SEDAN Johannes i första kapitlet, gifvit en konturmässig framställning af sitt ämne, i det han har hänvisat till de sju församlingara, representerade genom de sju ljusstakarna och till dessa församlingars lärare, representerade genom de sju stjärnorna, begynner han nu betrakta hvarje församling för sig själf. Aposteln skrifver nämligen till hvarje församling det för densamma bestämda budskapet, och han hänvänder sig i hvarje fall till församlingens ängel eller lärare.

VERS. 1-7. Skrif till ängeln för församlingen i Efesus: Detta säger den som håller de sju stjärnorna i sin högra hand, den som, vandrar midt ibland de sju gyllene ljusstakarna: Jag känner dina gärningar och ditt arbete och ditt tålamod, och att du icke kan fördraga de onda och har pröfvat dem, som säga sig vara apostlar och icke äro det, och har funnit dem vara lögnare. Och du har tålamod och har fordragit for mitt namns skull och icke förtröttats, Men jag har det emot dig, att du har öfvergifvit din första kärlek. Kom därför ihåg, hvarifrån ,du har fallit, .och bättra dig och gör de första gärningarna. Annars kommer jag snart till dig och skall flytta din ljusstake från dess rum, om du, icke bättrar dig. Men detta har du, att du hatar nikolaiternas verk, hvilka ock Jag hatar." Den som har öra han höre hvad Anden säger församlingarna. Den som ofvervinner, honom skall jag gifva att äta af lifvets träd, som är i Guds paradis.

Församlingen i Efesus. Några orsaker, hvarför de sju församlingarna eller, rättare sagdt, budskapen till dem, skulle anses för profetiska, i det de hafva sin tillämpning på sju tidsperioder i den kristna tidsåldern, hafva redan blifvit gifna i våra anmärkningar öfver kap. 1: 4. Det kan här tilläggas, att denna åsikt är icke ny ej heller inskränkt till en viss plats. Benson citerar i sitt verk följande uttalande af biskop Newton: "Många, däribland sådana lärde män som Moore och Vitringa, vidhålla, att de sju epistlarna äro profetiska och syfta på lika många på hvarandra följande tidsperioder eller tillstånd inom kristna kyrkan, från början till slutet på alla."

Scott säger: "Många utläggare hafva inbillat sig, att dessa epistlar till de sju församlingarna voro hemlighetsfulla profetior om sju olika perioder, i hvilka hela den tid, som sträckte sig från apostlarnes dagar intill världens ände, skulle uppdelas."Ehuru Newton och Scott icke själfva tro på denna uppdelning i perioder, är likväl deras vittnesbörd värdefullt enär därmed visas, att många utläggare hafva hyst denna åsikt. Matthew Henry säger:

"Af några framstående bibelförklarare har hyllats en mening, som vi törhända här kunna bäst återgifva med Vitringas ord: 'Att under den sinnebildliga framställningen af de sju församlingarna i Asien har den Helige Ande upptecknat sju olika steg i den kristna församlingens utveckling, hvilka sträcka sig till vår Herres andra ankomst och alltings ände; och detta skildras med hjälp af dessa församlingars namn, tillstånd och förhållanden, så att de kristna, som tillhörde dessa enskilda tidsperioder, kunde beskåda sig själfva och ur dessa profetiska bilder lära känna sina goda egenskaper och sina fel samt hvilka varningar och förmaningar voro mest användbara på dem själfva.' Vitringa har gifvit hufvudinnehållet af de argument, hvilka kunna anföras såsom gynnsamma för denna uttolkning. Några af dem äro sinnrika, men de betraktas icke nu såsom tillräckliga att understödja en sådan teori. Gill är en af de förnämsta engelska bibeltolkare, som försvara denna åsikt och med Vitringa antaga, att de sju församlingarna äro sinnebilder af Kristi församling under så många tidsperioder, intill hans uppenbarelse."

Enligt de ofvan citerade författarnas åsikt visas det, att den jämförelsevis ganska nymodiga och obibliska läran om det timliga tusenåriga riket är orsaken, som förmått våra nyare tiders bibelutläggare att förkasta den profetiska beskaffenheten af budskapen till de sju församlingarna. Församlingens sista tillstånd, såsom det beskrifves i kap, 3: 15-17, ansågs såsom oförenligt med de härliga ting, hvilka skulle härska här på jorden under ett tusen år, sedan hela världen blifvit omvänd till Gud, Därför skedde äfven här, såsom i många andra [all, att det för människorna mera behagliga åskådningssättet undanträngde den bibliska framställningen. Människornas hjärtan vilja ännu, såsom i gamla tiden, gärna, att allt skall gå sin jämna gång, och därför äro deras öron alltid öppna för dem, som predika en falsk frid.

Den första församlingen, som omnämnes i denna text, är Efesus. Enligt den profetiska tillämpningen skulle denna utgöra den ursprungliga församlingen eller beteckna kyrkans tillstånd under den apostoliska tiden. Ordet "Efesus" betyder "önskvärd," hvilket uttryck kan anses såsom ganska passande och betecknande för kyrkans karaktär och tillstånd i dess första tidsskede. Dessa första kristna hade mottagit Kristi lära i dess renhet. De åtnjöto fördelarna och välsignelserna af den Helige Andes gåfvor. De utmärkte sig genom sina verk och sitt tålamod. Trogna de rena grundsatser, som Kristus hade lärt, kunde de icke fördraga de ogudaktiga; de pröfvade dem, som utgåfvo sig för apostlar, lärde känna deras karaktär och funno, att de voro lögnare. Vi hafva inga bevis för att detta verk utfördes till större utsträckning af den ursprungliga församlingen i Efesus än af någon af de andra församlingarna på den tiden. Paulus nämner ingenting om detta karaktärsdrag i sitt bref till efesierna. Detta karaktärsdrag var gemensamt för hela den kristna församlingen i den tidsåldern och visserligen ett ganska öfverensstämmande verk på de dagarna. (Se Apg. 15; 2 Kor. 11 : 13.)

