VERS. 1-3: Och ett stort tecken syntes i himmelen: en kvinna, klädd med solen, och månen under hennes fötter, och på hennes hufvud en krona af tolf stjärnor. Och hon är hafvande och ropar i barnsnöd och födslovånda. Och det syntes ett annat tecken i himmelen, och se, en stor röd drake, som hade sju hufvud och tio horn och på sina hufvud sju diadem.

EN utläggning af denna del af kapitlet fordrar icke mycket mer än en förklaring af de däri framställda symbolerna. Denna utläggning kan återgifvas i följande få ord:

"En kvinna," den rätta församlingen. En fallen kvinna brukas att representera en affällig eller fördärfvad församling (Hes. 23:2-4; Upp. 17:3-6,15,18). Genom ett liknande resonerande komma vi till den slutsatsen, att en kysk kvinna skulle, såsom i förevarande exempel, representera den rätta församlingen.

"Solen," ljuset och härligheten af evangelii tidsålder.

"Månen" symboliserar den mosaiska tidsåldern. Likasom månen blott kan skina genom att erhålla sitt ljus från solen, så erhöll den förra förbundstiden sitt ljus från den närvarande. Då hade man förebilden och skuggan, nu hafva vi motbilden och verkligheten.

"En krona af tolf st j ärnar" föreställer de tolf apostlarne. 'En stor röd drake," hedniska Rom. (Se under vers. 4, 5.)

"Himmelen" betecknar den rymd, i hvilken aposteln såg denna föreställning. Vi tro icke, att de händelser, som här framställdes för Johannes, ägde rum i himmelen, hvar Gud vistas; ty de äro händelser, som inträffa på jorden; utan denna sceniska framställning, som upprullades för profetens ögon, tycktes förekomma i de rymder, hvar solen, månen och stjärnorna äro och hvilka vi benämna himmelen.

Vers. 1 och 2 omfatta en tidsperiod, som tog sin början kort före öppnandet af den kristna tidsåldern, då församlingen innerligt längtade efter och förväntade Messias' ankomst, och de sträcka sig till tiden för det fullständiga upprättandet af den evangeliska församlingen med dess krona af tolf apostlar (Luk. 2:25,26,38).

Inga mera lämpliga och intrycks fulla symboler kunde finnas än de, som här brukas. Den mosaiska förbundstiden sken med ett ljus, som den, erhöll från den kristna förbundstiden, likas om månen skiner med ett ljus, som den erhåller från solen, Huru lämpligt är det därför icke att föreställa den förra genom månen och den senare genom solen. Kvinnan, församlingen, hade månen under sina fötter; det är, den mosaiska förbundstiden hade just upphört, och kvinnan var iklädd ljuset från den evangeliska solen, som just hade uppgått. Genom ett figurligt talesätt, som benämnes prolepsis (företagande), framställes församlingen med dess tolf apostlar, som om den vore fullständigt bildad, innan gossebarnet, Kristus, uppträdde på scenen. Detta låter sig lätt förklaras af det faktum, att den skulle sålunda blifva inrättad, strax efter Kristus hade börjat sin verksamhet; dessutom står han i en mycket närmare förening med denna förbundstids församling än med den förras. Det finnes ingen grund att missförstå detta bibelställe; och denna framställning gör därför icke något våld på en rätt tolkningsmetod.

VERS, 4--6, Och hans stjärt drog med sig tredjedelen af himmelens stjärnor och kastade dem på jorden, Och draken stod framför kvinnan, som skulle föda, på det att, när hon hade födt, han skulle uppsluka hennes barn, Och hon födde ett gossebarn, som en gång skall styra alla folk med järnspira, och hennes barn vardt uppryckt till Gud och till hans tron. Och kvinnan flydde till öknen, där hon hade en plats beredd af Gud, att man där skulle nära henne ett tusen två hundra sextio dagar.

