HUFVUDTEMAT i det föreliggande kapitlet börjar i den andra versen och angår det nya Jerusalem; men innan det framställes, talar Johannes om hvad det blef af den närvarande himmelen och jorden på följande sätt:

VERS 1. Och jag såg en ny himmel och en ny jord; ty den första himmelen och den första jorden hafva förgåtts, och hafvet är icke mer.

Den nya himmelen och jorden. Med den första himmelen och den första jorden syftar Johannes obestridligen på "de nu varande himlarna och jorden" (2 Pet. 3: 7). Några hafva antagit att när Bibeln talar om den tredje himmelen, i hvilken finnes Paradiset med lifvets träd (2 Kor. 12: 2; Upp. 2: 7), så hänvisar den till den himmel, som skall existera i framtiden, och bevisar alltså icke, att paradiset och lifvets träd finnas i himmelen under den närvarande tiden. Till försvar för sin åsikt anföra de det sakförhållande, att Petrus talar om tre himlar och jordar - 1) de som existerade före syndafloden, 2) de som nu finnas och 3) de som skola blifva. Men denna teori störtas fullständigt af den första versen i Upp. 21; ty Johannes uppräknar blott två himlar och två jordar i den. De som nu existera, kallar han de första; så att de kommande himlarna skulle enligt denna räkning blifva de andra, och icke de tredje, som Petrus omtalar. Man kan därför med visshet antaga, att Petrus icke ämnade fastställa en nummerföljd, enligt hvilken vi skulle benämna dem de första, de andra och de tredje, utan han ville blott visa oss, att liksom en verklig himmel och jord följde på jordens ödeläggelse genom syndafloden, likaså skola en verklig himmel och jord uppkomma efter att de närvarande blifvit renade genom eld. Huru detta skall vara ett bevis för, att när Bibeln omnämner en tredje himmel, den därmed endast åsyftar det tredje tillståndet af våra himlar och vår jord, kunna vi icke inse, och detta så mycket mindre som de heliga skriftställarne icke iakttaga någon enformighet i denna sak. Den bevisföring, som söker att vederlägga den föreställningen, att ett verkligt paradis och lifvets träd existera under den närvarande tiden, blir sålunda omintetgjord. Bibeln erkänner visserligen, att tre himlar existera i tingens närvarande ordning, nämligen den första eller den atmosfäriska himmelen, hvar fåglarna uppehålla sig; den andra, den planetariska himmelen, hvar solen, månen och stjärnorna röra sig; den tredje, högt öfver alla de andra, hvar paradiset och lifvets träd återfinnas (Upp. 2; 7); hvar Gud har sin bostad och sin tron (Upp. 22: 1, 2); till hvilken Paulus upprycktes i sin syn (2 Kor. 12: 2) ; till hvilken Kristus uppfor, när han lämnade jorden (Upp. 12: 5) ; hvar han nu som präst och konung sitter på tronen tillsammans med sin Fader (Sak. 6; 13); hvar den härliga staden nu finnes" färdig att mottaga de heliga, då de ingå i lifvet (vers 2). Herren vare prisad, att han från sitt härliga land har sändt upplysning till vår aflägsna värld! och lofvadt vare hans heliga namn, att han har visat oss en väg, som går från jordens mörka platser såsom en rak och strålande ljusstig till de saliga boningarna därofvan!

Hafvet ar icke mer. På grund af detta uttryck har denna fråga blifvit gjord: "Skall det då icke blifva något haf på den nya jorden?" En sådan slutsats kan icke gärna dragas från de nämnda orden; ty Johannes talar blott om den nuvarande himmelen, jorden och hafvet. Stället kunde öfversättas på detta sätt: "Ty den första himmelen och den första jorden hafva förgåtts, och hafvet [ὔκο ἔστιν ἒτι] var icke mer." Härmed antydes, att det gamla hafvet skulle lika litet blifva synligt som den gamla himmelen och den gamla jorden; men det oaktadt kan det likaväl blifva ett nytt haf, såsom det skall blifva en ny jord.

D: r Clarke anmärker följande häröfver: "Hafvet försvann med den första himmelen och elen första jorden. Allting gjordes nytt,. och troligen erhöll det nya hafvet ett annat läge och fördelades annorlunda än det gamla."