Församlingens ängel. Församlingens ängel måste vara föreståndaren eller läraren i hvarje församling; och som hvar och en af dessa församlingar sträcker sig öfver en tidsperiod af den kristna kyrkan, så måste hvarje församlings ängel anses som en sinnebild af alla församlingslärarne under hela den tiden; med andra ord, med hvarje församlings ängel bör förstås hela, det sanna prästerskapet under den åsyftade tiden. De olika budskapen kunna icke, ehuru de äro ställda till lärarne, uppfattas, såsom om de anginge, endast dem; utan de äro tvifvels utan genom dem ställda till själfva församlingen.

Orsaken till klagomålet. "Men jag har det emot dig," säger Kristus, "att du har öfvergifvit din första kärlek." "Den församling, som har öfvergifvit sin första kärlek, är icke mindre förtjänt af en varning, än den som afvikit från grundläran eller de bibliska morallagarna. Anklagelsen här är icke, att ett affallskett från nåden, ej heller att kärleken blifvit helt utsläckt, utan blott att den blifvit förminskad, Intet nit, intet lidande kan ersätta förlusten af den första kärleken." - Thompson. Den tid borde aldrig inträffa i en kristens erfarenhet, då han på tillfrågan, när han älskade Kristus mest, icke skulle vara i stånd att svara: Aldrig så mycket som i nuvarande ögonblick. Men om en sådan tid inträffar, skulle han draga sig till minnes, från hvilken hög ståndpunkt han har fallit, anställa betraktelser däröfver, öfverväga sitt förra lyckliga förhållande till Gud, skynda att bättra sig och åter intaga samma önskvärda ställning. Kärlek, , likasom tro, visar sig i gärningar; och på den första kärleken följa städse de första gärningarna.

Varningen. "Annars kommer j ag snart till dig och skall flytta din ljusstake från dess rum, om du icke bättrar dig." Då den här omtalade ankomsten är villkorlig, måste den förstås såsom sinnebildlig och skulle i ett sådant fall beteckna en vedergällande hemsökelse. Ljusstakens bortstötande skulle vara liktydigt med borttagandet af evangelii ljus och privilegier från dem och öfverlämnandet af desamma i andras händer, såvida icke församlingen skulle bättre uppfylla förpliktelserna i det åt densamma öfverlämnade förtroendet. Men som vi taga budskapen till församlingarna i en profetisk bemärkelse, törhända man frågar, Dill ej ljusstaken skulle förflyttas i alla fall, antingen de bättrade sig eller ej, enär denna församling efterföljdes af en annan för den följande tidsperioden; och om icke detta är en invändning mot att betrakta dessa församlingar såsom profetiska. Svar: slutet af den tid, som tillhörde någon församling, är icke liktydigt med bortstötandet af den församlingens ljusstake. Aflägsnandet af dess ljusstake betyder att taga från dem de privilegier, hvilka de kunde och borde åtnjuta ännu längre. Det vore icke mindre än ett förkastande af dem från Kristi sida, hvilken icke ville anförtro utbredandet af sin sannings ljus och sitt evangelium i världen åt sådana representanter. Denna hotelse är lika användbar på enskilda personer, som den är på hela församlingen. Vi veta icke, huru många af dem, som bekände sig till krisIt'ndo1l1en under den tiden, sålunda ej fullgjorde sina skyldigheter och blefvo förkastade; troligtvis var det många. Och sålunda skulle sakerna fortgå, i det några förblefve ståndaktiga och andra ginge tillbaka och icke mera kunde räknas såsom ljusbärare i världen, medan nyomvända fyllde de tomrum, som nöden och affallet hade gjort, till dess församlingen hade uppnått en ny tid punkt i sin erfarenhet, hvilken betecknade ett annat tidsskede i dess historia och var ägnad åt ett annat budskap.

Nikolaiterna. Huru beredvillig Kristus är att berömma sitt folk för hvarje god egenskap! Om det finnes någonting, som han godkänner, omtalar han det först. Sedan han i detta budskap till församlingen i Efesus hade omtalat deras berömliga karaktärsdrag och därefter deras felsteg, tillägger han, liksom om han vore ovillig att lämna någon af deras goda egenskaper obemärkt, att han visste, att de hatade nikolaiternas gärningar, hvilka han också hatade. I femtonde versen förkastas denna sekts läror. Det synes, som om de vore en klass af individer, hvilkas gärningar såväl som läror voro vederstyggliga inför Gud. Sektens uppkomst är höljd i dunkelhet. Några säga, att den härstammade från Nikolaus i Antiokia, en af de sju diakonerna (Apg. 6: 5); andra, att sekten tillskref honom sitt ursprung blott för att draga nytta af hans inflytelserika namn; åter andra, att sekten erhöll sin benämning efter en annan Nikolaus, som lefde i en senare tid, hvilket antagande troligen kommer sanningen närmast. Deras läromeningar och religionsbruk tyckas, enligt den allmänna åsikten, hafva bestått i en gemensam besittning af hustrur, ty de ansågo äktenskapsbrott och otukt såsom likgiltiga saker, samt i tillåtelsen att äta föda, som blifvit helgad åt afgudarna. Se "Religious EncycIopedia," Clarke, Kitto och andra bibeltolkare.

