VERS. 1, 2. Och mig vardt gifvet ett rör, likt en staf, och mig vardt sagdt: Stå upp och mät Guds tempel och altaret och dem, som tillbedja där inne. Men utelämna den gård, som ligger utanför templet, och mät honom icke; ty han är gifven åt hedningarna, och de skola förtrampa den heliga staden i fyratiotvå månader.

DEN undervisning, som ängeln började meddela Johannes i föregående kapitel, fortsättes i de föreliggande verserna, hvarför de icke borde hafva skilts från det kapitlet genom den nu använda delningen. I sista versen af tionde kapitlet gaf ängeln till Johannes såsom en församlingens representant ett nytt uppdrag, med andra ord, denna vers innehåller en profetia om den tredje ängelns budskap. Nu följa uppgifter, som visa, hvad detta budskaps beskaffenhet skall blifva. Det är förbundet med Guds tempel i himmelen och har till syftemål att utdana ett slags folk att tillbedja däri. Templet här kan icke beteckna församlingen; ty församlingen framställes i förening med detta tempel såsom "dem," som tillbedja därinne. Templet är fördenskull det verkliga templet i himmelen och tillbedjarna den rätta församlingen på jorden. Dessa tillbedjare skola naturligtvis icke mätas med hänsyn till hvarderas storlek i fot och tum, utan de skola mätas såsom tillbedjare. Men en karaktär kan mätas endast efter en viss måttstock för rätt, nämligen efter en tag eller ett rättesnöre för handling; och då Gud har gifvit oss (le tio buden som en måttstock, enligt hvilken människornas plikter skola afgöras, komma vi till den slutsatsen, att dessa äro mätstafven, som ängeln lade i Johannes händer. Detta bevisas äfven genom uppfyllelsen af denna profetia, i det just denna lag har under den tredje ängelns budskap blifvit återställd i församlingens händer. Denna lag är den måttstock, enligt hvilken Guds tillbedjare nu skola pröfvas.

Sedan vi nu hafva utrönt, hvad det är att mäta dem, som tillbedja i templet, fråga vi än vidare: Hvad betecknas med att mäta templet? Mätandet af något föremål erfordrar ett noga betraktande af detsamma från vår sida; och alltså är tvifvelsutan ängelns uppmaning till Johannes att uppstå och mäta Guds tempel en profetisk befallning till församlingen att anställa en särskild undersökning af ämnet om templet och helgedomen. Men huru skall detta göras med mätstafven, som blifvit gifven till församlingen? De tio buden allena äro icke tillräckliga härför; men om vi däremot taga budskapet såsom ett helt, skall det leda oss till en undersökning af helgedomen därofvan, tillsammans med Guds bud och Kristi tjänstgöring, som stå i förbindelse därmed. Därför antaga vi, att mätstafven, tigen såsom ett helt, är det särskilda budskap, som nu gifves till församlingen, hvilket omfattar de stora sanningar, som tillhöra vår tid, alltså äfven de tio budorden. Genom detta budskap har vår uppmärksamhet blifvit riktad till templet därofvan, och genom det har upplysning och en rätt uppfattning af detta ämne erhållits. På detta sätt mäta vi templet och altaret eller den tjänstgöring, som är förbunden med templet, vår store Öfversteprästs ämbete och ställning; och vi mäta tillbedjarna med den del af mätstafven, som har afseende på karaktären, nämligen de tio buden.

