VERS. 1-10. Och han [jag] stod vid hafvets strand.* (*) I de svenska öfversättningarna utgör den första satsen af denna vers den sista versen i föregående kapitel; men den tillhör tydligen detta kapitel, såsom sammanhanget visar, och är så återgifven i den eng. Bibeln, hvarför vi följa denna ordning här för öfversättningens skull. Hvarför öfversättarna användt "han" i stället för "jag," som förekommer i alla andra öfvers., är oss oförklarligt.) Och jag såg ett vilddjur uppstiga ur hafvet, och det hade tio horn och sju hufvud och på sina horn tio diadem och på sina hufvud hädiska namn. Och vilddjuret, som jag såg, var likt en leopard, och dess fötter voro såsom en björns, och dess mun såsom ett lejons mun. Och draken gaf det sin kraft och sin tron och stor makt. Och jag såg ett af dess hufvud såsom sargadt till döds, och dess dödssår vardt läkt, och hela jorden såg med förundran efter vilddjuret. Och de tillbådo draken, emedan han hade gifvit vilddjuret makten, och de tillbådo vilddjuret, sägande: H vem är lik vilddj uret, och hvem förmår strida mot det? Och åt det vardt gifven en mun, som talade stora ord och hädelser, och åt det vardt gifven makt att verka i fyratiotvå månader. Och det öppnade sin mun till hädelse mot Gud, till att häda hans namn och hans tabernakel, dem som bo i himmelen. Och åt det vardt gifvet att strida mot de heliga och besegra dem; och åt det vardt gifven makt öfver alla stammar och folk och tungomål och folkslag. Och alla, som bo på jorden, skola tillbedja det, de hvilkas namn från världens grundläggning icke äro skrifna i det slaktade Lammets lifsbok. Om någon har öra, han höre. Om någon för i fångenskap, skall han gå i fångenskap; om någon dräper med svärd, måste han med svärd dräpas. Här är de heligas tålamod och tro.

HAFVET är en symbol af "folk och skaror och folkslag och tungomål" (Upp. 17: 15). Ett vilddjur är Bibelns symbol af en orättfärdig nation eller makt, ibland före

ställande den borgerliga makten allena, ibland den kyrkliga i förening med den borgerliga. När helst ett vilddjur ses uppstiga ur hafvet, betecknar det, att den makten uppkom å ett tätt befolkadt område; och om vindarna framställas brytt fram öfver hafvet, såsom i Dan. 7: 2, 3, så utmärker detta politiska rörelser, borgerliga krig och revolutioner.

Genom draken i det föregående kapitlet och det första vilddjuret i detta framställes hela den romerska makten i dess tvåomväxlingar, den hedniska och den påfliga; därför hafva hvardera af dessa .två symboler sju hufvud och tio horn. Se anmärkningarna öfver kap. 17: 10.

Vilddjuret med sju hufvud och tio horn eller, för korthetens skull, pardedjuret, som här införes, symboliserar en makt, hvilken utöfvar kyrklig såväl som borgerlig myndighet, Denna punkt är tillräckligt viktig att rättfärdiga anförandet af några af de afgörande vittnesbörd, hvilka bevisa detta.

Den profetiska kedja, i hvilken denna symbol förekommer, börjar med tolfte kapitlet. De symboler för jordiska riken, som äro beskrifna i profetian, äro draken i tolfte kapitlet och pardevilddjuret och det tvåhornade vilddjuret i trettonde kapitlet. Samma profetiska kedja fortsättes tydligen i fjortonde kapitlet till och med den femte versen. Således, från första versen i tolfte till femte versen fjortonde kapitlet, förekommer en profetisk kedja, som är skild från de andra och fullständig i sig själf.

Hvar och en af de här omtalade makterna framställas såsom grymt förföljande Guds församling. Scenen börjar med att församlingen, under symbolen af en kvinna, framställes ifrigt längta efter att det gifna löftet om uppenbarelsen bland människorna af kvinnas säd, härlighetens Herre, skulle uppfyllas. Draken står framför kvinnan i ändamål att uppsluka hennes barn; men hans onda afsikt förhindras, och barnet bortryckes till Gud och till hans tron. Härpå följer en tid, under hvilken församlingen måste lida svårt förtryck från denna drakemakt. Och änskönt profeten i denna del af scenen tidtals kastar sina blickar framåt i tiden, en gång nästan ända ned till änden, emedan församlingens alla fiender skulle besj älas af drakens ande, så återföras vi likväl i första versen af trettonde kapitlet till den tid, när par dedjuret, drakens efterträdare, börjar sin bana, Under den långa perioden af 1,260 år var församlingen utsatt för krig och förföljelse från denna 'makt. Efter denna period af förtryck utsättes församlingen för en annan kort men skarp och häftig strid med det tvåhornade vilddjuret. Sedan kommer befrielsen; och profetian slutar med att församlingen, sedan den genomgått alla sina förföljelser, står som en segrare med Lammet på Sions berg. Herren vare tack för det fasta löftet om en slutlig seger!

Den enda karaktär, som alltid synes vara densamma i alla dessa scener och hvars historia är det ledande ämnet helt genom profetian, är Guds församling. Alla andra karaktärer äro hennes förföljare, och de äro här omnämnda blott därför, att de äro sådana. Här inleda vi undersökningen af detta ämne med följande fråga: Hvilken eller hvad är det, som förföljer Guds församling? - Det är en falsk eller affällig församling, Hvad är det, som alltid bekrigar en sann religion? - Det är en falsk och hycklad religion. H vem har någonsin hört omtalas, att blott den borgerliga makten hos något folkslag förföljt Guds barn? Riken må bekriga andra riken för att hämnas någon oförrätt, antingen verklig eller inbillad, eller för att förvärfva sig område och utsträcka sin makt, såsom olika folkslag ofta hafva fört krig mot judarna; men riken förfölja icke (märk orden: förfölja icke) folk på grund af deras religion, så framt de icke äro under kontroll af något motsatt och fientligt religionssystem. Men de makter, som äro symboliserade i denna profetia - draken, pardedjuret och det tvåhornade vilddjuret - äro alla förföljande makter. De äro besjälade af hat och fiendskap mot Guds folk och församling. Detta faktum är i och för sig själft ett tillräckligt afgörande bevis på, att det kyrkliga eller religiösa elementet är den styrande parten i enhvar af dessa makter.

Tag till exempel draken. Hvad symboliserar den? Det romerska kejsardömet är det obestridliga svaret. Men detta är icke nog; ingen vore tillfredsställd med ett sådant svar som detta. Det måste förklaras mera tydligt. Vi tillägga då: Det romerska kejsardömet i dess hedniska form. Men när vi säga "hedniska," beröra vi ett religiöst element; ty hedendomen är ett af de mest genomgripande system af falsk religion, som satan någonsin uppfunnit. Draken är då en kyrklig makt så till vida, at t själfva det kännetecken, hvarigenom den utmärkes, är ett falskt religions system. Hvad förmådde draken att förfölja Guds församling? - Den gjorde detta, emedan kristendomen besegrade hedendomen, bortsopade dess vidskepelser, nedstört ade dess afgudar och nedref dess tempel. Det religiösa elementet i elen makten berördes, och resultatet blef förföljelse.

Vi komma nu till pardedjuret i det trettonde kapitlet. Hvad symboliserar det? Svaret är fortfarande: Det romerska kejsardöm et. Men draken symboliserade det romerska kejsardömet, och hvarför representeras det icke ännu af samma symbol? - Ah! en förändring har försiggått i kejsardömets religiösa karaktär, och detta vilddjur symboliserar nu Rom i dess föregifna kristna form. Det är denna förändring i religionen som gör en förändring i symbolen nödvändig. Detta vilddjur skiljer sig från draken blott däri, att det fått ett annat religiöst utseende. Det vore nu därför alldeles orätt att påstå, att det betecknar blott Roms borgerliga makt.

Draken gaf sin kraft, sin tron och stor makt åt detta vilddjur. Af hvilken makt efterföljdes hedniska Rom? Vi veta alla, att det var påfliga Rom. Det är icke af någon betydelse for vår närvarande afsikt, när och genom hvilka medel denna förändring utfördes; detta stora faktum är tydligt och erkännes af alla, att det romerska kejsardömets nästa stora form efter den hedniska var den påfliga. Det vore därför icke rätt att säga, det hedniska Rom gaf sin tron och makt till blott en borgerlig regeringsform, som icke hade någon religiös anstrykning alls. Den lifligaste inbillningskraft kunde icke föreställa sig en sådan handling. Men kejsardömets två former äro här erkända; och i profetian framställes Rom i dess hedniska form, till dess tet öfvergår till den påfliga. Förklaringen, att draken gaf pardedjuret sin tron och makt, är ännu ett bevis för att draken i Upp. 12: 3 icke är en symbol af satan själf, ty satan har ej afsagt sig sin tron till någon annan ond makt eller jordisk regering.

Men det torde anföras, att det fordras både pardedjuret och det tvåhornade vilddjuret tillsammans för att utgöra påfvedömet, och att det därför är till dessa, som draken gifver sin kraft, tron och stora makt. Men profetian framställer det icke så; utan det är med pardedjuret ensamt draken har någonting att göra. Det är till det vilddjuret allena han gifver sin kraft, tron och stora makt. Det är det' vilddjur, som har ett hufvud, hvilket sårades till döds och sedermera läktes; det vilddjur, som hela världen förundrade sig öfver; det vilddjur, som talade stora ting och hädelse och som plågade de heliga under 1,260 år; och allt detta skedde, innan den efterföljande makten, det tvåhornade vilddjuret, uppträdde på händelsernas skådebana. Pardedjuret allena symboliserar därför det romerska kejsardömet i dess påfliga form, hvilken synnerligen utmärkte sig genom sitt kyrkliga inflytande.

För att visa detta mera fullständigt behöfva vi blott göra en jämförelse mellan det lilla hornet i Dan. 7: 8, 20, 24, 25 och denna makt. Från denna jämförelse framgår, att det i dessa ställen omtalade lilla hornet och pardedjuret symbolisera samma makt; men det erkännes på alla håll, att det lilla hornet är en symbol af påfvedömet. Emellan dem finnas följande likhets punkter:

1. Det lilla hornet var en hädisk makt. "Denne skall upphäfva sitt tal mot den Högste" (Dan. 7: 25). Pardedjuret i Upp. 13: 6 gör detsamma. "Det öppnade sin mun till hädelse mot Gud."

2. Det lilla hornet förde krig med de heliga och besegrade dem (Dan. 7: 21). Detta vilddjur (Upp. 13 :7) för äfven krig med de heliga och besegrar dem.

3. Det lilla hornet hade en mun, som talade stora ord (Dan. 7: 8, 20). Angående vilddjuret läsa vi i Upp. 13: 5: "At det vardt gifven en mun, som talade stora ord och hädelser."

4. Det lilla hornet uppstod vid den hedniska formens upphörande i det romerska riket. Detta vilddjur uppstår vid samma tid; ty draken, det. hedniska Rom, gifver det sin kraft, tron och stor makt.

5. Det lilla hornet fick makt att fortfara under en tid, två tider och en half tid eller 1,260 år (Dan. 7:25). At detta vilddjur blef makt gifven att verka i fyratiotvå månader eller 1,260 år (Upp. 13: 5).

6. Vid slutet af den bestämda perioden, skulle det lilla hornets välde tagas bort (Dan. 7: 26). Vid slutet af samma period skulle äfven pardedjuret "gå i fångenskap" (Upp. 13: 10). Dessa båda bestämningar uppfylldes i påfvens fångenskap och landsflykt och påfvedömets tillfälliga omstörtande af Frankrike år 1798.

Dessa punkter visa fullständig identitet; ty när i profetian två symboler, såsom här är händelsen, föreställa makter, hvilka uppträda på samma tid, innehafva samma område, uppenbara samma karaktär, utföra samma verk, existera samma tidslängd och möta samma öde, måste dessa symboler föreställa en och samma makt.

Alla dessa bestämningar kunna tillämpas på det lilla hornet i Dan. 7 lika väl som på pardedjuret i Upp. 13, och detta visar, att dessa två symboler representera samma makt. Det erkännes af alla, att det lilla hornet föreställer påfvedömet; och den som påstår, att detta pardedjur icke representerar samma makt, måste följdriktigt bevisa, att vid samma tid påfvedömet uppstod, uppstod en annan stormakt, som var alldeles lik detsamma, innehade samma område, uppenbarade samma karaktär, utförde samma verk, existerade samma tidslängd och drabbades af samma öde men likväl var en helt annan makt - ett försök, som vore lika orimligt som omöjligt.

Det hufvud, som sårades till döds, var det påfliga hufvudet. Vi drifvas till denna slutsats genom den uppenbara grundprincipen, att hvad helst profetian säger om något rikes symbol, tilllämpas på det riket blott så länge det representeras af den symbolen. Nu veta vi, att Rom representeras genom två symboler, draken och pardedjuret, emedan det har framstått i två former, den hedniska och den påfliga; och hvad helst säges om draken låter sig tillämpas på Rom blott i dess hedniska form och hvad helst säges om pardedjuret låter sig tillämpas på Rom blott i dess s. k. kristna form. Men Rom var hedniskt på Johannes' tid, ty han lefde under det sjette eller kejserliga hufvudet. Detta visar oss genast, att sex af hufvudena, inbegripande det kejserliga, tillhöra draken; och om bland dessa hufvud var något, som sårades till döds, måste det hafva varit ett af drakens hufvud, eller en af de regeringsformer, som tillhörde Rom i dess hedniska form, och icke ett af pardedjurets hufvud. Johannes skulle då hafva sagt: Jag såg ett af drakens hufvud likasom såradt till döds. Men han säger, att det var ett af vilddjurets hufvud, som var såradt till döds. Med andra ord, detta sår kom på någon regeringsform, som existerade i det romerska riket efter dess förändring från hedendomen till kristendomen. Men efter denna förändring fanns det blott ett hufvud, nämligen det påfliga.* (*) Den här framställda symbolen har endast sju hufvud, hvilka beteckna sju icke samtidiga men på hvarandra följande regeringsformer Det är klart, att endast ett hufvud regerar i taget, men alla framställas på både draken och vilddjuret för att identifiera båda dessa djur såsom symboler af den romerska makten. Sex af dessa hufvud tillhöra drakeformen af Rom, d. a., sex af de sju romerska regeringsformerna uppkommo och forsvunno under Roms hedniska form, och endast ett återstod att utvecklas efter Rom blef kristnadt, nämligen det påfliga och detta fortfar som en kyrklig makt intill änden (2 Tess. 2: 8) och som 'en världslig makt intill tiden, då dess herradöme fråntages det strax före änden Dan. 7: 26.) Det är sålunda obestridligt, att det icke var något annat än det påfliga hufvudet, som sårades till döds och hvars döds sår blef läkt. Detta sårande är detsamma som dess bortgående i fångenskap (Upp. 13: 10). Det sårades, när påfven togs till fanga af den franske generalen Berthier 1798 och den påfliga styrelsen för en tid afskaffades. Beröfvad sin både borgerliga och. andliga makt dog den fångne påfven, Pius VI, i landsflykt vid Valence i Frankrike den 29 augusti 1799. Men det dödliga såret läktes, när påfvedömet upprättades ånyo genom valjandet af en ny påfve den 14 mars 1800' dess makt var likväl förminskad mot hvad den förut varit. Se Bowers "History of the Popes," sid. 404-428; Crolys "Apocalypse" London-upplagan, sid. 251.

Detta vilddjur öppnar sin mun till hädelse mot Gud för att häda hans namn. Se anmärkningar öfver Dan. 7: 25 rörande de hädande titlar, som påfven gjort bruk af.

Han hädar tabernaklet i himmelen genom att draga sina undersåtars uppmärksamhet till sin egen tron och sitt eget palats i stallet for till Guds tabernakel, genom att vända deras uppmärksamhet från Guds stad, Jerusalem därofvan till Rom såsom den eviga staden; och han hädar dem som bo i himmelen genom att föregifva sig hafva makt att förlåta synder, sålunda vändande människornas sinnen från det medlareverk, som utföres af Kristus och hans himmelska biträden i helgedomen därofvan.

I vers 10 hänvisas vi åter till händelserna år 1798, när den makt, som 1,260 år hade fört Guds heliga i fångenskap, själf fick gå i fångenskap, såsom vi redan hafva nämnt.

VERS. 11-17. Och jag såg ett annat vilddjur uppstiga ur jorden, och det hade två horn, liknande ett lamms, och det talade såsom en drake. Och det utöfvar det första vilddjurets. hela makt i dess åsyn och kommer jorden och dem, som bo därpå, att tillbedja det första vilddjuret, hvars dödsår vardt läkt och det gör stora tecken, så att det ock kommer eld att alla ned från himmelen på jorden i människornas åsyn. Och det förvillar dem, som bo på jorden, för de teckens skull, hvilka det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, uppmanande dem, som bo på jorden, att göra en bild åt viddjuret, som var såradt med svärd och blef vid lif. Och åt det vardt gifvet att gifva ande åt vilddjurets bild, på det att vilddjurets bild äfven skulle tala och så göra, att alla, som icke tillbåda vilddjurets bild, skulle dödas. Och det kommer alla, små och stora, både rika och fattiga, både fria och trälar, att låta gifva sig ett märke på sin högra hand eller på sina pannor, och gör så, att ingen kan köpa eller sälja, utom den som har märket, vilddjurets namn eller dess namns tal.

Dessa verser framställa den tredje stora symbolen i den profetiska kedja, som vi betrakta; denna symbol benämnes i allmänhet för det tvåhornade vilddjuret. Vi skola nu söka utröna, huru den bör tillämpas. Draken, det hedniska Rom, och pardedjuret, det påfliga Rom, föreställa stora nationer, hvilka representera två stora falska religionssystem. Öfverensstämmelsen tyckes fordra, att den återstående symbolen, det tvåhornade vilddjuret, har en liknande tillämpning och uppfylles i någon nation, hvilken representerar ännu ett annat stort religions system. Men protestantism är det enda återstående system, som utöfvar ett kontrollerande inflytande i världen nu för tiden.

I abstrakt mening inbegriper hedendomen alla hedniska länder, hvilka omfatta öfver hälften af befolkningen på jorden. Katolicism,. till hvilken man äfven kan räkna den därmed så nära besläktade grekiska kyrkan, omfattar nationer, hvilka utgöra en stor del af kristenheten. Mohammedanism är ett ålderdomssvagt system, som upphört att vara någon betydande faktor i världens framåtskridande; dessutom synes den redan hafva erhållit nog uppmärksamhet i profetian i Dan. 11 och Upp. 9. Däremot är protestantism religionen af nationer, hvilka utgöra världens förtrupper i frihet, upplysning, framåtskridande och makt.