Uppfordringen till uppmärksamhet. "Den som har öra, han höre, hvad Anden säger församlingarna." Detta är ett allvarligt sätt att fästa allas uppmärksamhet vid denna för hvarje person högst viktiga sak. Samma språk användes om enhvar af de sju församlingarna. Då Kristus var på jorden, betjänade han sig af ett liknande uttryckssätt, i det han vände folkets uppmärksamhet till de viktigaste af sina läror. Han brukade det med hänsyn till Johannes (Matt. 11: 15), i liknelsen om såningsmannen (Matt. 13: 9) och i liknelsen om hvetet och ogräset, hvilken beskrifver världens ände (vers 43). Det användes också vid anförandet af en ganska viktig profetias uppfyllelse i Upp. 13: 9.

Löftet till segraren. Det lofvas segraren, att han skall få äta af lifvets träd, som växer i Guds paradis. Hvar är detta paradis? Svaret lyder: I den tredje himmelen. Paulus skrifver i 2 Kor. 12: 2, att han kände en man (syftande på sig själf), som blef uppryckt ända till tredje himmelen. I fjärde versen kallar han samma plats för paradiset, hvarifrån blott en slutsats kan dragas, nämligen att paradiset är i tredj e himmelen. I detta paradis skulle således lifvets träd finnas. I Bibeln omnämnes blott ett lifvets träd; och det omtalas sex gånger, tre gånger i första Mosebok och tre gånger i Uppenbarelseboken; och på hvarje ställe hänvisas det till såsom ett särskildt träd, icke blott "ett lifvets träd," utan "lifvets träd," i bestämd form. Men om det finnes blott ett träd - och detta i början var på jorden - så törhända det frågas, huru det kommer till, att det nu är i himmelen, Svaret måste vara, att det blifvit upptaget eller förflyttadt till himmelen därofvan. Det finnes intet möjligt sätt, hvarigenom samma kropp, som är belägen på en plats, kan blifva försatt på en annan, utom att den kroppsligen öfverföres dit. Förutom den oundvikliga slutsatsen, som måste dragas från detta bevis, finnmas goda skäl för att lifvets träd och paradiset hafva blifvit flyttade från jorden till himmelen.

I 2 Esdras bok*), kap. 7:26, förekommer detta språk: "Se, den tiden skall komma, att dessa tecken, hvilka jag har omtalat för dig, skola inträffa, och bruden skall uppenbara sig, och hon, som nu är borttagen från jorden, skall visa sig, i det hon kommer ut." Här göres ögonskenligen en hänsyftning på "bruden, Lammets hustru" (Upp. 21: 9), hvilken är den stora staden, det herliga Jerusalem" (vers 10; Gal. 4: 26), i h vilket är lifvets träd (Upp. 22: 2), hvilket nu är "borttaget från jorden," men som på behörig tid skall uppenbara sig och då förläggas bland människorna (Upp. 21: 2, 3).

*) Det finnes två böcker med detta namn; den första innehåller 9 och den andra 16 kapitel. Dessa böcker innehålla mycket som meddelas af Esra och i Daniels bok, och mycket, som .har hvarken religiöst eller historiskt värde; de tillhöra de apokryfiska bockerna, och hafva icke så viedt vi veta, blifvit öfversatta hvarken af Luther eller någon annan tysk eller svensk teolog. Vulgata och den gamla engelska Bibeln innehålla öfversättningen af dessa böcker från den ebreiska urtexten, - Vi hafva öfversatt ofvan anförda ställe ordagranmt från engelskan.

Följande paragraf angående denna punkt citera vi ur Kurtz' "Sacred History," sid. 50:

"Guds handling i att uppdraga åt keruberna att bevaka vägen till lifvets träd' (1 Mos. 3: 24) i Edens lustgård, synes icke blott utmärka rättslig stränghet utan också innehålla ett löfte, fullt af tröst. Den saliga vistelseort, från hvilken människan är utdrifven, är hvarken förintad eller ens öfverlämnad till förödelse och förfall, utan den är borttagen från jorden och människorna samt öfverlåten åt omsorgen af Guds mest fullkomliga väsen, på det att den slutligen skall blifva återställd till människan, när hon är återlöst (Upp. 22: 2). Lustgården, som den existerade, innan Gud 'planterade' eller prydde den, föll under förbannelsen liksom den öfriga delen af jorden, men den himmelska och paradisiska delen var undantagen, och den anförtroddes åt kerubernas vård. Det sanna paradiset förflyttades sedan till den osynliga världen. Åtminstone en afbild af detsamma gafs till Israels barn i det allraheligaste i tabernaklet, som var gjordt efter den förebild, Mose såg på berget (2 Mos. 25: 9, 40); och det verkliga paradiset skall en gång, såsom den återlösta människans förnyade vistelseort, nedkomma från himmelen på jorden (Upp. 21 : 10).

Segraren är alltså lofvad en återställelse (och ännu mera än detta) af allt, hvad Adam förlorade. Detta löfte gäller icke blott segrarna, som lefde på den tid, som föreställes af Efesus-församlingen, utan segrarna i hvarje tidsålder; ty i de stora belöningar, som himmelen gifver, finnas inga inskränkningar. Käre läsare, försök äfven du att segra i striden; ty den som får tillåtelse att äta af lifvets träd i Guds paradis, skall aldrig dö.

