DESSA verser symbolisera ett verk af stor makt och utsträckning. Se anmärkningarna under vers 4. Genom att betrakta några få omständigheter skola vi blifva i stånd att tillämpa dem rätt. I kap. 14 funno vi ett budskap, som förkunnade Babylons fall. Babylon är ett uttryck, som om-' fattar icke blott den romersk katolska kyrkan utan äfven de religiösa samfund, som härstamma från henne och hvilka ännu hysa i sitt sköte många af hennes villfarelser och traditioner.

Ett moraliskt fall. Det Babylons fall, som här omtalas, kan icke beteckna dess bokstafliga omstörtning; ty händelser försiggå i Babylon efter dess fall, som absolut förbjuda ett sådant antagande. Vi finna t. ex. att Guds folk är i Babylon efter dess fall och att de blifva utkallade, på det att de icke skola blifva delaktiga af dess plågor; och genom dessa plågor verkställes dess egentliga förstöring. Dess fall är därför ett moraliskt fall; ty det säges, att följden af detsamma är, att Babylon blir en boning för onda andar och ett tillhåll för alla orena andar och ett tillhåll för alla orena och vederstyggliga .fåglar. Äfven sammanhopar det till följ d af dess fall en hög af synder, som räcka ända upp till himmelen och underkastas därför Guds straffdomar, hvilka icke längre kunna tillbakahållas.

Som detta är ett moraliskt fall, måste det omfatta någon annan gren af Babylon förutom de hedniska och påfliga hufvuddelarna; ty ända från begynnelsen af sin historia har hedendomen varit en falsk religion och påfvedömet en affallen sådan. Och vidare, eftersom det säges, att detta fall inträffar blott en kort tid före Babylons slutliga förstöring och således sedan den påfliga kyrkan uppkommit och genomgått sin hädiska bana så kan detta" vittnesbörd icke vara användbart på andra religiösa samfund än dem, som härstamma från den kyrkan. De började med någon särskild förbättring i sikte och utförde en tid ett godt verk samt rönte Guds bifall; men emedan de fjättrade sig själfva med trosbekännelser, hafva de uraktlåtit att hålla jämna steg med Guds sannings framåtskridande och hafva därför blifvit försatta i ett sådant tillstånd, att de slutligen skola äga en karaktär, som är lika ond och förhatlig i Guds åsyn som den kyrkas, ur hvilken de utgingo såsom dissenters eller reformatorer. Eftersom många betrakta detta som en ganska ömtålig fråga, låta vi medlemmar af dessa olika kyrkosamfund här tala för sig själfva.

Alexander Campbell yttrar sig på detta vis: "De kyrkliga samfund, som nu äro i verksamhet öfver hela kristenheten samt inspärrade i och sammanhållas af sina respektiva vidlyftiga trosbekännelser och kyrkliga konstitutioner, äro icke Jesu Kristi församling,' utan de rättmätiga döttrarna af skökornas moder, den romerska: kyrkan."

I redogörelsen för Michigans årskonferens af nietodisterna offentliggjord i The True Wesleyan för den 15 november 1851, heter det: "Den handlande, politiska och kyrkliga världen äro alla i samma belägenhet, och tillsammans gå de på den breda vägen, som för till döden. Politik, handel och en ytlig religion öfverse synden hos alla, understödja hvarandra ömsesidigt och förena sig i att undertrycka de fattiga. Lögner uttalas fräckt från både dom- och predikstolar; och synder, som skulle kränka en hednings sedekänsla, utöfvas ostraffadt inom vårt lands alla stora kyrkosamfund, Dessa samfund likna den judiska kyrkan på den tid, då Frälsaren utropade: 'Ve eder, I skriftlärde och fariseer, I skrymtare.'" De äro visserligen icke något bättre än de voro då.