Om då protestantism är den religion, till hvilken vi måste vända oss, så fråga vi, på hvilken nation, såsom en representant af den religionen, är profetian tillämplig? Flera framstående protestantiska nationer finnas i Europa; men af flera skäl, såsom vi hädanefter skola visa, kan profetian icke tillämpas på någon af dem. Efter en noggrann undersökning af ämnet hafva vi kommit till den slutsatsen, att den låter tillämpa sig på det protestantiska Amerika eller Förenta Staternas republik. Läsaren känner sig nu troligen ifrigt begärlig efter att få veta grunderna för en sådan tillämpning och skall därför vara beredvillig att fördomsfritt betrakta bevisen, på hvilka den stöder sig.

1. Sannolikheter betraktade. Finnas några skäl, hvarför vi kunde förvänta, att Förenta Staterna skulle omnämnas i profetian? På hvilka grunder hafva andra nationer fått intaga en plats i den profetiska urkunden? För det första, att de hafva utfört någon framstående rol i världens historia; och för det andra och mest af allt, att de hafva någon domsrätt öfver eller stått i något särskildt förhållande till Guds folk. I Bibelns såväl som i världshistoriens urkunder finna vi uppgifter, från hvilka denna regel med hänsyn till det profetiska omnämnandet af jordiska riken lätt låter sig härledas, nämligen denna: när helst Guds folks förhållande till någon nation är sådant, att en sann historia af det förra - och detta är all uppenbarelses uppgifticke kunde gifvas utan syftning på den senare, så omtalas en sådan nation i profetian. Alla dessa grunder finna vi i Förenta Staterna. Ingen nation har ådragit sig större uppmärksamhet, uppväckt så stor beundran och haft så lofvande utsikter för utmärkelse eller inflytande. Och visserligen finnas här, om någonstädes på jorden, en stor mängd kristna, som äro jordens salt och världens ljus, hvilkas historia icke kunde skrifvas utan att omnämna den regering, under hvilken de lefva och åtnjuta sin frihet.

Många äro öfvertygade om, att Försynens hand har på ett i ögonen fallande sätt visat sig i denna nations uppkomst och framåtskridande.

Guvernör Pownal, en engelsk statsman, förutsade år 1780, medan vår revolution var i gång, att detta land skulle blifva oberoende och att en bildande verksamhet, större än den Europa någonsin komme att se, skulle besjäla den samt att dess handels- och sjömakt skulle utsträcka sig öfverallt på jorden. Han talar sedan om det sannolika grundläggandet af detta land som en fri och oberoende makt genom.

"En revolution, som har tydligare kännetecken på gudomlig mellankomst, helt omgestaltande de mänskliga affärernas vanliga gång, än någon annan händelse i denna världens historia."

De Tocqueville,. en fransk skriftställare, säger om vår af söndring från England:

"Det syntes till en början som en dårskap å deras sida men var i verkligheten deras öde eller snarare Guds försyn, hvilken tvifvelsutan har förelagt dem ett verk att utföra, på hvars framåtskridande den engelska karaktärens strängt materiella anstrykning skulle hafva inverkat som en återhållande och tryckande tyngd."

George Alfred Townsend yttrar sig på följande sätt i sitt verk "New World and Old," sid. 635, i det han omtalar de olyckor, som de andra rikena varit utsatta för i denna världsdel:

"Genom en nådig Försyn blef Förenta Staternas historia långt skild från den vilda och grymma historien af den öfriga delen af vår världsdel."

Sådana betraktelser som dessa äro visserligen beräknade att i hvarje sinne uppväcka en stark förväntan, att denna republik skall befinnas hafva någon del att utföra vid genomdrifvandet af Guds visa planer i denna värld samt att det omtalas någonstädes i det profetiska ordet.

2. Denna makts kronologi. Till hvilken period i denna världs historia förlägger profetian uppkomsten af denna makt? Grunden för de slutsatser, hvilka vi måste komma till angående denna punkt, är redan lagd i de fakta, hvilka vi hafva framlagt med hänsyn till det föregående eller pardedjuret. Det var vid den tiden, då vilddjuret bortgick i fångenskap eller blef (politiskt) dödadt med svärdet (vers 10) eller - som vi antaga är samma sak - när ett af dess hufvud sårades till döds (vers 3), som Johannes såg det tvåhornade vilddjuret uppstiga. Om pardedjuret, som vi földriktigt hafva bevisat, betecknar påfvedömet, och dess bortgående i fångenskapen uppfylles i påfvedömets tillfälliga omstörtande genom fransmännen 1798, då är den tid, när vi skola söka denna makts uppkomst, bestämdt utmärkt. Uttrycket "uppstiga" måste beteckna, att den makt, på hvilken det iir tillämpligt, var blott nyligen bildad och började då att vinna erkännande och inflytande. Den makt, som denna symbol representerar, måste alltså vara någon makt, hvilken kort före 1798 intog en sådan ställning inför världen.

I hvilket tillstånd befann sig Förenta Staterna vid den tiden? I en årsbok, som utgafs af Macmillan & Co 1867, finna vi fiiljallde intressanta uppgifter om de ändringar, som försiggingo bland jordens nationer under halfseklet mellan 1817 och 1867:

Under det sista halfseklet hafva tre riken, ett storhertigdöme, åtta hertigdömen, fyra herradömen, ett elektorat och fyra republiker dukat under. Tre nya riken ha uppstått, och ett rike har öfvergått till kejsardöme. Det finns nu 41 stater i Europa mot 59 år 1817. Ej mindre märkvärdig är utvidgningen af världens stormakter. Ryssland har förökat sitt område med 567,364 kvadratmil, Förenta Staterna med 1,968,009, Frankrike med 4,620, Preussen med 29,781; Sardinien, som öfvergått i Italien, med 83,041, Ostindiska väldet med 431,616 kvardratmil. De förnämsta stater, som förlorat område, äro Turkiet, Mexiko, Danmark och Nederländerna."

Med hänsyn till den profetia, vi nu betrakta, äro dessa uppgifter värdiga läsarens särskilda uppmärksamhet. Under det nämnda halfseklet försvunno 21 regeringar och endast tre nya uppkommo. Fem förlorade i stället för att vinna område. Endast fem förutom Förenta Staterna förökade sitt område, och den som gjorde mest i denna riktning lade endast föga mer än en halt million kvadratmil till sina gränser; medan Förenta Staterna förökade sina landamären med nära två millioner kvadratmil. Således förökade Förenta Staterna sina gränser med öfver 1,400,000 kvadratmil mer än någon annan enskild nation och öfver 800,000 kvadratmil mer än alla de andra nationerna till sammans på hela jordens rund. Kan då någon sätta i tvifvel, hvilken nation kunde uttryckligen sägas "uppstiga" under den tid, som inbegripes i dessa statistiker. Man måste säkerligen medgifva, att Förenta Staterna är den enda makt, som uppfyller profetian med hänsyn till dess kronologi.

Wesley, i sina anmärkningar öfver Upp. 14, skrifna 1754, säger om det tvåhornade vilddjuret:

"Det har icke ännu uppkommit, men det kan icke vara långt borta; ty det skall uppträda vid slutet af det första vilddjurets fyratiotvå månader."

3. Denna makts ålder. Det finnes goda skäl för att det rike, som symboliseras af det tvåhornade vilddjuret, införes i profetian vid början af sin bana, medan det ännu är en ungdomlig makt; ty Johannes' ord lyda: "Jag såg ett annat vilddjur uppstiga ur jorden, och det hade två horn, liknande ett lamms.)) Hvarför säger Johannes icke blott: "Det hade två horn?" Hvarför tillägger hån: "liknande ett lamms"? Jo, han vill därigenom visa, att det icke blott skenbart är af en ganska oskyldig och skadelös natur, utan också, att det är en ganska ungdomlig makt; ty ett lamms horn äro sådana, som just börjat att växa.

Man måste äfven ihågkomma, att genom föregående resonerande angående tidräkningen fördes vi ned till 1798 och att enligt det framlagda beviset var elen symboliserade makten då en ungdomlig makt. Den frågan uppstår nu: Hvilken makt af någon nämnvärd betydelse började vid den tiden blifva framstående, ehuru den ännu var i sin ungdom? Det var icke England, ej heller var det Frankrike, ej heller Ryssland, ej heller någon annan europeisk makt. För att finna en ung och hastigt tillväxande makt vid den tidpunkten måste vi vända våra blickar till den nya världen, men så snart vi göra detta,' fästas de genast vid detta land såsom utgörande den ifrågavarande makten. Intet annat rike på denna sidan Atlanten kan på långt när jämföras med Förenta Staterna.

4. Det t'l'åhornade vilddjurets läge. En enda förklaring af profetian är tillräcklig att framställa denna viktiga punkt i ett rätt lju? Johannes benämner det "ett annat vilddjur." Det är en helt annan symbol än det påfliga vilddjuret som profeten just nu hade betraktat; det är, det symboliserar en makt, som är afskild från och olik den, hvilken framställes genom det föregående vilddjuret. Det som Johannes benämner "ett annat vilddjur" är visserligen ingen del af det första vilddjuret; och därför kan den af det djuret symboliserade makten icke vara någon del af den makt, som det vilddjuret betecknar. Detta omintetgör deras påstående, hvilka söka undvika tillämpningen af denna symbol påvår egen republik, i det de säga, att det betecknar en viss form af påfvedömet; ty i den händelsen skulle det vara en del af det föregående eller pardedjuret.

Om detta är "ett annat" vilddjur, så måste det finnas på ett område, som icke innehafves af de andra symbolerna. Låt oss då göra en kort öfverblick af de symboler, hvilka föreställa jordiska riken i Guds ord. Dessa återfinnas hufvudsakligen, om icke helt och hållet, i Daniels bok och Uppenbarelsen. Sålunda f ramställes en symbol i Dan. 2 i skepnaden af en stor bildstod, som består af fyra delar - guld, silfver, koppar och järn - hvilken slutligen slås i stycken, och ett stort berg uppfyller jorden i dess ställe. I Dan. 7 finna vi ett lejon, en björn, en panter och ett stort, förskräckligt, obeskrifligt vilddjur, hvilket efter genomgåendet af en ny och märkvärdig form kastas i eldsjön. I Dan. 8 förekomma en vädur, en bock och ett litet horn, som var litet i början, men växte öfvermåttan. I Upp. 9 framställas gräshoppor liknande hästar. I Upp. 12 hafva vi en stor eldröd drake. I Upp. 13 förekomma ett hädiskt pardedjur och ett vilddjur med horn, liknande ett lamms. I Upp. 17 hafva vi ett skarlakansrödt vilddjur, på hvilket en kvinna sitter, som håller i sin hand en gyllene kalk, full med styggelser och orenligheter.

Hvilka riken och makter föreställas af alla dessa symboler? Symboliserar någon af dem Förenta Staterna? Några af dem föreställa visserligen jordiska riken, ty profetiorna själfva lära oss detta uttryckligen, och en ganska likformig öfverensstämmelse råder bland bibeltolkarna med hänsyn till tillämpningen af nästan alla af dem. De fyra delarna af den stora bildstoden i Dan. 2 föreställa fyra riken - Babylon eller Kaldeen, Medien-Persien, Grekland och Rom. Lejonet i det sjunde kapitlet föreställer likaledes Babylon, björnen Medien-Persien, pantern Grekland och det stora och förskräckliga vilddjuret Rom. Hornet med människoögon och en mun, som framträder i den andra formen af detta vilddjur, föreställer påfvedömet och innefattar dess historia ned till den tid, när det tillfälligt omstörtades af fransmännen år 1798. Likaså föreställa väduren i Dan. 8 Medien-Persien, getabocken Grekland och det lilla hornet Rom. Alla dessa kunna på det tydligaste och bestämdaste finna en tilllämpning på de omnämnda rikena; och ingen af dem så till vida kan hafva det minsta afseende på Förenta Staterna.

Alla öfverensstämma i, att de symboler, som framställas i Upp. 9, äro tillämpliga rå saracenerna och turkarna. Draken i Upp. 12 är den erkända symbolen för det hedniska Rom. Man kan visa, att leopardvilddjuret i Upp. 13: de kap. är likbetydande med det elfte hornet på det fjärde djuret i Dan. 7 och således symboliserar påfvedömet. Det skarlakansröda vilddjuret och kvinnan i Upp. 17 kunna äfven lika tydligt tillämpas på Rom under det påfliga herradömet, hvilka symboler hafva särskildt afseende på skillnaden mellan den borgerliga och den kyrkliga makten, i det den ena representeras af vilddjuret och den andra af kvinnan, som sitter på detsamma.

Det finns nu blott en symbol kvar, nämligen det tvåhornade vilddjuret i Upp. 13. Större menings skillnad är rådande med hänsyn till detsamma; och låt oss, innan vi uppsöka en tillämpning för det, utröna hvilket område de symboler, som vi redan hafva undersökt, sträcka sig öfver. Babylon och Medien- Persien omfattade hela den civiliserade delen af Asien. Grekland sträckte sig öfver det östra Europa, innefattande Ryssland. Rom med de tio riken, i hvilka det var uppdeladt, såsom föreställda af de tio tårna på bildstoden, de tio hornen på det fjärde vilddjuret i Dan. 7, de tio hornen på draken i Upp. 12 och de tio hornen på pardedjuret i Upp. 13, innefattade hela västra Europa. (Se kartan öfver de fyra rikena, sid. 70.) Med andra ord, hela den civiliserade delen af det östra halfklotet är, upptagen af de redan undersökta symbolerna, med hänsyn till hvilkas tillämpning det icke kan finnas det ringaste tvifvel.

Men här på västra halfklotet finnes en mäktig nation, hvilken, såsom vi hafva sett, förtjänar att omnämnas i profetian, men som icke ännu blifvit berörd af densamma; och likaså återstår en symbol, som vi ännu icke tillämpat på någon makt. Alla symboler utom en hafva blifvit tillämpade, och alla användbara delar af det östra halfklotet äro innefattade i dessa tillämpningar. Af alla de omnämnda symbolerna är blott en öfrig, nämligen det tvåhornade vilddjuret i Upp. 13; och af alla länder på jorden, med hänsyn till hvilka något skäl finnes, att de skulle omtalas i profetian, återstår blott ett. Stå därför det tvåhornade vilddjuret och Förenta Staterna i någon motsvarighet med hvarandra? Om detta är händelsen, finna alla symbolerna en tillämpning, och hela området är upptaget. Men om detta icke är händelsen, så följ er däraf, för det första, att Förenta Staterna icke representeras i profetian, och för det andra, att man icke kan finna någon makt, på hvilken det tvåhornade vilddjurets symbol kan tillämpas. Men den första af dessa förutsättningar är icke sannolik och den andra icke möjlig.

Blott en slutsats kan dragas från dessa bevisgrunder, nämligen att det tvåhornade vilddjuret måste förläggas till denna sidan Atlanten och på detta halfklot samt att det symboliserar Förenta Staterna.

Ett annat viktigt skäl för bestämmandet af denna makts liig-e är det faktum, att Johannes såg det uppstiga ur jorden. Om hafvet, ur hvilket pardedjuret uppsteg (Upp. 13: 1), betecknar folk, skaror, folkslag och tungomål (Upp. 17: 15), så skulle jorden, i motsats därtill, föreställa ett nytt och förut obefolkadt område.

Då vi på detta sätt äro uteslutna från de östra världsdelarna och påverkade af den tanken, att ett för den civiliserade världen obekant land finnes, så måste vi nödvändigtvis vända våra blickar mot det västra halfklotet.

5. Sättet för dess uppstigande. Sättet, på hvilket profeten såg det tvåhornade vilddjuret uppstiga, visar lika tydligt som dess område, ålder och kronologi, att det är en symbol af Förenta Staterna. Johannes säger, att han såg vilddjuret uppstiga "ur jorden." Detta uttryck måste hafva afsiktligt brukats för att utpeka skillnaden mellan detta vilddjurs uppkomst och den af andra symboler, som förebilda nationer. De fyra djuren i Dan. 7 och pardedjuret i Upp. 13 uppstodo alla ur hafvet. Nya makter uppkomma vanligen därigenom, att de eröfra andra makter och intaga deras område. Men ingen makt blef eröfrad att bereda rum för Förenta Staterna, och det hade redan kämpat femton år för sin frihet, när det framträdde på profetians skådebana. Profeten såg endast fred.

Det ord, som Johannes använder i vers Il för att beskrifva sättet, hvarpå detta djur uppsteg, är ganska betecknande. Det är άναβαινον (anabainon), bland hvars förnämsta definitioner är denna: "Att uppväxa eller uppskjuta såsom en planta." Och det är ett märkvärdigt faktum, att just denna språkbild blifvit använd af politiska uppsatsers författare för att gifva ett klart begrepp om sättet, hvarpå denna regering uppstått. G. A. Townsend, i sitt verk "The New World Compared with the Old," sid. 635, säger:

"På denna ögrupp, Västindiska öarna, begynte både norra och södra Amerikas lif. Här såg Kolumbus först land; här begynte Spaniens fördärfliga och lysande regering i västern; från dessa öar afreste Kortez till Mexiko, De Soto till Mississippi, Balboa till Stillahafskusten och Pizarro till Peru. Förenta Staternas historia blef äfven genom en nådig Guds försyn långt afskild från den vilda och grymma historien af den öfriga världen, och liksom ett frö uppväxte vi i all stillhet till ett mäktigt rike; hvaremot det rike, hvilket tog sin början i södern, öfverfors af en sådan förskräcklig storm, att det lilla, som låter sig utforskas af dess historia, måste läsas liksom vid blixtarna, hvilka förhärjade detsamma. Det engelska Amerikas tillväxt kan liknas vid en serie af känslosånger, som sjungas af skilda sångare men sammansmälta, så 'att de slutligen utgöra en väldig kör; och tilldragande sig många sångare från skilda håll, ,tillväxer den i styrka och omfång, till dess den antager en hjältesångs skönhet och symmetri."

En skriftställare skref (i The Dublin Nation) omkring år 1850 om Förenta Staterna som ett märkvärdigt rike, hvilket "kom upp” och "midt i jordens tystnad dagligen tilltog i makt och härlighet."

I Martyns "History of the Great Reformation," band IV, sid. 238, finnes ett utdrag ur ett tal, som hölls af Edward Evt:rett öfver de engelska landsflyktingarna, och i detta säger han:

"Sökte de efter ett afsides område, oskadligt på grund af dess undangömdhet, tryggt på grund af dess aflägsenhet från despoters uppehållsorter, där den lilla Leyden-församlingen kunde få åtnjuta samvetsfrihet? Kasta din blick öfver de vidsträckta regionerna, öfver hvilka de i fredlig eröfring - victoria sine clade - hafva burit korsets, baner."

Vi bedja nu läsaren närmare betrakta dessa uttryck enligt följande sammanställning: "uppstiga ur jorden," "kom upp midt i jordens tystnad," "liksom ett frö uppväxte vi i all stillhet till ett mäktigt rike," "vidsträckta regioner," förvärfvade genom "fredlig eröfring." Det första är från profeten och beskrifver, huru det tvåhornade viddjuret skulle uppstiga; de andra äro från politiska skriftställare, som berätta för oss vårt eget lands historia i det förflutna. Kan någon undgå att se, att de sista tre äro alldeles liktydiga med det första, och att de innehålla en fullständig uppfyllelse af förutsägelsen?

