UPPENBARELSEBOKEN börjar med uppgifvandet af namnet och förkunnandet af en välsignelse öfver dem, hvilka skola flitigt akta på dess allvarliga profetiska förutsägelser. De första verserna lyda sålunda:

VERS. 1-3. Jesu Kristi uppenbarelse, hvilken Gud gaf honom för att visa hans tjänare, hvad som snart skall ske, och han har sändt genom sin ängel och gifvit det tillkänna för sin tjänare Johannes, hvilken har vittnat om Guds ord och Jesu Kristi vittnesbörd, så mycket som han har sett. Salig är den, som läser, och de, som höra profetians ord och bevara det, som däri är skrifvet; ty tiden är nära.

Namnet. Bibelns öfversättare hafva gifvit denna bok benämningen "Johannes' uppenbarelse." Häri motsäga de bokens första ord, hvilka förklara, att det är "Jesu Kristi uppenbarelse." Jesus Kristus är uppenbararen, icke Johannes. Den senare är blott skriftställaren, som Kristus brukade för att uppteckna denna uppenbarelse till församlingens nytta. Man hyser intet tvifve1 om, att den Johannes, som här omnämnes, är den älskade lärjungen bland de tolf apostlarne. Han var evangelist och aposel, och han skref det evangelium och de bref, hvilka bära hans namn. (Se Clarke, Barnes, Kitto, Pond m. fl.) Till sina föregående titlar lägger han nu benämningen profet; ty Uppenbarelsen är en profetia. Men bokens innehåll kan spåras till en ännu högre källa. Det är icke blott Jesu Kristi uppenbarelse, utan det är den uppenbarelse, som Gud gaf honom. Först kommer det således från den stora urkällan till all vishet och sanning, Gud Fadern; han meddelade det till Sonen, Jesus Kristus; och Kristus sände det genom sin ängel och gafdet tillkänna för sin tjänare Johannes.

Bokens kännetecken. Detta framställes i ett enda ord: "Uppenbarelse." En uppenbarelse är någonting som på ett tydligt sätt blifvit bekantgjordt, icke någonting fördoldt och undangömdt. I 5 Mos. 29: 29 förtäljer Mose för oss, att "hvad ännu fördoldt är hör Herren, vår Gud, till; men hvad uppenbaradt är, gäller för ass och våra barn till evig tid." Själfva namnet på boken är således en tillräcklig vederläggning af den åsikt, som så allmänt råder nu för tiden, att denna bak är bland Guds fördolda hemligheter och icke kan blifva förstådd. Vore detta händelsen, skulle den hafva någon annan benämning, såsom t. ex. "Hemligheten" eller "Den fördolda baken," och visserligen icke "Uppenbarelsen."

Dess ändamål. "För att visa hans tjänare." Hvilka äro de? Är någan gräns bestämd? För hvilkas nytta blef uppenbarelsen gifven? Gafs den för några -särskilda personer eller församlingar eller för någon särskild tidsperiod? - Nej, den gafs för hela församlingen under all tid så länge, som någon af dess förutsagda händelser återstår att äga rum. Den är för alla dem, som kunna göra anspråk på benämningen "hans tjänare," hvarhelst och närhelst de än lefva.

Men detta språk framkallar åter den allmänna åsikten; att Uppenbarelsen icke kan förstås. Gud säger, att den var gifven för att visa någonting till hans tjänare, och likväl förtälja oss många af hans ords utläggare, att den icke visar någonting, emedan ingen människa kan förstå den! Månne Gud skulle företaga sig att förkunna viktiga sanningar för människosläktet och likväl begå en så stor dårskap, att han affattade dem i språk eller bilder, som intet mänskligt sinne kunde begripa! Månne han skulle befalla en person att betrakta ett aflägset föremål och sedan upprätta ett ogenomskådligt hinder mellan honom och det angifna föremålet! Eller månne han skulle gifva sina tjänare ett ljus för att lysa dem genom nattens mörker och likväl kasta en så tjock och tung mantel öfver det ljuset, att ingen enda stråle af dess klarhet kunde tränga igenom! Hvilken vanära för Gud vare icke en sådan lättsinnig behandling af hans ord! Nej, Uppenbarelsen skall tjäna det ändamål, hvartill den blef gifven, och "hans tjänare" skala däraf lära, "hvad som .snart skall ske" och hvad som angår deras eviga frälsning.

Hans ängel. Kristus sände och tillkännagaf Uppenbarelsen för Johannes genom "sin änget" En viss ängel åsyftas här. Hvilken ängel kunde kallas för Kristi ängel? Kunna vi icke finna ett svar på denna fråga i ett betecknande ställe i Daniels profetia?

I det en ängel, som utan tvifvel var Gabriel (se Daniel, kap. 9, 10; 11 : 1), förkunnade några viktiga sanningar för Daniel i kap. 10: 21, sade han: "Och ingen enda står mig bi mot dessa, förutom Mikael, eder furste." Det är lätt att fatta, hvem Mikael är. Judas (vers 9) kallar honom "öfverängeln" i sin epistel. Och Paulus förtäljer oss, att när Herren nedstiger från himmelen och de som hafva dött i Kristus uppväckas, skall öfverängelns röst horas (1 Tess. 4: 16). Hvilkens röst skall höras den underbara stund, när de döda väckas till lif? Herren själf svarar: "Förundren eder icke öfver detta; ty en stund kommer, då alla, som äro i grifterna, skala höra hans röst" (Joh. 5: 28); och den föregående versen visar, att den person, hvilkens röst då höres, är Människosonen eller Kristus. Det är således Kristi röst, som tippkallar de döda ur deras graf var. Paulus förklarar, att den rösten är öfverängelns röst, och Judas säger, att öfverängeln är Mikael, samma personlighet, som omtalas i Daniels bok. Alla dessa benämningar syfta på Kristus. Uppgiften i Daniels bok innehåller således, att de sanningar, som skulle blifva uppenbarade till Daniel, öfverlämnades till Kristus, och att endast han och en ängel, Gabriel, hade kännedam om dem. Detta verk, att meddela viktiga sanningar till den "älskade profeten," är likt Kristi verk i Uppenbarelsen att meddela viktiga sanningar till den ”älskade lärjungen." Hvem kan vara hans ängel i detta verk, om icke samme ängel, som var förbunden med honom i det förra ynket, nämligen Gabriel? Detta faktum skall belysa några punkter i denna bok; medan det äfven skulle synas mycket passande, att samma väsen, som användes att öfverbringa budskap till den förnämste profeten i gamla testamentets tid, skulle utföra samma tjänst för honom, som intager en motsvarande plats i evangelii tidsålder. Se anmärkningar under kap. 19: 10.