En stor mängd vittnesbörd från personer af stort anseende hos dessa olika samfund kunde framläggas, hvilka icke blifvit skrifna i ändamål att tadla och finna fel, utan på grund af en liflig kännedom om det förfär1iga tillstånd, hvari dessa församlingar kommit. Uttrycket Babylon, såsom använett om dem, är icke ett smädeord, utan betecknar blott den förvirring och meningsskillnad, som råda bland dem. Babylon kunde hafva undvikit att falla och i stället blifvit läkt, om det hade antagit sanningen; men det förkastade den, och förvirring och söndringar härska ännu i dess sköte, och världslighet och högfärd förkväfva hastigt hvarje grodd af himmelsk härkomst.

Denna rörelses kronologi. På hvilken tid kan man tillämpa dessa verser? När kan man förvänta denna rörelse? Om vårt antagande är rätt, att dessa kyrkor, denna del af Babylon, drabbades af ett moraliskt fall genom att förkastat det första budskapet i kap. 14, så kunde förkunnandet af föreliggande kapitels budskap icke hafva blifvit gjordt före den tiden. Det är därför antingen liktydigt med budskapet om Babylons fall i fjortonde kapitlet eller också gifves det under en efterföljande tid. Men det kan icke. vara liktydigt med detsamma; ty det budskapet förkunnar blott Babylons fall, medan detta omtalar flera detaljer, som på den tiden hvarken hade blifvit uppfyllda eller höllo på att uppfyllas. När vi alltså måste söka det i föreliggande kapitels budskap efter år 1844, då det förut omtalade budskapet förkunnades, så uppstår den frågan: Har något sådant budskap blifvit gifvet sedan den tiden? Härpå måste ett nekande svar gifvas; därför tillhör detta budskap framtiden. Men vi lefva nu under den tid, då den tredje ängelns budskap ljuder, hvilket är det sista, som .skall förkunnas, innan Människosonen kommer igen. Vi äro därför tvungna att antaga den slutsatsen, att de första två verserna i föreliggande kapitel utgöra ett grunddrag i det tredje budskapet, hvilket skall framträda, när detta förkunnas med makt och hela jorden upplyses af dess härlighet.

Det verk, som omtalas i vers 2, pågår nu och skall snart fulländas genom spiritismens verk. De i Upp. 16: 14 omtalade onda andarna bana sig hemligen men skyndsamt väg in i de religiösa samfund, som vi öfvan omnämnt, hvilkas trosläror blifvit affattade under inflytelsen af Babylons vin (villfarelser), bland annat att våra döda vänners andar äro medvetna och sväfva ständigt omkring oss - en lära, som gör dessa samfundet oförmögna att motstå andarnas listiga annalkande.

Ett betecknande drag i spiritismens verk just vid denna tid är den religiösa dräkt, som den döljer sig under. Medan den söker att skyla de grofva seder och bruk, som den hittills öppet har utbredt, framträder den nu på några håll med ett lika aktningsvärdt religiöst utseende, som något annat samfund i landet. Den talar nu om synd, bättring, försoning, frälsning genom Kristus o. s. v., nästan lika renlärigt som någon af de gamla kyrkorna. Hvad skall hindra den ifrån att under denna skenheliga mask förskaffa sig ett fotfäste inom nästan hvarje samfund i kristenheten? Spiritismens grundval är en hufvudlära i nästan alla kyrkornas trosbekännelser. Det är en bedröflig sanning, att dess hemliga grundsatser i allmänhet hyllas och dess syndiga vanor likaledes efterföljas bland samfunden, hvarför de icke kunna råka i strid med hvarandra, så länge som de gemensamt söka att dölja dem. Hvad kan då frälsa kristenheten från spiritismens förledande inflytelse? I detta ser man ett annat bedröfligt förhållande, som uppkommit genom förkastandet af de sanningar, hvilka de tre budskapen i fjortonde kapitlet hafva att bjuda världen på. Om kyrkosamfunden hade varit villiga att antaga dessa budskap, skulle de hafva blifvit bevarade för denna villfarelse; ty bland de stora sanningar, som lades i dagen genom dem, finnes också den viktiga läran, att människosjälen icke är odödlig i sig själf; att evigt lif är en villkorlig gåfva, son; kan erhållas blott genom Kristus; att de döda äro omedvetna och att den kommande världens belöning och straff icke blifva utdelade förrän efter uppståndelsen och domedagen. Detta tilldelar spiritismens första och viktigaste anspråk dödsslaget; ty den läran kan icke göra något intryck på det sinne, som fått syn på denna sanning. Om t. ex. anden kommer och påstår, att han är den okroppsliga själen eller anden af en död person, så erhåller han det svaret, att det icke är det slags själ eller ande, som människan äger; att "de döda veta alls intet"'; att detta, som är hans första anspråk, är en lögn; att de kreditiv, som anden erbjuder, visa, att den tillhör satans synagoga. På detta sätt blir den genast tillbakastött, och det onda, som den ämnade utöfva, verksamt förhindradt. Men den stora mängden af religionsbekännare motsätta sig sanningen, som sålunda kunde bevara dem, och blottställa därför sig själfva för den sista uppenbarelsen af satans list.