Den tid, öfver hvilken detta församlingens första tillstånd sträckte sig, bringar oss till det första århundradets slut eller till den siste apostelns död.

VERS. 8-11. Och skrif till ängeln för församlingen i Smyrna: Detta säger den förste och den siste, som blef död och vardt lefvande: Jag känner dina gärningar och din bedröfvelse och din fattigdom, fastän dt1 är rik, och den försmädelse du lider af dem, som säga sig vara judar och icke äro det, utan en satans synagoga. Frukta icke för det, som du kommer att lida. Se, djäfvulen skall kasta somliga af eder i fängelse, på det att I mån varda försökta, och I skolen hafva bedröfvelse under tio dagar. Var trogen intill döden, så skall jag gifva dig lifvets krona. Den som har öra, han höre hvad Anden säger församlingarna. Den som öfvervinner, han skall ingen skada få af den andra döden.

Man lägge märke till, att Herren framställer sig själf för hvarje församling genom att nämna någon af sina egenskaper, hvilken visar honom vara särskildt passande att framställa det för dem ämnade vittnesbördet. För församlingen i Smyrna, som stod i begrepp att genomgå förföljelsens eldprof, uppenbarar han sig såsom en, hvilken var död men nu är lefvande. Om det var dem förbehållet att besegla sitt vittnesbörd med sitt blod, skulle de erinra sig, att på dem hvilade ett väsens ögon, hvilket hade delat samma öde men som hade segrat öfver döden och var i stånd att uppkalla dem ur deras martyrgrafvar.

Fattigdom och rikedom. "Jag känner din fattigdom," säger Kristus till dem, "men du är rik." Detta synes vid första anblicken vara en motstridig sats. Men hvilka äro de verkligen rika i denna värld? - De som äro "rika i tro" och "arfvingar till riket." Denna världens rikedom, hvilken människorna så ifrigt bemöda sig om att erhålla och för hvilken de så ofta bortbyta sin närvarande sällhet och ett framtida evigt lif, är "intet gångbart mynt i himmelen." En viss skriftställare har ganska träffande sagt: "Det finnes mycket rikt fattigt folk och mycket fattigt rikt folk."

Säga sig vara judar och icl?e äro det. Att uttrycket judar icke bör förstås i en bokstaflig mening är ganska tydligt. Därigenom betecknas en persons karaktär, som var godkänd efter evangelii måttstock. Pauli yttrande angående detta ämne skall göra det klart. Han säger i Rom. 2: 28, 29: "Ty den är icke jude, som utvärtes är det, ej heller är det omskärelse, som utvärtes sker på köttet, utan den är jude [i en sann kristlig mening], som invärtes är det, och omskärelse är hjärtats omskärelse genom Anden, icke genom bokstafven; och hans pris är icke af människor utan af Gud." Vidare säger han i kap. 9: 6, 7: "Ty icke äro alla de israeliter, som härstamma från Israel, icke heller äro de alla barn, därför att de äro Abrahams säd." I Gal. 3: 28, 29 säger Paulus oss, att i Kristus finnes ingen skillnad mellan jude och grek; utan om vi tillhöra Kristus, äro vi Abrahams säd (i egentlig mening) och arf'vingar enligt löftet. Att påstå, såsom några göra, att uttrycket jude aldrig tillämpas på en kristen, är att motsäga alla dessa inspirerade" förklaringar af Paulus, såväl som vittnesbördet af det trogna och sannfärdiga vittnet till församlingen i Smyrna. På ett hycklande sätt utgåfvo sig några för att vara judar i denna det kristliga ordets mening, änskönt de ivke besutto någonting i sin karaktär, som uppfyllde ordets fordringar. Dessa tillhörde satans synagoga.

Bedröfvelse under tio dagar. Enär detta budskap är profetiskt, måste den däruti omnämnda tiden äfven betraktas såsom profetisk, och den skulle alltså beteckna tio år. Det är ett anmärkningsvärdt faktum, att den sista af de tio förföljelserna under Diokletianus fortfor just tio år, 303 till 313 e Kr. Hade dessa budskap icke en profetisk karaktär, skulle det vara ganska svårt att göra en tillämpning af det här använda talesättet; ty i annat fall skulle det blott beteckna tio vanliga dagars lång vedcrmöda. Men det synes icke vara troligt, att en förföljelse, som varade endast tio dagar och anställdes mot blott en församling, skulle uppmärksammas i profetian; ej heller finnes någon förföljelse af så kort varaktighet omnämnd i historien. Och åtter, om denna vedermöda kan tillämpas på någon af de förskräckliga förföljelserna under den tiden, huru kunde den sägas vara en enda församlings öde? Alla församlingarna fingo lida; och huru kunde det då vara passande att utvälja blott en, som om den allena vore innefattad i denna olycka, och utesluta alla de andra?

Trogen intill döden. Många hafva sökt att från uttrycket "intill döden" bevisa, att vårt slutliga öde möter oss vid döden; fl1Cn man kan icke från detta ställe sluta till, att vi äga medveten

het i dödsstunden; ty det säges icke, att lifvets krona erhålles vid döden. Vi måste följaktligen vända oss till andra bibelställen för att inhämta, när lifvets krona gifves till de rättfärdiga; och många ställen upplysa oss ganska fullständigt angående detta. Paulus säger, att denna krona skall gifvas på Kristi uppenbarelses dag (2 Tim. 4: 8); vid den sista basunen (1 Tess. 4: 16,17); då Öfverherden blir uppenbar, säger Petrus (l Pet. 5 : 4); i de rättfärdigas uppståndelse, säger Kristus (Luk. 14: 14); när han bli återvända för att taga sitt folk till de boningar, hvilka äro tillredda för dem i hans Faders hus, att de för evigt må vara hos honom (Joh. 14: 3). "Var trogen intill döden"; enhvar som sålunda är trogen, skall erhålla lifvets krona, när tiden för Guds trogna tjänares belöning inträffar vid vår Frälsares andra ankomst i makt och stor härlighet.

