VERS. 1, 2. 'Och jag såg en annan stark ängel nedstiga från himmelen, och han var klädd i en sky, och regnbågen var öfver hans hufvud, och hans ansikte var såsom solen, och hans fötter såsom eldpelare. Och han hade i sin hand en liten öppen bok, och han satte sin högra fot på hafvet och den vänstra på jorden.

I DENNA del af Skriften möta vi ett annat exempel, hvari den i samma följ d varande tankegången afbrytes en tid; och detta kapitel är här tillfogadt såsom.

En inskjuten profetia. Det nionde kapitlet slutade med händelserna under den sjette basunen, och den sjunde basunens ljudande framställes icke, förrän vi uppnå den femtonde versen i det elfte kapitlet. Hela det tionde kapitlet och en del af det elfte är därför inskjutet emellan den sjette och den sjunde basunen. Allt, som står i särskildt sammanhang med ljudandet af den sjette basunen; är upptecknadt i nionde kapitlet; men profetian måste framställa andra händelser för oss innan ljudandet af en annan basun, och han tager därför tillfället i akt att göra detta intill vers 15 af det elfte kapitlet, och häri är innefattad profetian i kap. 10. Vi .skola först utröna kronologien af denna profetia.

Den lilla boken. "Han hade i sin hand en liten öppen bok." Af dessa ord kan man tydligen draga den slutsatsen, att boken vid någon tid måste harva blifvit tillsluten. I Daniels profetia läsa vi om en bok, som blef tillsluten och förseglad till en viss tid: "Men du, Daniel, må gömma dessa ord och försegla denna skrift intill ändens tid; många komma att rannsaka den, och insikten skall så växa till" (Dan. 12: 4). Emedan denna bok tillslöts blott till ändens tid, så följer af sig själft, att den skulle öppnas vid ändens tid; och eftersom dess tillslutning omnämnes i profetian, så vore det blott billigt att förvänta, att dess öppnande skulle omtalas i förutsägelserna af de händelser, som skulle inträffa vid ändens tid. Ingen annan bok eller skrift säges vara förseglad utom den skrift, som innehåller Daniels profetia; och ej heller finns det någon uppgift om öppnandet af denna skrift, så framt den icke är här Uppenbarelsens tionde kapitel. Dessutom se vi, att innehållet af de båda böckerna är detsamma. Den bok, som Daniel uppmanade att tillsluta och' försegla, handlade om tid: "Huru länge dröj er et, innan änden kommer med dessa förunderliga ting?" Och när ängeln, som omtalas i detta kapitel, nedkommer med den lilla öppna boken, på hvilken han grundar sitt förkunnande, bringar han ett budskap med hänsyn till tid: "Ingen tid skall vara mer." Man kunde icke begära flera bevis på att uttrycken syfta på samma bok och att den bok, som låg tippen i ängelns hand, är Daniels profetia.

En viktig punkt rörande fastställandet af tiden för denna ängels budskap är nu afgjord; ty vi hafva sett, att profetian, i synnerhet de profetiska tidsperioderna, hos Daniel, icke skulle öppnas före ändens tid och om denna är boken, som låg öppen i ängelns hand, så följer däraf, att han förkunnar sitt budskap först efter tiden för bokens öppnande eller efter inträdandet af ändes tid. Det återstår nu blott att förvissa oss om, när ändens tid började; och i själfva Daniels bok finna vi tillräckliga data härför. I Daniels elfte kapitel, börjande med vers 30, framställes en bild af den påfliga makten; och i vers 35 läsa vi: "Hemsökelsen skall träffa somliga af de förståndiga, på det att en luttring må ske bland dem, så att de varda renade och tv agna till ändens tid." Här framställes tidsperioden för det lilla hornets öfvermyndighet, under hvilken tid de heliga, tiderna och lagen skulle gifvas i dess hand och lida förskräckliga förföljelser från detsamma, Denna tidsperiod skulle sträcka sig till ändens tid, och den slutade med 1798, under hvilket år de 1260 åren af påfligt tyranni utlöpte. Då började ändens tid, och bokens försegling aftogs, och den öppnades. Sedan den tiden hafva många forskat i den, och kunskapen angående dessa profetiska ämnen har blifvit märkvärdigt stor.