Hvad skulle lifvets flod, som omnämnes i följande kapitel och som utgår från Guds tron och flyter genom stadens breda gata, utmynna i, om icke i den nya jordens haf? Man kan äfven förstå, att det skall blifva ett eller flera haf på den nya jorden, af den profetia, som talar om Kristi kommande regering i följande ord: "Hans herradöme skall räcka från haf till haf och från äfven intill jordens ändar" (Sak. 9: 10). Men man kan icke förvänta, att två tredjedelar af jordklotet skola då liksom nu utgöras af en vattenöken; utan den nya världen skall besitta allting, som bidrager till nytta och skönhet.

VERS. 2-4. Och jag såg den heliga staden, ett nytt Jerusalem, nedkomma af himmelen från Gud, tillredt såsom en brud, prydd för sin man. Och jag hörde en stark röst från himmelen säga: Se, Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem, och de skola vara hans folk, och Gud själf skall vara med dem, deras Gud. Och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon, och döden skall icke vara mer, icke heller sorg, icke heller rop, icke heller värk varder mer, ty det första har gått till ända.

Faderns hus. På samma gång Johannes ser den heliga staden komma ned af himmelen från Gud, hör han en röst, som ropar: "Se, Guds tabernakel bland människorna, och han skall bo ibland dem." Den enda slutsats, som man kan draga från , detta, är, att det här omtalade tabernaklet är staden. I det fjortonde kapitlet i Johannes' evangelium benämnes denna stad för Faderns hus, i hvilket finnas många boningar. Om någon skulle göra den invändningen, att denna plats är af alltför varaktiga beståndsdelar att kunna kallas ett tabernakel, så svara vi, att ordet "tabernakel" ibland har betydelsen af en varaktig boningsplats. Den store Guden uppslår sin boning på denna jord; men vi tro icke, att denna jord eller någon annan af hans skapade världar utgör uteslutande hans hemvist. Han har en tron här och han kommer att uppehålla sig så mycket på jorden, att det visserligen kan sägas, att han bor bland människorna. Hvarför skulle man anse detta för någonting ovanligt? Här kommer Guds enfödde Son att .vistas såsom härskare i sitt eget rike; hit förlägges den heliga staden, hvilken kallas Faderns hus och som vi af goda skäl kunna föreställa oss såsom det skönaste och härligaste föremål i hela världen; och den himmelska härskaran känner troligen större deltagande för denna värld än den gör för någon annan; ja, att döma af en af Frälsarens liknelser, så skall det blifva större glädje i himmelen öfver en återlöst värld än öfver nio och nittio rättfärdiga, som icke behöfva någon återlösning.

Ingen orsak mer för tårar. Gud skall af torka alla tårar från deras ögon. Detta betecknar icke, att han bokstafligen aftorkar hvarje tår från sitt folks ögon, ty i det riket skola inga tårar finnas att torka bort på detta sätt, utan han af torkar tårarna därigenom, att han borttager alla orsaker till tårar.

VERS. 5, 6. Och den, som satt på tronen, sade: Se, jag gör allting nytt. Och han sade till mig: Skrif; ty dessa ord äro vissa och sanna. Och han sade till mig: Det är gjordt. Jag är A och O, begynnelsen och änden. Jag skall gifva den, som törstar, af lifvets vattenkälla för intet.

Den nya världen. Den, som sitter på tronen, är samma väsen, som omtalas i vers. 11, 12 i föregående kapitel. Han säger: "Jag gör allting nytt"; alltså icke: j ag gör alla nya ting. Jorden blir icke förstörd eller helt och hållet förintad, så att en ny skapas i stället, utan allting skall göras om igen eller förnyas. Låt oss glädja oss öfver, att dessa ord äro sanna och fasta. När detta blifvit verkställdt, är tiden inne för uttalandet af den upplifvande meningen: "Det är gjordt." Syndens mörka skugga har för alltid försvunnit från världsalltet. De ogudaktiga, rot och kvist' (Mal. 4: 1), hafva blifvit utrotade ur de lefvandes land, och en allmän lof- och tacksägelsesang (Upp. 5: 13) uppstiger från en återlöst och renad värld till en trofast Gud.

VERS. 7, 8. Den, som öfvervinner, skall få detta på sin lott, och jag skall vara hans Gud, och han skall vara min son. Men de fega och de otrogna och de, som hafva öfvat styggelser, och mördare och horkarlar och trollkarlar och afgudadyrkare och alla lögnare skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svafvel, hvilket är den andra döden.

