VERS. 1-5. Och en af de sju änglarne, som hade de sju skålarna. kom och talade med mig och sade: Kotyl hit; jag skall visa dig domen öfver den stora skökan, som sitter öfver de många vattnen, med hvilken jordens konungar hafva öfvat skörlefnad, och af hvilkens skörlefnads vin de som bo på jorden hafva blifvit druckna. Och han förde mig i anden bort till en öken; och jag såg en kvinna sitta på ett skarlakansrödt vilddjur, som var fullt med hädiska namn och hade sju hufvud och tio horn. Och kvinnan var klädd i purpur och skarlakan och skimrade af guld och ädla stenar och pärlor och hade i sin hand en kalk af guld, full af styggelser och hennes skörlefnads orenligheter. Och på hennes panna var skrifvet ett namn: Hemlighet: det stora Babylon, modern till skökorna och styggelserna på jorden.

DEN nittonde versen i föregående kapitel innehåller det meddelandet, att "det stora Babylon kom i åminnelse inför Gud, att han skulle gifva det kalken med sin stränga vredes vin." I detta kapitel sysselsätter profeten sig hufvudsakligen med det stora Babylon; och för att kunna framlägga en fullständigare beskrifning af det går han tillbaka och anför några händelser ur dess tidigare historia. Protestanterna antaga i allmänhet, att denna affälliga kvinna, såsom hon är framställd i detta kapitel, är en symbol af den rometsk-katolska kyrkan. En olaglig förbindelse har existerat mellan denna kyrka och jordens konungar, och med sin skörlefnads vin eller falska läror har hon berusat jordens invånare.

Kyrka och stat. Denna profetia är mera bestämd än andra, som äro användbara på den romerska makten, i det att den skiljer mellan kyrka och stat. Här se vi kvinnan, kyrkan, sitta på et skarlakansrödt vilddjur, den borgerliga makten, hvilken uppehåller henne, medan hon styrer och leder den efter behag, alldeles som en ryttare styrer sin häst.

Denna kvinnas klädnad och prydnader, enligt vers 4, öfverensstämma fullkomligt med tillämpningen, som göres af denna symbol; ty purpur och skarlakan äro de förnämsta färgerna i påfvarnes och kardinalernas högtidsdräkter; och ibland den ofantliga mängd ädelstenar, som brukas vid den katolska gudstjänsten, kan man, enligt ett ögonvittnes utsago, knappast upptäcka något silfver, och själfva guldet har ett matt utseende. Från den gyllene kalken i hennes hand - en symbol. af renhet i lära och bekännelse, hvilken skulle hafva innehållit blott det, som är oförfalskadt och rent, eller, figurligen tillämpad t, blott det, som fullkomligt öfverensstämmer med sanningen - utgingo blott styggelser och hennes skörlefnads vin, passande symboler för hennes afskyvärda läror och ännu afskyvärdare seder och bruk.

Denna kvinna kallas uttryckligen Babylon. Bör man då förstå, att Rom är Babylon med uteslutning af alla andra religiösa samfund? - Nej; ty det sakförhållandet, att hon, såsom redan blifvit omtaladt, betecknas som modern till skökorna, visar, att det finnes andra oberoende religiösa samfund, hvilka utgöra de affälliga döttrarna och tillhöra samma stora familj.

VERS. 6, 7, Och jag såg kvinnan, drucken af de heligas blod och af Jesu vittnens blod, och jag förundrade mig högeligen, då jag såg henne, Och ängeln sade till mig: Hvarför förundrar du dig? Jag skall säga dig hemligheten om kvinnan och om vilddjuret, som bär henne och som har de sju hufvuden och de tio hornen.

Orsaken till förundran. Hvarför förundrade Johannes sig så mycket, när han såg kvinnan drucken af de heligas blod? Var förföljelse mot Guds folk någon ovanlig sak på hans tid? Hade han icke sett Rom utslunga sina häftigaste bannlysningar mot kyrkan? Hade icke den grymma makten förvist honom till den ö, där han skref denna bok? Hvarför förundrade han då sig, när han blickade framåt och såg, att Rom ännu förföljde de heliga? Hemligheten af denna förundran bestod i detta: Alla förföljelser, han hade bevittnat, voro anställda af hedniska Rom, som var en erkänd fiende till Kristus. Att hedningarna förföljde Kristi anhängare var icke ovanligt, men när han skådade framåt och såg, att en föregifven kristlig kyrka förföljde Lammets anhängare och var drucken af deras blod, så kunde han icke annat än storligen förvåna sig däröfver.

