Enär uppdraget att förklara synen för Daniel, ännu var honom anförtrodt, och enär han i åttonde kapitlet !hade förklarat för Daniel allt, som denne kunde mottaga, och han likväl icke kunde förstå synen, så kommer han nu för att (återupptaga sitt verk och fullborda sin mission. Så snart Daniel började sin innerliga anhållan, utgick en befallning; d. ä. Gabriel blef befalld att besöka Daniel och meddela honom den erforderliga undervisningen. Från den korta tid, det tager att läsa Daniels bön, ned till den punkt, då Gabriel uppträder på scenen, kan läsaren själf göra sig ett begrepp om den hastighet, med hvilken denne budbärare kom från himmelen att besöka denne Guds tjänare. Det är icke underligt, att Daniel säger, att han föranleddes att flyga hastigt eller att Hesekiel jämför rörelserna af dessa himmelska väsen med blixten (Hes. 1: 14). "Gif nu akt på ordet," säger han till Daniel. Hvilket ord? - Uppenbarligen det, som han förut icke förstod, det som är omtaladt i den sista versen i åttonde kapitlet. "Akta på synen!" Hvilken syn? Icke uttydningen af Nebukadnessars stora bildstod, ej heller synen i sjunde kapitlet, ty han hade ingen svårighet med uttydningen af någon af dem; utan synen i åttonde kapitlet, öfver hvilken hans sinne vardt fylldt med tvifvel och förvåning. "Jag har nu begifvit mig hit för att lära dig," sade ängeln. Lära dig med hänsyn till hvad? Troligen med hänsyn till något, om hvilket' han hyste orätta begrepp, och på samma gång någonting, som angick hans bön, emedan det var för att uppfylla denna, som Gabriel utsändes på sin mission vid denna tid.

Men Daniel hade ingen svårighet att förstå, hvad ängeln sade honom angående väduren, getabocken och det lilla hornet, världsrikena Medien-Persien, Grekland och Rom. Ej heller var han misstagen med hänsyn till afslutandet af den sjuttioåriga fångenskapen. Men kärnan i hans bön var med hänsyn till återställelsen af den förstörda helgedomen. Tvifvelsutan hade han kommit till den slutsatsen, att vid änden af den sjuttioåriga fångenskapen skulle tiden inträda för uppfyllelsen af hvad ängeln hade sagt angående helgedomens rening efter de 2,300 dagarna. Han måste nu läras angående detta. Och detta förklarar, hvarför just vid denna tid, 'Så ,snart efter den förra synen, undervisning meddelades honom. Den sjuttioåriga fångenskapen nalkades nu sitt slutt, och Daniel gjorde en felaktig tilllämpning af den undervisning, som han förut hade erhållit af ängeln. Han hade misstagit sig och handlade nu enligt detta misstag; han måste därför icke längre tillåtas blifva okunnig om den egentliga betydelsen af den förra synen. "J ag har nu begifvit mig hit för att lära dig"; "gif nu akt på ordet och akta ,på synen!" Dessa voro de ord, som brukades af samma väsen, hvilket Daniel hade sett i en föregående syn och till hvilket befallningen hade blifvit gifven: "Uttyd synen för denne!" Daniel visste, att uppdraget ännu ej blifvit utfördt. Men nu uppträder denne budbärare och säger: "Jag har nu begifvit mig hit för att lära dig förstånd." Kunde Daniels sinne på ett mera eftertryck1igt sätt blifva' påmindt om synen i det åttonde kapitlet, eller kunde förbindelsen mellan detta och ängelns första besök tydligare visas än genom sådana ord från en sådan person vid en sådan tid? Dessa betraktelser äro tillräckliga att visa, att en förbindelse existerar mellan det åttonde och nionde kapitlet; men detta skall ännu mera visa sig i följande verser.

Ängelns förklaring till Daniel i vers 23 förtjänar att särskildt uppmärksammas: "Ty du är högt benådad," Ängeln bringade denna förklaring direkt från den Högstes tron. Det visade, hvilket anseende, man hyste i himmelen för Daniel. Betänken detta! Himmelska väsen, de högsta i världsalltet Fadern, Sonen och heliga änglar - visade ett sådant anseende och en sådan aktning för en dödlig människa på jorden, att de bemyndigade en ängel att bära ett sådant budskap till honom. Detta är en den största ära, som en dödlig kan få.

Förklaring öfver årtalen.

De 70 veckorna och 2300 dagarna.

Abraham uppnådde en annan ära, när det kunde sägas om honom, att han var "Guds vän"; och Enok en annan när det kunde sägas om honom, att han vandrade med Gud. kunna vi förvärfva oss en sådan ära? Hos Gud finnes intet anseende till person, utan han fäster blott afseende vid karaktären. Om vi kunde tillägna oss dess e mäns dygd och gudaktighet, skulle vi beröra den gudomliga kärleken till ett lika djup. Äfven vi skulle blifva storligen älskade - skulle kallas för Guds vänner och vandra med Gud. Vi måste ock blifva i vår tid hvad de voro i deras. Med hänsyn till den sista församlingen begagnas Upp. 3:20 en språkbild, som utmärker den innerligaste förening .med Gud: "Om någon hör min röst och upplåter dörren, skall jag inga till honom och hålla måltid med honom och han med mig.” Att hålla måltid med Herren utmärker en förtrolighet. som är lika med att voro storligen älskad af honom att vandra med honom eller att voro hans vän. Huru önskvärdt är icke ett sådant förhållande till Gud! Ack, det är vår naturs synder, som afskära oss från ett sådant samfund med honom! O, att vi erhölle nåd att öfvervinna dessa, så att vi finge åtnjuta denna andliga förening här och slutligen ingå i hans närvaros härlighet vid Lammets bröllopsmåltid!

Vers 24. Sjuttio veckor äro bestämda öfver ditt folk och öfver din heilga stad, innan en gräns sättes för öfverträdelsen och synderna få en ande och missgärningen varder försonad och en evig rättfärdighet framhafd, och innan syn och profetia beseglas och en höghelig helgedom blifver smord.

Sådana äro de första ord, som ängeln yttrar till Daniel i det han börjar meddela honom den undervisning, han kommit för att gifva. Hvarför inleder han denna med en tidsperiod? Vi måste åter hänvisa till synen i åttonde kapitlet. Vi hafva sett, att Daniel i slutet af det kapitlet sade, att han icke förstod synen. Några delar af den synen blefvo då tydligen förklarade. Det kunde följaktligen icke hafva varit dessa, som han icke förstod. . Vi fråga därför, hvad det var, Daniel icke förstod, m. a. o., hvilken del af synen icke blef förklarad för honom? I den synen äro fyra framstående föremål framställda: 1) väduren; 2) getabocken; 3) det lilla hornet; 4) de 2,300 dagarna. Symbolerna vad uren, getabocken och det lilla hornet blefvo förklarade: men ingenting sades angående tiden. Detta måste därför hafva varit den punkt, som han icke förstod, och enär han utan en förklaring af denna ej kunde hafva någon nytta af de andra delarna af synen, kunde han lämpligen säga, att han icke förstod synen, så länge denna period lämnades i mörker.

Om denna åsikt .är rätt, så kunna vi helt naturligt förvänta, att ängeln, när han afslutade sin förklaring öfver synen, skulle börja med just den punkt, som han hade lämnat oförklarad, nämligen tiden. Detta bekräftas också i verkligheten. Sedan han på det mest direkta och eftertryckliga sätt vändt Daniels uppmärksamhet till den förra synen och försäkrat honom, att han nu kommit för att undervisa honom angående saken, börjar han just hvar han slutade och säger: "Sjuttio veckor ii ro bestämda öfver ditt folk och öfver din heliga stad."

