DETTA kapitel innehåller en beskrifning af de sju oblandade skålarna af Guds vrede och de verkningar, hvilka åstadkommas genom deras utgjutande på jorden. Bland bibelforskare råder någon meningsskillnad med hänsyn till dessa plågors beskaffenhet och kronologi. Vår första fråga är därför: Hvad är sanningen angående dessa punkter? Äro de symboliska, och hafva de till största delen blifvit uppfyllda i det förflutna, såsom några påstå? eller äro de bokstafliga och skola äga rum i framtiden, såsom andra med lika stor visshet antaga? En kort undersökning af vittnesbördet skall, tro vi, följdriktigt besvara dessa frågor.

VERS, 1, 2. Och jag hörde en stark röst från templet säga till de sju änglarne: Gån och utgjuten Guds vredes sju skålar på jorden, Och den första gick åstad och utgöt sin skål på jorden, och ett ondt och svårt sår kom på de människor, som hade vilddjurets märke och som tillbådo dess bild.

Plågornas kronologi. Skildringen af denna plåga visar oss det rätta sättet att bestämma alla plågornas kronologi; ty denna utgjutes öfver dem, hvilka hafva vilddjurets märke och tillbedja dess bild - samma verk, för hvilket den tredje ängeln varnar oss. Denna omständighet är ett säkert bevis för att dessa straffdomar icke blifva utgjutna, förrän denne ängel afslutar sitt verk, och att just den klass, som hör men förkastar denna varning, erhåller de första dropparna af Guds vredes öfverflödande skålar. Om nu dessa plågor tillhöra den förflutna tiden, så är äfven detta förhållandet med vilddjurets bild och dess tillbedjan, likaledes med det tvåhornade vilddjuret, hvilket upprättar denna bild samt med dess verk och äfvenså med den tredje ängelns budskap, hvilket varnar oss för detta verk. . . Och vidare, om denna händelse ligger i det förflutna - det är, flera århundraden tillbaka i tiden, dit denna åsikt förlägger böran af plågornas utgjutande - så hafva äfven första och andra budskapen, hvilka föregå detta, förkunnats flera århundraden tillbaka. Da upphörde de profetiska perioderna, på hvilka det första budskapet är grundadt, i synnerhet de 2,300 dagarna, flera århundraden sedan. Om detta är händelsen, så skjutas de sjuttio veckorna i Daniels nionde kapitel tillbaka i tiden, så att de komma helt och hållet inom den judiska förbunds tiden, och det stora vittnesbördet i dem om, att Kristus är Messias, blir alldeles omintetgjordt. Men i anmärkningarna vid kap. 7, 13 och 14 hafva vi visat, att första och andra budskapen hafva blifvit gifna i vår tid; att det tredje nu håller på att uppfyllas; att det tvåhornade vildjuret har uppträdt på händelsernas skådeplats och bereder sig for att göra det verk, som profetian förutsäger om detsamma; att forberedelser fortgå för bildens upprättande och utfärdandet af stadgar för dess tillbedjan ligger i den närmaste framtiden. Så länge dessa påståenden icke samtligen kunna vederläggas, måste äfven plågorna höra till framtiden.

Men det finnes andra skäl, som visa, att dessa plågor ännu tillhöra framtiden.

1. Det säges, att människorna under den femte plågan häda Gud för sina sårs skull, hvilka naturligtsvis äro samma sår, som förorsakas genom utgjutandet af den första plågan. Detta visar, att alla dessa plågor utgjutas öfver samma släkte, några duka tvifvelsutan under för enhvar af dem, men likväl blir det några, som lefva och genomgå dem alla. Detta är ett faktum, som helt vederlägger det påståendet, att de togo sin början flera århundraden sedan och att uppfyllelsen af hvarje plåga upptog långa tider; ty huru kunde då de, på hvilka den första plågan utgöts, ännu lefva under den femte?

2. Dessa plågor äro Guds vredes vin, hvilket, obemängdt, är iskänkt i hans vredes kalk, hvarmed den tredje ängeln hotar vilddjurets tillbedjare (Upp. 14: 10; 15: 1). Ett ,sådant språk kunde icke tillämpas på några straffdomar, som hemsöka jorden, så länge Kristus medlar mellan sin Fader och vårt fallna släkte; nej, de kunna först då äga rum, när pröfningstiden för alltid gått till ända.

