VERS. 1-3. Sedan hörde jag såsom en stark röst af en stor skara i himmelen, som sade: Halleluja! Frälsningen och äran och makten är vår Guds! Ty sanna och rättfärdiga äro hans domar, ty han har dömt den stora skolan, som fördärfvade jorden med sin skörlefnad och han har utkräft sina tjänares blod ur hennes hand. Och åter sade de: Halleluja! Och röken af henne uppstiger i evigheters evighet.

APOSTELN fortsätter med samma ämne i detta kapitel och framställer har den segersang, som de återlösta heliga spela på sina harpor, när de beskåda, huru det mäktiga, mot Gud och hans sanna tillbedjan fientliga religionssystem, som innefattas i det stora Babylon, drabbas af fullständig undergång. Denna förstöring äger rum och denna sång sjunges, då Kristus kommer för andra gången vid början af de tusen åren.

I evigheters evighet. Angående detta bibelställe kan blott en fråga göras; nämligen, hvad betecknas med, att röken af henne uppstiger i evigheters evighet? Betecknar det icke, att de gudlösa skola plågas i all evighet? Man bör erinra sig, att detta språk är lånadt från ett annat ställe, och för att erhålla ett rätt begrepp om dess betydelse måste vi hänvända oss till det ställe där det först brukas och betrakta dess betydelse i den texten. I Es, 34 återfinnes det språk, från hvilket, om vi icke misstaga oss, detta och liknande uttryck äro lånade. Här framställes en viss ödeläggelse under sinnebilden af Edoms lands förstöring; och det säges om detta land, att dess "bäckar blifva förvandlade till tjära och dess jord till svafvel, ja, dess land blifver brinnande tjära. Hvarken natt eller dag skall den slockna, evinnerligen ,kall röken däraf stiga upp." Alla måste medgifva, att detta språk syftar på ettdera af två ting: antingen på det land, som kallas för Edom, eller också på hela jorden under detta namn. Men det är tydligt, att språket måste tagas i en inskränkt betydelse i båda fallen. Från elen omständigheten, att kapitlet börjar med ett tal till jorden och allt hvad därpå är, till jordkretsen och allt hvad därpå lefver, samt att det säges, att Herren vredgas och förtörnas på alla hednafolk och deras här, anse vi, att hela jorden åsyftas här. Men antingen detta har afseende på människornas -utrotande och jordens ödeläggelse vid :Kristi andra ankomst eller på den renande eld, som skall luttra den f rån förbannelsens verkningar vid slutet af de tusen åren, måste likväl språket tagas i en inskränkt betydelse; ty sedan allt detta ägt rum, skall en förnyad jord framkomma, på hvilken de återlösta folken skola bo i alla evigheters evighet. Detta uttryck om röken, som uppstiger i evigheters evighet, förekommer på tre ställen i Bibeln: en gång här i Es. 34 om Edom, som föreställer hela jorden; därnäst i Upp. 14 om tillbedjarna af vilddjuret och dess bild och slutligen i Upp. 19 om det stora Babylons förstöring. Vi tro, att alla dessa ställen afse samma tidpunkt och beskrifva samma scener: förstöringen af jorden, vilddjurets tillbedjare och Baby lons hela prakt vid vår Frälsares andra ankomst.

VERS. 4-8. Och de tjugufyra äldsta och de fyra djuren föllo ned och tillbådo Gud, som satt på tronen, och sade: Amen, Halleluja! Och en röst utgick från tronen, sägande: Lofven vår Gud, l alla hans tjänare, och l, som frukten honom, både små och stora. Och jag hörde såsom en röst af en stor skara och såsom en röst af mycket vatten och såsom en röst af starka tordön, som sade: Halleluja! Ty Herren Gud, den allsvåldige, har intagit riket. Låtom oss glädjas och fröjdas och gifva honom äran; ty Lammets bröllop har kommit, och .dess hustru har tillredt sig. Och henne vardt gifvet att kläda sig i glänsande och rent fint linne, ty linnet är de heligas rättfärdighet.

