John Wycliffe, född omkring år 1324 och benämnd "Reformationens morgonstjärna," var en engelsk reformator, som till följd af sin fromhet och sina stora själsgåfvor, blef upphöjd till ett af de högsta ämbetena i den dåvarande kyrkan. Han erhöll sin bildning i Oxford och förlänades en teologidoktors värdighet. Detta gaf honom rättighet att hålla teologiska föreläsningar, hvarigenom han utöfvade ett betydligt inflytande. Men sedan han offentligt predikat mot den katolska kyrkans missbruk, blef han afsatt från sin befattning, i det påfven utfärdade flera bullor mot honom för kätteri. Han förhördes inför en församling, men afgaf ett sådant lysande försvar, att hans sak aflopp utan några svårare följder. Enär han fortfor att uttala förkastelsedomar öfver den påfliga kyrkans tördärf, blef han åter kallad inför en synod; denna gång blef han likväl försatt på fri fot genom förmedling af konungens moder. Det är högst märkvärdigt, att han, trots sina fortsatta angrepp mot den romerska lärans viktigaste punkter, likväl undgick deras öde, hvilka hade gjort sig skyldiga till liknande angrepp. Men öfver fyratio år efter hans död, år 1384, blefvo hans ben uppgräfda, förbrända och askan kastad i Swift-foden, som förde den till hafvet; sålunda blef den en passande sinnebild af hans lära, som nu är utbredd öfver hela världen, Talrika skrifter kommo från hans penna, hvilka alla förfäktade reformationens läror; det uppgifves, att två hundra af dem hafva blifvit uppbrända, medan många existera för närvarande blott i manuskript. Hans viktigaste arbete var den första engelska öfversättningen af Bibeln.

Johan Huss, böhmisk reformator och martyr, föddes 1370 i Böhmen och erhöll sin bildning i universitetet i Prag, där han blef magister samt senare rektor för det och biktfader hos drottningen. Sedan han läst några af Wycliffes skrifter och blifvit uppmärksammad på den romerska kyrkans förvillelser och missbruk, uppträdde han kraftigt mot den samma, ehuru han blef förföljd af flera påfvar. En reform tog sin början vid universitetet i följd af hans predikande; ärkebiskopen utfärdade två påbud häremot för att undertrycka den, men den nya läran utbredde sig ännu mera, Wycliffes verk blefvo skyndsamt öfversatta och lastes, tillika med Huss' skrifter, med stor begärlighet öfver hela Böhmen; men påfven utfärdade en bulla mot dem och befallde, att de skulle brännas. Huss blef stämd till mötet i Konstanz, kastad i fängelse, och efter flera månaders fångenskap dömd att brännas. På bålet ålades han en obetingad återkallelse: men han vägrade bestämdt och fortfor att bedja och sjunga med en hög, rost, till dess han kväfdes af röken. Han brändes år 1415, och askan efter honom samt till och med jorden, på hvilken

den lag, blef omsorgsfullt hopsamlad och kastad i Rhen-floden.

Hieronymus af Prag, som erhöll sitt namn från den stad, i hvilken han föddes mellan åren 1360 och 1370, fullbordade sina studier vid universitetet af samma namn, hvarefter han reste öfver större delen af Europa. Han förlänades magistergraden i Paris, och i Oxford blef han bekant med Wycliffes skrifter, af hvilka han öfversatte många till sitt eget modersmål. Efter sin återkomst till Prag bekände han sig offentligen till Wycliffes lära och tog den verksammaste del i sin vän Huss' reformationsverk. Då den senare arresterades, bekände han sig villig att uppträda inför mötet och försvara sin tro samt anhöll hos kejsaren om lejd därtill. Denna förnekades honom, men på hemvägen blef han gripen och förd till Konstanz, och efter Huss' martyrdöd hotades han med samma plågor. En halfårig grym fångenskap tvingade honom i ett ögonblick af svaghet till återkallelse; men då han blef fri, ångrade han sin synd och återtog högtidligt sin återkallelse samt försvarade med största frimodighet sina reformatoriska satser, och härför brändes han 1416.