3. Ett annat bestämdare vittnesbörd med hänsyn till början.

och fortgången af dessa plågor återfinnes i kap. 15: 8: "Och templet vardt uppfylldt af rök från Guds härlighet och makt, och ingen kunde gå in i templet, förrän de sju änglarnes sju plågor hade blifvit fullbordade." Det tempel, som här åsyftas, är tydligen det tempel, som omtalas i kap. 11: 19, hvar det heter: "Guds tempel i himmelen vardt upplåtet, och hans förbunds ark vardt sedd i hans tempel." Med andra ord, vi hafva här den himmelska helgedomen framför oss, och den bevisande kraften i vittnesbördet består däri, att från den tid, när de sju änglarne med de sju gyllene skålarna erhålla sitt uppdrag, är templet fullt af rök från Guds härlighet, och ingen kan ingå i templet eller helgedomen, tills de hafva utfört sitt uppdrag; därför kan ingen tjänst försiggå i helgedomen under denna tid, och följaktligen utgjutes icke dessa skålar, förrän tjänstförrättningen i tabernaklet därofvan är af slutad, och de följa genast på denna händelse; ty Kristus är då icke längre medlare, nåden, som så länge tillbakahållit den hämnande handen, bönfaller icke mera, Guds tjänare äro förseglade. Hvad annat kan då förväntas, än att hämndens storm skall utbryta och en allmän förstöring öfvergå jorden?

Sedan vi hafva fastställt dessa straffdomars kronologi och därigenom hafva sett, att de tillhöra den närmaste framtiden förvarade till vredens dag, skola vi nu fortgå till att undersöka deras beskaffenhet och hvad som skall inträffa, när de sju änglarne erhålla från templet det allvarliga och förskräckliga uppdraget, som lyder: "Gån och utgjuten Guds vredes sju skålar på jorden." Här bjudas vi att blicka in i Herrens "rustkammare" och beskåda hans "vredes vapen" (Jer. 50: 25). Här öppnas haglets visthus, hvars innehåll har blifvit sparad t till hemsökelsens tid, för stridens och drabbningens dag (Job 38: 22, 23).

Första plågan. Vi se icke något skal, hvarför icke detta ställe skulle ordagrannt uppfattas; ty dessa plågor äro nästan liktydiga med dem, hvilka Gud pålade egyptierna, då han stod i begrepp att befria sitt folk från träldomens ok, och hvilkas verkliga uppfyllelse vi aldrig hafva hört någon sätta i fråga. Likaså står Gud ärven nu i begrepp att belöna sitt folk med dess slutliga befrielse och förlossning, och hans straffdomar skola därför ådagaläggas på ett icke mindre kännbart och förskräckligt sätt. Hvari såret består, veta vi icke; måhända det är likt den motsvarande plågan, som föll på Egypten (2 Mos. 9: 8-11).

VERS 3. Och den andre utgöt sin skål i hafvet, och det vardt blod såsom af en död, och allt i hafvet, som hade lif, * dog.

1*) I engelska och andra svenska öfversättningar af Bibeln användes här uttrycket lefvande själ. Detta är såsom vi äro, det enda exemplet i den svenska och engelska bibelöfversättningen på dessa ords användning om oförnuftiga djur, såsom fiskar och andra lefvande väsen i hafvet i urtexten däremot förekommer det ofta. Detta utgör ett' starkt vittnesbörd för att uttrycket i 1 Mos. 2: 7, där det användes om människan, icke bevisar, att hon år i besittning af ett okroppsligt och odödligt väsen.

Andra plågan. Måhända det ej finns något smittsammare och dödligare ämne än blodet af en död kropp. Hvad profetian här afbildar, nämligen att alla stora vattensamlingar på jorden, som ögonskenligen betecknas med ordet "hafvet," skola förvandlas till ett sådant tillstånd under denna plåga, företer en fruktansvärd anblick.

VERS. 4-7. Och den tredje utgöt sin skål i floderna och vattenkällorna, och det vardt blod. Och jag hörde vattnens ängel säga: Rättfärdig är du, som är och som var, du helige, att du har dömt så. Emedan de hafva utgjutit heligas och profeters blod, har du ock gifvit dem blod att dricka; de äro det värda. Och jag hörde altaret säga: Ja, Herre Gud, du allsvåldige, sanna och rätta äro dina domar.