"Men utelämna den gård, som ligger utanför templet." Dessa ord innebära, att församlingens uppmärksamhet nu är vänd till det inre af templet och tjänsten därstädes, och alla saker, som tillhöra gården, äro af mindre betydelse nu; ty den har blifvit lämnad åt hedningarna. Att gården syftar på denna jorden visas på följande sätt: Gården är den plats, hvar offren, hvilkas blod skulle stänkas i helgedomen, blefvo dödade. Det motbildliga offerdjuret (Kristus) måste dö på den motbildliga gården; och han dog på Golgata i Judeen. Sedan hedningarna sålunda blifvit här införda, riktas profetens uppmärksamhet till det framstående draget i det hedniska affallet, nämligen förtrampandet af den heliga staden "fyratiotvå månader under tiden för påfvedömets grymma öfvermyndighet. Hans tankar fästas sedan vid det beklagansvärda tillståndet af Guds ord, sanningen och församlingen under den tiden. Sålunda återföras vi genom en lätt och naturlig öfvergång till det förflutna, och vår uppmärksamhet riktas på en ny serie af händelser.

VERS 3. Och jag skall gifva åt mina två vittnen att, klädda i säckar, profetera under ett tusen två hundra sextio dagar.

Dessa dagar äro likbetydande med de fyrtiotvå månaderna i föregående vers och hänvisa till den påfliga triumfens tidehvarf. Under den tiden voro vittnena iförda sorgdräkt eller försatta i mörker, och Gud gaf dem makt att uthärda och oförskräckt afgifva sitt vittnesbörd i det mörker och elände, som då var rådande. Men hvilka eller hvad äro dessa vittnen?

VERS 4. Dessa vittnen äro de två oljeträd och de två ljusstakar som stå inför jordens Herre, '

En tydlig syftning göres här på Sak. 4: 11-14, hvar det förklaras, att de två oljeträden representera Guds ord' och David vittnar (Ps. 119: 130): "När dina ord upplåtas, gifva de ljus"; och vidare: "Ditt ord är mina fötters lykta och ett ljus på min stig." Ett skrifvet vittnesbörd är starkare än ett muntligt. Sålunda betygar Jesus om gamla testamentets skrifter: "Dessa äro de, som vittna om mig." I nya testamentets tid vittna, såsom han själf säger, hans verk om honom. På hvad sätt kunna de ännu aflägga vittnesbörd om honom? Sedan apostlarne, hvilka under hans vandel på jorden hade personligt umgänge med honom, hafva afträdt från lifvets skådebana, kunna hans verk vittna om honom blott förmedelst det nya testamentet, då detta allena innehåller en förteckning af desamma. Evangelium om riket. sade han, skulle predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk o. s. v.

Dessa förklaringar och betraktelser äro tillräckliga att understödja den slutsatsen, att det gamla och det nya testamentet det ena gifvet i den förra förbundstiden, det andra i den senare' äro Kristi vittnen. '

VERS 5. Och om någon vill göra dem skada, så går eld ut från deras mun och förtår deras fiender; och om någon vill göra dem skada måste han sa dodas.

Guds ord skadas, då man motsätter sig det och fördärfvar eller förvränger dess vittnesbörd samt drager folk bort från det. Om några göra detta, så utgår eld ur dess mun att förtära dem; . d. ä. sådana hotas med eldstraff i det ordet. Det förklarar, att de slutligen skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svafvel. (Mal. 4: 1; Upp. 20: 15; 22: 18,19 o. s. v.)

VERS 6. Dessa hafva makt att tillsluta himmelen, på det att intet regn må falla i deras profetias dagar; och de hafva makt öfver vattnen, att förvandla dem till blod, och att slå jorden med allehanda plågor, så ofta de vilja.

I hvilken betydelse hafva dessa vittnen makt att tillsluta himmelen, förvandla vattnen till blod och bringa plågor på jorden? Elia tillslöt himmelen, att det icke regnade under tre år och sex månader; men han gjorde det genom Guds ord. Mose förvandlade vattnet i Egypten till blod genom Guds ord. Och likasom dessa straff, hvilka äro upptecknade i deras vittnesbörd, hafva blifvit uppfyllda, så skola hvarje hotelse och hvarje straff, som förkunnas af dem öfver något folk, helt säkert blifva uppfyllda. "Så ofta de vilja." Så ofta de på dessa vittnens blad upptecknade straffdomarna sägas skola ske, så ofta skola de inträffa. En händelse af detta slag skall världen ännu bevittna i utgjutelsen af de sju sista plågorna.