Välsignelsen. "Salig är den som läser och de som höra profetians ord." Finnes det en så direkt och uttrycklig välsignelse förkunnad öfver läsningen och iakttagandet af någon annan del af Guds ord? Hvilken uppmuntran vi då hafva för dess begrundande! Skola vi då säga, att vi icke kunna förstå det? Kan en välsignelse erbjudas för läsandet af en bok, hvars granskning ej kan voro till någon nytta? Människor kunna påstå, med mera fräckhet än fromhet, att "hvarje tidsålder af förfall kännetecknas af allt flera uttolkningar öfver Uppenbarelseboken," eller att "forskningen i Uppenbarelseboken antingen finner eller lämnar en människa förryckt"; men Gud har förkunnat en välsignelse öfver den och tillkännagifvit sitt välbehag öfver en allvarlig forskning af dess underbara sidor; och med en sådan uppmuntran från ett sådant håll, kan ett Guds barn stå orördt mot ett tusen svaga utbrott från människors sida.

Hvarje uppfyllelse af profetian medför sina skyldigheter; därför ålägga de i Uppenbarelsen framställda tingen verkliga skyldigheter, som böra iakttagas. Ett märkligt tillfälle af detta slag återfinnes i kap. 14: 12: "Här är de heligas tålamod, hvilka hålla Guds bud och Jesu tro."

Men Johannes säger: "Tiden är nära" - en annan bevekelsegrund för att begrunda denna bok. Det blir allt mer och mer viktigt, ju närmare vi nalkas alltings fulländning. Vi anföra hären annans intrycks fulla tankar angående denna punkt: "Vikten af att forska i Uppenbarelsen stegras med tidens lopp. Här omtalas hvad som snart skall ske.' Till och med när Johannes vittnade om Guds ord och om Jesu Kristi vittnesbörd och om alla ting, som han såg, var den långa tidsperiod, under hvilken dessa på hvarandra följande scener skulle te sig, nära för handen. Om på den tiden närheten af dessa tings inträffande utgjorde en be" vekelsegrund för deras betraktande, huru mycket mera är detta ej fallet nu! Hvarje försvinnande århundrade, hvarje flyende år förökar nödvändigheten af att uppmärksamma Bibelns sista bok. Förökar icke den starka förkärleken till det närvarande, som karaktäriserar vår tid och vårt land, antagligheten af detta påstående? Det fanns säkerligen aldrig en tidsperiod, när någon mäktig motverkande kraft var mera behöflig än nu. En behörig granskning af Jesu Kristi uppenbarelse skänker oss en passande förbättrande inflytelse mot tidens tendens i ,denna sak. Det vore önskligt, att alla kristna kunde i fullt mått erhålla den välsignelse, som uttalas öfver dem, 'som höra profetians ord och bevara det, som är skrifvet i densamma; ty tiden är nära.' " - Thompson's , ”Patmos," sid, 28, 29.

Tillägningen. Efter välsignelsen tillägnas boken församlingen i följande ordalag:

Vers, 4-6, Johannes till de sju .församlingar, som äro i Asien: Nåd vare med eder och frid från den, som är och som var och som kommer, och från de sju andar, som äro inför hans tron, och från Jesus Kristus, det trogna vittnet, den förstfödde bland de döda och fursten öfver konungarna ,på jorden! Honom, som älskar oss och har löst oss från våra synder med sitt blod och har gjort oss till ett konungadöme, till präster åt Gud och sin Fader, honom vare ära och makt i evigheters evighet! Amen.

Församlingarna i Asien. Flera än sju församlingar funnos i Asien. Vi kunna inskränka oss till västra delen, d. ä. Mindre Asien, eller göra området ännu mindre än detta; ty äfven i den lilla del af Mindre Asien, hvar de sju här omtalade församlingarna voro belägna, funnos andra viktiga församlingar. Staden Kolosse där de kristna funnos, till hvilka Paulus sände sitt bref, låg endast ett kort afstånd från Laodicea. Miletus var närmare Patmos, där Johannes hade sin syn, än någon af de sju städerna; och den var en viktig post för församlingen, såsom vi kunna döma af det faktum, att Paulus, under ett af sina uppehåll därstädes, sände bud till Efesus efter församlingens äldste i den staden (Apg, 20: 17-38). På samma plats lämnade han också, utan tvifvel i goda kristnas händer, sin lärjunge Trofimus sjuk (2 Tim, 4 20). Och Troas, där Paulus tillbragte en stund tillsammans med sina lärjungar och hvarifrån han, vid sabbatens slut, begaf sig åstad på sin resa, låg icke långt från Pergamus, som uppräknas bland de sju. Det blir därför en intressant fråga att bestämma, hvarför sju af församlingarna i Mindre Asien valdes såsom de, hvilka Uppenbarelsen skulle tillägnas. Har det, som säges om de sju församlingarna i det första kapitlet och till dem i andra och tredje kapitlen, afseende på endast de sju namngifna församlingarna, i det saker beskrifvas, såsom de existerade bland dem på den tiden, och blott det af tecknas, som var framför dem allena? Vi kunna icke antaga detta af följande orsaker:

1. Hela Uppenbarelseboken (se kap. 1: 3, 11, 19; 22: 18, 19) tillägnades de sju församlingarna (vers 11). Men boken var icke mera användbar för dem än för andra kristna i Mindre Asien såsom t. ex. för dem, hvilka tilltalas i 1 Pet, 1: 1 och som bodde i Pontus, Galatien, Kappadocien och Bitynien, eller för de kristna i Kolosse, Troas och Miletus midt ibland de omnämnda församlingarna.