"Tredjedelen af himmelens stjärnor." Draken drog ned tredjedelen af stjärnorna från himmelen. Om de tolf här symboliskt använda stjärnorna, med hvilka kvinnan var krönt, beteckna de tolf apostlarne, så torde äfven de stjärnor, som nedkastades af dragen innan hans försök att förgöra gossebarnet, d. ä., före den kristna tidräkningen, beteckna en del af det judiska folkets harskare. I kap. 8: 12 har det redan visats, att solen, månen och stjärnorna ibland brukas i denna symboliska mening. Eftersom dragen är en symbol, kan den hafva att göra blott med symboliska stjärnor, och enligt kronologien af den här omnämnda handlingen skulle den vara begränsad till det judiska folket. Judeen blef en romersk provins sextiotre år före Messias födelse. Judarna hade tre klasser af öfverhetsmän - konungar, präster och sanhedrin. En tredjedel af dessa, konungarna, borttogos af den romerska makten. Sedan Philip Smith i sin Världshistoria, band III, sid. 181, beskrifvit Jerusalems belägring af romarna och Herodes samt dess intagande på våren år 37 f. Kr., efter ett sex månaders hårdnackadt motstånd, säger han: "Detta var änden af den asamoneiska regentdynastien, just 130 år efter Judas Makkabeus’ första segrar och i det sjuttionde året efter Aristobulus I hade antagit den konungsliga värdigheten."

Draken stod framför kvinnan, att han skulle uppäta hennes barn. Det blir. nu nödvändigt för oss att visa, hvilken den genom draken symboliserade makten är, hvilket med största lätthet låter sig göra. Vittnesbördet beträffande "gossebarnet" som draken sökte att förgöra, kan tillämpas på blott ett enda väsen, som har upprädt på denna jord, och detta är vår Herre Jesus Kristus. Det kan icke sagas om någon annan person, att den blifvit bortryckt till Gud och till hans tron; men han har blifvit sålunda upphöjd (Ef. 1: 20, 21; Ebr. 8: 1; Upp. 3: 21). Ingen annan har af. Gud erhållit updrag att regera alla folken med järnspira; blott till honom har detta verk blifvit anförtrodt (Ps. 2: 7-9).

Icke det ringaste tvifvel kan därför finnas, att gossebarnet föreställer Kristus. Och tiden, som profetian åsyftar, framstår äfven lika tydligt; ty det var den tid, då Kristus uppträdde i denna värld såsom ett litet barn i Betlehem,

Sedan vi nu hafva förvissat oss om, att gossebarnet är Kristus, och hafva fastställt profetians kronologi till tiden för hans födelse, skall det äfven blifva lätt att bestämma, hvilken makt, symboliseras genom draken; ty denne föreställer någon makt, som försökte att förgöra honom vid hans födelse. Gjordes något sådant försök och af hvem? Intet formligt svar på denna fråga behöfver gifvas till någon, som har läst, hur Herodes, i sitt djäfvulska försök att förgöra barnet Jesus, utsände sina tjänare till att döda alla gossebarn, från två års ålder och därunder, i Betlehem och dess nejd. Men hvilken var Herodes? - Han var en romersk ståthållare; och från Rom härflöt hans makt. Vid den tiden härskade Rom öfver hela världen (Luk. 2: 1) och var därför den ansvariga parten i denna handling. Dessutom var Rom det enda jordiska rike, som på den tiden kunde symboliseras i profetian, just af det skälet, att det var ett världsrike. Det är därför i följd af de mest tydliga bevis, som de flesta protestantiska bibeltolkarne anse, att det romerska riket är den makt, som betecknas af den stora röda draken. Det är måhända ett faktum, som är värdt att omnämnas, att under de andra, tredje, fjärde och femte århundradena af den kristna tidräkningen var draken bilden på det förnämsta standaret näst intill örnen hos de romerska legionerna; och denna drake var röd till färgen, som om de, i full motsvarighet till den tafla, siaren på Patmos aftecknade, hade ämnat förkunna inför världen: Vi äro det folk, som den taflan föreställer.

Såsom vi redan hafva sagt, försökte Rom, i Herodes' person, att förgöra Jesus Kristus, då denne utsände och lät döda alla gossebarn i Betlehem, från två års ålder och därunder. Det barn, hvars födelse längtansfullt hade motsetts af en väntande och vakande församling, var vår tillbedjansvärde Förlossare, hvilken snart skall regera folkslagen med järnspira. Herodes kunde icke förgöra honom; jordens och helvetets förenade makter kunde icke öfvervinna honom; och änskönt han för en tid var i grafvens våld, sönderslet han likväl dess grymma band, öppnade lifvets väg för människosläktet och bortrycktes till Gud och till hans tron, uppfor till himmelen i sina lärjungars åsyn, då han, genom änglarnes ord, gaf dem det ljufvaste af alla sina löften, att han skulle komma tillbaka på samma sätt, som han togs bort från dem.