VERS. 7, 8. Och när de hafva slutat sitt vittnesbörd, skall vilddjuret, som uppstiger ur afgrunden, föra krig med dem och öfvervinna dem och döda dem. Och deras lik skola ligga på gatan i den stora staden, som i andelig mening kallas Sodom och Egypten, hvarest ock deras Herre vann korsfäst.

"Och när de hafva slutat sitt vittnesbörd," det är, "klädda i säckar." Detta "säck"-tillstånd är detsamma som den åsyftade vedermödan i Matt. 24: de kap., och i vers 22 säges om den, att den blef förkortad, d. ä. den upphörde, innan vedermödans dagar nådde sitt slut. Ett "vilddjur" i profetian betecknar ett rike eller en makt.' (Se Dan. 7:17,23.) Den frågan uppstår nu: När upphörde vittnenas sorgetid, och förde då ett sådant rike som det beskrifna krig med dem? Om år 538 är rätt såsom början af sorgetiden, så skulle de fyratiotvå månaderna, hvilka äro 1,260 profetiska dagar eller verkliga år, bringa oss ned till 1798 e. Kr. Uppstod alltså vid denna tid ett sådant rike och förde krig med dem? Märk! detta vilddjur eller rike kommer från afgrunden; det har ingen gl'undval, är en gudsförnekande makt, är i andlig mening "Egypten." Se Mos. 5: 2: "Farao svarade: Hvem är Herren, på hvilkens befallning j ag skulle släppa Israel? Jag vet icke af Herren och vill ej heller släppa Israel." Här hafva vi ett exempel på ateism (gudsförnekelse). Uppenbarade något rike omkring 1798 samma anda? - J a, Frankrike; såsom en nation förnekade det Guds tillvaro och förklarade krig mot "himmelens monarki."

"Andligen" kallas denna makt "Sodom." Hvad var den utmärkande synden i Sodom? - O kyskhet. Hade Frankrike denna karaktär? - Det hade; boleri blef lagligt fastställdt under nämnda tid. "Andligen" var det den plats, "hvarest ock deras Herre vardt korsfäst." Kan man sanningsenligt säga, att detta skedde i Frankrike? Ja, i mer än ett hänseende. Först uppgjordes en komplott år 1572 att förgöra alla gudfruktiga hugenotter i Frankrike. På en enda natt, augusti 24, 25, blefvo trettio tusen af dem kallblodigt mördade, så att blodet bokstafligen flöt på gatorna i Paris. På detta sätt blef Herren "andligen korsfäst" i sina efterföljare. Vidare, de otrognas i Frankrike lösen och valspråk var: "Ned med uslingen." Därmed menade de Kristus, så att man i sanning kan säga, att det var platsen, "hvarest ock deras Herre vardt korsfäst." Anden. från "afgrunden" utgöts öfver denna gudlösa nation. .

Har Frankrike äfven bekrigat Bibeln? - Den har, i det Nationalförsamlingen 1793 utgaf ett påbud, hvilket förbjöd Bibelns läsande; och i följd af detta påbud församlades och uppbrändes

. Biblarna, allt möjligt förakt hopades på dem, och alla bibelsällskap afskaffades. Sabbaten utplånades och utbyttes mot hvar tionde 'dag för skämt och vanhelgd. Dopet och nattvarden upphäfdes, Guds tillvaro förnekades, och döden kallades en evig sömn. Förnuftets gudinna, föreställd af en dålig kvinna, uppsattes och tillbads offentligen. Detta är säkerligen den makt, om hvilken profetian talar. Vi skola ännu närmare betrakta denna punkt.

VERS 9. Och de af folken och stammarna och tungomålen och folkslagen skola se deras lik i tre och en half dagar, och de skola icke tillstädja, att deras lik läggas i grafvar.

