VERS. l-5, Och jag såg, och se, Lammet stod på Sions berg, och med det ett hundra fyratiofyra tusen, hvilka hade dess namn och dess Faders namn skrifvet på sina pannor. Och jag hörde en röst himmelen såsom en röst af mycket vatten och såsom en röst af starkt tordön; och den röst jag hörde var, såsom ,då "harpospelare spela på sina harpor. Och de sjöngo såsom en ny sang inför tronen och inför de fyra djur och de äldsta; och ingen annan kunde lära sig den sången än de ett hundra fyratiofyra tusen, som hade blifvit köpta från jorden. Dessa äro de, som icke harva blifvit besmittade med kvinnor, ty de äro jungfrur. Dessa äro de som följa Lammet, hvarhelst det går. Dessa harva blifvit köpta från människorna till en förstling åt Gud och Lammet. Och i deras mun har lögn icke blifvit funnen, ty de äro utan vank.

DET är ett behagligt grunddrag af det profetiska ordet, att Guds folk aldrig föres i pröfningar och svara belagenheter och sedan kvarlämnas där. Sedan profetian framställt dem midt i farans scener, upphör icke dess röst där ej heller lämnar den dem att under tvifvel, kanske förtviflan, gissa sig till, hvad det slutliga resultatet med hänsyn till deras öde skall blifva; utan den för dem igenom till änden och visar utgången af hvarje strid. De första fem verserna i Upp. 14 belysa detta. Det trettonde kapitlet slutar med den dödliga strid, som Guds folk, en liten och synbarligen svag och värnlös skara, måste utkämpa med de mäktigaste makter på jorden, hvilka draken är istånd att uppbjuda till sin tjänst. Ett påbud utgifves af den högsta makten i landet, att folket skall tillbedja bilden och antaga kännemärket eller förverka lifvet, om det vägrar att göra detta: Hvad kan Guds folk göra i en sådan strid och "en sådan förtviflad belagenhet ? Hvad skall blifva deras öde? Blicken framåt med aposteln till den nästföljande scenen, och hvad beskåden I? - Just samma skara stående på Sions berg med Lammet - en segerdrucken skara, hvilken nu spelar sina triumfsånger på välljudande harpor i de himmelska salarna. Sålunda försäkras vi, att när tiden för vår strid med mörkrets makter inträffar, är dess utgång till Guds folks fördel ej allenast säker utan äfven omedelbart förestående.

Man har de allra största skäl för att tro, att de 144,000, hvilka här ses stå på Sions berg, äro de heliga, som strax förut framställas vara förtryckta af vilddjuret och dess bild.

1. De äro likbetydande med dem, som förseglas i Upp. 7, och dessa åter äro de rättfärdiga, som lefva vid 'Kristi andra ankomst, såsom redan är bevisadt.

2. De äro segrarna i det sjette eller det filadelfiska tillståndet af församlingen. (Se Upp. 3: 11, 12.)

3. De äro "köpta från människorna" (vers 4), ett uttryck, som kan användas blott på dem, hvilka förflyttas till himmelen från de lefvandes antal. Paulus önskade hinna fram till uppståndelsen från de döda (Fil. 3: 11). Detta var förhoppningen hos dem, som sofva i Jesus - uppståndelsen från de döda. Att köpas från människorna, från de lefvande, måste därför betyda någonting annat; det kan betyda blott en sak, nämligen en förflyttning till himmelen. De 144,000 äro därför de heliga, som skola lefvande förvandlas och förflyttas till himmelen vid Kristi andra ankomst. (Se anmärkningen öfver vers 13.)

På hvilket- Sions berg ser Johannes denna skara? - Sions berg därofvan;' ty harpospelarnas röster, hvilka tvifvelsutan komma från just denna skara, nedtränga från himmelen; samma Sion, från hvilket Herrens röst skall höras, då han talar till sitt folk i nära förbindelse med Människosonens återkomst (Joel 3: 16; Ebr. 12: 26-28; Upp. 16: 17). Ett uppriktigt betraktande af det sakförhållandet, att det finnes ett Sions berg i himmelen och ett Jerusalem därofvan, skulle blifva ett kraftigt motgift för den fördärfliga läran om en "kommande tidsålder" under jordens närvarande tillstånd.

Blott några detaljer till rörande de 144,000 såsom tillägg till dem, hvilka blifvit gifna i kap. 7, skola uppmärksammas i dessa korta anmärkningar.

1. De hafva Lammets Faders namn skrifvet på sina pannor. I sjunde kapitlet framställas de med Guds insegel på sina pannor. Här gifves oss en viktig nyckel till en rätt uppfattning af hvad Guds insegel är; ty vi märka genast, att Fadern betraktar sitt namn såsom sitt insegel. Det budet i lagen, hvilket innehåller Guds namn, är därför lagens insegel. Sabbats budet är det enda, som har detta; det är, det innehåller den beskrifvande titeln genom hvilken den sanne Guden åtskiljes från alla falska gudar:

Hvarhelst detta lades, där sades Guds namn vara (5 Mos. 12: 5, 14, 18, 21; 14: 23; 16: 2, 6); och hvem helst, som håller hans bud, har följaktligen den lefvande Gudens insegel.

2. De sjunga en ny sång, som ingen annan skara är i stånd att lära. I kap. 15: 3 kallas den för Moses och Lammets sång. Moses sång var, som kan ses af 2 Mos. 15, hans erfarenhets och befrielse sång. En sådan är därför sången af de 144,000. Inga andra kunna instämma i den, emedan ingen annan skara skall genomgå en liknande erfarenhet.

3. De voro icke besmittade med kvinnor. En kvinna är i Skriften symbolen af en församling; en dygdig kvinna föreställar en rättrogen församling, en okysk kvinna en affällig församling. Det är alltså ett kännetecken på denna skara, att den icke ä:, vid tiden för sin befrielse, besmittad med eller har någon förbindelse med landets fallna kyrkor. Men vi böra därför icke uppfatta det så, som om de aldrig hade haft någon förbindelse med dessa kyrkosamfund; ty det är blott vid en viss tid de blifva besmittade af dem. I kap. 18: 4 finna vi ett upprop till Guds folk medan det ännu är i Babylon, att gå ut från henne, på det att de icke må blifva delaktiga i hennes synder. Enär de troende efterkomma detta upprop och upphöra med sin förbindelse med henne, undgå de att besmittas af hennes synder. Detta gäller om de 144,000; änskönt några af dem en gång må hafva varit medlemmar af de fördärfvade kyrkosamfunden, så afskära de likväl all förbindelse med dessa, när det blir till synd för dem att bibehålla den något längre.

4. De följa Lammet, hvarthelst det går. Vi tro, att detta hänsyftar på dem, sedan de ha ingått i sitt återlösta tillstånd. De äro sin förklarade Herres särskilda följeslagare i hans rike. I kap. 7: 17, där samma skara under samma tid omtalas, säges det om den: "Ty Lammet, som är midt för tronen, skall vårda dem och leda dem till lefvande vattenkällor."

5. De äro en "förstling" åt Gud och Lammet. Detta uttryck tyckes vara användt om olika personer för att beteckna särskilda tillstånd. Kristus är förstlingen såsom motbilden till viftkänfven. De som först antogo evangelium kallas af Jakob (kap. 1: 18) för en förstling. Enligt vår uppfattning blifva sålunda de 144,000, som mogna för det himmelska förrådshuset under de sista dagarnas bekymmersamma scener och förflyttas till himmelen utan att se döden och därgifvas en framstående ställning, i denna betydelse kallade en förstling åt Gud och Lammet. Den profetiska kedjan, som börjar i och med det tolfte kapitlet, afslutas sålunda med denna beskrifning öfver den seger, som vinnes af de 144,000.

VERS, 6-12. Och jag såg en annan ängel flyga midt på himmelen, som hade ett evigt evangelium, hvilket han skulle förkunna för dem, som bo på jorden, och för alla folkslag och stammar och tungomål och folk, och som sade med hög röst: Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit, och tillbedjen den, som har skapat himmelen och jorden och hafvet och vattnens källor. Och en annan ängel, den andre i ordningen, följde efter och sade: Fallet, fallet är det stora Babylon, som har berusat alla folk med sin skörlefnads vredes vin. Och efter dem följde en annan ängel, den tredje, som sade med hög röst: Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, skall ock han få dricka af Guds vredes vin, hvilket, obemängdt, är iskänkt i hans vredes kalk, och han skall varda plågad med eld och svafvel i heliga änglars och Lammets åsyn. Och röken af deras plåga uppstiger i evigheters evighet, och de hafva ingen ro hvarken dag eller natt, de som tillbedja vilddjuret och dess bild, och hvar och en, som tager dess namns märke, Här är de heligas tålamod, hvilka hålla Guds bud och Jesu tro.

Det första budskapet. En annan scen och en annan serie af profetiska händelser omtalas i dessa verser. Vi veta, att detta är förhållandet, emedan de föregående verserna i detta kapitel skildra de återlösta i odödlighetstillståndet - en scen, som utgör en del af den profetiska kedja, hvilken börjar med första versen i tolfte kapitlet och slutar med dessa verser; ty ingen profetia sträcker sig längre än till odödlighetstillståndet; och närhelst vi i en profetisk kedja föras till världens ände, kunna vi veta, att den serien upphör där och att det, som efteråt framställes i profetian, tillhör en ny serie af händelser. I synnerhet består Uppenbarelsen, såsom redan blifvit anmärkt, af sådana hvarandra oafhängiga profetiska kedjor, ett sakforhållande, för hvilket vi redan förut påträffat ett antal exempel.

De budskap, som beskrifvas i dessa verser, äro kända såsom "de tre änglarnes budskap i Uppenbarelsens fjortonde kapitel.” Profetian själf berättigar oss att beteckna dem med ordningstalen: det. första, det andra och det tredje; ty i den angifna beskrifningen betecknas de uttryckligen med dessa ordningstal.

Dessa änglar äro tydligen förebildliga, eftersom det åt dem anvisade uppdraget består i att predika ett evigt evangelium för folket. Ty verkliga änglar hafva icke fått i uppdrag att predika evangelium; detta har blifvit anförtrodt människor, som äro ansvariga för de åt dem gifna sanningarna. Därför föreställer hvardera af dessa tre änglar en klass af religiösa lärare, som hafva fått i uppdrag att förkunna för sina medmänniskor de särskilda och tidsenliga sanningar, hvilka utgöra innehållet af dessa budskap.

Men vi måste alltid besinna, anänglarne i verkligheten hysa stort intresse för nådens verk bland människorna, eftersom de blifvit utsända att tjäna dem, som skola ärfva frälsningen; och enär det härskar en bestämd ordning i. det himmelska riket, så kan det icke anses för svärmiskt att antaga, det en verklig ängel har uppsikt öfver hvarje budskap. (Ebr. 1: 14; Upp. 1: 1; 22: 16.)

I dessa symboler kunna vi lära, hvilken tydlig skillnad Bibeln gör mellan jordiska och himmelska ting. När helst jordiska riken skola föreställas - äfven de allra bästa - så är ett

grymt och rofgirigt vilddjur den mest lämpliga symbolen därtill; men när Guds verk skall framställas, brukas en skön och mäktig ängel att symbolisera detsamma.

Vikten af det verk, som är framställdt i de sist återgifna verserna, skall inses af enhvar, som med uppmärksamhet betraktar det. När tiden för dessa budskap är inne och de förkunnas, måste de, i själfva sakens natur, utgöra hufvudämnet af de ting, som äro af intresse för det släktet. Vi mena härmed icke, att den stora mängden af det då lefvande människosläktet skall ägna dem sådan uppmärksamhet; ty i hvarje tidsålder af världen har den för den tiden bestämda sanningen i allmänhet blifvit försummad; men de skola utgöra det ämne, för hvilket folket ville visa den största uppmärksamhet, om det kunde inse, hvad som angår dess frälsning. När Gud utsänder sina tjänare att förkunna för världen, att stunden för hans dom har kommit, att Babylon har fallit och att hvem helst, som tillbeder vilddjuret och dess bild, måste dricka af hans vredes vin, hvilket obemängdt, är iskänkt i hans vredes kalk - en hotelse, som är förskräckligare än någon annan i hela Bibeln - kan ingen människa med fara för sin egen själ behandla dessa varningar såsom oväsentliga samt förbigå dem med ringaktning och försumlighet. Häraf följer nödvändigheten för enhvar, i synnerhet under innevarande tidsålder, då så många tecken antyda, att världen står invid gränsen till en slutlig vändpunkt, att med all ifver söka erhålla en rätt insikt i Herrens verk, ifall man icke vill förlora den närvaranqe sanningens välsignelser.

Denna ängel i Upp. 14: 6 benämnes "en annan ängel," emedan Johannes förut hade sett en ängel flyga genom himmelen på ett liknande sätt, såsom blifvit beskrifvet i kap. 8: 13, för kunnande, att de sista tre af de sju basunernas serie vora vebasuner. Detta skedde mot slutet af sjette århundradet. (Läsaren bedes att läsa anmärkningarna härom under kap. 8: 12.)

Den första punkt, som måste afgöras, är fastställandet af detta budskaps kronologi. När kunna vi med bestämdhet förvänta uttalandet: "Stunden för hans dom har kommit"? Blotta tanken på, att det möjligen kan ske i våra egna dagar, skulle påverka oss att anställa en noggrann undersökning af denna fråga; men elen stora sannolikheten, nej, ännu mer än detta, det säkra beviset för att detta förhåller sig sålunda, som skall blifva gifvet under utvecklingen af denna bevisgrund, skulle förmå våra hjärtan att slå häftigare med en känsla af denna stunds förskräckliga betydelse.

Endast tre antaganden äro möjliga med hänsyn till denna profetias kronologi; och hvart och ett af dessa finner, såsom man lätt kan förmoda, förespråkare bland olika bibeltolkare. Dessa antaganden ära: 1) Att detta budskap gafs i apostlarnes dagar; 2) att det hör till framtiden; 3) att det tillhör det närvarande släktet.

