VERS." 1-3. Och jag såg en angel nedstiga från himmelen, som hade nyckeln till afgrunden. och en stor kedja i sin hand. Och han grep draken, den gamle ormen, hvilken är djäfvulen och satan, och band honom för tusen år. Och han kastade honom i afgrunden och tillslöt och förseglade den öfver honom, på det att han icke mer skulle förvilla folken, förrän de tusen åren vara fulländade' där efter skall han varda lös för en liten tid.

DEN händdelse, som beskrifves i början af detta kapitel tyckes följa i kronologisk ordning på de i föregående kapitel omtalade händelserna. De frågor, som här framställa sig för besvarande äro: Hvilken är ängeln, som nedkommer från himmelen? Hvad beteknar nyckeln och kedjan, som han håller i handen? Hvar finnes afgrunden? Hvad betyder satans bindande för ett tusen år?

Ängeln. Är denne ängel Kristus, såsom några antaga? - Ingalunda. En blick på gamla testamentets förebildliga gudstjänst gifver oss stor klarhet öfver denna punkt. Men först må vi ihågkomma att Kristus är det nya förbunds öfverstepräst. På försoningsdagen i gamla förbundstiden skulle prästen taga t å getabockar och kaste lott öfver dem, den lotten åt Herren, den andra at Asasel (fribocken). Sedan dödades den bock, på hvilken lotten åt Herren föll , och hans blod bars in i helgedomen för att göra försoning för Israels barn, hvarefter folkets synder bekäns öfver hufvet på den andra, fribocken, och någon tillstädesvarande person ledde denne ut i öknen eller till någon obebodd plats. Vi veta, att Kristus. ar den motsvarende öfversteprästen i denna förbundstid, och vi skola genom nogra få vittnesbörd visa, att satan är den motbildliga fribocken eller Asasel.

a) Det ebreiska ordet för fribock är, såsom det afven är återgifvet på marginalen i eng. Bibeln vid 3 Mos. 16: 8 och i Bibelkommissionens öfvers., Asasel. Jenks anmärker i sin "Comprehensive Commentary" öfver denna vers följande: "Fribock. Se olika åsikter i Bockhart. Spencer, enligt ebrernas och de kristnas äldsta åsikter, tror, att Asasel är namnet på djäfvulen och likaså tror Rosenmiiller. Den syriska öfvers. har Assail: den (starke.) ängel, som gjorde uppror." I sista uttrycket syftas tydligen på satan; och sålunda finna vi att definitionen af Skriftens uttryck för fribock i två gamla språk, tillika med förklaringen af de första kristna, gynna det antagandet, att fnbocken är en förebild af satan.

Charles Beecher i "Redeemer and Redeemed," sid. 67, 68, säger: "Den omständigheten, att de flesta äldsta utläggningar och öfversättningar använda Asasel som ett egennamn, bekräftar detta. Den kaldeiska öfversättningen äfvensom Onkelons' och Jonathans öfversättningar skulle säkert hafva öfversatt det om det icke vore ett egennamn. Septuagmta, som är den äldsta grekiska öfversättningen, återgifver det med ἀποπομπαῖος (apopompaios), med hvilket ord grekerna betecknade en ond gudomlighet, som ibland blidkades med offer. En annan, bekräftelse återfinnes i Enoks bok, där ordet Asalsel, som tydhgen är en liten omskrifning af Asasel, användes om en af de fallna änglarne; allt detta visar, hvilken betydelse judarna gåfvo ordet på den tiden.

Ännu ett bevis finnes i arabiskan, där äfven namnet Asasel brukas för att beteckna den onde anden. Härtill komma vittnesbörden af det judiska verket Zohar samt af kabbalistiska och rabbinska skriftställare, hvilka berätta för oss, att följande ordspråk var gängse bland judarna: 'På försoningsdagen en gåfva till Sammael.' Af denna grund tror Moses Gerundmensis sig berättigad till det antagandet, att det icke var ett offer utan blott uppfyllelsen af en af Gud gifven befallning.

Bevisledningen finner ännu en annan stödjepunkt, när vi se, att samma åsikt öfverfördes från den judiska till den äldsta kristna församlingen.' Origenes var den lärdaste bland kyrkofäderna, och hans vittnesbörd med hänsyn till en sådan punkt som den föreliggande, betydelsen af ett ebreiskt ord, är pålitligt, Han säger: 'Den personlighet, som i Septuaginta benämnes ἀποπομπαῖος och i ebreiskan Asasel, är ingen annan än djäfvulen.'