William Tyndale, en framstående engelsk protestant, föddes omkring år 1484. Han erhöll en vårdad uppfostran i Cambridge och Oxford samt blef prästvigd. Genom läsandet af Luthers skrifter blef han vunnen för reformationssaken, som han försvarade med sådan nit och skicklighet, att han ådrog sig de romersk-katolskes hat och blef tvungen att fly till Tyskland. Emedan han ansåg, att folket borde få tillfälle att läsa Bibeln på sitt eget modersmål, gjorde han en fullständig öfversättning af nya testamentet till engelska språket, Denna sändes till England, och oaktadt befallning gafs om dess förstörande, blef den mottagen med en sådan begärlighet, att sex upplagor utgåfvos af densamma, af hvilka en blef bränd. Tyndales öfversättning blef mönstret och grunden till konung James' öfversättning, Han öfversatte äfven de fem Moseböckerna. Till följd af dessa och andra reformatoriska skrifter blef han på den engelska regeringens anstiftan arresterad i Antwerpen, där han hölls fången i aderton månader, hvarefter han blef strypt och bränd på bål 1536.

Thomas Cranmer, den första protestantiska ärkebiskopen i Canterbury, föddes den 2 juli 1489. Ägande stora gåfvor både såsom statsman och teolog, var han särskildt lämplig att förena påfvedömets religiösa och politiska fiender. Han var en beroende anhängare af Henrik VIII. Efter den senares död förenade han sig med anhängarna af Lady Jane Grey, som äfven var protestant, och härför kastades han, efter katolska Marias tronbestigning, i Tornet, anklagades för kätteri af de påflige och brändes på bålet 1556 i Oxford. Uppkommen på bålet. stack han först den hand, med hvilken han undertecknat återkallelsen, i lågorna, utropande många gånger: "O min ovärdiga högra hand!"

Hugh Latimer, en af befordrarne af reformationen i England, född omkring 1490, studerade vid Cambridge, där han tog magistergraden. Vid reformationens början var han en ifrig papist; men efter ett samtal med martyren Vilney, afsade han sig den katolska läran och blef en nitisk evangelii förkunnare, Henrik VIII, som blef intagen af hans predikningar, upphöjde honom till biskop af Worcester; men som han ej gillade några af konungens åtgärder, af sade han sig slutligen ämbetet. Efter sin skydelspatrons, Cromwells, död, greps Latimer af dennes fiender och förpassades till Tornet. Han befriades från denna fångenskap af Edward VI, men vägrade att återtaga sitt biskopsstift, utan förenade sig med Cranmer och bistod honom i reformationsverket. När Maria besteg tronen, blef han ånyo insatt i Tornet; hvarefter han tillika med Cranmer och Ridley sändes till Oxford för att hålla en disputation med de påfliga biskoparne. Han försvarade sin sak med stor klarhet och enkelhet, men blef dömd att brännas på samma bål som Ridley år 1555.

John Bradford föddes i början af Henrik VIII: s regering Redan som barn visade ban stora kunskapsbegär och började att studera rättsvetenskapen; men sedan han funnit, att teologien bättre öfverensstämde med hans sinnelag, flyttade han till universitetet vid Cambridge, där hans skicklighet och fromhet på mindre än ett år förskaffade honom magistervärdigheten. En kort tid efteråt gjordes han till hofpredikant hos Edward VI och blef en af de mest omtyckta protestantiska predikanter i riket. Men efter den strängt katolska Marias tronbestigning blet han arresterad på anklagelse för kätteri och uppror och hållen i fångenskap i Tornet ett och ett halft år, under hvilken tid ban genom bruk af pennan understödde den sak, som han led för. När ban slutligen framfördes till rannsakning, försvarade han sig till det yttersta, och motsatte sig alla de påfligas försök att omvända honom till den romerska läran. Han dömdes och öfverlämnades åt lågorna år 1555. Han gladde sig in i dödsstunden öfver att sålunda befinnas värdig att lida för sanningens skull.