Först skola vi undersöka antagandet med hänsyn det förflutna. Budskapets beskaffenhet motsäger helt och hållet den föreställningen, att det kunde hafva blifvit gifvet i apostlarnes dagar. De förkunnade icke, att stunden för Guds dom hade kommit. Hade de gjort detta, skulle det icke hafva varit sant, och de hade påtryckt sitt budskap bedrägeriets stämpel. De hade åtskilligt att säga med hänsyn till domen; men de hänvisade alltid tiIl den såsom en framtida händelse. Matteus anför i kap. 10: 15 och 11: 21-24 ett yttrande af Kristus, hvilket förlägger domen af Sodom och Gomorra, Tyrus, Sidon, Korasin och Kapernaum till en obestämd framtid. Paulus förklarade för de vidskepliga atenarna, att Gud hade fastställt en dag, på hvilken han skulle döma världen (Apg. 17: 31). Han talade inför Felix "om rättfärdighet och kyskhet och den tillkommande domen" (Apg. 24: 25). Han skref till romarna och riktade deras sinnen framåt till den dag, när Gud skulle döma människornas hemligheter genom Jesus Kristus (Rom. 2: 16). Han vände korintiernas tankar till en framtid, då vi alla måste uppenbaras inför Kristi domstol (2 Kor. 5: 10). Jakob skref till de förskingrade bröderna, att de i en kommande tid skulle dömas genom frihetens lag (Jak. 2: 12). Och både Petrus och Judas betyga, att de fallna änglarne förvaras till den stora dagens dom, som vid den tiden ännu låg i framtiden (2 Pet. 2: 4; Jud. vers 6), och till hvilken de ogudaktiga i denna värld också förvaras (2 Pet. 2: 9). Dock huru helt annat är icke det ropet, hvilket genljuder öfver hela världen, att "stunden för Guds dom har kommit I" ett rop, som måste blifva hördt öfverallt, så snart budskapet blir förkunnadt.

Sedan apostlarnes dagar har icke inträffat någon händelse, hvilken man, så vidt vi kunna veta, kan uttydas såsom en uppfyllelse af budskapet. Först då vi komma till det sextonde århundradets reformation, synas några vara benägna för ett afgjordt uppehåll, i det de påstå, att Luther och hans medarbetare förkunnade det första budskapet och att de två följande hafva blifvit gifna sedan hans tid. Som detta är en fråga, hvilken snarare måste bevisas genom historiska fakta än genom förnuftsslut, så begära vi bevis för att reformatorerna hafva gjort ett sådant förkunnande. Deras läror hafva ganska fullständigt blifvit upptecknade, och deras skrifter finnas att få ännu i dag. När och hvar hafva de då uppväckt världen med det ropet, att stunden för Guds dom har kommit? Vi finna icke i dem någon förteckning, från hvilken vi kunna antaga, att innehållet af deras predikan var något sådant. Tvärt om berättas det om Luther, att han förlade domen till omkring tre hundra år efter sin tid. Sådana förteckningar borde vara afgörande, så långt de angå reformatorerna.

Eftersom föregående betraktelser äro tillräckliga att helt och hållet utesluta tillämpningen af budskapet i förfluten .tid, så vända vi oss nu till det antagande, hvilket förlägger det i framtiden. Här åsyftas en tidsperiod, som följer på Kristi andra ankomst; och skälet, som gifves härför, är den händelsen, att Johannes såg en ängel flyga midt på himmelen, strax efter han hade sett Lammet stå på Sions berg med de 144,000, hvilken händelse tillhör framtiden. Om Uppenbarelseboken vore en enda samman hängande profetia, skulle detta resonerande äga kraft; men eftersom den består af en serie oafhängiga profetiska kedjor och alldenstund det redan visats, att en sådan kedja slutar med vers 5 i detta kapitel och en ny börjar med vers 6, så kan den föregående antagandet icke vara giltigt. Efterföljande anmärkningar skola vara tillräckliga att visa, det budskapet icke kan hora till framtiden:

1. Det apostoliska uppdraget nådde blott till skördetiden,” som är världens ände. Om därför denna ängel med ett evigt evangelium inträffar efter den händelsen, så predikar han ett annat evangelium och gör sig skyldig till Pauli forbannelse i Gal. 1: 8.

2. Det andra budskapet kan naturligtvis icke gifvas före det första; men det andra budskapet förkunnar Babylons fall, och en röst höres därefter från himmelen, sägande: "Gån ut ifrån henne, I, mitt folk" Huru orimligt är det därför icke att förlägga detta till efter Kristi andra ankomst, eftersom allt Guds folk, både lefvande och döda, vid den tiden bortforas till Herrens möte i luften att sedan för alltid vara hos honom! De kunna icke blifva utkallade ur Babylon efter den tiden. Kristus 'för dem icke till den platsen utan till Faderes hus, där det finns många boningar (Joh. 14: 2, 3).

3. En blick på den tredje ängelns budskap, hvilket förkunnas i en tillkommande tid, om det första tillhör framtiden, skall vidare visa orimligheten af detta antagande. Detta budskap varnar för tillbedjandet af vilddjuret, hvilket tvifvelsutan afser det påfliga vilddjuret. Men det påfliga vilddjuret förgöres genom att kastas i den brinnande elden, när Kristus kommer (Dan. 7: 11; 2 Tess. 2: 8). Det störtas i eldsjön vid den tiden för att aldrig mer oroa den Högstes heliga (Upp. 19: 20). Hvarför inveckla sig folk i den orimligheten att förlägga ett budskap, som varnar för vilddjurets tillbedjan, till en tid, när vilddjuret har upphört att existera och alltså all tillbedjan af detsamma är omöjlig?

I Upp. 14: 13 uttalas en välsignelse öfver de döda, "som i Herren dö härefter"; d. ä. från den tid, det tredje budskapet börjar att förkunnas. Detta är ett fullständigt åskådliggörande af det faktum, att budskapet måste förkunnas, innan den första uppståndelsen äger rum; ty efter den händelsen blifva alla som äro delaktiga däri (och detta innefattar alla lefvande och döda som icke dömas till den andra döden), lika Guds änglar och kunna icke mer dö. Vi måste därför förkasta denna åsikt om en tillkommande tid såsom oskriftenlig, orimlig och omöjlig.

Nu återstår blott att undersöka den tredje åsikten, enligt hvilken budskapet angår det närvarande släktet. Bevisgrunden med hänsyn till de två föregående meningarna har gjort mycket för att. stadfästa den närvarande framställningen; ty om budskapet Icke har blifvit förkunnadt i en föregående tid och icke kan blifva förkunnadt i framtiden efter Kristi återkomst hvar kunna vi då förlägga det förutom i det närvarande släktets tid om vi, såsom vi antaga, lefva i de sista dagarna? I sanning själfva budskapets natur inskränker det till det sista släktet på jorden. Det förkunnar, att stunden för Guds dom har kommit; men som domen tillhör frälsnings verkets af slutande för världen, så kan förkunnandet af dess annalkande först ske när vi nalkas änden.

Man kan se ännu tydligare, att budskapet tillhör den närvarande tiden, när det bevisas, att denna ängel är likbetydande med angeln I Upp. 10, hvilken förkunnar sitt budskap till detta släkte. Att den första ängeln i Upp. 14 och ängeln i Upp. 10 äro likbetydande, kan vidare ses af bevisgrunden i anmärkningarna öfver det senare kapitlet.

Men det starkaste och mest afgörande vittnesbördet för att budskapet tillhör den närvarande tiden, består i, att man kan finna en orörelse i denna mansålder, som har försiggått eller försiggår på grund af detsamma. Med hänsyn till denna punkt länvisa vi till en rörelse, med hvilken knappast någon nu för tiden torde vara obekant. Det är den stora adventrörelsen under det sista århundradet. Redan så tidigt som 1831 kom Wm. Miller från Low Hampton, N. Y., genom ett allvarligt och följdriktigt forskande i profetiorna, till den slutsatsen, att evangelii förbundstid nalkades sitt slut. Han bestämde tiden härför omkring år 1843, enär han trodde, att det skulle hända vid slutet af de profetiska tidsperioderna. Sedermera framsköts tiden till hösten 1844. (Se schemat och beviset härför under Dan. 9: 24-27). Vi benämna hans undersökningar ett följdriktigt forskande i profetiorna, emedan han för tolkningen antog den regel, som utgör grundvalen för hvarje religiös reformation och för hvarje utveckling i profetisk kunskap, nämligen att uppfatta Skriftens språk bokstafligt, såsom vi skulle uppfatta orden i någon annan bok, så framt icke sammanhanget eller språkets lagar fordra, att det bör förstås figurligen, samt att låta det ena bibelstället förklara det andra. Det är sant, att han gjorde ett misstag med hänsyn till en väsentlig punkt, som vi sedermera skola förklara; men i själfva principen och i många af detaljerna hade han rätt. Han var på den rätta vägen och öfverflyglade därför hvarje teologiskt system på sin tid. Så snart han började att kungöra sina åsikter, möttes dessa öfverallt med bifall, och flera stora andliga väckelser följde på hans verksamhet i olika delar af landet. Snart samlades omkring honom en stor mängd af medarbetare, bland hvilka kunna nämnas sådana män som F. G. Brown, Chas. Fitch, Josiah Litch, J. V. Himes och andra, hvilka då voro kända för sin fromhet och ägde inflytande i den religiösa världen. Tiden mellan åren 1840-44 var kännetecknad genom en ovanlig verksamhet och stor framgång i detta verk. Då utsandes till världen en uppfordran, som bar alla tecken på att vara en uppfyllese af budskapet i Upp. 14: 6, 7. Predikandet af det var så eftertryckligt, att man med rätta kan benämna det ett evigt (genom en tidsålder varande) evangelium; det angick slutet af denna tidsålder och inträdandet af den eviga tidsåldern (αἰών) af rättfärdighetens Konung. Det var evangelium om riket, om hvilket Kristus sade, att det skulle predikas i hela världen till ett vittnesbörd för alla folk, och då skulle änden komma (Matt 24: 14). Uppfyllelsen af endera af dessa bibelställen innefattar predikandet af ändens närhet. Evangelium kunde icke predikas för alla nationer såsom ett tecken på änden, om man icke uppfattade det som sådant, och ändens närhet var åtminstone ett af dess hufvudtema. Tidskriften' The Advent Herald för den 14 december 1850 uttalar ganska tydligt sanningen med hänsyn till denna punkt i följande språk:

"Såsom ett tecken på ändens annalkande skulle däremot en annan ängel ses flyga midt på himmelen med ett evigt evangelium att förkunna för dem, som bo på jorden, för alla folkslag och stammar och tungomål och folk (Upp. 14: 6). Innehållet af denna ängels budskap skulle utgöras af samma evangelium, som förut hade blifvit förkunnadt; men i förbindelse härmed förkunnades som ett tillägg rikets närhet - 'Som sade med hög röst: Frukten Gud och gifven honom ära, ty stunden för hans dom har kommit, och tillbedjen den, som har skapat himmelen och jorden och hafvet och vattnens källor' (vers 7). Alltså kunde icke blott predikandet af evangelium utan att på samma gång förkunna rikets närhet uppfylla detta budskap."

De personer, som deltogo i denna rörelse, trodde, att den var en uppfyllelse af profetian, och påstodo, att de förkunnade budskapet i Upp. 14: 6, 7.

Med denna rörelse började äfven uppfyllelsen af liknelsen om de tio jungfrurna, i Matt 25, hvilken vår Herre gaf för att belysa och betona läran om hans andra ankomst och världens ände, angående hvilka han just hade talat i Matt, 24: de kap. De personer, som togo del i denna rörelse, gingo ut för att möta brudgummen; d, ä., de blefvo nu uppväckta ur sin andliga slummer att förvänta Kristi snara återkomst från himmelen. Brudgummen dröjde. Den först utsatta tidpunkten, slutet af år 1843, hvilken enligt den judiska tidräkningen upphörde på våren 1844, gick förbi utan att Herren kom. Medan han nu dröjde, blefvo de alla sömniga och sofvo. Förvånade öfver den oväntade ovissheten, i hvilken de försattes, började de troendes intresse att aftaga och deras verksamhet att förslappas. Vid midnattstid vardt ett anskri: "Se, brudgummen, gån ut att möta honom i" Halfvägs mellan våren 1844, vid hvilken tid man först antog, att de 2,300 dagarna skulle sluta, och den punkt på hösten 1844, till hvilken man sedan insåg, att de verkligen räckte, höjdes plötsligen dt sådant rop som detta. Just detta uttryckssätt antogs ofrivilligt: "Se, brudgummen." Den egentliga orsaken till detta vii ekande rop var upptäckten, att den stora profetiska perioden, dl' 2,300 dagarna (åren) i Dan. 8: 14, icke upphörde på våren i 1844 utan sträckte sig ända till hösten af det året, och att följaktligen den tid. vid hvilken de ansågo sig berättigade att förvänta Herrens uppenbarelse, icke hade förflutit utan verkligen skulle snart inträffa. Vi samma tid blef det delvis klart, i hvilket förhållande förebilden och motbilden med hänsyn till helgedomens rening stodo till hvarandra. Profetian tillkännagaf, att vid slutet af de 2,300 dagarna skulle rätt åter ske åt helgedomen (eller den skulle renas); och eftersom i förebilden helgedomen renades på tionde dagen i sjunde månaden af det judiska året, så fastställde man nu i öfverensstämmelse härmed detta dato på hösten 1844 för upphörandet af de 2,300 åren. Det inföll den 22 oktober. Mellan midsommaren 1844, då man först erhöll ljus öfver detta ämne, och denna dag i omnämnda månad, har måhända ingen rörelse visat större verksamhet med hänsyn till Kristi snara återkomst än denna, och för intet annat ändamål har mera blifvit utfördt på en så kort tid. En religiös våg for öfver landet, och såsom denna nation då väcktes, har intet folk blifvit uppväckt sedan reformationen i det sextonde århundradet. Denna rörelse inskränkte sig hufvudsakligen till Förenta Staterna och Kanada.

Men den allmänna rörelsen med hänsyn till Kristi andra ankomst och kungörelsen, att stunden för Guds dom har kommit, inskränktes icke till detta halfklot. Den utbredde sig öfver hela jorden. Härutinnan uppfyllde den ängelns predikande "för alla folkslag och stammar och tungomål och folk" I "Advent Tracts," band II, sidan 135, förekommer en citering från Mourant Brock, en engelsk skriftställare, hvari läses följande:

"Icke blott i Storbritannien förväntar man Förlossarens snara återkomst och höjer därför ett varningsrop, utan äfven i Amerika, Indien och på det europeiska fastlandet hyses samma öfvertygelse. I Amerika förkunna omkring tre hundra ordets tjänare på detta sätt detta evangelium om riket'; medan i detta land utbreda omkring sju hundra af den engelska statskyrkans predikanter samma budskap."

D:r Joseph Wolff reste i Arabla Felix genom de trakter, som äro befolkade af Hobabs, Moses svärfaders, afkomlingar. I sin "Mission to Bokhara" berättar han följande om en bok, som han såg i Yemen :

"Araberna på denna ort hafva en bok, benämnd "Seera," hvilken handlar om Kristi andra ankomst och hans regerande i härlighet. Jag tillbragte sex dagar hos rekabiterna i Yemen. De dricka icke något vin, plantera icke någon vingård, så icke någon säd, bo i tält och iakttaga Jonadabs, Rekabs sons, ord. Ibland dem finnas äfven några israeliter ur Dans stam, hvilka bo i närheten af Terim (Ahkat) i landskapet Hatramawt och som med rekabiterna förvänta Messias' snara återkomst i himmelens skyar."