Vi vilja nu fortskrida ett steg längre och fråga: Har Förenta Staterna uppkommit på ett sätt, som uppfyller profetian? Låt oss se. En kort tid före den stora reformationen i Martin Luthers dagar, omkring fyra hundra år sedan, blef detta västra halfklot upptäckt. Reformationen uppväckte de i vidskepelsens förargliga kedjor bundna nationerna till att inse det faktum, att hvarje människa födes till världen med en fri vilja att tjäna Gud i öfverensstämmelse med sitt eget samvetes öfvertygelse. Men härskare låta sig ej så lätt beröfvas sin makt, och den religiösa ofördragsamheten förtryckte ännu folket. Det var under dessa omständigheter en skara religionshjältar slutligen beslöto sig för att i Amerikas vildmarker söka den civila och religiösa frihet, de så mycket önskade. Den 22 dec. 1620 ankrade skeppet Mayflower i Plymouthviken, och ett hundra af dessa frivilliga landsflyktingar landstego på Nya Englands kust. "Här," säger Martyn, "var början till Nya England," och detta var "dess första barnaläte - en bön och tacksägelse till Herren."

År 1607 grundlades ett annat varaktigt nybygge vid Jamestown i staten Virginien. Med tiden grundlades ännu flera nybyggen, och kolonier bildades, hvilka alla voro upderdåniga den engelska kronan intill oafhängighetsförklaringen den 4 juli 1776.

Dessa koloniers befolkning enligt United States Magazine för augusti 1855 uppgick år 1701 till 262,000, år 1749 till 1,046, 000, år 1775 till 2,803,000. Då begynte de amerikanska kolonierna att kämpa för frihet från sitt moderlands förtryck. År 1776 förklarade de sig själfva en fri och oafhängig nation, som de ock rätteligen voro. År 1777 församlade sig delegater från de tretton ursprungliga staterna - New Hampshire, Massachusetts, Rhode Island, Connecticut, New York, New Jersey, Pennsylvanien, Delaware, Maryland, Virginien, Norra Carolina, Södra Carolina, och Georgien - till ett kongressmöte och antogo sina konfederations artiklar. År 1783 slutade revolutionskriget genom ett freds förbund med Storbritannien, hvarigenom vår oafhängighet erkändes, och område öfverlämnades åt oss till en utsträckning af 815,615 kvadratmil. År 1787 blef konstitutionen uppsatt och stadfästad af de förutnämnda tretton staterna, och den 1 mars 1789 gick den i verkställighet. Då hade det amerikanska statsskeppet så godt som löpt af stapeln med mindre än en million kvadratmil af område och en befolkning af omkring tre millioner människor.

Sålunda hafva vi blifvit förda till år 1798, när detta rike framställes i profetian. Vår tillväxt i område sedan den tiden har varit ett verkligt under för Österns inspärrade och politiskt fjättrade riken. På mindre än fem år fördubblades vårt område, och nu är dess utsträckning 3,678,392 kvadratmil, och befolkningen har stigit till 90,000,000. Dess tillväxt i alla industriella företag, i jordbruksprodukter, kreatursafvel, tidningar, skolor, grufdrift och idkanden af alla andra slag bland civiliserade folk har varit lika märkvärdig och lämnar oss tillräckliga bevis för profetians tillämpning i denna punkt.

6. Karaktären af det rike, som symboliseras af det tvåhornade vilddjuret. Under denna afdelning af vårt ämne finna vi ännu flera bevis för att symbolen föreställer Förenta Staterna. Johannes beskrifver denna makt med orden: "Det hade två horn, liknande ett lamms." Ett lamms horn utmärka, för det första, ungdomlighet, för det andra, oskuld och mildhet. Enär Förenta Staterna är en jämförelsevis ung makt, så svarar den utmärkt mot symbolen, hvad åldern beträffar - något, som ej kan sägas om någon annan makt. Om man nu äfven kan utforska, hvad som är hemligheten af dess makalösa tillväxt och makt samt hvad som uppenbarar dess verkliga karaktär eller utgör dess yttre bekännelse, så kan därigenom bestämmas, hvad som utgör de två hornen, då de betraktas såsom tecken på makt och karaktär. J. A. Bingham gifver oss en ledtråd till hela saken, då han framlägger, att det mål, som de, hvilka först uppsökte detta land, hade i sikte, var att grundläga "det som världen icke hade sett under många tidsåldrar tillbaka, nämligen en kyrka utan påfve och en stat utan konung"; m. a. o., detta skulle vara ett rike, i hvilket kyrkan vore skild från den världsliga makten - den borgerliga och den religiösa friheten kunde obehindradt utöfvas.

Vi behöfva ej bevisa, att detta är just Förenta Staternas bekännelse. Artikel IV, par. 4, i grundlagen lyder:. "Förenta Staterna skall tillförsäkra hvarje unionstat en republikansk regeringsform." Artikel VI innehåller följande förklaring: "Intet religiöst prof skall någonsin erfordras af någon som bevis på duglighet för beklädandet af något offentligt ämbete i Förenta Staterna." Och den första tilläggs artikeln till grundlagen förordnar, att "kongressen skall ej antaga en lag för stadfästandet af religionen ej heller förhindra dess fria utöfvande." Dessa artiklar garantera den fullkomligaste frihet i borgerliga och religiösa ting samt ett evigt åtskiljande af kyrkan och staten. Hur kunde detta på ett lämpligare sätt representeras än genom "två horn liknande ett lamms"? I hvilket annat land kunde vi finna förhållanden, som så fullständigt motsvara dessa drag af denna symbol?

7. En republikansk regering. Det tvåhornade vilddjuret förebildar en nation, som äger en republikansk statsförfattning, som vi kunna se genom frånvaron af kronor, hvilka fattas såväl på hufvudet som på hornen. En krona är en passande symbol för en konungslig eller monarkisk statsförfattning; och när kronor saknas, såsom här är händelsen, kunna vi förstå, att en regering afses, i hvilken den högsta makten icke är förlänad en enda härskare utan är öfverlämnad i folkets händer.

Men detta är likväl icke det mest afgörande beviset för att den här symboliserade nationen äger en republikansk statsförfattning. Af vers 14 se vi, att en vädjan göres till folket, när någon offentlig handling skall utföras: "Uppmanande dem, som bo på jorden, att göra en bild åt vilddjuret" o. s. v. Styrdes detta land af en konung, så kunde han utfärda sina påbud utan något förhinder eller utan att fästa något afseende vid folket; det faktum, att en vädjan göres till folket, visar alltså tydligt, att regeringen är en folkregering. Så är förhållandet med vår egen regering men gäller icke om något annat land, på hvilket man möjligtvis kunde försöka att tillämpa denna symbol. Här hafva vi alltså en annan kraftig länk i beviskedjan för tillämpningen af denna symbol på Förenta Staterna.

8. En protestantisk nation. Det tvåhornade vilddjuret föreställer någon makt, som hyllar den protestantiska religionen eller åtminstone icke är en katolsk makt. Vi hafva redan visat, att det föregående vilddjuret föreställer påfvedömet; och om det tvåhornade vilddjuret läsa vi, att det kommer jorden och dem som bo därpå att tillbedja det första vilddjuret. Men i alla katolska länder tillbeder folket frivilligt vilddjuret, m. a. o., de hörsamma den katolska lärans föreskrifter, utan att regeringen "kommer" eller tvingar dem att göra detta. Det sakförhållandet, att folket i. detta rike icke hembära någon dyrkan till vilddjuret, förrän den borgerliga makten kommer dem att göra detta, visar tydligen, att deras religion icke kan vara den katolska. Därför måste det oundvikligen vara den protestantiska, ty blott dessa två religions system äro af någon betydelse inom kristenheten. Förenta Staterna är en protestantisk nation och uppfyller profetians fordringar i detta hänseende till punkt och pricka. Äfven i detta moment syftar alltså profetian direkt på Förenta Staterna.

9. Drakerösten. Sedan vi betraktat alla goda egenskaper hos denna symbol, måste vi likväl med smärta läsa, att den "talade såsom en drake." Men innan vi börja att granska denna sida af ämnet, låt oss taga en öfverblick af de redan fastställda punkterna:

1) Den makt, som föreställes af det tvåhornade vilddjuret, måste vara någon makt, som är helt åtskild från den gamla världens makter, vare sig de äro af världslig eller andlig natur.

2) Den måste uppstå på det västra halfklotet.

3) Den måste intaga en framstående och inflytelserik ställning omkring år 1798.

4) Den måste uppstå på ett fredligt och lugnt sätt och icke utvidga sin makt, såsom andra nationer hafva gjort, genom er öfringståg och framgångs fulla krigsföretag.

5) Dess utveckling måste försiggå så hastigt, att åskådaren fylles med lika stor förvåning, som om han såge en märkbar växt hos ett djur.

6) Den måste äga en republikansk statsförfattning.

7) Den måste hylla den protestantiska religionen.

8) Den måste uppvisa inför världen, såsom prof på sin karaktär och sin regerings grundsatser, två stora principer, som i sig själfva äro fullkomligt rättvisa, oskyldiga och lammlika.

9) Den måste utföra sitt verk i det närvarande århundradet? Och vi hafva sett, att om dessa nio moment kan sägas, att de alla så till vida motsvara Förenta Staternas historia, och intet annat rike på jorden kan uppvisa någonting, som svarar mot dem. Det är därför omöjligt att tillämpa symbolen i Upp. 13: 11 på någon annan regering än Förenta Staterna.

Sedan Johannes beskrifvit denna sinnebilds lamm lika utseende, tillägger han omedelbart: "Och det talade såsom en drake." Draken, som utgör första länken i denna profetiska kedja, var en grym förföljare af Guds församling. Pardedjuret, som kommer efter draken, var äfven en förföljande makt, som under en tid af 1,260 år pinade till döds milliontals af Kristi efterföljare. Den tredje aktören i detta skådespel, nämligen det tvåhornade vilddjuret, talar lik det första djuret, och visar sig därigenom hafva ett drakehjärta; "ty hvaraf hjärtat är fullt, däraf låtar munnen," och i hjärtat födas handlingarna. Detta djur föreställer alltså, liksom de andra djuren, en förföljande makt; ingen af dessa makter skulle hafva omtalats i profetian, vore det ej för det faktum, att de äro förföljande makter. Om Förenta Staterna är den makt, som åsyftas i denna symbol, som talar som en drake, så komma vi till den oundvikliga slutsatsen, att denna regering kommer att utfärda förtryckande lagar med hänsyn till den religiösa bekännelsen och utöfningen af en del af sina undersåtar. Gärna skulle vi tro annorlunda; men oaktadt de rena afsikter, som hystes af denna regerings ädla grundläggare, oaktadt de värdiga motiverna och afsikterna hos tusentals kristna patrioter i närvarande tid, kunna vi dock ej anant än tro profetian, såsom den lyder, och ingenting mindre förvänta, än hvad den tydligen förutsäger. Johannes hörde denna makt tala med en drakes röst.

Vid närmare eftertanke och undersökning skola vi äfven finna, att detta antagande icke är så otroligt, som det synes vid första påseende. Vi få ej glömma, att i de sista dagarna skall den stora massan af befolkningen i de mest gynnade länderna försjunka i det tillstånd af andlig likgiltighet och ogudaktighet, som beskrifves i sådana bibelställen som Matt. 24: 12; 2 Tim. 3: 1-5; 2 Pet. 3: 3, 4; Luk. 17: 26-30; 18: 8, och från sådana komma de som önska föra ett gudligt lefverne i Kristus Jesus att lida förföljelse (2 Tim. 3: 12).

Det onda hotar äfven från ett annat håll. Den romerska katolicismen, som genom invandringen af denna religions anhängare från andra länder tillväxt i ovanlig grad, håller sina rofgiriga ögon fästade på Förenta Staterna, har föresatt sig att bringa denna regering under sin makt. Det är landets röstande befolkning, som härskar här, och valurnan är till en stor del i Roms händer och ämnar genom den främja sina egna syftemål. Med ett sådant vapen i sin hand har det en obegränsad makt för det onda; ty en stor skara af osamvetsgranna politikmakare, som få sin årslön från landets skatter men dock ej verka för dess bästa utan för sin egen sjäIfviska upphöjelse, stå färdiga att utföra denna kyrkas listiga planer, huru ogudaktiga dessa än må vara, om hon blott bistår dem i att bibehålla sina politiska ämbetsplatser.

På senare åren ha vi fått skåda en betecknande sammanslutning af alla katolska element här i landet, och denna håller årliga konferenser i våra större städer och söker ifrigt främja den katolska kyrkans intressen. Dess ledare ha dock kungjort, att denna sammanslutning ej är allierad med något visst politiskt parti, ty de veta ganska väl, att den i sådant fall skulle röna motstånd från alla andra partier. Men den har dock till ett syftemål att söka kontrollera alla politiska partier, och som den nu kan göra detta utan motstånd från något parti är den så mycket farligare än den vore i annat fall. Denna sammanslutning räknar redan öfver 2,000,000 medlemmar och kan därför utöfva en väldig inflytelse vid valurnan mot hvadhelst den icke vill gynna eller antaga, och med hänsyn till de politiska partier, som kämpa för seger, kan den lätt hålla jämvikten och diktera hvad det ena eller det andra bör göra, så att hur än valet aflöper, måste påfvedömets vänskap bibehållas.

Denna sammanslutning har redan skrutit öfver sin makt öfver kongressen. När det syntes vara fara för att Förenta Staternas regering kunde förena sig med England i någon handling att göra slut på gräsligheterna i Kongo-Fristaten, som regeras af hans katolska majestät Leopold I af Belgien, trädde denna väldiga katolska förening emellan och förhindrade det. Vid sammanslutningens nästa konferens i Indianapolis i juli 1907 hade sekreteraren en lång rapport öfver hur de genom fattadt beslut hade förhindrat regeringen från att inblanda sig i Kongostatens affärer.

Sammanslutningens syftemål är ej allenast att kontrollera lagstiftningen, såväl den nationella som inom de olika staterna, utan äfven att beflita sig om att få bort all antikatolsk litteratur ur de offentliga biblioteken, ja, äfven från den allmänna cirkulationen genom posten.

Presidentens och andra framstående regeringsmäns regelbundna bevistande af mässan i någon katolsk kyrka i Washington på tacksägelsedagen, och presidentens, vice presidentens, f. d. presidentens och ledande kongressmäns deltagande i kardinal Gibbons jubileum (i juni 1911) äro ett tecken på Roms kraftiga innästling i denna protestantiska republiks politiska kretsar.

Förutom allt detta hafva vi äfven spiritismen, fritänkeri, socialismen, frikärlek, handtverksföreningar eller arbete mot kapital, samt kommunismen - alla oförtrutet utbredande sina principer bland folkmassorna. Dessa äro alldeles samma principer, hvilka såsom en uppeggande orsak inverkade på folket strax före elen förfärliga revolutionen i Frankrike, som började år 1789, och en tid efter. Det mänskliga sinnelaget är sig likt i alla tidsåldrar, och lika orsaker frambringa ovillkorligen lika följder.

10. De stora tecknen. I den del af förutsägelsen, som omnämner, hvad det tvåhornade vilddjuret skall göra, läsa vi: "Och det gör stora tecken, så att det ock kommer eld att falla ned från himmelen i människornas åsyn." Vi behöfva icke gå långt i vårt sökande att finna bevis för att denna förutsägelse uppfylles i vår egen tid, synnerligen i Förenta Staterna. .Se anmärkningarna öfver Dan. 12: 4 med hänsyn till den närvarande tidens bedrifter samt planschen med småteckningar, som illustrera några af vetenskapens och den mänskliga uppfinningskonstens förnämsta triumfer.

Men denna profetia uppfylles icke genom de stora framsteg i kunskap, upptäckter och uppfinningar, som så noga utmärka den närvarande tiden, af det enkla skälet, att de under, hvilka profeten åsyftar, utföras tydligen i afsikt att bedraga folket; ty vers 14 lyder: "Det förvillar dem, som bo på jorden, för de teckens skull, hvilka det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn." Detta gör det tvåhornade vilddjuret liktydigt med den falske profeten, som omtalas i Upp. 19: 20; ty denne falske profet är den makt, som gör tecken och under i vilddjurets åsyn, "med hvilka han hade förvillat dem, som hade tagit vilddjurets märke och tillbedt dess bild" - alldeles samma verk, som utföres af det tvåhornade vilddjuret. Vi kunna nu utröna, genom hvilka medel de ifrågavarande tecknen utföras; ty Upp. 16: 13, 14 talar om onda andar, som göra tecken och gå ut till konungarna på hela jorden för att församla dem till striden på den allsvåldige Gudens stora dag; och dessa undergörande andar komma ut ur munnen af vissa makter, af hvilka den ene är just denne falske profet eller det tvåhornade vilddjuret.

Då Frälsaren förutsäger händelser, som skola inträffa strax före hans andra ankomst, säger han: "Ty falske Krister och falska profeter skola uppstå och göra stora tecken och under, så att de, om möjligt, skola vilseleda äfven de utvalda." Här förutsägas åter tecken och under, som utföras i ändamål att förvilla och som äro så kraftiga, att vore det möjligt, skulle äfven de utvalda blifva vilseledda.

Vi hafva alltså flera stora profetior, som förutsäga, att i de sista dagarna skall en undergörande makt uppkomma, som till en förvånande och förut okänd grad verkar för lögn och villfarelse. Alla hafva afseende på en och samma makt. Den jordiska regering, som den i synnerhet skulle stå i förbindelse med, är den, som föreställes af det tvåhornade vilddjuret eller den falske profeten. Själfva den verkande kraft, som ligger bakom de yttre uppenbarelserna, skulle vara satanisk - onde andar. Profetians ordalydelse fordrar just ett sådant verk som detta i Amerika i den närvarande tiden. Skåda vi någonting, som liknar det? Läs svaret härpå i profetians klagovisa: ”Ve jorden och hafvet! Ty djäfvulen har stigit ned till eder i stor vrede, vetande, att han icke har lång tid!" Förvåna dig, o jord! darren, I folk, men blifven icke förvillade! De ondas ofantliga spöke har trädt fram för oss, såsom profeten förutsade. Satan har blifvit lössläppt. Från Tartarus' afgrund uppkomma myriader af demoner, som öfversvämma landet. Mörkrets furste uppenbarar sig nu, såsom han aldrig har uppenbarat sig, och tillgripande sig ett ord från himmelens ordförråd för att beteckna sitt verk kallar han det - spiritism.

1. Är då spiritismen utmärkt med dessa kännetecken på satanisk härkomst och kontroll?