Tredje plågan. Ofvannämnda verser gifva oss en klar beskrifning af den förskräckliga vedergällning, som skall drabba dem, hvilka med våldsamma händer antingen verkligen utgjutit "de heligas blod" eller också hyst en sådan afsikt i sina hjärtan. Änskönt vi knappast kunna föreställa oss den stundens fasor, när floderna och vattenkällorna skola blifva såsom blod, så blir likväl Gud rättfärdigad och hans straffdomar erkända. Äfven de heliga änglarne skola utropa: Rättfärdig är du, Herre, att du har dömt så, emedan de hafva utgjutit heligas och profeters blod. Ja, Herre Gud, du allsvåldige, sanna och rätta äro dina domar.

Det torde här frågas, huru det kan sägas om det sista släktet af ogudaktiga, att de harva utgjutit heligas och profeters blod, eftersom det sista släktet af heliga icke skola dödas. Vi hänvisa till Matt. 23: 34, 35; l Joh. 3: 15 för en förklaring öfver detta förhållande. U r dessa bibelställen framgår, att afsikten är icke mindre straffvärd än förbrytelsen; och kap. 12: 17 och 13: 15 bevisa att intet släkte mera afgjordt beslutat sig för att tillställa en skoningslös slaktning af de heliga, än det nuvarande släktet ämnar göra i en icke aflägsen framtid. I sina hjärtan och tankar utgjuta de heligas och profeters blod och äro i hvarje henseende lika brottsliga, som om de vore i stånd att förverkltga sma onda uppsåt.

Man kan ej förmoda, att någon människa skulle länge kunne öfverlefva en så förfärlig plåga som denna; därför antaga VI, att tiden för densamma måste vara begränsad, liksom förhållandet var med den motsvarande plågan i Egypten (2 Mos. 7: 17: 21, 25).

VERS. 8 9. Och den fjärde utgöt sin skål ärver solen, och henne vardt gifven makt att bränna människorna med eld. Och människorna brändes med stark brand, och de hädade den Guds namn, som hade makten ärver dessa plågor, och de bättrade sig icke, så att je gåfvo honom ära.

Fjärde plågan. Det är ett anmärkningsvärdt förhållande, att hvarje efterföljande plåga bidrager till att föröka eländet af den föregående och höja ångesten hos dem, som lida till följd af sin skuld. Först slogs människorna med ett ondt och svårt sår som inflammerade deras blod och jagade det i feberhetta genom dess ådror. Detta försvåras därigenom, att de hafva endast blod att släcka sin brinnande törst med; och nu stegras eländet till sin högsta grad, därigenom att solen gifves makt att utgjuta öfver dem en flod af glödhetta, som bränner dem med stark brand. Först här, säger berättelsen, finna de i den gräsligaste hädelse mot Gud ord för sin smärta.

VERS. 10 11. Och den femte utgöt sin skål ärver vilddjurets tron, och dess rike 'vardt förmörkadt, och de sönderbeto sina tungor af smärta. Och de hädade himmelens Gud för sina smärtors och sina sårs skull och bättrade sig icke från sina gärningar.

Femte plågan. Ett viktigt faktum stadfästes genom detta vittnesbörd, nämligen att plågorna förgöra icke alla sina offer på en gång; ty vi ,finna, att några, hvilka blefvo slagna med såren under den första plågan, lefva ännu under den femte och sönderbita sina tungor för smärtans skull. Ett belysande exempel pådenna skål återfinnes i 2 Mos. 10: 21-23, Den utgjutes öfver vilddjurets tron, påfvedömet. Vilddjurets tron finnes, hvarhelst den påfliga stolen är upprättad, hvilken så vida har varit och, vi tro, skall fortfarande förblifva i staden Rom. "Dess rike" innefattar troligen alla dem, som äro påfvens underlydande i ett kyrkligt hänseende.