Nicholas Ridley, en lärd engelsk teolog och martyr, född omkring 1500, erhöll sin uppfostran i Pembroke College, Cambridge. Hans stora egenskaper och fromhet blefvo snart uppmärksammade af ärkebiskop Cranmer, genom hvilkens inflytande han blef utnämnd till hofpredikant. Under Edward VI: s regering erhöll han biskopsstiftet i Rochester och utnämndes slutligen till biskop i London. Genom hans inflytande på den unge konungen blefvo de förmånsrätter och inkomster, som anslagits till munkarnas underhåll, använda till välgörande ändamå1. Efter Edwards död antog han sig Lady Jane Greys sak och varnade folket i en predikan för den fara, som hotade protestantismen, i bändelse Maria erhöll tronen. I följd af detta och hans nit för reformationssaken blef han gripen af Maria och sänd till Oxford för att disputera med de romerska biskoparne; och då han vägrade att återkalla, brändes han på bål tillsammans med Latimer ar 1555.

John Hooper föddes omkring 1495 och erhöll sin bildning vid Oxford. Sedan han tagit första graden till doktorsvärdigheten, förenade han sig med cistercienser-munkarna; men efter att han läst några af Zwinglis skrifter och noggrannt rannsakat Bibeln, blef han en ifrig försvarare af reformationen. Inseende de faror, hans åsikter utsatte honom för, reste han till Frankrike. Då han återvände till England, fann han, att man hade uppgjort en komplott att taga hans lif, hvarför han flydde till Irland, därifrån till Frankrike och slutligen till Tyskland och stannade där flera år. Vid sin återkomst till England hänga f sig åt massornas undervisning samt verkade så framgångs fullt, att konung Edward VI inbjöd honom att stanna i London för att befordra reformationen, och gjorde honom till biskop i Worcester. När Maria besteg tronen, blef han strax arresterad och insattes i fängelset i Fleet, och efter aderton månaders fångenskap undergick han rannsakning för kätteri dömdes skyldig och öfverlämnades åt lågorna 1555. Han uthärdade plågorna med stor själsstyrka, hvilka förlängdes mer an vanligt, emedan man brukade nyhuggen ved.

John Rogers, född omkring 1500, var den första bland de många martyrer, som under drottning Marias regering måste. besegla sin tro med döden. Efter fulländandet af sina studier i Cambridge, ingick han i det andliga ståndet, blef sedermera kallad till huspredikant hos ett köpmanssällskap i den engelska fabriken i Antwerpen, hvar han sammanträffade med Tyndale och Coverdale, med hvilkas hjälp han väerkställde en fullständig engelsk öfversättning af Bibeln. Han flyttade till Wittenberg och blef pastor för en holländsk forsamling där; men när Edward VI besteg tronen inbjöd denne honom att komma till England, dar han blef anställd som präst vid St. Paul-kyrkan. På första söndagen efter Marias tron bestigning förmanade han folket i en predikan att hålla fast vid de läror, som det hört i konung Edwards dagar och att motstå alla katolska former och dogmer. Härför blef han kallad inför rådet men försvarade sig så väl, att man lät honom gå fri. Men detta behagade icke Maria som åter lät stämma honom och hålla honom i fångenskab i hans eget hus; snart därefter blef han likväl gripen och kastad i fängelset i Newgate. Han undergick en rannsakning, och då han vägrade att återkalla, blef han dömd att brännas, som ägde rum ar 1555.

Ryktbara reformatorer.