1) De andar, som meddela sig med vår värld, föregifva sig vara våra aflidna vänners andar. Men Bibeln försäkrar oss i de tydligaste ordalag, att de döda äro helt och hållet overksamma och omedvetna intill uppståndelsen; att de döda veta ingenting (Pred. 9: 5); att de ej mer kunna tänka (Ps. 146: 4) ; att alla slags sinnesrörelset hafva upphört' (Pred. 9: 6); att i grafven är hvarken verksamhet, beräkning, insikt eller vishet ( "red. 9: 10). Om någon därför erhåller en underrättelse, som föregifves vara från en af hans döda vänner. så veta vi af Guds ord. att den kommer från en, som icke är, hvad han föregifver sig vara. Guds änglar tala aldrig det, som är lögn; alltså komma icke sådana underrättelser från goda änglar. Djäflars andar däremot tala lögn; detta är deras verk. Sådana äro de betyg, som de lämna oss redan från början.

2) De läror de framhålla komma från lögnens djupaste och rättsvidrigaste afgrund. De förneka Gud, Kristus, försoningen, Bibeln. De förneka tillvaron af synd och all skillnad mellan rätt och orätt. De förneka äktenskaps bandets helighet; och uppblandande sina yttringar med de förskräckligaste hädelser mot Gud och mot hans Son och mot allting, som är älskligt, godt och dygdigt, gifva de hvarje böjelse för synd och hvarje köttslig och sinnlig lusta den största möjliga frihet. Viljen I ännu påstå, att dessa ting, som uppenbart läras under en kappa af föregifven religiositet och underhållas genom öfvernaturliga företeelser och ljud - att, dessa ting äro någonting mindre än ett mästerverk af satan? För bevis, att dessa beskyllningar icke äro för stränga, se "Modern Spiritualism a Subject of Prophecy," ett verk, som kan fås af International Publishing Ass'n, College View, Nebr. Detta verk innehåller anföringar från spiritisternas egna arbeten.

2. Spiritism öfverensstämmer fullkomligt med profetians förutsägelser med hänsyn till utförandet af stora tecken och under. Bland dess många besynnerliga dåd kunna vi här nämna följande: föremål af hvarjehanda slag hafva flyttats från en plats till en annan allenast af andarna. Skön musik har frambringats utan mänsklig tillhjälp och utan något synligt musikinstrument. Många fall af sjukdomars botande hafva förekommit. Personer hafva burits genom luften af andarna i många andra personers åsyn. Bord hafva upplyttats i luften, under det många personer sutto på dem. Och, slutligen, andar hafva visat sig i kroppslig skepnad och talat med hörbar röst.

3. Spiritismen mosvarar profetian i det, att den uppkommit i Förenta Staterna, hvarigenom dess underverk komma i förbindelse med det tvåhornade vilddjurets verksamhet. Det tog sin början i Hydesville, New York, i John D. Fox' familj, i slutet af mars månad 1848 och utbredde sig sedan med otrolig hastighet genom alla staterna. Ett bref till författaren från en ledande spiritistförläggare i december 1895 gör anspråk på fem millioner spiritister i Förenta Staterna och femtio millioner i hela världen. Om dem, som öfvergått till spiritismen, sade domare Edmonds redan 1853:

"Förutom det stora antalet af mindre utmärkta personer, räknas nu äfven bland dem högt ansedda och begåfvade mänläkare, lagmän och predikanter i stort antal, en protestantisk biskop, den lärde och vördnadsvärde presidenten af ett högre läroverk, domare vid den högre domstolen, medlemmar af kongressen, utländska ambassadörer samt f. d. medlemmar af Förenta Staternas senat."

Detta skrefso för många år sedan; och ,från den tiden intill nu har detta andeverk stadigt gått framåt och utbredt sig bland alla samhällsklasser.

En orsak, hvarför det nu är så svårt att beräkna deras antal, som i verkligheten kunna kallas spiritister, är, att de mera framstående och aktningsvärda bland denna rörelses anhängare öfverdraga de forhatliga och omoraliska men hitintills så framstående dragen af detta system med ett kristligt sken. På detta sätt komma de själfva och majoriteten af församlingsmedlemmarna på gemensam mark, så att det i verkligheten icke är någon skillnad mellan dem, ehuru de bära olika namn, de senare bibehållande sitt kyrkliga namn.

I ett litet arbete, "What is Spiritualism?" författadt af Hudson Tuttle, sid. 6, finna vi en lista af tjugutvå kejsare, drottningar, furstar och adliga, hvilka af spiritistmedier sökt råd i sina affärsangelägenheter eller gynnat och understödt dess anspråk. Sålunda beredes spiritism för sitt i Upp. 16: 14 beskrifna verk, att samla världens nationer till striden på den allsvåldige Gudens stora dag.

11. En bild åt vilddjuret. I nära förbindelse med dessa underverks utförande står upprättandet af en bild åt vildajuret; ty profeten forbinder dessa båda händelser i vers 14 sålunda: "Det förvillar dem, som bo på jorden, för de teckens skull hvilka det har fått makt att göra i vilddjurets åsyn, uppmanande dem, som bo på Jorden, att göra en bild åt vildjuret, som var såradt med svärd och blef vid lif. Det bedrägeri, som stöder sig på underverkens utförande, bereder vägen för uppfyllelsen af den förutsägelsen, att en bild skall göras åt vilddjuret.

För att få ett rätt begrepp om hvad som skulle utgöra en bild af påfvemakten, måste vi först förskaffa oss ett någorlunda klart begrepp om hvad påfvemakten är. Det påfliga herradömet daterar sig från den tid, då Justinianus' påbud, att göra påfven till församlingens hufvud och till kättares bestraffare kom i verkställighet år 538. Påfvedömet blef då en församling, beklädd med världslig makt - ett religiöst samfund, som hade auktoritet att straffa alla sådana, som icke antogo dess tro och be kännelse, med konfiskering af deras ägodelar samt med fängelse, pina och död. Hvad skulle utgöra en bild af påfvemakten? Ett annat religiöst samfund med liknande makt. Men huru kunde en sådan bild upprättas i Förenta Staterna? Låt blott de protestantiska församlingarna i detta land beklädas med makt att bestämma och straffa kätteri, att påtvinga folket sina dogmer under den civila lagens påbud och straff, och månne vi icke få en fullkomlig bild af påfvedömet, såsom det var under den tid, då det hade oinskränkt makt?

Det torde här invändas, att den påfliga kyrkan var jämförelsevis ett enigt samfund och kunde följaktligen handla i harmoni i alla sina grenar för att påtvinga folket sina dogmer, men att protestanterne äro så splittrade bland sig själfva, att de äro ur stånd att blifva eniga om hvilka lärosatser de skola påtvinga folket genom lag. Härtill svara vi, att det finnes åtskilliga läropunkter, som de hylla gemensamt och hvilka äro tillräckliga att bilda ett program för samverkan. Bland de förnämsta af dessa kunna vi nämna läran om de dödas medvetna tillstånd och själens odödlighet, hvilka utgöra både grundvalen och själfva byggnaden af spiritismen, samt äfven läran om första dagen i veckan såsom de kristnas sabbat.

Antag nu, att dessa församlingar slå sig tillsammans till en religiös förening; låt sedan regeringen lagligen stadfästa denna förening och gifva dem makt (en makt, som den icke kan hafva, förrän regeringen gifver den) att påtvinga folket de dogmer, som utgöra de olika församlingarnas gemensamma grundval, och hvad få vi då? Just hvad profetian förutsäger - en bild af det påfliga vilddjuret - en bild, som af det tvåhornade vilddjuret ingifvits lif att tala och handla med laglig makt.

Och se, just en sådan förening som denna, en kolossal sammanslutning af de ledande samfunden inom Förenta Staterna, den största och kraftigaste, som någonsin bildats inom denna nation, har kommit till stånd under de sistförflutna åren. Själfva uppkomsten af en sådan sammanslutning utan hänsyn till hvad den kommer att medföra är en af den nyare tidens största händelser. De som ifra för den, förklara den vara den största religionsrörelse, som inträffat sedan reformationens dagar. Och man lägge märke till att denna sammanslutning bildats med endast det syftemålet i sikte, att kontrollera landets politik och lagstiftning till kristendomens fördel enligt de däri ingångna samfundens uppfattning. På detta sätt vänta de att kunna bringa hela nationen till Kristus och genom denna plans utsträckning till andra nationer upprätta Kristi rike på hela jorden. Så framhålla de denna sak.

Låt oss i korthet betrakta de förnämsta fakta rörande uppkomsten och de nuvarande planerna af denna mäktiga sammanslutning.

År 1900 hölls en konferens af protestantiska predikanter i staden New York, och vid denna bildades en nationell sammanslutning af kyrkosamfunden, kallad "National Federation of Churches," Detta steg efterfölj des af stats- och lokalföreningar af samma slag.

Två år senare, vid ett sammanträde af denna organisation i Washington, D. c., tillsattes en kommite af korresponderande sekreterare, som utsände till alla ledande protestantiska samfund inom Förenta Staterna ett föredrag om "Jesu Kristi församlingars samverkande förhållande till hvarandra i den kristliga missionen," Ett upprop gjordes för samfällda bemödanden för af skaffandet af samhällsfördärfvet och för luttringen af brottslighetens och laglöshetens medelpunkter, för främjandet af nykterhet, sabbatshelgande och allmän sedlighet.

I november 1905 voro sammanslutningens planer tillräckligt utvecklade for sammankallandet af det första allmänna mötet och vid detta voronärvarande flera hundra delegater, som representerade alla de ledande protestantiska samfunden inom Förenta Staterna. Samfund, som hade minst 500,000 medlemmar gåfvos rättighet att hafva femtio delegater vid detta möte, och de samfund, som hade färre än 100,000 medlemmar, fingo ej sanda mer an fem delegater. I välkomsttalet, som d:r R. S. Mac Arthur höll å församlingarnas vägnar i staden New York, sades, att denna konferens var af större betydelse för Amerika och för hela världen än någon annan förut afhållen konferens varit.

Vid ett af konferensens möten gafs följande utlåtande om sammanslutningens planer och tillvägagåenden: "När en lokal förening är ur stånd att med framgång hämma den rådande otron och ogudaktigheten, göres behof af en county-förening att förmå county-styrelsen att undertrycka det onda, och dylika förhållanden fordra en stats förening, så att alla församlingarna inom staten kunna utöfva sin inflytelse på statens ämbetsmän. Detta antyder om en nationell sammanslutning, och detta leder helt naturligt och logiskt till en internationell sammanslutning. Föreningen, vare sig den är lokal eller af större betydelse, inrapporterar lagförbrytelser och bistår de borgerliga myndigheterna i lagarnas inskärpande."

Vid ett annat möte, när sammanslutningens rapport var under diskussion, sade en af talarna, d: r Dickey: "Jag hoppas, ett af denna konferensens praktiska resultat blir upprättandet af en myndighet, som både lagbrytare och lagstiftare komma att respektera och lyda, då det år fråga om samhällssedligheten. Vårt evangelium är laglydnad. Det är vår Uppgift att i vår högste Konungs namn och med människosläktets bästa i sikte fordra af våra regenter att respektera kyrkan." Och vid afskedsmötet talade biskop Hendrix (metodist) om nationen såsom kyrkans sista produkt och om Kristus såsom världens försate medborgare. Kristus, sade biskopen, är icke en frälsare från världen, i bemärkelsen af skilsmässa från världen utan en fralsäre af världen, och Guds rike skall upprättas, fortfor han, genom de tysta processerna af borgerlig rättfärdighet.

Vid slutet af detta konferensmöte var sammanslutningen fullt utvecklad och färdig att begynna sin verksamhet för kyrka och stat. Den omfattade då, enligt officiella uppgifter, trettio samfund och aderton millioner församlingsmedlemmar, representerande en skara af 50,000,000 efterföljare. Dess verksamhetsplan är framställd i följande officiella förklaring från sammanslutningens program:

”4. Att förskaffa en vidtomfattande samfäld inflytelse for Kristi församlingar i allt, som kan förbättra folkets moraliska och sociala tillstånd, så att man kan främja tillämpningen af Kristi lag i det mänskliga lifvets alla förhållanden."

Alltså, endast i saker, som angå hvarken moraliska eller sociala förhållanden bland folket och hvar inga lifsförhållanden förekomma, skall denna sammanslutning ingripa med sin långa arm och utöfva en makt, inför hvilken lagstiftare och statsmän skola böja sig.

I december 1908 hölls det första mötet af sammanslutningen i Filadeifia, och det antog då namnet "Federal Council of the Churches of Christ in America" (Sammanslutningsrådet af Kristi församlingar i Amerika). Det diskuterade sådana ämnen som söckendagsundervisning i religion, samverkan i utländska missionen, statsföreningar, lokala föreningar, kyrkan och emigranten, kyrkan och nyare tidens industrier, nykterhet, söndagshållandet, familjelifvet och internationella förhållanden. När ämnet om söndagshållandet upptogs, inträffade något, som lyfte på denna rörelses yttre kristendomsmantel och afslöjade en helt annan anda i denna röreleses inre helgedom samt visade, att dess teori om enhet genom sammanslutning var för svag att bestå profvet, då man skulle praktisera den. En kommite, som blifvit tillsatt att inför rådet framlägga några förslag rörande söndagshållandet, framlade följande:

"1. Det är Rådets mening, att det bibelenliga iakttagandet af första dagen i veckan som en helig dag, en hemmets dag, en hvilodag för hvarje man, kvinna och barn, bör gifvas en ny och kraftigare betoning å predikstolen, i söndagsskolan och i hemmet.

2. Att. alla inkräktningar på de fordringar och heliga plikter, som tillhöra Herrens dag, böra oeftergifligt motverkas af pressen, af söndags föreningar och genom sådan lagstiftning, som kan förskaffas för skyddandet och bibehållandet af detta värn för vår amerikanska kristendom.

3. Att vi fröjda oss öfver utsikten för samverksamhet bland olika föreningar, som i Amerika beflita sig om att bibehålla Herrens dag som en dag för hvila och tillbedjan."

Det är klart, att sjundedagsbaptisterna, som hade förenat sig med sammanslutningen, ej gärna kunde underteckna en sådan förklaring som denna. Man sökte då bibehålla grundtanken rör kristlig enhet och harmoni i rådet genom följande förslag, som framlades för omröstning:

"Beslutadt, att i dessa resolutioner röjer sig ingen afsikt att förhindra de bröder, som äro våra med representanter i detta Råd, ehuru de samvetsgrannt iakttaga den sjunde dagen i veckan i stället för den första som en dag för hvila och gudstjänst."

Detta förslag var ej mer än uppläst, förrän en metodistbiskop (Neely) stod upp och sade: "Det i detta förslag åsyflade folket tro ej på Herrens dag utan på en annan dag. Men våra resolutioner betona Herrens dag. Vi måste vidhålla Herrens dag och ej försvaga, hvad vi hafva sagt.

Rev. Wayland Hoyt höll ett brinnande tal till det sista förslagets försvar, påminnande delegaterna, att sjundedags baptisterna voro jämlika medlemmar med dem själfva i Rådet och att deras öfvertygelse borde respekteras. En sjundedags baptistdelegat. Rev. A. E. Main, från deras teologiska seminarium i Alfred, N. Y., fick tillåtelse att tala och sade:

"Vi veta, att vi representera det minsta samfundet i detta råd, och på grund häraf känna vi oss tacksamma för det erkännande I hafven gifvit oss såsom ett evangeliskt och kristligt samfund. Skulle det nu vara möjligt att i denna stad af broderlig kärlek, hvar en sjundedags baptist förde ordet vid ett sammanträde af den kontinentala kongressen - kan det vara möjligt, att i detta råd af föregifna bröder man skulle gynna lagstiftning, som är ogynnsam för oss, samt förneka, att vi skola vara fria, när vi stå hand i hand med eder för främjandet af denna rörelse?"

Men dessa tal för religionsfrihet inom sammanslutningen voro utan resultat. Majoriteten inom Rådet stod kraftigt emot förslaget. I de tal, som gjordes mot det, riktade man skarpa pilar mot den sjunde dagens iakttagare, yrkande, att de voro en klass bekännare, för hvilkas tro Rådet ej skulle lämna det minsta erkännande. Förslaget nedröstades med en stor majoritet.

Denna så oväntade händelse i konferensens rådplägningar uppenbarar tydligen det faktum, att denna stora sammanslutning af kyrkosamfund står färdig att påtvinga minoriteten sina religiösa meningar och trosöfningar. Detta härleder ej från någon önskan eller afsikt hos Rådets medlemmar att vara ofördragsamma utan helt enkelt däraf, att ofördragsamhetsprincipen är inneboende i själfva denna rörelse. Sammanslutningen är efter makt, och den makt, som ernås genom antal, utöfvas icke för att öfvertyga utan för att tvinga. Det finns en annan makt eller kraft, helt oberoende af antal, nämligen gudaktighetens makt, som öfverbevisar människorna om sanningen och sammanför dem till enhet på sanningens plattform. Men det är icke en sådan makt man söker ernå genom en religiös sammanslutning, genom en kyrklig "trust," och själfva naturen af en trust är att slå ned allt, som kommer i ,dess väg.

I denna sammanslutning göra ej samfunden några anspråk på "Andens enhet," nej, de önska blott bilda en talrik och mäktig förening, och anden i en sådan sammanslutning är någonting helt annat än den i Guds ord omtalade "sanningens Ande." Sammanslutnings rådet lade ej någon vikt på sanning; den kunde naturligtvis ej göra detta, då själfva dess grundval var åsido sättandet af skiljemeningar bland medlemmarna, så att de genom ett stort medlemsantal kunde försäkra sig om världslig makt.

Sammanslutningens bedyrade afsikt, enligt officiell förklaring, var att gifva uttryck åt den kristna kyrkans broderskap och katolska enhet. Men den kunde dock icke dölja sin ofördragsamma anda, ty denna behärskade Rådets medlemmar trots deras bekännelse af broderskap och enhet.

När denna stora religionstrust intager en sådan ståndpunkt mot sådana, som äro förenade därmed och verka för dess framgång, så kunna vi ana, hur ofördragsamma de skola vara mot dem som stå utanför.

Denna stora religionstrust ämnar också utöfva ett religiöst herradöme inom hela landet. I dess officiellt antagna program förordas, att "Intet samhälle, på hvilket något samfund kan lagligen göra anspråk, får besökas för proselytering af något annat samfund genom dess officiella representanter utan att först samråda med det samfund eller de samfund, som göra dessa anspråk. Då något samfund begynner en evangelisk verksamhet i något behöfvande samhälle, bör det obehindradt af andra samfund få fullfölja sitt arbete."

"Den tid har kommit," sade en talare, som uttryckte konf erensens tankar, "när församlingarna kunna och måste känna hvarje individ inom samhället lika intimt som de känna sina egna medlemmar. . . . Då blir det möjligt, såsom redan är förhållandet inom två stater, för offentliggödndet af detta valspråk: 'Någon församling är ansvarig för hvarje kvadratmil.... Sammanslutningen bör strängt betona den 'distriktansvarighet,' som den bestämmer. När dessa omfatta hela staten och församlingarna känna sin ansvarighet och skönja sina förmåner till den grad att hvarje församling är underrättad om hvarje röstberättigads ståndpunkt rörande moraliska frågor samt outtröttligt söker få alla på den rätta sidan, så skola moraliska reformer snart kunna genomdrifvas."