Vid den tid påfvedömet upprättades, nämligen år 5.38 e. Kr., flydde församlingen till öknen, där den närdes genom Guds ord och änglarnes t j änande under den maktens långa, mörka och blodiga härskande, en tid af 1,260 år.

VERS. 7-12. Och det vardt en strid i himmelen: Mikael och hans änglar började strida med draken, och draken stred och hans änglar. Och de vunno icke, och deras rum vardt icke mer funnet i himmelen. Och den stora draken vardt nedkastad, den gamle ormen, som heter djäfvul och satan, hvilken förvillar hela världen; han vardt nedkastad till jorden, och hans anglar blefvo nedkastade med honom. Och jag hörde en stark rost i himmelen säga: Nu har frälsningen och kraften och riket blifvet vår Guds, och makten hans Smordes, emedan våra bröders anklagare är nedkastad, han, som anklagade dem inför vår Gud dag och natt. Och de ofvervunno honom för Lammets blods skull och för deras vittnesbörds ords skull, och de hafva icke älskat sitt lif allt intill döden. Därför glädjens, I himlan, och I: som bon i dem. Ve jorden och hafvet! Ty djäfvulen har stigit ned till eder i stor vrede, vetande, att han icke har lång tid.

Såsom vi hafva sett, föra de sex första verserna af detta kapitel oss ned till slutet af de 1,260 åren, hvilka utmärkte änden af den påfliga öfvermyndigheten år 1798. Det är äfven lika tydligt, att vi i sjunde versen föras tillbaka till föregående tidsåldrar. Huru långt? - Till den tid, som först omtalas i kapitlet, dagarna för hans första ankomst. "Och det vardt en strid i himmelen" afser samma himmel, i hvilken Johannes först såg kvinnan och draken; men de voro deltagare i händelser, som inträffade här på Jorden; därför måste denna strid hafva försiggått på samma plats. Till hvilken tid föras vi tillbaka? - Ögonskenligen till början af Kristi verksamhet här på jorden. För bevis att Mikael är Kristus, kunna vi hänvisa till Jud. vers 9; 1 Tess. 4.: 16; Joh. 5: 28,.29; och inga skäl behöfva framdragas för att visa, att vid den tiden försiggick en särskild strid mellan Kristus och satan. En annan symbol framställes här, och Johannes fortgår genast att saga oss, hvad den representerar, nämligen djäfvulen och satan. Men draken här är ej densamma som beskrifves i vers. 3, 4. Denne är en stor röd drake, med sju hufvud och tio horn och med sju kronor på sina hufvud. Ehuru i viss bemärkelse draken representerar satan, emedan satan är upphofvet till det verk draken utförde, så skulle det dock vara orimligt att tillämpa denna symbol på satan, ty ingenstädes i Bibeln säges han vara röd och han är i besittning af flera hufvud och horn, och medan han som denna världens gud kunde hafva en krona, finns inga skäl för honom att hafva sju. Men alla dessa ting äro så tillämpliga på hedniska Rom.

Ingen mera passande symbol än draken eller ormen kunde användas att representera satan. Och samma symbol lämpar sig bra för Rom, enär detta välde var vid Jesu födelse satans förnamsta redskap att utföra hans vilja på jorden. Men de tvåsymbolerna här ,kunna lätt urskiljas.

Satan hade afvaktat Kristi födelse till denna jord såsom det sista gynnsamma tillfället att omstörta frälsningsplanen. Han kom till Kristus med lockande frestelser, i hopp om att besegra honom; på mångfaldiga sätt försökte han att förgöra honom under hans verksamhet; och när han hade lyckats att lägga honom i grafven, ansträngde han sig under ett ondskefullt jubel att hålla honom kvar där. Men Guds Son segrade i hvarje samman drabbning; och han utsänder nu detta nådiga löfte till alla sina efterföljare: "Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron, såsom ock jag .har öfvervunnit och sitter med min Fader på hans tron." Detta visar oss, att Jesus här på jorden förde en strid och vann seger. Satan såg nu, hur hans sista ansträngningar omintetgjordes och alla hans anslag misslyckades. Han hade skrytsamt påstått, att han skulle besegra Guds Son och därigenom bringa frälsningsplanen till ett vanhedrande slut; och han visste ganska väl, att om han öfvervanns i sitt sista förtviflade försök att hindra Guds verk, så vore alla hans förhoppningar tillintetgjorda och allting förloradt. Se "Spiritual Gifts," band I, sid. 67.