Eftersom de första fem plågorna redan skulle hafva blifvit fullbordade enligt deras påstående, som förlägga dem alla i förfluten tid, så stanna vi här ett ögonblick för att fråga, vid hvilken tid i de föregångna århundradena de här hotade straffdomarna hafva blifvit uppfyllda? Kunna sådana förskräckliga straffdomar påläggas, och ingen veta något därom? Hvar finnes då historien om deras uppfyllelse? När föll ett ondt och svårt sår på en särskild och ansenlig del af människosläktet? När blef hafvet blod såsom af en död och hvarje lefvande själ i det dödad? När blefvo floderna och vattenkällorna blod för folket att dricka? När brände solen människorna med en sådan hetta, att den utpressade lörbannelser och hädelser från dem? Och när sönderbeto vilddjurets undersåtar sina tungor för smärtans skull och på samma gång hädade Gud till följ d af sina sår? Bibeltolkare, som på ett dylikt narraktigt sätt förlägga sådana scener i en förfluten tid, hvarest icke den ringaste skugga af deras uppfyllelse finnes för handen, understödja därmed öppet tviflarens och den otrognes hån och begabberi mot Guds heliga bok och förse dem med mäktiga vapen för deras gudlösa verk. Det inspirerade ordet säger, att med dessa plågor är Guds vrede fullbordad; men om de kunna blifva uppfyllda och ingen veta något därom, hvem skall då hädanefter anse hans vrede för en så förskräcklig sak eller hysa fruktan för de straffdomar som han hotar de ogudaktiga med?

VERS. 12-16. Och den sjette utgöt sin skål ärver den stora floden Eufrat, och dess vatten torkade ut, på det att vägen skulle beredas för konungarne från östern. Och jag såg ur drakens mun och ur vilddjurets mun och ur den falske profetens mun utgå tre orena andar, som liknade paddor; Ty de äro djäflars andar, som göra tecken och gå ut till konungarne på, hela jorden for att församla dem till strid på den dagen den allsvåldige Gudens stora dag. Se, jag kommer såsom en tjuf salig är den, som vakar och bevarar sina kläder, att han icke må gå naken och de få se hans skam. Och de församlade dem till den plats, som på ebreiska heter Harmageddon.

Sjette plågan. Hvad är den stora floden Eufrat, öfver hvilken denna skål utgjutes? - Somliga anse den vara den verkliga floden i Asien, andra antaga den vara en symbol af den nation, som innehar det landområde, genom hvilket denna flod flyter. Vi känna oss böjda för att antaga den senare meningen af följande skäl:

1. Det' vore svårt att inse, hvilken fördel vunnes genom upptorkandet af den verkliga floden; ty den utgör icke något särdeles stort hinder för en fientlig armes framtågande; och man

bör lägga märke till, att upptorkandet sker för att bereda vägen för konungarne, som komma från solens uppgang; det är, väl ordnade arméer, icke en blandad och obeväpnad mängd af man, kvinnor och barn, liksom israeliterna vid Röda hafvet eller floden Jordan. Eufrat är blott omkring 1,400 engelska mil lång, d. ä. omkring en tredjedel af Mississippi-flodens storlek. Cyrus uttömde utan svårighet hela flodbädden vid Babylons belägring; och oaktadt talrika krigsoperationer hafva utförts efter dess stränder och stora härar gått fram och tillbaka öfver densamma, så hafva vi ännu aldrig läst om att floden upptorkats för att låta dem passera öfver. . .

2. Det vore lika nödvändigt att upptorka floden Tigris som Eufrat; ty den är nästan lika stor som den senare. Tigris källa är blott femton mil från Eufrats bland Armeniens berg, och den flyter nästan i jämnbredd med blott ett kort afstånd från den senare under hela dess lopp; likväl säger profetian ingenting om Tigris.

3. Vi tro, att det bokstafliga upptorkandet af floderna äger rum under fjärde plågan, då makt gifves solen att bränna människorna med eld. Under denna plåga inträffa obestridligt de scener af torka och hungersnöd, som så lifligt skildras af Joel, kap. 1 : 14-20; och det säges uttryckligen, att ett af dessas resultat är, att "vattenbäckarna äro uttorkade." Eufrat kommer troligen icke att utgöra något undantag vid denna hemsökelse af torka; därför kan icke mycket finnas kvar att blifva bokstafligen upptorkadt under den sjette plågan.