Men hur visar detta uttryck någon förbindelse med de 2,300 dagarna eller gifver något ljus öfver denna tidsperiod? Vi svara: Uttrycket kunde icke tydligare användas om någonting annat; ty det ord, som här är återgifvet med "bestämda," betyder äfven "afskära"; och det finnes ingen tidsperiod, från hvilken de 490 dagarna kunde afskäras förutom de 2,300 dagarna i den förra synen. Huru direkt och naturligt är icke sammanhanget här! Daniels uppmärksamhet riktas på de 2,300 dagarna, hvilkas betydelse han icke förstod, genom ängelns hänvisning till den förra synen, och därpå säger denne: "Sjuttio veckor äro afskurna." Afskurna från hvad? - Naturligtvis från de 2,300 dagarna.

Man fordrar kanhända bevis för, att ordet "bestämda" har betydelsen af "afskära." Sådana finnas i öfverflöd. Det ebreiska ord, som är sålunda öfversatt, är תתךנ nehhtak. Detta ord definierar Gesenius i sin ebreiska ordbok som följer: "Egentligen, att afskära; figurligen, att dela; och äfven att bestämma, att förordna." I den Kaldeisk-Rabbinska Ordboken af Stockius är ordet "nehhtak" sålunda definieradt: "Scidit, abscidit, conscidit, inseidit, exscidit - att skära, att skära bort, att skära i stycken, att inskära eller gravera, att afskära." Mercerus i sin "Thesaurus" gifver ett exempel på det rabbinska bruket af uttrycket "hhatikah shel basar" - "en bit kött" eller "ett afskuret stycke kött." Han öfversätter ordet såsom det förekommer i Dan. 9: 24, med praecisa est - var afskuren. I den ordagranna öfversättningen af Arius Montanus är det öfversatt med decisa est, var afskuren; i marginalen af samma verk återgifves uttrycket i flertal med det plurala decisae sunt, voro afskurna, som äfven är. ett öfverensstämmande grammatiskt utryck. I latinska öfversättningen af Junius och Tremellius är "nehhtak" (passiv form af "hhathak") återgifvet med decisae sunt, voro afskurna. Äfven i Theodotions grekiska öfversättning af Daniel [hvilken öfvensättning brukas i det vatikanska exemplaret af Septuaginta, emedan den anses för den trognaste] är det återgifvet med συνετμήθησαν (sunetmethesan), voro afskurna; och i det venetianska exemplaret med τετμήνται (tetmentai), hafva blifvit afskurna. Begreppet af ett "af skärande" bevaras i Vulgata, i hvilken uttrycket abbreviatoe sunt, hafva blifvit förkortade, användes.

"På detta sätt gifva kaldeiska och rabbinska skriftställare såväl som de tidigaste öfversättarne i Septuaginta och Vulgata detta ord den enda betydelsen af att afskära."

"Hengstenberg, som underkastar urtexten en grundlig under sökning, säger: 'Men redan själfva bruket af ordet, som icke förekommer på något annat ställe - medan andra ord, som användas mycket oftare, stodo till Daniels förfogande, i händelse han hade önskat uttrycka begreppet bestämning, hvilket han äfven i andra delar af sin skrift har gjort - synes klart bevisa, att ordet användes här i sin ursprungliga betydelse och föreställer de sjuttio veckorna i kontrast med en bestämd tid [en platei] såsom en period, hvilken är afsk6ren från en efterföljande tid samt noga begränsad!" - "Christology of the Old Testament," band II, sid. 301. Washington, 1839.

Man gör kanhända nu den frågan: Hvarför använde öfversättarne ordet bestämda, när meningen tydligen visar, att det borde hafva varit afskurna? Svaret är: Troligen förbisågo de förbindelsen mellan det åttonde och det nionde kapitlet och ansågo det opassande att öfversätta det ebreiska ordet med afskurna, då det, enligt deras mening, ej fanns någonting för handen, från hvilket de sjuttio veckorna kunde afskäras; de gåfvo därför ordet dess figurliga i stället för dess egentliga betydelse. Men vi hafva bevisat, att både sats bindningen och sammanhanget fordra, att den egentliga användes, och därför är ingen annan tillåtlig.

Sjuttio veckor eller 490 dagar' af de 2,300 voro därför afskurna eller afskilda för Jerusalem och judarna; och de händelser, som skulle inträffa under den perioden, äro i korthet framställda. En gräns skulle sättas för öfverträdelsen; d. ä. judarna skulle uppfylla sitt syndarnått, hvilket de gjorde genom att förkasta och korsfästa Kristus. Synderna, egentligen syndoffren, skulle få en ände, och missgärningen varda försonad. Detta fullbordades genom Kristi offerdöd på Golgata. En evig rättfardighet framhafd - den rättfärdighet, som vår Herre visade i sitt syndfria lif. Syn och profetia skulle beseglas eller bekräftas. Genom de händelser, som skulle inträffa under de sjuttio veckorna, måste profetian blifva pröfvad. Genom dessa bestämmes tillämpningen af hela synen. Om händelserna i denna period blifva noga uppfyllda, är profetian af Gud, och man kan då vara förvissad om att allt skall uppfyllas. Om dessa sjuttio veckor i profetian visa sig voro lika många år, då måste de 2,300 dagarna, af hvilka dessa äro blott en del, äfven beteckna 2,300 år. På detta sätt utgöra de sjuttio veckorna en nyckel till hela synen. Och en höghelig helgedom blifver smord; det allra heligaste i den himmelska helgedomen. I undersökningen af helgedomen (kap. 8: 14) sågo vi, att en tid skulle inträffa, när den himmelska helgedomen skulle träda i stället för den jordiska och den prästerliga tjänstgöringen i den senare öfverföras till den förra. Innan tjänstgöringen i helgedomen började, blef helgedomen med alla dess heliga tillhörigheter smord (2 Mos. 40: 9, 10). Den sista här framställda händelsen under de sjuttio veckorna är därför smörjandet af det himmelska tabernaklet eller början af tjänstgöringen därstädes. Den första delen af de 2,300 dagarna bringar oss således till början af tjänsten i den första afde1ningen af den himmelska helgedomen, medan hela perioden för oss till början af tjänsten i den andra afdelningen, d. ä. i det allraheligaste.

Vi anse därför beviset afgörande, att Daniels nionde kapitel står i förbindelse med det åttonde och att de sjuttio veckorna äro en del af de 2,300 dagarna. Vi lämna därför denna punkt med' några utdrag ur andras skrifter.

”Vi tro, att Daniels nionde kapitel är ett tillägg till det åttonde, och att de sjuttio veckorna och de 2,300 dagarna, åren, börja samma tid. Våra motståndare förneka detta." - Signs of the Times, 1843.

"Den stora grundsats, som uttydningen af de 2,300 dagarna i Dan. 8: 14 stöder sig på, är, att de sjuttio' veckorna i Dan. 9 :24 äro de första 490 dagarna af de 2,300 dagarna i det åttonde kapitlet." - "Advent Shield," sid. 49.

"Om förbindelsen mellan de sjuttio veckorna i Dan. 9 och de 2,300 dagarna i Dan. 8 icke existerar, så skakas hela utläggningen till sin grund; men om det, såsom vi tro, existerar, så måste den bestå." - "Harmony of the Prophetic Chronology," sid. 33.