Till följd af de svårigheter, som ligga i vägen för någon annan utläggning, och den mängd vittnesbörd, vi hafva, som gynna vår, anser Hengstenberg sig med säkerhet kul!na påstå, att Asasel kan blott vara ett annat namn för satan."

b) Uttrycket fribock brukas i allmänhet för att beteckna en person, som öfverträdt gällande lagar och blifvit straffskyldig; och medan det är stridande mot våra innersta känslor att använda ett sådant uttryck på Kristi härliga karaktär; måste vi däremot anse det såsom en mycket passande beteckning af djäfvulen, emedan han kallas i Skriften för åklagare, vedersakare, afgrundens ängel, Beelsebub,' Belial, drake, fiende, ond ande, lögnens fader, mördare, djäflarnes furste, orm, frestare o. s. v.

c) Ett tredje skäl för vårt antagande är äfven den omständigheten, att det fullkomligt öfverensstämmer med de händelser, hvilka skola försiggå i förbindelse med den himmelska helge(lomens rening, så långt detta blifvit uppenbaradt för oss i Guds ord.

Vi se nämligen i den förebildliga reningen: 1) Huru öfvert riidarens synder öfverfördes på offret; 2) huru dessa synder medelst prästens tjänstgöring och offrets blod infördes i helgedomen; 3) huru prästen på tionde dagen i sjunde månaden genom blodet af folkets syndoffer förflyttade alla dessa synder från helgedomen och lade dem på. fribockens hufvud; och 4) huru fribocken bar dem bort till en öde plats (3 Mos. 1: 1-4; 4: 3-"':6; 16): 5-10,15,16; 20:22).

De händelser i motbilden, hvilka motsvara dessa i förebildlen äro: 1) världens stora försoningsoffer på Golgata; 2) öfverförandet af deras synder. hvilka betjäna sig af Kristi utgjutna blods förtjänster genom tro på honom, till detta förbunds helgedom förmedelst Kristi tjänstgöring, medan han åberopar sitt eget blod; 3) sedan Kristus, det sannskyldiga tabernaklets tjänstförrättare (Ebr. 8: 3), har slutat sin tjänst där, skall han förflytta folkets synder från helgedomen och lägga dem på hufvudet af deras upphofsman, som är den motbildliga fribocken eller djäfvulen; 4) djäfvulen skall bära dem bort till en öde plats.

Vi tro, att denna den sista händelse beskrifves i de första verserna i detta kapitel. Vid den här uppgifna tiden är tjänstförrättningen af slutad i den himmelska helgedomen. Kristus lägger de synder, hvilka hafva blifvit öfverförda till helgedomen och hvilka icke längre tillräknas de heliga, på satans hufvud, och denne föres bort, icke af Öfversteprästen utan af en annan person, såsom i förebilden, till en plats, hvilken här kallas för afgrunden. Denne ängel är därför icke Kristus. En fullständigare utläggning öfver detta ämne återfinnes i "Helgedomen" eller "Looking unto Jesus, or Christ in Type and Antitype."

2. Nyckeln och kedjan. Det är icke antagligt, att härmed menas en verklig kedja och nyckel; utan de brukas blott såsom symboler för den makt och myndighet, hvilka förlänats ängeln vid detta tillfälle.