Medan spiritism verkar på detta sätt, visa sig öfverraskande förändringar hos de högst uppsatta inom några religionssamfund. Under de förledande benämningarna af "vetenskap," "högre kritik," "evolutionsteori," m. fl. vinner nutidens otro icke så få anhängare bland ryktbara personer. Allmänhetens uppmärksamhet har på ett kraftigt sätt riktats till denna situation af en författare, Harold Bolce, i Cosmopolitan för maj 1909. Efter gjorda undersökningar af beskaffenheten af den undervisning, som meddelas i några af landets ledande universitet, offentliggjorde han resultatet i nämnda tidskrift, och detta framkallade följande utlåtande från redaktören:

"Hvad hr. Bolce här framhållit är af den mest förvånande beskaffenhet. Från amerikanska läroverks undervisning utvecklar sig en kraftig rörelse, som undergräfver gamla fastställda grundsatser och lofvar att revolutionera tänkesätt och lefnadsförhållanden. De som ej stå i närmare beröring med de ledande läroverken inom landet skola förvånas öfver de läromeningar, som hyllas och gynnas af de stora universitetens lärare. I hundratals läsrum framhålles dagligen, att Guds lag icke är heligare an påfvens syllabus (en samling irrläror); att hemmets härd är dömd till undergång; att det finnes ej något absolut ondt att osedlighet är endast en handling i strid mot, antagna samhälls bruk. . . . Dessa äro några af de revolutionära och uppseendeväckande läror, som inpräglas på hundratusentals studenters sinnen i Förenta Staterna med akademisk sanktion."

Ungefär vid samma tid berörde The Independent (N. Y.), en tidskrift som förfäktar den högre kritiken, tillståndet bland baptisterna och presbyterianerna med den upplysningen, att "kättarna hafva vunnit seger i Chicago och New York." Detta bevisades från deras vidtagna beslut vid deras predikantmöten i nämnda städer att icke utesluta predikanter, som framhöllo de mest uppenbara villfarelser. "Det har varit en dålig vecka för de gamla väktarne," sade tidningen, och dessa händelser ådagalägga en väldig förändring i den teologiska trosåskådningen inom de sistförflutna tjugu åren, ja, man behöfver ej gå längre tillbaka än tio år. Tidningen fortsätter:

"Den ofantliga fördragsamhet, som dessa baptister och presbyterianer sålunda medgifva, är föga mindre än en revolution. Den begynte med en vetenskaplig och historisk granskning af Biheln. När vi funno, att världen var mer än 6,000 år gammal, att ingen allmän flod inträffade 4,000 år sedan, att Adam blef ej skapad af jordens stoft och Eva ej gjord från ett refben, att Babels torn var ej upphofvet till språkförbistringen, då hade vi gått för långt att hejda våra steg. Kritiseringsprocessen måste fortgå från första Mosebok till Uppenbarelsen, och det utan någon fruktan för att drabbas af den hotade förbannelsen i det sista kapitlet. Den fick ej upphöra med Mose och Esaia, utan den måste innefatta Matteus, Johannes och Paulus. Hvarenda en af dem måste utgallras. Man har redan upphört att betrakta dem som slutbevis, ty inspiration genom den Helige Andes inflytelse på sinne och hjärta hade följt på ordinspiration, så snart första Moseboks första kapitel upphört att betraktas som en pålitlig historia. Man måste pröfva Jesu underverk såväl som Elias. Man måste gifva Johannes' evangelium en historisk granskning med hänsyn till tid och ändamål lika mycket som profeten Esaia; och den historiska kritikens slutsatser måste antagas utan hänsyn till den gamla teologi en. Vi hafva just ernått denna utveckling, och vi hafva upprepade bevis för att detta utmärker en ny tid, en revolution i den teologiska forskningen. Detta är den lärdom vi få från Chicago och New York af två sådana kämpande samfund som baptisternas och presbyterianernas."