Det stora arfvet. Segrarna äro Abrahams säd och arfvingar efter löftet (Gal. 3: 29). Löftet innefattar hela världen (Rom. 4: 13); och de heliga skola beträda den nya jorden, icke såsom tjänare eller främlingar, utan såsom lagliga arfvingar till den himmelska egendomen, som ägare af marken.

Den fruktan, som har smärta med sig. Men de fega och otrogna skola få sin del i den sjö, som brinner med eld och svafvel. Ordet "fega" har förorsakat oro hos en del samvetsgranna personer, hvilka hafva varit besvärade af ett slags fruktan under sin pilgrimsfärd. Det torde därför vara lämpligt att söka utröna, hvad slags feghet eller fruktan här afses. Den betecknar icke en fruktan för vår egen svaghet eller för frestarens makt, icke en fruktan för att falla ifrån under vägen eller till slut gå miste om målet; ty en sådan fruktan skulle blott tjäna till att bringa oss närmare Gud. Nej, den är en fruktan, som är förenad med otro, en fruktan för världens hån och motstånd, en fruktan för att förlita på Gud och vandra på hans löftens stig, en fruktan att han icke skall uppfylla, hvad han sagt, och att följaktligen vi skola utsättas för skam och förlust, emedan vi tro på honom denna är den fruktan, som gör oss vankelmodiga i hans tjänst och vanärar Gud i högsta grad. Gud har befallt oss att icke hysa en sådan fruktan (Es. 51: 7). Denna fruktan bringar oss under förkastelse här och skall slutligen störta alla, hvilka låta sig behärskas däraf, i eldsjön, som är den andra döden.

VERS. 9-14. Och där kom en af de sju änglarne, som hade de sju skålarna, fulla af de sju sista plågorna, och han talade med mig och sade: Kom hit; jag skall visa dig bruden, Lammets hustru. Och han förde mig i anden bort på ett stort och högt berg och visade mig den heliga staden Jerusalem, som nedkom af himmelen från Gud och hade Guds härlighet. Dess glans var lik den kostbaraste sten, såsom en kristallklar jaspissten, Och han hade en stor och hög mur och hade tolf portar och i portarna tolf änglar och inskrifna namn, hvilka äro namnen på Israels barns tolf stammar. l öster voro tre portar, i norr tre portar, i söder tre portar och i väster tre portar. Och stadsmuren hade tolf grundvalar och på dem tolf namn, namnen på Lammets tolf apostlar.

Bruden, Lammets hustru. Detta vittnesbörd visar uttryckligen, att det nya Jerusalem är bruden, Lammets hustru. Ängeln förklarade bestämdt för Johannes, att han skulle visa honom bruden, Lammets hustru, och vi kunna vara förvissade om att han icke bedrog honom utan bokstafligen uppfyllde sitt löfte; men allt, som han visade honom, var det nya Jerusalem. Det vore alldeles onödigt att framlägga något bevis för, att denna stad icke är församlingen, om icke nutidens teologer sökte utlägga Skriften till fördel för denna åsikt. Denna stad kan icke vara församlingen; ty det vore helt dåraktigt att framställa församlingen såsom liggande i en fyrkant och ägande en nord-, syd-, öst- och västsida. Lika dåraktigt vore det att framställa församlingen såsom hafvande en hög och stor mur med tolf portar, tre på hvar sida, vettande åt da fyra väderstrecken. Ja, det skulle i sanning vara en stor dåraktighet, om man tillampade hela beskrifningen af staden i detta kapitel på församlingen.

Dessutom talar Paulus i sitt bref till galaterna om samma stad och benämner den vår moder, det är, församlingens moder. Församlingen är fördenskull icke staden utan barnen i staden. Och vers 24 i föreliggande kapitel omnämner de frälsta folken, som skola vandra i dess ljus. Men i detta ställe göres skillnad på de frälsta folken, som på jorden utgjorde församlingen, och staden, i hvilkens ljus de vandra. Vi äro därför af den åsikten, att staden är en verklig stad, som är byggd af de här beskrifna kostbara materialerna.