Martin Luther, den störste bland reformatorerna, föddes 1483 i Sachsen. Som fattig gosse togs han om hand af en frikostig kvinna, som gaf honom en god skolbildning. Han ägnade sig först åt lagstudier, men sedan han med knapp nöd undsluppit döden, hvilken händelse påminde honom om lifvets ovisshet, beslöt han gå i kloster. Här hade han för första gången til1gång til1 en Bibel, och efter ett ifrigt forskande insåg han snart skil1naden mel1an evangelii läror och den katolska kyrkans bruk. Hal)s öfvertygelser i detta hänseende stärktes vid ett besök i Rom i ett visst ärende, då han hade tillfäl1e att personligen lära känna prästerskapets styggelser och kyrkans fördärfvade tillstånd. När påfven slutligen utsände sin beryktade aflatsbulla, var Luther beredd att offentligen motstå bedrägeriet. Luther, som då var professor i teologi vid universitetet i Wittenberg, lät uppslå de berömda teserna på slottskyrkan samt inbjöd till en al1män disputation om aflatens betydelse och kraft, I dessa teser förelåg en världshistorisk handling, från hvilken man med rätta daterar reformationens början; och härför talar, att de efter fjorton dagar voro utbredda öfver hela Tyskland och efter sex veckor öfver hela Europa. Han blef stämd att infinna sig i Rom men vägrade. Påfven utfärdade en bannlysningsbul1a mot Luther, i hvilken befalldes, att Luthers skrifter skul1e brännas och han själf återkalla 'inom sextio dagar. Men Luther uppbrände bul1an. Vid riksdagen i Worms vägrade han att återkal1a, och genom hans föreläsningar vid universitetet utbreddes hans åsikter ännu mera öfver riket. Han började äfven att utgifva skrifter och predikningar, som nådde ännu flera och därigenom gaf honom större inflytande, Han öfversatte äfven Bibeln till tyska. Vid riksdagen i Speier 1529 fattades flera beslut, icke blott för att hindra reformationens vidare utbredning utan också för att tillintetgöra den i de stater, där den redan var genomförd. De evangeliske furstarna nedlade häremot en högtidlig protest; de fingo däraf namnet protestanter. Den augsburgska bekännelsen, den lutherska kyrkans grundbekännelse, blef sedermera uppsatt. Han fortfor att skrifva och verka, tills han, nedbruten till ,sin hälsa, afled 1546.

Filip Melanchton, framstående reformator och intim vän af Luther, var född 1497 i Baden. Endast tolf år gammal gick han til1 universitetet; i sitt sextonde år skref han en lärd grekisk grammatik; året därpå började han som magister hålla föreläsningar, och 1518 blef han, tjuguett år gammal, kallad till Wittenberg som professor i den grekiska litteraturen. Här slöt han med Luther ett innerligt vänskapsförbund, som sedermera skulle blifva så omätligt viktigt för reformationens framåtförande. Melanchtons försiktighet bidrog storligen till de protestantiska lärornas utbredande och skyddade dem för ett öfverdrifvet nits skadliga inflytande; men hans största bidrag till reformations saken var hans uppsättande af den augsburgska bekännelsen. Han var en produktiv skriftställare och författade det första protestantiska religionssystemet, som utgafs i öfver femtio upplagor och blef brukadt såsom en lärobok vid universiteten. Ryktet om hans lärdom och stora förmågor utbreddes öfver hela Europa, och konungarne i England och Frankrike inbjödo honom att flytta til1 deras länder, men han föredrog att stanna i Wittenberg, dit hans namn lockade lärjungar från al1a länder och hvarest han dog 1560.

Ulrik Zwingli, hvilkens namn i de protestantiska reformatorernas annaler räknas näst Luthers, var född 1484. Eftersom han tidigt visade en stor håg för studier, blef han först sänd till läroverk i Basel och Bern och slutligen till universitetet i Wien. Som pastor vid domkyrkan i Ziirich ägnade han sig' åt ett särskildt studium af Skriften och lärde hela det nya och en del af det gamla testamentet utantill på grundspråken. Genom hans teologiska forskningar uppgick ljus för honom öfver den romerska kyrkans fördärf, och han började predika mot detsamma, i synnerhet mot den påfliga aflaten, tills han slutligen bragte till stånd samma skilsmässa för Schweiz från det påfliga herraväldet, som Luther hade vunnit för Sachsen. I följd af dessa religiösa söndringar uppstod ett borgarkrig i Schweiz, och Zwingli, som åtföljde sitt lands folk såsom fältpredikant, stupade 1531 i en slaktning vid Kappel mot de katolska kantonerna.