3. Afgrunden. Ordet i grundtexten betecknar en omätlig afgrund; det synes äfven blifva användt om hvilken plats af marker, förödelse och död som helst. I Upp. 9: 1, 2 t. ex. användes det om den arabiska öknen och i Rom. 10: 7 om grafyen. Men ordets användande i 1 Mos. 1: 2, där det heter: "mörker var på djupet," gifver oss ljus öfver dess betydelse i föreliggande text. Det ord i urtexten, som där är öfversatt med .djupet, är här öfversatt med afgrunden,o och uttrycket på förra stället kunde därför hafva återgifvits med "mörker var på svalget eller afgrunden." Men vi veta alla, hvad som afses med "djupet," såsom det här brukas: det betecknar jorden i dess kaotiska tillstånd. Vi tro, att det betecknar precis detsamma i Upp. 20: 3. Man bör erinra sig, att jorden vid den tiden skall blifva ett stort benhus, en antydning om förstörelse och död. Guds röst har skakat den till dess grundvalar, öarna och bergen hafva flyttats från sina platser, den stora jordbäfningen har jämnat människornas storverk med marken, de sju sista plågorna hafva lämnat sina ödesdigra fotspår på jorden, den brännande härlighet, som åtföljer Människosonens återkomst, har gjort sin del till den allmänna förödelsen, de ogudaktiga hafva blifvit dödade, och deras förruttnande kött och hvitnande ben ligga obegrafna, kringströdda och obegråtna från jordens ena ände till den andra. Sålunda göres jorden tom och öde, och dess utseende vanställes (Es. 24: 1). Sålunda försättes den, åtminstone till en del, åter i sitt ursprungliga tillstånd af förvirring och oordning. (Se Jer. 4: 19-26, särskildt vers 23.) Skildrar därför icke uttrycket "afgrund" på ett ganska slående sätt hvilken ödslig och öfvergifven plats denna jord skall blifva under de tusen åren? Här, tro vi. kommer satans fängelse att blifva under denna tid, midt i den ödeläggelse, som han själf är det förnämsta upphofvet till. Det blir omöjligt för honom att fly från detta eländes hemvist eller att i minsta grad återställa dess hemska ruiner.

4. Satans bindande. Vi veta alla, att når satan vill förföra, måste han äfven hafva väsen, som han kan locka i sitt nät. fattas dessa, förmår han ingenting göra. Men under hans tusenåriga fångenskap på jorden äro alla de heliga i himmelen hvar hans frestelser icke meta kunna nå dem; och de ogudaktiga ligga alla i sina grafvar, så att han icke kan förföra dem. Hans verksamhetskrets är sålunda inskränkt, emedan han ej kan lämna denna jord; med andra ord, det är på detta sätt han är bunden i det han blifvit dömd till en hopplös overksamhet under hela denna tid. För honom, som under de förflutna sex tusen åren varit så rastlöst sysselsatt med att bedraga världen, måste detta i sanning vara det mest kännbara straff.

Enligt denna utläggning betyder satans "bindande," att de väsen, som han inverkar på, förflyttas utom hans område, och hans "lössläppande" betyder, att de genom uppståndelse blifva bragta i hans närhet, så att han åter kan utöfva ,sin makt öfver dem. Några söka att förlöjliga denna utläggning och säga, att vi hafva gjort ett misstag med hänsyn till deltagarna och att det är de ogudaktiga, som 'äro bundna och icke djäfvulen. Huru ofta i lifvets vanliga förrättningar höra vi dock ej sådana uttryck som dessa: Min väg är alldeles stängd; mina händer voro fullkomligt bundna o. s. v. Men mena verkligen de personer, som bruka liknande uttryck, att ett oöfverstigligt hinder bokstafligen kastades öfver deras väg eller att deras händer voro bokstafligen bundna med snören eller rep? -Nej; de mena blott, att en förening af omständigheter gjort det omöjligt för dem att handla. Detsamma är förhållandet här. Hvarför skulle man icke tillstädja Bibeln samma frihet i sina uttryck, som man utan strid och förlöjligande tillåter sina medmänniskor i det dagligt umgänget? Men här finnes större skäl för detta, ty en stor inskränkning sker i satans makt, som ganska väl kan kallas ett "bindande." Han har ej längre makt att genomfara rymden och besöka andra världar, utan han är, liksom människan, bunden vid denna jord, hvilken han aldrig mer skall lämna. Orten för den ruin, han har åstadkommit, blir nu hans dystra fängelse, till dess han föres ut för af rättning vid slutet af de tusen åren.

VERS, 4-6. Och jag såg troner, och de satte sig på dem, och dem gafs domsrätt; och jag såg de för Jesu vittnesbörds och Guds ords skull halshuggnas själar och dem, som icke hade tillbedt vilddjuret eller dess bild och icke tagit märket på sin panna eller på sin hand, och de blefvo lefvande och regerade med Kristus i tusen år. Men de andra döda blefvo icke lefvande förrän de tusen åren hade blifvit fulländade, Detta är den första uppståndelsen, Salig och helig är den, som har del i den första uppståndelsen, Öfver dem har den andra döden ingen makt, utan de skola vara Guds och Kristi präster och skola regera med honom i tusen år.