Segrarens belöning. "Han skall ingen skada få af den andra döden." Är icke detta Kristi språk en god anmärkning öfver hvad han en gång lärde sina lärjungar, i det han sade: "Rädens icke för dem, som dräpa kroppen, men icke hafva makt att dräpa själen, utan rädens mer för den, som har makt att fördärfva både själ och kropp i helvetet"? (Matt. 10: 28.) De kristna i Smyrna kunde väl blifva beröfvade detta lifvet; men den framtida tillvaron kunde ingen människa taga från dem, och Gud ville icke; därför skulle de icke frukta dem, som kunde taga det närvarande lifvet från dem - "frukta icke för det, som du skall lida"; ty det eviga lifvet är försäkradt dig.

Smyrna betyder myrra (ett slags välluktande arabiskt gummi), en mycket passande benämning på Guds församling, medan hon genomgår förföljelsens eldprof och framstår inför honom såsom en "välluktande doft." Men vi uppnå snart Konstantins dagar, när församlingen framträder i ett nytt skede, som fordrar en ny namnbeteckning samt finner bekräftelse i det nästa budskapet och i historien.

Den tid af den kristna församlingen, som representerades af församlingen i Smyrna, skulle, enligt föregående tillämpning, räcka från år 100 till 323 e. Kr.

VERS. 12-17. Och gkrif till ängeln för församlingen i Pergamus: Detta säger den, som har det skarpa, tveeggade svärdet: Jag känner dina gärningar och hvarest du bor, där, hvarest satans tron står; och du håller: dig till mitt namn och har icke förnekat min tro, icke ens i de dagar, då Antipas var mitt trogna vittne, hvilken vardt dödad hos eder, hvarest satan bor. Men jag har något litet emot dig: att du där har dem, som hålla sig till Balaams lära, hvilken lärde Balak att söka bringa Israels barn på fall, att de skulle äta afgudaoffer och öfva skörlefnad. Så har ock du dem som på lika sätt hålla sig till nikolaiternas ,lära. Bättra dig; annars kom:ner jag snart till dig och skall strida mot dem med min muns svärd. Den som har öra, han höre hvad Anden säger församlingarna. Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att äta af det fördolda mannat, och jag skall gifva honom en hvit sten och på den stenen ett nytt namn skrifvet, hvilket ingen känner utan den som får det.

Mot församlingen i Smyrna uttalades icke, såsom vi hafva sett, ett enda förkastelseord. Förföljelsens resultat är alltid att församlingen renas och dess medlemmar eggas till fromhet och gudaktighet. Men vi uppnå en tid, när sådana inflytelser gjorde sig gällande, som voro ägnade att föra församlingen i villfarelser och gifva tillfällen för mycket ondt att insmyga. sig.

Ordet Pergamus betyder höjd, upphöjning. Denna församlings tid kan räknas från Konstantins dagar eller, rättare sagdt, från hans föregifna omvändelse till kristendomen år 323 till upprättandet af påfvedömet år 538 e. Kr. Det var en tidsperiod, under hvilken Guds sanna tjänare måste strida mot en anda af världslig politik, högmod och skenkristendom bland dem, som kallade sig för kristna och mot det giftiga verket af laglöshetens hemlighet, hvilket slutligen medförde en fullständig utveckling af syndens människa eller påfven.

Hvar satans tron står. Kristus varseblifver sitt folks ogynnsamma ställning under denna period. Detta egendomliga uttryckssätt var troligen icke ämnadt att beteckna en bestämd uppehållsort för satan; ty han visar sig öfverallt, där kristna uppehålla sig. Men det gifves tider, under hvilka han verkar med en särskild kraft; och den tidsperiod, som var representerad af församlingen i Pergamus, var en af dessa. Under denna tid blef Kristi lära fördärfvad, laglöshetens hemlighet var i verksamhet och satan lade den egentliga grunden till det mest häpnadsväckande af alla ogudaktighetens system - påfvedömet. Här inträffade det stora affall, som Paulus hade förutsagt i 2 Tess. 2: 3.

Antipas. Man har goda skäl för att tro, att genom detta namn betecknas en klass af personer och icke blott en enskild man; ty ingen tillförlitlig upplysning angående en sådan person kan nu finnas. William Miller säger följande angående denna punkt:

"Det antages, att Antipas icke var en enskild person, utan att därmed menas en klass af människor, hvilka motsatte sig biskoparnes eller påfvarnes makt på den tiden. Detta ord är egentligen sammansatt af två ord, nämligen anti, hvilket betyder 'mot,' och papas, 'fader' eller 'påfve.' Och på den tiden ledo många af dem martyrdöden i Konstantinopeloch Rom, hvar biskoparne och påfvarne började att utöfva den makt, hvilken snart efteråt bragte jordens konungar till underdånighet och trampade den kristna församlingens rättigheter under fötterna. Hvad mig själf beträffar, ser jag intet skäl att förkasta denna uttydning af ordet Antipas i den föreliggande texten, enär den tidens historia är fullkomligt tyst med hänsyn till någon person med detta namn." - Millers "Lectures," sid. 138, 139.