Den lärde d: r Hales säger i sin utläggning öfver de sjuttio veckorna: "Denna kronologiska profetia var ögonskenligen bestämd att förklara den föregående synen, i synnerhet den kronologiska delen af de 2,300 dagarna." - Chronology, band II, sid. 517.

Vers. 25-27. Så vet nu och förstå: Från den tid, då ordet om Jerusalems återuppbyggande* utgick, till dess en smord, en furste, kommer, skola sju veckor förgå; och under sextiotvå veckor skall det återuppbyggas med sina gator och sina vallgrafvar, om ock i tider af trångmål. Men efter de sextiotvå veckorna skall en smord förgöras, utan att någon efterföljer honom. Och staden och helgedomen skall en anryckande furstes folk förstöra; men själf skall denne få sin ände i störtfloden. Och intill änden skall strid voro; förödelse är oryggligt beslutad. Och han skall med många sluta ett starkt förbund för en vecka, och för en half vecka skola genom honom slaktoffer och spisoffer voro afskaffade; och på styggelsens vinge skall förödaren komma. Detta skall fortgå, till dess att förstöring och oryggligt beslutad straffdom utgjuter sig öfver förödaren.

Ängeln omtalar nu för Daniel den händelse, med hvilken de sjuttio veckorna skulle taga sin början, nämligen befallningen att återställa och uppbygga Jerusalem; och han omtalar äfven de händelser, som skulle inträffa vid slutet af denna tidsperiod. Sålunda få vi här ett dubbelt bevis för tillämpningen af denna profetia.. Men ännu mera än detta, de sjuttio veckorna äro delade i tre stora afdelningar, och en af dessa är åter delad; och de mellanliggande händelser, hvilka skulle utmärka slutet af hvar och en af dessa afdelningar, äro äfven noga uppgifna. Om vi nu för denna tidsperiods början kunna finna ett årtal, som öfverens stämmer med alla dessa händelser, så hafva vi utan tvifvel upptäckt den rätta tillämpningen; ty intet annat än det rätta årtalet kan motsvara och uppfylla så många villkor. Läsaren bör först betrakta de harmonierande punkterna för att värnas mot falska tillämpningar. Först måste vi finna ett ord eller en befallning, som utgick vid början af tidsperioden för Jerusalems återställelse och uppbyggande. För detta återställelseverk äro sju veckor bestämda. Sedan vi uppnått slutet af denna första af delning, sju veckor från tidsperiodens början, måste vi för det andra finna, att Jerusalem är återställdt till sitt yttre utseende och att arbetet med att bygga torgen och vallarna eller murarna är fullbordadt. Från denna punkt äro sextiotvå veckor afmätta; och när vi uppnå slutet af denna afdelning, sextionio veckor från tidsperiodens början, måste vi för det tredje se uppenbarelsen af den smorde Fursten, Messias, i världen. Ännu återstår en vecka, som afslutar de sjuttio veckorna. För det fjärde blir Messias midt i denna vecka dödad, och därigenom afskaffas slaktoffer och spisoffer. Och för det femte, när den sista veckan af den period, under hvilken judarna äro Guds särskilda folk, slutar, kunna vi följaktligen förvänta, att fullföljandet af Guds verk och hans välsignelse skola öfverlämnas till andra folk.

Vi måste nu efterforska det begynnelseår, som öfverensstämmer med den tid, under hvilken alla dessa händelser inträffade. Befallningen angående Jerusalem innefattar mera än blott dess uppbyggande. Det omfattar äfven en fullkomlig återställelse af alla borgerliga, politiska och juridiska former och fordringar. När utgick en sådan befallning? Vid den tid, denna uppenbarelse gafs till Daniel, låg Jerusalem öde, och hade snart i sjuttio år varit i ett sådant tillstånd. Den förutsagda återställelsen, som skulle försiggå i framtiden, måste voro en återställelse från detta öde tillstånd. Vi fråga då: När och på hvad sätt blef Jerusalem återställdt efter den sjuttioåriga fångenskapen?

Det finnes blott fyra händelser, hvilka man kan anse motsvara utfärdandet af påbudet att återställa och uppbygga Jerusalem. Dessa äro: 1) Kores' (Cyrus') påbud för återuppbyggandet af Guds hus, år 536 f. Kr. (Esra 1: 1-4); 2) påbudet af Darius för fortsättandet af verket, hvilket hade blifvit hindradt, år 519 f. Kr. (Esra 6: 1-12); 3) Artasastas (Artaxerxes') påbud till Esra, år 457 f. Kr. (Esra 7: de kap.); och 4) samme konungs uppdrag till Nehemia, hvilket gafs i hans tjugonde regeringsår, år 444 f. Kr. (Neh. 2).

Räknar man de sjuttio veckorna, som äro årsveckor*), således 490 år i allt, från de första två af 'dessa påbud skulle de sluta många år, innan den kristna tidräkningen började; dessutom hade dessa påbud hufvudsakligen afseende på återställelsen af templet och judarnas tempeltjänst och icke på återupprättandet af .deras statsrättigheter och regeringsform, hvilka måste voro inefattade i uttrycket, att Jerusalem ,skulle var, da återställdt och uppbyggdt (se eng. öfvers.).

*) Förklaringen .af. dessa profetiska perioder grundar sig på hvad som kallas årsdag-principen ; d. a. man later en dag beteckna ett år, enligt regeln i den Heliga Skrift för tillämpningen af symbolisk tid (Hes:4: 6; 4 Mos. 14: 34). Att tiden I dessa syner i Daniels åttonde och nionde kapitel är symbolisk, framgår tydligen af profetians natur och omfång. Frågan, hvarpå svaret öfver denna punkt gafs var: "Huru lång tid afser synen?" Om man räknar från 538 f. Kr. till vår egen tid, sträcker sig synen öfver en tidsperiod, som är mer än 2,400 år lång. Men om de 2,300 dagarna.. I synen utgöra vanliga dagar, så hafva vi en period af blott litet mer an sex och ett halft år, under hvilken rikena skulle existera och de häruti omtalade händelserna inträffa' denna idé är likväl orimlig! Årsdag-principen understödes af sådana män som Augustinus, Tichonius, Primasius, Andreas, den vördnadsvärde Bede. Ambrosius, Ansbertus, Berengaud och Bruno Astensis samt dessutom den nyare tidens förnämsta bibeltolkare. Se "Elliot's Horæ Apocalypticræ," band III, sid. 241; och "The Sanctuary and its Cleansing," sid. 45-52. Men hvad som är ännu mera afgörande än allting annat är det faktum att profetiorna verkligen hafva blifvit uppfyllda enligt denna princip, hvilket är ett bevis på dess riktighet, som icke kan omstörtas. Man kan illerfinna denna genom hela profetian angående de sjuttio veckorna såväl som i alla de profetiska tidsperioderna i Dan. 7 och 12 och i Upp 9 12 och 13.

Dessa påbud påbörjade verket. De utgjorde en förberedelse för det, som sedermera skulle utföras. Men de voro i och för sig själfva helt och hållet otillräckliga med hänsyn till både årtal och beskaffenhet, att motsvara profetians fordringar; de kunna därför icke utmärka det årtal, från hvilket de sjuttio veckorna måste raknas. Nu återstår alltså årtalen för de påbud, som gåfvos till Esra och Nehemia - och i endera af dessa måste vi nu söka tidsperiodens begynnelseårtal.