Men, såsom är uttryckt i vers 8, "de vunno icke"; och därför kan denna sång ganska lämpligt sjungas: "Därför glädjens, I himlar, och I, som bon i dem."

Några hylla den åsikten, att denna strid ägde rum, när satan som en härlig ljusets ängel gjorde uppror i himmelen; och att det nedkastande, som Johannes talar om, var hans utdrifvande ur himmelen vid den tiden. Men vi kunna icke bringa denna åsikt i samklang med det oss föreliggande vittnesbördet. Sålunda läsa vi vers 13: "När draken såg, att han var nedkastad på jorden, förföljde han kvinnan. som hade födt gossebarnet." Detta visar, att så snart djäfvulen såg, att han var nedkastad, vände han sin vrede mot kvinnan, församlingen, hvilken icke så lång tid därefter flydde till öknen. När därför satan sålunda blef omstörtad, hade gossebarnet redan blifvit födt, Kristi första ankomst hade redan ägt rum. Därför kan icke denna strid och detta nederlag af satan, hvilka inträffade efter den kristna tidräkningens början och icke en särdeles lång tid, innan församlingen flydde till öknen år 538, vara hans första utdrifvande från himmelen före världens skapelse.

Dessutom förekomma ett stort antal andra exempel på satans besegrande och utkastande. Ett af dessa var hans första utkastande ur himmelen; ett annat, när Kristus besegrade honom vid sin första ankomst; och ännu ett annat skall inträffa i framtiden, när han kommer att kastas i afgrunden och instängas där för ett tusen år. Vid hvarje följande fall varseblifva vi en 1-egelbundet förökad inskränkning af hans makt. Han faller en grad lägre i hvarje ny kamp. Den första gången, såsom vi tydligen se af vissa bibelställen, stod striden mellan honom och Gud Fadern (se 2 Pet. 2: 4); den andra gången mellan honom och Kristus, Guds Son, såsom i det föreliggande bibelstället; medan den tredje gången är en ängel tillräcklig att förödmjuka honom (Upp. 20: 1, 2). Sedan hans första strid har han icke ansetts värdig att strida med Fadern; sedan den andra har han icke haft den förmånen, om vi så få uttrycka oss, att personligen sammandrabba med Sonen. Det krig, som omnämnes i det oss nu föreliggande bibelstället, försiggår mellan djäfvulen och Mikael (Kristus). Den förres största ansträngningar att nedgöra den senare skedde tinder dennes mission här på jorden; och det var i denna strid Kristus vann sin största personliga seger öfver honom.

"Deras rum vardt icke mer funnet i himmelen." Vi hafva sett, att ordet "himmelen" i detta kapitel icke betecknar den plats, som utgör Guds och hans himmelska sändebuds hemvist. Vi anse, att det snarare utmärker tillstånd än plats, och att uttrycket betyder, att de förödmjukades och aldrig mer skulle återvinna sin förra ställning. De hade lidit ett förskräckligt nederlag, som "Kristus beskrifver med orden: "Jag såg satan falla ifrån himmelen såsom en ljungeld." Hans alltjämt hysta förhoppning att kunna besegra Guds Son, när denne tog på sig vår natur, hade för evigt blifvit omintetgjord, och hans makt var bruten. Han skulle aldrig mer få ingå i en personlig strid med Guds Son - en rättighet, som hittills i en viss grad hade gifvit värdighet och anseende åt hans ställning. Härefter är församlingen (kvinnan) föremålet för hans hat, och han använder mot henne alla de afskyvärda medel, som helt naturligt skulle utgöra kännetecken på ett sviket och hopplöst raseri. Se "Spiritual Gifts," band I, sid. 79.