2. Endast en liten del af boken kunde hafva uteslutande intresserat de sju församlingarna eller några af de kristna på Johannes tid; ty de flesta af de händelser, som framställas i den, skulle inträffa så långt i framtiden, så långt efter det dåvarande släktets lifstid, att de icke kunde hafva någon förbindelse med dem. ,

3. De sju stjärnorna, hvilka Människasonen höll i sin högra hand (vers 20), säges voro de sju församlingarnas änglar. Alla skala utan tvifvel öfverensstämma med oss däri,. att församlingarnas änglar äro församlingarnas föreståndare eller tjänare. Att de hållas i Människosonens högra hand betecknar Jesu uppehållande makt, ledning och beskydd, som ära dem tillförsäkrade. Men det fanns endast sju af dem i hans högra hand. Kan det voro blott sju, som alla församlingars stare Mästare sålunda drager försorg om? Kunna icke hellre alla sanna församlingstjänare under hela evangeiii tidsålder af denna framställning hämta den trösten, att de uppehållas af och ledsagas vid den högra handen af församlingens stora öfverhufvud? Detta tyckes voro den en" da följdriktiga slutsatsen.

4. Vidare, i det Johannes skådade framåt, i den kristna för" bundstiden, såg han blott sju ljusstakar, föreställande sju församlingar, i hvilkas midt Människosonen stod. Människasonens ställning i deras midt måste utmärka hans närvara hos dem, hans omsorg öfver dem och hans sorgfälliga granskning af alla deras gärningar. Men omhuldar han på detta sätt blott sju särskilda församlingar i denna förbundstid? Kunna vi ej hellre antaga, att denna scen föreställer hans ställning med hänsyn till alla hans församlingar under evangeiii tidsålder? Men hvarför omnämnas då blott sju? Sjutalet i Skriften utmärker fullhet och fullkamlighet; det är utan tvifvel ett slags minnesmärke af de stora händelserna under tidens första sju dagar, hvilka hafva uppdelat alla tidsåldrar i vecka cykler. Såsam med de sju stjärnorna, så utmärka de sju ljusstakarna det hela af de ting, hvilka de representera. Hela evangelii församling, delad i sju afdelningar eller tidsperioder, måste voro symboliserad af dem; och därför måste de sju församlingarna tillämpas på samma sätt.

5. Hvarför blefvo då de sju särskilda, här omnämnda församlingarna, utvalda? Otvifvelaktigt på grund af att dessa församlingars namn innebära i sin betydelse de religiösa dragen af den evangeliska tidsålder, som de hvar för sig representera.

Från dessa skäl förstå vi, att uttrycket "de sju församlingarna" icke blott betecknar sju verkliga församlingar i Asien, hvilka gingo under de uppgifna namnen, utan äfven sju tidsperioder inom kristenheten från apostlarnes dagar till pröfvotidens slut. Se utläggningen öfver kap. 2: 1.

Välsignelsens ursprung. "Från den som är och som var och som kommer" eller skall blifva, ett uttryck, som betecknar fullkomlig evighet, förfluten och tillkammande, och användes blott om Gud Fadern. Detta språk tillämpas aldrig, så vidt vi veta, på Kristus. Han omtalas såsom en annan person, till åtskillnad från det väsen, som på detta sätt beskrifves.

De sju andarna. Detta uttryck har troligen icke afseende på änglar utan på Guds Ande. Den är en af de källor, från hvilka nåd och frid utbedjas för församlingen. Öfver detta intressanta ämne om de sju andarna anmärker Thompson: "Det är, från den Helige Ande, benämnd 'de sju andar,' emedan sju är ett heligt och fullkomligt tal; den benämnes icke sålunda för att uttrycka en inre mångfald utan för att visa fullheten och fullkomligheten af hans gåfvor och verkningar." Barnes säger: "Talet sju må därför hafva blifvit gifvet af den Helige Ande för att beteckna mångfaldigheten och fullheten af hans verkningar på människornas själar och hans mångfaldiga ingrepp i världens angelägenheter, såsom vidare blifver anfördt i denna bok." Bloomfield hyllar äfven samma åsikt såsom den allmänna uttolkningen af ämnet.

Hans tron. Tronen tillhör Gud Fadern; ty Kristus har ännu icke tagit sin egen tron. De sju andarna, hvilka äro framför tronen, "må kanske vara ämnade att beteckna det faktum, att den gudomlige Anden, i öfverensstämmelse med den vanliga framställningen i Skriften, alltid står färdig att blifva utsänd för att utföra viktiga uppdrag i mänskliga angelägenheter."

Och från Jesus Kristus. Kristus är således icke den person, som i den föregående versen betecknas som "honom, som är och som var och som kommer." Några af de hufvudegenskaper, hvilka pryda vår Herre, blifva här omtalade. Han är -

Det trogna vittnet. Hvadhelst han afgifver vittnesmål om, är sant. Hvadhelst han lofvar, skall han säkert uppfylla.

Den förstfödde bland de döda, Detta uttryck öfverensstämmer med 1 Kor. 15: 20, 23; Ebr. 1: 6; Rom. 8: 29 och Kol. 1: 15, 18, hvar vi finna sådana uttryck som de följande tillämpade på Kristus: "en förstling bland de afsomnade," ",den förstfödde bland många bröder," "förstfödd före all skapelse," "den förstfödde ifrån de döda." Men vi tro icke, att härmed betecknas, att han, hvad tidräkningen beträffar, var den förste, som uppstod från de döda; ty redan före honom blefvo andra uppväcktadetta skulle voro en ganska obetydlig punkt - utan han var hufvudpersonen, medelpunkten bland alla dem, hvilka hafva uppstått ur grafvarna; ty det var blott i kraft af Kristi kommande verksamhet och uppståndelse, som det var möjligt, att några kunde uppväckas före hans tid. Enligt Guds afsikt var han den förste såväl med hänsyn till tiden som till anseendet; ty det var först, sedan Gud, som "kallar det som icke är, som om det vore" (Rom. 4: 17), hade beslutat, att Kristus skulle segra öfver grafven, som någon befriades från dödens makt; och deras väckande ur grafven skedde i kraft af denna stora händelse, hvilken skulle försig" gå på utsatt tid. Kristus kallas därför "en förstling bland de afsomnade" (1 Kor. 15: 20), "den förstfödde bland många bröder" (Rom. 8: 29) och "förstfödd ifrån de döda" (Kol. 1: 18). I Apg. 26: 23 säges det, att "Kristus skulle lida och, såsom den förste af de dödas uppståndelse, förkunna ljus för folket och för hedningarna." Han var den förste, som genom en uppståndelse skulle förkunna ljus för hedningarna. Man kan uppslå detta ställe i den grekiska urtexten, samt läsa Bloomfields anmärkning däröfver, äfven "Man's Nature and Destiny," kap, 13, för ,en ytterligare förklaring.