De heligas upphöjelse. Johannes vänder nu vår uppmärksamhet från satan i hans dystra fängelse till de heliga i härlighet och ära - de heliga regerande på troner alla, som äro saliga och heliga och som följaktligen hafva del i den första uppståndelsen. I denna stora församling utväljer Johannes två klasser, emedan de äro värdiga särskild uppmärksamhet: först, martyrerna, som hafva blifvit halshuggna för Jesu vittnesbörds skull; och för det andra, dem som icke hafva tillbedt vilddjuret och dess bild. Dessa kristna, hvilka vägra att antaga vilddjurets och dess bilds kännemärke, äro naturligtvis identiska med dem, hvilka höra och äfven efterkomma det tredje budskapet i Upp. 14; men dessa senare äro icke bland dem, som blifvit halshuggna för Jesu vittnesbörds skull, såsom några, hvilka påstå, att de sista kristna på jorden skola dödas, söka förmå oss att tro. Orden "dem som" i uttrycket "och dem som icke tillbedt vilddjuret" o. s. v. visa, att en annan klass åsyftas. Dessa ord äro öfversatta från ὁστις ( hostis) i urtexten, som definieras af Lidell och Scott: "Hvem helst, som; hvilken som helst; någon som; någonting som." Robinson återgifver det med: "En som; någon som; hvem som helst; hvad som helst." Johannes såg två klasser, nämligen martyrerna och dem, som icke tillbedt vilddjuret eller dess bild.

Det är sant, att ὁστις, ibland brukas blott som ett relativ så som t. ex. i 2 Kor. 3: 14; Ef. 1: 23, men aldrig i sådana konstruktioner, som den ofvannämnda, när det föregås af bindeordet καῖ och.

Skulle någon invända, att om vi återgifva stället med: "och hvilken som helst, som icke hade tillbedt vilddjuret," innefatta vi millioner hedningar och syndare, hvilka icke hafva tillbedt vilddjuret, och lofva dem ett tusenårigt regerande med Kristus, så möta vi en sådan invändning med den sakverkligheten, att det föregående kapitlet slutar med en beskrifning af alla ogudaktigas förgörande och att de förblifva under dödens insegel. ett tusen år. Johannes skådar därför blott de rättfärdiga, hvllka hafva del i den första uppståndelsen.

För att kringgå läran om de två uppståndelserna påstå somliga, att satsen: "Men de andra döda blefvo icke lefvande, förrän de tusen åren hade blifvit fulländade," äro inflickade och finnas icke i grundtexten. 'Vore detta sant, skulle det dock ej omintetgöra. den sanningen, att de rättfärdiga döda hafva en särskild uppståndelse, kallad "den första uppståndelsen," samt att en annan uppståndelse äger rum ett tusen år därefter i hvilken alla de ogudaktiga uppkomma ur sina grafvar. Påståendet om inflickningen är dock ej berättigadt. De reviderade öfversättningarna på både svenska och engelska bibehålla denna sats.

Två uppståndelser. "Men de andra döda blefvo icke lefvande, förrän de tusen åren hade blifvit fulländade." Hvilka invändningar man än framkastar häremot, visar likväl detta ställe tydligt och klart, att det gifves två uppståndelser; den första är de rättfärdigas uppståndelse vid början af de tusen åren; och den andra är de ogudaktigas vid slutet af samma period. Den andra döden skall icke hafva någon makt öfver dem som hafva del i den första uppståndelsen. De element, som förgöra de ogudaktiga, kunna icke skada dem. De kunna bo utmed en förtärande eld och en evig brand (Es. 33: 14, 15); de skola gå ut och se liken af de människor, som hafva varit trolösa mot Herren, medan den outsläckliga elden och den aldrig döende maskcn plåga dem (Es. 66: 24). Skilnaden mellan de rättfärdiga och de ogudaktiga i detta af afsende synes åter i det förhållandet, att medan Gud är en förtärande eld för de ogudaktiga, är han både sol och sköld för sitt folk.