Watson säger: "Den gamla kyrkohistorien innehåller ingen berättelse om denna Antipas." D: r Clarke omnämner ett för handen varande verk, benämndt "Antipas' Acts" men låter oss förstå, att det icke kan betraktas som trovärdigt.

Orsaken till förebråelsen. Ofördelaktiga tidsförhållanden äro ingen ursäkt för oegentligheter inom församlingen. Änskönt denna församling existerade på den tid, när satan verkade på ett särslidt sätt, var det likväl dess skldighet att hålla sig ren och fri från hans onde lärors sudeg. Den förebråddes därför, at den hyste bland sig sådana, som höllo sig till Balaams och nikolaiernas läror. Se anmärkningarna angående nikolaiterna under vers 6. Hvad Balaams lära var, blir här delvis förklaradt. Han lärde Balak att lägga en snara för Israels barn. En full uppgift som hans handlingar och deras följder återfinnes i 4 Mos. Kap. 22-25. och 31 : 13-16. Häraf framgår, att Balaam var villig att förbanna Israel för den store belöningens skull, som Balak erbjöd honom, om han gjorde detta. Men när Gud icke tillät honom att förbanna dem, beslöt han at utföra väsentligen samma sak, ehuru på ett annat sätt. Han gaf därför Balak det rådet att forföra Israels barn genom de moabitiska kvinnorna, i det dessa skulle locka dem att deltaga i afgudatjänsten och alle därmed förbundna vederstyggliga festligheter. Detta anslag lyckades. Afgudatjänstens styggelser utbreddes i Israels läger, och tjugofyra tusen personer dödas genom hemsökelsen.

De läror i Pergamus' församling, mot hvilka klagomal anfördes voro naturligtvis af liknande beskaffenhet och före till afgudsdyrkan och olaglig förbindelse mellan församlingen och världen. Ur denna orena anda uppstod slutligen föreningen af de världsliga och kyrkliga makterna, hvilka nådde sin höjd i påfvedömets grundande.

Bättra dig. Förändringen måste verkställas genom att bestraffa och utstöta dem, som hyllade dessa skadliga läror. Kristus förklarade, att om de icke gjorde detta, skulle han taga saken i sina egna händer och komma till dem (hemsöka dem med domar) och strida mot dem (som hyllade dessa onda läror); och hela församlingen skulle hållas ansvarig för dessa kättares förbrytelser.

Löftet. Segraren lofvas att få äta af det fördolda manna; och att af sin erkännsamme Herre få mottaga en hvit sten, på hvilken ett nytt och dyrbart namn står skrifvet. Angående mannat som är "fördoldt," och ett nytt namn, som ingen känner utom den, som får det, behöfves ingen lång förklaring. Många gissningar hafva gjorts angående dessa saker, och man torde därför vänta några ord äfven från oss. De flesta bibelutlaggarna tillämpa mannat, den hvita stenen. och _et nya namnet på andliga välsignelser,. som den kristne åtnjuter i detta lifvet; men vi tro, att dessa saker, liksom alla andra löften till segraren, hafva helt och hållet afseende på framtiden och skola gifvas, när tiden kommer för de heligas belöning. Kanhända följande åsikt af H. Blunt är så tillfredsställande som någonting, hvilket någonsin blifvit skrifvet rörande detta ämne:

"Det antages allmänt af bibeltolkare, att detta [angående stenen] har afseende på ett gammalt rätts bruk, som bestod däri, att en svart sten släpptes i en urna, när fången skulle förklaras skyldig, och en hvit sten, när han skulle frikännas; men denna handling är likväl så olik den, som är betecknad med orden: "Jag skall gifva honom en hvit sten," att vi äro mer böjda för att med andra tro det vara ett bruk af ett helt annat slag, hvilket icke är okändt för läsaren af klassiska verk och som med mycken lämplighet kan användas på föreliggande fall. I äldsta tider, när resor voro besvärliga i följd "af brist på offentliga värdshus och härbärgen, utöfvades gästfriheten till en ganska stor utsträckning af enskilda personer, af hvilket bruk vi ofta finna spår i historien och ingenstädes mer än i gamla testamentet. Personer, som voro föremål för denna gästvänlighet, och de, som utöfvade den, slöto ofta af ömsesidig aktning varma vänskapsförbund; och det blef ett allmänt bruk bland grekerna och romarna att förse sina gäster med något särskildt märke, hvilket gick i arf från fader till son och försäkrade ägaren om gästvänlighet och god behandling, närhelst det uppvisades. Detta märke bestod i allmänhet af en liten sten eller kisel, hvilken delades i två delar, på hvilka värden och gästen inskrefvo sina namn och sedan utbytte med hvarandra. Denna namns ten var alldeles tillräcklig att försäkra dem själfva eller deras efterkommande om gästvänlighet, närhelst de åter reste samma väg; och det är klart, att dessa stenar med namnen på måste noga förvaras, så att inga andra än de, för hvilka de voro bestämda, kunde göra bruk af dessa rättigheter.

Huru naturlig är då icke syftningen på detta bruk i textens ord: ’Honom skall jag gifva att äta af det fördolda mannat!' Och sedan jag gjort detta, sedan jag låtit honom deltaga i min gästvänlighet, sedan jag erkänt honom såsom min gäst och vän, skall jag skänka honom den hvita stenen och på den stenen inskrifva ett nytt namn, hvilket ingen känner utom den, som får det. Jag skall gifva honom ett heligt och okränkbart tecken på min vänskap. som är kändt blott af honom själf."