Segersången. Vår Gud. den allsmäktige Fadern regerar - detta är ämnet för denna sång. Han härskar och har alltid härskat, ehuru dom icke strax blifvit fälld öfver ondskans gärningar; men nu härskar han genom ett öppet förevisande af sin makt, i det alla hans fiender blifvit honom underkastade.

"Låtom oss glädjas och fröjdas;... ty Lammets bröllop har, kommit, och dess hustru har tillredt sig." Hvem är "bruden. Lammets hustru.'" och h vad betecknas med bröllopet? Här öppnas ett stort fält för tanken, och ämnet är nog innehållsrikt att fordra en vidlyftigare utläggning af det, än som kan innefattas i detta verk. Vi anse, kort sagdt, att Lammets hustru är det nya Jerusalem, som nu finnes i himmelen. Detta skall mera fullständigt uppmärksammas vid förklaringen af det tjuguförsta kapitlet. Lammets bröllop är hans mottagande af denna stad. Denna stad gifves till honom för att utgöra hans rikes ära och hufvudstad; o han erhåller därför riket af sin fader Davids tron på samma gång han erhåller staden. Vi tro att detta är den händelse, som betecknas med Lammets bröllop. Det erkännes visserligen, att äktenskapsförhållandet ofta brukas för att belysa den förening, som existerar mellan Kristus och hans folk men det här omnämnda Lammets bröllop är en bestämd händelse som skall äga rum vid en bestämd tid; och om den förklaringen, att Kristus är forsamlingens hufvud, såsom mannen är kvinnans hufvud (Ef. 5: 23), bevisar, att församlingen nu är Lammets hustru, da har Lammets bröllop redan ägt rum. Men att detta icke är förhållandet, bevisas af föreliggande ställe, som hänför denna händelse till framtiden. Paulus skref till de nyomvända bland korintierna, att han hade trolofvat dem med en man, nämligen Kristus. Detta är sant om alla 'omvända. Paulus betecknade därmed den innerliga förening, en sådan person ingår med Kristus. Men ar det därför en sanning, att Lammets bröllop ägde rum i Korint på Pauli tid och har sedan fortfarit under nitton hundra år? Denna punkt skola vi behandla i 21:sta kap.

Men om staden ar bruden, så kanske någon frågar, huru det kan sägas, att hon har tillredt sig. Vi svara: Det sker genom personifiering, ett talesätt, hvarigenom allmänna begrepp, egenskaper, oorganiska föremål o. s. v. framställas såsom handlande personer. Ps. 114 är ett märkligt exempel på detta. En annan torde fråga, hur det kan sägas i vers 8, att staden klädes i de heligas rättfärdighet; men detta kan man genast förstå, om vi betanka, att en stad utan invånare vore en ödslig och glädjelös plats: Har syftas på det oräkneliga antalet af dess förhärligade invånare i deras skinande kläder. Det säges, att "henne vardt gifvet att kläda sig." Hvad har blifvit gifvet henne? Se Es. 54 och Gal. 4: 21-31 för en närmare förklaring. Till det nya forbundets stad hafva blifvit gifna många flera barn än till det gamla förbundets; dessa äro hennes ära och glädje. Denna stads präktiga klädnad, om vi så få uttrycka oss, består af de återlösta och odödliggjorda skarorna, som vandra på dess gator.

V 9 10 Och han sade till mig: Skrif: Saliga de, som äro kallade till Lammets bröllopsmåltid! Och han sade till mig: Dessa äro kallade till Lammets bröllopsmåltid! och han sade till mig: Dessa äro Guds sanna ord. Och jag föll ned för hans fötter att tillbedja honom, och han sade till mig: Se till, at du icke gör det; jag är din medtjänare och dina bröders, som hafva Jesu vittnesbörd; tillbed Gud; ty Jesu vittnesbörd är profetiena ande.