Fursten öfver konungarne på jorden. I en viss mening är Kristus nu furste öfver jordens konungar. I Ef. 1: 20, 21 uppgifver Paulus, att Kristus blifvit satt på Guds högra hand i det himmelska templet, "öfver allt herradöme och väldighet och makt och myndighet och allt namn, som nämnes icke allenast i denna världen utan ock iden tillkommande," De högsta titlar, som blif. va nämnda i denna värld, äro furstar, konungar, kejsare och monarker på jorden. Men Kristus står högt öfver dessa. Han sitter med sin Fader på universalrikets tron (kap. 3: 21) och har lika rang med honom i behärskandet af och förfogandet öfvar jordens folkslag och angelägenheter.

I en mera särskild mening skall Kristus blifva fursten öfver jordens konungar, när han intager sin egen tron och denna världens riken blifva "vår Herres och hans Smordes"; när de af Faderen gifvas uti hans händer och han kommer ned, bärande på sin mantel och sin länd benämningen: "konungars Konung och herrars Herre," för att sönderslå de mäktiga på jorden såsom lerkärl. Kap. 19: 16; 2: 27; Ps. 2: 8, 9.

Honom som älskar oss. Vi hafva tänkt, att jordiska vänner - en fader, en moder, bröder och systrar eller förtroliga vänner - älskade oss; men vi se, att ingen kärlek är värd namnet i jämförelse med den kärlek, som Jesus har bevisat oss. Redan den följande satsen gifver dessa tankar en ännu starkare betydelse: ”Och har löst oss från våra synder med sitt blod." Hvilken kärllek voro större än denna! "Ingen har större kärlek," säger aposteln, "än att man gifver sitt lif för sina vänner," Men Kristus har bevisat sin kärlek till oss ,däruti, att han dog för oss, då vi ännu voro syndare. Men han gjorde ännu mera: "Och har gjort oss till ett konungadöme, till präster åt Gud och sin Fader." Från att vara smittade af synden äro vi rengjorda i hans åsyn; från att vara fiender gör han oss icke blott till sina vänner, utan han upphöjer oss på samma gång till den högsta ära och värdighet. Denna rening och denna konungsliga och prästerliga upphöjelse - hvilket tillstånd tillhöra de - det närvarande eller det tillkommade? - Hufvudsakligen _ill det tillkommande; ty det är först då vi skola åtnjuta dessa välsignelser i den högsta grad. Sedan försoningen blifvit fullbordad, äro vi alltså obetingadt och för evigt fria från våra synder; men i denna världen förlåtas de oss blott på vissa villkor och utplånas blott genom tron. Men när de heliga, enligt det löfte, som gifves till de segrande laodiceerna, erhålla tillåtelse att sitta med Kristus på hans tron, när de intaga riket under hela himmelen och regera i evigheters evighet, då skola de voro konungar i en betydelse, som det är omöjligt för dem att uppnå i det närvarande tillståndet. Likväl kunna dessa sanningar få så mycken tillämpning på det närvarande tillståndet, att dessa uppmuntrande uttryck innefattas i våra kristna jubelsånger; ty här tillåtas vi 'att säga, att vi hafva förlossning genom hans blod, änskönt den förlossningen icke ännu gifvits oss, och att vi halva evigt lif, änskönt det lifvet ännu ligger i Sonens händer och icke gifves oss förrän vid hans återkomst; och det är lika sant nu, som det var på Johannes' och Petrus' tid, att Gud har bestämt sitt folk i denna världen att vara hans utvalda släkte, ett konungsligt prästerskap, ett heligt folk, ett egendomsfolk (1 Pet. 2: 9; Upp. 3: 21; Dan. 7: 18, 27). Man kan därför icke undras öfver, att den älskade lärjungen tillskref detta väsen, som har gjort så mycket för oss, "ära och makt i evigheters evighet." Låt hela församlingen instämma i detta högst passande förhärligande af sin störste välgörare och käraste vän.

Vers 7, Se, han kommer med skyarna, och alla ögon och de, som hafva stungit honom, skola se .honom, och alla jordens folk skola jämra sig öfver honom; ja, amen.

Han kommer med skyarna. Här för Johannes oss framåt till Kristi andra ankomst i all hans härlighet, höjdpunkten af den krönande händelsen i hans medlareverk för denna fallna värld. En gång kom han i svaghet, nu kommer han i makt; en gång kom han i förnedring, nu kommer han i härlighet. Han kommer med skyarna på samma sätt, som han uppfor till himmelen (Apg.1:9-11).

Han kommer uppenbarligen. "Alla ögon skola se honom," d. ä. alla som lefva vid tiden för hans återkomst. Vi känna icke till någon Kristi andra ankomst, som skall försiggå på ett så stilla sätt som midnattsstundens inbrytande' eller som skall ske blott i öknen eller i kamrarna. Han kommer icke i samma mening som en tjuf att i smyg och under tystnad stjäla sig öfver världen och tillägna sig gods, som han icke har någon rättighet till, utan han kommer för att taga till sig sin dyrbaraste skatt, sina sofvande och lefvande heliga, hvilka han har återlöst med sitt eget dyrbara blod; hvilka han har ryckt från dödens makt i en öppen och ärlig strid och för hvilka hans andra ankomst äfven skall blifva icke mindre uppenbar och segerrik. Den skall försiggå med all prakt och med ljungeldens bländande sken, såsom detta utgår från öster och synes allt intill väster (Matt. 24: 27). Herrens återkomst skall ske med stark basunklang, som skall nedtränga till jordens största djup, och med en mäktig röst, som skall uppväcka de sofvande heliga från deras stoftläger (Matt. 24:31; 1 Tess. 4: 16). Han skall komma öfver de ogudaktiga såsom en tjuf, emedan de envist tillsluta sina ögon för tecknen på hans återkomst och icke vilja tro hans ords tydliga förklaringar, att han är nära för dörren. Att framställa två uppenbarelser - en hemlig och en offentlig - i förbindelse med detta ämne, såsom några göra, har ingen grund i Skriften.