Wesley säger ganska passande angående det nya namnet: "Efter sin seger erhöll Jakob det nya namnet Israel. Önskar du att veta, hvad ditt nya namn skall blifva? Det kan du lätt få - öfvervinn, Förrän detta skett, äro alla dina' efterfrågningar fåfänga, Du skall då läsa det på den hvita stenen,"

VERS, 18-29. Och skrif till ängeln för församlingen i Tyatira: Detta säger Guds Son, som har ögon såsom en eldslåga, och hvilkens fötter likna kalkolibanos: Jag känner dina gärningar och din kärlek och din tro och din tjänst och ditt tålamod och dina gärningar, de sista flera än de första, Men jag har det emot dig, att du har fördrag med kvinnan Jesabel, som säger sig vara en profetissa och lär och förför mina tjänare att öfva skörlefnad och äta afgudaoffer. Och jag har gifvit henne tid, att hon skulle bättra sig, men hon vill icke bättra sig från sin skörlefnad. Se, jag skall kasta henne på sjukbädden, och dem, som bedrifva hor med henne, i stor bedröfvelse, om de icke bättra sig från sina gärningar, Och hennes barn skall jag dräpa, och alla församlingar skola förnimma, att jag är den, som rannsakar njurar och hjärta;}; och jag skall gifva hvar och en af eder efter edra gärningar. Men till eder, I andra, som bon i Tyatira, så många som icke hafva denna lära och icke hafva lärt känna, såsom de säga, satans djupheter, säger jag: Jag skall icke pålägga eder någon annan börda; men behållen hvad I hafven, till dess jag kommer. Och den som öfvervinner och den som intill änden gör mina verk, honom skall jag gifva makt öfver hedningarna - och han skall styra dem med järnspira, såsom lerkäril sönderkrossas - såsom ock jag har fått af min Fader; och jag skall gifva honom morgonstjärnan, Den som har öra, han höre hvad Anden säger församlingarna.

Om tiden för församlingen i Pergamus har blifvit rätt angifven, så att den slutade med påfvedömets upprättande 538 e, Kr., så måste naturligtvis tiden för församlingen i Tyatira börja där och fortfara så länge denna hädiska makt består, genom de 1260 åren af dess öfverhöghet, d, ä. från 538 till 1798 e, Kr.

Tyatira betyder "angenäm arbetslukt" eller "förkrosselsens offer." Denna betydelse är ganska betecknande för Jesu Kristi församlings tillstånd under den långa- tiden af påflig seger och förfölj els e mot de kristna, Detta tillstånd af förskräcklig vedermöda inom församlingen, hvars like aldrig förut eller sedan varit (Matt 24: 21), förbättrade de troendes kristendom. Därför erhöll församlingen för sina gärningar, sin kärlek, tjänst, tro och sitt tålamod beröm af honom, som har ögon som eldslågor. Sedan nämnas gärningar igen som om de voro värdiga af ett dubbelt beröm, Och de sista voro flera än de första - en förbättring i deras tillstånd, en tillväxt i nåden, en förökning af alla dessa kristendomens grundelement, Denna församling är den enda, som bedömmes för en tillväxt i andliga ting, Men liksom hos församlingen i Pergamus ogynnsamma förhållanden icke kunde vara en ursäkt for falska läror i församlingen, likaså kunna icke heller i denna församling hvarken gärningar, kärlek, tjänst, tro eller tålamod utgöra ersättning för en liknande synd Därför erhöll denna församling en förebråelse, emedan den hyste

Kvinnan Jesabel. Liksom i den föregående församlingen Antipas icke betetecknade en enskild person utan en klass af människor likaså bör, utan tvifvel Jesabel här tagas i samma bemärkelse. Watsons Bibelordbok säger: "Namnet Jesabel brukas figurligen (Upp, 2: 20)," Ur Wm. Millers "Lectures" sid 142 taga vi följande:

"Jesabel är ett sinnebildligt namn, som syftar på Ahabs hustru, hvilken dräpte Herrens profeter, förledde sin gemål till afgudadyrkan och lät Baals profeter äta vid hennes eget bord. En mera täffande sinnebild kunde icke hafva användts att beteckna de påfliga styggelserna, (Se 1 Kon, 18 19 och 21.) Från historien såväl som denna vers framgår, att Kristi forsamling tillät några af de påfliga munkarna att predika och lära ibland dem. (se Valdensernas historia.)”

Följande anmärkning angående vers 23 är tagen från "Comprehensive Commentary": ”Barn omtalas, hvilket bekräfter den åsikten, at en sekt och dess proselyter åsyftas här.” De straffdomar, som denna kvinna hotas med, äro liktydliga med hotelserna i andra delar af denna bok mot den romerska kyrkan, i synnerhet då den omtalas under symbolen af en fallen kvinna, modern till skökorna och styggelserna på jorden ( se Kap. 17-19). Den död som de hotas med, åar utan tvifvel den andra döden vid slutet af de tusen åren (Upp. 20), når den rättfärdiga vedergällningen från rannsakaren af alle mäniskors ”njurar och hjärtan” skall utdelas. Yttermera är förklaringen: ”Jag skall gifva hvar och en af eder efter hans gärningar” - ett bevis på, at det till denna församling riktade budskapet på et profetisk sätt åsyftar den belöning eller det straff, som slutligen tilldelas ansvariga väsen.