Johan Calvin, framstående reformator och grundläggare af kalvmistsekten, föddes 1509. Redan tidigt bestämd för det andliga ståndet erhöll. han ett andligt ämbete vid tolf års ålder och ett pastorat, då han var sjutton år. Han studerade först teologi i Paris, men emedan han blef missnöj d med den romerska kyrkans läror, öfvergaf han den teologiska vägen och vände sin uppmärksamhet till juridiken. Han erhöll ljus öfver den romerska kyrkans villfarelser genom läsning af Bibeln. Förföljd för sina åsikter, begaf han sig, efter en kort vistelse vid hofvet i Navarra, 1535 till Basel. Här utgaf han sin "institutio christianae religionis," reformerta kyrkans klassiska, dogmatiska lärobok, hvilken, skrifven med utomordentlig klarhet, kraft och skönhet i framställningssättet, fängslar lika mycket genom sin enkelhet som genom sin grundlighet och tankenkedom. Den har blifvit öfversatt till flera språk. Han kom sedan till Geneve, där han blef predikant och lärare i teologi. Men i följd af hans motstånd mot några katolska former, blef han förvisad från staden. Han gick då till Strassburg, där han bildade en församling af fransmän, som han betjänade med stor framgång. De andliga i staden sände honom såsom ombud til1 riksdagen i Worms. Han återvände till Geneve och, rastlös, ihärdig och förslagen, verkade han såsom predikant, professor, föreståndare for presbytenum och skriftställare i reformationens intresse intill sin död 1564.

John Knox, Skottlands berömde reformator var född 1505 och studerade vid akademien St. Andrews. Han blef ordinerad till präst, men efter att hafva läst Augustinus' och Hieronymus' skrifter, öfvergaf han den pafliga läran. Han blef anklagad för kätteri och hans offentliga trosbekännelse fördömd; men han började att predika från predikstolen och reformationens läror utbredde sig hastigt. Då St. Andrews intogs af en fransk flotta, fördes han till Rouen och dömdes till galererna, på hvilka han måste stanna i nitton månader. Efter sin befrielse gick han tillbaka till England, dar han utnämndes till hofpredikant hos Edward VI, sedan han vägrat att mottaga ett biskopsstift.. Då Maria besteg tronen, gick han till Frankfurt och predikade till engelska landsflyktingar. Därifrån gick han till Geneve, där han blef varmt mottagen af Calvin, hvilkens läror han till största delen hyllade. Han återvände till Skottland, där han blef stiftaren af presbyterianska kyrkan i Skottland. Man berättar, att drottningen ofta sade, att hon fruktade John Knox' böner mera än en arme af tjugu tusen ryttare. Han dog i Skottland 1572, sedan han förskaffat protestantismen seger i sitt eget fädernesland.

John Bunyan, den mest populära religiösa författare i det engelska språket, var född 1628. Kittelflickare till yrket var hans uppfostran ganska inskränkt. Han var icke något vidare intresserad i religiösa ting, förrän under hans soldatlif en kamrat, som intagit hans post för tillfället, blef dödad. Detta ansåg han som en direkt mellankomst af Försynen; och efter återvändandet till hemmet blef han mycket bekymrad öfver sin andliga välfärd. Han ingick i baptistkyrkan, och efter att hafva varit "förmanare" blef han en framgångs full predikant bland dem. Alla dissenters från anglikanska kyrkan straffades vid denna tid, och Bunyan insattes fängelse, där han kvarhölls tolf år, under hvilken tid han skref sin världsberyktade bok, "Kristens och Kristinnans resa," som har blifvit öfversatt till alla språk i kristenheten. Han författade äfven andra religiösa verk, såsom t. ex. "Det heliga kriget." Hans bibliotek bestod af blott två böcker: Bibeln och Fox' martyrhistoria. Då förföljelserna upphörde genom Jakob II: s proklamation af samvetsfrihet, blef han lössläppt. Han fortsatte snart med sin förra verksamhet och benämndes i allmänhet för biskop Bunyan. Hans död 1688 härledde från en förkylning.

John Wesley, stiftaren af metodismen, var född 1703, studerade vid Oxford och blef sedan en framstående lärare vid Lincoln College; förenade sig 1729 med sin broder, Charles, och femton studenter i Oxford till ett sällskap, som gjorde till sin uppgift att ådagalägga fromhet efter en bestämd metod, i fastor, bön och goda verk, hvarför de kallades metodister. Wesley åtfölj de gen. Oglethorpe till Georgien i Amerika att predika evangelium bland indianerna" Han återvände slutligen till England för att verka där; men det var icke hans mening att bilda ett samfund, som skulle lösrycka sig från den anglikanska kyrkan men däremot söka väcka lif inom kyrkan genom att predika bättring och tro. Men då kyrkorna stängdes för dem, höllo de sammankomster på fria fältet och vunno så många anhängare, att de voro tvungna att bilda församlingar och bygga rymliga kyrkor. Han var en outtröttlig arbetare ända till sin död 1791 i sitt åtagna verk, som han utbredde i England, Skottland och Irland; han reste nära 300,000 engelska mil och höll inemot 40,000 predikningar samt författade en ofantlig mängd skrifter.