I verket "The Voice of the Church," af D. T. Taylor, sid. 342-344 läses följ ande rörande det stora utbredandet af läran om Jesu andra ankomst:

"I Würtemberg finnes ett kristligt samhälle, bestående af flera hundra personer, som förvänta Kristi snara återkomst; ett annat med samma tro finnes på det Kaspiska hafvets stränder. Äfven bland molokanerna, ett stort samfund, som skilt sig från den rysk-grekiska kyrkan och hvars vistelseort är på Östersjöns stränder - ett ganska fromt folk, om hvilket det säges, att enär Bibeln allena är dess trosbekännelse, är den det enda rättesnöret för dess lära - har förväntandet på Kristi snara och synliga regering på jorden fått fotfäste. Läran om Kristi återkomst och regerande predikas på flera platser i Ryssland, och många bland befolkningens lägre klasser harva antagit densamma. Den har blifvit vidsträckt utbredd i Tyskland, i synnerhet bland de mähriska bröderna (herrnhutarna) i södra delen. I Norge harva profetiska kartor och böcker om Kristi andra ankomst blifvit vidt och bredt kringspridda, och många personer hafva antagit läran. Ibland tartarerna i Tartariet är utbredd den tron att Kristi återkomst skall inträffa vid denna tid. Skrifter, som behandla denna lära, harva blifvit sända från England och Amerika till Holland, Tyskland, Indien, Irland, Konstantinopel, Rom och till nästan hvarje missionsstation på jorden. Den har vunnit ganska många anhängare bland wesleyanerna på de turkiska öarna.

Hr. Fox, en skotsk missionär bland Telugu-folket, trodde på Kristi snara återkomst. Den skotske missionären James McGregor Bertram, utsänd af baptistsamfundet till St. Helena, har låtit sitt väckelserop vidt ljuda på den ön och vunnit många anhängare till läran om Kristi uppenbarelse före det tusenåriga riket; han har äfven förkunnat den vid flera missionsposter i södra Afrika. David N. Lord meddelar oss, att bland de missionärer, som hafva utgått från Storbritannien att förkunna evangelium till hedningarna och som nu verka i Asien och Afrika finnas många kiliaster (anhängare af läran om det tusenåriga riket) . Och enligt efterlämnade dagböcker predikade Joseph Wolff, teol. d: r, under åren 1821-1845 Herrens snara återkomst i Palestina, i Egypten, på Röda hafvets stränder, i Mesopotamien, på Krim, i Persien, Georgien, i hela osmanska riket, i Grekland, Arabien, Turkestan, Bokhara, Afghanistan, Kaschmir, Hindostan, Tibet, Holland, Skottland och Irland, i Konstantionpel, Jerusalem, St. Helena, äfven ombord på fartyg på Medelhafvet samt i staden New York bland alla trossamfund. Enligt hans egen utsago har han predikat bland judar, turkar, mohammedaner, perser, hinduer, kaldeer, yezidiser, sabeer, inför pascher, scheiker, shaher, konungarne i Organtsh och Bokhara, drottningen i Grekland, m. fl. Angående hans utomordentliga verksamhet säger The Investigator: 'Troligen har ingen annan enskild person gifvit större offentlighet åt läran om vår Herres Jesu Kristi andra ankomst än denne välbekante missionär. Hvar helst han går, förkunnar han Messias' förestående uppenbarelse i härlighet.' "

Äldste J. N. Andrews, i sitt verk "The Three Messages of Revelation 14: 6-12," sid. 32-35, yttrar följande rörande det budskap, som vi nu betrakta:

"Ingen kan förneka, att denna världsomfattande varning för den oss förestående domen har blifvit gifven. Beskaffenheten af de bevis, som blifvit gifna till stöd, taga nu vår uppmärksamhet i anspråk, emedan de utgöra oomstörtliga vittnesbörd för, att detta budskap kom från himmelen.

De yttre dragen af världens historia, såsom de äro framställda i profetian, bevisadeshafva nått sin fullbordan i vårt släktes tid.' Det bevisades, att den stora profetiska kedjan i Dan. 2, och äfven de kedjor, som förekomma i kap. 7, 8 och 12 blifvit uppfyllda. Så var ock händelsen med den profetiska beskrifning, som vår Herre gifver öfver evangelii tidsålder (Matt. 24; Mark. 13; Luk. 21). Det visades, att de profetiska tidsperioderna i Dan. 7,8, 9, 12 och i Upp. 11, 12, 13 voro i samklang med och bildade grundlaget till detta mäktiga budskap. Tecknen i himmelen och på jorden, i hafvet, i församlingen och bland folken vittnade enstämmigt om varningen, som Gud lät förkunna för människosläktet. (Se Joel 2: 30, 31;. Matt. 24: 29-31; Mark. 13: 24-26; Luk. 21: 25-36; 2 Tim. 3; 2 Pet. 3; Upp. 6: 12, 13.) Och förutom den stora mängd bevis, på hvilka denna varning var grundad, vittnade himmelen själf om budskapets sannfärdighet genom den Helige Andes kraft, som åtföljde detsamma.

Den af Johannes döparen gifna varningen, som hade till bestämmelse att bereda vägen för vår Herres första ankomst, var af kort varaktighet och inskränkt till sin utsträckning. För hvarje vittnesbörd från profetiorna, på hvilka Johannes' verksamhet stödde sig, hafva vi nu flera, som understödja kungörelsen om Kristi snara återkomst. Johannes ägde inga tryckpressar att bistå honom vid utbredandet af sitt budskap, ej heller kunde han betjäna sig af Nahums vagnar (se Nah. 2, där en profetia förekommer om nutidens järnvägståg); han var en anspråkslös person, iklädd en dräkt af kamelhår och utförde icke några underverk. Om fariseerna och de skriftlärde förkastade Guds råd till sitt eget fördärf, då de icke läto Johannes döpa sig, huru stor måste då icke skulden blifva hos dem, som förkasta den varning, Gud låter kungöra till att bereda vägen för sin Sons andra ankomst.

Men några förkasta alla vittnesbörd om denna sak, därför att de, som förväntade Jesu uppenbarelse 1843 och 1844, blefvo så svårligen missräknade. Vi medgifva, att de blefvo missräknade, men kunna icke erkänna, att detta utgör ett rättvist skäl till att förneka, att Guds hand var i det verket. Den judiska församlingen Kände sig äfven missräknad, då Jesus vid slutet af Johannes döparens verksamhet framträdde såsom den utlofvade Messias. De förhoppningsfulla lärjungarne blefvo svårligen missräknade, när de sågo, huru han, som enligt deras förhoppning skulle befria Israel, blef korsfäst genom gudlösa människors händer. Och sedan han var uppstånden och de nu förväntade af honom, att han skulle återställa riket till Israel, kunde de icke blifva annat än missräknade, då de fingo höra, att han skulle gå bort till sin Fader och lämna dem kvar ännu en lång tid att genomgå vedermöda och pröfningar. Sådana missräkningar bevisa icke, att Gud icke själf öfvervakar ledningen af sitt folk; de borde uppegga det till att rätta sina fel, men icke att uppgifva sin förtröstan på Gud. Blott därför, att Israels barn kände sig svikna i sina förhoppningar under vandringen genom öknen, förnekade de så ofta elen gudomliga ledningen. De äro framställda för oss som ett varnande exempel, på det att icke vi må falla genom en liknande otro.

Det, måste vara klart för hvarje bibelforskare, att detta budskap om Guds förestående dom icke är det sista nådebudskapet ; ty Upp. 14 innehåller två andra efterföljande budskap, som måste utgå, innan pröfningstiden afslutas, Detta sakförhållande är i sig själft tillräckligt att bevisa, det Herrens återkomst icke skall inträffa, förrän det andra och det tredje budskapet hafva följt på det första. Detta framgår vidare af den omständigheten, att ehuru ängeln i det tionde kapitlet bedyrar, att ingen tid skulle vara mer, omtalas likväl ett annat verk, nämligen: "Du måste åter profetera öfver många folk och släkter och tungomål och konungar." Därför tro vi, att den första ängeln tillkännagifver stunden för Guds dom; d. ä., han angifver slutet på de profetiska perioderna, och detta är den tid, om hvilken han har svurit, att den icke skall vara mer.

Domen måste nödvändigtvis begynna före Kristi andra ankomst; ty när han kommer, verkställer han densamma (Jud, vers. 14, 15; Upp. 22: 12; 2 Tim. 4: 1); och vid den sista basunens ljud förlänar han odödlighet till hvarje rättfärdig person och förbigår alla ogudaktiga. Den undersökande domen föregår därför dess verkställande af Frälsaren. Det utgör Faderns befattning att presidera vid detta undersökande verk, såsom man kan se af Dan. 7: de kap. Sonen af slutar sin öfversteprästerliga tjänst inför denna domstol och krönes där till konung; sedan kommer han till jorden för att verkställa sin Faders utslag, Det är denna rannsakningsdom, som den första ängeln förkunnar.

'Den långa perioden af 2,300 dagar, som var det viktigaste tidsförloppet att utmärka detta budskaps bestämda tid, sträcker sig till helgedomens rening. Att helgedomens rening icke består i en rening af någon del af jorden utan är vår store Öfversteprästs sista verk i det himmelska tabernaklet därofvan, innan han nedkommer på denna jord, har redan blifvit visadt, [Se under Dan. 8: 14,] Enligt vår uppfattning blir det sista nådebudskapet förkunnadt, medan reningsverket försiggår i helgedomen. Häraf ser ,man, att såväl de profetiska perioderna, som äfven budskapet, hvilket är grundadt på dem, icke nå fram till Herrens återkomst."

Det är redan bevisadt i anmärkningarna öfver de sjuttio veckorna och de 2,300 dagarna i Dan. 9, att adventisterna 1844 icke misstogo sig med hänsyn till tiden utan med hänsyn till beskaffenheten af den händelse, som skulle hända vid slutet af de dagarna, såsom vi hafva visat i förklaringen öfver helgedomen 1 Dan. 8: de kap. Eftersom de antogo, att jorden var helgedomen och att dess rening skulle utföras genom eld vid Herrens uppenbarelse från himmelen, så förväntade de helt naturligt Herrens återkomst vid slutet af de dagarna, Till följd af deras missuppfattning, vederfors dem en bitter missräkning, änskönt allt, som profetian hade förutsagt, och alla deras berättigade förhoppningar uppfylldes med största punktlighet vid den tiden. Den gången tog visserligen helgedomens rening sin början; men Kristus kom likval icke då till jorden, emedan jorden icke är helgedomen; och dess rening innefattar icke jordens förstöring ty den. förra utföres medelst slaktoffers blod och icke genom eld. Häruti bestod den lilla bokens bitterhet för församlingen (Upp, 10:10). Här kom en, som liknade en människoson, icke ned på jorden utan till den Gamle af dagar (Dan. 7: 13, 14). Här kom brudgummen till bröllopet, såsom vi hafva sett i liknelsen om de tio Jungfrurna (Matt. 25). Midnattsanskriet i elen liknelsen under sommaren 1844 har redan blifvit omtaladt, De fåvitska Jungfrurna sade då till de visa: "Gifven oss af eder olja; ty vara lampor slockna," De visa svarade: "Nej.,.. Gån hellre till. dem, som sälja, och köpen åt eder själfva." Men medan de gingo bort, för att köpa, kom brudgummen, Detta be tecknar icke Kristi återkomst till denna jord, ty det är en ankomst, som förgår bröllopet. Men bröllopet, som betecknar mottagandet af riket, måste föregå hans återkomst till denna jord, hvarigenom han tager små trogna till sig hvilka skola blifva gästerna vid bröllopsmåltiden (Luk. 19: 12; Upp., 19: 7-9). Den ankomst, som omtalas i liknelsen, måste därför vara ankomsten till den Gamle af dagar, om hvilken Daniel talar i kap. 7: 13, 14.

De, som voro redo, gingo in med honom till bröllopet, och dörren tillstängdes. Sedan brudgummen kommit till bröllopet, sker en undersökning af gästerna för att finna ut, hvilka äro redo att deltaga i festen, enligt Matt 22, 1-13. Den sista handlingen före bröllopet består alltså däri att konungen kommer för att besiktiga gästerna och förvissa sig om, att alla äro iförda bröllopskläderna; och enhvar, som efter genomgången undersökning befinnes hafva klädnaden på sig och antages af konungen, förlorar aldrig därefter den klädnaden utan är tillförsäkrad odödlighet. Men denna fråga angående lämpligheten för en plats i riket kan afgöras blott genom den undersökande domen i helgedomen. Därför är detta slutverk, som utgör helgedomens rening och försoning, ingenting annat än en undersökning af gästerna för att utröna, hvilka hafva påtagit sig bröllopsdräkten; och det blir följaktligen icke afgjordt, hvilka äro "redo" att gå in till bröllopet, förrän detta verk är fullbordadt. "De, som vora redo, gingo med honom till bröllopet." Genom detta korta uttryck föras vi från brudgummens ankomst till bröllopet genom hela reningsperioden i helgedomen eller undersökningen af gästema; och när detta är fullbordadt, slutar pröfningstiden och dörren stänges.

Liknelsens sammanhang med budskapet, som vi betrakta, är nu klart; den förra för oss till en tidrymd, i hvilken gästerna blifva beredda för Lammets bröllop; det senare har afseende på domstolssessionen, som budskapet åsyftar i orden: "Stunden för hans dom har kommit." Detta budskap skulle förkunnas för oss med hög röst. Det utgick äfven med en sådan kraft under åren 1840-44, synnerligen i det senare året, när man fått ljus om tionde dagen i sjunde månaden, då de 2,300 dagarna utlöpte och tiden för domen tog sin början, i det Kristus påbörjade reningsverket i helgedomen.

Men detta, som redan bevisats, införde icke pröfningstidens slut utan blott begynnelsen af undersökningsdomen. Vi lefva nu under denna dom, och under denna tid blifva enligt profetians vittnesbörd ännu flera budskap förkunnade.

Det andra budskapet. Detta budskap, som följer på det första, omtalas i åttonde versen i följande få ord: "Och en annan ängel, den andra i ordningen, följde efter och sade: Fallet, fallet är det stora Babylon, som har berusat alla folk med sin skörlefnads vredes vin." Detta budskaps kronologi afgöres till en stor del genom det första budskapets. Det kan icke föregå det första, hvilket, såsom vi hafva sett, är begränsadt till de sista dagarna; likväl måste det gifvas före änden, ty ingen rörelse af detta slag kan försiggå efter den händelsen. Det är därför en del af den religiösa rörelse, hvilken äger rum i de sista dagarna med särskild syftning på Kristi återkomst.

Till följd af själfva sakens natur uppstå följande frågor: Hvad betecknas med uttrycket Babylon? Hvad är dess fall, och på hvad sätt uppfylles det? Hvad ordets härledning beträffar, gifver oss Bibeln själf upplysning därom i eng. Bibelns marginal vid 1 Mos. 10: 10 och 11: 9. Begynnelsen till Nimrods rike var Babel eller Babylon; platsen kallades så, emedan Gud där förbistrade tornbyggarnas språk, och ordet betyder därför förbistring. Ordet brukas här figurligen för att beteckna den stora symboliska staden i Uppenbarelseboken, troligen med särskild syftning på uttryckets betydelse och de omständigheter, från hvilka det uppkom. Det tillämpas på ett ting eller tillstånd, som man kan beteckna med det karaktäristiska ordet "förbistring."