De som halva stungit honom. Här nämnas särskildt de, hvilka voro delaktiga i de sorgliga scener, som inträffade vid hans död - dessa skola se honom återkomma till jorden i seger och härlighet. Men huru kan detta ske? De lefva icke nu, och huru skola de då kunna se honom? - Genom en uppståndelse; ty det finnes ingen annan återgång till lifvet för dem som en gång gått ned i grafvens sköte. Men huru kommer det till att dessa ogudaktiga personer uppstå vid denna tid, då de ogudaktigas allmänna uppståndelse icke äger rum förrän ett tusen år efter Frälsarens andra ankomst? Upp. 20: 1-6. Profeten Daniel gifver oss upplysning angående denna punkt. Han säger (kap. 12: 1, 2) :

"På den tiden skall Mikael träda upp, den store fursten, som står såsom försvarare för ditt folks barn; och då kommer en tid af nöd, hvars like icke har funnits allt ifrån den dag, då människor blefvo till, ända till den tiden. Men på .den tiden skola af ditt folk alla de varda frälsta, som finnas skrifna i boken. Och många af dem som sofva i mullen skola uppvakna, somliga till evigt lif och somliga till smälek och evig blygd."

Här framställes en delvis uppståndelse eller en uppståndelse af en viss klass af rättfärdiga och ogudaktiga, innan den allmänna uppståndelsen af den ena eller den andra af dessa två klasser äger rum. Många, icke alla, som sofva, skola uppvakna - somliga af de rättfärdiga icke alla af dem, till evigt lif, och somliga af de ogudaktiga, icke alla af dem, till smälek och evig blygd. Denna uppståndelse inträffar i förbindelse med den stora vedermödans tid, hvilkens like aldrig har varit och som just föregår Herrens återkomst. Skola icke de, "som hafva stungit honom," vara bland dem, hvilka då uppstå till smälek och evig blygd? Hvad kunde, så vidt som mänskliga sinnen kunna bedöma, vara mera passande än att de, hvilka deltogo i scenerna vid vår Herres djupa förnedring, och andra ledare i förbrytelser mot honom, skulle uppväckas för att beskåda hans förskräckliga majestät, då han segerrik nedkommer i eldslåga för att taga hämnd på dem, som icke känna Gud och icke lyda hans evangelium? Se utläggningen under Dan. 12: 2.

Församlingens svar. "Ja, amen." Änskönt denna Kriti återkomst är för de ogudaktiga en scen af förskräckelse och fördärf, är den för de rättfärdiga en scen af glädje och seger. "När världens vedermöda börjar, då börjar de heligas hvila." Hans ankomst i eldslåga och i afsikt att straffa de ogudaktiga skal bringa hvilans och fridens belöning till dem, som tro (2 Tess. 1 , 6-10). Hvarje Kristi vän och efterföljare skall hälsa hvarje kungörelse om och hvarje tecken på hans återkomst med stor glädje.

VERS 8. Jag är A och O, begynnelsen och änden, säger Herren Gud, som är och som var och som kommer, den allsvåldige.

Här framställes en annan talare för oss. I det föregående har Johannes talat; men denna vers har ingen förbindelse med det föregående ej heller med det efterföljande. Det väsen, som här talar, måste därför igenkännas genom de uttryck, som begagnas. Här hafva vi åter uttrycket "som är och som var och som kommer," hvilket, såsom vi redan hafva anmärkt, har uteslutande afseende på Gud. Men det måhända frågas: Betecknar ej ordet Herren, att det är Kristus? Barnes anmärker öfver denna punkt: "Många handskrifter hafva ersatt ordet Herren (κύριες) med Gud (θεός), och denna läsart är antagen af Griesbach, Tittman och Hahn samt betraktas nu som den rätta lydelsen. Bloomfield ersätter ordet Herre med ordet Gud och betraktar uttrycket "begynnelsen och änden" såsom en inflickning. Därmed slutar på ett högst passande sätt den första hufvuddelen af detta kapitel, i det den store Guden själf uppenbarar sig såsom ett evigt väsen, evig i det förflutna såväl som i det tillkommande, och så som allsmäktig och darför i stånd att utföra alla hotelser och löften, hvilka äro omnämnda i denna bok.

VERS 9. Jag, Johannes, eder broder och delaktig med eder i bedröfvelsen och riket och tålamodet i Jesus Kristus, var på den ö, som heter Patmos, för Guds ords och Jesu Kristi vittnesbörds skull.

Här förändras ämnet, och Johannes fortskrider att angifva platsen och de förhållanden, under hvilka Uppenbarelsen blef gifven till honom. Han framställer sig först såsom en broder till den allmänna församlingen och såsom delaktig i den bedröfvelse, som tillhör den kristna bekännelsen i detta lifvet.

Och riket. Dessa ord hafva gifvit upphof till en icke obetydliga strid. Var det verkligen Johannes' afsikt att säga, det de kristna i det närvarande tillståndet ära i Kristi rike, m. a. a. att Kristi rike hade blifvit upprättadt redan på hans tid? Om detta språk har afseenele på tingens närvarande tillstånd, så måste det användas i en ganska inskränkt och foglig betydelse. De som intaga den ståndpunkten, att det har sin tillämpning på denna världen, åberopa sig vanligen på 1 Pet. 2; 9 att bevisa tillvaron af ett rike i det närvarande tillståndet och att framställa dess beskaffenhet. Men vi upprepa hvad vi redan anmärkt under vers 6, att de heligas verkliga regerande tillhör ännu framtiden. Det är genom mycken bedröfvelse vi måste ingå i Guds rike (Apg. 14; 22). Men när vi hafva ingått i riket, är bedröfvelsen slut. Bedröfvelsen och riket existera icke samtidigt. I Murdocks syriska öfversättning är ordet riket i denna vers uteslutet, och texten lyder sålunda: "Jag, Johannes, eder broder och deltagare med eder i bedröfvelsen och lidandet, som ära i Jesus Kristus, vår Messias." Wakefield öfversätter den: "Jag, Johannes, eder broder och deltagare med eder i uthärdandet af bedröfvelsen i Jesu Kristi rike." Bloomfield säger, att med orden bedröfvelse och tålamod "betecknas bekymmer och besvär, hvilka villigt måste uthärdas för Kristi saks skull; och βασιλεία [riket] antyder, att han skall blifva deltagare med dem i riket, som är beredt för dem." Han säger: "Den bästa utläggningen af detta ställe åter finnes i 2 Tim. 2: 12, hvilket lyder; 'Uthärda vi, så skola vi ock regera med.'" Från allt detta kunna vi säkert antaga, ,att änskönt det finnes ett nådens rike i det närvarande tillståndet, så är det rike, som Johannes åsyftar, det kammande härlighetens rike, och lidandet och tålamadet förbereda ass för dessa fröjder.