De fakta, mellan hvilka vi här hafva att afgöra, äro i korthet dessa: Är 457 f. Kr. erhöll Esra tillåtelse af den persiske konungen Artaxerxes Longimanus (Artasasta) att gå upp till Jerusalem med så många af hans folk, som vora sinnade att följa med. I påbudet beviljades han ett obegränsadt bidrag af silfver och guld hvarmed att försköna Guds hus och köpa offerdjur för gudstjänsten samt att göra, hvad honom täcktes med det öfriga. Det gaf honom fullmakt att stifta lagar, att tillsätta borgerliga ämbetsmän och domare samt att verkställa ana bestraffningar, dödsstraffet ej undantaget; med andra ord, Esra bemyndigades att återställa den judiska staten, både i världsligt och kyrkligt hänseende, i öfverensstämmelse med Guds lag och folkets gamla bruk. Inspirationen har ansett lämpligt att bevara detta påbud för eftervärlden; och en fullständig afskrift af detsamma återfinnes i det sjunde kapitlet af Esras bok. I urtexten är icke detta påbud affattadt på ebreiska, såsom fallet är med det andra, återfunnet i Esras bok, utan på det kaldeiska språket, hvilket på den tiden begagnades i Babylon; således äro vi försedda med den ursprungliga ordalydelsen i dokumentet, hvarigenom Esra befullmäktigades att återställa och uppbygga Jerusalem.

Tretton år senare, i det tjugonde regeringsåret af samme konung, år 444 f. Kr., bad Nehemia om och erhöll tillåtelse att gå upp till Jerusalem (Neho 2: dra kap.). Men man saknar uppgift om, att denna tillåtelse var skriftligen affattad; den angick honom allena, och ingenting sades om, att andra skulle göra honom sällskap. Konungen frågade honom, huru länge hans resa skulle räcka, och när han kunde komma tillbaka. Han erhöll bref till ståthållarne på andra sidan älfven att bistå honom på färden och en order till den, som hade uppsikt öfver konungens skogar, att förse honom med virke o. s. v. När han anlände till Jerusalem, fann han föreståndarne, prästerna, ädlingarne och folket redan i full gång med att uppbygga Jerusalem (Neh. 2: 16). Dessa handlade naturligtvis enligt Esras påbud, som utgafs tretton år förut. Och slutligen finna vi, att Nehemia fulländade sitt verk på femtiotvå dagar (Neho 6: 15).

Hvilket af dessa uppdrag för återställandet af Jerusalem, Esras eller Nehemias, utgör det påbud, från hvilket de sjuttio veckorna kunna räknas? Angående denna punkt kan knappast finnas något tvifvel.

1. Den tillåtelse Nehemia fick kan icke kallas för ett påbud. Det var nödvändigt, att ett persiskt påbud skulle affattas skriftligen och erhålla konungens namnteckning, innan det kunde hafva laga kraft (Dan. 6: 8). Ett sådant dokument hade Esra erhållit men Nehemia däremot icke; ty hans uppdrag var blott muntligt. Om det säges, att de bref, han erhöll, utgjorde påbudet, så utgafs påbudet visserligen icke till Nehemia utan till ståtkillarne på andra sidan älfven. Och dessutom skulle dessa bref då utgöra en serie af påbud och icke ett påbud, som profetian fordrar.

2. Anledningen till Nehemias anhållan hos konungen om tillåtelse att gå upp till Jerusalem var den underrättelse, som en af hans bröder och några andra män, hvilka återvände till Persien medförde från Judeen, att folket därstädes var i stor vedermöda och försmädelse samt äfven att Jerusalems mur var nedrifven och dess portar uppbrända (Neh. 1: sta kap.). Hvilkas verk voro dessa murar och portar, som voro nedrifna och uppbrända? Otvifvelaktigt Esras och hans medhjälpares; ty det kan icke för ett ögonblick antagas, att stadens fullständiga förstöring af Nebukadnessar, 144 år före den tiden, kunde blifva meddelad Nehemia såsom en utomordentlig nyhet, ej heller kunde han hafva betraktat den såsom en alldeles ny olycka, hvilken försakade honom ny smärta. Detta stadfäster tydligen, att ett tidigare påbud för stadens återuppbyggande hade utgått samt att detta försök blifvit hindradt, hvarför Nehemia anhöll om tillåtelse att få bistå sina trosbröder.

3. Om någon skulle påstå, att Nehemias uppdrag måste vara ett påbud, emedan ändamålet af hans anhållan bestod däri att staden åter skulle uppbyggas, så är det tillräckligt att svara - som här ofvan är visadt - att murarna och portarna hade blifvit uppbyggda, innan han gick dit. Dessutom fulländade han sitt arbete på femtiotvå dagar; medan den återställelse af staden, som profetian omtalar, skulle taga i anspråk sju veckor d. ä. fyra tio nio år.

4, Nehemia beviljades inga större makträttigheter än de som redan voro innefattade i det påbud, Esra mottog, medan det senare var affattadt i en laglig form och stil och var mycket mera omfattande i sina föreskrifter och anordningar.

5. Från Esras bön, såsom den är upptecknad i kap. 9: 9 af hans bok, är det klart, att han ansåg sig fullt bemyndigad att fortgå med uppbyggandet af staden och muren. Från slutorden i denna hans bön är det äfven tydligt, att han förstod, det de villkorliga profetiorna angående hans folk då blefvo uppfyllda; ty han säger: "Skulle vi väl nu på nytt bryta mot dina bud och befrynda oss med folk, som bedrifva sådana styggelser? Skulle du icke vredgas på oss ända därhän, att du förgjorde oss, så att intet mer vore kvar och ingen räddning funnes?"

6. Räknar man från tiden, då Nehemia erhöll sitt uppdrag, år 444 f. Kr., så blir tidräkningen helt igenom invecklad och bragt i oordning; ty då räckte icke de "tider af förtryck," som skulle voro rådande under byggandet af staden och muren, under sju veckor eller fyrationio år. Räknar man från detta datum, föras vi af de sextionio veckorna eller 483 åren, hvilka skulle räcka till Kristi uppträdande, till år 40 e. Kr.; men Johannes döpte Jesus i Jordan, då Faderns röst, förklarande honom för sin Son, hördes från himmelen, år 27 e. Kr., redan tretton år förut. Enligt denna beräkning .skulle den sista eller sjuttionde veckan, som måste voro betecknad genom korsfästelsen, infalla år 44 e. Kr.; men korsfästelsen ägde rum år 31 e. Kr., således tretton år förut. Till sist bör märkas, att de sjuttio veckorna, d. ä. de 490 åren, räknade från Artasastas tjugonde regeringsår, nådde till år 47 e. Kr., hvar intet anmärkningsvärdt föreföll att utmärka deras slut. Om därför år 444 f. Kr. är begynnelseåret af tidräkningen och Nehemias uppdrag den händelse, som utmärkte detsamma, så har profetian slagit fel. Därför måste den teori, som räknar de sjuttio veckornas början från Nehemias uppdrag i konung Artasastas tjugonde regeringsår, anses som orätt.

7. Månne årtalen komma i öfverensstämmelse med hvarandra, harmoniera, om vi begynna räkna från den tid, då Esra erhöll sitt edikt? Låtom oss se. I denna händelse måste vi börja med 457 f. Kr. Fyrationio år voro bestämda för återuppbyggandet af staden och muren. Angående denna punkt finna vi följande i "Prideaux's Connections," band I, sid. 322: "I det femtonde året af Darius Rotus af slutades de första sju åren af Daniels profetia. Ty då var återställelsen af kyrkan och staten

i Jerusalem och Judeen fulländad. Detta skedde genom den sista reformationshandlingen, som är upptecknad i Neho 13: de kap., från vers 23 till kapitlets slut - just fyrationio år sedan det hade blifvit påbörjadt af Esra i Artaxerxes Longimanus' sjunde regeringsår, detta var år 408 f. Kr.