Men huru kan då staden vara bruden, Lammets hustru? Svar: Den gudomliga uppenbarelsen har ansett lämpligt att framställa den under denna bild, och detta borde vara afgörande för alla, som tro på Bibeln. Först brukas den hos Esaia i kapitel 54, där profeten bringar till åskådning det nya förbundets stad. Den säges vara öfvergifven, medan det gamla förbundet ännu var gällande och medan judarna och det gamla Jerusalem voro föremål för Guds särskilda omvårdnad; men det lofvas henne, att den "ensamma" skall få "flera barn än den som har man." Såsom ett bekräftande af detta anför siaren vidare: "Ty den, som har skapat dig, är din man." Herrens löfte till denna stad slutar med en beskrifning, som liknar det föreliggande kapitlets: "Med spetsglans vill jag nu mura dina stenar, och grundvalar vill jag gifva dig af saffirer; jag vill göra dina tinnar af rubiner och dina portar af kristall och hela din ringmur af kostbara stenar. Och dina barn skola alla blifva Herrens lärjungar, och stor frid skola dina barn- då hafva." Det är just detta löfte, som Paulus hänvisar till, då han skrifver till galaterna: "Men det Jerusalem, som är ofvan, är fritt, och detta är allas vår moder" (Gal. 4: 26); ty i nästa vers citerar han just denna profetia hos Esaia för att bekräfta sitt påstående. Här gör alltså Paulus en af den Helige Ande ingifven tillämpning af Esaias profetia, som man icke kan missförstå; och i denna visar han, att Herren genom profeten under bilden af en "kvinna," en "moder," hvilkens "barn" skulle förökas, talar om det nya Jerusalem, den himmelska staden, i motsats till det jordiska Jerusalem i landet Palestina; och Herren antyder sin nära förening med den förstnämnda, därigenom att han kallar sig för dess "man." Det bestämda vittnesbördet i Uppenbarelsens 21: sta kapitel är ett ytterligare bekräftande af samma sakförhållanden.

Med denna utläggning stå äfven de öfriga hänvisningarna i samklang: Kristus benämnes- i Es. 9: 6 sitt folks Fader; det himmelska Jerusalem är vår moder, och vi äro barnen; och för att fullfölja bilden af ett bröllop, framställes Kristus såsom brudgummen, staden såsom bruden, och vi, församlingen, såsom gästerna. Ingen sammanblandning af de olika deltagarna äger här rum. Men den allmänna åsikten, enligt hvilken staden är församlingen och församlingen bruden, företer den oursäktliga förvirringen att låta församlingen på samma gång spela rolerna af både moder och barn, både brud och gäster.

Den åsikt, att Lammets bröllop är Kristi tronbestigning och att liknelserna i Matt. 22: 1-14; 25: 1-13; Luk. 12: 35-37; 19: 12, 13 o. s. v. alla hänvisa till denna händelse, finner ytterligare bekräftelse i' ett välbekant gammalt bruk. Man plägade nämligen benämna en persons upphöjande till regent och beklädande med makt öfver folket för bröllop och den därmed vanligen förbundna festligheten för bröllopsmåltiden. I sina anmärkningar öfver Matt. 22: 2 berör d: r Clarke denna punkt, sägande:

"Som gjorde bröllop åt sin son.] Ordet γάμους betecknar egentligen bröllopsfest eller invigningsfest, då hans son öfvertog regeringen, hvarigenom han och hans nya undersåtar blefvo förmälda. Många framstående bibelkännare uppfatta denna liknelse i detta ljus - att den afser Faderns förenande af sin Son med det messianska riket. Se 1 Kon. 1: 5-9, 19, 25 o. s. v., där en sådan fest omtalas."

En kristlig stad. De tolf apostlarnes namn, som äro inskrifna på stadens grundvalar, antyda, att den är en kristlig stad, medan de. tolf stammarnas namn på portarna visa, att alla frälsta såväl från denna förbundstid som från den förra anses tillhöra någon af de tolf stammarna; ty alla måste ingå i staden genom dessa tolf portar. Detta sakförhållande belyser de ställen, i hvilka de kristna benämnas israeliter och blifva tilltalade såsom de tolf stammarna, såsom t. ex. i Rom. 2: 28, 29; 9: 6-8; Gal. 3: 29; Ef. 2:12, 13; Jak. 1: 1; Upp. 7: 4.

VERS. 15-18. Och den, som talade med mig, hade en. mätstång af guld för att mäta staden och dess portar och dess mur. Och staden utgör en fyrkant, och dess längd är lika stor som bredden. Och med mätstången uppmätte han staden till tolf tusen stadier; dess längd och bredd och höjd äro lika. Och han uppmätte dess mur till ett hundra fyratiofyra alnar, efter människomått, som ock är en ängels. Och dess mur var byggd af jaspis, och staden var af rent guld, likt rent glas.