Huru länge kan det dröja, då man betraktar de gudomliga tingen från en sådan synpunkt och låter sig ledas af sådana män i dessa ting, innan Babylon blir fullt af onda andar samt orena och vederstyggliga fåglar? Hvilken f ramgång har icke redan blifvit gjord i denna riktning! Hvad skulle väl de fromma fäderna och mödrarna i det släktet, som lefde kort före tiden för det första budskapets förkunnande, säga, om de kunde uppstå ur sina grafvar och lära känna den religiösa världens närvarande tillstånd, lyssna till dess läror samt skåda dess missbruk? Huru skulle de icke förvåna sig öfver motsatsen mellan deras och vår tid - huru måste de icke beklaga den närvarande bedröfliga försämringen? Himmelen skall icke öfverse med detta i tystnad; ty en mäktig kungörelse skall utgå, som gör världen uppmärksam på de förskräckliga beskyllningarna vid anklagelsen mot dessa otrogna religiösa samfund, på det att rättvisan af de straffdomar, som följa, må tydligen ses.

I vers 3 omtalas den stora utsträckningen af Babylons inflytande och det onda, som har varit och skall blifva en följd af dess bana, hvaraf man kan se, att dess straff är rättvist. Jordens köpmän hafva blifvit rika af hennes yppighets makt. Hvilka stå i spetsen för nutidens dåraktigheter; hvilka duka sina bord med de rikaste och kostbaraste maträtter; hvilka gå längst i omåttlighet med hänsyn till klädedräkt och all kostbar utstyrsel; hvilka äro själfva personifieringen af stoltheten och förmätenheten; - hvilka, om icke vanligen församlingsmedlemmarna? Hvar kunna vi uppsöka den präktigaste förevisning af den lyx, yttre ståt och högfärd, som äro en följd af människosläktets fåfänga och synd? - Hos dem som bevista nutidens förnäma kyrkor en vacker söndag.

Men denna tafla äger äfven en ljus sida: Änskönt Babylon såsom ett helt har urartat, så förekommer likväl undantag till den allmanna regeln; ty Gud har ännu ett folk däri och det är därför berättigadt till någon aktning för deras skull till dess hvilket uotgått ur dess gemenskap. Det blir ej nödvändigt att vänta lange på detta utkallande; ty om vi icke misstaga oss, kommer Babylon snart att blifva så genomsyradt af dessa onda redskaps inflytande, att alla uppriktiga själar kunna uppfatta dess verkliga tillstånd, och vägen att utföra det verk, som framställes i de följande verserna, fullständigt öppnas.

VERS; 4-8. Och ja!? hörde en annan röst från himmelen, som sade: Gån ut från henne, I mitt folk, för att icke deltaga i hennes synder och få del i hennes plågor. Ty hennes synder räcka ända upp till himmelen och Gud har kommit ihåg hennes orättfärdigheter. Betalen henne, såsom hon har betalt, och gifven henne dubbelt igen efter hennes gärningar. I den kalk, hvari hon iskänkt, iskänken dubbelt åt henne. Så mycket som hon har ärat sig själf och lefvat i yppighet, så mycken pina och sorg gifven henne. Emedan hon säger i sitt hjärta: Jag sitter en drottning och är icke änka och skall icke se någon sorg, därför skola på en dag hennes plagor komma, död och sorg och hunger, och hon skall uppbrännas med eld, ty stark ar Herren Gud, som har dömt henne.