Platsen. Den ö, som i den ass föreliggande versen benämnes Patmos, är en liten, öde klippö utanför Mindre Asiens västkust, mellan ön Ikaria och Miletus' landudde, i hvilken senare stad den närmaste kristna församlingen var belägen på Johannes' tid. Denna ö är omkring åtta engelska mil lång, en mil bred och aderton mil i omkrets. Dess närvarande namn är Patino eller Patmosa. Kusten är hög och består af en följd af landuddar, hvilka bilda många hamnar. Den enda, som nu begagnas, är en djup vik, som på alla sidor utom en, hvar den likväl beskyddas af en utskjutande udde, är omgifven af höga berg. Hamnstaden är belägen på en hög, brant klippa, som höjer sig direkt ur hafvet; den är den enda bebodda platsen på ön. Omkring halfvägs upp på berget, på hvars topp staden är byggd, utpekas för vandraren en naturlig grotta i klippan, där enligt traditionen Johannes hade sina syner och nedtecknade Uppenbarelsen. På grund af öns stränga och ödsliga natur blef den under romerska rikets tid utsedd till förvisningsart, hvilket förklarar, hvarför Johannes blef sänd dit under sin förvisning. pet antages allmänt, att detta hårda öde träffade aposteln under kejsar Domitianus, år 94 e. Kr.; och från detta faktum är det antaget, att Uppenbarelsen måste hafva blifvit skrifven åren 95 eller 96 e. Kr.

Orsaken till förvisningen. "För Guds ords och Jesu Kristi vittnesbörds skull." Detta var Johannes' stora förbrytelse och förseelse. Tyrannen Damitianus, som då var beklädd med Roms kejserliga purpur och hvilken äfven var mera ryktbar för sina laster än för sin höga lefnadsställning, darrade inför denne ålderstigne men likväl oförskräckte apostel. Han vågade icke att tillåta utbredandet af Jesu rena evangelium inom sitt rikes gränser. Han förvisade därför profeten till det ensliga Patmos, hvar Johannes, så långt detta kunde ske här i lifvet, försattes utom världens område. Sedan kejsaren hade bannlyst honom till denna öde plats och dömt honom till det hårda arbetet i grufvorna, trodde han utan tvifvel, att denne rättfärdighetens predikant var för alltid röj d ur vägen och att världen icke skulle höra något mer om honom. Troligen hade John Bunyans förföljare samma afsikt och tanke, när de inspärrade honom i fängelset i Bedford. Men när människan tänker, att han har begrafvit sanningen i en evig glömska, låter Herren den uppstå i tiofaldig härlighet och kraft. Ur Bunyans mörka och trånga cell uppflammade ett andligt ljus, som, näst Bibeln själf, har mest bidragit till att befordra och uppbygga evangelium; och från den öde ö, på hvilken Domitianus trodde sig för alltid hafva utsläckt åtminstone en sanningens fackla, utgick den härligaste uppenbarelse i hela den heliga kyrkoläran för att utgjuta sitt gudomliga ljus öfver hela den kristna världen intill tidens ände. Huru många skola icke ära namnet af den älskade lärjungen och med förtjusning fästa sig vid hans hänryckande syner af himmelsk härlighet. hvilka aldrig skola ens höra namnet på det odjur, som var skulden till hans förvisning! Dessa Bibelns ord kunna i sanning äfven få sin tillämpning i det närvarande lifvet: "Den rättfärdiges åminnelse lefver i välsignelse, men de ogudaktigas namn multnar bort."

VERS 10. Jag var i Anden på Herrens dag och fick höra bakom mig en stark röst, såsom af en basun.

I Anden. Ehuru Johannes var landsförvist från alla sina trossyskon och så godt som från världen, var han likväl icke förvist från Gud eller från Kristus eller från den Helige Ande eller från änglarne. Han hade ännu samfund med sin gudomlige Herre. Uttrycket "i Anden" tyckes beteckna det högsta tillstånd af andlig hänryckning, i hvilken en person kan försättas genom Guds Ande. Det var ett tecken på början af hans syn.

På Herrens dag. Hvilken dag åsyftas här? Öfver denna fråga härskar fyra olika meningar: 1) En klass tror, att uttrycket "Herrens dag" innefattar hela evangelii tidsålder och betecknar ej något särskildt dygn af tjugufyra timmar. 2) En annan klass tror, att Herrens dag är domedagen, den framtida "Herrens dag," som så ofta omtalas i Skriften. 3) En tredje klass, hvilkens åsikt troligen har den största utbredningen, tror, att uttrycket afser första dagen i veckan. 4) Och slutligen gifves det en annan klass af troende, hvilka hylla den åsikten, att det betecknar den sjunde dagen, d. ä. Herrens sabbat.

1. Mot den första af dessa åsikter är det tillräckligt att svara, att Uppenbarelsen blef af skrifvaren, Johannes, daterad på ön Patmos och på Herrens dag. Skrifvaren, platsen, där. den skrefs, och dagen, på hvilken den blef daterad, hafva alla en verklig tillvaro. Om en symbolisk eller hemlighetsfull framställning kan således icke här voro någon fråga; ty om vi säga, att dagen betecknar hela evangeIii tidsålder, gifva vi den en symbolisk och hemlighetsfull betydelse, hvilken icke alls är antaglig. Detta åskådningssätt innehåller dessutom den orimligheten, att det låter Johannes, sextiofem år efter Kristi död, säga, att den syn, som han upptecknade, sågs af honom under evangelii tidsålder, liksom om det vore möjligt, att någon kristen kunde vara okunnig om detta faktum!

2. Den andra åsikten, att Herrens dag betecknar domedagen, kan icke heller vara rätt; ty medan Johannes ganska väl kunde hafva en syn angående domedagen, kunde han tydligen icke hafva en syn på den dagen, ty denna låg ännu i framtiden. Ordet på är öfversatt från έν (en) och definieras af Robinson, då det afser tid, på följ ande sätt: "Tiden när " en bestämd punkt eller period, i, under, på och vid hvilken någonting händer." Det betyder aldrig omkring eller angående. Därför förvända de, som påstå, att denna dag betecknar domedagen, talesättet i denna vers, så att de af. orden "på Herrens dag" bilda uttrycket ”angående Herrens dag," eller de få Johannes att uttala en besynnerlig osanning, nämligen att han nästan aderton hundra år sedan, på ön Patmos, haft en syn på domedagen, hvilken ännu låg i framtiden.