I det hela finnas blott tre föremål, på hvilka ordet möjligen kan tillämpas, och dessa äro: 1) den affälliga religiösa världen i allmänhet, 2) den påfliga kyrkan särskild t, och 3) staden Rom. Vid undersökningen af dessa tre ting skola vi först betrakta den negativa sidan och visa, hvad Babylon icke är.

1. Babylon är icke begränsadt till den romerska kyrkan, ehuru det icke kan förnekas, att denna kyrka utgör en viktig beståndsdel af det stora Babylon. Beskrifningarna i sjuttonde kapitlet synas visserligen noga slå in på den kyrkan; men det namn, som hon bär på pannan: "Hemlighet, det stora Babylon, modern till skökorna och styggelserna på jorden," uppenbarar andra familjeförbindelser. Om denna kyrka är modern, hvilka äro döttrarna? Blott den omstäridigheten, att dessa döttrar blifva omtalade, visar, att det finnes andra religiösa samfund för utom den romerska kyrkan, på hvilka denna symbol kan tillämpas. Dessutom läsa vi i Upp. 18: 1-4, att ett upprop skall utgå i förbindelse med detta budskap: "Gån ut ifrån henne, I, mitt folk"; och som detta budskap tillhör det närvarande släktets tid, så följer, att om ingen annan kyrka än den romerska är innefattad i Babylon, måste Guds folk, såsom ett samfund betraktadt. nu återfinnas i den kyrkan och blifva utkalladt därur. Men denna slutsats borde åtminstone ingen protestant vara villig att antaga.

2. Babylon är icke staden Rom. Bevisföringen, som man stöder sig på för att visa, att staden Rom är Babylon i Apokalypsen, lyder som följer: Ängeln tillsade Johannes, att kvinnan, som han hade sett, är (len stora staden, hvilken har konungsligt välde öfver jordens konungar, och att vilddjurets sju hufvud äro sju berg, på hvilka kvinnan sitter. Då man nu tager uttrycket "staden" och "sju berg" bokstafligt samt finner, att Rom är byggdt på sju kullar, så tillämpar man naturligtvis stället strax på staden Rom.

Den princip, på hvilken denna tolkning stöder sig, är det antagandet, att en symbols förklaring måtte alltid vara bokstaflig. Detta blir dock om intet, så snart man kan visa, att symboler ibland förklaras genom att ersätta dem med andra symboler, och sedan förklara de senare. I Upp. 11: 3 framställes de två vittnena i symbolisk bemärkelse; men nästa vers lyder: "Dessa vittnen äro de två oljeträd och de två ljusstakar, som stå inför jordens Herre." Här säges den första symbolen vara likbetydande med en annan symbol, som tydligt förklaras på ett annat ställe. Så är förhållandet i föreliggande fall. "De sju hufvuden äro sju berg," och "kvinnan är den stora staden," säges det här, och det skall icke blifva svårt att visa, att båda uttrycken, bergen och staden, brukas i symbolisk mening. Den välvillige läsaren torde därför vända sin uppmärksamhet till följande punkter:

a) I det trettonde kapitlet meddelas oss, att ett af de sju hufvudena blef såradt till döds. Detta hufvud kan därför icke vara ett verkligt berg; ty det skulle vara en dårskap att säga, att ett berg kunde såras till döds.

b) Hvart och ett af de sju hufvudena har en krona på sig. Men hvem har någonsin sett ett berg med en krona på toppen?

c) Det är tydligt, att de sju hufvudena följa på hvarandra i tiden; ty vi läsa om dem: "Fem hafva fallit, en är, och den andre har ännu icke kommit." Men de sju kullarna, på hvilka Rom är byggdt, hafva icke uppkommit efter hvarandra; och det skulle därför vara orimligt att tillämpa ett sådant språk på dem.

d) Om man jämför Dan. 7: 6 med Dan. 8: 8, 22, finner man, att hufvuden beteckna riken; och enligt Dan. 2: 35, 44; .ler. 51: 25 ser man, att berg äfven beteckna riken. I öfverensstämmelse med alla dessa förhållanden undanrödjer den öfversiittning, som prof. Whiting gör af Upp. 17: 9, 10 och som är en bokstaflig öfversättning af urtexten, all tvetydighet: "De hufvudena äro sju berg, på hvilka kvinnan sitter, och de äro sju konungar." Häraf kan man se, att ängeln framställer hufvudena såsom berg, och sedan förklarar han, att bergen äro sju på hvarandra följande konungar eller styrelseformer., Betydelsen öfverföres från en symbol till en annan, och sedan gifves en förklaring af den andra symbolen.

Enligt föregående bevisföring framgår, att "kvinnen" icke kan föreställa en verklig stad; ty eftersom de berg, på hvilka kvinnan sitter, äro symboliska, så kan tydligen icke en verklig stad sitta på symboliska berg. Dessutom var Rom tronen eller sätet för draken i kap. 12, och denna öfverläts sedan till vilddjuret (Upp. .13: 2) samt blef sålunda vilddjurets tron; men att taga tronen, som vilddjuret sitter på, och göra den till en kvinna, som sitter på vilddjuret, skulle utgöra ett besynnerligt hopblandande af bilder.

e.) Hvilket nonsens skulle icke Upp. 18: 1-4 innehålla, om staden Rom vore Babylon i Apokalypsen; ty i den händelsen skulle Babylons fall beteckna den stadens omstörtande och förstöring, ja, i verkligheten dess uppbrännande med eld, enligt vers 8. Men lägg märke till, hvad som sker efter fallet. Babylon blir ett hemvist för onda andar och ett tillhåll för alla orena andar och för alla orena och vederstyggliga fåglar. Huru kan detta hända en stad, efter att den staden blifvit förstörd, ja, helt och hållet uppbränd i eld? Men hvad som är ännu värre, efter allt detta höres en röst säga: "Gån ut ifrån henne, I, mitt folk" Är Guds folk i Rom? - N ej, icke i något särdeles stort antal, äfven under dess bästå dagar. Men hur många kunna vi antaga vara där för att blifva utkallade, sedan staden blifvit uppbränd? Det är icke nödvändigt att säga något mer för att visa, att Babylon icke kan vara staden Rom.

3. Babylon är en sinnebild af den med världen förbundna kyrkan i allmänhet. Vi hafva sett, att det icke kan vara någon af de andra nämnda föremålen, och därför måste det hafva denna sista tillämpning. Dock äro vi icke inskränkta till detta slags argumenterande för att bevisa denna punkt. Babylon kallas en kvinna. Då en kvinna brukas som symbol, betecknar hon en kyrka; hon blef sålunda tolkad i tolfte kapitlet, och därför måste äfven kvinnan i sjuttonde kapitlet beteckna en kyrka. Kvinnans karaktär bestämmer karaktären af den symboliserade kyrkan, ty en dygdig kvinna 'betecknar en renlärig kyrka, en dålig kvinna en fördärfvad eller affällig kyrka. Kvinnan Babylon är själf en sköka och modern till döttrar, som likna henne. Såväl denna omständighet som själfva namnet visar, att Babylon icke är begränsadt till blott ett kyrkosamfund utan måste utgöras af flera. Det måste innefatta alla samfund af en liknande karaktär och föreställa hela den fördärfvade eller affälliga kyrkan på jorden. Detta torde förklara orden i Upp. 18: 24, hvilka föra oss till den tid.. då Gud fordrar räkenskap af det stora Babylon för martyrernas blod, ty i det vardt funnet "profeters och heligas blod, och alla deras, som hade blifvit slaktade på jorden." Den grekiska kyrkan är statskyrkan i Ryssland och Grekland; den lutherska kyrkan är statskyrkan i Preussen, Holland, Sverige, Norge och några af Tysklands småstater. I England är den biskopliga kyrkan statskyrka, och andra länder hafva äfven sina statskyrkor och motsätta sig ifrigt olika tänkande. Babylon har gjort alla folk druckna af sitt horeris vin, d. ä., af hennes falska läror; det kan därför icke symbolisera någonting mindre än den med världen förbundna kyrkan i allmänhet.

Om den stora staden Babylon säges det vidare, att den består af tre delar; på samma sätt kunna världens stora religionssystem ordnas i tre hufvuddelar. Den första, äldsta och mest spridda är hedendomen, som särskildt symboliseras af en drake; den andra är det stora romerska affallet, som föreställes genom vilddjuret; och den tredje är döttrarna eller afkomlingarna från den kyrkan. Under denna hufvuddel räknas det tvåhornade vilddjuret, änskönt det icke omfattar den helt och hållet. Krig och förtryck, världs likställighet, tillbedjande af mammon, sektväsen de, jagande efter nöjen och bibehållande af ganska många af den romerska kyrkans villfarelser visa med en sorglig noggrannhet, att de populära protetstantiska samfunden utgöra en viktig beståndsdel af detta stora Babylon.

En blick på några af de protestantiska samfundens beteende skall framställa detta i ett ännu klarare ljus. När Rom hade makten, förgjorde det en stor mängd af sådana, som det betraktade såsom kättare. Äfven den protestantiska kyrkan har visat en liknande anda. Som exempel härpå kan anföras martyrdöden af Mikael Servet, hvilken protestanterna i Geneve under ledning en af John Calvin brände till döds. Ett annat vittnesbörd är det långvariga förtrycket af olika tänkande från den engelska statskyrkans sida. Ett annat kunna vi finna i kväkarnas hängning och baptisternas piskning af puritanska fäder i Nya England, hvilka själfva hade sökt en tillflyktsort i detta land från den engelska statskyrkans förtryck. Men någon torde invända, att alla dessa förhållanden tillhöra den förflutna tiden. Detta är sant; likväl visa de, att när personer, som behärskas af starka religiösa fördomar, få makt att bruka tvångsåtgärder mot olika tänkande, så kunna de icke afhålla sig från att bruka den - ett sakernas tillstånd, hvilket vi förvänta skall visa sig i detta land, då den sista profetian i det trettonde kapitlet vidare uppfylles.

Märk älven, huru långt de hafva afvikit från Kristi lära i andra afseenden. Kristus förbjöd sitt folk att samla jordiska skatter. Men de populära samfunden visa i allmänhet större begär efter rikedom än världsmänniskorna. I huru många kyrkor härskar icke mammon! Kristus säger: "I skolen icke låta kalla eder rabbi," d. ä. mästare eller lärare, "ty en är eder mästare." Den som gör detta besjälas af samma anda, som en gång förmått äregirige män att göra sig till kyrkans öfverhufvud. St. Petri efterträdare, Kristi ståthållare och Gud på jorden. Men huru många i den protestantiska kyrkan antaga icke efter den romerska kyrkans föredöme titeln "Reverend" (ärevördig), hvilken i engelska öfversättningen tillämpas på Gud allena: "Heligt och ärevördigt är hans namn." Men icke nöjda med detta kalla några sig för "Very Reverend" och "Right Reverend" (högärevördig) samt "Doctor of Divinity" (teologi doktor). Det nya testamentet uttalar sig i de bestämdaste ordalag mot prydnader och en öfverdrifven utstyrsel i klädedräkt; dock hvar skola vi söka efter ett förevisande af det sista modet, de dyrbaraste kläder,' de mest prålande prydnader, de kostligaste diamanter och de mest bländande juveler, om icke hos en modärn församling i en protestantisk kyrka. Tillståndet i den religiösa världen är nu sådant, att många under fullfölj andet af sina sysselsättningar såsom jurister, doktorer, statsmän, handels furstar m. fl. söka förmedelst medlemskap i kyrkan erhålla framgång i affärer, en ärofull ställning i samhället, höga ämbeten i staten och inkomstbringande platser öfverallt. Att af sådana bevekelsegrunder antaga ett sken af gudaktighet måste vara högst vederstyggligt i Guds åsyn; likväl äro dessa klasser just de, som hälsas välkomna af församlingarna, emedan dessa därigenom blifva ännu mera populära.

Profetian framställer Babylon såsom handlande med människosjälar. I detta åsyftas tvifvelsutan ett bruk, som är mycket gängse i den engelska statskyrkan. Där händer det ibland, att lediga prebenden bortauktioneras, och den högstbjudande erhåller, utan att någon hänsyn tages till hans moraliska duglighet eller andliga ställning, de inkomster, som tillhöra sysslan, och blifver pastor iden socknen. I vårt eget land se vi, hur olika slags konster och knep brukas för att vinna mängden, icke för att omvända och frälsa den utan för att vinna dess ynnest och inflytande. Den mest olycksbringande följden af allt detta är, att predikanten måste predika smickrande saker och smeka de förnäma öronen med behagliga fabler.

Det var Kristi vilja, att hans kyrka skulle vara enig. Han bad, att hans lärjungar skulle vara ett, såsom han och Fadern voro ett; ty detta skulle förläna evangelium kraft och förmå världen att tro på honom. Men i stället för detta se vi icke annat än förvirring i den protestantiska världen, icke annat än en mängd skiljeväggar, ,som uppdela den i ett nätverk af samfund och i en mängd trosbekännelser, som äro så olika på varandra, som språken af dem, hvilka blefvo förskingrade vid byggandet af Babels torn. Gud är icke upphofsmannen till alla dessas tillvaro. Det är just detta sakernas tillstånd, som ordet Babylon i bildlig bemärkelse ganska passande betecknar. Och vi tro, att det brukas just för detta ändamål och icke alls såsom ett uttryck af försmädelse. I stället för att känna sig förbittrad, då detta namn uttalas, borde man snarare undersöka sin ställning för att utröna. om man i tro eller lefverne är skyldig till någon förbindelse med denna stora förbistringens stad, och genast lämna den, om det så förhåller sig.

Den rätta församlingen är en ren jungfru (2 Kor. 11: 2). Den kyrka, som har ingått vänskapsförbund med världen, är en sköka. Det är denna olagliga förbindelse med jordens konungar, som gör henne till den stora skökan i Apokalypsen (Upp. 17). Den judiska kyrkan blef en sköka på samma sätt (Hes. 16), änskönt den först var trolofvad med Herren (Jer. 2: 3; 31: 32).

När denna kyrka sålunda afföll från Gud, benämndes den So dom (Es. 1). med hvilket namn äfven "den stora staden" (Baby lon y betecknas i Upp. 11. Den olagliga föreningen med världen, som Babylon är skyldig till, är ett bestämdt vittnesbörd för att den icke är elen civila makten, och den omständigheten, att Guds folk står i förbindelse med den kort före dess omstörtande, är ett bevis på att den är ett erkändt religiöst samfund. På dessa grunder anse vi, att Babylon i Apokalypsen betecknar den föregifna kyrkan, som är förenad med världen.