Som svar på frågan huruvida någonting liknande en "bild" af påfvedömet kunde upprättas i detta land, hafva vi då nu framför oss. denna gigantiska kyrkliga organisation af protestanter med makt att böja: regeringen efter sin egen vilja och ofördragsam mot Sina egna medlemmar, när ämnet om söndagens iakttagande kommer på fråga; genom förslag framhållande sin afsikt att upphöja första dagen i veckan som sabbat genom både lära och lagstiftning och genom omröstning bedyrande sin af sikt att förhindra dem som i öfverensstämmelse med sin religiösa tro samvetsgrannt iakttaga den sjunde dagen i veckan i stället för den första, från att följa sin öfvertygelse; uttryckligen görande anspråk på att vara en sammanslutning af alla kristna samfund och därför nekande att erkänna utomstående samfund såsom kristna; afvande för af sikt att monopolisera hvarje kvadratmil af amerikanskt område för kristligt arbete. Är icke en sådan organisation beredd att behandla utomstående samfund och individer på ungefär samma sätt, som påfvedömet behandlade s. k. kättare under den tid, då det hade öfvermakten?

Vid första årsmötet af sammanslutningens exekutivkommite i december 1909, i Louisville, Ky., visade sig åter ofördragsamhetens anda i ett tal, som hölls af ordföranden, biskop Hendrix, tillhörande metodistkyrkan, hvari han sade, att de mindre samfunden vara blott "fragmenter," som hade tjänat sin mission, om de någonsin haft någon verklig mission, och nu borde förenas med de större samfunden. "Inom några få år," sade han, "borde allt religiöst arbete, som utföres af protestanter inom Förenta Staterna, vara inskränkt till ej flera än åtta eller tio af de större samfunden."

12. Vilddjurets märke. Det tvåhornade vilddjuret påtvingar sina undersåtar det första vilddjurets märke. Då vi nu i profetian hafva med tre verkande makter att göra, måste vi för att undvika oreda noga skilja mellan dem.

a) Det påfliga vilddjuret. Denna makt kallas "vilddjuret," "det första vilddjuret," "vilddjuret, som var såradt med svärd men blef vid lif," "vilddjuret, hvars dödssår vardt läkt." Dessa uttryck hafva alla afseende på en och samma makt; och hvarhelst de förekomma i denna profetia åsyfta de uteslutande påfvemakten.

b) Det tvåhornade vilddjuret. Efter denna makts omnämnande i vers 11 af Upp. 13, representeras den i den öfriga delen af profetian med pronomenet "det"; hvarhelst detta pronomen förekommer ned till vers 17 (med undantag af vers 16, som måhända har afsende på bilden) betecknar "det" i hvarje fall det tvåhornade vilddjuret.

c) Vilddjurets bild. Denna kallas i hvarje fall, med undantag af, såsom förut är nämndt, i vers 16, för bilden; det är därför ingen fara för handen att förväxla denna med någon af de andra verkande makterna.

De handlingar, som tillskrifvas bilden, äro: den talar och den tvingar folket under hotelse af dödsstraff att tillbedja sig själf; denna förordning är den enda, enligt profetians utsago, som genomdrifves vid dödsstraff.

Vilddjurets märke påtvingas folket af det tvåhornade vilddjuret antingen på direkt sätt eller ock genom bildens tillhjälp. Det straff, som pålägges dem, hvilka neka att antaga märket, är förlusten af alla samhällsprivilegier och af rättigheten att köpa och sälja. Märket är det påfliga vilddjurets märke. Det är denna tillbedjan af vilddjuret och dess bild och antagandet af dess märke som den tredje ängelns budskap i Upp. 14: 9-12 på det mest allvarliga och hjärtgripande sätt varnar mot.

. Detta är alltså den stridsfråga, som vi, enligt denna profetias utsago, få göra närmare bekantskap med; mänskliga inrättningar, inspirerade af drakens ande, skola från folkets sida fordra sådana handlingar, som i verkligheten utgöra tillbedjandet af en fallen religionsmakt och antagandet af dess märke, eller, om de vägra att göra detta, skola de förklaras förlustiga sina borgerliga rättigheter eller. bannlysas, m. a. o., de måste antingen tillbedja vilddjurets bild eller förlora sina lif. Men å andra sidan utsänder Gud ett budskap en kort tid, innan den förfärliga krisen inträffar, såsom vi skola se under kap. 14: 9-12, i hvilket förklaras, att alla, som göra något af dessa ting, skola få "dricka af Guds vredes vin, hvilket, obemängdt, är iskänkt i hans vredes kalk." Den, som nekar att efterkomma dessa fordringar af jordiska makter, hotas med de strängaste straff, som människor kunna pålägga; och den, som efterkommer dem, blottställer sig för de förskräckligaste hotelser af gudomlig vrede, som finnas i Bibeln. Frågan, huruvida vi skola lyda Gud eller människor skall afgöras af folket i det närvarande århundradet under de svåraste påtryck från båda sidor, som något släkte någonsin varit utsatt för.

Tillbedjandet af vilddjuret och dess bild samt antagandet af dess märke måste vara någonting, som innefattar den största förbrytelse, som kan utöfvas mot Gud, eftersom det nedkallar en sådan sträng vredeshotelse däröfver. Vi hafva redan förut visat att detta är ett verk, som skall inträffa i de sista dagarna; och eftersom Gud i sitt ord har gifvit oss så utförliga bevis för att vi nu lefva i de sista dagarna, att ingen behöfver öfverrumplas af Herrens dag såsom en tjuf, så måste han äfven hafva gifvit oss medel, hvarigenom vi kunna utröna, hvad som är dessa sista dagars stora synd, som han i så stränga ordalag fördömt, på det vi må undgå det förfärliga straff, som ovillkorligen måste drabba dem, hvilka utöfva denna synd. Gud behandlar icke mänskliga hopp och öden med en sådan lättsinnighet, att han kungör en fruktansvärd dom öfver en viss synd utan att gifva oss förmåga att förstå hvad denna synd är, så att vi kunna akta oss för den.

Vi kalla alltså nu läsarens uppmärksamhet till den ganska viktiga frågan: Hvad är vilddjurets märke? Bruket af märken är af gammalt ursprung. Härom säger biskop Newton i sitt verk "Dissertations on the Prophecies," band III, sid. 241, följande:

"I forntiden var det en sed bland folket, att tjänaren antog sin mästares kännemärke och soldaten sin anförares och den, som tjänade någon särskild gud, det märke, som kännetecknade den särskilda guden. Detta märke blef vanligtvis intryckt på högra handen eller på pannan och bestod af något hieroglyfiskt tecken eller af namnet tecknadt medels allmänt bekanta bokstafver eller med numeriska bokstäfver, enligt dens godtycke, som fordrade detta märke."

Prideaux säger, att Ptolemceus Filopater fordrade af alla judar, som inlämnade ansökning för medborgarskap i Alexandria, att under dödsstraff låta på sig intrycka, medels ett hett järn, bilden af ett murgrönslöf (som var hans guds, Bachus', kännetecken). - "Connection," band II, sid. 78.

Det ord, som i denna profetia blifvit öfversatt märke eller vedertecken, är χάραγμα (charagma) som betyder: "en inristning, ett utskuret arbete, ett märke, som åstadkommits genom snidning eller intryck." Det förekommer nio gånger i nya testamentet, och med undantag af ett enda ställe, Apg. 17: 29, har det alltid afseende på vilddjurets märke. Det är naturligtvis ej meningen, att vi i denna symboliska profetia skola uppfatta detta märke i bokstaflig betydelse; men gifvandet af ett verkligt märke, såsom det begagnades i forna tider, brukas här för att beteckna vissa handlingar, som skola utföras i uppfyllelsen af denna profetia. Från det verkliga märkets forna användande kunna vi lära någonting om dess betydelse såsom användt i denna profetia; ty det måste förefinnas någon likhet mellan själfva bilden och det, som därmed betecknas. Märket i dess bokstafliga användning betecknar, att den, som antog det, var dens tjänare, hvilkens märke han bar, eller att han godkände dennes auktoritet eller var hans underdånige undersåte. Alltså måste äfven vilddjurets eller påfvedömets märke vara någon handling eller bekännelse, genom hvilken den maktens auktoritet erkännes. Hvad är då detta märke?

Det faller sig helt naturligt att söka det i något särskildt karaktärsdrag hos den påfliga makten. I sin beskrifning af denna makt under sinnebilden af ett litet horn, säger Daniel, att den skulle föra krig mot Gud, plåga den Högstes heliga och företaga sig att ändra hans tider och lag. Profeten säger uttryckligen om denna punkt: "Han skall sätta sig i sinnet att förändra tider och lagar." De lagar, som här åsyftas, måste visserligen vara den Högstes. Att tillämpa dem på mänskliga lagar och få profetian att lyda: "Denne skall upphäfva sitt tal mot elen Högste och föröda den Högstes heliga och sätta sig i sinnet att förändra människors tider och -lagar," skulle vara att våldföra sig på Guds ord. Men om vi tillämpa den på Guds lag, så att ordalydelsen blir: Han skall "upphäfva sitt tal mot den Högste och föröda den Högstes heliga; han skall sätta sig i sinnet att förändra den !lögstes tider och lagar," så blir allt öfverensstämmande och tydligt. I ebreiskan står det hd (dath) lag, och i Septuaginta (de sjuttio bibeltolkarnes öfversättning) heter det νὸμος ( nomos), i singularis, "lagen," som tydligen har direkt afseende på Guds lag. Påfvedömet har varit i stånd att göra mer än blott "sätta sig i sinnet" att förändra mänskliga lagar -- det har förändrat dem efter eget behag. Det har omintetgjort konungars och kejsares påbud och frikänt undersåtar från att vara underdåniga sina rättmätige konungar. Det har lagt sin långa näsa i andra nationers affärer och tvingat regenter att falla ned för dess fötter i elen mest föraktliga förödmjukelse. Men profeten ser samma makt företaga sig större handlingar än dessa. Han ser, att den företager sig att göra det, som den icke är i stånd att utföra; han ser den försöka utföra någonting, som ingen människa eller förening af människor någonsin kan utföra - nämligen att förändra den Högstes lag. Kära läsare, behåll detta i minnet under det vi undersöka en annan bibelförfattares vittnesbörd angående denna punkt.

Paulus talar om samma makt i 2 Tess. 2: dra kap.; och han beskrifver den i påfvens person såsom, syndens människa och såsom sittande som en Gud i Guds tempel (d. v. s. i församlingen) och såsom upphäfvande sig öfver allt, som kallas Gud eller heligt. Enligt detta vittnesbörd upphäfver sig påfven såsom den, hvilken församlingen skall skåda upp till för auktoritet i stället för till Gud. Nu bedja vi läsaren noga begrunda den frågan, huru han kan upphäfva sig öfver Gud. Genomforska alla samlingar af mänsklig visdom och gå så långt mänskliga bemödanden kunna nå för att utröna genom hvilken plan, genom hvilken handling, genom hvilka anspråk denne våldkräktare kan upphäfva sig öfver Gud. Han kunde införa huru många ceremonier som helst, han kunde föreskrifva hvilken form af gudstjänst som helst, han kunde förevisa huru stor makt som helst; men så länge som Gud har fordringar, hvilka människorna känna sig förpliktade att efterkomma hellre än hans egna, så länge kan han icke vara öfver Gud. Han kunde stifta en lag och lära folket, att de voro lika mycket förpliktade att hålla den lagen som Guds lag; men härigenom gjorde han sig endast jämlik Gud. Men han skall göra mera än allt detta; han skall upphäfva sig öfver Gud. Men härför måste han kungöra en lag, som är i strid med Guds lag, och fordra lydnad för sin egen lag framför Guds lag. Det finnes omöjligen något annat sätt, genom hvilket han kunde sätta sig i det ställe, som profetian angifvit för honom. Men detta är helt enkelt att förändra Guds lag; och om han. kan förmå folket att antaga denna förändring i stället för den ursprungliga lagen, då är han, lagförändraren, öfver Gud, laggifvaren. Och detta är just det verk, som Daniel förutsagt, att han skulle företaga sig att göra.

Ett sådant verk som detta måste alltså påfvedömet utföra enligt profetian; och profetian, veta vi, kan ej slå fel. När detta blifvit utfördt; hvad föreligger då världens befolkning? - De hafva två lagar, som fordra lydnad - den ena laget) är Guds bud, såsom ursprungligen utfärdade af honom, ett uttryck af hans vilja och en framställning af hans fordringar på sina skapade varelser; den andra lagen är en reviderad form af samma lag men utgången från påfven i Rom och uttryckande hans vilja. Huru skall det nu afgöras, hvilkendera af dessa makter folket tjänar och gifver ära? Det bestämmes genom den lag de hålla. Hålla de Guds lag, såsom han gaf den, då tillbedja och lyda de honom. Men om de hålla lagen, såsom den är förändrad af påfvemakten, då tillbedja de den makten. Vidare: profetian säger icke, att det lilla hornet skulle åsidosätta Guds lag och gifva en annan, som vore helt och hållet annorlunda. Detta skulle ej vara att förändra lagen, utan helt enkelt att gifva en ny lag. Det skulle endast företaga sig att ändra den, så att den lag, som kommer från Gud, och den, som kommer från påfvemakten, äro alldeles lika, med undantag af den förändring, som påfvemakten gjort i den förra. De hafva många bud, som äro lika. Men intet af dessa bud kan utmärka en person såsom tillbedjare af endera makten framför den andra. Om Guds lag säger: "Du skall icke dräpa," och påfvemaktens lag säger detsamma, så kan ingen bestämma, huruvida den person, som håller detta bud, hade för afsikt att lyda Gud hellre än påfven eller påfven hellre än Gud. Men när .ett bud, som blifvit förändradt, kommer i betraktande, då är den, som håller det budet såsom det ursprungligen kungjordes af Gud, en tillbedjare af Gud, men den som håller det såsom förändradt, utmärker sig därigenom såsom en efterföljare af den makt, som gjorde förändringen. På intet annat satt kunna de två klasserna af tillbedjare utmärkas eller urskiljas. Från .denna slutsats kan intet uppriktigt sinne afvika; men i denna slutsats finna vi svaret på frågan: Hvad är vilddjurets märke? nämligen: Vilddjurets märke är den förändring, det åstadkommit i Guds lag.

Frågan blir nu: hvad är denna förändring? Med Guds lag mena vi den moraliska lagen, den enda lag i hela världsalltet af oföränderlig och evigt bindande kraft - den lag, om hvilken Webster säger, då han definierar den i öfverensstämmelse med kristenhetens allmänna uppfattning af den: "Den moraliska lagen är summariskt sammanfattad i de tio budorden, som skrefvos med Guds finger på två stentaflor och öfverlämnades till Mose på berget Sinai."

Om nu läsaren vill jämföra de tio buden, såsom de återfinnas i romersk-katolska katekeser, med de bud, som finnas i Bibeln, skall han upptäcka, att i katekeserna - vi hänsyfta på de delar af dem, som i synnerhet innehålla undervisning- är det andra budet utelämnadt, det tionde budet deladt i två hud för att godtgöra antalet tio, och att det fjärde budet (som i deras räkning kallas det tredje) är så förändradt, att det befaller söndagens hållande i stället för sabbatens samt att det föreskrifver, att den dagen skall användas till att höra mässan med andäktighet, bevista. afton församlingar och läsa sedliga och religiösa böcker. Här hafva vi flera afvikelser från Bibelns tio bud.

Hvilkendera af dem utgör den förändring, som åsyftas i profetian? eller innefattas de alla i den förändringen? Bär i minnet, att enligt profetian skulle den påfliga makten endast företaga sig att ändra tider och lag. Detta är en klar antydan om afsikt och uppsåt och gör dessa egenskaper oumbärliga för den ifrågavarande förändringen. Men med afseende på det andra budets utelämnande påstå katolikerna, att det är innefattadt i det första budet och borde följaktligen ej räknas såsom ett särskildt bud. Och med afseende på det tionde säga de, att det är en sådan tydlig skillnad mellan begreppen, att tvenne bud fordras. De göra alltså begärelsen efter en nästas hustru till det nionde och begärelsen efter hans ägodelar till det tionde budet.

I allt detta påstå de sig återgifva buden, precis såsom Gud hade för af sikt, att de skulle uppfattas. Medan vi kunna betrakta dessa ändringar såsom felaktiga förklaringar af buden, kunna vi dock ej förklara dem vara uppsåtliga förändringar. Men så förhåller det sig dock icke med det fjärde budet. Med hänsyn till detta bud påstå de icke, att deras återgifvande af budet öfverensstämmer med Guds. Här påstå de uttryckligen, att en förändring försiggått och att denna förändring gjorts af församlingen. Några anföringar af katolska arbeten skola belysa detta.

I ett arbete, som kallas: "Treatise of Thirty Controversies," finna vi dessa ord:

"Guds ord befaller, att den sjunde dagen skall vara vår Herres sabbat och hållas helig; I [protestanter], utan någon skriftlig befallning därför, förändren den till första dagen i veckan, berättigade därtill endast genom våra traditioner. Åtskilliga engelska puritaner sätta sig upp mot denna punkt, sägande, att första dagens helighållande läres i Skriften, där den talar om första dagen ,i veckan (.Apg. 20: 7; 1 Kor. 16: 2; Upp. 1: 10). Hafva de icke spunnit en skör tråd, då de anföra dessa ställen? Om vi ej skulle kunna frambringa bättre bevis för skärsilden och bedjandet för de döda, de heligas åkallan och dylika läropunkter, kunde de i sanning hafva orsak att göra spe af oss ty hvar står det skrifvet, att de dagar, på hvilka lärjungarna kommo tillsammans, voro sabbatsdagar? Eller hvar har det blifvit ..anordnadt, att dessa dagar skulle alltid hållas heliga? Eller for att hopsummera allt, hvar står det skrifvet, att den första dagens helighållande skulle afskaffa eller omintetgöra den sjunde dagens helighållande, den dag, som Gud hår befallt skulle helighållas för evigt? N ågot sådant finnes icke alls i Guds ord.

I "Catholic Catechism of Christian Religion" (Den katolska katekesen af den kristna religionen) gifves vidare underättelse om det tredje (fjärde) budet och hvilken auktoritet förandrat det, såsom följande frågor och svar visa:

"Fråga, Hvad befaller Gud i detta bud?

Svar. Han befaller, att vi skola på ett särskildt sätt helga den dag, som han hvilade på från skapelsearbetet.

F. Hvilken är denna hvilodag?

S. Den sjunde dagen i veckan eller lördagen, emedan han anvande sex dagar till att skapa och hvilade på den sjunde (1 Mos. 2: 2; Ebr. 4:4 o. s. v.).