Alla församlingar skola förnimma o. s. v. Från detta uttryck har man sökt bevisa, att dessa sju församlngar icke kunde beteckna sju på hvar andre följande perioder af evangeliii tidsålder, utan att de måste existera samtidigt, ty om de icke gjorde detta, kunde icke alle församlingarna veta, att Kristus var rannsakaren af njurar och hjärtan, då de sågo Jesabel och hennes barn hemsökas af hans straffdomar. Men när skola alla församlingar veta detta? - De skola veta detta, när dessa barn blifva straffade med döden. Om detta sker vid den tid, när de ogudaktiga nedsjunka i den andra döden, så få då i sanning "alla församlingarna," vid bevittnandet af straffdomarnas påläggning. förnimma, att ingen hemlig sak, ingen ond tanke eller afsikt, har undsluppit honom, hvilken med ögon som eldslågor rannsakar människors hjärtan och njurar.

Jag skall icke pålägga eder någon annan börda. Härmed lofvas församlingen, om vi rätt uppfatta saken, en lättnad från den börda, som så länge tryckt henne - tyngden af den påfliga förföljelsen. Det kan icke tillämpas på mottagandet af nya sanningar; ty sanningen är ingen börda för något ansvarigt väsen. Men de bedröfvelsens dagar, som kommo öfver den församlingen, skulle förkortas för de utvaldas skull (Matt. 24: 22). "Dock skall under hemsökelsen," säger profeten, "en liten seger beskäras dem" (Dan. 11: 34). "Och jorden halp kvinnan," säger Johannes (Upp. 12: 16).

Af en behållen hvad I haf'ven, till dess jag kommer. Dessa äro "Guds Sons" ord och hänvisa oss till hans omedelbara återkomst. Församlingarna i Efesus och Pergamus hotades med en viss ankomst, såsom t, ex.: "Bättra dig, annars skall jag snart komma till dig" o. s. v" hvarmed syftades på hemsökelser med straff. Men här framställes en ankomst af en helt och hållet annan beskaffenhet. Den utgör icke en hotelse om straff. Den beror icke på några villkor. Den framställes för den troende såsom ett föremål för hans hopp och kan icke hafva afseende på någon annan händelse än Herrens andra ankomst i härlighet, vid hvilken tid den kristnes pröfningar skola upphöra och hans lopp på lifvets vädjebana och hans kamp för rättfärdighetens krona skola belönas med evig framgång.

Denna församlings tilbtånd når till den tid, när de första tecknen på Herrens förestående ankomst begynte gå i fullbordan. År 1780, aderton år innan detta tillstånd slutade, uppfylldes de förutsagda tecknen i solen och månen (se kap. 6: 12). Frälsaren sade med hänsyn till dessa tecken: "Men då detta begynner ske, resen eder upp och upplyften edra hufvud; ty då nalkas eder förlossning." I denna församlings historia nå vi en tid, då världens ände är så nära, att folkets uppmärksamhet kunde särskildt riktas på denna händelse. Förut har förmaningen lydt: "Handlen härmed, till dess jag kommer" (Luk. 19: 13); nu lyder den: "Behållen hvad I hafven, till dess jag kommer."

Intill änden. Änden af den kristna tidsåldern. "Den som håller ut intill änden," säger Kristus, "han skall varda frälst" ( Matt. 24: 13). Är icke detta liktydigt med löftet till dem, som göra Kristi gärningar, efterkomma de ting, han har anbefallt, och hålla Jesu tro? (Kap. 14: 12.)

Välde öfver folken. De ogudaktiga härska i denna världen, och Guds tjänare blifva icke aktade. Men den tid kommer, när rättfärdigheten skall blifva öfverlägsen, när all ogudaktighet skall synas i dess rätta ljus och lida svåra nederlag och när makten skall ligga i Guds folks händer. Dessa löften förklaras genom föjande fakta och ställen i den heliga skrift: 1) Hedningarna ( folken) skola gifvas af Fadern i hans händer, på det att han skall sönderslå dem med järnspira och krossa dem såsom lerkärl (Ps. 2: 8, 9); 2) när Kristus sålunda öfvertager sitt eget verk af makt och dom, skola de heliga deltaga med honom däri ( Upp. 3: 21); 3) de regera med honom på detta sätt under ett tusen år (kap. 20: 4) 4) under denna tid bestämmes straffmåttet öfver de ogudaktiga människorna och de onda änglarne (1 Kor. 6: 2, 3); 5) vid slutet af de tusen åren få de fromma äran att deltaga med Kristus i verkställandet af det fällda utslaget (Ps. 149: 9).

Morganstjärnan. I kap. 22: 16 säger Kristus, att han själf är morgonstjärnan. Morgonstjärnan är det omedelbara förebudet till den inbrytande dagen. Såsom sådan omtalas den i 2 Pet. 1:19: "Till dess det dagas, och morgonstjärnan uppgår i edra hjärtan." Under de heligas tröttsamma vakonatt utbreder Guds ord allt. behörigt ljus på deras stig. Men när morgonstjärnan uppgår i deras hjärtan, skola de träda i så nära gemenskap med Kristus, att deras hjärtan blifva helt upplysta af hans Ande, och de vandra sedan i hans ljus. Då skola de icke längre behöfva det fastare profetiska ordet, som nu skiner som ett ljus i ett mörkt rum. Kom snart, o härliga stund, när himmelens klara morgonljus skall utbreda sig öfver den lilla hjordens stig, och strålar af en ej anad härlighet från den eviga världen skall förgylla deras baner!