De ogudaktigas uppväckande. De ogudaktiga uppväckas vid slutet af de tusen åren och lefva åter, såsom de förut lefde på jorden. Den som förnekar detta gör våld på föreliggande skriftställe. Vi upplysas icke om, i hvilket fysiskt tillstånd de uppstå. Det är vanligt att säga öfver denna punkt, att hvad vi obetingad t hafva förloradt genom Adam återställes obetingad t genom Kristus. Detta får måhända icke tagas i en obegränsad mening med hänsyn till det fysiska tillståndet; ty människorna hafva förminskats betydligt i storlek och förlorat en stor del af lifskraft, och detta behöfver icke återställas till de ogudaktiga. Men om de återställas till det andliga och fysiska tillstånd, som de voro i under deras pröfningstid, skulle icke detta vara tillräckligt att sätta dem i stånd att åtminstone insiktsfullt mottaga lönen för sina gärningar?

VERS, 7-10. Och när de tusen åren harva blifvit fulländade, skall satan varda lös ur sitt fängelse. Och han skall komma ut för att förvilla de folk, som bo vid jordens fyra hörn, Gog och Magbg, för att församla dem till strid, och deras antal är såsom sanden i hafvet. Och de drogo upp på jordens vida rymd och omringade de heligas läger och den älskade staden, och eld föll ned af himmelen från Gud och förtärde dem. Och djäfvulen, som förvilde dem, blef kastad i samma eld- och svafvelsjö som vilddjuret och den falske profeten; och de skola plågas dag och natt i evighters evighet.

Ogudaktiga människors förgörelse. Vid slutet af de tusen åren kommer den heliga staden, det nya Jerusalem, i hvilken de heliga hafva bott i himmelen under den tiden, ned på jorden och blifver de heligas läger. De ogudaktiga, hvilkas antal är såsom sanden i hafvet, församla sig omkring detta. Djäfvulen har förut bedragit dem och är således deras anförare i denna strid. Han lockar dem till att göra ett häftigt anfall på staden under den inbillningen, att en stor vinst förestår dem, om de strida med de rättfärdiga. Tvifvelsutan söker han inbilla dem, att de kunna besegra de heliga, intaga deras stad och fortfarande besitta jorden. Men eld kommer ned af himmelen från Gud och förtär dem. Prof. Stuart erkänner, att ordet förtärde på detta ställe bör tagas i sin vidsträcktaste betydelse och betecknar: "att uppäta, förtära, så att det betyder fullständig utrotning." (Hudsons "Christ our Life," sid. 146.) Denna tid är de ogudaktiga människornas förtappelses dag - den tid, då elementen skola "upplösas af hetta och jorden och de verk, som äro därpå, förbrännas" (2 Pet. 3: 7, 10). Det är vid denna tid de ogudaktiga och syndare skola lida på denna jord (Ords. 11: 31). Men deras pinande är icke ett evigt lif i tandagnisslan och jämmer, utan de plågas i eld, som fullständigt förtär och utrotar dem.

De ogudaktiga beträda aldrig den nya jorden. Två åsikter angående denna sak förtjäna att uppmärksammas i forbigående. Den första är, att jorden förnyas vid Kristi andra ankomst och utgör de heligas hemvist under de tusen åren; enligt den andra upprättar Kristus, när han för andra gången återkommer, sitt rike i Palestina, drager i fält med de heliga mot de folk, som ännu finnas på jorden under de tusen åren, och underkufvar dem till slut.

Men bland de många invändningarna mot den åsikten är denna en af de viktigaste, nämligen att den framställer de ogudaktiga vid deras uppståndelse såsom uppkommande med satan i spetsen och beträdande den renade och heliga jorden med små ogudaktiga fötter, medan de heliga, som hafva ägt den under de tusen åren, äro tvungna att lämna den och fly in i staden. Men vi tro icke, att de heligas arf någonsin skall på detta sätt blifva vanstäldt eller att den förnyade jordens sköna slätter någonsm skola beträdas af de återuppväckta ogudaktigas fötter. Men förutom att en sådan åsikt kränker alla begrepp om äganderätt, kan man icke heller finna något bibelställe, som gifver den det ringaste stöd.