F. Är det därför lördagen vi skola helga för att lyda Guds rorordnande? .

S. Under den gamla lagen var lördagen den dag, som var helgad; men kyrkan, undervisad af Jesus Kristus och ledd af Guds Ande, har infört söndagen i stället för lördagen ;så vi helga nu den första, ej den sjunde dagen. Söndagen betyder och är nu Herrens dag."

I "The Catholic Christian Instructed" läsa vi följande:

Fråga. Hvilken befallning har du att hålla söndagen i ställd for den gamla sabbaten, som var lördagen?

Svar. För den hafva vi den katolska kyrkans auktoritet och den apostoliska traditionen.

F. Befaller Skriften någonstädes att vi skola hålla söndagen i stället för den gamla sabbaten?

S. Skriften befaller oss att höra församlingen (Matt. 18: 17; Luk. 10: 16) och att hålla fast vid apostlarnes stadgar (2 Tess. 2: 15). Men Skriften omnämner ej särskildt denna förändring af sabbaten."

I "The Doctrinal Catechism" finna vi vidare vittnesbörd öfver samma punkt,:

. "Fråga. Kandu på något annat sätt bevisa, att kyrkan har makt att inrätta föreskrifna fester?

Svar. Hade hon icke sådan makt, så kunde hon icke hafva gjort det, som alla modärna religionsbekännare öfverensstämma med henne ,i - hon kunde icke hafva infört hållandet af sondagen, den första dagen i veckan, i stället för hållandet af lördagen, den sjunde dagen, för hvilkens hållande det ej finnes det ringaste stöd i Skriften."

I ett annat katolskt arbete. "Abridgement of Christian Doctrine," förfäktar den katolska kyrkan sin makt att förändra lagen på följande sätt:

"Fråga. Huru bevisar du, att kyrkan har makt att påbjuda fester och helgdagar?

Svar. Genom själfva handlingen att förändra sabbaten till söndagen, som protestanterna erkänna; och därför motsäga de narraktigt sig själfva genom att strängt hålla söndagen och bryta de flesta af de andra festerna, som samma kyrka påbjudit.

F. Huru bevisar du det?

S. Emedan genom att hålla söndagen erkänna de kyrkans makt att inrätta fester och att pålägga straff för deras öfverträdande."

Och till slut, W. Lockhart, B. A., i Oxford, utsänder i Toronto Mirror (en katolsk tidning) följande uppmaning till alla protestanterna i Irland - en uppmaning, som är lika mycket beräknad för vår latitud som för deras. Han säger:

"Jag utmanar därför formligen protestanterna i Irland att bevisa med tydliga texter ur Bibeln följande punkter angående förpliktelsen att hålla den kristna sabbaten: 1) Att kristna kunna arbeta på lördagen, den sjunde dagen. 2) Att de äro förpliktade att hålla den första dagen helig, nämligen söndagen. 3) Att de icke äro förpliktade till att hålla den sjunde dagen också."

Detta är, hvad den påfliga makten påstår sig hafva gjort med hä,nsyn till det fjärde budet. Katolikerna erkänna öppet, att någon tillåtelse ej finnes i Skriften för den ändring, som de hafva gjort, men att den hvilar helt och hållet på kyrkans auktoritet; och de framställa den som ett tecken eller märke på sin kyrkas auktoritet; själfva handlingen att förändra sabbaten till söndagen" framställes såsom prof på dess makt i detta afseende. För vidare vittnesbörd öfver denna punkt hänvisa vi läsaren till en liten skrift, kallad: "Hvem förändrade sabbaten?" och till en broschyr på 64 sid., "Nya testamentets sabbat och sabbatens förändring," hvilka kunna erhållas på förlagsexpeditionen International Publishing Ass'n, College View, N ebr. I dessa' finnas äfven utdrag från katolska författare, hvilka omkullkasta de argument, som vanligen åberopas som bevis för söndags-sabbaten, och hvilka visa, att katolska kyrkan är den enda auktoriteten för sabbatens förändring.

"Men," säger någon, "jag förmodade, att Kristus förändrade sabbaten." Ganska många tänka så; och det är ej underligt, att de göra det, ty de hafva så lärts från sin barndomstid. Vi hafva ej några anklagelseord att uttala mot sådana personer, därför att de tro sålunda, men vi önska dock, att de skola förstå, att en sådan förmodan eller tro är i verkligheten en af de största villfarelser, som kunna hyllas. Vi önska därför påminna sådana personer, att enligt profetian skulle den enda förändring, som någonsin skulle ske i Guds lag, göras af det lilla hornet, som omtalas i Dan. 7: de kap., syndens människa, som beskrifves i

2 Tess. 2: dra kap:; och den enda förändring, som någonsin gjorts i Guds lag, är förändringen af sabbatsbudet. Om nu Kristus gjorde denna förändring, så uppfyllde han profetian om den hädiska makt, som omtalas af både Daniel och Paulus; men detta är en slutsats, som är tillräckligt frånstötande att drifva hvilken kristen som helst från den därtill ledande åsikten.

Hvarför skulle någon bemöda sig om att bevisa, det Kristus förändrade sabbaten? Hvem helst, som gör detta, får ingen tack därför. Påfven skall ej tacka honom; ty om det bevisas, att Kristus har åstadkommit denna förändring, så beröfvas påfven sitt märke på makt och auktoritet. Ingen verkligen upplyst protestant skall tacka honom därför; ty om han lyckas bevisa det, så visar han blott, att påfvemakten icke har utfört det verk, som förutsades om den, och följaktligen att profetian har slagit r el och Skriften är opålitlig. Det är bättre, att denna sak får stå såsom profetian har förutsagt den, och att de anspråk, som påfven omedvetet gör härom, blifva medgifna. När en person beskylles för att hafva gjort någonting, och den personen stiger fram och öppet bekänner, att han har gjort det, anses detta vanligen för tillräckligt bevis att afgöra saken. Så äfven, när profetian betygar, att en viss makt skall förändra Guds lag och den makten uppstår vid den rätta tiden, utför det förutsagda verket och sedan öppet gör anspråk på att hafva gjort det, hvilka flera bevis behöfva vi då? Världen bör ihågkomma, att det af Paulus förutsagda stora affallet har inträffat; att syndens människa under långa-tidsåldrar haft nästan oinskränkt makt öfver kristendomens läror i hela världen; att ogudaktighetens hemlighet har kastat sin skuggas mörker och sina lärosatsers villomeningar öfver nästan hela kristenheten, och att från denna tid af villfarelse och mörker och fördärf har nutidens teologi kommit. Skulle det då vara någonting att undras öfver om det ännu finnes några påfliga reliker kvar att förkasta, innan reformationen blir fullständig? A. Campbell (i "Baptism," sid. 15) säger, då han talar om de olika protestantiska sekterna:

"Alla af dem behålla i sitt sköte - i deras religiösa organisation, gudstjänst och lärosatser samt i deras seder och brukåtskilliga påfviska reliker. De bästa äro' blott en delvis reformerad påfveform. Mänskliga lärosatser och traditioner hafva ännu en försvagande och förhindrande inflytelse på evangelii makt och framåtskridande i deras händer."

Själfva beskaffenheten af den förändring, som det lilla hornet har företagit sig att åvägabringa i Guds lag, är värdig vår uppmärksamhet. Med en verkligt satanisk instinkt företager det sig att förändra det budet, som bland alla andra, är själfva grundbudet i lagen - det bud, som uppenbarar laggifvaren och innehåller hans konungsliga namnteckning. Denna finnes i det fjärde budet, men icke i något annat. Det är visserligen sant, att fyra af de andra buden innehålla ordet Gud, och tre dessutom ordet Herren. Men hvem är denne Herre och Gud, som omtalas i dessa bud? Hade man icke det fjärde budet, vore det omöjligt att bestämma detta; ty afgudadyrkare af alla grader tillämpa dessa uttryck på de mångfaldiga föremål, som de tillbedja. Men med det fjärde budet kan man utpeka den som utfärdat de tio budordens lag och med ett slag omintetgöra alla falska gudars anspråk; ty den Gud, som här fordrar vår tjänst och lydnad, är icke någon skapad varelse, utan den, som har skapat allting. Skaparen af jorden och hafvet, solen och månen och alla stjärnorna, den, som uppehåller och styre r världsalltet, är den, som fordrar och till följd af sin upphöjda ställning har rätt att fordra vår högsta aktning framför hvarje annat föremål. Det bud, som uppenbarar dessa fakta, är fördenskull just det bud, som vi hafva skäl förmoda, att den makt, som skulle upphöja sig öfver Gud, skulle företaga sig att förändra. Gud gaf oss sabbaten såsom en åminnelse af sig själf, en påminnare hvarje vecka för Adams söner om Guds mäktiga regering i att skapa himmelen och jorden - en kraftig förskansning mot gudsförnekelse och afguderi. Den utgör lagens underskrift och sigill. Men den påfliga kyrkan har rifvit bort denna sabbat från dess plats och i dess ställe på sin egen auktoritet insatt en annan sabbat för att tjäna ett helt annat ändamål.

Denna förändring af det fjärde budet måste alltså vara den förändring, på hvilken profetian syftar, och söndagshållandet måste vara vilddjurets märke. Somliga, som blifvit lärda att betrakta denna dag med vördnad, skola måhända få känslor af fasa och afsky för denna slutledning. Vi hafva ej rum, och det torde ej heller vara på sin plats, att här inlåta oss i en utförlig afhandling om sabbats frågan samt om söndagshelgandets ursprung och beskaffenhet. Men låt oss framlägga denna mening: Om sjunde dagen ännu är den sabbat, som befalles i det fjärde budet; om hållandet af den första dagen i veckan icke har någon grund alls i Skriften; om söndagshållandet har införts såsom en kristlig instiftelse och uppsåtligen satts i stället för sabbaten i Guds lag af den makt, som förebildas af vilddjuret, och insatts där såsom ett kännetecken på dess makt att stifta lagar för församlingen, är det då icke ogensägligen vilddjurets märke? Svaret härpå måste blifva jakande. Men vi kunna lätt bevisa alla dessa antaganden att vara bestämda fakta. (Vi hänvisa läsaren till "History of the Sabbath" och andra arbeten om detta ämne, hvilka kunna fås på expeditionen, International Publishing Ass'n, College View, Nebr.

Men det torde nu åter invändas, att då hafva alla söndagshållare vilddjurets märke; då hade Luther, Whitefield, bröderna Wesley och alla andra, som bidragit till det goda och ädla reformationsverket, vilddjurets märke; då hafva äfven alla de goda i förflutna tider, som hölla denna dag, samma märke; då hafva alla de välsignelser, som utgötos öfver de reformerade församlingarna, blifvit utgjutna öfver dem, som hade vilddjurets märke. Härtill svara vi: Nej! Det är bedröfligt, att det finnes sådana, hvilka föregifva sig vara ordets lärare och hvilka, ehuru gång efter annan upplysta om rätta förhållandet, dock envist fortfara med att missrepresentera oss i denna punkt. Vi hafva aldrig hyllat någon sådan åsikt; vi hafva aldrig så lärt. Våra framställningar hafva aldrig inneburit några sådana slutsatser. Gif nu akt: . Vilddjurets tillbedjan och märke påtvingas folket af det tvåhornade vilddjuret. Antagandet af vilddjurets märke består i en särskild handling, som det tvåhornade vilddjuret skall tvinga folket att utföra. Det tredje budskapet i Upp. 14: de kap. är en nåde full varning, som Gud i förväg låter kungöras att bereda folket för den annalkande faran. Det kan alltså ej finnas något tillbedjande af vilddjuret ej heller något antagande af dess märke i öfverensstämmelse med profetians förutsägelse, förrän dessa ting påtvingas folket af det tvåhornade vilddjuret. Vi hafva sett, att uppsåt var nödvändigt för den ändring, som påfvemakten har gjort i Guds lag, på det att denna ändring skulle utgöra ett kännetecken af den makten. Så fordras äfven uppsåt vid denna förändrings antagande, innan den person, som antager den, kan sägas hafva anammat vilddjurets märke; m. a. o., man måste anamma förändringen, under det man är medveten om att vilddjuret har gjort elen och att det är den maktens auktoritet, som påtvingar det i motsats till Guds befallning.

Men huru förhåller det sig med dem, som hafva helighållit söndagen i det förflutna, och de flesta af dem, som hålla den nu? Hålla de den såsom en påfvisk instiftelse? N ej. Hafva de haft tillfälle att välja mellan denna och Herrens sabbat med upplysning om bådas fordringar? - Nej. Hvad har hitintills varit och är ännu deras bevekelsegrund för söndagens hållande? - De tro, att de hålla Guds bud. Hafva sådana antagit vilddjurets märke? - Ingalunda. Deras handlingssätt härleder sig från en villfarelse, som de omedvetet erhållit från den romerska kyrkan, icke från en önskan att tillbedja vilddjuret.

Men huru skall. det blifva i framtiden? Den församling, som skall vara beredd för Kristi andra ankomst, måste vara alldeles fri från påfviska villfarelser och fördärfliga seder. En reform måste därför äga rum med afseende på sabbatsfrågan. Den tredje ängeln i Upp. 14: de kap. förkunnar Guds bud och leder människorna att anamma den sanna i stället för den falska sabbaten. Draken vredgas därvid och inverkar så på jordens ogudaktiga regeringar, att all mänsklig makts auktoritet blir använd för att påtvinga folket de fordringar, som göras af syndens människa. Då hafva vi uppnått den tid, då folket måste välja antingen det ena eller det andra. Å ena sidan fordras af dem att hålla den rätta sabbaten; å andra sidan en falsk sabbat. Om de neka att hålla den sanna, så hotas de med Guds obeblandade vredeskalk; om de neka att hålla den falska, hötas de med förföljelse och dödsstraff från jordiska regeringar. Under dessa omständigheter hvad gör den, som efterkommer den mänskliga befallningen? Han säger i verkligheten till Gud: Jag vet dina fordringar, men jag vill ej efterkomma dem. Jag vet än mer, att den makt, jag ålägges att tillbedja, är antikristlig, men jag gifver dock vika för dess fordringar för att frälsa mitt lif. Jag afsäger mig all förbindelse med dig och öfverlämnar mig åt inkräktaren. Vilddjuret är hädanefter föremålet för min tillbedjan; i strid med din auktoritet ställer jag mig nu under dess baner och gifver det hädanefter, trots dina fordringar, mitt hjärtas hyllning och lydnad.

Sådan är den anda, som skall behärska deras hjärtan, som äro vilddjurets tillbedjare - en anda, som slungar förolämpningar midt i ansiktet på världsalltets Gud och som endast af brist på makt är förhindrad från att upphäfva hans regering och omstörta hans tron. Är det förvånande, att Jehova mot _n sådan himmelskriande orättvisa förkunnar den förfärligaste straffhotelse, som finnes i hans ord?

13. Verkets slutakt. Vi hafva nu sett, hvad som utgör en bild åt vilddjuret, lik den det tvåhornade vilddjuret skall upprätta, och äfvenså sannolikheten af att en sådan bild skall bringas till fulländning i detta land; och vi hafva äfven inhämtat, hvad som utgör vilddjurets märke, hvars antagande skall påtvingas folket. Om en kyrklig organisation af ett större eller mindre antal af de olika sekterna på något som helst sätt ingår i en förening med den romersk-katolska kyrkan, och båda partierna sedan gemensamt utgifva en allmän söndagslag och genomdrifva dess iakttagande som sabbat, så skulle denna handling uppfylla hvad profetian framställer med hänsyn till bilden och vilddjurets märke; och det är om denna rörelse eller en just lik densamma som profetian talar. De bevis, som föra till dessa slutsatser, äro så direkta och noga bestämda, att man kan icke af vika från dem; slutföljderna äro de enda, som kunna dragas från de försatser, som blifvit oss gifna.

När tillämpningen af Upp. 13: 11-17 på Förenta Staterna först gjordes så tidigt som år 1850, hyllades just dessa åsikter med afseende på en förening af landets olika samfund och en vidsträckt söndagsrörelse. Men vid den tiden syntes ingatecken, hvarken öfver eller under, inom- eller utomlands - intet tecken alls förefanns, ingen förberedelse hade ännu vidtagits för en sådan rörelses igångsättande. Men profetian stod där klar och tydlig, och den kunde ej slå fel. Förenta Staternas regering hade lämnat öfverflödiga bevis med hänsyn till område, tiden och sättet för dess uppkomst och dess redan uppenbara karaktär, att den var den regering, som förebildas af det tvåhornade vilddjuret. Intet fel kunde hafva begåtts i den antagna slutföljden, att denna regering utgjorde just den nation, som symbolen var ämnad att utpeka. Som detta var fallet, måste den beträda den bana och utföra de handlingar, som profetian förutsade om den. Men här förekomma förutsägelser, som icke kunde uppfyllas med någonting mindre än den förut omtalade rörelsen med afseende på kyrka och stat och på den påfviska sabbatens stadfästelse såsom vilddjurets märke.

Att vid den tiden antaga den åsikten, att denna regering skulle förfara på ett sådant sätt och befatta sig med ett sådant verk utan någon uppenbar sannolikhet därför, fordrade icke så liten tro, Men å andra sidan att förneka eller icke gifva någon uppmärksamhet åt denna åsikt, medan tillämpningen af sinnebilden på denna regering medgafs, skulle ej hafva varit hvarken bibelenligt eller resonligt. Det enda förfaringssättet för den ödmjuke och tillitsfulle forskaren i profetiorna i detta fall är att anamma ljuset, såsom det gifves honom, och tro profetian i alla dess delar. En' fast ställning intogs; och från den dagen till denna har offentligen förkunnats, att ett sådant verk skulle blifva uppenbart i Förenta Staterna. Hvarje gång argumenten framlagts hafva ännu kraftigare drag upptäckts i tillämpningen; och midt under en storm af hånande otro hafva vi noga uppmärksammat händelsernas fortskridande och afväntat stunden för profetians fullständiga uppfyllelse.

Under tiden har spiritismen förvånat världen med dess förfärliga framgång och visat sig vara det undergörande element, som skulle existera i förbindelse med denna makt. Detta har på ett öfverbevisande sätt stadfäst profetians tillämpning. Och hvad hafva vi nu sett under de senare åren? Ingenting mindre än begynnelsen af den rörelse för bildens upprättande och söndagslagens stiftande, som vi så länge hafva förväntat och som skall fullständiggöra profetians uppfyllelse och afsluta skådespelet i denna världens drama.