Man kan ytterligare bestämma tiden för händelserna i Upp. 10 från det faktum, att denne ängel är likbetydande med den första ängeln i Upp. 14. Likhetspunkterna mellan dem kunna lätt finnas: 1) De hafva båda ett särskildt budskap "att förkunna; 2) båda förkunna det med en hög röst; 3) båda betjäna sig af samma språk, i det de hänvisa till den mäktige Guden såsom den store Skaparen af himmelen och jorden, hafvet och alla ting, som däruti äro; och 4) de båda förkunna en viss tid; ty den ene svär, att ingen tid skall vara mer, och den andre, att stunden för Guds dom har kommit. Men budskapet i Upp. 14: 6 inträffar efter början af ändens tid; det innehåller ett förkunnande om att stunden för Guds dom har kommit och måste därför vara användbart på det sista släktet. Paulus predikade icke, att stunden för Guds dom hade kommit; ej heller gjorde Luther och hans medhjälpare detta. Den förre talade om den tillkommande domen i en aflägsen, obestämd framtid, och den senare förlade den till åtminstone tre hundra år efter sin tid. Dessutom varnade Paulus församlingen för predikanter, som skulle förkunna Herrens återkomst före en viss tid; och så läsa vi i 2 Tess. 2: 1-3: "Men vi bedja eder, mina bröder, angående vår Herre Jesu Kristi tillkommelse och vårt församlande till honom, att I icke hastigt låten rubba eder från besinningen eller förskräcka eder, hvarken genom ande eller genom tal eller genom något bref, såsom från oss, såsom om Herrens dag vore för handen. Ingen bedrage eder på något sätt; ty dessförinnan måste affallet ske och syndens människa, fördärfvets son, varda uppenbar" o. s. v. Här framställer Paulus syndens människa, det lilla hornet eller påfvedömet inför oss och innesluter i varningen hela tiden för dess öfvermyndighet, hvilken, såsom redan blifvit bemärkt, varade 1260 år och upphörde 1798. År 1798 upphörde därför förbudet mot förkunnandet, att Kristi dag var för handen; år 1798 började ändens tid, och förseglingen togs från den lilla boken. Sedan den tiden har ängeln i Upp. 14 förkunnat, att stunden för Guds dom är kommen; och det är under denna tid, som ängeln i Upp. 10 står på hafvet och jorden, svärande, att ingen tid skall vara mer. Deras identitet kan "icke sättas i fråga; och alla bevis, hvilka fastställa tidsperioden för den ene, äro lika afgörande med hänsyn till den andre. Vi behöfva icke här anföra några: vittnesbörd för att bevisa, att det närvarande släktet har bevittnat uppfyllelsen af dessa två profetior; ty predikandet af Kristi andra ankomst, i synnerhet under 1840 till 1844, uppfyllde fullständigt villkoren i Uppenbarelsen. Denne ängels ställning, med ena foten på hafvet och den andra på Jorden, antyder det vida utbredandet af hans budskap på haf och på land; hade hans budskap varit bestämdt för blott att visst land, skulle det vara tillräckligt, om ängeln hade intagit sin stallning blott på landet. Men eftersom han har en fot på hafvet kunna vi antaga, att hans budskap skulle utbreda sig öfver oceanen och tränga fram till de aflägsnaste nationerna och delarna af' jorden; och riktigheten af vår slutsats bekräftas af det faktum, att ofvan omnämnda predikande om Kristi andra ankomst hördes vid hvarje missionspost på jorden. Mer härom, då vi komma till betraktelsen af kap. 14.

VERS. 3 4. Och han ropade med hög röst, såsom ett lejon ryter, och då han ropade, talade de sju tordönen med sina röster. Och då de sju tordönen hade talat, ämnade jag skrifva; och Jag hörde en röst från himmelen säga: Försegla hvad de sju tordönen hafva talat, och skrif det icke.