Bröllopsmåltiden. Denna bröllopsmåltid åsyftas på många ställen i nya testamentet, första gangen liknelsen om konungasonens bröllop (Matt 22 1-14), vidare i Luk. 14: 16-24. Den inträffar, då vi få äta bröd i Guds rike, når vi erhålla vår vedergällning i de rättfärdigas uppståndelse (Luk. 14: 12-15). Den sker vid den tid då vi åter skola dricka af vinträdets frukt med vår Förlossare i hans himmelska rike (Matt., 26:29; Mark. 14: 25; Luk. 22: 18), Den inträffar vid den tid, då vi skola sitta vid hans bord i riket (Luk. 22: 30), då han skall omgjorda, sig och tjäna oss (Luk. 12:37). De äro i sanning saliga hvilka erhålla den förmånen att få deltaga i denna härliga fest.

Johannes' medtjänare. Innan vi gå vidare, önska vi säga några ord om vers 10, för deras skull, hvilka tro, att den innehåller bevis för människans medvetna tillstånd efter döden. Dessa personers misstag består däri, att de antaga, det angeln utgifver sig sjelf för att vara en af de gamla profeterna, som kommit tillbaka för att meddela sig med Johannes. Men det väsen, som anlitas att gifva Uppenbarelsen till Johannes, kallas en ängel, och änglar äro icke de aflidnas andar. Den som påstår detta är i verkligheten en spiritist; ty denna lära är själva grundstenen i deras fördärfliga religionssystem. Men ängeln gör icke något sådant påstående; utan han säger blott, att, han är Johannes' medtjänare, liksom han varit hans bröders, profeternas, medtjänare. Uttrycket medtjänare innebar, att de alla voro i samma belägenhet såsom tjänare af den store Guden; därför var han icke ett passande föremål för Johannes' tillbedjan. (Se förklaringen öfver orden "sin ängel" i Kap. 1: 1.)

V 11-21 Och jag såg himmelen öppen, och se, en hvit häst, och den som satt på honom heter Trofast och Sannfärdig; och han dömer och strider med rättfärdighet. Och hans ögon voro såsom en eldslåga, och på hans hufvud vora många diadem, och han hade ett namn skrifvet, hvilket ingen känner utan han själf. Och han var klädd i en mantel, doppad i blod, och hans namn är Guds ord. Och de härskaror, som äroi himmelen, följde honom på hvita hästar, och de vora klädda i hvitt och rent fint linne, Och från hans mun utgår ett hvasst svärd, att han därmed skall slå folken, och han skall styra dem med järnspira, och han trampar Guds, den allsvåldiges, stränga vredes vinpress, Och han har på sin mantel och på sin länd ett namn inskrifvet: konungars Konung och herrars Herre, Och jag såg en ängel stå i solen, och han ropade med hög röst, sägande till alla fåglar, som flögo midt på himmelen, Kommen hit, församlen eder till Guds stora gästabud, att I mån äta konungars kött och befälhafvares kött och starkas kött och kött af hästar och af dem, som sitta på dem, och kött af alla. fria och trälar, små och stora. Och jag såg vilddjuret och konungarne på jorden och deras härskaror församlade att strida med den, som satt på hästen, och med hans här, Och vilddjuret vardt gripet tillika med den falske profeten, som i dess åsyn hade gjort tecken, med hvilka han hade förvillat dem, som hade tagit vilddjurets märke och tillbedt dess bild; de blefvo båda lefvande kastade i eldsjön, som brinner med svafvel. Och de öfriga blefvo dräpta af den, som satt på hästen, med det svärd, som utgick från hans mun, och alla fåglarna blefvo mättade af deras kött.

