I DETTA kapitel införas de sju sista plågorna, hvilka innehålla Guds oblandade vrede i fullaste mått för det sista släktet af de ogudaktiga. Nådens verk är da for evigt till ända.

VERS. 1-8. Och jag såg ett annat tecken i himmelen, stort och underbart: sju änglar, hvilka hade sju plågor, som voro de sista, ty med dem är Guds vrede fullbordad. Och jag såg liksom ett glashaf, blandadt med eld, och dem, som hade vunnit seger öfver vilddjuret och öfver dess bild och öfver dess namns tal, stå på glashafvet, han ande Guds harpor. Och de sjöngo Moses, Guds tjänares, sång och Lammets sång, sägande: Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud, du allsvåldige; rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung! Hvem skulle icke frukta dig, Herre, och prisa ditt namn? Ty du allena är helig; ty alla folk skola komma och tillbedja inför dig, ty dina domar hafva blifvit uppenbara. Och därefter såg jag, och vittnesbördets tabernakels tempel i himmelen öppnades. Och de sju änglarne, som hade de sju plågorna, kommo ut från templet, klädda i rent glänsande linne och omgjordade kring bröstet med gyllene bälten. Och ett af de fyra djuren gaf de sju änglarne sju gyllene skålar, fulla af Guds vrede, hans, som lefver i evigheters evighet. Och templet vardt uppfylldt af rök från Guds härlighet och makt, och ingen kunde gå in i templet, förrän de sju anglarnes sju plågor hade blifvit fullbordade.

En förberedande scen. Ofvanstående verser utgöra hela det femtonde kapitlet; de framställa för oss en ny serie händelser. Hela kapitlet är blott en inledning till beskrifningen af de förskräckligaste straffdomar från den Allsmäktige, hvilka någonsin hemsökt eller skola hemsöka denna jord i dess närvarande tillstånd, nämligen de sju sista plågorna. Här läsa vi om den allvarliga förberedelsen för utgjutelsen af dessa oblandade skålar. Af vers 5 framgår,' att detta senare inträffar omedelbart efter den sista tjänstförrättningen i helgedomen; ty templet öppnas, innan skålarna utgjutas. De öfverlämnas till sju änglar, hvilka äro klädda i rent och glänsande linne, en mycket lämplig symbol för renheten af Guds rättfärdighet och rättvisa vid påläggandet af dessa straffdomar. De mottaga dessa skålar från ett af de fyra djuren eller lefvande väsendena. Vid utläggningen af kap. 4 blef det afgjordt, att dessa lefvande väsen bistå Kristus i hans tjänst i helgedomen. Det är därför ganska passande, att just dessa öfverlämna till hämndens tjänare de vredesskålar, som skola utgjutas öfver dem, hvilka harva föraktat Kristi nåd, missbrukat hans långmodighet, hopat smälek öfver hans namn och korsfäst honom ånyo genom förföljelsen af hans efterföljare! Medan de sju änglarne utföra sitt förskräckliga uppdrag, fylles templet med Guds härlighet och ingen - οὐδεὶς (oudeis), ingen, intet väsen, härmed syftande på Kristus och hans himmelska biträden - kan ingå i det. Denna omständighet visar tydligen, att nådens verk är afslutadt och ingen tjänstgöring pågår i himmelen under utgjutelsen af plågorna, hvarför de äro uppenbarelser af Guds vrede utan den ringaste blandning af förbarmande.

Guds folk ihågkommes. Äfven i denna scen förglömmes icke Guds -folk; ty profeten tillåtes i vers. 2-4 att i förtid se dem stå såsom segrare på glashafvet blandad t med eld, gnistrande och glänsande af Guds härlighet, under det de sjunga Moses och Lammets sång. Glashafvet, på hvilket dessa segrare stå, är detsamma som det, hvilket i kap. 4: 6 säges vara framför tronen. Då vi icke harva någon orsak att antaga, det dess läge blifvit förändradt, och då Johannes såg de heliga på detsamma, så gifver detta förhållande i förbindelse med kap. 14: 1-5 ett obestridligt bevis för att de heliga upptagas till himmelen för att erhålla en. del af sin belöning. I likhet med solens genombrytande af midnattens skyar framställes på detta sätt någon händelse eller också gifves något löfte till Lammets ödmjuka efterföljare i hvarje frestelsens stund, liksom att försäkra dem och ånyo försäkra dem om Guds kärlek och omsorg för dem och om vissheten af deras slutliga belöning. Herren ingaf i sanning dessa ord hos profeten, där denne säger: "Om den rättfärdige mån I tänka, att det skall gå honom väl"; men "ve öfver den ogudaktiga! Honom skall det gå illa" (Es. 3: 10, 11).

Segrarens sång, Moses och Lammets sång, som här i korthet återgifves: "Stora och underbara äro dina verk, Herre Gud du allsvåldige; rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung!" är härlig och upplyftande i oändlig grad. ., Huru innehållsrika äro icke dessa ord! Huru inspirerande är icke dess ämne! Den vädjar till Guds underbara verk, som äro en uppenbarelse af hans stora härlighet. Med odödliggjorda ögon skola de heliga utforska deras under, såson; de aldrig varit i stånd därtill här i lifvet, oaktadt astronomien uppenbarar så mycket för oss, att vara hjärtan fylla med beundran. Från vår lilla värld är af ståndet 93,000,000 mil till solen, och var närmaste grannsol är 19,000,000,000 mil längre bort, medan ljuset från den dubbla polarstärnan fordrar i sin snabba flykt af 192, 000 mil i sekunden fyratio år för att nå fram till vårt lilla jordklot; men ännu längre ut i rymderna bortom solsystem, sjärnegrupper och konstellationer, komma vi till den väldiga stjärnan Alcyon i Plejaderna - en stjärna, som lyser med en kraft, som motsvarar 12 000 sådana solar som vår sol! Hvad måste da den stora medelpunkten vara, omkring hvilken myriader af solsystern löpa på sina oändliga banor! Hvilken orsak ha ej då de heliga att sjunga: "Stora och underbara äro dina verk!” Men sången omfattar äfven ett annat område, nämligen Guds nådiga styrelse: "Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung." Då komma alla Guds vägar med hans skapade vasen att evinnerligen rättfärdigas i alla återlöstas och alla ofallna världars åsyn. Trots all vår blindhet, alla våra pröfningar och lidanden skola vi då vara i stånd att med en öfversvallande känsla af glädje och tillfredsställelse utropa: "Rättfärdiga och sanna äro dina vägar, du folkens konung."