Men härpå sjunges en sång i himmelen: "Nu har frälsningen och makten och riket blifvit vår Guds" o. s. v. Huru kunde denna sång sjungas, om dessa scener hade ägt rum i det förflutna? Hade frälsningen och makten och Guds rike och hans Smordes välde redan då kommit? Vi tro, att denna sång sjöngs med hänsyn till framtiden. Alla dessa ting blefvo då tillförsäkrade oss, i det Kristus hade vunnit den stora seger, som för evigt afgjorde den stora striden. Samma uttryckssätt brukas i andra bibelställen: "Vi hafva evigt lif," "vi hafva förlossningen genom hans blod" o. s. v., som om vi nu vore i verklig besittning af dessa välsignelser, fastän vi hafva dem blott genom tron. Orden utgöra endast en försäkran, att de skola gifvas till _len som segrar.

Profeten låter sedan blicken hastigt fara öfver satans verksamhet från den tiden intill änden (vers. 11, 12), under hvilken tid de trogna "bröderna" besegrade honom för Lammets blods skull och för sitt vittnesbörds ords skull, medan hans vrede förökas i samma förhållande som tiden för hans tillvaro blir kortare. Ehuru detta förföljelseverk utföres genom jordiska makter, är dock satan personligen den som åsyftas i vers. 9-17.

VERS. 13-17. Och när draken såg, att han var nedkastad på j orden, förföljde han kvinnan, som hade födt gossebarnet. Och åt kvinnan gåfvos den stora örnens två vingar, att hon skulle flyga ut i öknen till sin plats, där hon näres under tid och tider och half tid, fjärran från ormens åsyn. Och ormen sprutade ur sin mun vatten, såsom en flod, efter kvinnan, att han skulle låta henne bortföras af floden. Och jorden halp kvin-' nan, och jorden öppnade sin mun och uppsväljde floden, som draken hade utsprutat ur sin mun. Och draken vardt vred på kvinnan och gick bort att strida med de öfriga af henens säd, som hålla Guds bud och harva Jesu vittnesbörd.

De sist anförda verserna behöfva blott några få förklarande ord, och det är tillräckligt att säga, att vi här åter föras tillbaka till den tid, när satan blef fullt varse, att han hade helt och hållet misslyckats i alla sina försök mot härlighetens Herre under dennes jordiska mission; och när han såg detta, vände han sig, såsom redan anmärkt, med ett tiofaldigt större raseri mot församlingen, som Kristus hade grundat. Sedan framställes åter. för oss församlingens försättande i det tillstånd, som här benämnes med "i öknen," hvilket måste beteckna dess afsöndring från allmänheten och dess betryggande mot alla fiender. Den kyrka, som under alla de mörka tidsåldrarna basunade sina öfvermodiga befallningar i den lyssnande kristenhetens öron och bröstade sig med sina prålande baner inför de gapande massorna, var icke Kristi kyrka; den var själfva kärnan af orättfärdighetens hemlighet. "Gudaktighetens hemlighet" var Guds uppenbarelse i mänskligt kött; orättfärdighetens hemlighet var en människas traktande efter att visa sig såsom Gud. Detta var det stora affallet, det missfoster, som uppkom genom föreningen af hedendomen och kristendomen. Den rätta församlingen var undangömd, dess medlemmar tillbådo Gud på hemliga ställen; grottorna och gömställena i Piedmonts dalar kunna anses såsom typiska platser, hvar evangelii sanningar heligt närdes under skydd för fiendens raseri. Här vakade Gud öfver sin församling samt skyddade och uppehöll henne genom sin försyn.

De örnens vingar, som gåfvos henne, beteckna ganska passande den hastighet, med hvilken den rätta församlingen var tvungen att sörja för sin egen säkerhet, då syndens människa kom till sin makt, tillika med den hjälp, Gud gaf henne för detta ändamål. En liknande bild brukas att beskrifva Guds handlingssätt med det gamla Israel. Genom Mose sade han till dem: "I hafven sett, hvad jag har gjort med egyptierna, och huru jag har burit eder på örnvingar och fört eder till mig" (2 Mos. 19: 4).

Omnämnandet af tiden, under hvilken kvinnan näres i öknen såsom "tid och tider och half tid," samma uttryckssätt, som brukas i Dan. 7: 25, förser oss med en nyckel för tolkningen af detta :,enare ställe; ty just samma period kallas i Upp. 12; 6 "ett tusen två hundra sextio dagar." Detta visar, att en "tid" är ett år eller 360 dagar; två tider två år eller 720 dagar; och "en half tid" ett halft år eller 180 dagar, utgörande tillsammans 1,260 dagar. Och eftersom dessa äro symboliska, beteckna de 1,260 år.