Vi hafva nu utrönt, hvad Babylon är, och det skall alltså icke blifva svårt att bestämma, hvad ropet om dess fall kan betyda. Eftersom det icke är en verklig stad, så kan icke fallet beteckna ett bokstfligt omstörtande; vi hafva redan sett, till hvilka orimliga slutsatser. detta skulle föra oss. Dessutom framställer profetian den tydligaste skillnad mellan Babylons fall och dess förstöring. Babylon "faller," innan det med våldsamhet "ned störtas" såsom en kvarnsten i hafvet, och "kastas i elden." Dess fall är därför ett moraliskt fall; ty efter fallet riktas rösten till det Guds folk, som ännu står kvar i henne, sägande: "Gån ut från henne, I, mitt folk" - och skälet härför framställes genast för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor." Babylon existerar ännu efter fallet och syndar fortfarande, och hennes plågor äro då ännu i framtiden.

De som tillämpa Babylon uteslutande på påfvedömet, påstå, att Babyians fall betecknar borttagandet af den påfliga kyrkans världsliga makt. Men en sådan åsikt öfverensstämmer icke med profetian i flera punkter:

1. Babylon faller, emedan det berusar alla nationer med sin skörlefnads vin, d. ä. förleder dem med sina falska läror. Men huru kunde påfven af denna grund hafva förlorat sin timliga makt? Var det icke, tvärtom, just det medel, hvarigenom han så länge bibehöll sin öfverhöghet?

2. Till följd af sitt fall blir Babylon ett tillhåll för orena andar och vederstyggliga fåglar; men detta var icke händelsen med Rom, sedan det förlorade den världsliga makten. .

3. Gud kallar sitt folk ut ur Babylon, emedan dess syndfullhet tilltager mer och mer efter fallet; men påfvedömets förlust af den världsliga makten utgör icke något skäl, hvarför Guds folk skulle lämna den kyrkan.

Det gifna skälet, hvarför Babylon drabbas af detta moraliska fall, är, emedan det "har berusat alla folk med sin skörlefnads vredes [eg. häftiga passions] vin." Detta kan afse blott en ting, nämligen hel}nes falska läror. Hon har fördärfvat Guds ords rena sanningar och berusat folken med smickrande fabler. Ibland hennes läror, hvilka stå i direkt strid med Guds ord anföra vi blott de följande:

1. Läran om ett timligt tusenårigt rike, ett tusen år af frid framåtskridande och rättfärdighet öfver hela jorden före Kristi andra ankomst. Denna lära är i synnerhet ägnad att tillsluta folkets öron för bevisen om Jesu nära förestående återkomst och insöfver sannolikt flera själar i ett tillstånd af köttslig säkerhet, som kommer att medföra deras slutliga fördärf, än någon annan lära, hvilken den store sanningsfienden någonsin uppfunnit.

2. Bestänkning i stället för nedsänkning, ehuru det senare är det enda skriftenliga dopsättet och en passande åminnelse af vår Herres begrafning och uppståndelse, som det var ämnadt att beteckna. Sedan o man hade förvändt denna religionshandling och förstört den såsom en åminnelse af Kristi uppståndelse, var vägen öppnad för införandet af någonting annat i dess ställe och detta försökte man nu i -

3., Förändringen af det fjärde budets sabbat, den sjunde dagen: till söndagsfirandet, under föregifvande, att söndagen var en åminnelse af ,hans uppståndelse, ehuru den af Gud aldrig blifvit befalld och ingalunda kan utgöra en åminnelse af den händelsen. Antagen af hedendomen såsom den "vilda solfestdagen i alla hedniska tider," fördes den af påfven till dopfunten och kristnades till en af den evangeliska kyrkans instiftelser. På detta sätt blef ett försök gjordt att få bort en åminnelse, som den store Guden själf stiftat af sitt härliga skapelseverk, och upprätta en annan i dess ställe för att fira Kristi uppståndelse, hvillket icke var af nöden, enär Herren redan hade ombesörjt en sådan for detta ändamål.

4. Läran om själens naturliga odödlighet. Äfven denna ärfdes från den hedniska världen. Sedan framstående hedningar blifvit omvända till kristendomen, upphöjdes de snart till kyrkans fader och blefvo fosterfäder till denna skadliga lära. Denna villfarelse gör två af Skriftens viktigaste läror, om uppståndelsen och den allmänna domen, helt och hållet kraftlösa och bereder ett väl utlagdt spår, på hvilket nutidens spiritism, med sin last af orenligheter, bekvämt rullar framåt. Från denna lära hafva uppkommit andra fördärfliga läror, såsom t. ex. läran om de dödas medvetna tillstånd, helgondyrkan, Mariadyrkan, skärselden, belöning vid döden, böner och dop för de döda, evig pina och universalism.

5. Läran om att de heliga, såsom afklädda, okroppsliga andar, erhålla sitt eviga arf i en aflägsen, obestämd någonstädes, "bortom tidens och rymdens gränser." Genom denna hafva en stor mängd personers sinnen blifvit förmörkade med hänsyn till Skriftens tydliga lära, att denna jord skall förstöras genom eld på domedagen, då alla de ogudaktiga blifva straffade, och att den Allsmäktiges. röst från denna aska skall framkalla en ny jord, hvilken blir den kommande härlighetens eviga rike, som de heliga besitta for sin arfvedel i all evighet.

6. Att Kristi återkomst sker i en andlig och icke i en bokstaflig betydelse och att den antingen uppfylldes vid Jerusalems förstöring eller också uppfylles vid omvändelsen, vid döden, genom spiritismen o. s. v. Huru många sinnen hafva genom en sådan undervisning blifvit evigt tillslutna för den bibelenliga åsikten, att Kristi andra ankomst är en framtida, bestämd händelse, bokstaflig, personlig, synlig, som bringar förgörelse för alla hans fiender och evigt lif för alla hans efterföljare!

7. Gudaktighetens måttstock nedtrampas i jordens stoft. Människorna inbillas, att en form af gudaktighet är helt och hållet tillräcklig och att orden "Herre, Herre," änskönt de upprepas såsom en tom form, skola utgöra ett säkert pass till himmelriket. Om någon betviflar detta påstående, behöfver han lyssna till ett liktal eller besöka en begrafningsplats och läsa förteckningen på grafstenarna.

Världen har blifvit nästan utom sig i sökandet efter rikedomar och ära; men i dessa ting går kyrkan i spetsen och godkänner sålunda öppet hvad Herren strängt förbjöd. Hvilken stor stötesten skulle icke tagas bort från syndares väg, om kyrkosamfunden vore förenade, såsom de borde vara! Och om det icke vore för de falska läror, som hon har inpräglat i nästan alla människors sinnen, huru skulle icke Bibelns klara sanningar hänföra världen! Men folk fasthållas af dessa, liksom om det vore under den bedöfvande inflytelsen af det kraftigaste berusningsmedel.

För att nu mera direkt komma till tillämpningen af profetian rörande Babylons fall, låt oss se, hur den religiösa världen förhöll sig med hänsyn till möjligheten af en sådan förändring, när tiden inföll för detta budskaps förkunnande tillsammans med det första omkring år 1844. Hedendomen, som från början bestod af affall och fördärf, är densamma ännu; intet moraliskt fall är möjligt i den. Katolicismen har under århundraden varit så lågt sjunken, som det är möjligt för en kyrka att sjunka. Det finnes icke rum för ett moraliskt fall i den kyrkan. Två stora delar af Babylon voro därför, när tiden för det andra budskapet inföll, i moraliskt afseende så djupt sjunkna, att något vidare fall var knappast möjligt hos dem. Men detta var likväl icke förhållandet med den protestantiska delen af dennå stora stad. De protestantiska samfunden hafva utfört ett ädelt verk,; ty det var de, som började det stora reformationsverket och blottade de påfliga villfarelserna. För en lång tid voro de trogna sina grundsatser; de uppnådde en moralisk ståndpunkt, som var omätligt högre än den, som uppnåtts af någon annan klass af religionsbekännare. De voro, m. a. o., i en sådan ställning, att ett moraliskt fall var möjligt hos dem. Den slutsatsen synes därför vara oundviklig, att det budskap, som förkunnar fallet, nästan uteslutande afser de protestantiska kyrkosamfunden.

Någon torde fråga, hvarför detta förkunnande icke hade blifvit gjordt tidigare, eftersom hedendomen och påfvedömet, som utgöra en så stor del af Babylon, redan. en så lång tid varit i ett fallet tillstånd. Svaret ligger nära. Man kan icke säga, att Babylon, såsom ett helt, hade fallit, så länge en del af det ännu stod; budskapet kunde därför icke förkunnas, förrän en förändring i en dålig riktning hade inträdt i den protestantiska världen, och sanningen, genom hvilken allena andligt framåtskridande är möjligt, hade uppsåtligen blifvit förkastad. Men när detta skedde och ett moraliskt fall ägde rum i denna sista del, då kunde förkunnandet rörande Babylon såsom ett helt göras på ett sätt, som det icke kunde hafva blifvit gjordt förut: "Fallet är det stora Babylon."

Här torde det vara lämpligt att vidare fråga, huru det anförda skälet för Babylons fall, nämligen emedan det har berusat alla folk med sin skörlefnads vredes vin, kunde tillämpas på de protestantiska kyrkorna vid den ifrågavarande tiden. Och svaret blir, att det kan mycket passande tillämpas. Babylons egentliga skuld består i dess förbistring och falska läror. Det faller, emedan det flitigt utbreder dessa och hänger fast vid dem, när det erbjudes ljus och sanning, som skulle föra de villfarande till rätta. Tiden har kommit för de protestantiska samfunden att intaga en högre religiös ståndpunkt. De kunde antaga ljuset och sanningen, som erbjödos dem, och uppnå denna ståndpunkt, eller de kunde förkasta dem samt förlora sin andlighet och ynnest hos Gud, med andra ord, drabbas af ett moraliskt fall. Den sanning, hvilken Gud ansåg lämplig att bruka såsom ett verktyg l detta verk, var det första budskapet. Den lära, som predikades, var, att stunden för Guds dom hade kommit och att Kristi andra ankomst var nära. Sedan kyrkorna lyssnat länge nog för att tydligen inse. de välsignelser och goda resultat, som följde på denna läras predikande, förkastade de den i dess helhet med förakt och bespottelse. Härigenom blefvo de pröfvade; ty de förrådde tydligen det förhållandet, att deras hjärtan voro med världen och icke med Herren samt att de föredrogo att hafva det så. Men budskapet skulle hafva läkt det onda, som då existerade i den religiösa världen. Profeten utropar, måhända med afseende på denna tid: "Ja, vi hafva sökt hela Babel, men hon har icke kunnat helas" (Jer. 51: 9). Frågar ni, huru vi kunna veta, att detta skulle hafva blifvit följden, om budskapet mottagits? Vi svara: Emedan en sådan verkan var märkbar hos alla, som mottoga det. De kom mo från olika sekter, och deras sekteriska skrank jämnades med marken; motstridande religionsbekännelser grusades; den oskriftenliga tron om ett timligt tusenårigt rike uppgafs; falska åsikter angående Herrens andra ankomst blefvo rättade; stolthet och världslikställighet blefvo bortsopade; gamla missförhållanden blefvo uppgjorda; hjärtan blefvo förenade i den ljufvaste gemenskap; kärlek och glädje härskade i allas hjärtan. Om denna lära kunde göra så mycket för några få, som antogo den, så skulle den hafva gjort detsamma för alla, om alla hade antagit den.

Men budskapet förkastades, och hvad blef då följ den? Inverkan på dem, som förkastade budskapet, skall omtalas längre fram; inverkan på dem, som antogo det, måste omtalas här. Öfverallt i landet höj des ropet: "Fallet är Babylon," och i förväntan på den rörelse, som omtalas i Upp. 18: 1-4, tillades: "Gån ut från henne, I, mitt folk"; och i följd häraf lämnade femtio tusen troende de sekter, hos hvilka de icke kunde hysa och förkunna sina åsikter i frid.

En märklig förändring inträffade i församlingarna med hänsyn till deras andliga tillstånd. Enligt det antagandet, att kungörelsen af Kristi andra ankomst var i öfverensstämmelse med och uppfyllde profetian och att budskapet var en "närvarande sanning" för den tiden, kunde resultatet icke hafva varit annorlunda. När en person vägrar att mottaga ljus, innesluter han sig ovillkorligen i mörkret; när han förkastar sanningen, smider han oundvikligt villfarelsens bojor omkring sina egna lemmar. En förlust af andlighet - ett moraliskt fall- måste följa; och kyrkosamfunden fingo lida detta. De valde att hålla fast vid de gamla villfarelserna och att fortsätta med att förkunna sina falska läror bland folket. Sanningens ljus måste därför lämna dem. Några af dem insågo och beklagade denna förändring; och några få vittnesbörd från deras egna skriftställare skola tydligt framsätta situationen vid den tiden.

År 1844 brukade The Religious Telescope följande ord: "Vi hafva aldrig bevittnat en sådan allmän aftyning af kristendomen som i närvarande tid. Församlingen borde i sanning uppvakna och beflita sig om att utröna orsaken härtill; ty det är en svår hemsökelse för hvar och en, som älskar Sion."

Ungefär vid denna tid utlystes i de religiösa tidningarna faste- och bönedagar för den Helige Andes återvändande. Till och med Filadelfia Sun för den 11 november 1844 innehöll följande: "Undertecknade predikanter och medlemmar af olika kyrkosamfund i Filadeifia och i närheten, under full förvissning om, att den närvarande tidens tecken - andlig slöhet i våra församlingar och i allmänhet och världens tilltagande ogudaktighet - med bög röst kalla alla kristna till särskild bön, förbinda oss härvid genom gudomlig tillåtelse att tillbringa en vecka i särskild bön till den allsmäktige Guden för den Helige Andes utgjutelse öfver vår stad, vårt land och hela världen."

Prof. Finney, redaktör af Oberlin Evangelist sade i ett nummer, utkommet februari 1844: "Vi hafva funnit, att vårt lands protestantiska församlingar i allmänhet äro likgiltiga eller fientligt sinnade med hänsyn till nästan alla nutidens andliga reformer. Det finnes visserligen ett och annat undantag härtill, men så få och obetydliga, att detta tillstånd kan i alla fall sägas vara allmänt. Det är äfven ett faktum, att församlingarna för det mesta nästan helt och hållet sakna andliga väckelsers inflytelse. Den andliga likgiltigheten är ganska stor och råder nästan öfverallt - detta är åtminstone det vittnesbörd, som står att läsa i hela landets religiösa press."

Säges det, att de stora väckelserna under år 1858 bevisa, att våra åsikter angående kyrkosamfundens moraliska fall och andliga ofruktbarhet ej äro berättigade, så skola säkerligen vittnesbörden af kongregationalist- och baptisttidningar i Boston med hänsyn till dessa väckelser beriktiga nämnda intryck.