Denna röst kommer från himmelen, hvilket betecknar, att detta skall blifva ett mäktigt budskap, som åtföljes af en himmelsk härlighet. Huru tydligt man kan märka himmelens mellankomst, och huru redskapen för utförandet af Guds planer förökas i antal, allt ,efter som den stora krisen närmar sig! Denna röst från himmelen benämnes en "annan" röst, emedan därmed en ny stridskraft framställes på fältet. Hittills hafva vi läst om fem himmelska budbärare, som deltaga i detta sista religiösa reformverk. Dessa. äro: de första, andra och tredje änglarne i Upp. 14; ängeln i den första versen af detta kapitel och den med "röst" betecknade stridskraften i föreliggande vers 4. Af dessa äro tre redan i verksamhet; den andra 'ängeln har förenat sig med den första och den tredje har slutit sig till dem. Men hvarken den första eller andra ängeln har tystnat, utan alla tre höras nu på fältet. Ängeln i första versen af detta kapitel har redan begynt sin mission, och den rörelse, som omtalas i den föreliggande profetian, måste äga rum i förbindelse med denna ängels uppträdande.

På ett annat ställe hafva vi redan anfört vittnesbörd för att visa, att budskapet i vers. 1 och 2 i detta kapitel skall gifvas i förbindelse med det nu förkunnade tredje budskapet och att det betecknar en ny vändpunkt i det senare verket. Man kan göra sig en föreställning om dess utsträckning och makt från beskrifningen af ängeln. Det första budskapet säges blifva, förkunnadt med en "stark röst"; detsamma är förhållandet med det tredje budskapet; men det säges om ängeln i dessa verser, att han kommer ned "från himmelen," i stället för att blott flyga "midt på himmelen," såsom de andra göra. Han liksom närmar sig jorden med ett mera anslående och bestämdt budskap; och han har "stor makt" och jorden upplyses "af hans härlighet." Man kan icke finna en sådan beskrifning af ett budskap från himmelen till människan på något annat ställe i hela Bibeln; detta är det sista, och det uppenbarar sig med utomordentlig härlighet och sällsynt makt. Det måste vara en förskräcklig stund, då världens öde skall afgöras - en allvarlig kris, då pröfningstiden upphör för mänskligheten och nådens sista toner ljuda i dess öron. En varning med hänsyn till tid måste förkunnas i världen; och denna stora sanning måste förkunnas så vidsträckt och tydligt, att ingen kan anföra som ursäkt, att han icke hört om den kommande domen. Hvarje sådan ursäkt måste undanrödjas. Guds rättvisa, långmodighet och öfverseende med att uppskjuta den hotade hämnden tills alla hafva haft tillfälle att erhålla kunskap om hans vilja och tid att bättra sig, måste försvaras. En angel med stor makt utsändes från himmelen. Ljuset från härlighetens tron omgifver honom. Han kommer till jorden. Ingen utom de andligen döda - ja, "två gånger döda, uppryckta med rötterna" - kunna undgå att förnimma hans närvaro. Ljus uppflammar öfverallt. De. mörka platserna upplysas. Och medan hans närvaro fördrifver mörkrets skuggor, förkunnar han med dånande röst den sista varningen. Han ropar med "stark röst." Han uttalar sig icke på ett svagt och obestämdt sätt, i ord, som blott vore ämnade att höras i kammaren, utan han ropar högt, ropar med en stark röst. De brister, som vidlåda den världsligt sinnade kyrkan, utpekas ännu en gång; deras förvillelser blottas för den sista gången. Otillräckligheten af bekännarnas närvarande andliga tillstånd för att de må kunna bestå i den slutliga krisen framhålles med ett eftertryck, som ej kan missförstås. Den nära förbindelse, som existerar mellan deras förvillelser och det ohjälpliga och eviga fördärfvet, förkunnas öfver jorden, till dess den genljuder af ropet. Emellertid räcka Babylons synder ända upp till himmelen, och Gud kommer ihåg hennes orättfärdiga gärningar. Hämndens storm hopar sig. Den stora flodvågen af himmelsk vrede rullar vidare. Det lätta skummet leker utefter toppen, hvilket betecknar, att blott ett ögonblick återstår, innan den skall öfversvämma förbistringens stora stad, och det stora Babylon skall försvinna, liksom en kvarnsten sjunker ned i hafvets djup. Plötsligen skallar er: annan röst från himmelen: "Gån ut från henne, I, mitt folk" Guds ödmjuka, uppriktiga och tillgifna barn, af hvilka några ännu finnas kvar i Babylon, lyda rösten, två sina händer af hennes synder, upplösa sin förbindelse med henne, undfly och räddas, medan Babylon faller ett offer för Guds rättvisa domar. Oroliga och uppskakande tider förestå kyrkan. Låt oss vara beredda för den kommande krisen.