4. I själfva sakens natur måste dessa plågor utgöra uppenbarelser af vrede och straffdomar öfver människorna; men om uttorkandet af den verkliga floden Eufrat är allt, som här afses, så kan icke denna plåga vara af ett sådant slag och är i det hela icke någon särdeles allvarlig händelse.

Eftersom dessa invändningar finnas mot den åsikten, att profetian afser en verklig flod, så måste vi taga den i en figurlig betydelse; det är, floden Eufrat är en symbol af den makt som äger området, hvilket vattnas af denna flod, nämligen det ottomanska eller turkiska sultandömet.

1. Det brukas sålunda på andra ställen i Skriften. Se Es. 8: 7; Upp. 9: 14. Alla måste erkänna, att Eufrat symboliserar den turkiska makten i sistnämnda text; och eftersom det är det första och enda stället i Uppenbarelsen förutom det vi nu betrakta, kan man ganska väl anse det bestämma dess betydelse i denna bok.

2. I denna betydelse skulle uttorkandet af floden beteckna det turkiska rikets aftynande, åtföljdt af en större eller mindre utrotning af dess undersåtar. På detta sätt skulle resultatet af denna plåga visa sig i verkliga straffdomar öfver människorna liksom händelsen är med alla de öfriga.

Men det torde invändas mot detta, att vi, oaktadt vi söka bevisa plågornas bokstafliga uppfyllelse, likväl göra en af dem till en symbol. Härpå svara vi nekande. Det är sant att den sjette plågan framställer en makt genom en symbol, liksom den femte gör, i det vi läsa om vilddjurets tron, som är en välkänd symbol, eller den första plågan, som nämner vilddjurets märke, dess bild och dess tillbedjan, hvilka äfven äro symboler. Allt, som påyrka, är verkligheten af de straffdomar, som följa på hvarje skal, hvilka bokstafligen inträffa i förevarande fall liksom i alla de öfriga, änskönt många af de makter, hvilka lida dessa straffdomar, framställas under. symboliska former.

Det torde äfven frågas, huru vägen för österns konungar skall blifva beredd, därigenom att den ottomanska makten uttorkas eller aftynar? Svaret är tydligt. För hvilket ändamål skall dessa konungars väg beredas? - För att samla dem till strid på den allsvåldige Gudens stora dag. Hvar skall striden utkämpas? - Vid Jerusalem. (Se Joel och Sefanja.) Men Jerusalem är turkarnas händer; de besitta landet Palestina och de heliga grafvarna. Dessa utgöra stridsämnet; folken hafva fäst sina begärliga och afundsjuka ögon på dem. Men fastän Turkiet nu äger dem och andra önska att äga dem, anses det likväl nödvändigt för Europas lugn, att Turkiet bibehålles på europeiskt område, på det att, hvad man kallar, "makt jämvikten" må bevaras. Så länge som Turkiet kan bevaras från att sönderfalla, förhindrar det alltså sammandrabbningen af krigiska och mot hvarandra fientliga regeringar. Därför hafva kristna nationer i Europa samverkat för att vidmakthålla enheten af sultanens tron. Den existerar nu blott och enbart genom deras tillåtelse, och när de undandraga det sitt understöd och lämna det åt sig själft, som vi tro, att de skola göra under den sjette plågan, så uttorkas denna sinnebildliga flod helt och hållet; Turkiet existerar då icke längre, och vägen är helt öppnad för folken att tåga fram och intaga det heliga landet. Österns konungar, nationaliteterna, makterna och rikena, som ligga öster om Palestina, skola hafva en framstående rol att utföra i denna sak; ty Joel säger med hänsyn till denna scen: "Må hednafolken resa sig och draga åstad till Josafats dal!" De många millioner mohammedaner, som finnas i Persien, Afghanistan, Turkistan och Indien, skola hasta till det omtvistade området för att kämpa för sin religion. (Se mer om Turkiet i Dan. 11: 40-45.)

De hvilka tro, att de fem första plågorna blifvit uppfyllda och att vi nu lefva under den sjette, betona särskildt det sakförhållandet, att det turkiska riket nu är i ett aftynande tillstånd, hvilket säges ske under elen sjette plågan. Vi svara härpå, att den händelse, som åsyftas i denna plåga, är den fullständiga utrotningen af denna makt och icke dess förutgående aftynande tillstånd, hvilket vi för närvarande kunna skönja. För att riket skall kunna helt och hållet sammanstörta, när plågan kommer, är det nödvändigt, att det en tid förut försvagas. Vi skåda nu detta förberedande tillstånd, men den egentliga omstörtningen skall snart följa i framtiden.