Ett annat och dystrare vittnesbörd för samma allmänna sanning var synligt i The Watchman and Refiector, nämligen att bland baptisterna hade aldrig härskat en sådan beklagansvärd kyrklig oepighet som under närvarande tid; och det bedröfliga förhållandet framhölls, att detta är fallet med just de församlingar, som verksammast deltogo i den nyligen hållna väckelsen. Men dystrast af alltsammans är den omständigheten, att i de flesta fall började dessa afvikelser redan under den tid, då väckelserna pågingo. En blick på vårt eget samfunds veckotidningar visar oss, att det onda icke är begränsadt till baptisterna allena. Vår egen tidskrifts spalter hafva måhända aldrig innehållit en sådan förödmjukande förteckning af tvister och kyrkliga stridigheter som under de sista få månaderna.

Metodisternas förnämsta tidning, The Christian Advocate, innehöll i numret för den 30 augusti 1883 en uppsats under rubriken "Den största af frågor," från hvilken vi göra följande utdrag:

"1. Man må söka att dölja det huru mycket som helst, så kan det likväl icke förnekas, att kyrkan i allmänhet är i and_igt tillbakagående. Medan den tillväxer i medlemsantal och nkedom, blir den, både med hänsyn tiIl predikanterna och medlemmarna, allt svagare på det andliga området. Den antager både formen och karaktären af församlingen i Laodicea."

New York Indepenqent för den 3 dec. 1896 innehöll en artikel från D. L. Moody, och från denna göra vi följande utdrag:

"I ett nyligen utkommet nummer af eder tidning såg jag en artikel från en insändare, som uppgaf, att här i landet fanns det inom kongregationalist och presbyterianska samfunden öfver tre tusen församlingar, som ej ökats med en enda ny medlem, enligt insända rapporter. Kan detta vara möjligt? Tanken har gripit mig så, att jag ej kan slå den ur hågen. Det tycks som om den vore nog att sända en rysning af fasa genom hvarje kristens själ. Om detta är fallet med dessa två stora samfund, hvad måste tillståndet äfven vara inom alla de andra samfunden."

Den andra ängelns budskap är ställdt till de församlingar, i hvilka Guds folk hufvudsakligen finnes; ty de tilltalas, medan de äro i Babylon, och utkallas därifrån vid en viss tid. Budskapet är användbart på det närvarande släktet; och nu finns Guds folk hufvudsakligen i kristenhetens protestantiska församlingar. Men då dessa kyrkosamfund afvika allt längre och längre från Gud, komma de slutligen i ett sådant tillstånd, att sanna kristna icke längre kunna kvarstå i dem, utan de blifva då utkallade. Vi förvänta, att detta skall ske i framtiden såsom en uppfyllelse af Upp. 18: 1-4, när kyrkosamfunden, till råga på sitt fördärf, börja anställa förföljelser mot de heliga. (Se anmärkningarna under sistnämnda kapitel.)

Det tredje budskapet. Börjande med vers 9 lyder det tredje budskapet sålunda: "Och efter dem följde en annan ängel, den tredje, som sade med hög röst: Om någon tillbeder vilddjuret och dess bild och tager dess märke på sin panna eller på sin hand, skall ock han få dricka af Guds vredes vin, hvilket, obemängdt, är iskänkt i hans vredes kalk, och han skall varda plågad med eld och svafvel i heliga änglars och Lammets åsyn. Och röken af deras plåga uppstiger i evigheters evighet, och de hafva ingen ro hvarken dag eller natt, de som tillbedja vilddjuret och dess bild, och hvar och en, som tager dess namns märke. Här är de heligas tålamod, hvilka hålla Guds bud och Jesu tro."

Detta är ett budskap af allra största betydelse. Ingen strängare hotelse om Guds vrede återfinnes i hela Bibeln. Den synd, som den varnar för, måste vara af en förskräcklig art, och den måste vara så tydligt förklarad, att alla, som vilja, kunna veta, hvad den är, och hafva tillfälle att undgå de straffdomar, som uttalas öfver dem, som utöfva denna synd.

Man torde märka, att dessa budskap äro samtidiga; d. ä., lid ena upphör icke, när det andra börjar. Under en viss tid var det första budskapet det enda, som förkunnades; det andra budskapet tog sin början, men detta gjorde ej slut på det första, ty från den tiden utgingo två budskap. Det tredje budskapet följde dessa två, icke för att ersätta dem utan endast att förena sig med dem, så att vi nu hafva tre budskap, som utgå samtidigt eller, rättare, ett trefaldigt budskap, som omfattar sanningarna i alla tre. men det sista är naturligtvis det förnämsta. Så länge försoningsverket icke är afslutadt, upphör icke den sanningen, att stunden för Guds dom har kommit, ej heller att Babylon har fallit, och dessa sanningar förkunnas fortfarande i sammanhang med dem, som inbegripas i det tredje.

Den logiska förbindelsen mellan själfva budskapen är äfven anmärkningsvärd. Om vi blicka tillbaka till tiden strax före införandet af det första budskapet, finna vi, att den protestantiska världen var i stort behof af en reformation. Söndringar och förvirring härskade bland kyrkosamfunden; de hyllade ännu många påfliga villfarelser och vidskepelser, så att evangeiii kraft hade blifvit förminskad i deras händer. 'För att afhjälpa detta onda framställdes läran om Kristi andra ankomst och förkunnades med kraft. De borde hafva antagit den och därigenom erhållit nytt lif, som de säkerligen skulle hafva fått, om de gjort detta. Men i stället förkastade de denna lära och fingo lida svåra följder i andligt hänseende. Sedan följde det andra budskapet, som förkunnade resultatet af det första budskapets förkastande och förklarade icke blott det, som i sig själf var sanning, utan äfven uttalade en lagenlig straffdom från Gud öfver dem för deras trolöshet i detta afseende; nämligen att Gud hade öfvergifvit dem, och de hade genomgått ett moraliskt fall.

Men detta budskap var icke i stånd att väcka dem och förmå dem att öfvergifva sina villfarelser, som hade varit tillräckligt, hade de varit villiga att blifva förmanade och tillrättavisade. Och hvad blir nu följden? - Vägen är öppnad för affall- ett ännu djupare affall och ännu större synder. Mörkrets makter skola påskynda sitt verk, och om kyrkosamfunden envist söka undvika ljuset och förkasta sanningen, skola de snart vara bland dem, som tillbedja vilddjuret och antaga dess märke. Detta blir den logiska följden af det handlingssätt, som började med att förkasta det första budskapet. Och nu utsändes ett annat förkunnande, som med en allvarlig stämma förklarar, att om någon människa gör detta, måste hon dricka af Guds vredes vin, hvilket, obemängdt, är iskänkt i hans vredes kalk. D. v. s., I förkastaden det första budskapet och genomgingen ett moraliskt fall; fortfaren att förkasta sanningen och ringakta de utsända varningarna, och I skolen uttömma Guds sista nådemedel och slutligen komma i ett bokstafligt fördärf, från hvilket ingenting kan rädda eder. Detta är en så sträng hotelse om straff, som Gud kan låta förkunna, och den är äfven den sista. Några få skola uppmärksamma den och blifva frälsta; men de flesta förbigå den och gå förlorade.

Det tredje budskapets förkunnande är den sista särskilda religiösa rörelse, som skall inträffa före Herrens uppenbarelse; ty nästföljande händelse, som Johannes ser, är anblicken af en, som var lik en Människoson, hvilken kommer på en stor hvit sky för att inbärga jordens skörd. Detta kan icke föreställa någonting annat än Kristi andra ankomst. Står därför Kristi återkomst för dörren, har tiden kommit fördetta budskaps förkunnande? Det finnes många, som göra anspråk på namnet "adventist" och hvilka med röst och penna allvarligt förfäkta, att vi lefva i tidens sista dagar och att Kristi återkomst är nära men när vi påminna dem om denna profetia, flyta de plötsligen omkring såsom fartyg på hafvet utan ankare, sjökarta eller kompass; de veta icke, hvad de skola göra med den. De kunna lika väl som vi inse, att om hvad de lära med hänsyn till Kristi återkomst är sant och Herren är för handen, skulle någonstädes - ja, öfver hela landet - detta tredje budskaps varnande stämma höras. Tiden för dess början är länge sedan förfallen' och om det icke nu förkunnas, så följer, att vi icke lefva i de sista dagarna eller att denna profetia slagit fel; men detta kunna de icke följdriktigt erkänna. På samma gång veta de, att de själfva icke förkunna det ej heller utgifva de sig för att göra det; och de kunna Icke utpeka någon, som förkunnar det, så framt det icke är en viss klass personer, som försäkra, att detta är just det verk de utföra. Men om de erkände dessa personers anspråk, skulle de fördöma sig själfva. Deras bryderi skulle förtjäna medlidande, vore icke sådana, som hellre inveckla sig i svårigheter än att antaga sanningen, ovärdiga någon sympati.

Bevisledningen angående kronologien af de två föregående budskapen fastställa äfven tiden för detta och visar att det tillhör den närvarande tiden. Men det bästa beviset till fördel för påståendet, att budskapet nu förkunnas i världen är likväl så som händelsen var med de förra, att kunna angifva händelser, som visa, att det håller på att uppfyllas. Vi hafva redan visat, att det första budskapet är likbetydande med den stora adventrörelsen under åren 1840-44 och att det andra budskapet också förkunnades I forbindelse med denna rörelse under sistnämnda år; vi skola nu betrakta, hvad som inträffat sedan den tiden.

Då den fastställda tiden gick till ända år 1844, störtades de som förväntade Jesu uppenbarelse i mer eller mindre förvirring. Många förkastade rörelsen helt och hållet; men de flesta antogo den slutsatsen, att bevisledningen angående tiden var orätt och begynte genast att ordna de profetiska perioderna och angåfvo en ny tidpunkt för Herrens återkomst - ett verk, som de mer eller mindre varit sysselsatta med intill närvarande tid - utsättande ett nytt dato, hvarje gång Herren icke kom vid den förut uppgifna tidpunkten, därigenom bringande försmädelse öfver adventrörelsen och misstroende, så vidt som deras begränsade inflytande sträckte sig, öfver allt profetiskt forskande. Några få, som noggrann t och uppriktigt forskade efter orsaken till misstaget, blefvo bestyrkta i sina åsikter, att Guds hand var i adventrörelsen och att bevis ledningen med hansyn till tiden var rätt, men insågo, att ett misstag hade blifvit gjordt angående ämnet om helgedomen, och härigenom kunde missräkningen förklaras. De kommo till den förvissningen, att denna jord icke var helgedomen, såsom de förut hade antagit; att dess rening icke skulle ske genom eld; att profetian med hänsyn till denna punkt icke alls afsåg Herrens återkomst. De funno ganska klara bevis i Skriften för att den åsyftade helgedomen var templet i himmelen, hvilket Paulus benämner "helgedomen," "det sannskyldiga tabernaklet, hvilket Herren har uppfört och ingen människa"; att dess rening skulle, i öfverensstämmelse med förebilden, bestå af prästens slutliga tjänstgöring i den andra afdelningen eller det allra heligaste. De sågo då, att tiden för uppfyllelsen af Upp. 11 : 19 hade infallit: "Guds tempel i himmelen vardt upplåtet, och hans förbunds ark vardt sedd i hans tempel."

Sedan deras uppmärksamhet sålunda blifvit riktad på arken, så var det nära till hands att äfven undersöka lagen, som fanns i arken. Att arken innehöll lagen, bevisas tydligen af dess namn, eftersom den benämnes "hans förbunds ark." Den kunde icke hafva varit hans "förbunds ark" och blifvit sålunda benämnd, om icke lagen funnits däri. Här fanns sålunda arken i himmelen, den stora motbilden till den ark, hvilken existerade på jorden under den förebildliga förbundstiden; och den lag, som fanns i denna himmelska ark, måste följaktligen vara det stora originalet, af hvilken lagen på taflorna i den jordiska arken var en afskrift; och .läsarten måste vara lika i båda, ord för ord, bokstaf för bokstaf, punkt för punkt. Att antaga något annat skulle icke blott inbegripa en osanning utan äfven den största orimlighet; ty den lagen är ännu i dag lagen för Guds regering, och dess fjärde bud fordrar lika mycket i dag som i begynnelsen iakttagandet af den sjunde dagen i veckan såsom sabbat. Ingen person, som erkänner bevisledningen med hänsyn till helgedomen, kan bestrida denna punkt. På detta sätt blef sabbatsreformen åskådliggjord; och man insåg, att hvad helst hade blifvit gjordt, som var i strid mot denna lag, i synnerhet införandet af en hvilodag och gudstjänst, som omintetgjorde Jehovas sabbat, måste vara utfördt af det påfliga vilddjuret; den makt, hvilken skulle motsätta sig Gud och försöka att upphöja sig öfver honom. Men det är just det verk, angående hvilket den tredje ängeln yttrar sin varning; man började därför inse, att tiden för den tredje ängelns budskap är enahanda med tiden för helgedomens rening, hvilken tog sin början vid slutet af de 2,300 dagarna 1844 och att förkunnandet är grundadt på de stora sanningar, som lades i dagen genom detta ämne.

Sålunda föll morgongryningens ljus af det tredje budskapet på församlingen. Men de insågo genast, att världen hade rättighet att fordra en förklaring öfver alla symbolerna i budskapet af dem, hvilka sade sig förkunna detsamma - öfver vilddjuret, bilden, deras tillbedjande och märket; därför blefvo dessa punkter underkastade ett särskildt betraktande. Skriftens vittnesbörd befanns vara klart och tillräckligt; och efter en kort tid var man i .stånd att gifva en bestämd utläggning af de uppenbarade sanningarna och, visa deras sammanhang med hvarandra.

Bevisföringen, som visade hvad vilddjuret, bilden och märket beteckna, har redan blifvit gifven i trettonde kapitlet; äfven har bevisats, att det tvåhornade vilddjuret, som upprättar bilden och påtvingar folket kännemärket, är vårt eget land, nu på höjden af sin makt och hastigt fortskridande med just det verk som profetian förutsagt om det. Det är för detta verk och dessa redskap, som det tredje budskapet varnar oss, hvilket är ytterligare bevis for att tiden för detta budskap nu är inne och att alla dessa profetior stå i den tydligaste samklang med hvarandra. Vi behöfva icke här upprepa de anförda förnuftsskälen utan det är tillräckligt att omnämna de fastställda punkterna:

1. "Vilddjuret" är den romersk-katolska makten.

2. "Vilddjurets märke" är den instiftelse, som denna makt har infört såsom bevis på dess myndighet att stifta lagar för kyrkan, och genom deras iakttagande förpliktigar det människornas samveten under synden. Den består i en förändring af Guds lag, hvarigenom den kungliga namnunderskriften tages från lagen - sjundedags-sabbaten, den stora minnesvården af Jehovas skapelseverk, bortrifves från sin plats i dekalogen, och en falsk och understucken sabbat, den första dagen i veckan, insättes i dess ställe.