Den omständigheten, att Guds folk utkallas, så att det icke skall blifva delaktig af Babylons synder, visar, att det är blott vid en viss tid, som man räknas för brottslig på grund af föreningen med Babylon; och detta förklarar, huru det kan sägas om de 144,000 (Upp. 14: 4), af hvilka många äro bland dem som här blifva utkallade, att de icke hade besmittat sig med kvinnor.

Vers. 6 och 7 anse vi innehålla en profetisk förklaring, att Babylon skall blifva bestraffadt enligt sina gärningar. Man bör erinra sig, att detta vittnesbörd användes om den del af Babylon, som kan genomgå ett moraliskt fall. Vi tro därför, att det har afseende på "döttrarna," de protestantiska samfunden, hvilka hårdnackadt följa i "moderns" fotspår och därigenom tillkännagifva sin nära släktskap med henne. Vi hafva redan visat, att dessa skola söka tillställa en förödande förföljelse mot sanningen och Guds folk; ty det är just dessa, som skola upprätta "bilden åt vilddjuret." Dessa skola komma i besittning af hvad de förut icke hafva ägt, nämligen den borgerliga makten, för att påtvinga folket sina dogmer. Det är tvifvelsutan den första berusning, hon får af denna makt, som föranleder denna del af Babylon att säga i sitt hjärta: "Jag sitter en drottning och är icke änka," det är, jag är icke längre χήρα, "en beröfvad," eller i saknad af makt, såsom jag har varit, utan nu regerar jag såsom en drottning; jag skall icke röna någon sorg; Gud är i konstitutionen; kyrkan är upphöjd på tronen och skall hädanefter härska. Uttrycket: "Betalen henne, såsom hon har betalt," tyckes visa, att tiden för detta budskap och för utkallande t af de heliga skall inträffa, när hon begynner att anställa förföljelser mot dem. På samma sätt, som hon har iskänkt förföljelsens kalk åt de heliga, skall Herrens ängel i dubbelt mått straffa henne (Ps. .35 : 6) .

I "Early Writings," af Ellen G. White, finna vi ett vittnesbörd, som visar, att första delen af Upp. 18: de kap. särskildt afser det religion s förtryck, som kommer att igångsättas af kristna bekännare inom Förenta Staterna. Vi anföra följande: "Det blir drägligare för hedningarna och påfvekyrkans anhängare på Guds domedag än för sådana män. . . . Förtryckarnas namn äro skrifna i blod, korsade med slag och dränkta i lidandets och ångestens brännande tårar. Guds vrede skall ej upphöra, förrän de hafva druckit kalken af hans straffdomar ända till dräggen och Babylon fått dubbelt igen. ”Betalen henne, såsom hon har betalt, och gifven henne dubbelt igen efter hennes gärningar. I den kalk, hvari hon iskänkt, iskänken dubbelt åt henne.”

Den dag, på hvilken hennes plågor komma, omnämnda i vers 8, måste vara en profetisk dag, den kan åtminstone icke vara en verklig dag; ty hungersnöd kunde omöjligen inträffa på en sådan kort tid. Babylons plågor äro utan tvifvel de sju sista plågorna, som vi redan granskat; och af denna vers tillika med Es. 34: 8 sluta vi, att dessa plågor skola hemsöka jorden ett helt år.

VERS 9-11. Och jordens konungar, som med henne hafva öfvat skörlefnad och lefvat i yppighet! skola gråta och jämra sig öfver henne, när de se röken af hennes brand, stående langt ifrån af fruktan för hennes plåga, sägande: Ve ve den stora staden Babylon, den starka staden, att på en enda stund din dom har kommit! Och Jordens köpmän gråta och sörja öfver henne, att ingen mer köper deras skeppslaster.