Så långt finna vi harmoni. Låt oss använda profetians mätstång ännu längre. Sextionio veckor, 483 år, skulle sträcka sig till den smorde Fursten, Messias. Räknade från 457 f. Kr. sluta dessa år 27 e. Kr. Hvilken händelse inträffade då? Lukas berättar oss följande härom: "Det begaf sig, när allt folket döptes, att då äfven Jesus vardt döpt och bad, öppnades himmelen, och den Helige Ande for ned i lekamlig skepelse, såsom en dufva, öfver honom, och en röst kom från himmelen, som sade: Du är min älskade Son, i dig har jag ett godt behag" (Luk. 3:.21,22). [På marginalen i eng. Bib. angifves år 27 e. Kr.] Härefter "kom Jesus till Galileen och predikade evangelium om Guds rike, sägande: Tiden är fullbordad." Den tid, som här omtalas, måste hafva varit en särskild, bestämd och förutsagd tidsperiod. Men man kan icke finna någon profetisk tidsperiod, som upphörde då, förutom de sextionio veckorna i Daniels profetia, hvilka skulle räcka till den smorde Fursten. Messias hade nu kommit och med sina egna läppar förkunnat denna tids fullbordan genom sin uppenbarelse.*

*) Lukas säger: "Jesus var omkring trettio år gammal"; detta var vid tiden för hans dop (Luk. 3: 23), och nästan genast därefter började han att förkunna. evangelium. Hur kunde då hans ämbete börja år 27 e. Kr., och han likval vara så gammal, som Lukas säger? Svaret till denna fråga återfinnes i det faktum, att Kristus föddes mellan tre och fyra innan begynnelsen af den kristna tidräkningen, d. ä. så lång tid före år 1 e. Kr. Misstaget af att börja den kristna tidräkningen något öfver ,tre år efter Kristi födelse i stället för att datera den från det år han föddes, såsom man ämnade göra, förklaras på följande sätt. En af de viktigaste af de gamla tidräkningarna var den, som räknades från uppbyggandet af staden Rom - ab urbe condita, uttryckt genom förkortningen A. U. C., eller ännu kortare, U. C. År 532 (enligt vår tidräkning) införde Dionysius Exiguus, till börden en scyter och en romersk abbot under Justinianus’ regering, den kristna tidräkningen. Enligt det bästa bevis, som stod. till hams förrogande, förlade han Kristi födelse till år 753 U. C. "Men Kristus föddes, innan Herodes dog, och det blef sedermera fastställdt enligt de klaraste vittnesbörd, att Herodes' död inträffade i april 750 U. C. "Om man lämnar några månader för de händelser i Kristi lif, hvilka inträffade före Herodes död, så förlägges hans födelse till sluttet af 749 U. C., något öfver tre år innan år 1 e. Kr. Kristus var därför trettio år gammal år 27 e. Kr. "Den allmänna tidräkningen började att bliva rådande i västern under Karl Martells och påfve Gregorius II: s tid, 730 e. Kr.; men den var likväl icke bekräftad genom någon offentlig handling eller något reskript förrän sammanträdet af den första tyska synoden under Karlmanus, hertigens af frankerna, tid. I förordet till synodhandlingen heter det, att synoden var samlad: Anni ab incarnatione Dom. 742, II Calendas Maii. Men tidräkningen kom likväl icke i allmänt bruk förrän under pafve Eugenius IV: s tid, 1431 e. Kr., hvilken (enligt Manana och andra) befallde, att denna tidräkning skulle användas i de offentliga registren." - Hale's Chronology, band I, sid. 83,84. Se äfven Life of Our Lord," af S. J. Andrews.

Emellertid hade den kristna tidräkningen blifvit så väl stadfästad i det allmänna, bruket, innan det ofvannämnda misstaget upptäcktes, att intet forsok att andra den blifvit gjordt. Men det gör ingen väsentlig skillnad, emedan det ej utgör något hinder för beräknandet af data. Om tidräkningen hade börjat med det verkliga året af Kristi födelse, skulle antalet år före Kristi födelse i alla händelser blifvit fyra år mindre, och åren efter Kristi födelse fyra år mera. Vi skola belysa detta med ett exempel: Antag, att vi hafva en period af tjugu år, ena hälften före och den andra hälften efter den kristna tidräkningens början, vi säga då, att den begynte år 10 f. Kr. och slutade år 10 e. Kr. Men om vi förlägga tidräkningen till den verkliga tiden för Kristi födelse, skulle det icke blifva någon förändring vid början eller slutet af tidsperioden, utan vi skulle då säga, att den började år 6 f. Kr., och slutade år 14 e. Kr.; d. ä. fyra år skulle tagas från siffrorna f. Kr., och läggas till dem e. Kr. Några hafva så till vida missförstått detta ämne, att de påstå, att man bör lägga fyra år till innevarande år för att få det verkliga året efter Kristi födelse. Detta vore fallet, om man räknade från det verkliga året af Kristi födelse; men den kristna tidräkningen börjas ej förrän fyra år senare.

Äfven häri ligger en obestridlig öfverensstämmelse. Vidare skulle Messias sluta ett starkt förbund med många för en vecka. Denna skulle blifva den sista af de sjuttio veckorna, eller de sista sju åren af de 490. Profetian säger oss, att i midten af veckan skulle han afskaffa slaktoffret och spisoffret. Dessa judiska förordningar, som pekade framåt till Kristi död, kunde upphöra blott vid korset; och där upphörde de verkligen, ehuru det yttre firandet fortsattes till Jerusalems förstöring, år 70 e. Kr. Enligt profetian skulle Messias dödas efter sextiotvå veckor. Det är detsamma, som om det hade stått skrifvet: Efter sextiotvå veckor, i midten af den sjuttionde veckan, skall Messias dödas och därigenom afskaffa slaktoffer och spisoffer. Korsfästelsen inträffade följaktligen i midten af den sjuttionde veckan.

Det blir nu en sak af högsta vikt att bestämma, under hvilket år korsfästelsen ägde rum. Följande bevis betraktas som fullkomligt afgörande i denna sak.

Under den tid, vår Frälsare förkunnade evangelium i världen, inträffade, enligt aposteln Johannes uppgift, fyra påskhögtider. Dessa äro upptecknade på följande ställen i hans evangelium: Joh. 2: 13; S: 1; 6:4; 13: 1. Kristus korsfästes vid den sista af dessa. Från så till vida fastställda fakta skola vi söka finna ut året för korsfästelsen. Enär Kristus började sitt ämbete på hösten af år 27 e. Kr., måste hans första påskhögtid infalla följande vår, år 28 e. Kr.; hans andra, 29 e. Kr.; 'hans tredje, 30 e. Kr.; och hans fjärde och sista, 31 e. Kr. Enligt detta verkade han tre och ett halft år i sitt offentliga ämbete, hvilket fullkomligt öfverensstämmer med profetian, att han skulle dödas i midten af den sjuttionde veckan. Enär den "årsveckan" tog sin början på hösten år 27 e. Kr., skulle midten af veckan infalla tre och ett halft år senare, om våren 31 e. Kr., vid hvilken tid korsfästelsen verkligen ägde rum. D: r Hales citerar Ur Eusebius (300e. Kr.) följande: "Det är upptecknadt i historien, att hela den tid, under hvilken vår Frälsare lärde och utförde underverk, utgjorde tre och ett halft år, hvilket är den halfva 'årsveckan.' De som sorgfälligt genomforska Johannes' evangelium skola finna, att han framställer det på detta vis."