VERS. 8-11. Vilddjuret, som du såg, var men är icke, och det skall uppstiga ur afgrunden och gå bort till förtappelse; och de, som bo på jorden, hvilkas namn icke hafva varit skrifna i lifvets bok från världens grundläggning, skola förundra sig, när de se, att vilddjuret var och icke är och skall komma. Här gäller det ett förstånd, som har visdom: De sju hufvuden äro sju berg, på hvilka kvinnan sitter. De äro också sju konungar. Fem hafva fallit, en är, och den andre har ännu icke kommit, och när han kommer, skall han icke länge förblifva. Och vilddjuret, som var och icke är, han är den åttonde och är af de sju och går bort till förtappelse.

Rom i tre företeelser. Det vilddjur, som ängeln här syftar på, är ögonskenligen det skarlakansröda vilddjuret. Ett vilddjur, likt det sålunda framställda, är en sinnebild af en förtryckande och förföljande makt, och medan den romerska makten hade en lång och oafbruten tillvaro såsom en nation, genomgick den vissa faser och företeelser, under hvilka denna sinnebild icke var tilllämplig på den och då följaktligen vilddjuret kunde, i sådana profetior som den föreliggande, sägas icke vara eller icke existera. Sålunda var Rom i sin hedniska form, under hvilken tid det utgjorde vilddjuret, som var en förföljelsemakt med hänsyn till Guds folk; senare antog riket kristendomen åtminstone till namnet - en öfvergång från hedendomen till en annan religionsform, som falskeligen kallas kristlig, ägde rum hos detsamma; och under en kort period, medan denna öfvergång pågick, förlorade det sin vilda karaktär såsom en förföljelsemakt, och då kunde det sägas om vilddjuret, att det icke var. Tiden förflöt, och det urartade till påfvedömet samt antog återigen sin blodtörstiga och förtryckande karaktär, och det utgjorde då det vilddjur, som på Johannes' tid ännu skulle "komma."

De sju hufudena. De sju hufvudena uttydas af ängeln att vara först sju berg och sedan sju konungar eller regeringsformer: "Fem hafva fallit," säger ängeln, d. ä. försvunnit; "en är," den sjette härskade således vid den tiden; en annan skulle komma och förblifva blott en liten tid. När vilddjuret åter uppträdde i sin karaktär af en blodtörstig förföljelsemakt, skulle det utgöra dess åttonde regeringsform, som skulle fortfara, till dess det gick bort till förtappelse. De sju regeringsformer, som hafva existerat i det romerka riket, uppräknas vanligen som följer: 1) Konungsliga; 2) konsulariska; 3) decemviratet; 4) diktatoriska; 5) triumviratet; 6) kejserliga; 7) påfliga. Konungar, konsuler, dccemvirer (tiomannastyrelsen) , diktatorer och triumvirer (tremannastyrelsen) hade redan existerat och upphört före Johannes' dagar; ty han lefde under den kejserliga formen. Två andra skulle uppstå efter hans tid; och af dessa skulle den ena existera blott en kort tid, hvarför den vanligen icke räknas bland hufvudena. Den sista formen, som i allmänhet benämnes för den sjunde, är alltså i verkligheten för den åttonde. Det hufvud, som skulle efterfölja det kejserliga och förblifva blott en kort tid, kunde icke vara det påfliga; ty detta har existerat längre än alla de andra tillsammans. Vi anse därför, att det påfliga hufvudet är det åttonde och att ett hufvud, som existerade blott en kort tid, kom emellan det kejserliga och det påfliga. Vi känna oss så mycket mer berättigade till ett sådant antagande, eftersom det är en historisk sakverklighet, att efter afskaffandet af kejsardömet styrdes Rom under en tidrymd af sextio år af exarken i Ravenna; därmed hafva vi funnit den sammanbindande länken mellan de kejserliga och påfliga hufvudena. Den tredje formen af vilddjuret, som var och icke är och skall komma, betecknar den romerska makten under det påfliga herradömet; i denna gestalt uppstiger det ur afgrunden eller upprättar sin makt på anspråk, hvilka icke hafva någon annan grundval än en blandning af kristna villfarelser och hedniska vidskepelser.