En passande vedergällning. Redan påläggandet af första plågan måste förorsaka ett fullkomligt upphörande af handeln med de lyxartiklar, för hvilka Babylon blifvit ryktbart. När köpmännen, hvilka till största delen äro invånare i denna symboliska stad och som blifvit rika genom handeln med dessa saker, varsna, att såväl de som deras grannar blifvit slagna med onda sår, att deras handel upphört, medan de hafva en stor mängd handelsvaror på hand och ingen vill köpa dem, så öppna de sill mun i klagan öfver den stora stadens öde; ty om någonting kunde aflocka människorna i detta släkte ett uppriktigt utrop af smärta, så kan förlusten af deras jordiska skatter göra det. Huru passande är icke denna vedergällning! De som kort förut hade förbjudit Guds heliga köpa eller sälja, äro nu underkastade samsa inskränkning, men från en starkare makts sida.

Den frågan torde uppstå, huru personer, som drabbas af samma olycka, stå på afstånd och gråta och sörja o. s. v. Vi svara, att denna förstöring är bildligt framställd, och denna bild utgöres af en stad, som hemsökes af ödeläggelse. Om en olycka drabbade en verklig stad, skulle invånarna fly från den, om till fälle därtill gåfves, samt stå på afstånd och beklaga dess öde; och detta af stånd från staden skulle vara längre bort, ju större deras fruktan för och förvåning öfver det påkomna onda vore. Den bild, som aposteln brukar, skulle icke vara fullständig utan ett drag af detta slag; och därför använder han den, icke för att beteckna, att folket bokstafligen ämnar fly från en symbolisk stad, hvilket vore omöjligt, utan för att utmärka den förskräckelse och förvåning, som människorna då skola erfara.

VERS. 12, 13. Deras skeppslaster af guld och silfver och ädla stenar och pärlor och fint linne och purpur och silke och skarlakan och allt deras luktträ och alla käril af elfenben och alla kärl af kostligaste trä och af koppar och järn och marmor, och deras kanel och amomum och kryddor och smörjelse och rökelse och vin och olja och semlomjöl och hvete och ök och får, deras hästar och vagnar och trälar och människosjälar.

Babylons varor. Ofvanstående verser innehålla en uppräkning af det stora Babylons varor. De omfatta allting, som tillhör ett yppigt lefnadssätt, världslig prakt och ståt. Alla slags handelsvaror omtalas. Uttrycket angående "trälar och människosjälar'" kan få sin tillämpning på det andliga området, på det samvetets slafveri, som dessa samfunds trosbekännelser hålla sina medlemmar i och hvilket i några fall är mera förtryckande än en kroppslig träldom.

VERS 14. Och den frukt, till hvilken din själ hade lust, har försvunnit ifrån dig, och allt som är kräsligt och präktigt har gått förloradt för dig, och man skall aldrig mer finna det.

Fråsseri klandradt. Enligt grundtexten beteckna här omnämnda frukter "höstfrukter"; och här finna vi en profetia om att de olika årstidernas läckerheter, som den fråssande trosbekännaren så starkt längtar efter, skola plötsligen tillbakahållas. Detta sker naturligtvis till följ d af hungersnöden, som inträffar under den fjärde skålens utgjutande (kap. 16: 8). Måhända vi nu hafva en varning för denna förstöring i de insekter, som förhärja vingårdarna samt förstöra gröda och frukter.

I förbindelse härmed kunna vi. icke underlåta att uppmärksamma tidens tecken med hänsyn till de märkvärdiga företeelser, som ses öfverallt, emedan de så tydligt visa, att naturen blifvit störd i sitt lopp och att jorden själf föråldras i förkänning af sin slutliga undergång. Huru många onaturliga hemsökelser af stormar, eld och öfversvämningar under de sista åren hafva icke anställt ödeläggelser på olika orter och uppväckt dystra aningar .i människornas hjärtan om kommande olyckor. Härtill vittna den stora branden i Chicago, Baltimore och Toronto, San Franciscos förstöring genom både jordbäfning och eld, äfvenså Valparaiso och Kingston; öfversvämningarna af Ohio, Mississippi och andra floder i västern; de ödeläggande öfversvämningarna i Europa; hungersnöden i Kina och Ryssland samt pesten i Indien; de orkaner och svallvågor, som bortsopat människors stoltaste verk och nedstörtat tusenden i en förtidig graf.