3. "Vilddjurets bild" ät en kyrklig förening, som liknar vilddjuret däruti, att den erhåller makt att under hotelser om straff och böter från den borgerliga lagen göra sina föreskrifter gällande.

4. Det tvåhornade vilddjuret, som gifverbilden, sedan folket har gjort den, makt till att handla och tala, är Förenta Staterna; och alla utom de sista åtgärderna äro redan vidtagna för bildens upprättande.

5. Det tvåhornade vilddjuret påtvingar folket vilddjurets märke; d. ä., det fastställer genom laga åtgärder iakttagandet af den första dagen i veckan eller söndagssabbaten. Mått och steg i denna riktning fortgå raskt i alla delar af landet, ty rörelsen påskyndas af enskilda personer, af organiserade sabbatskommitteer, af statsämbetsmän, på ett indirekt sätt af den otrogna befolkningen, af den Nationella Reformföreningen, Den Amerikanska Sabbats (söndags) föreningen, Kvinnornas Kristliga Nykterhetsförening, "Christian Endeavor"- och "Good Citizenship"föreningarna m. fl.

Men folket skall icke lämnas i okunnighet med hänsyn till denna sak; ty det tredje budskapet protesterar allvarligt mot allt detta onda. Det uppdagar vilddjurets verk, visar själfva beskaffenheten af dess strid mot Guds lag, varnar folket för att åtlyda dess fordringar och utpekar sanningens väg för alla. Detta röner naturligtvis motstånd; och det kyrkliga elementet eggas därigenom att så mycket ifrigare söka hjälp hos den mänskliga makten för genomdrifvandet af sina dogmer, emedan dessa tydligen sakna all gudomlig auktoritet.

Hvad har budskapet utfört? Hvilka resultat kan det framvisa i närvarande tid? Som svar på dessa frågor kunna vi här gifva några slående tal och fakta. Det första tryckalstret för budskapets främjande utgafs år 1850. Nu (1911) spridas budskapets sanningar genom böcker, skrifter och tidningar på 67 olika språk, och 27 olika förlags- och tryckerianstalter äro upptagna med detta arbete i olika delar af världen. Den evangeliska verksamheten föres framåt i 46 olika länder och tjogtals skolor och sanatorier bidraga härtill i ingen ringa mån.

Denna rörelse är åtminstone en företeelse, som är värd att blifva förklarad. Vi hafva beskrifvit rörelser, som mycket träffande och noggrannt uppfylla det första och det andra budskapet. Här finna vi en annan, som gör anspråk på inför världen att vara en uppfyllelse af det tredje. I det den gör detta fordrar den af hvarje person att noga undersöka de argument, på hvilka den grundar sin rättighet att göra ett sådant anspråk. Låt oss närmare betrakta dem.

1. En tredje ängel följde dem. Detta visar, att denna rörelse följer på de två förut omnämnda. Den upptager och fortsätter med förkunnandet af de sanningar, de utropat, och dessutom lägger till dessa, hvad det tredje budskapet innehåller.

2. Det utmärkande draget i det tredje budskapet är dess varning för vilddjuret. Bland de förnämsta ämnena finna vi alltså en förklaring af denna symbol, i det den visar folk, hvad den egentligen är och lägger i dagen dess hädiska fordringar och verksamhet.

3. Det tredje budskapet varnar för tillbedjandet af vilddjuret. Denna rörelse förklarar alltså, huru den omnämnda vilddjursmakten har infört i kristenheten vissa förordningar, hvilka stå i' strid med den Högstes lagar, och visar, att om vi lyda dem, så tillbedja vi den makten. "Veten I icke," säger Paulus, "att om I öfverlämnen eder såsom tjänare åt någon för att lyda honom, ären I tjänare åt den, hvilken I lyden" (Rom. 6: 16).

4. Det tredje budskapet varnar alla för antagandet af vilddjurets märke. Denna rörelses förnämsta uppgift är således att visa, hvari vilddjurets märke består och att varna för dess antagande. Den är så mycket angelägnare om att göra detta, alldenstund denna antikristliga makt har verkat på ett så listigt sätt, att flertalet hafva blifvit förförda till att erkänna dess myndighet. Det visas, att vilddjurets märke är en förordning, som blifvit iklädd en kristlig dräkt och försåtligt införd i den kristna kyrkan på ett sådant sätt, att den tillbakasatt Jehovas myndighet och upphöjt vilddjurets. Om man frånrycker den alla dess förklädningar, är den ingenting annat än upprättandet af en falsk sabbat af egen uppfinning på den första dagen i veckan i stället för Herrens sabbat på den sjunde dagen - en inkräktning, som den store Guden icke kan fördraga och som den sista församlingen måste fullkomligt afskudda sig, innan den blir beredd för Kristi återkomst. Det är på grund häraf, vi blifva så allvarligt varnade för att tillbedja vilddjuret eller antaga dess märke.

5. Det tredje budskapet upphöjer slutligen sin röst äfven mot tillbedjandet af vilddjurets bild. Denna rörelse talar alltså' om detta ämne, förklarande hvad som kommer att utgöra bilden eller åtminstone uttydande profetian om det tvåhornade vilddjuret, som gör bilden, bevisande, att det är vår egen regering, att bilden skall upprättas här, att profetian angår detta släkte och att den tydligen snart skall blifva helt uppfylld.

Med undantag af sjundedags adventisternas verksamhet försiggår intet religiöst företag, som gör anspråk på att vara en uppfyllelse af den tredje ängelns budskap - intet annat, hvilket framhåller, såsom dess mest betecknande' läropunkter, just de ämnen, som innefattas i detta budskap. Hvad skola vi då tänka? Är detta verk en uppfyllelse af profetian? - Det måste vara detta, såvida man icke kan vederlägga dess anspråk; såvida man icke kan visa, att det första och det andra budskapet icke hafva blifvit hörda; att den ställning, man intagit med hänsyn till vilddjuret, bilden, märket och tillbedjandet, är orätt; att alla profetior, tecken och vittnesbörd, hvilka visa, att Kristi återkomst är för handen och följaktligen att tiden för detta budskaps förkunnande inträdt, kunna helt och hållet åsidosättas. Men den uppriktige bibelforskaren skulle troligen icke försöka detta.

Resultatet af kungörelsen, enligt vers 12, visar yttermera, att vi hafva rätt i denna sak. Budskapet samlar en skara, på hvilken de däri uttalade orden kunna tillämpas: "Här äro de, . . . hvilka hålla Guds bud och Jesus tro." Detta verk utföres, midt i den kristna kyrkan, och de som antaga budskapet, betraktas såsom egendomliga, emedan de efterkomma alla Guds bud. Hvilken skillnad finnes bland de kristna i detta afseende och hvari består den? Jo, många tänka, att det fjärde budet hålles genom att använda första dagen i veckan till hvila och gudsdyrkan, andra påstå, att sjunde. dagen blifvit afskild för sådana plikter och tillbringa följaktligen dess timmar för hvila och gudstjänst och upptaga åter sitt vanliga arbete på den första dagen. Ingen tydligare gränslinie kunde dragas mellan två klasser. Den tid, som den ena klassen betraktar såsom helig och använder till andaktsöfningar, anses af den andra såsom helt världslig och användes till vanligt arbete. Den ena klassen hvilar andäktigt, den andra däremot arbetar ifrigt. En klass, som fullföljer sina världsliga sysselsättningar, ser, att den andra har upphört med allt arbete och att alla världsliga affärer och angelägenheter blifvit afbrutna. På detta sätt hållas dessa två klasser skilda från hvarandra två dagar i veckan genom sina olika åsikter och handlingar med hänsyn till det fjärde budet. En sådan märklig skillnad kunde icke existera med hänsyn till något af de andra buden.

Budskapet leder dem som antaga det att hålla den sjunde dagen; ty blott på så sätt blifva de egendomliga, alldenstund iakttagandet af den första dagen icke skiljer en person från den stora mängden, som höll denna dag, när budskapet begynte förkunnas. Häri finnes ännu ett annat bevis på att söndagshelgandet är vilddjurets märke; ty budskapet, hvars hufvudsyftemål är att varna för antagandet af vilddjurets märke, leder naturligtvis sina anhängare att öfvergifva det, som utgör märket och att antaga det motsatta. Det leder dem till att öfvergifva iakttagandet af den första dagen i veckan och att hålla den sjunde. Till följd af detta ser man genast, att här gifves mer än blott en antydan om, att söndagshelgandet är vilddjurets märke, för hvilket vi varnas, och att den sjunde dagens iakttagande, till hvilket det leder oss, är motsatsen däraf.

Detta öfverensstämmer med bevisledningen angående Guds insegel i det sjunde kapitlet. I den visade vi, att tecken, insegel och märke äro likbetydande uttryck och att Gud betraktar sin sabbat såsom tecknet, märket eller inseglet, hvarigenom han utmärker sitt folk. Men likasom sabbaten är Guds insegel eller märke, likaså är vilddjurets märke eller insegel dess sabbat. Den ena sabbaten är den sjunde dagen; den andra, nämligen den första dagen, är så långt skild från den som möjligt genom veckans öfriga dagar. Kristenheten skall slutligen delas i två stora klasser; den ena bestående af dem, som äro beseglade med den lefvande Gudens insegel, det är, de hafva hans märke eller hålla hans sabbat; den andra af dem, som äro beseglade med vilddjurets insegel, det är, de hafva vilddjurets märke eller hålla dess sabbat. Den tredje ängelns budskap både upplyser och varnar oss angående denna stridsfråga och dess utgång.

Eftersom, enligt denna bevisledning, så stor betydelse fastes vid den sjunde dagen, torde läsaren önska några bevis för påståendet, att en person icke håller Guds bud, så framt han ej håller den sjunde dagen. Detta skulle fordra en diskussion af hela sabbatsfrågan, hvilket icke ligger inom detta verks område.* (*) Såsom ett normalverk med hänsyn till denna fråga hänvisa vi läsaren till "History of the Sabbath and First Day of the Week," af J. N. Andrews, som finnes att få af Internationel Publishing Ass'n, College View Nebr. hvari denna fråga, i dess samband med de två dagarna, grundligt diskuteras från både biblisk och historisk synpunkt. Men många mindre verk utgifvas af nämnda förlagshus äfven på svenska, hvilka innehålla afgörande bevis med hänsyn till denna sak. Se dess katalog.) Det torde dock vara lämpligt, då man måhända kan fordra så mycket i denna förbindelse, att här framställa de förnämsta fakta, som ära förbundna med sabbatsinstiftelsen - fakta, hvilka ära fullkomligt bekräftade i de åsyftade verken.

1. Sabbaten instiftades i begynnelsen vid slutet af tidens första vecka (1 Mos. 2: 1-3).

2. Den var den sjunde dagen i veckan och grundades på fakta, hvilka äro oskiljaktigt förenade med dess namn och existens - fakta, som aldrig kunna blifva falska och aldrig förändras. Guds hvilande på den sjunde dagen gjorde den till hans hvilodag, till Herrens sabbat (hvila); och den kan aldrig upphöra att vara hans hviloelag, eftersom elen sakverkligheten icke kan ändras. . Skriften omtalar, att han helgade eller afskilde dagen vid det tillfället; och den helgelsen kan aldrig upphöra, såframt den icke förflyttas genom en handling å Jehovas sida, lika direkt eller tydlig, som den var, genom hvilken den i begynnelsen vidfogades denna dag. Ingen påstår, att detta någonsin har skett, ej heller kunde man bevisa det.

3. Sabbaten har ingenting uti sig af en bildlig, skuggig eller ceremoniell beskaffenhet; ty den stiftades, innan människan syndade och tillhör därför en tid, då i sakens själfva natur ingen förebild eller skugga kunde vara af nöden.

4. De lagar och inrättningar, som existerade före syndafallet, vora primära eller ursprungliga till sin beskaffenhet; det är, de voro af sådan natur, att de alltid skulle hafva fortfarit, om människorna aldrig hade syndat; de påverkades icke af hennes synd. Med andra ord, de voro, enligt tingens beskaffenhet, oföränderliga och eviga. Ceremoniella och förebildliga lagar härledde sig från det förhållandet, att människan hade syndat, och de hade aldrig blifvit pålagda, om icke detta varit händelsen. Dessa måste ändras vid inträdet af en ny förbundstid; och dessa - och blott dessa - af skaffades vid korset. Men sabbaten var en af de ursprungliga lagarna och därför oföränderlig och evig.

5. Sabbatens helgande i Eden stadfäster dess tillvaro under tiden från skapelsen till Sinai. Här insattes den i själfva skötet af dekalogen, då Gud talade denna med en hörbar röst och skref den med sitt finger på stentaflorna - omständigheter, som särskilja den från ceremoniallagarna och införlifva den med de moraliska och eviga lagarna.

6. Sabbaten är icke en obestämd dag, hvilken som helst sjunde dag efter sex arbetsdagar, ty lagen från Sinai (2 Mos. 20: 8-11) bestämmer den så noga, som detta är möjligt att göra i ord; dessutom inskränka de händelser, hvilka blefvo upphof till den (1 Mos. 2: 1-3), denna dag till den bestämda s j unde dagen; och de 6,240 underverken i öknen med hänsyn till densamma, nämligen 1) en dubbel andel manna på den sjette dagen, 2) förvarandet af detta manna från att blifva skämdt på den sjunde dagen och 3) uteblifvandet af mannat på den sjunde dagen (se 2 Mos. 16: de kap.) - allt detta visar, att en bestämd dag åsyftas och icke blott en sjundedel af tiden. Den som påstår annorlunda, kunde lika väl påstå, att Washingtons födelsedag eller dagen för oafhängighetsförklaringen var blott en 365: te del af ett år och kunde därför lika gärna firas på någon annan dag än den, på hvilken händelsen skedde.

7. Sabbaten är en del af den lag, om hvilken vår Herre uttryckligen sade, att han icke kommit för att upplösa den. Han förklarade tvärtom, att icke en bokstaf eller en prick af denna lag skulle förgås, så länge världen ägde bestånd (Matt. 5: 17-20).

8. Den är en del af den lag, om hvilken aposteln Paulus betygar, att den icke göres om intet utan stadfästes genom tran på Kristus (Rom. 3: 31). Den ceremoniella eller förebildliga lagen, hvilken hänvisade till Kristus och upphörde vid korset, göres om intet genom tran på honom (Ef. 2: 15).

9. Den är en del af den konungsliga lag - den angår nämligen konung Jehova - hvilken Jakob benämner frihetens lag och genom hvilken vi, såsom han säger, skola blifva dömda på den sista dagen. Men Guds domsregel är en och densamma för alla århundraden. (Jak. 2: 11, 12.)

10. Den benämnes "Herrens dag" i Upp. 1: 10. (Se anmärkningarna vid denna vers.)

11. Den visar sig äfven vara den instiftelse, hvilken enligt profetian skall framkalla en stor reformation i de sista dagarna. (Jämför Es. '56: 1, 2 med 1 Pet. 1 _ 5.) Denna punkt angår det budskap, vi betrakta.