VERS, 12-14, Och de tio horn, hvilka du såg, äro tio konungar, som ännu icke haha fått rike, men som för en stund få makt såsom konungar tillika med vilddjuret, Dessa hafva ett och samma sinne och gifva sin kraft och makt åt vilddjuret, Dessa skola strida med Lammet, och Lammet, jämte de kallade, utkorade och trogna, hvilka äro med det, skall öfvervinna dem, ty det är herrars Herre och konungars Konung,

De tio hornen. Med hänsyn till de tio hornen se anmärkningarna under Dan. 7: 7, hvar de bevisas vara symboler af de tio riken, hvilka uppstodo ur det romerska världs riket. De erhålla välde en timme (grek. ὣρα, hora, en obestämd tidrymd) tillika med vilddjuret; det är de regera en viss tid samtidigt med vilddjuret, och därunder öfverlämna de sin makt och sitt välde åt detsamma.

Croly gör följ ande anmärkning öfver vers 12 i sitt verk öfver Apokalypsen: "Förutsägelsen bestämmer påfvedömets epok genom bildandet af de tio rikena ur det västromerska riket. De få för en stund makt såsom konungar tillika med vilddjuret. Öfversättningen borde lyda: 'I samma tidehvarf' (μίαν ὢραν); ty de tio rikena skulle vara samtidiga i motsats till de 'sju hufvuden,' hvilka 'följde på hvarandra.'"

Föreliggande ställe måste hafva afseende på den förflutna tiden, då Europas riken enhälligt samverkade för understödjandet af påfvedömet. Det kan icke tillämpas på den kommande tiden; ty de skulle taga bort dess makt samt fördärfva och- förgöra det, sedan begynnelsen till ändens tid hade inträdt (Dan. 7: 26) ; och den behandling, som påfvedömet slutligen skall utsättas för från dessa rikens sida, omnämnes i vers 16, där det säges, att de skola hata skökan, göra henne öde och naken, äta hennes kött samt uppbränna henne i eld. Under många år hafva Europas nationer varit sysselsatta med ett dylikt verk. Det slutliga fulländandet, hennes uppbrännande i eld, skall äga rum, när Upp. 18: 8 blir uppfylldt.

Dessa skola strida med Lammet (vers 14), Denna vers syftar på framtiden, då det sista stora slaget skall inträffa; ty vid den tiden har Lammet antagit sin titel af konungars Konung och herrars Herre, hvilket han icke gör före sin andra ankomst (Se kap. 19: 11-16).

VERS, 15-18, Och han sade till mig: Vattnen, som du såg, öfver hvilka skökan sitter, äro folk och skaror och folkslag och tungomål. Och de tio hornen, som du såg, och vilddjuret, de skola hata skökan och göra henne öde och naken och äta hennes kött och uppbränna henne i eld. Ty Gud har gifvit dem i hjärtat att utföra hans råd och att utföra ett och samma råd och att gifva sitt rike åt vilddjuret, ,till dess Guds ord varda fullbordade, Och kvinnan, som du såg, är den stora staden, som har, konnugavälde öfver jordens konungar.

Förklaringen af en viktig symbol. I vers femton förekommer en tydlig förklaring af hvad symbolen vatten betyder i Skriften; det säges nämligen där, att vattnen beteckna folk, skaror, folkslag och tungomål. Då ängeln riktade Johannes' uppmärksamhet till detta ämne, sade han, att han skulle visa honom domen öfver den stora skökan ; och i vers 16 är denna dom bestämdt uttalad. Detta kapitel har, tro vi, särskildt afseende på den gamla modern eller katolska Babylon. I nästa kapitel finna vi, om vi icke misstaga oss, att -karaktären och bestämmelsen af en annan stor gren af Babylon äro framställda, nämligen skökans döttrar, som äfven benämnas skökor.