Vi hafva redan hänvisat till den rörelse, som nu är i gång för att åstadkomma en förening af de olika församlingarna i ändamåt att försäkra alla kyrkliga bemödanden styrka och inflytande i vissa riktningar. Och helt plötsligt har en klass af människor uppstått, som är helt upptagen med ämnet om söndagsreform och som har invigt alla sina krafter åt främjandet af denna rörelse. På olika platser hafva bildats föreningar, som kallas sabbatskommiteer, hvilka hafva verkat nitiskt med tillhjälp af böcker, skrifter, föredrag och predikningar för att göra den offentliga meningen gynnsamt stämd mot söndagen. Men som de genom öfvertalande göra, blott långsamma framsteg, så försöka de att med tillhjälp af statskonsten slå sig in på en kortare väg till uppnåendet af sitt mål. Och hvarför icke? Kristendomen har blifvit populär, och dess föregifna anhängare äro talrika. Hvarför skulle de då icke betjäna sig af valrättens makt för att uppnåsina afsikter? Pastor J. S. Smart (metodist) gifver i sin offentliggjorda predikan öfver "kristna borgares och andligas politiska plikter" uttryck åt en vida utbredd åsikt, i det han säger:

"Jag påstår, att vi hafva och borde hafva lika mycket intresse för detta lands regering som annat folk. . . . Vi utgöra flertalet af folket. Dygden i detta land har ännu icke helt försvunnit; de dygdigas leder äro starka i antal och oöfvervinneliga på grund af sin rättfärdiga sak - oöfvervinneliga, när de äro förenade. Låten icke deras led splittras genom partinamn."

I öfverensstämmelse med den logiska utvecklingen af dessa åsikter har en förening blifvit bildad, nu benämnd "Nationella Reformföreningen," hvilken har gjort till sin uppgift att förskaffa kyrkliga förordningar laga kraft, i synnerhet förmedelst ett sådant tillägg till vår nationella grundlag, hvilket försätter alla kristna lagar, inrättningar och bruk på en oomstörtlig laglig grundval i landets konstitution. Här ligger alltså fröet till en religiös revolution, grunden till en förening af kyrkan och staten.

Denna rörelse tog sin början i Xenia, Ohio, i februari 1863, vid ett konvent, bestående af ombud från elfva olika religiösa sekter, hvilka hade församlat sig för bön och för hållandet af en konferens.

Det är nog sant, att ledarne i denna rörelse kraftigt förneka, att de hysa någon sådan afsikt som en förening af kyrkan och staten; men nu och då undfaller dem ett ord, som uppenbarar mera än de ämna säga. Sålunda uttryckte sig en af denna förenings ledare, d: r Stevenson, i konventet vid Pittsburgh på följande sätt:

"Genom de ofantliga skänker, som den romersk-katolska kyrkan erhåller från dåliga politiker, har den i verkligheten blifvit den härskande kyrkan i staden New York. Dessa gunstbevisningar gifvas under förevändning af en skenbar religionsvänlighet. Vi föreslå att insätta gestalten i skuggans ställe - att utdrifva den falska religionen genom ett fullkomligt insättande af den rätta."

Ett fritt spelrum för många olika gissningar gifves här med hänsyn till verkliga betydelsen af detta språk; men alldenstund de alla komma till ett slut, så kan uttydningen säkerligen icke vara svår eller tvetydig. Den är blott, att den protestantiska kyrkan skall i verkligheten blifva en etablerad kyrka, såsom den katolska varit och ännu är i tro och lära. Denna åsikt understödes af den nästföljande satsen, som lyder:

"Det som vi föreslå är icke af sekterisk beskaffenhet. Det skall icke gifva någon gren af amerikanska kristna någon fördel öfver en annan."

Prof. Blanchard har åtagit sig att gifva en definition af hvad de mena med en "förening af kyrka och stat" på följande sätt:

"Men föreningen af kyrka och stat menar regeringens utväljande af en kyrka för att underhålla den, utnämna dess kyrkotjänare och ha uppsikt öfver dess läror. Ingen af oss beder om en sådan förening, utan vi alla motsätta oss den."

Vi bedja den värde läsaren att noga beakta denna anmärkning. Här gifves en förklaring öfver en statskyrklig förening, hvilken ingen hvarken förväntar eller fruktar - en sådan som i verkligheten är omöjlig under kyrkosamfundens närvarande tillstånd - och därpå framlägga de den förevändningen, att de motsätta sig en sådan förening af kyrkan och staten! En sådan omöjlig förening som den här beskrifna kunna de lungt underteckna; men mot en förening af kyrkan och staten i uttryckets populara betydelse - en förening af icke blott en kyrka utan af alla kyrkor, hvilka äro kända såsom ortodoxa eller evangeliska; en förening, som icke gifver staten makt att utvälja kyrkotjänare eller att hafva. uppsikt öfver lärorna, men väl att förläna kyrkorna det privilegium att genom borgerliga lagar göra gällande religiösa inrättningar och bruk i öfverensstämmelse med dessa samfunds tro eller med den förklaring, de gifva öfver dessa inrättningar och bruk - mot en sådan förening, säga vi, hafva de ingenting att invända. De äro därför, trots allt hvad de säga, väsentligen och praktiskt öppna försvarare af kyrkans och statens förening.

Vi stå icke heller allena i denna vår åsikt. G. A. Townsend ("New World and Old," sid. 212) säger:

”Kyrka och stat hafva flera gånger insmugit sig i Amerikas politik, såsom t. ex. striden om Bibelns användande i de publika skolorna, antikatolska partiet 1844 m. fl. Vårt folk har hittills varit nog förståndigt att hysa respekt för prästerskapet i alla religiösa frågor och att hålla en hälsosam vaksamhet öfver dem på de_ politiska området. Den sista politisk-teologiska rörelsen [kursiven vår] har för afsikt att införa Guds namn i Förenta Staternas konstitution."

Tidningen Christian Union för januari 1871 innehöll följande:

"Om det föreslagna tillägget är någonting mer än en liten förevisning af sentimentaliskt hyckleri, så kommer det att hafva en laglig verkan. Ståndpunkten af de borgare, som icke äro kristna, skall då blifva helt annan inför lagen. Det komme att påverka de judiska ederna och kontrakten, äktenskapsbetygen, lagarna mot lyx m. m. i detta land. Detta blefve ett kränkande af våra naturliga rättigheter."

Janesville (Wis) Gazette yttrar sig i slutet af en uppsats öfver det föreslagna tillägget om rörelsens följder, i händelse den vunne fråmgang, på följande sätt:

"Men oberoende af till hvilken utsträckning vi äro en kristlig nation kan det väl betviflas, att de herrar, som nu förfäkta denna sak, komme att göra samhället något annat än stor skada, om de vunne sitt mål. Sådana åtgärder äro blott inledande mått och steg, som slutligen lägga band på den religiösa friheten och uppdraga åt regeringen sådana åligganden, som äro lika frammande för dess jurisdiktion och åligganden, som dess handling vore, om den företoge sig att afgöra en tvistefråga i teologi."

Tidningen Weekly Alfa Californian i San Francisco, Cal., för den 12 mars 1870 innehöll följande:

"De samfund, som nyligen hållit en konferens för det något ovanliga ändamålet att bringa till stånd ett amendement till Förenta Staternas konstitution, så att den skulle erkänna Gud, har icke gifvit en trogen framställning af denna sak, då de påstå, att det är ett kristligt folks rättighet att hafva en kristlig regering. Om vår regering icke är kristlig, huru skola vi då betrakta regeringens handlingar? Sanningen är den, att denna rörelse har till syftemål att förena kyrkan och staten, medan alla andra nationer försöka att upplösa dem."

Champlain Journal yttrar sig öfver stadfästandet af religionen i landets konstitution och den verkan, som detta skulle hafva på judarna, som följer:

"Huru ringa det än må vara, så är det dock den inträngande kilen af en statskyrklig förening. Om vi hafva rättighet att afskära några få från sina medborgerliga rättigheter till följd af olika trosuppfattningar, så kan äfven majoriteten med lika stor rimlighet och rättvisa när som helst föreskrifva antagandet af ännu andra trosartiklar, till dess vår konstitution blir blott trosbekännelsen af en sekt, under hvars tyranniska härskande all frihet att följa sin egen öfvertygelse i religionssaker kommer att undertryckas."

Men det torde frågas, huru söndags frågan kan påverkas af det föreslagna tillägget till konstitutionen. Svar: Ändamålet, eller, minst sagdt, ett ändamål med detta tillägg är att stadfästa söndagssabbaten genom lag, så att dess hållande kan påtvingas folket. Vid den nationella konferensen, som hölls i Filadeifia den' 18 och 19 januari 1871, var följande förslag ett bland de första, som framlades af affärskommiteen.

"Beslutadt, ått, på grund .af konstitutionens öfverväldigande makt vid danandet af stats- såväl som nationalpolitik, det är af omedelbar vikt för offentlighetens moraler och samhällsordningen att försäkra oss om ett sådant tillägg, som kan visa, att vi ära en kristlig nation, och som genom lag kan stadfästa alla kristna lagar, inrättningar och bruk inom vår regering, införlifvande dem med vår nations grundlag, i synnerhet sådana, som försäkra oss om en lämplig edgång och som beskydda samhället mot hädelser, sabbats brott och månggifte."

Med sabbatsbrott menas ingenting annat än söndagens användande som arbetsdag. Vid en af söndagsiftare hållen konferens i New Concord, Ohio, den 29 nov. 1870; lär en af talarna hafva sagt: "Frågan [om söndagshållandet] är innerligen förknippad med den nationella reformrörelsen; ty innan regeringen själf kommer att erkänna Gud och hedra hans lagar, kunna vi ej lägga band på sabbatsbrytande korporationer." Här är åter begreppet om söndagshållandets påtvingande genom laga åtgärd det mest framstående.

Vidare: Filadeifia Press för den 5 dec. 1880 säger, att en del kongressmän, vice president Colfax inberäknad anlände till Washington på söndagstågen den 4 dec., och härom anmärker Christian Statesman som följer (vi återgifva det ordagrannt):

"1. Icke en enda af dessa män, som sålunda ohelgade sabbaten, är duglig att innehafva ett statsämbete i en kristlig nation. . . .

2. Dessa kongressledamöters öfverträdelse är en nationalsynd, emedan nationen icke har sagt till dem i konstitutionen den högsta regeln för våra tjänstemän: Vi befalla eder att tjäna oss i öfverensstämmelse med Guds högre lag. De sabbatsbrytande Järnvägarna äro för öfrigt bolag, som inkorporerats af staten, oh följaktligen äro de underkastade dess lagar. Staten är ansvaring inför Gud, för dessa af dem inkorporerade bolags upp foran de. Den är alltså förpliktigad att förhindra dem från detta såväl som andra brotts utöfvande, och en öfverträdelse af sabbaten af något inkorporeradt bolag, borde genast straffas med förlusten af deras förmånsrätt. Förenta Staternas konstitution med hvilken alla staters lagstifning måste vara öfverensstämmande, borde vara af en sådan beskaffenhet, att den förhindrar hvarje stat från att fördraga sådana öfverträdelser af moraliska grundprinciper.

3. Låt oss i vår nationella konstitution helt enkelt få ett erkännande af Guds lag såsom den högsta regeln för nationers efterrättelse, så skola alla de resultat, som i dessa anmärkningar blifvit påpekade, slutligen ernås. Må därför ingen säga, att denna rörelse ej har i sikte tillräckligt praktiska syftemål.”

Hvad de nationella reformatorerna önska och amna forskaffa framhålles af en af föreningens sekreterare, J. M. Foster, i Christian Statesman för oktober 1892. Han säger: .

"En fara förefinnes i den omständigheten, att kyrkan ej talar

som en kyrka. Den Amerikanska Sabbatsföreningen har utfört ett godt verk. 'Men den kristna kyrkan i organiseradt skick har ej gått till Washington och framlagt sin sak for kongressen. Det verk som utförts där, har till en stor del utforts genom föreningar. Men Guds bemyndigade och officiella röst måste höras genom hans kyrka. Böra ej de olika samfunden vara förenade i denna sak? De borde, tycks det, utvalja en gemensam kommite att tala för Gud; och om detta utföres rätt och oförfäradt, skola resultaten blifva därefter. . . . Mycket förloras, emedan kyrkan ej tager tillfället i akt att tala officiellt i rätt otid och på rätta stället. Ingen enskild förening är beklädd med sådan myndighet. De äro enskilda och sociala; men kyrkan är gudomlig. Denna borde såsom en organiserad kyrka uttala Guds röst i kongressens hörsalar."

Kursiveringen är som vi funno den, men det finnes äfven andra uttryck i anföringen, hvilka förtjäna lika skarp betoning. Man kunde sannerligen betvifla, att några mera förmätna och storskräfliga ord blifvit uttalade före påfvedömets upprättande. Hvad de här beklaga bristen af ämna de naturligtvis förskaffa sig. Betrakta taflan: Kyrkan - d. ä., flera samfund, som sammanslutits på gemensamt hyllade dogmer och som representeras af en gemensam kommite, som utför en centraliserad myndighet - är gudomlig, och ve alla, som våga afvika från denna gudomliga kyrkas myndighet! Så talade Rom i dess mest blomstrande dagar af fängelser, bål och blod; så skulle denna kyrka tala ännu i dag, om hon hade makten i sina händer, och så kommer den affallna protestantiska kyrkan att tala, så snart hon får den efterfikade makten. Och denna "gemensamma kommite" kommer att "tala för Gud," "uttala Guds röst" (en annan vice regent af den Allrahögste, något som påfven nu gör anspråk på för endast sig själf) och sålunda genom Guds "bemyndigade och officiella röst" ålägga kongressen att handla efter Guds bud! Sådana äro de mörka planer, dessa män nu söka att genomdrifva. Ack, huru bedröflig är ej den tanken, att de hafva gynnsamma utsikter för att lyckas! Har Rom någonsin begärt mer? Och så snart dessa föregifna talrör för Gud lyckats uppnå sitt mål, få vi ej då återigen Rom i en protestantisk förklädnad - en äkta bild af själfva vilddjuret?

Ett annat högst betydande och olycksbådande steg mot för verkligandet af dessa onda afsikter är den ståndpunkt, som intages den stora "Christian Endeavor"-rörelsen, hvars medlemmar hafva förökats till öfver en million på några få år och utgör en gemensam förening, genom hvilken alla samfund kunna verka. Denna stora förenings politiska funktioner äro centraliserade i "Den kristna medborgerskapsligan" (Christian Citizenship League), som skrytsamt bedyrar, att den kommer att hafva förgreningar af sin liga i hvarje stat, county, stad och by inom Förenta Staterna och skall tillse, att endast kristna män få inne hafva regeringens ämbetsplatser. Hvilka underbara "väckelser" komma ej då att äga rum! Huru skola icke ifrare för politiska ämbetsplatser då skynda sig att blifva "kristna," och då upprättas väl snart det tusenåriga fredsriket! Vid en stor konferens af denna förening i Boston den 10-15 juli 1895 sade W. H. McMillan följande enligt den i tryck utkomna' rapporten öfver mötets förhandlingar, sid. 19:

"Här är en makt, som kommer att rycka kontrollen öfver landets affärer från politiska halfgudar och sätta den i händerna på honom, som är Konung öfver alla och regerar världen i rättfärdighet. Våra politiska ledare hafva gjort beräkning på krogelementets röster, på dem som ej kunna läsa, och på dem som stanna hemma, samt alla andra röster, de möjligen kunna få; men de ha ännu ej gjort beräkning på de röstberättigade inom "Christian Endeavor"-föreningen. Jag önskar upplysa om att tiden är nära, då de skola finna, att en politisk revolution ägt rum, och de skola komma hem från Washington och hufvudstäderna inom våra stater för att söka sig annan sysselsättning."

Detta tal rönte väldiga bifallsrop från de närvarande, och lilan kan lätt förutse dess verkan, ty de äro ämnade för just sådana politikmakare, som under hotelse om förlust af sina politiska ämbeten blifva de mest föraktliga' smickrare på jorden.

Allt detta kunde dock ej medföra syftad verkan: om de verkligt patriotiska vore vakna för den hotande faran, innan de blifva fångade i dylika nät, och om kongressens två hus ville troget försvara den landets grundlag, som de lofvat att vidmakthålla; ty denna rörelse innebar ingenting mindre än omstörtningen af detta ädla dokument.

Men kongressen har, tyvärr, redan vandt ryggen mot sitt heliga ansvar och fikar nu efter kyrkans inflytelse. När styrelsen för världsutställningen i Chicago 1893 begärde en bevillning af kongressen, fordrade kyrkans män, att denna begäran skulle beviljas endast på villkor, att utställningens portar skulle hållas stängda på söndagen. Ett märkvärdigt uppträde ägde härvid rum. En senator eftersände en Bibel och fick protokollsföraren att uppläsa det fjärde budet i Guds lag, hvarpå dessa viktige statsmän argumenterade och slutligen med omröstning afgjorde, att söndagen är den dag, som detta bud befaller oss att hålla som sabbat!

Här lagstiftade man i en religions fråga, hvilket är uttryckligen förbjudet i grundlagen. (Se första tillägget.) Dessa .senatorer bröto här ned det värn, som skyddat mot en förening af kyrkan och staten samt öppnade portarna på vid gafvel för allt det onda, som följer på en sådan förening. De predikanter, som ifrat för grundlagens ändring, fröjdade sig öfver denna seger och skröto nu öppet öfver att hafva fått kongressen i sina händer, så att den nu kunde tvingas att utföra kyrkans diktamen.

Hvad de praktiska resultaten af dessa ändringar komma att blifva är redan uppenbart. De flesta staterna hafva söndagslagar, och då agiteringen för den sjunde dagen som sabbat blir allt för närgående för dessa religionsifrare, droja de ej med att bruka dessa söndagslagar för igångsättandet af förföljelsens maskineri. De som iakttaga den sjunde dagen söka ej med detta sitt handlingssätt trotsa landets lagar, ty de hafva en oafhändlig rättighet att gifva Guds lag företrädet, och de söka att undvika for andra störande arbete och någon som helst inkräktning på deras rättigheter. Men om någon råkar se en sabbatshållare arbeta på söndagen, så tolkas det som ett "störande ofog,'' ja, äfven om man blott får höra ett rykte därom. Kan man ej komma at dem på annat sätt, utspioneras de af präster, församlingsmedlemmar eller någon poliskonstapel, som handlar å deras vägnar. Sedan följer arrestering, förhör, bötfällning, fängelse eller straffarbete i sammankoppling med en eller flera brottslingar. Intill den 1 jan. 1896 hade öfver ett hundra dylika arresteringar blifvit gjorda, ofta under omständigheter af förtryck och grymhet, och de pålagda böterna intill den tiden belöpte sig till $2,269, och dylika förbrytare (?) hade gått i straffarbete inalles nära 1,500 dagar.