En annan anmärkningsvärd händelse under denna plåga är utgåendet af tre orena andar, hvilka skola församla folken till den stora striden.. Vi tro, att den hemlighetsfulla makt, den modärna spiritualism, som nu gör sitt inflytande gällande i hela världen, skall blifva en af hufvudfaktorerna i detta verk. Men det torde frågas, hur ett verk, som redan pågår, kan betecknas med detta uttryck, då profetian låter andarna först uppträda under utgjutelsen af den sjette plågan, som ännu tillhör framtiden. Vårt svar grundar sig på det förhållandet, att vid denna. såsom vid många andra rörelser, måste de handlande parterna, hvilka Gud förlänar en rol vid utförandet af sina planer, för detta ändamål genomgå en viss beredelse. Innan andarna kunna blifva i stånd att utöfva en sådan oinskränkt myndighet öfver människorna, att de samla dem till strid mot konungars Konung och herrars Herre, måste de först gå ut och vinna inflytelse bland jordens nationer samt förmå dem att antaga deras läror, såsom vore de af gudomligt ursprung, och deras ord såsom lag. Detta verk utföra de nu; och när de en gång hafva vunnit tillräckligt inflytande öfver de ifrågavarande nationerna, hvilka mera passande redskap kunde brukas för att samla dem till ett sådant öfverdådigt och hopplöst företag?

Många skola måhända anse det för otroligt, att nationerna befinnas villiga att ingå i en sådan fåfäng strid att föra krig mot härskarornas Herre, men sådana böra betänka, att dessa onda andar hafva makt att bedraga; ty de göra underverk och förvilla därigenom till och med jordens konungar, så att de tro på deras lögnverk.

Dessa andars ursprung visa, att deras verksamhet riktas mot tre stora religionssystem bland människorna, hvilka framställas under symbolerna draken, vilddjuret och den falske profeten, d. ä. hedendomen, katolicism och en förfallen protestantism.

Men hvad skall den i vers 15 inflickade varningen betyda? Pröfningstiden måste vara afslutad och Kristus hafva nedlagt sitt ämbete såsom medlare, innan plågorna falla på människorna. Gifves då fara för handen, att någon kan falla ifrån efter den tiden? Man torde lägga märke till, att denna varning omtalas i sammanhang med andarnas verksamhet. Vi antaga därför, att denna varning äger tillämpning från den tid, dessa andar börja att verka intill slutet af pröfningstiden; att genom en förväxling af tidsformer, som ofta förekomma i grekiska språket, har den närvarande tiden blifvit brukad i stället för den förflutna' att det egentligen borde lyda: Salig är den, som har vakat och bevarat sina klädet, emedan skammen och nakenheten af alla som icke hafva gjort detta, skall vid den tiden särskildt framträda.

"De församlade dem." Hvilka äro de som blifva samlade och hvad är det som församlar dem? Om ordet dem åsyftar de i vers 14 omtalade konungarne, så är det säkert inga goda redskap, som församla dem, "Dem" har tydligen afseende på "konungarne," och församlandet åsyftar tvifvelsutan det samlande, som omtalas i vers 14, och utföres alltså af de där omnämnda orena andarna, som samla de ogudaktiga vid Harmageddon (berget Megiddo) till strid på den dagen, den allsvåldige Gudens stora dag."

Det var på Megiddos kullar, hvilka höja sig från Esdraelons slätt, som Barak och Debora förgjorde Siseras arme och hvar Josia slogs på flykten af den egyptiske konungen Farao Neko.

VERS, 17-21. Och den sjunde utgöt sin skål i luften, och en stark röst kom ut från templet, från tronen, sägande: Det är gjordt; och det uppstod ljungeldar och röster och tordön, och det vardt en stor jordbäfning, en sådan jordbäfning och så stor, att en dylik icke hade varit, allt sedan människor blefvo till på jorden, Och den stora staden delades i tre delar, och folkens städer föllo; och det stora Babylon kom i åminnelse inför Gud, att han skulle gifva det kalken med sin stränga vredes vin, Och alla öar flydde, och berg funnos icke mer, Och starkt hagel, centnertungt, kom ned från himmelen på människorna, och människorna hädade Gud för plågan af haglet, ty plågan däraf var mycket stor.