Angående det onaturliga mörker, som inträffade vid korsfästelsen, uttalar Hales i sin bok, band I, sid. 69,. 70, sig som följer: "Härigenom synes det, att det mörker, som under tiden för vår Herres korsfästelse sträckte sig 'öfver hela landet' (Judeen), 'från sjette timmen ända till nionde timmen,' m. a. o. från middagen till klockan tre på eftermiddagen, var öfvernaturligt, både i sin utsträckning och med hänsyn till tiden, enär det inträffade vid tiden för fullmånen, då denna omöjligen kunde förmörka solen. Den tid, det hände, och själfva handlingen återfinnes i en värdefull anmärkning af en aktningsvärd romersk konsul, Aurelius Cassiodorius Senator, år 514 e. Kr.: 'Vid tiden för konsulatet af Tiberius Cesar Aug. V Aelius Sejanus (U. C. 784, 31 e. Kr.) led vår Herre Jesus döden den 8 april (den 25 mars) ,då det inträffade en sådan solförmörkelse, som man aldrig förut eller sedan bevittnat.'

Om detta år och denna dag öfverensstämma också kyrkomötet i Cesarea (196 eller 198 e. Kr.), den alexandrinska krönikan, Maximus Monachus, Nicephorus Konstantinus och Cedrenus. Rörande detta år men icke samma dag' öfverensstämma. Eusebius och Epifanus, som följas af Kepler, Bucher, Patinus och Petavius; många anse, att den 10 april, andra att den 13 april, var den rätta dagen." Se anm. öfver kap. 11: 22.

Här hafva vi således tretton auktoriteter, hvilka förlägga Kristi korsfästelse till våren år 31 e. Kr. Vi kunna därför betrakta detta år såsom det rätta, enär den mest försiktiga och tviflande forskare ej kunde begära att erhålla mera afgörandt" bevis. Som detta är i midten af den sista veckan behöfva vi endast räkna tillbaka tre och ett halft år för att finna, hvar de sextionio veckorna slutade, och sedan räkna tre och ett halft år framåt från denna tidpunkt för att utröna slutet på de sjuttio veckorna. Om vi då gå tillbaka från korsfästelsen, våren 31 e. Kr., tre och ett halft år, komma vi till hösten år 27 e. Kr., då, såsom vi hafva sett, de sextionio veckorna slutade och Kristus tillträdde sitt offentliga läro ämbete. Gå vi däremot framåt tre och ett halft år från korsfästelsen, bringas vi till hösten år 34 l'. Kr., eller till slutet af hela den sjuttio veckor långa tidsperioden. Dess slut utmärkes genom Stefanus' martyrdöd, det judiska Sanhedrins afgjorda förkastande af Kristi evangelium såväl som förföljandet af hans lärjungar och förkunnandet af evangelium till hedningarna (Apg. 9: 1-18). Dessa händelser 011'0 just sådana, som vi kunde förvänta, när den tidsperiod, hvilken var bestämd [afskuren] för judarna och tillägnad dem såsom' ett särskildt folik, skulle helt och hållet upphöm.

Ännu ett ord angående Artaxerxes' sjunde regeringsår, när påbudet för att återställa Jerusalem blef gifvet till Esra, och våra bevis angående denna punkt äro fullständiga. Inföll Artaxerxes' sjunde regeringsår på årtalet 457 f. Kr.? Följande vittnesbörd är tillräckligt för dem som värdera fakta:

"Bibeln gifver oss data för ett fullkomligt kronologiskt system, som sträcker sig från skapelsen till Cyri födelse - en fullkomligt tillförlitlig tidräkning. Från denna tid nedåt hafva vi Ptolemceus' obestridda kanon [tidmått] och Nabonassars obetviflade tidräkning, hvilken sträcker sig öfver början till den nu brukliga tidräkningen. Vid den tidpunkt, då den bibliska [inspirerade] tidräkningen slutar, tager denna noggranna och tillförlitliga kanoniska tidräkning sin början. Sålunda är hela tidräkningen fastställd. Den stora profetiska tidsperioden af de sjuttio veckorna är bestämd genom Ptolemceus' Kanon. Den förlägger Artaxerxes sjunde regeringsår till 457 f. Kr., och riktigheten af denna uppgift är ovedersägligen bevisad med öfver tjugu förmörkelser. Denna tidpunkt kunna vi icke förändra från 457 f. Kr. utan att först bevisa oriktigheten af Ptolemceus' tidräkning. För att göra detta vore det nödvändigt att bevisa, att de förmörkelser, som stadfästa Ptolemceus' beräkning, icke blifvit rätt uträknade. Men ett sådant resultat skulle omstörta hvarje kronologisk uppgift och lämna fastställandet af epoker och ;inordnandet af tidräkningar helt och hållet åt hvarje drömmares godtfinnande, så att kronologien ej blefve af större värde ängissverk. Enär de sjuttio veckorna måste sluta år 34 e. Kr.så framt icke Artaxerxes' sjunde år är orätt fastställdt, och detta kan icke ändras utan ovedersägliga bevis - så fråga vi: Hvilken händelse utmärkte deras slut? Den tid, då apostlarne vände sig till hedningarna att predika evangelium, instämmer med slutet af tidsperioden och bevisar riktigheten af beräkningen bättre än någon !annan omständighet. Och korsfästelsen år 31e. Kr., i midten af den sista veckan, bekräftas af en mängd vittnesbörd, som icke lätt kunna blifva upphäfda." - Advent Herald.

Af ofvan framställda fakta se vi, att om begynnelsen af de sjuttio veckorna förlägges till den tid, då Esra erhöll sitt påbud, i Artaxerxes' sjunde år, 457 f. Kr., så råder en fullkomlig harmoni från början till slut. Uppenbarelsen af Messias vid hans dop, början af hans offentliga läroämbete, kors fästeisen och apostlarnes öfvergång från judarna till hedningarna såväl som förkunnandet af det nya förbundet - alla dessa händelser inträffa just på sin bestämda tid; de omgifva profetian som glänsande krets af flammande ljusklot bekräftande dess sannfärdighet.

Det är sålunda tydligt, att påbudet till Esra i Artaxerxes' sjunde år, 457 f. Kr., är den begynnelsepunkt, från hvilken de sjuttio veckorna böra räknas. I det året utfärdades det påbud, som utgör en noggrann uppfyllelse af profetian. De två föregående påbuden voro inledande och förberedande till detta och ansågos i verkligheten af Esra såsom en del af hans påbud, så att alla tre betraktas såsom ett helt; ty vi läsa i Esra 6: 14: "De byggde och fullbordade det efter Guds befallning och efter Kores' och Darejaves' och Artasastas, den persiske konungens befallning." Man ser, att dessa tre konungars påbud omtalas såsom blott en enda - ,"Kores' och Darejaves' och Artasastasbefallning," hvaraf man kan sluta, att alla betraktades såsom en befallning samt att hvarje enskildt påbud endast var ett nytt steg i fulländandet af Jerusalems återställelse. Detta påbud kunde icke sägas hafva "utgått," såsom profetian angifver, förrän den sista tillåtelse, som fordras af profetian, blifvit införlifvad med påbudet och detta försetts med rikets myndighet. Denna punkt uppnåddes i det påbud, som Esra erhöll, men icke i något af de föregående. Detta edikt var fullständigt och innehöll de villkor, profetian framställde, och därför måste befallningens utgående räknas från denna tidpunkt.