Denna vers beskrifver andra nationers känslor än den som skymfade vittnena på detta sätt. De skulle se, hur det otrogna Frankrike förde krig mot Bibeln, men skulle icke såsom nationer taga del i det gudlösa verket ej heller tillåta, att de mördade vittnena begrafdes eller helt och hållet undanskaffades bland dem själfva, änskönt de lågo döda tre och en half dag, det är tre och ett halft år, i Frankrike. Nej, tvärt om; just detta försök på Frankrikes sida tjänade blott till, att kristenheten uppväcktes till nya ansträngningar för Bibeln, såsom vi strax skola se.

VERS 10. Och de, som bo på jorden, skola glädjas öfver dem och fröjda sig och sända hvarandra gåfvor, emedan dessa två profeter hafva plågat dem, som bo på jorden.

Detta betecknar den glädje, som visades af dem, hvilka hatade Bibeln eller hvilka den förorsakade samvetskval. De otrognas glädje var stor öfverallt en kort tid; men "de ondas fröjd är ovaraktig." Så var förhållandet med fransmännen, hvilka i sitt krig mot Bibeln och den kristna religionen själfva hade blifvit så när förgjorda. Det var deras afsikt att undanrödja Kristi "två vittnen," men de förorsakade ett sådant blodigt uppror i hela Frankrike, att de fylldes af förskräckelse öfver resultatet af sina egna ogudaktiga gärningar och drogo sina befläckade händer med glädje ur striden mot Bibeln.

VERS 11. Och efter de tre och en half dagarna ingick i dem en lifvets ande från Gud, och de stodo på sina fötter, och en stor fruktan föll öfver dem, som såga dem.

Är 1793 utgaf den franska nationalförsamlingen ett påbud för Bibelns undertryckande, och jämt tre år därefter framlades i den församlingen ett förslag om att upphäfva detta påbud och gifva Bibeln full fördragsamhet. Detta förslag låg på bordet sex månader, men blef då upptaget till behandling och antogs enhälligt såsom lag. Efter jämt tre och ett halft år stodo alltså vittnena "på sina fötter, och en stor fruktan föll öfver dem, som sågo dem." Blott de förfärliga följderna af Bibelns förkastande kunde beveka Frankrike att taga sina smädliga händer från dessa vittnen.

VERS 12. Och de hörde en stark röst från himmelen säga till dem: Stigen hit upp. Och de stega upp till himmelen i skyn, och deras fiender sågo dem.

"Och de stega upp till himmelen." - För att bättre förstå detta uttryck, må man jämföra det med Dan. 4: 19: "Hvilkens storhet har vuxit, tills den har nått upp till himmelen." Vi se, att uttrycket här betecknar stor upphöjelse. Har Skriften uppnått ett sådant upphöjdt tillstånd, som här antydes, sedan Frankrike bekrigade den? - Den har; ty en kort tid efteråt bildades det Britiska Bibelsällskapet år 1804, därpå följde grundandet .af det Amerikanska Bibelsällskapet 1817, och med sina nästan oräkneliga biträden utsprida nu dessa Bibeln öfverallt. Sedan den tiden har Bibeln öfversatts på omkring två hundra olika språk, i hvilka den icke fanns förut; och förbättringarna i papperstillverkningen och tryckeriverksamheten på senare tiden hafva lämnat ett sådant kraftigt bidrag till spridningen af Bibeln, att någonting jämförligt därmed icke kan återfinnas.