Icke mindre ohållbar är den andra åsikten; ty enligt denna eröfra Kristus och hans heliga jorden under, de tusen åren, men vid slutet af den perioden besegra de ogudaktiga dem, och de heliga förlora sitt område, frukterna af ett tusen, års arbete, samt blifva tvungna att söka skydd i staden och lämna jorden i sina fienders händer. De som så önska, kunna bry sina hjärnor med försöket att bringa sådana teoriers motsägelser och orimligheter i samklang med hvarandra eller att söka erhålla någon tröst från den dystra utsikten; men för vår del föredraga vi en bättre sysselsättning och ett säkrare hopp.

Ett tusen år i himmelen. I jämförelsen med dessa teorier är den åsikt, vi försvara, ganska konsekvent nämligen att de heliga äro hos Kristus i himmelen under de tusen åren medan jorden ligger öde; att de heliga och staden komma ned på jorden vid slutet af den tiden och att de ogudaktiga då uppväckas samt omgifva staden; att de senare vid detta tillfälle erhålla sitt straff; att ur samma renande eld, som förtär de ogudaktiga, skola framkomma nya himlar och en ny jord, som därefter blir de rättfärdigas hemvist i evigheters evighet.

Hvilka skola plågas? Många söka med vers 10 bevisa att djäfvulen allena skall blifva plågad dag och natt; men ordalydelsen vittnar mot ett sådant antagande: "Och djäfvulen, som förvillade dem, blef kastad i samma eld- och svafvelsjö som vilddjuret och den falske profeten; och de skola plågas dag och natt." Vilddjuret och den falske profeten blefvo kastade i eldsjön och förgjorda vid början af de tusen åren; men ,de personer, som da tillhöra dessa, uppväckas i den andra uppståndelsen och blifva fullkomligt utrotade.

Eldsjön. Många af våra läsare torde önska att här erhålla en förklaring af ofvannämnda uttryck. Kunde man icke i korthet beteckna dem som en symbol för de medel hvilka Gud använder till att göra slut på motståndet såväl från de lefvande ogudaktiga vid början af de tusen åren som från de orättfärdigas hela har vid slutet af den perioden? Naturligtvis kommer "eld i "myckenhet" att användas i detta verk; men man kan likväl bättre skildra verkningarna än själfva saken. Vid Kristi andra ankomst utgöres eldsjön af eldslågan, i hvilken Herren Jesus skall uppenbara sig; den är hans muns anda och hans tillkommelses härlighet, genom hvilka syndens människa dräpes den är elden, i hvilken det stora Babylon skall helt och hållet uppbrännas (Upp. 18: 8). Vid slutet af de tusen åren utgöres den af dagen, som skall brinna som en ugn (Mal. 4: 1); af den hetta, som skall upplösa elementen och uppbränna jordens alla verk; af Tofets, eld, som är "tillredd för en konung" - djäfvuleln och hans anglar (Matt. 25: 41), hvilkas bål kräfver eld och ved i myckenhet, och "lik en svafvelström skall Herrens ande tända på den (Es. 30: 33). Den är den eld, som kommer ned af himmelen från Gud. En förklaring öfver uttrycket "plågas dag och natt i evigheters evighet" återfinnes i anmärkningarna under kap. 19: 1-3.

VERS. 11-15. Och jag såg en stor hvit tron och honom, som satt därpå, för hvilkens ansikte jorden och himmelen flydde, och intet rum blef funnet för dem. Och jag såg de döda, stora och små, stå inför tronen, och böcker upplätos; och en annan bok vardt upplåten, som är lifvets, och de döda blefvo dömda enligt det, som var skrifvet i böckerna, efter sina gärningar. Och hafvet gaf igen sina döda, och döden och dödsriket gåfvo igen sina döda, och de blefvo dömda hvar och en efter sina gärningar. Och döden och dödsriket blefvo kastade i den brinnande sjön; detta är den andra döden, den brinnande sjön. Och om någon icke fanns skrifven i lifvets bok, vardt han kastad i den brinnande sjön.

Från och med vers 11 framställer Johannes en annan scen, som skall äga rum i förbindelse med de gudlösas slutliga dom. Det är den stora, hvita domstolen, inför hvilken de äro församlade att mottaga sin förskräckliga dom af fördömelse och död. Inför denna tron försvinna himmelen och jorden, så att intet rum finnes för dem. Ett ögonblicks öfvervägande af hvad som då äger rum på jorden skall uppenbara detta bibelspråks kraftiga innebörd. Vi hafva här framställdt för oss den dag, söm skall brinna som en ugn, "de ogudaktiga människornas doms och förtappelses dag," då elementen skola "upplösas af hetta" (2 Pet. 3: 7-13). Staden är då belägen på jorden, och dess grundvalar betäcka naturligtvis hela dess areal, så att staden ej kan påverkas af några förändringar, som äga rum under eller omkring densamma. Eld faller ned af himmelen från Gud.