Vi äro nu färdiga med de sjuttio veckorna; men det återstår likväl för oss en längre tidsperiod och andra viktigare händelser att begrunda. De sjuttio veckorna äro endast de första 490 åren af de 2,300. Tag 490 från 2,300, och det återstår 1810. De 490 åren upphörde, såsom vi hafva sett, på hösten år 34 e. K. r. Om vi till detta årtal lägga de återstående 1810 åren, så uppnå vi slutpunkten af hela tidsperioden; ty om vi till hösten år 34 e. Kr. addera 1810, erhålla vi hösten 1844 e. Kr. Sålunda finna vi, sedan början och slutet af de sjuttio veckorna en gång blifvit fastställda, med ens oförnekligen slutet af de 2,300 dagarna.

En annan punkt borde uppmärksammas här. Vi hafva sett, att de sjuttio veckorna äro de första 490 dagarna af de 2,300; att dessa dagar äro profetiska, betecknande verkliga år, enligt Bibelns regel, en dag för ett åre 4 Mos. 14: 34; Hes. 4: 6), som bevisas genom uppfyllelsen af de sjuttio veckorna och hvaröfver alla framstående bibelutläggare äro eniga; att de började 457 f Kr. och slutade 1844 e. Kr., förutsatt att talet 2,300 är rätt. Med denna punkt fastställd, synes det icke voro rum för att forgå med några vidare argument. D:r Hales anmärker härom följande:

"Det finns intet tal i Bibeln, hvars äkthet kan blifva bättre bestyrkt än de 2,300 dagarna. Det finns i alla tryckta ebreiska skrifter, i alla manuskript af Kennicott, i De Rossis samlingar och i alla de gamla öfversättningarna. Blott den vatikanska afskriften af Septuagintan, som äfven följes af Symmachus, är ett undantag och återgifver talet med 2,400, och Jerom har sett några afskrifter, i hvilka läsningen är 2,200; båda dessa åsikter äro uppenbara fel i öfverskattandet och underskattandet af talet, hvilka ömsesidigt uppväga hvarandra och bekräfta medeltalet 2,300." - Chronology, band II, sid. 512.

Den frågan torde här uppstå, huru dagarna kunna förlängas till hösten 1844, om de börja 457 f. Kr., enär man endast behöfver addera 1843 till 457 för att erhålla talet 2,300. En närmare undersökning skall aflägsna denna svårighet. Det fordras nämligen 457 hela år före Kristus och 1843 hela år efter Kristus att utgöra 2,300; så att om perioden började med första dagen af 457, skulle den icke sluta förrän med sista dagen af 1843. Det är alltså klart, att om någon del af året 457 hade förflutit, innan de 2,300 dagarna började, så måste lika mycket af året 1844 förflyta, innan de sluta. Vi fråga därför: Från hvilken tidpunkt i året 457 skola vi börja vår räkning? Af det faktum, att de första fyrationio åren voro bestämda för uppbyggandet af gatorna och murarna, se vi, att perioden icke bör dateras från Esras afresa från Babylon utan från början af arbetet i Jerusalem, hvilket troligen icke började tidigare än den sjunde månaden (hösten) af 457 f. Kr., enär han icke anlände till Jerusalem förrän femte månaden af samma år (Esra 7: 9). Hela denna tid måste därför sträcka sig till den sjunde månaden (hösten), enligt den judiska tidräkningen) af år 1844.

De som motsätta sig denna åsikt, hafva i förfluten tid mött oss med följ ande invändning: "De 2,300 dagarna hafva icke upphört, emedan tiden har förflutit och Herren ännu icke har kommit. H varför tiden förflöt år 1844 utan att våra förhoppningar uppfylldes, anse vi voro en hemlighet; men just detta bevisar, att de 2,300 dagarna icke hafva upphört."

Tiden fäster likväl intet afseende vid personer eller teorier. Med den förskräckliga lie, hvilken han föreställes bära, nedhugger han ibland på det mest summariska sätt människors besynnerliga och lösa teorier utan afseende på huru kära dessa än äro för deras upphofsmän och försvarare. Så är förhållandet här. Utan att fästa uppmärksamhet vid de vilda grimaserna hos dem, som gärna önska tvinga tiden att stanna och uppfylla deras förutsägelser, har den lugnt men stadigt fortsatt på sin väg, till dess - hvad? Till dess hvarje gräns, som de 2,300 dagarna kunde utsträckas till, är öfverskriden och tiden sålunda visat att de dagarna hafva förflutit. Man må icke förbigå denna punkt. Om vi för ett ögonblick åsidosätta de argument, genom hvilka det bevisas, att de 2,300 dagarna slutade år 1844, och öfverlåta till våra motståndare att räkna dem från någon tidpunkt, som har den minsta skugga af trovärdighet för sig eller som den störste svärmare kunde angifva, så säga vi, att det vore likväl sant, att den yttersta. tidsgräns, till hvilken en sådan fruktlös beräkning skulle föra oss, är öfverskriden. De 2,300 dagarna kunna omöjligen taga sin början vid någon tid, som skulle förlägga deras slut till ett ännu i framtiden varande år. Vi säga .därför igen, utan minsta tvifvel på sanningen af vårt påstående eller ringaste fruktan för något grundadt motbevis: De dagarna hafva nått sitt slut!

Den viktiga förklaringen, som ängeln gaf till Daniel: "Två tusen tre hundra aftnar och morgnar; därefter skall helegedomen komma till sin rätt igen," har nu blifvit uttydd. Under vårt forskande efter betydelsen af helgedomen och dess rening samt efter tillämpningen af tiden hafva vi funnit, att detta ämne icke blott "är lätt förklaradt utan än mer - denna helgedoms rening är nu nästan afslutad. Låt oss stanna här ett ögonblick och öfvertänka den allvarliga ställning, i hvilken vi befinna oss.

Vi hafva sett, att helgedomen i denna förbundstid är Guds tabernakel i himmelen; en byggnad, som icke är gjord med händer, hvar vår Herre tjänstgör för botfärdiga syndare; den plats, hvar "fridens råd" härskar mellan den store Guden och hans Son, Jesus Kristus, i frälsningsverket för mot förtappelse rusande människor (Sak. 6: 13; Ps. 85 : 11) Vi hafva sett, att helgedomens rening består i aflägsnandet af synderna från helgedomen och att detta är slutakten i den öfversteprästerliga tjänsten, som utföres däri; att frälsningsverket nu håller på att fullbordas i den himmelska helgedomen; och att så snart helgedomen blifvit renad, är verket utförpt och frälsningsplanen fulländad. Då blir den stora plan, som uppgjordes vid fallet för att af det fallna släktet rädda så många, som vilja foga sig efter dess föreskrifter under nådatidens fortvarande, bragt till sitt slut. Barmhärtigheten framlägger sedan icke längre några förböner för syndaren, och en stark röst höres från tronen i templet, sägande: "Det är gjordt" (Upp. 16: 17). Och sedan hvad? - Alla de frälsta äro försäkrade om ett rättfärdigt lif, och alla ogudaktiga äro dömda till evig död. Från den tiden kan intet beslut förändras, ingen belöning förloras och intet straff afvändas.