Hela skeppslaster af Biblar hafva blifvit utsända till de behöfvande. Ett fartyg från England förde med sig femtionio ton (1180 centner) Biblar för de frigjorda slafvarna i Västindien. Bibeln har i denna tidsperiod erhållit ett sådant anseende, att den högaktas af alla, både trogna och otrogna. Under det sistförflutna seklet ha utförts fem gånger så många öfversättningar af Bibeln som förut, och dess spridning har förökats till trettio gånger så många som förut. Ingen annan bok säljes så billigt och i så stora upplagor.* (*) Se "Increase of Crime," af D. T. Taylor, sid. 5.) Enligt Missionary Review för 1896 hade Bibeln eller delar af Bibeln redan då blifvit öfversatta på så många språk, att den var tillgänglig för nio tiondedelar af jordens befolkning. Och i Amerikanska Bibelsällskapets adertonde årsrapport (daterad maj 1896) angifves antalet af Biblar och delar af Bibeln som utgifvits af den föreningen allena till 61,705,841. Om vi härtill lägga antalet af de Biblar, som spridits af Britiska Bibelsällskapet och andra firmor hur storligen skulle icke dessa siffror ökas! Hvilken annan bok kan jämföras med Bibeln i detta hänseende? Den är nu upphöjd öfver hvarje pris såsom den mest oskattbara välsignelse, Gud näst sin egen Son gifvit människan, och såsom det härliga vittnesbördet angående denne Son, Ja, man kan verkligen säga, att Skriften har blifvit upphöjd till himmelen i en sky, eftersom "sky" är en sinnebild af himmelsk värdighet.

VERS 13. Och i samma stund vardt en stor jordbäfning, och tiondedelen af staden föll, och under jordbäfningen dödades sju tusen människor, och de öfriga blefvo förfärade och gåfvo Gud i himmelen ära.

Hvilken stad härmed betecknas, ses af kap, 17: 18: "Och kvinnan, som du såg, är den stora staden, som har konungavälde öfver jordens konungar." Denna stad är det påfliga Rom, och Frankrike är ett af "de tio hornen," som gåfvo "sitt konungsliga välde åt [det påfliga] viddjuret"; eller ett af de tio konungarikena, som uppstodo ur det västromerska kejsardömet, hvilka betecknas genom de tio tårna på Nebukadnessars bildstod, de tio hornen på Daniels vilddjur (Dan 7: 24) och på Johannes' drake (Upp. 12: 3). Frankrike var således en "tiondedel af staden," och en af de förnämsta verkställarna af den påfliga hämnden; men vid tiden för denna revolution "föll" det, och med det föll det sista världsliga stödet för det påfliga tyranniet. "Och i jordbäfningen dödades sju tusen människor [marginalen i eng. Bib. säger: människors namn- eller titlar." Under revolutionen 1789-98 och framgent förde Frankrike krig mot alla adelstitlar; och de, som hafva haft tillfälle att undersöka de franska protokollen, säga, att just sju tusen titlar af människor af skaffades i den revolutionen. "Och de öfriga blefvo förfärade och gåfvo Gud i himmelen ära.” Deras gudsförnekande och himmelskriande verk uppfyllde Frankrike med sådana scener af blod, nederlag och förskräckelse, att äfven fritänkarna darrade och stodo häpna. De "öfriga," hvilka öfverlefde dessa skräckdagars uppror, "gåfvo himmelens Gud ära" - icke frivilligt, utan Gud låter människornas vrede lända sig till pris, i det han leder världen till att inse, att sådana, som bekriga himmelen, bereda sina egna grafvar; sålunda blef Guds namn förhärligadt genom just de medel, hvilka ogudaktiga människor hade användt för att nedfläcka den äran.

För statistikerna och många af de ofvanstående tankarna öfver de två vittnena stå vi i skuld till en utläggning öfver detta ämne, "The Two Witnesses," af den aflidne George Storrs.

VERS 14, Det andra ve har gått till ända, se, det tredje ve kommer snart.

De sju basunernas serie upptages här igen. Det andra ve upphörde med den sjette basunen den 11 augusti 1840; och det tredje ve inträffade under den sjunde basunens blåsande, hvilket började 1844.