Ormen sprutade ur sin mun vatten såsom en ström för att bortföra församlingen. Genom sina falska läror hade. påfvedömet så fördärfvat alla folkslag, att det under flera århundraden hade fullkomlig kontroll öfver den borgerliga makten hos dem. Det kunde därför spruta ut en häftig förföljelseström mot församlingen i alla riktningar, och det var icke senfärdigt till att göra detta. Se hänvisningen till dess förfärliga förföljelser mot församlingen i anmärkningarna öfver Dan. 7: 25. Från femtio till ett hundra millioner människor bortfördes af den strömmen; men församlingen uppslukades icke helt och hållet; dagarna förkortades för de utvaldas skull (Matt. 24: 22).

"Jorden halp kvinnan" genom att öppna sin mun och uppsluka strömmen. Det sextonde århundradets reformation begynte sitt verk. Gud uppväckte elen ädle Luther och hans medarbetare, hvilka lade påfvedömets rätta karaktär i dagen och sprängde den makt, genom hvilken. villfarelsen hade förslafvat folkets sinnen. Luther fastspikade sina teser' på kyrkdörren i Wittenberg; och den penna, med hvilken han skref dem, sträckte sig i sanning, enligt den symboliska drömmen af den goda kurfursten Fredrik af Sachsen, ända öfver kontinenten och skakade den tredubbla kronan på påfvens hufvud. Flera furstar åtogo sig reformationens sak; gryningen af det andliga ljuset och den religiösa friheten hade inträtt, och Gud ville icke tillåta, att mörkret skulle fördunkla dess strålglans. Aflatskrämaren Tetzel frustade och tjöt af vrede och påfven Leo röt i ilska; men allt var fåfängt, förtrollningen var bruten. Människorna funno ut, att påfvens bullor och bannlysningar föllo oskadliga invid deras fötter, så snart de vågade att utöfva den dem af Gud gifna rättigheten att reglera sina samveten efter hans ord allena. Dag efter dag förökades försvararna af den rätta tron, och snart fanns det nog protestantisk mark i Schweiz, Tyskland, Holland, England, Norge och Sverige att uppsluka det påfliga raseriets ström och beröfva påfvedömet dess makt att skada församlingen. På detta sätt hjälpte jorden kvinnan och har fortfarit att hjälpa henne, i det reformationens och den religiösa frihetens anda har blifvit befordrad af de ledande kristna nationerna.

Men draken är icke ännu färdig med sitt arbete; ty vers 17 framställer ett annat och sista utbrott af hans vrede, som denna gång yttrar sig mot det sista släktet af kristna på jorden. Vi säga det sista släktet; ty drakens strid riktas mot de öfriga eller kvarblifna af kvinnans säd; det är, de öfriga af säden, de enskilda personer, som utgöra den rätta församlingen; och intet släkte förutom det sista kan sanningsenligt framställas som de öfriga. Om den åsikten, att vi redan hafva uppnått det släktet, hvilket skall bevittna afslutandet af de jordiska scenerna, är rätt, så kan icke detta krig mot sanningen vara särdeles långt i framtiden.

Dessa öfriga utmärka sig därigenom, att de hålla Guds bud och hafva Jesu Kristi vittnesbörd. Här antydes om en sabbatsreform, som skall försiggå i de sista dagarna; ty hvad buden ,angå, råder blott- angående sabbaten en skillnad i tro och praxis bland dem, som antaga dekalogen såsom den moraliska lagen. Detta framställes mera utförligt i budskapet i Upp. 14: 9-12.

Man lägge märke till, att enligt vittnesbördet i detta kapitel använder djäfvulen tre olika makter att utföra sitt verk, och hvilka alla därför omtalas såsom draken, emedan han är den ledande anden i dem alla. Dessa äro: 1) hedniska Rom; 2) påfliga Rom; 3) vilddjuret med de två hornen, hvilket representerar vårt eget land under kontroll af en affällig protestantism, hvilken vi i nästa kapitel skola visa vara det förnämsta redskapet i satans händer att strida mot dem, som hålla Guds bud och hafva Jesu Kristi vittnesbörd.