De sju tordönen. Att ingå i en vidlyftig betraktelse med hänsyn till de sju tordönen i förhoppning att erhålla full visshet om hvad de talade vore till ingen nytta. Vi måste gifva oss till freds med den upplysning, Johannes erhöll angående desamma, och lämna dem, såsom han har lämnat dem för oss, förseglade, oskrifna och följaktligen okända. Likväl finnes ett antagande med hänsyn till dem för handen, för hvars omnämnande detta synes vara det rätta stället. Detta är, att de sju tordönen omtalade erfarenheten af de adventister, som deltogo i nämnda rörelse, innefattande den smärtsamma missräkningen. Det är tydligt, att tordönen talade något, som icke ansågs rådligt för församlingen att erhålla vetskap on.}; ty hade Gud i förtid gifvit en inspirerad förteckning af adventrörelsen, skulle detta tydligen helt och hållet hafva förhindrat densamma, hvilken, enligt vår öfvertygelse, i alla sina enskildheter motsvarade Guds afsikter och skedde i öfverensstämmelse med hans vilja. Men hvarför skulle då de sju tordönen alls omnämnas? Fullföljande detta antagande, skulle slutsatsen blifva den, att vi icke borde öfverlämna oss åt förtviflan, om vi i vårt eget lif möta med plötsliga, hemlighetsfulla och oväntade händelser, lika öfverraskande och egendomliga som åskdunder från en molnfri himmel, utan vi skulle besinna, att alltsammans sker enligt Guds förordnande, eftersom någonting dylikt förseglades och fördoldes för församlingen.

VERS. 5,6. Och den ängeln, som jag såg stå på hafvet och på jorden, upplyfte sin hand mot himmelen och svor vid den, som lefver i evigheters evighet, hvilken har skapat himmelen och det som är i den och jorden och det som är på den och hafvet och det som är däri, att ingen tid skall vara mer.

Ingen tid skall vara mer. Hvad är betydelsen af detta allvarliga uttryck? Det kan icke betyda, att med denne ängels budskap skulle tiden, såsom vi beräkna den här i världen i jämförelse med evigheten, upphöra; ty i nästa vers talas om dagarna, under hvilka den sjunde ängelns röst höres; och kap. 11: 15-19 framställer några af händelserna under den sjunde basunen, hvilka inträffa under det närvarande tillståndet. Det kan ej heller beteckna pröfningstiden; ty den upphör icke, förrän Kristus afslutar sin prästerliga tjänst, hvilket sker först, sedan den sjunde ängeln börjat med sitt basunande (Upp. 11: 19; 15: 5-8). Det måste därför beteckna profetisk tid; ty det finnes ingen annan, som det kan hafva afseende på. Den profetiska tiden skulle icke vara mer - icke att tiden aldrig mer skulle brukas i en profetisk betydelse; ty i uttrycket: "de dagarna, då den sjunde ängelns röst höres," som framställes i nästa vers, beteckna dagar tvifvelsutan år, under hvilka den sjunde ängelns röst höres; utan ,ingen profetisk tidsperiod skulle sträcka sig längre än till och med detta budskap; här är ändpunkten för alla. Bevis för att ingen af de profetiska tidsperioderna sträcker sig längre än till hösten 1844 återfinnes i anmärkningarna öfver Dan. 8: 14.

VERS 7. Utan i de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, när han skall basuna, är Guds hemlighet fullbordad, enligt det glada budskap, som han gifvit sina tjänare, profeterna.

I de dagar, då den sjunde ängelns röst höres. Denna sjunde basun är icke den sista basun som omtalas i 1 Kor. 15: 52, hvilken uppväcker de sofvande döda, utan den är den sjunde i de sj u basunernas serie, och dennes basunande upptager dagar (år), liksom de andras i samma serie. I de dagar, då han skall basuna, skall Guds hemlighet fullbordas. Icke på den dag, då han börjar att basuna, icke vid själfva början af hans basunande, utan i de första åren af hans basunande, skall Guds hemlighet fullbordas.