3. Den tredje åsikten är, att med "Herrens dag" betecknas första dagen i veckan, hvilken äfven är den allmännast hysta meningen. Men vi önska gärna att se bevisen härför. Hvilka vittnesbörd kunna gifvas för sanningen af detta påstående? Texten själf förklarar icke uttrycket; om det alltså betyder den första dagen i veckan, måste vi vända oss till något annat ställe i Bibeln för bevis, att söndagen någonsin gifvits denna benämning. De enda andra inspirerade bibelskrifvare, hvilka nämna något om den första dagen i veckan, äro Matteus, Markus, Lukas och Paulus, och dessa benämna den helt enkelt för första dagen i veckan. De gifva aldrig söndagen någon särskild benämning för att utmärka den framför de öfriga veckodagarna. Betraktadt från den populära synpunkten, är detta så mycket mera märkvärdigt, enär tre af evangelisterna tala om den just vid den tid, då söndagen påstås hafva blifvit gjord till Herrens dag genom Herrens uppståndelse på densamma, och två af dessa nämna den omkring trettio år efter denna händelse.

Om det säges, att uttrycket "Herrens dag" var den vanliga vi benämningen på första dagen i veckan på Johannes' tid, så fråga vi: Hvar återfinnes något bevis för detta? Det kan ingenstädes finnas. Men för motsatsen hafva vi nog bevis. Man läse "History of the Sabbath" af J. N. Andrews, hvilket verk kan fås af utgifvarne af denna bok. Om detta var den allmänna benämningen på den första dagen i veckan vid den tid, då Uppenbarelseboken skrefs, skulle helt säkert samme bibelskrifvare hafva kallat d('n så i alla sina efterföljande skrifter. Men Johannes skref det evangelium, som bär hans namn, sedan han hade skrifvit Uppenbarelsen, och likväl kallar han icke i detta evangelium den fösta dagen i veckan för Herrens dag utan blott "den första dagen i veckan." För bevis, att Johannes' evangelium skrefs en tid efter Uppenbarelsen, bedja vi den värde läsaren att genomse sådana viktiga och tillförlitliga verk som: Religious Encyclopedia, Barnes Notes, Biblical Dictionary, Cottage Dible, Domestic Bible, Mine Explored, Union Bible Dictionary, Comprehensive Bible, Paragraph Bible, Bloomfield, D: r Hales, Horne, Nevins och Olshausen.

Men hvad som ännu mer talar mot påståendet, att första dagen i veckan är "Herrens dag," är det faktum, att hvarken Fadern eller Sonen någonsin har gjort anspråk på den första dagen som sin egen i någon högre mening, än de gjort anspråk på någon af de andra arbetsdagarna. Ingendera af dem har uttalat någon välsignelse öfver den eller tillskrifvit den någon helighet. Om den skulle kallas Herrens dag på grund af det faktum, att Kristi uppståndelse ägde rum på den, så skulle utan tvifvel det gudomliga ordet på något ställe hafva underrättat oss därom. Andra händelser inträffade, som voro lika väsentliga för frälsningsplanens utförande, såsom t. ex. korsfästelsen och himmelsfärden. Enär vi sakna all upplysning angående denna punkt, hvarför då icke lika gärna kalla någon af de dagar, på hvilka dessa händelser inträffade, för Herrens dag, såväl som den dag, på hvilken Jesus upsptod från de döda?

4. Sedan vi nu genom ofvannämnda bevis vederlagt dessa tre åsikter, skola vi öfvergå till den fjärde, nämligen att med "Herrens dag" betecknas Herrens sabbat. Denna åsikt kan i och för sig själf blifva tydligen bevisad. 1) När Gud i begynnelsen gaf till människan sex dagar i veckan för arbete, förbehöll han uttryckligen den sjunde dagen för slg själf, välsignade den och gjorde den till sin heliga dag. 2) Mose sade till Israels barn i öknen Sin på den sjette dagen i veckan: "I morgon är sabbatshvila, en Herrens heliga sabbat." Därnäst komma vi till Sinai, där den store Laggifvaren förkunnade sin moraliska lag med skräckingifvande majestät. Och i den grundlagen för alla lagar gör han i följande ord anspråk på sin heliga dag: "Den sjunde dagen. . . . är Herrens, din Guds, sabbat; . . . ty på sex dagar har Herren gjort himmelen och jorden och hafvet och allt hvad i dem är, men han hvilade på sjunde dagen; därför har Herren välsignat sabbatsdagen och helgat den." Omkring åtta hundra år senare talar Gud genom profeten Esaia på följande sätt: "Om du är varsam med din fot på sabbaten, så att du icke gör på min herliga dag hvad dig behagar, . . . då skall du finna din lust i Herren" o. s. v. (Es. 58: 13). Och när vi öfvergå till nya testamentets tid, höra vi honom, som är ett med Fadern, uttryckligen förklara: "Så är nu Människosonen Herre äfven öfver sabbaten." Kan någon bestrida, att den dagen är "Herrens dag," om hvilken han uttryckligen har sagt, att han är Herre öfver den? Häraf se vi, att Faderns såväl som Sonens anspråk på sabbaten äro desamma, och därför kan ingen annan dag än den store Skaparens sabbat betecknas som Herrens dag.

Ännu en tanke, innan vi lämna denna punkt. Det finns alltså i denna förbunds tid en dag, som står öfver och är olik de andra dagarna i veckan - nämligen Herrens dag. Huru fullständigt denna stora sanning vederlägger det påstående, som anföres af några, att det icke finns någon sabbat i denna förbundstid titan att alla dagar äro lika! Och i det aposteln har kallat den Herrens dag, har han, nära slutet af det första århundradet, bekräftat hållandet af den enda dag, hvilken kan kallas Herrens dag, nämligen den sjunde dagen i veckan.

VERS 11. Som sade: Hvad du ser, skrif upp det i en bok och sänd henne till de sju församlingarna, till Efesus och till Smyrna och till Pergamu och till Tyatira och till Sardes och till Filadeifia och till Laodicea.