Men den allmänna meningen ville ej' godkänna ett sådant tillvägagående, och därför beslöto ledarna i denna rörelse att hämma förföljelsen, till dess den allmänna meningen blefve mera gynnsamt stämd därför. På senare åren ha alltså ej förekommit så många dylika fall af förföljelse för söndagsarbete; men de nationella reformatorerna ha ifrigt fullföljt sitt arbete med bistånd från följande föreningar: "International Reform Bureau" i Washington, D. c., "Lord' s Day Alliance," "Sunday League of America," "New England Sabbath Protective League," m. fl. religiösa föreningar, som verka för väckandet - af en stämning för söndagslagar bland folket i allmänhet såväl som bland de olika staternas lagstiftare och synnerligen bland våra nationella lagstiftare i vVashington, D: C. På senare åren har man ihärdigt koncentrerat striden mellan den amerikanska frihetens- vänner och fiender på ett försök att få kongressen att lagstifta i religions frågor genom att antaga en söndagslag för Kolumbiadistriktet. Förslag hafva oupphörligen förelagts kongressen för detta ändamål, och det som senator Johnston från Alabama framlade år 1908 har man om och om igen intill innevarande år (1911) förehållit kongressen, och man synes ha för afsikt att hålla i med detta, till dess kongressen gifver efter för söndagsifrarnas fordringar och tager det afgörande steg, som gifver den religiösa lagstiftningen den nationella regeringens godkännande. Detta skulle storligen stärka söndagsrörelsens verk inom hela landet och det skulle sedan blifva mycket lättare att förskaffa och in_ skärpa söndagslagar inom de olika staterna.

Härvidlag kunde det vara fördelaktigt att öfverskåda den framgång detta ifrande för söndagslagar gjort inom detta land under de senare åren. Vi återgifva här några af de viktigaste steg, som blifvit tagna.

1890. Breckenridge söndagslagförslaget för Kolumbia-Distriktet förelagdt kongressen den 6 januari.

1892. Kongressen beslutar, att portarna vid världsutställningen i Chicago skola hållas stängda på söndagen samt afgör, att söndagen är dekalogens sabbat. (1 juli.)

1900. Kongressen beviljar $5,000,000 för utställningen i St. Louis på villkor, att portarna skulle hållas stängda på söndagen under hela utställningens fortgång. (Februari.)

1904. Ett förslag för en söndags lag för Kolumbia-Distriktet antages af representanthuset (den 6 april).

1906. Kongressen beviljar $250,000 för Jamestown-utställningen på villkor, att portarna hållas stängda på söndagen. (Maj.)

1906. Representanthuset antager Wadsworths distrikt-söndagslagförslag. (Juni.)

i 1908. Samuel Gompers offentliggör, att den Amerikanska Arbetareföreningen ej allenast gynnar söndagshvilan utan äfven har gjort lika mycket om icke mer än någon annan organiserad förening af män och kvinnor för söndagshvilans inskärpande. (Den 14 sept.)1907-8. Tio förslag för söndags lagar framlades vid första sammanträdet af den sextionde kongressen (den 5 dec. till den 1 maj).

1908. Johnstons Distrikt-söndagslagförslag antages af senaten (den 15 maj).

1909. Johnstons Distrikt-söndagslagförslag framlägges ånyo för senaten (den 22 mars).

1910. Senat-kommiten för Kolumbia-Distriktet gifver en gynnsam rapport för antagandet af Johnstons söndagslagförslag (den 14 jan.).

Johnstons söndagslagförslag förelägges åter senaten (den 17 jan.).

Johnstons söndagslagförslag antages af senaten (den 27 jan.).

Johnstons söndagslagförslag förelägges representanthuset (den 28 jan. ).

1911. Johnstons söndagslagförslag dryftas i ett särskildt sammanträde af kongressen (den 6 april).

Allt detta är endast hvad som företagits inom den nationella kongressen. Under år 1910 förekom dylik lagstifning eller agitering öfver denna fråga i Kalifornien, Connecticut, Indiana, Illinois, Kansas, 'Kentucky, Maine, Massachusetts, Norddakota, New Jersey, New York, Ohio och Pennsylvania samt i Kanada, England, Italien, Portugal, Ryssland, Spanien och Schweiz.

De flesta stater ha i sina konstitutioner eller rätts lagar förordningar, som garantera den fullkomligaste religionsfrihet; och orimligheten af lagstiftning i religions frågor under sådana förhållanden kan lätt ses; och när folk blir förtryckt för sin tros skull i sådana länder, kännes det ganska djupt. Man söker därför på alla möjliga sätt att gifva det sken af något helt annat än religionsförföljelse - man kallar det endast lydnad för den borgerliga lagen. Häraf har man kommit på den iden att kalla söndagen blott en borgerlig instiftelse och dess inskärpande en polis förordning, en borgerlig fordran, som är nödvändig för allmänhetens bästa. Men detta är omöjligt; ty det är bekant för alla, att med hänsyn till ursprung, historia och natur är söndagen en religiös instiftelse. Man skulle aldrig hafva hört något om fordringar för dess iakttagande, om den ej hade en religiös grund för sig. Följaktligen är hvarje förordning för dess inskärpande genom laga straff och böter ingenting mindre än religiös lagstiftning och religions förtryck.

Men om en söndagslag blifvit antagen, bör den ej lydas, intill dess den blir återkallad? Hvarj e lag, som ej intränger på samvetets område, bör lydas, om den än är motbjudande, till dess den blifvit återkallad. Men söndagslagars iakttagande blir en samvetssak för dem som hålla en annan dag, och fördenskull kunna de ej tillämpas lika på alla. Ingen sann kristen kan låta sin lydnad bero af tillåtelse därtill från sina medmänniskor. Någon torde åter invända: Men måste man icke rätta sig efter majoriteten i ett sådant land som Förenta Staterna? Vi svara åter:

Jo, i alla ting utom samvetssaker. "Gifven då kejsaren det kejsaren tillhörer och Gud det Gud tillhörer." Människor kunna utfärda lagar för att värna de samtliga rättigheterna af ett samhälles medlemmar; men längre ha de ej rättighet att gå. Härutinnan skulle de aldrig inkräkta på någons samvetsrättigheter; ty ett "godt" samvete skall aldrig inkräkta på andras rättigheter, såsom på mormonernas polygami eller hedningarnas människooffer.

Grundläggarna af den amerikanska republiken sökte förebygga all möjlig svårighet, som kunde uppstå genom landets lagar på grund af någon samvetsfråga; men de tilläto den onda principen af religionslagar att förblifva i deras Politiska byggnad - en princip, som säkerligen skulle upplifvas vid första mojliga tillfälle. I den vidare utvecklingen af religlös. sanning finna vi nu att dessa lagar förbjuda människorna att visa lydnad for hvad 'Bibeln fordrar af dem och komma alltså i strid med deras oafhändliga rättigheter. Sådana lagar kunna alltså de kristna icke akta, och regeringen måste, för att vara trogen mot sin bekännelse, utplåna dessa religionslagar, hvarhelst de påträffas bland de gällande lagarna. Men detta vilja de religiös-politiska prästerna icke gå in på, och just härutinnan ådraga de nationen dess dom, ty den ställes i jämbredd med den förflutna tidens despotism; och från Guds lidande barn skall ropet uppstiga: Det är tid för Herren att handla, ty de hafva gjort din lag om intet" (Ps. 119: 126).

Medan vi på grund af profetians förutsägelser vänta se "bilden" upprättad endast i Förenta Staterna, så kommer dock vilddjurets tillbedjan att få sin tillämpning äfven i andra lander, ty "hela jorden såg med förundran efter vilddjuret.

Någon torde nu säga: Som I förvänten denna rörelse att gå igenom, så förvänten I äfven en tid af religionsförföljelse i detta land, ja, mer än detta, I tron väl, att alla Guds heliga skola blifva dödade; ty bilden skall föranstalta, att alla, som Icke tillbedja vilddjuret, skola blifva dödade.

Under femtio års tid ha vi förväntat och förutsagt en tid af förföljelse. Denna har redan börjat och bevisar alltså, att vår tillämpning af profetian i detta verk är rätt; men man. behöfver ej antaga, att alla - vi tro ej ens många - skola blifva dödade, ehuruväl ett påbud utfärdas för detta ändamål; ty profeten förklarar på ett annat ställe, att i denna ödesdigra strid öfverlämnar icke Gud sitt folk till undergång utan gifver det en fullständig seger öfver vilddjuret, dess bild, dess märke och dess namns tal (Upp. 15: 2). Vi läsa vidare om denna världsliga makt, att den gör så, att alla låta gifva sig ett märke på sin högra hand eller på sin panna; men det oaktadt talar kap. 20:4 om Guds folk såsom sådana, hvilka icke tagit märket eller tillbedt vilddjuret. Om den alltså kunde åstadkomma, att alla läte gifva sig ett märke, och detta likväl ej antoges af alla, så betyder det nödvändigtvis icke, då det står, att den skall göra sa, att alla, som icke tillbedja det, skola dödas, att alla verkligen blifva dödade.

Men huru kan detta vara? Svar: Det kan tvifvelsutan hänföras under den uttydnings regel, enligt hvilken verksamhetsverb ibland hafva betydelsen af blott vilja och försök att utföra den ifrågavarande handlingen men icke dess verkliga utförande. George Bush, professor i ebreiska språket och orientalisk litteratur i staden New Yorks Universitet, gör denna sak klar. I sina anmärkningar öfver 2 Mos. 7: 11 säger han:

"En uttydnings regel, som ofta brukas vid utläggningen af de heliga skrifterna, är denna, att verksamhetsverb betyda ibland blott vilja eller försök att utföra den verksamhet, som betecknas genom verbet. Exempel härpå finna vi i följande bibelställen, återgifna efter engelska öfversättningen. Hes. 24: 13: 'Jag har renat dig; men du blef icke renad'; el. ä., jag har försökt, användt medel, gjort mig omak att rena dig. Joh. 5: 44: 'Huru kunnen I tro, I som tagen pris af hvarandra'; d. ä., försöken att taga. Rom. 2: 4: 'Guds godhet förer dig till sinnesändring'; d. ä., försöker eller bidrager till att föra dig. Amos 9: 3: 'Och om de än gömde sig för mina ögon i hafvets djup'; d. ä., om de försökte gömma sig. .1 Kor. 10: 33: 'Såsom ock jag i allting täckes alla'; d. ä., försöker att täckas alla. Gal. 5: 4: 'I som blifven genom lagen rättfärdigade'; d. ä., söken eller faren efter att blifva rättfärdigade. Ps. 69: 4: 'De som mig. . . . fördärfva äro mäktiga'; d.å:, de som söka att fördärfva mig. Apg. 7: 26 : 'Och åstadkom endräkt dem emellan'; d. ä., försökte åstadkomma endräkt."

Så förhåller det sig äfven med det bibelställe, vi hafva under betraktande. Det gör så, att alla låta gifva sig ett märke, och att alla, som icke tillbedja belätet, skola dödas; d. ä., det vill göra samt föresätter sig och försöker att göra det. Det gör ett sådant beslut, utfärdar en sådan lag men är icke i 'stånd att sätta den i verkställighet; ty Gud träder emellan för sitt folks frälsning; och då blifva de, som bevarat Jesu tålamods ord, äfven bevarade i frestelsens stund, enligt Upp. 3: 10; då blifva de, som gjort den Högste till sin tillflykt, bevarade från Get onda, så att inga plågor nalkas deras hyddor, enligt Ps. 91: 9, 10; då blifva alla de, hvilkas namn äro skrifna i lifvets bok frälsta enligt Dan. 12: 1; och enär de vunnit seger öfver vilddjuret' och dess bild, blifva de köpta från människorna och sjunga segersången inför Guds tron, enligt Upp. 14: 2-4.

Motståndaren torde ännu säga: I ären alltför lättrogna, då I antagen, att de stora massorna af folk i vårt land, många likgiltiga för eller öppet sättande sig emot religionens fordringar, kunna så till vida vinnas till att gifva sitt bifall åt söndagens helighållande, att en allmän lag blir utfärdad därför. Härtill svara vi, att profetian måste blifva uppfylld, och om profetian åsyftar en sådan revolution, så kommer den äfven att inträffa.

Vi förstå, att tagandet af vilddjurets märke på pannan betyder att med sinne och förstånd bifalla dess myndighet i stadfästandet af den instiftelse, somt utgör märket. I öfverensstämmelse med denna resonering skulle märkets antagande på handen betyda trohet visad genom yttre handling.

En fullständigare utläggning af denna del af profetian återfinner man i verken "Nationernas under" och "Den borgerliga regeringen och religionen," som kunna fås af International Publishing Ass'n, College View, Nebr.

VERS 18. Här är visdomen. Den som har förstånd, han räkne ut vilddjurets tal; ty det är en människas tal, och dess tal är sex hundra sextiosex.

Dess namns tal. Vilddjurets tal, säger profetian, "är en människas tal, och om det skall härledas från ett namn eller en titel, så måste den naturliga slutsatsen blifva, att det är namnet eller titeln af någon särskild individ.

Ett namn, som tydligen innehåller vilddjurets tal, är den hädiska titel, som påfven har antagit och bär i bokstäfver af juveler på sin mitra eller påfliga krona. Denna titel lyder: Vicarius Filii Dei, d. ä. "Guds sons Vice Regent." Om man nu ur denna titel tager de bokstäfver, hvilka romarna brukade som taltecken och sammanräknar deras talvärde, så erhåller man just 666. Sålunda är V-5; I-l; C-100; (a och r brukades icke som taltecken) I-l; i-1 (fordom likbetydande med V)-5; (s och f voro icke taltecken) I-l; L-50; I-l; I-l; D-500; (e var icke taltecken) I-l. Lägger man dessa tal tillsammans, erhålles just 666. Man har skäl .för att tro, det denna titel fordom var intryckt på den påfliga kronan.

Följande vittnesbörd om denna punkt är från äldste D. K Scoles, Washburn, Mo.:

"Jag har mött två män, hvilka påstå, att de hafva sett denna krona, och deras .vittnesbörd äro så fullkomligt öfverensstämmande, att jag är öfvertygad om deras sanning. Den förste mannen var M. DeLatti, en sabbatshållare, som förut varit en katolsk präst och tillbringat fyra år i Rom. Han besökte mig, när jag förestod en församling i St. Paul, Minn. Jag visade honom min skrift "Guds insegel och vilddjurets märke." Han sade mig genast, att illustrationen var ej rätt. Han hade ofta sett kronan i Vatikanens museum, och han gaf mig en noggrann beskrifning af den. När jag utgaf min traktat, visste jag ej, huru orden i den latinska titeln voro ordnade, och jag ställde dem i en rad. Br. DeLatti utpekade misstaget och sade, att det första ordet i titeln stod på den öfversta kronan, det andra ordet på kronan näst under och det tredje ordet Dei på den nedersta delen af denna tredubbla krona. Han sade äfven, att de första två ordens bokstäfver bestodo af mörkfargade ädelstenar, medan ordet Dei var helt och hållet sammansatt af diamanter.

Under en serie tältmöten, som jag höll i Webb City, Mo., talade jag öfver ämnet "Guds insegel och vilddjurets märke." Jag brukade taflor för att belysa mitt ämne, och en af dessa hade en bild af kronan, såsom br. DeLatti beskrifvit den. En presbyteriansk präst, Rev. B. Hoffman, var närvarande, och när jag beskref kronan, stod han upp och sade, att han såg denna krona, när han var i Rom och studerade för präst, och han lade då märke till inskriften, och Ordet Dei bestod af ett hundra diamanter. Jag samtalade efteråt med honom i hans eget hem och blef öfvertygad, att det var samma krona, bro DeLatti hade sett men hvars existens förnekats af många. Jag bad honom då om ett skrifvet intyg, och han gaf mig följande:

"Detta intygar, att jag var född i Bavaria 1828 och blef upp fostrad i Munich såsom romersk katolik. Åren 1844 och 1845 var jag en student vid jesuit-kollegiet i Rom. Under påskhögtiden 1845 bar påfve Gregorius XVI en tredubbel krona, på hvilken var följande inskrift, infattad af ädelstenar: Vicarius Filii Dei. Man sade oss, att ordet Dei innehöll ett hundra diamanter.

De andra orden vara infattade af ädelstenar med mörkare färg. Hvarje krona hade endast ett ord. Jag bevistade denna högtid och såg kronan samt gaf noga akt på den.

År 1850 blef jag omvänd till Gud och till protestantismen. Två år därefter blef jag en evangelisk predikant, men senare förenade jag mig med presbyterianska kyrkan, hvar jag ännu kvarstår som en utarbetad predikant, sedan jag verkat som predikant under femtio års tid.

Jag har gjort denna förklaring på äldste D. E. Scoles anmodan, emedan han säger, att somliga förneka, att påfven någonsin burit denna tredubbla krona. Men jag vet, att han har burit den, ty jag har sett den på hans hufvud.

Eder i Kristi tjänst hängifne broder, Hoffman.

Webb City, Mo., den 29 okt. 1906."

Följande utdrag med hänsyn till denna punkt är taget från ett verk med titeln "The Reformation," som offentliggjordes 1832:

"'Fru A.,' sade fröken Emmons, 'för några dagar sedan läste jag om en märkvärdig händelse, som jag har mycket tänkt på och nu vill omtala. En person bevittnade nyligen en af den romerska kyrkans ceremonier. Då påfven, präktigt klädd i lysande dräkt, i processionen passerade förbi den omnämnde herren, märkte denne på hans mitra i strålande bokstäfver orden: VICARIUS FILII DEI, Guds Sons Vice Regent. Hans tankar hänvändes strax till Upp 13: 18.' 'Vill du vara god och slå upp det stället?' sade fru A. Alice öppnade det nya testamentet och läste: 'Den som har förstånd, han räkne ut vilddjurets tal; ty det är en människas tal, och dess tal är sex hundra sextiosex!' Hon tystnade, och fröken Emmons sade: 'Han tog fram sin blyertspenna och, sedan han hade sammanräknat de af bokstäfverna i inskriften angifna taltecknen på sin skriftafla, stod framför honom talet 666.' "

Här hafva vi i sanning en människas tal, nämligen af "syndens människa," och det är någonting egendomligt, måhända enligt Försynens skickelse, att han skulle utvälja en titel, som angifver vilddjurets hädiska karaktär, och sedan låta infatta den på sin mitra, liksom om han ämnade att brännmärka sig själf med talet 666. Förut citerade utdrag afser en viss påfve vid ett särskildt tillfälle. Andra påfvar skulle måhända icke bära denna krona. Men detta tillintetgör dock ej tillämpningen, ,ty alla påfvar hafva tillgripit sig titeln "Guds Sons Vice Regent," och de ofvan angifna latinska orden uttrycka denna titel, och deras numeriska värde är 666.

Sålunda slutar det trettonde kapitlet, med Guds folk i en dödlig strid med jordiska makter samt med påbud om död och bannlysning från samhället utlysta öfver dem på grund af deras tillgifvenhet för sanningen. Vid den angifna tiden skall spiritismen utföra sina mest förförande underverk, bedragande hela världen förutom de utvalda (Matt. 24: 24; 2 Tess. 2: 8-12). Då har "den frestelsestund, som skall komma i hela världen" (Upp. 3: 10), inträffat. Hvad skall utgången blifva af denna strid? Denna viktiga fråga lämnas icke obesvarad; ty' de första fem verserna af nästa kapitel, hvilka egentligen borde hafva räknats som en del af detta, komplettera kedjan af denna profetia och uppenbara den heliga segerfröjd, som kommer sanningens försvarare till del.