Vi hafva sett (och detta bringar domens högtidligheter inför våra egna dörrar), att den långa profetiska tidsperioden, som skulle beteckna början till slutverket i den himmelska helgedomen, har nått sitt slut i vår egen tidsålder. De 2,300 dagarna upphörde 1844. Sedan den tiden har slutverket för människans återlösning fortgått. Detta verk innefattar en undersökning af hvarje människas karaktär; ty det består i utplånandet af synderna. för dem, som därtill anses värdiga,' och det bestämmer, hvilka bland de döda skola uppstå och hvilka bland de lefvande skola förvandlas vid Herrens återkomst, och slutligen, hvilka af både de lefvande och de döda skola lämnas kvar för att erhålla sin del .i den andra dödens förskräckliga scener. Det är klart, att detta måste afgöras före Herrens uppenbarelse (2 Kor. 5: 10; Upp. 22:12). Hvarje människas öde måste bestämmas i öfverensstämmelse med hennes gärningar, ty alla få sin lön eller sitt straff efter sina handlingar. I minnesböckerna, hvilka föras af de himmelska väsendena därofvan, äro hvarje människas handlingar nedtecknade ( Upp. 20: 1.); under slutverkerket i helgedomen blifva dessa förteckningar undersökta och i öfverensstämmelse med dessa fälles utslaget (Dan. 7: 9, 10). Man antager helt naturligt, att detta verk börjar med de första medlemmarna af människosläktet att deras sak först undersökes och utslag göres i hvarje enskildt fall, och så fortgår detta verk, tills det sista släktet uppnås - de lefvandes släkte - och med detta afslutas verket. Vi veta icke, hur länge det tager att undersöka alla de dödas sak och hur snart domen skall börja öfver de lefvande. Detta verk har, såsom ofvan är anmärkt, redan fortgått ända sedan 1844. Ljuset från förebilderna och själfva sakens natur gifva stöd för det antagandet, att det icke kan vara af lång varaktighet. Johannes såg i sina härliga syner millioner medhjälpare och biträden, som bistodo Herren i hans prästerliga verk (Upp. 5). Det upphör icke, det uppskjutes icke, och det blir snart för evigt afslutadt.

Här befinna vi oss - inför den sista, största och högtidligaste kris i vårt släktes historia, den stora frälsningsplanens afslutande akt; pröfningstidens sista dyrbara år nästan afslutade; Herren färdig att komma och frälsa dem, som äro beredda och väntande och att förgöra de likgiltiga och otrogna. Och världen - ack!- hvad skola vi säga om den? Bedragen af villfarelser; förryckt af omsorger och affärer, yr af sina nöjen och förlamad af laster och förbrytelser, har den i sanning ingen tid öfrig att lyssna till allvarliga sanningar, eller några tankar att bestå på det, som angår dess eviga intressen. Må Guds folk invid själfva gränsen till evigheten voro angeläget om att undkomma det i världen genom lusta rådande fördärfvet och bereda såg för att bestå i undersöknings domen; när deras sak uppropas for behandling inför det stora tribunalet därofvan.

Till forskaren i profetiorna anbefalla vi Bibelns helgedom som ett ämne, hvilket är värdt den noggrannaste uppmärksamhet. I helgedomen ser man Guds förbundsark, som innehåller hans heliga lag, och detta manar oss att visa lydnad för detta stora moralmönster. Öppnandet af detta himmelska tempel eller början af tjänsten i dess andra afdelning utmärker begynnelsen af perioden för den sjunde ängelns basunande (Upp. 11: 15, 19). Det verk, som utföres däri, är grundvalen för det tredje budskapet i Upp. 14 - det sista nådebudskap, som utgår till en fallen värld. Detta ämne förklarar adventisternas stora missräkning år 1844 genom att visa; att de hade en missuppfattning rörande den händelse, som skulle inträffa vid slutet af de 2,300 dagarna. Det bringar redan uppfyllda profetior i klar öfverensstämmelse, hvilka eljest skulle hafva varit försjunkna i ett ogenomträngligt mörker. Det gifver oss ett tydligt begrepp om vår store Öfversteprästs ställning och ämbete och uppenbarar frälsningsplanen i dess utmärkande och sköna grunddrag. Det uppväcker oss på ett sätt, som intet annat ämne kan göra, till en föreställning om verkligheten af den pågående domen och visar oss, hvilken beredelse vi behöfva för att bestå den kommande dagen. Det visar oss, att vi nu lefva i väntningstiden och därför måste voro vakande; ty vi veta icke, hur snart verket skall fulländas och vår Herre uppenbaras. Vaken fördenskull, att han icke må finna eder sofvande, då han plötsligen uppenbaras.

Sedan profeten meddelat de stora händelser, hvilka vora förbundna med vår Herres mission här på jorden, talar han i den sista delen af vers 27 om Jerusalems strax därpå föl j ande förstöring af den romerska makten och slutligen om denna makts omstörtning.ANMÄRKNING. Att uttrycket "en höghelig helgedom blifver smord," rnligt anmärkningarna öfver kap. 9: 24, har afseende på smörjningen af den himmelska helgedomen vid början af Kristi tjänstgöring däri och icke på någon smörjning af Messias, synes voro ganska klart. Ordet "höghelig" är öfversatt från de två ebreiska orden ” םישרק ררק (kodesh kodashim); "det heliga af de heliga" är ett uttryck, som enligt Gesenius, tilllämpas på det allra heligaste i helgedomen, men som aldrig i något fall tillämpas på en person, så framt icke detta ställe skulle utgöra ett undantag.

The Advent Shield n:r 1, sid. 75, säger: "De sjuttioveckornas sista händelse var, enligt vers 24, 'smörjandet af 'en höghellig helgedom,' eller 'det heliga af de heliga,' eller 'sanctum sanctorum' [allraheligaste]; men icke det som var på jorden, hvilket var gjordt med händer, utan det sanna tabernaklet, i hvilket Kristus, vår öfverstepräst, har ingått för oss. Kristus skulle göra i det sanna tabernaklet i himmelen, hvad Mose och Aron gjorde i förbilden på jorden. Se Ebreerbrefvet, kap. 6, 7, 8 och 9; 2 Mos. 30:22-30; 3 Mos. 8:10-15."

D:r Barnes säger i sina anmärkningar öfver detta ställe, särskildt öfver ordet "höghelig," följande: "Uttrycket betyder egentligen det 'heliga af de heliga,' eller det allraheligaste. Det användes ofta i Bibeln om den inre helgedomen, den del af tabernaklet och templet, som innehöll förbundsarken, de två stentaf1orna o. s. v." "Det är icke ovillkorligen inskränkt till den inre helgedomen, utan det kan äfven användas om hela byggnaden." "Andra hafva antagit, att detta har afseende på Messias själf, och att betydelsen är, att han, som var den heligaste, skulle blifva invigd eller smord som Messias. Det är troligt, såsom Hengstenberg (Christology, band II, sid. 321, 322) har visat, att de grekiska öfversättame' sålunda uppfattade det, likväl är det faktum, att detta uttryck, ehuru det många gånger förekommer i Bibeln, aldrig användes om personer. så framt icke detta ställe utgör ett undantag, en tillräcklig invändning häremot" "Därför förekommer det mig, att den tydligaste och mest opartiska tolkning skulle voro den, att templet därmed betecknas."

En rätt uppfattning af ämnet om den himmelska helgedomen skulle hafva befriat detta bibelställe från den svårighet, som det, enligt några tolkares uppfattning, tyckes voro inveckladt uti.