Uttrycket: "Jag är alfa och omega, elen förste och den siste," i äldre svenska öfversättningar, saknas i många upplagor; äfven i följande öfversättningar: den syriska, koptiska, etiopiska, armeniska, slavoniska, Vulgata, Arethas, Andreas och Primasius. Griesbach har utelämnat det ur texten. Ofvan angifna fakta äro tagna från Clarke. Han säger äfven, att uttrycket "i Asien" saknas i de förnämsta handskrifterna och öfversättningarna och att Griesbach äfven har uteslutit denna från texten. Bloomfield påstår äfven, att dessa uttryck äro obestridligen inflickningar. Se vidare öfversättningar af Whiting, Wesley, Amerikanska Bihelföreningen m. fl. Jämför med anmärkningarna under vers 4.

VERS. 12-18. Och jag vände mig om för att se rösten, som talade med mig; och då jag vände mig om, såg jag sju gyllene ljusstakar och, midt ibland de sju ljusstakarna, en som var lik en människoson, klädd i fotsid dräkt och omgjordad vid bröstet med ett gyllene bälte. Och hans hufvud och hår voro hvita såsom hvit ull, såsom snö, och hans ögon voro såsom en eldslåga. Och hans fötter liknade kalkolibanos, såsom hade den blifvit glödgad i en ugn, och hans röst var såsom en röst af mycket vatten. Och han hade i sin högra hand sju stjärnor, och från hans mun utgick ett skarpt tveeggadt svärd; och hans utseende var såsom då solen lyser i sin kraft. Och då jag såg honom, föll jag likasom död till hans fötter; och han lade sin högra hand på mig och sade: Frukta icke; j ag är den förste och den siste och den lefvande; och jag var död, och se, jag är lefvande i evigheters evighet, amen; och j ag har nycklarna till döden och dödsriket.

Jag vände mig om för att se rösten; d. v. s. för att se den person, hvarifrån rösten kom.

Sju gyllene ljusstakar. Dessa kunna icke voro motbilden till den gyllene ljusstake, hvilka brukades i den gamla förebildliga tempeltjänsten; ty den var blott en ljusstake med sju armar. Den senare omtalas alltid i ental. Men här omnämnas sju, och de böra hellre anses som olika lampor, satta på sina stakar för att upplysa hela rummet, än som blott en ljusstake. Och de aga icke den ringaste likhet med den gamla ljusstaken; tvärt om, de olika stakarna äro så långt skilda från hvarandra, att människans Son kan vandra omkring midt ibland dem.

Människosonen. Den förnämste och mest intagande gestalten i den scen, som nu öppnar sig inför Johannes' ögon, är den majestätiska formen af ett väsen, likt en människas son, föreställande Kristus. Den beskrifning, som här gifves af honom, med hans härliga mantel, hans snöhvita hår, ej grånadt af ålder utan omgifvet af den himmelska härlighetens glans, hans lysande ögon, hans fötter, liknande glödande mässing i en ugn, och hans röst, hvilken dånade såsom ett mäktigt vattens brus, kan icke öfverträffas för värdighet och härlighet. Öfverväldigad genom närvaron af detta upphöjda väsen och troligen med -en liflig känsla af sin egen ovärdighet, föll Johannes liksom död invid hans fötter; men en lugnande hand lades på Johannes' hufvud, och en ljuf, melodisk röst försäkrade honom, att han icke hade någon orsak att frukta. Äfven de kristna på denna tid hafva den företrädesrättigheten att beröras af samma styrkande hand och att i pröfningens och lidandets stund tröstas af samma ljufva röst med ett upplifvande: "Frukta icke!"

Men den mest uppmuntrande försäkran i alla dessa tröstens ord är den förklaringen från denna upphöjda person, som lefver för evigt, att han är herre öfver dödsriket och döden. "Jag har," säger han, "nycklarna till döden och dödsriket" (urtexten ςη grafven). Döden är en besegrad tyrann. Han må sysselsätta sig med sitt dystra arbete århundrade efter århundrade och samla Jordens ädla till grafven samt en viss tid med ett ondskefullt nöje se sig omkring öfver sin skenbara seger; men hans arbete är likväl fruktlöst, ty nycklarna till hans mörka fängelse hafva ryckts ur hans händer och äro nu i en mäktigare persons händer än hans. Han är tvungen att nedlägga sina segertecken att slumra i en region, öfver hvilken en annan har fullkomlig kontroll, och denna person är sitt folks oföränderlige vän och utlofvade Återlösare. Sörjen då icke för de rättfärdiga döda! De äro i säkert förvar! En fiende tager dem bort för en tid; men en vän har nyckeln till deras tillfälliga fängelse.

VERS. 19, 20. Skrif därför hvad du har sett, både det som är och det som skall ske härefter, hemligheten af de sju stjärnorna, hvilka du har sett i min högra hand, och af de sju gyllene ljusstakarna. De sju stjärnorna äro de sju församlingarnas änglar, och de sju ljusstakarna äro sju församlingar.

I vers 19 erhåller Johannes en bestämd befallning att nedskrifva hela Uppenbarelsen, hvilken hufvudsakligen skulle angå ting, som då ännu lågo i framtiden. I några fall, här och där, åsyftades händelser, som redan voro i det förflutna eller som då försiggingo; men detta skedde endast som en inledning till händelser, som skulle blifva uppfyllda efter den tiden, så att ingen länk i den långa profetiska kedjan skulle saknas.

Om man antoge, att Människosonen hade blott lärarna i de ursprungliga församlingarna i Mindre Asien i sin hand och endast uppehölle sig midt ibland dem, så skulle man misstaga sig och därigenom göra de härliga framställningarna och förklaringarna i detta och de följande kapitlen af ringa värde. Herrens omsorg och närvaro inskränkas icke till ett särskildt antal församlingar utan komma allt hans folk till del, och detta var visserligen fallet icke blott i Johannes' dagar utan äfven under alla andra tider. "Se, jag är med eder alla dagar," sade han till sina lärjungar, "intill världens ände." Man läs e utläggningen under vers 4.

ANM. En annan tanke kan här tilläggas rörande hvad som säges om den åsikten, att första dagen i veckan åsvftas med uttrycket "Herrens dag" i vers 10. Om Kristus, i stället. för att säga: "Människosonen är Herre öfver sabbaten" (Matt. 12:8), Ilade sagt: "Människosonen är Herre öfver första dagen i veckan," skulle ej nu detta framhållas såsom afgörande bevis för att söndagen är Herrens dag? Visserligen, och det med goda skäl. Då borde man ju nu låta detta bibelställe gälla lika mycket som bevis för att den sjunde dagen är Herrens sabbat, ty det är just denna dag, som här åsyftas.