George Whitefield, den andra hufvudstiftaren af metodismen, var född 1714, studerade vid Oxford, där han tog första graden af doktorsvärdigheten samt äfven blef bekant med Charles Wesley. Han var en entusiastisk '"medlem af den klubb, som föranledde metodismens uppkomst. Han blef prästvigd samt började snart därefter sin märkvärdiga missionsverksamhet. På en enträgen inbjudning af John Wesley, som då var i Georgien, reste han till honom i Amerika men återvände snart för att anskaffa medel till ett barnhem. Han gjorde sedermera sex besök i Amerika, under' hvilka han predikade i alla de stora städerna' han besökte äfven och predikade i England, Skottland och Irland samt' gjorde en resa till Holland. Han mötte stort motstånd från prästerskapets sida, och eftersom han utestängdes från kyrkorna, började han med att hålla predikningar under bar himmel. Enär Whitefield fasthöll den kalvinistiska predestinationsläran, som bröderna Wesley förkastade skildes de slutligen åt, hvilken skilsmässa ledde till uppkomsten af de kalvinistiska och wesleyanska metodisterna. Whitefield fortfor oförtrutet med att verka, ofta talande tre eller fyra gånger om dagen flera veckor i rad tills hans död inträffade år 1770 vid Newburyport, Mass., medan han beredde sig för att göra en sjunde missions resa i Amerika.

Menno Simons "var en reformator, hvilkens apostoliska anda och verksamhet ännu icke hafva fått det erkännande, som de förtjäna." Han var född omkring år 1492 i norra Holland och dog i Holstein 1559. Simons gick ut ur den katolska kyrkan 1536. Hans motstånd mot barndöpet skilde honom från lutheranerna och de reformerta. På samma gång, som han motverkade allt svärmeri, sträfvade han ifrigt för att återstalla den renhet och enkelhet i församlingen, som kännetecknade apostlarnes tid. Han fordrade, att en personlig bekännelse om tro på Kristus skulle föregå dopet och att ett heligt lif skulle vara ett villkor för att blifva medlem i församlingen.

William Miller, den störste reformatorn i vår tid, var född i Massachusetts 1782 af fattiga men aktningsvärda föräldrar. I besittning af en stor törst efter kunskaper, förvärfvade han sig stor bildning genom egna sträfvanden. Han deltog i 1812 års krig och befordrades till kapten. Han var en otrogen till år 1816; men sedan han noggrannt rannsakat Bibeln i ändamål att kuna vederlägga kristendomen, blef han öfvertygad om att han själf hade orätt; och härvid öppnade han för världen det. intill den tiden nästan obeträdda profetiska fältet. På enträgna uppmaningar af vänner, började han sitt lifsarbete - utbredandet af kunskapen om profetiorna, i synnerhet med hänsyn till Kristi andra ankomst, hvarigenom hans verksamhet hufvudsakligen föranledde den stora religiösa rörelsen 1844. Ryktet om hans verksamhet utbreddes snart öfver hela landet, och han mottog inbjudningar från de förnämsta städerna i Förenta Staterna att komma till dem och predika hvilka han för så vidt det var honom möjligt, uppfyllde. Följden blef en väckelse bland de olika samfunden, hvars motstycke man aldrig skådat och som äfven sträckte sig till Europa. Ehuru han missräknat sig med hänsyn till tiden för Kristi andra ankomst genom en felaktig tillämpning af profetian, så visade det sig likval, att de flesta af hans åsikter voro riktiga, och de införde ett nytt tidsskede i reformationens aldrig slutande verk. Han fortsatte med .det verk, han börjat, genom att både predika och skrifva, till dess en stilla och fridfull död gjorde slut på hans verksamhet år 1849.