12. Sabbaten skall äfven, trogen sin härkomst och natur, fortfara i den nya skapelsen och genom all evighet utgjuta sina välsignelser öfver Guds folk (Es. 66: 22, 23).

Detta är en kort öfversikt af de hufvudpunkter, af hvilka man kan se, att sabbatsbudet på intet sätt blifvit försvagadt och att denna instiftelse icke det ringaste blifvit förändrad; ej heller kan det sägas, att en person håller Guds bud, såvida han icke håller sabbaten, enär sabbatsbudet är ett af Guds bud. Det är en stor ära att hafva att göra med en sådan inrättning, och för den som efterkommer dess fordringar, skall den visa sig vara en outsäglig välsignelsekälla.

Bestraffning af vilddjurets tillbedjare. Dessa skola plågas med eld och svafvel inför de heliga änglarne och inför' Lammet. När inträffar detta plågande? Kap. 19: 20 framställer, att vid Kristi andra ankomst skall inträffa en uppenbarelse af eldsstraff, hvilket kunde kallas en eld- och svafvelsjö, och i denna .skola vilddjuret och den falske profeten kastas lefvande. Detta kan hafva afseende blott på den förstöring, som de drabbas af vid början, icke vid slutet, af de tusen åren. Dessutom finnes ett märkligt ställe hos Esaia, till hvilket vi nödgas vända oss för att kunna förklara uttryckssättet i den tredje ängelns hotelse och som tvifvelsutan beskrifver scener, hvilka skola inträffa här vid Kristi andra ankomst och i jordens öde tillstånd under de påföljande tusen åren. Vid närmare betraktelse kan man se, att uttrycket i Uppenbarelsen lånades från denna profetia. Sedan profeten omtalat Herrens vrede öfver folken, den stora ödeläggelsen af deras armeer, himmelens hoprullande såsom en bokrulle o. s. v." säger han,: "Detta är en Herrens hämndedag, ett vedergällningens år, då han utför Sions sak. Då blifva dess bäckar förvandlade till tjära och dess jord till svafvel; ja, dess land blifver brinnande tjära. Hvarken natt eller dag skall den slockna evinnerligen skall röken däraf stiga upp. Från släkte till släkte skall landet ligga öde, aldrig i evighet skall någon gå därfram (Es. 34: 8-10). Och eftersom profetian med tydliga ord säger, att det skall blifva en eldsjö vid slutet af de tusen åren: i hvilken alla ogudaktiga skola omkomma" så kunna vi däraf ej annat än sluta, att de lefvande ogudaktigas förgöring vid början af denna period och alla gudlösas öde vid slutet af densamma äro mycket lika hvarandra.

Straffets fortfarande. I uttrycket "evigheters evighet" kan ordet evighet icke tagas i en vanlig betydelse, hvilket kan, ses, när vi betrakta hvar detta straff pålägges. Det sker nämligen här på jorden, alltså på en ort, där dag och natt afväxla med hvarandra. Detta visas dessutom af det redan omnämnda stället hos Esaia, om detta är, såsom vi antaga, det ställe, från hvilket det föreliggande uttrycket är lånadt och syftar på samma tid. Det stället talar om landet Idumeen; men antingen vi med detta bokstafligen förstå landet Edom (Idumeen), som ligger söder och öster om Judeen, eller vi antaga, att det föreställer, som det tvifvelsutan gör, hela denna jord vid den tid, när Herren Jesus skall uppenbaras från himmelen i eldslåga och vedergällningsåret för Sions sak kommer, så måste scenen i båda fallen upphöra; ty denna jord skall slutligen förnyas, den skall renas från hvarje syndafläck, och hvarje spår af lidande och förfall skall utplånas, hvarefter den blir en boning för rättfärdighet och glädje i all evighet. Ordet alluv, hvilket här är öfversatt med evighet, definieras af Schrevelius i hans grekiska ordbok på följande sätt: "En tidsålder; en lång tidsperiod; ett obestämdt fortfarande; en längre eller kortare tidslängd." (En grundligare uttydning a f detta uttryck återfinnes i verket "Here and Hereafter.")

Det tredje budskapets period är en tid för tålamod å Guds folks sida, enligt den undervisning Paulus och Jakob gifver oss med hänsyn till denna punkt. (Ebr. 10: 36; Jak. S: 7, 8.) Emellertid håller denna skara, som förväntar Herren, Guds bud, de tio buden, och Jesu tro, det är, Kristi och hans apostlars samtliga läror, såsom de äro upptecknade i det nya testamentet. På detta sätt kommer den rätta sabbaten, såsom återgifven i dekalogen, i en liftig motsats till den falska sabbaten, vilddjurets märke, hvilket, såsom redan är sagdt, kännetecknar dem, hvilka förkasta det tredje budskapet.

VERS. 13-16. Och jag hörde en röst från himmelen säga: Skrif: Saliga äro de döda, som i Herren dö härefter. Ja, säger Anden, de skola hvila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa efter dem." Och Jag såg, och se, en hvit sky, och på skyn satt en, som var lik en människoson och hade på sitt hufvud en gyllene krona och i sin hand en hvass lie. Och en annan ängel kom ut från templet och ropade med hög röst till den, som satt på skyn: Sänd din lie och skörda; ty skördetiden har kommit och säden på j orden har torkat till skörd. Och den, som satt på skyn, lät sin lie gå på jorden, och jorden vardt skördad.

En allvarlig vändpunkt. Händelserna blifva af en allvarligare beskaffenhet, då vi nalkas änden - ett sakförhållande, som förlänar den tredje ängelns budskap, hvilket nu utgår till världen, en så ovanlig grad af allvar och betydelse. Det är det sista budskap, som utgår före Människosonens återkomst på den hvita skyn med en krona på sitt hufvud och en lie i sin hand för att inbärga jordens skörd. Med snabba steg fortskrider nu en profetisk kedja mot sin fullbordan, hvilken slutar med vår Herres Jesu uppenbarelse från himmelen i eldslåga, då han kommer för att hämnas på sina fiender och att löna sina vänner. Denna jämförelse är icke för svag; ty vi hafva redan kommit så nära slutet af denna kedja, att den nästa och sista länken i densamma är denna högst viktiga händelse för belöning och straff. I tidens ström gifves ingen tillbakagång. Liksom floden icke låter sig hämmas, då den nalkas ett bråddjup, utan med oemotståndlig kraft drager alla flytande kroppar med sig öfver kanten, och liksom årstiderna aldrig vända om i sitt lopp, utan sommaren följer på löfvens utsprickande på fikonträdet och vintern inträder strax efter löfvens fallande, likaså föras vi ständigt framåt, antingen vi önska det eller icke, antingen vi äro beredda eller icke, mot den oundvikliga och oföränderliga vändpunkten. Ack, huru litet den högmodiga bekännaren och den sorglösa syndaren tänka på den fördömelse, som är så nära förestående! Och huru svårt det är äfven för dem, som antagit och bekänna sig vandra i sanningert, att uppskatta förhållandet, såsom det verkligen är!

Den utlofvade välsignelsen. En röst från himmelen uppfordrar Johannes att skrifva följande välsignade ord: "Saliga äro de döda, som dö i Herren härefter"; och Andens svar är: "Ja, de skola hvila sig från sitt arbete, ty deras gärningar följa dem efter." Med ordet "härefter" åsyftas tydligen någon bestämd tid, och den frågan uppstår därför nu: Från hvilken tidpunkt skola vi räkna? - Som detta uttalas i förbindelse med budskapet, är det tydligt, att det måste vara från början af dess förkunnande. Men hvarför äro de, som dö efter denna tid, välsignade? Något särskildt skäl för uttalandet af denna välsignelse öfver dem måste vara för handen. Månne det icke har afseende på den omständigheten, att de undgå den förskräckliga nödens tid, hvilken de sista heliga måste genomgå mot slutet af sin pilgrimsfärd? Medan de i detta afseende kunna prisas saliga tillika med alla rättfärdiga döda, så gäller detta dock särskildt dem, emedan de uppenbarligen utgöra den i Dan. 12: 2 omtalade ,kara, som uppväckes till evigt lif vid Mikaels uppträdande. På detta sätt undgå de farorna, hvilka de öfriga af de 144,000 måste genomgå, samt uppstå och deltaga med dem i deras slutliga triumf här och få tillsammans med dem en framstående plats i riket*) På detta sätt, förstå vi, att deras gärningar följa dem efter: deras gärningar ihågkommas för att blifva belönade vid domen; de erhålla samma belöning, som de skulle hafva fått, om de hade lefvat och troget uthärdat alla farorna i nödens tid.

*) De .som dö, sedan de anammat den tredje ängelns budskap, anses tydligen utgöra en del af de 144,000; ty detta budskap är detsamma som beseglingsbudskapet 1 Upp. 7: de kap., och genom det budskapet blifva endast 144,000 beseglade. Men det finns många, som fått hela sin kristliga erfarenhet under detta budskap men hafva afsomnat i döden. Dessa hafva dött i Herren och räknas följaktligen bland de beseglade, ty de skola blifva frälsta. Men som budskapet beseglar endast 144,000, måste dessa vara inbegripna i detta antal. De blifva väckta till lif i den särskilda uppståndelsen (Dan. 12:2; Upp. 1:7), som inträffar vid ljudet af Guds röst från templet i himmelen vid början af den sjunde och sista plågan (Upp. 16: 7; Joel 3: 16; Ebr. 12: 26) och äro på jorden under tiden för denna plåga och kunna alltså sägas komma ur den stora bedröfvelsen (Upp. 7: 14), och de intaga sin plats med de troende, som då lefva på jorden, och iklädas med dem odödlighet vid den yttersta basunen (1 Kor. 15 :52), enär de då förvandlas med dem i ett ögonblick. Alltså kan det sägas äfven om dem, ehuru de varit i grafven, att de blifvit .köpta ..från människorna (Upp. 14:4), (d. ä., från de lefvande, som förvänta förvandlingen till odödlighet utan att smaka döden, såsom om de själfva aldrig hade dött.

Man torde märka, att i denna profetiska kedja föregå tre änglar Människosonens ankomst på den hvita skyn och tre följa efter den symbolen. På ett annat ställe är redan omnämndt, att verkliga änglar uppträda i de här beskrifna scenerna. De första tre hafva uppsikt öfver de tre första budskapen och kunna därför anses .såsom symboler af religionslärare. Den fjärde ängeln förkunnar ögonskenligen sitt budskap, sedan Människosonen har fulländat sin prästerliga tjänst och intagit sin plats på den hvita skyn, men innan han uppenbarar sig i himmelens skyar. Efter som talet är ställdt till honom, som sitter på den hvita skyn och har en hvass lie i sin hand, färdig att skörda, så kan man däraf blott förstå ett bönbudskap å församlingens sida, sedan dess verk för världen är utfördt, pröfningstiden för alltid gått till ända och numera blott det är öfrigt, att Herren uppenbaras och tager sitt folk till sig.' Det är tvifvelsutan det dag- och nattrop, 'hvilket vår Herre i Luk. 18: 7, 8 omtalar i förbindelse med sin återkomst. Denna bön skall blifva besvarad, Gud skall skaffa sina utvalda rätt; ty det heter vidare i liknelsen: "Skall då icke Gud skaffa rätt åt sina utkorade, som ropa till honom dag och natt?" Han som sitter på skyn, skall utsända sin lie, och de heliga under bilden af jordens hvete skola församlas i den himmelska ladan.

Det samlade hvetet. "Och den som satt på skyn," säger profeten, "lät sin lie gå på jorden, och jorden vardt skördad." Dessa ord föra oss ned öfver scenerna vid Kristi återkomst, de ogudaktigas förgörelse och de rättfärdigas frälsning. Följande verser måste därför tillämpas på en senare tid:

VERS. 17-20, Och en annan ängel kom ut från templet, som är i himmelen, och hade, äfven han, en hvass lie. Och en annan ängel kom ut från altaret, hvilken hade makt öfver elden, och han ropade med hög röst till den, som hade den hvassa lien: Sänd din hvassa lie och afbärga drufvorna af vinträdet på jorden; ty dess bär äro mogna. Och ängeln lät sin lie gå på jorden och afbärgade vinträdet på jorden och kastade drufvorna i Guds vredes stora vinpress, Och vinpressen trampades utanför staden, och blod från pressen steg ända upp till betslen på hästarna, en sträcka af ett tusen sex hundra stadier.

Guds vredes vinpress. De sista två änglarne sysselsätta sig med de ogudaktiga, hvilka ganska träffande föreställas af de uppsvällda och purpurröda vinklasarna på jorden. Kan man icke antaga, att det slutliga ödet af den klassen vid änden af de tusen åren här framställes, i det profetian på detta sätt visar det slutliga tillståndet af både de rättfärdiga och de ogudaktiga - de rättfärdiga iklädda odödlighet och för evigt i besittning af riket, de ogudaktiga omkommande utanför staden vid den tid, då den slutligen förlägges till denna jord?

Man kunde knappast tillämpa detta på tiden för Jesu andra ankomst; ty händelserna gifvas här i en kronologisk ordning, och de ogudaktigas förgörelse vore då samtidig med de rättfärdigas församlande. Dessutom skola de lefvande ogudaktiga dricka af Kristi vredes "kalk" vid hans återkomst; men här omkomma de i hans vredes "vinpress," som trampas utanför staden, fullkomligt motsvarande beskrifningen i Upp. 20: 9, där de ogudaktigas fullständiga och slutliga förgörelse omtalas.

Ängeln kommer ut ur templet, där protokollen förvaras och straffet bestämmes. Den andra ängeln har makt öfver elden. Detta måhända står i någon förbindelse med det förhållandet, att eld är det element, genom hvilket de ogudaktiga slutligen skola förgöras; och då det här säges om dem, sedan de hafva blivit liknade vid klasarna på jordens vinträd, att de kastas i den stora vinpressen, som trampas utanför staden, sker detta blott för att fullfölja bilden. Och blod utgick från pressen ända upp till betslen på hästarna. Vi veta, att det är de ogudaktigas lott att slutligen blifva uppslukade i ett haf af allt-förtärande flammor som nedkomma från Gud af himmelen; men hvilket slaktande äger rum bland den fördömda skaran före denna tid veta vi icke. Det är därför icke osannolikt, att det som här omtalas, skall blifva uppfylldt. Eftersom de fyra första änglarne i denna serie beteckna en rörelse å Guds folks sida, så måste äfven de sista två beteckna detsamma; ty de heliga skola deltaga i bestämmandet och verkstallandet af de ogudaktigas slutliga bestraffning (1 Kor. 6.2, Ps. 149:9).

De heligas seger. Äfven denna profetiska kedja slutar såsom alla de andra med Guds och Kristi fullständiga seger öfver alla sina fiender och med Lifsfurstens trogna efter följare i evig besittning af sin härliga salighet.