Hvar befinna vi oss alltså? "Se!" det vill säga, gif noga akt, ty "det tredje ve kommer snart." De förskräckliga scencrna i det andra ve ligga bakom oss, och vi lefva under den basunröst, som bringar det tredje och sista ve. Våga vi nu förvänta frid och säkerhet, ett timligt tusenårigt rike, ett tusen år af rättfärdighet och lycksalighet? Ack nej, låt oss snarare bedja om, att Gud må uppväcka världen ur dess slummer.

VERS. 15-17. Och den sjunde ängeln basunade, och i himmelen hördes starka röster, sägande: Världens rike har blifvit vår Herres och hans Smordes, och han skall regera i evigheters evighet, Och de tjugufyra äldste, som sutto inför Gud på sina troner, föllo på sina ansikten och tillbådo Gud, sägande: Vi tacka dig, Herre Gud, du allsvåldige, du som är och som var, att du har tagit din stora makt och regerar.

Från vers 15 till kapitlets slut tyckes grundtanken vara upprepad tre särskilda gånger, nämligen från den sjunde ängelns basunande till änden. I de sist anförda verserna blickar profeten framåt till det slutliga upprättandet af Guds rike. Änskönt den sjunde basunen har börjat att ljuda, så må vi icke uppfatta det, såsom om de höga rösterna i himmelen ännu hafva förkunnat, att denna världens riken hafva blifvit vår Herres och hans Smordes, undantagandes, att det lefver i förväntan af det snara inträffandet af denna händelse. Den sjunde basunen innefattar liksom de sex föregående en tidsperiod; och öfverlåtandet af rikena från jordiska maktinnehafvare till honom, som allena har rättighet till dem, är den förnämsta händelsen, som inträffar under de första åren af dess blåsande, och därför upptager den, med uteslutande af allting annat, profetens tankar. Se anmärkningarna öfver vers 19. I nästa vers går Johannes tillbaka och upptager de mellankommande tilldragelserna i följande serie:

VERS 18. Och folken vredgades, och din vrede kom och tiden att de döda skulle dömas och att du skulle löna dina tjänare, profeterna, och de heliga och dem som frukta ditt namn, små och stora, och att' du skulle fördärfva dem, som fördärfva jorden.

"Folken vredgades." Börjande med den märkliga revolutionen i Europa år 1848, detta våldsamma utbrott bland folken, hafva deras vrede mot hvarandra, deras afundsjuka och hat ständigt varit i tilltagande. Nästan hvarje tidning visar, till hvilken förskräcklig grad de nu äro uppretade- mot hvarandra.

"Din vrede kom." Guds vrede öfver det närvarande släktet fulländas med de sju sista plågorna (se kap. 15: 1), hvilka följaktligen måste åsyftas här och snart skola utgjutas på jorden.

Tiden för de dödas dömande. "Och tiden, att de döda skulle dömas." Den stora mängden af döda, det är de ogudaktiga, ligga ännu i sina grafvar efter plågornas utgjutande och efter slutet af denna förbundstid. Ett domsverk, hvari bestämmes det för hvars och ens brott tillbörliga straffet, utföres med hänsyn till dem af de heliga i förbindelse med Kristus under de tusen åren, som följa på den första uppståndelsen (1 Kor. 6: 2; Upp. 20: 4). Alldenstund detta dömande af de döda efterfölj er Guds vrede eller de sju sista plågorna, så synes det vara nödvändigt att hänföra det till ofvan omnämnda domfällande af de ogudaktiga under de tusen åren.

De rättfärdigas belöning. "Och att du skulle löna dina tjänare, profeterna." Detta syftar på den tid, då vi komma i full besittning af vår himmelska arfvedel vid slutet af de tusen åren ty de heliga erhålla icke sin fulla belöning, förrän de taga den nya jorden i besittning (Matt. 25: 34).