1. I denna eld uppbrännas de verk, som äro på jorden, och de ogudaktiga förgöras af flammorna och de giftiga gaser, som åstadkommas genom denna eld. Här hafva vi Gehennas eld, som innehåller alla nödiga element att förtära hvarje dödlig varelse, som kommer under dess påverkan (Mark. 9: 43-48); och då får Es. 66: 24 sin tillämpning: "Och man skall gå ut och se med lust, huru de människor, som afföllo från mig, nu ligga där döda; ty deras mask skall icke dö och deras eld skall icke utsläckas, och de skola vara till vämjelse för allt kött."

2. Hettan stegras till den grad, att alla jordens verk försmälta såsom i en masugn, så att hela jorden blir en glödande, sjudande eldmassa, i hvilken Guds stad flyter, såsom Noas ark fordom flöt på den stora flodens vatten. Då uppfylles Es. 33: 14: "Hvem af oss kan härda ut vid en förtärande eld, hvem af oss kan bo vid en evig glöd?" Svaret i följande vers visar, att det är de rättfärdiga, som kunna uthärda allt detta, och tiden, då de genomgå denna erfarenhet, måste vara den här ofvan åsyftade.

3. Ännu återstår ett stadium i denna smältningsprocess. I jorden finnas inga element eller substanser, hvilka ej genom en tillräcklig hetta kunna reduceras till en så förtunnad gas, att den blir osynlig och kan bokstafligen sägas försvinna, så att intet rum blir funnet för den. Staden kommer då att se ut som om den hängde i själfva den tomma himlarymden.

Men elementen blifva ej tillintetgjorda. De blifva endast genom denna upplösningsprocess luttrade från hvarje syndens och förbannelsens befläckelse. Åter höres Guds röst ljuda genom rymden: "Se, jag gör allting nytt . . . Det är gjordt" (Upp. 21: 5, 6), och de upplösta partiklarna komma åter tillsammans för att bilda en ny jord. Här, inför alla de frälstas undrande blickar, genomgås skapelseprocessen på nytt. Vid den första skapelsen jublade morgonstjärnorna och höjde alla Guds söner glädjerop (Job 38: 7), men vid denna nya skapelse skall detta glädjerop stegras af de återlöstas jubelsång. Så kommer jorden, som synden för en tid ryckt ur sin af Skaparen bestämda bana af frid och fröjd, åter, i förnyadt skick, att försättas i harmoni med de öfriga världarna af Guds universum, hvilka förblifvit trogna mot sin Skapare, för att vara den frälsta skarans eviga hemvist.

Domsböckerna. På grund af det sakförhållande, att de döda dömas enligt det som står skrifvet i böckerna, kunna vi se, att alla våra gärningar blifva upptecknade i himmelen. Änglarne göra .en trogen och pålitlig förteckning. De ogudaktiga kunna icke dölja några af sina ljusskygga gärningar för deras blickar, ej heller kunna de genom bestickningar förmå änglarne att utelämna ur registren några af deras olagliga handlingar. De måste åter möta dem, och blifva då dömda enligt denna förteckning.