Den sjunde basunens början. Att döma af de händelser, som skulle äga rum under den sjunde basunens ljudande, kan dess början med tillräcklig bestämdhet förläggas till slutet af de profetiska tidsperioderna 1844. Icke många år efter detta dato skall således Guds hemlighet fullbordas. Denna stora händelse, hvad den än må vara, är rätt inpå oss. Ett sista afgörande verk med alla dess viktiga och allvarliga följder är för dörren. Afslutandet af något af Guds verk är alltid af stor betydelse. En sådan handling utmärker en afgörande och allvarlig tidpunkt. När vår Frälsare uppgaf anden på korset, utropade han: "Det är fullkomnadt!" (J oh. 19: 30.) När det stora återlösningsverket för det fallna människosläktet blir fulländadt, skall det från Guds tron förkunnas af en röst, hvilken med åsklikt dunder utropar det förskräckliga utslaget öfver hela jorden: "Det är gjordt!" (Upp. 16: 17.) Det är därför ingen onödig ängslan, som manar oss att efterforska, i hvilket förhållande dessa händelser stå till . hoppet om vår eviga salighet, och som, när vi i Skriften läsa om fullbordandet af Guds hemlighet, förmår oss att fråga, hvad Guds hemlighet är och hvari dess fullbordande består.

Guds hemlighet. Några direkta vittnesbörd från den Bok, hvilken har blifvit gifven oss till en lykta för våra fötter, skola tydligen visa, hvad denna hemlighet är. Et" 1 : 9, 10: "I det han för oss har kungjort sin viljas hemlighet, efter sitt välbehag, hvilket han har föresatt sig inom sig själf, med afseende på den hushållningen i tidernas .fullbordan, att i Kristus sammanfatta allt, både det, som är i himmelen, och det, som är på jorden." Guds afsikt att sammanfatta allting i Kristus kallas här för hans viljas "hemlighet." Detta utföres genom evangelium, såsom vi kunna se af Ef. 6: 19: "Äfvensom för mig," säger Paulus, i det han beder om förböner, "att när jag öppnar min mun, ord må gifvas mig att med frimodighet kungöra evangelii hemlighet." På detta ställe benämnes evangelium tydligen för en hemlighet, och i Kol. 4: 3 kallas det för Kristi hemlighet. Ef 3: 3, 6: "Att hemligheten bli{vit för mig kungjord genom en uppenbarelse, såsom jag förut i korthet har skrifvit" o. s. v., "nämligen att hedningarna äro medarfvingar och höra till samma kropp och äro delaktiga med oss i löftet i Kristus Jesus genom evangelium." Paulus förklarar här, att hemligheten kungjordes för honom genom uppenbarelse, såsom han förut (i sitt bref till galaterna) hade skrifvit. I detta bre f nedtecknade han det, som hade blifvit gifvet honom "genom uppenbarelse," i följande ord: "Men jag gör eder kunnigt, mina bröder, att det evangelium, som af mig har blifvit predikadt, icke är något mänskligt, ty icke heller har jag undfått eller lärt det af någon människa, utan genom. uppenbarelse af Jesus Kristus" (Gal. 1: 11, 12). Här säger Paulus tydligt, att han hade erhållit evangelium genom uppenbarelse, och i Ef. 3: 3 benämner han det den hemlighet, hvilken kungjordes för honom genom uppenbarelse, såsom han förut hade skrifvit. Brefvet till galaterna skrefs 58 och det till efesierna 64 e. Kr.

I anledning af dessa vittnesbörd kan ingen känna sig benägen att förneka, det Guds hemlighet är evangelium. Det är därför detsamma som om ängeln hade förklarat: I de dagar, då den sjunde ängelns röst höres, då han skall basuna, skall evangelium fullbordas. Men hvad är evangelii fullbordande? För att besvara denna fråga måste vi först afgöra, för hvilket ändamål det hade blifvit gifvet. Det var gifvet för att ur alla folkslag uttaga ett folk för Guds namn (Apg. 15: 14). Dess fullbordande måste följaktligen vara slutet af detta verk. Det skall blifva fullbordadt, när antalet af Guds folk är fullständigt, när ingen nåd mer erbjudes människorna och pröfningstiden afslutas.