De ogudaktigas straff. "Och att du skulle fördärfva dem som fördärfva jorden." Dessa ord syfta på den tid, då de ogudaktiga skola för alltid blifva förtärda af den luttrande eld, hvilken Gud nedsänder från himmelen för att rena och förnya jorden (2 Pet. 3: 7; Upp. 20: 9). Häraf lära vi, att den sjunde basunen sträcker sig nedåt tidens ström till slutet af de tusen åren. O, huru öfverraskande och likväl huru glädjande är icke den tanken, att den basunen nu ljuder, hvilken skall se det slutliga förgörandet af de ogudaktiga och skåda, huru de heliga, ikladda en strålande odödlighet, för alltid taga den nya jorden i besittning!

I följande vers förer profeten oss ännu en gång tillbaka till början af basunens blåsande:

VERS 19. Och Guds tempel i himmelen vardt upplåtet, och hans förbunds ark vardt sedd i hans tempel, och det uppstod ljungeldar och röster och tordön och jordbäfning och starkt hagel.

Den första stora händelse, som upptager siarens tankar, sedan han framställt den sjunde basunen i vers 15, är öfverförandet af herradömet från den jordiska till den himmelska makten. Gud tager den stora makten i sin .egen hand och tillintetgör för evigt upproret på denna affallna jord, upphöjer Kristus på sin egen tron och förblifvet själf öfverhufvudet för alla. Sedan denna tafla blifvit färdig, föras vi i vers 18 till nationernas tillstånd den straffdom, som skall falla på dem samt både de heligas och syndarnas slutliga öde. Sedan detta synfält blifvit undersökt, föras vi ännu en gång tillbaka i den oss nu föreliggande versen, och vår uppmärksamhet riktas till slutakten i Kristi tjänstgöring, det sista uppträdet i nådens verk för en brottslig värld. Templet öppnas och det allra heligaste i helgedomen föreställes vår åskådning. Vi veta, att det är det allra heligaste, som här framställes för oss; ty förbundsarken ses, och den var uppsatt endast i det rummet. Det här omtalade ägde rum vid slutet af de 2,300 dagarna, när helgedomen skulle renas, och då de profetiska tidsperioderna utlöpte samt då den sjunde ängeln började att basuna. Sedan den tiden har Guds folk i tron sett den öppna dörren i himmelen och Guds förbunds ark därstädes. De beflita sig om att hålla hvarje föreskrift i Guds heliga lag, som är skrifven på de i arken förvarade taflorna. Och att lagens taflor finnas där, likasom de voro i arken i den helgedom, som Mose upprättade, framgår tydligen af de uttryck, Johannes brukar i sin beskrifning af arken. Han kallar den "hans förbunds ark" Arken kallades förbundets ark, emedan den gjordes för det uttryckliga ändamålet att innehålla förbundets taflor eller de tio buden (2 Mos. 25: 16; 31: 18; 5 Mos. 10: 2, 5). Den brukades icke för någonting annat, och den erhöll sitt namn helt och hållet från den omständigheten, att den innehöll lagens taflor. Om icke taflorna funnos däri, skulle den icke vara Guds förbunds ark och kunde icke sanningsenligt kallas detta. Men likväl kallar Johannes den "hans förbunds ark," då han ser den i himmelen under den sjunde basunens blåsande, hvarigenom han aflägger ett ovedersägligt bevis för att lagen ännu finnes där, utan någon förändring af en enda bokstaf eller prick från den afskrift, hvilken för en tid öfverlämnades åt människornas vård i Moses förebildliga ark.

Det profetiska ordets efterföljare hafva också erhållit mätstafven och mäta templet, altaret och dem, som tillbedj a däri (vers 1). De förkunna sin sista profetia inför folk, släkter och tungomål (kap. 10: 11). Snart skall dramat af slutas med blixtar, tordön, röster, en jordbäfning och förskräckliga hagelskurar, hvilka skola utgöra naturens sista kolvulsioner, innan allting göres nytt vid slutet af de tusen åren (Upp. 21: 5). Se äfven kap. 16: 17-21.