Domens verkställande. De skola straffas efter sina gärningar. Enligt dessa Skriftens ord måste det blifva olika grader i de ogudaktigas straff; och det torde frågas, huru detta kan bringas i öfverensstämmelse med den åsikten, att döden är syndens straff och berör alla lika, För att erhålla en bättre uppfattning af detta skola vi först efterse, huru de, som tro på en evig pina kunna försvara ett graderad! straff i sitt läsosystem, De säga, att den utstånda smårtans intensitet skall blifva af passad efter den lidandes skuld. Men huru är detta möjligt? Skola icke helvetets flammor blifva lika häftiga öfverallt, och skola de ej på ett lika sätt påverka alla "okroppsliga" själar, som kastas däri? Härpå svaras, att Gud kan träda mellan och åstadkomma den erforderliga verkningen. Detta är godt så till vida, men vi fråga då: Kan han icke äfven träda mellan och reglera smärtan vid det straff, som når sin höjd i döden? Denna åsikt är därför jämngod med den allmänt hysta i detta afseende, men den är öfverlägsen den i ett annat; ty enligt den allmänna åsikten beror graderna i straffets storlek blott på smärtans olika häftighet, under det tidslängden är lika i alla fall, då vår, däremot, icke blott har olika grader i smärta utan äfven en olika tidslängd, alldenstund några kunna omkomma på en kort tid, medan andras plågande varar längre. Men vi tro, att deras kroppsliga lidande skall blifva en obetydlighet i jämförelse med den skarpa själssmärta, som enhvar enligt sin fattningsförmåga skall erfara, då han inser sin ofantliga förlust. Ynglingen, som just uppnått de år, vid hvilka han är ansvarig för sina gärningar och vid sin död ådragit sig just nog synd att förlora sin rättighet till himmelen, kan icke fullt begripa sin ställning och förlust och skall naturligtvis känna plågan mindre: För den, som är längre framskriden i ålder och har större förmåga och följaktligen större syndaskuld skall hans öde i samma förhållande kännas svårare. Men den person, som äger det största förståndet och en nästan obegränsad fattningsförmåga - och i följd däraf besatt större inflytande för det ondas utbredande och var så mycket mera brottslig, emedan han använde sina krafter i det ondas tjänst - är i stånd att fullständigt uppfatta sin ställning och inse sin förlust och sitt öde samt känner därför sa mycket större smärta. I denna själ skall järnet i sanning tränga djupast. Genom en fastställd själslag kan sålunda hvarje persons lidande bestätmdt anordnas i öfverensstämmelse med hans brottslighets storlek.

Att plågans häftighet, som enhvar skall lida, tages i betraktande vid fastställandet af hans straff, framgår tydligt af Rom. 2: 6-10. I det Paulus här talar om Guds kommande dom, säger han:

"Hvilken skall gifva åt hvar och en efter hans gärningar, nämligen evigt lif åt dem, som med tålamod i god gärning söka härlighet och ära och oförgänglighet; men öfver dem, som äro partsinnade och icke lyda sanningen, utan orrättfärdigheten, komma vrede och förtörnelse. Nöd och trångmål öfver hvar människas själ, som gör det onda, judens först, så ock grekens; men härlighet och ära och frid åt hvar och en, som gör det goda, juden först, så ock greken!"

Lifvets bok. Måhända någon frågor, hvarför lifvets bok framtages vid detta tillfälle, då alla, som hafva del i den andra uppståndelsen, efter hvilken denna händelse inträffer, redan förut hafva blifvit dömda till den andra döden? Vi svara: Det sker, på det att alla må se, att intet namn af någon i hela den skara som drabbas af den andra döden, är i lifvets bok och orsaken hvarför det icke är där; och om namnet någonsin har varit där, hvarför det icke bibehållits där. Hvarje förnuftigt väsen skall nu erkänna, att Gud handlar rättvist och opartiskt.

"Och döden och dödsriket blefvo kastade i den brinnande sjön; detta är den andra döden." Detta blir alla Guds fienders slutliga öde. Satan gaf upphof till och förestod detta nesliga verk. Ett antal af himmelens änglar förenade sig med honom i hans falska ställning och mordiska bana. För honom och dessa blef den eviga elden tillredd (Matt. 25 : 41) . Människor drabbas af samma straff, endast emedan de hafva förenat sig med hans uppror. Men här af slutas .den stora striden. Elden är för dem evig, emedan dess verkningar kunna aldrig återkallas. Den andra döden är deras straff, och detta straff är evigt (Matt. 25 : 46), emedan de aldrig frigöras från dess förskräckliga sköte. "Syndens lön är döden."

"Och om någon icke befanns skrifven i lifvets bok, vardt han kastad i den brinnande sjön." Värde läsare, är ditt namn skrifvet i lifvets bok? Söker du att afvända, hvad dig själf beträffar det förskräckliga straff, som förestår de ogudaktiga? Gif dig ingen ro, till dess du har orsak nog att tro, att ditt namn är upptecknadt bland deras namn, hvilka slutligen skola dela det eviga lifvets välsignelser!