Kristi andra ankomst, Med vers 11 börjar en ny scen, hvilken för oss tillbaka till den tid, då Kristus, som här framställes under bilden af en till striden utdragande ryttare, kommer igen. I r varför framställes han på detta sätt? - Emedan han drager ut i strid mot "konungarne på jorden och deras härskaror"; och detta är den enda lämpliga karaktär, som han kan framställas i vid ett sådant tillfälle. Hans mantel är doppad i blod. (Se en beskrifning af samma scen i Es. 63: 1-4,) Himmelens härskaror, Guds änglar, följa honom. Vers 15 visar, huru han styr folken med järnspira, då de gifvas honom såsom arf, hvilken senare händelse är upptecknad i den andra psalmen. Vår tids teologer söka 'visserligen bevisa, att detta betecknar världens omvändelse; men skulle icke ett sådant uttryck som "han trampar Guds, den allsvåldiges, stränga vredes vinpress," vara en underlig- beskrifning af nådens verkan på hedningarna till omvändelse?

Vid denna tid har Kristus af slutat sitt medlareverk samt allagt sina prästerliga kläder och antagit sin konungsliga skrud; ty "han har på sin mantel och på sin länd ett namn inskrifvet: konungars Konung och herrars Herre." Detta står i samklang med den karaktär, som han här uppträder i; ty ibland forntidens' krigare var det brukligt att hafva en titel fästad på kläderna (Vers 17). Hvad bör man förstå med att denne ängel står i solen? I kap. 16: 17 säges det, att den sjunde skålen utgjutes i luften, hvaraf vi draga den slutsatsen, att alldenstund luften omgifver hela jorden, måste denna plåga utgjutas öfverallt. Böra vi icke använda samma uttolknings sätt här och däraf sluta, att ängeln, som står i solen och ropar till alla fåglar under himmelen att komma till Guds stora gästabud, betecknar, att detta förkunnande skall höras, hvarhelst solens strålar falla på denna jord? Och fåglarna skola lyda detta rop och äta konungars, befäl hafvares, starke mäns och hästars kött. Sålunda se vi, att medan de hejiga deltaga i Lammets bröllopsmåltid, blifva de ogudaktiga föda för himmelens fåglar.

Vilddjuret och den falske profeten tagas. Den falske profeten är den makt, som gör underverk inför vilddjuret. Detta bevisar, att han är likbetydande med det tvåhornade vilddjuret i Upp. 13, hvilket där tillskrifves samma verk för samma ändamål. Den omständigheten, att dessa makter blifva lefvande kastade i eldsjön, visar, att de icke skola försvinna och efterföljas af andra, utan härska på jorden, när Kristus kommer.

Påfvedömet har haft en lång bana men kommer nu till slutscenerna. Dess omstörtning är tydligt förutsagd i andra profetior (förnämligast i Dan. 7: 11), där profeten säger, att han såg vilddjuret dödas och dess kropp förgöras och öfverlämnas åt den brinnande elden. Detta inträffade snart efter uttalandet af de stora ord, som tvifvelsutan afser den af det ekumeniska rådet 1870 utfärdade ofelbarhetsdogmen. Denna makts bana måste alltså nu vara nära sitt slut; men vilddjuret förgås ej förrän vid Kdsti återkomst, ty det är då det blir lefvande kastadt i eldsjön.

Den andra makten, som verkar i förening med detta vilddjur, nämligen det tvåhornade vilddjuret, se vi snabbt nalkas höjdpunkten i det verk, den skall utföra, innan den kastas lefvande i eldsjön. Hur gripande är icke den tanken, att vi här ha två profetiska symboler, hvilka af alla detaljer bevisas vara nära slutet. men icke skola sluta, förrän Herren uppenbaras!

I vers 21 omnämnes en skara, som icke räknas till hvarken vilddjuret eller den falske profeten. Om dessa säges det, att dl' "blefvo dräpta af den, som satt på hästen, med det svärd, som utgick från hans mun." Detta svärd är tvifvelsutan samma medel, som på andra ställen kallas hans muns gissel och hans läppars anda, med hvilka Herren skall döda de ogudaktiga vid sin ankomst och sitt rikes upprättande. (Es. 11: 4; 2 Tess: 2: 8.)