Här hafva vi nu ämnet framför oss i all sin storhet; detta betydelsefulla verk, som skall inträffa i de första dagarna af den sjunde ängelns basunande, hvilkens trumpets kall nu redan hafva ljudit öfver hela världen sedan den minnesvärda rörelsen åren 1840-44. Herren kan icke dröja mycket längre, hans verk är visst. Äro vi beredda för dess afslutande?

VERS. 8-10. Och den röst, som jag hade hört från himmelen, hörde jag åter tala med mig och säga: Gå, tag den öppna lilla boken, hvilken är i den ängelns hand, som står på hafvet och på jorden. Och jag gick bort till ängeln och sade till honom, att han skulle gifva mig den lilla boken. Och han sade till mig: Tag och ät upp henne; och hon skall göra dig sveda i din buk, men i din mun skall hon vara söt som honung. Och j ag tog den lilla boken af ängelns hand och åt upp henne; och hon var i min mun söt som honung, och då jag hade ätit henne, sved det i min buk.

I vers 8 framstår Johannes själf för att verkställa en rol såsom en representant af församlingen, troligtvis för att därmed antyda denna församlings efterföljande egendomliga erfarenhet, hvilken profetians Herre skulle låta uppteckna men som icke särdeles lätt kunde framställas under sinnebilden af en ängel. När blott ett direkt förkunnande göres utan att innefatta den särskilda erfarenhet, som församlingen måste genomgå i förbindelse härmed, kunna änglar brukas som symboler för att representera de religiösa lärare, som förkunna budskapet, såsom händelsen är i Upp. 14; men om ett särskildt tillstånd i församlingen skall framställas, så förhåller sig saken tydligen annorlunda. Då måste en medlem af den mänskliga familjen antaga rolen, såsom Johannes gjorde i den föreliggande bildliga framställningen. Då detta är fallet, kan man betrakta den ängel, som visade sig för Johannes, såsom den' himmelska budbärare, hvilken i öfverensstämmelse med den i Guds verk härskande ordningen blifvit anförtrodd detta budskap; eller kanhända han framställes här för att representera budskapets natur och dess källa.

Icke så få bland de ännu lefvande människorna hafva med sina egna ögon sett uppfyllelsen af dessa verser. Många kunna väl erinra sig, med hvilken glädje de mottaga budskapet om Kristi snara återkomst (de dyrbara sanningarna mottagas af dem såsom söt honung) och den bitterhet och sorg, som följde, då de insågo, att de vara missräknade och att Herren icke kom vid den utsatta tiden år 1844. Uppenbarligen hade man begått ett misstag med hänsyn till den lilla boken, hvilken de den gången hade förtärt; och det som i början smakade som honung, blef plötsligen som malört och galla. Men de, som hade nog' tålamod att uthärda smältningsprocessen, insågo snart, att ett misstag hade skett med hänsyn till händelsen och icke till tiden och att det som ängeln hade gifvit dem, förorsakade icke deras död utan gaf dem styrka och krafter. Se samma fakta under en liknande bild i Jer. 15: 16-18.

VERS 11. Och han sade till mig: Du måste åter profetera öfver många folk och folkslag och tungomål och konungar.

Johannes, som står som församlingens representant, erhåller här från ängeln ännu ett uppdrag. Ett annat budskap skall utgå efter den tiden, då det första och det andra budskapet hafva upphört att vara de ledande; m. a. o., vi hafva här en profetia om den tredje ängelns budskap, hvilket, såsom vi tro, håller på att gå i fullbordan. Detta verk skall ej heller försiggå i en undangömd vrå af jorden, utan det skall blifva förkunnadt för "många folk och folkslag och tungomål och konungar."