VERS. 15-19 De, som handla med sådant, de, som riktat sig af henne, skola, af fruktan för hennes plåga, stå långt ifrån, gråtande och sörj ande, och säga: Ve, ve den stora staden, som var klädd i fint linne och purpur och skarlakan och skimrade af guld och ädla stenar och pärlor, att på en enda stund denna stora rikedom har blifvit förödd! Och alla styrmän och alla, som segla till bestämda orter, och alla sjömän och alla, som idka sjöfart, stodo långt ifrån och ropade, då de såga röken af hennes brand och sade: Hvar är den stora stadens like? Och de kastade stoft på sina hufvud och ropade, gråtande och sörjande, och sade: Ve, ve den stora staden, i hvilken alla de, som hade skepp på hafvet, riktade sig af hennes kostbarheter, att hon på. en enda stund har blifvit förödd!

De gudlösas känslor. Läsaren kan lätt föreställa sig orsaken till denna allmänna veklagan. Man erinre sig blott, hur de onda såren plåga människorna. medan floderna förvandlas till blod hur hafvet blir såsom blodet af en död, hur solen bränner människorna med hetta, hur deras handel upphör; och oaktadt de hafva öfverflöd på guld och silfver, äro de icke i stånd att rädda sig. Man kan icke förundra sig öfver att de under sådana omständigheter utbryta i utrop af smärta, ej heller att skeppsförare och sjömän instämma i den allmänna jämmern. Huru annorlunda' äro icke de heligas känslor!

VERS. 20-24. Fröjda dig öfver henne, du himmel, och I heliga och I apostlar och I profeter, att Gud af henne har utkräft eder dom. Och en stark ängel tog upp en sten, lik en stor kvarnsten, och kastade den i hafvet och sade: Så skall med fart Babylon, den stora staden, nedstörtas och aldrig mer varda funnen. Och röst af harpospelare och musikanter och flöjtblåsare och trumpetare skall aldrig mer blifva hörd i dig och ingen idkare af något handtverk skall mera finnas i dig, och intet ljud af kvarn mera höras i dig. Och ingen lampas sken skall mera lysa i dig, och ingen brudgum me; och bruds röst skall mera höras i dig; ty dina köpmän voro furstar på jorden, ty alla folk blefvo förvillade genom din trolldom. Och där vardt funnet profeters och heligas blod och alla deras, som hade blifvit slaktade på jorden.

De rättfärdigas känslor. I dessa verser uppmanas apostlarne och profeterna att glädja sig öfver det stora Babylons förstöring, emedan i nära sammanhang därmed skola de befrias ur dödens och grafvens makt genom den första uppståndelsen.

Liksom en stor kvarnsten, som kastas i hafvet, försvinner, så bortkastas Babylon för att aldrig mer blifva funnet. De olika konster och handtverk, som hafva blomstrat i hennes sköte och varit behjälpliga till att uppfylla hennes begär, skola icke längre idkas. Den praktfulla musik, som blifvit använd vid hennes imponerande men ytliga och an lefattiga gudstjänster, tystnar för alltid. De festligheter, som ägt rum, då brudgummen och bruden trädt fram till hennes altare, bevittnas icke mer.

Trolldom räknas bland hennes förnämsta brott; och dessa utöfvas af nutidens spiritister för befordrandet af deras läror. "Och där vardt funnet profeters och heligas blod och alla deras, som hade blifvit slaktade på jorden." Från detta sluta vi, att Babylon har existerat, ända sedan en falsk. religion uppkom i världen. Motstånd till Guds verk och forföljelse af hans folk hafva hela tiden funnits i henne. Man läse anmärkningarna öfver kap. 16 ;'6 med hänsyn till det sista släktets brottslighet.