Sjunde plågan. Med dessa ord beskrifver Uppenbarelsen för oss den sista straffdom, som enligt Guds bestämmelse skall träffa den upproriska människan i hennes närvarande tillstånd. Som vi hafva sett, äro några af plågorna begränsade till vissa orter; men denna utgjutes i luften. Luften omgifver hela jorden; därför kunna vi tryggt draga den slutsatsen, att denna plåga skall omgifva hela den bebodda jorden, Den skall blifva allmän; ty den fördärfvar luften.

Ehuru folkens församlande sker under den sjette skålen, så utkämpas likväl icke slaget förrän under den sjunde; och här omtalas de medel, Gud ämnar bruka vid de gudlösas förgörande. Vid den tiden kan det sägas, att Herren har öppnat sin rustkammare och tagit fram sin vredes vapen.

"Och det uppstod röster." Öfver alltsammans skall Guds röst höras. "Och Herren upphäfver ett rytande från Sion, och från Jerusalem låter han höra sin röst, så att himmelen och jorden bäfva. Men för sitt folk är Herren en tillflykt och för Israels barn ett värn" (Joel 3: 16. Se äfven Jer. 25: 30; Ebr. 12: 26). Detta skall förorsaka den stora jordbäfningen, en sådan, som icke varit, så länge människor funnits på jorden.

"Ljungeldar och tordön." Detta är en syftning på plågorna i Egypten (Se 2 Mos. 9 : 23). Den stora staden delas i tre delar; det är, de tre stora hufvudafdelningarna af världens falska och affälliga religion (den stora staden) - hedendomen, katolicism och den fallna protestantism, skola hvardera erhålla sitt bestämda straff. Och folkens städer föllo; a. ä., allmän ödeläggelse utbredde sig öfver jorden. Och alla öar flydde bort, och inga berg funnos mer; och det stora Babylon kom i åminnelse inför Gud. Man kan läsa dess straffdomar i kap. 18, där de mera fullständigt beskrifvas.

Och starkt hagel kom ned från himmelen på människorna. Detta är det sista medel, som brukas vid straffdomarnas utgjutelse öfver de ogudaktiga - så att säga den sjunde skålens bittra drägg. Gud har allvarligt tilltalat de gudlösa, sägande: "Jag skall låta rätten vara mätsnöret och rättfärdigheten sänklodet. Och hagel skall slå ned eder lögntillflykt, och vatten skall skölja bort edert beskärm" (Es. 28: 17. Se äfven Es. 30: 30) . Och Gud frågar Job, om han har sett haglets visthus, som han har sparat för nödens tid, för stridens och för krigets dag (Job 38:22,23).

"Centnertungt" Den grekiska texten lyder: "Såsom vägande en talent." Enligt olika källor utgör en talent i vikt omkring femtiosju engelska skålpund. Hvad kan emotstå styrkan af sådana ofantligt tunga stenar i deras fall från himmelen? Vid den tiden skola människorna icke äga något skydd; ty städerna hafva blifvit omstörtade i den stora jordbäfningen, öarna hafva flytt bort, och inga berg finnas. De gudlösa gifva åter luft åt sitt elände genom hädelse; ty plågan af haglet är "mycket stor."

Man kan erhålla ett svagt begrepp om det intryck, en sådan scen som den här beskrifna skulle gifva, af följande skildring af en hagelstorm vid Bosporen (sundet vid Konstantinopel) från den aflidne amerikanske kommedör Porters penna i hans "Letters from Constantinople and its Environs," band I, sid. 44. Han säger:

"Vi hade kanske tillryggalagt en och en half mil af vår väg, då ett molns uppstigande i väster gaf tillkänna, att en regnstorm var i annalkande. Efter några minuter märkte vi, att någonting hvitt föll från himmelen i vattnet med ett starkt plaskande. Jag kunde icke föreställa mig hvad det var; men då jag såg några måsar flyga i närheten, antog jag, att det var de, som döko efter fiskar. Snart därefter upptäckte jag likväl, att det var stora isbollar. Strax hörde vi ett ljud, som liknade ett mullrande åskdunder eller ljudet af tio tusen vagnar, som häftigt kördes öfver en gatläggning. Öfver hela Bosporen fräste skummet, som om himmelens artilleri hade öppnat eld mot oss och vår bräckliga farkost. Vårt öde tycktes vara besegladt; vi slaga upp våra paraplyer för att skydda oss, men isstyckena sleto tyget i remsor. Lyckligtvis hade vi en oxhud i båten, under hvilken vi kröpo samt undsluppo någon vidare skada. Handen på en af dem som rodde blef alldeles krossad, en annan blef skadad i skuldran, hr. H. fick ett blått ben, min högra hand skadades något, och alla erhöllo större eller mindre skråmor.

Det var den förskräckligaste scen, som jag någonsin bevittnat, och Gud förbjude, att jag någon gång mer skulle blifva utsatt för en annan. Isbollar, som voro så stora som mina två knytnäfvar, föllo i båten, och några föllo med en sådan styrka, att de tvifvelsutan hade afslagit en arm eller ett ben, om de träffat någon af dessa lemmar. En af dem föll på bladet af en åra och splittrade det. Företeelsen varade omkring fem minuter; men de voro de förfärligaste fem minuter, jag någonsin genomidvat. Sedan stormen gått förbi, funno vi, att de närbelägna höjderna voro betäckta af ismassor (jag kan icke benämna det hagel), träden voro beröfvade sina blad och grenar, och ödeläggelse härskade öfverallt. Skådespelet trotsar all beskrifning."

Värde läsare, om de ödeläggande verkningarna af en hagelstorm, som nedslungade isstycken af en knytnäfves storlek, vägande på det högsta ett skålpund, voro af en sådan beskaffenhet, hvem kan skildra den kommande stormen, i hvilken hvarje sten skall väga en centner. Lika säkert som Guds ord är sanning, skall han på detta sätt straffa en brottslig värld. Må det blifva vår lott att, enligt löftet, under denna förskräckliga stund få bo "i fridshyddor, i trygga boningar och på säkra hviloplatser" (Es. 32: 18, 19).

"Och en stark röst kom ut från templet, från tronen, sägande: Det är gjordt." På detta sätt blir allt fulländadt. Människornas brottslighets kalk har blifvit full. Den sista själen har betjänat sig af frälsningsplanen. Böckerna äro tillslutna. De frälstas antal är fullt. Den sista punkten är nedtecknad i denna världs historia. Guds vredesskålar utgjutas öfver ett fördärfvadt släkte. De gudlösa hafva druckit dem till dräggen och nedsjunkit i dödsriket för ett tusen år. Läsare, på hvilken sida önskar du att vara, sedan allt detta ägt rum?

Men hvad är de heligas tillstånd, medan "gisslet" kommer öfver de ogudaktiga såsom "en öfversvämmande vattenflod"? De äro föremål för Guds särskilda omsorg, utan hvilkens vilja icke en sparf faller till marken. Många trösterika och uppmuntrande löften hafva blifvit dem gifna för denna tid, som äro kort sammanfattade i den nittioförsta psalmens sköna och uttrycksfulla ord, som är det enda ställe, hvilket utrymmet här tillåter oss att införa:

"Den som sitter under den Högstes beskärm och hvilar under den Allsmäktiges skugga, han säger: I Herren har jag min tillflykt och min borg, min Gud, på hvilken jag förtröstar. Ja, han skall rädda dig ifrån fågelfängarens snara och från pesten, som fördärfvar. Med sina fjädrar skall han betäcka dig, och under hans vingar skall du finna tillflykt; hans trofasthet är sköld och skärm. Du skall icke behöfva frukta nattens fasor, icke pilen, som flyger om dagen, icke pesten, som går fram i mörkret, eller farsoten, som ödelägger vid middagens ljus. Om ock tusen falla vid din sida, ja, tio tusen vid din högra sida, skall det dock icke drabba dig. Dina ögon skola blott skåda därpå med lust, och du skall se de ogudaktigas lön, eftersom du har sagt: Du, Herre, är min hopp, och eftersom du har gjort den Högste till din tillflykt. Ingen olycka skall vederfaras dig, och ingen plåga skall nalkas din hydda" (Ps. 91 : 1-10).