Stadens storlek. Enligt dessa versers vittnesbörd är staden utlagd i en fyrkant, hvarje sida 375 mil lång. Johannes säger, att stadens mått är tolf tusen stadier; detta utgör omkring femton hundra engelska eller två hundra svenska mil. Detta är likväl hela stadens omkrets och icke blott den ena sidan; ty de gamla, såsom vi se hos Kitto, plägade mäta sina städer på det sättet. Hela omkretsen togs, och det sades vara stadens mått. Enligt denna regel är längden af enhvar af de fyra sidorna tre hundra sjuttiofem eng. eller femtio svenska mil. Då profeten äfven tillfogar: "Och dess längd och bredd och höjd äro lika," så uppstår frågan: Var staden lika hög, som den var lång och bred? Det ord i urtexten, som är öfversatt med lika, är ἰσος (isos) , hvilket enligt Lidell och Scott ofta användes för att uttrycka begreppet proportionell; siaren ville härmed säga, att höjden var i proportion till längden och bredden. Och det förhållandet, att muren var blott ett hundra fyratiofyra alnar hög, understöder äfven denna åsikt. Forntidens aln anses i allmänhet för tjugutvå tum lång, så att murens höjd skulle då blott hafva uppgått till två hundra sextio fyra fot. Om staden är lika hög som den är lång och bred, det är, tre hundra sjuttiofem engelska mil så skulle en mur af icke fullt tre hundra fot se mycket obetydlig ut i jämförelse med den. Det är alltså sannolikt, att höjden af byggnaderna i staden bör bestämmas efter murens höjd, enär denna är bestämdt angifven.

Följande kritiska anmärkningar öfver vers 16, hvilken framställer den himmelska stadens storlek, äro tvifvelsutan sanningsenliga:

"Från ofvanstående text har man sökt draga den slutsatsen, att det nya Jerusalem är lika högt som det är långt, nämligen tolf tusen stadier eller femton hundra (eng.) mil. Men vi anse det för alldeles onödigt att uttyda stället på ett sådant sätt; ty ordet lika har icke alltid betydelsen af öfverensstämmelse enligt utsträckning eller läge, emedan det ofta betecknar blott proportion. Sade vi därför, att stadens längd och bredd och höjd stodo i proportion till hvarandra, så gjorde vi icke våld på språket." Detta är den åsikt, som hyllas af Jas. Du Pni, A. M., i hans "Exposition of the Apocalypse." På ett liknande sätt yttrar sig äfven Thomas Wicks, författare af "Lectures on the Apocalypse": "Språket har likväl en annan betydelse, som är mycket mera naturlig. Det betyder icke, att längden, bredden och höjden vora lika med kvarandra, utan lika med sig själfva; det är, längden var öfverallt densamma, bredden öfverallt densamma och höjden likaså. Den var fullkomlig och symmetrisk i alla sina proportioner. Denna åsikt bekräftas vidare af det förhållandet, att murens höjd uppgifves uttryckligen till ett hundra fyratiofyra alnar eller två hundra sexton fot, som är en lämplig höjd för en mur, hvaremot längden är lika stor som bredden." Denne skriftställare räknar blott aderton tum på alnen.

Det grekiska ordet isas, som är öfversatt med "lika," har äfven, enligt Pickering, betydelsen af proportionell del. Greenfield gifver, vid förklaringen af det besläktade ordet isotes, det betydelsen af "lika proportion," och hänvisar till 2 Kor. 8: 13, 14 såsom ett exempel på ett ställe, där denna definition är fullkomligt tillåtlig.

Meningen af föreliggande text är alltså tydligen den, att stadens höjd var i proportion till längden och bredden, den var icke lika hög som lång. I texten finnes ingenting, som motsäger en sådan utläggning, utan alla svårigheter aflägsnas härigenom, och en fullkomlig harmoni härskar i hela beskrifningen.

"Och dess mur var byggd af jaspis." Enligt den vanliga beskrifningen är jaspis en ädelsten af en vacker grön färg, som likväl ibland varierar med hvita eller gula streck och fläckar. Denna sten, tro vi, bildar det hufvudsakliga materialet i muren, som är byggd på de längre fram beskrifna tolf grundvalarna. Och eftersom denna mur var klar som kristall (vers 11), så kunde man genom densamma se stadens inre härlighet.

VERS. 19, 20. Och stadsmurens grundvalar voro prydda med allt slags dyrbar sten; den första grundvalen var en jaspis, den andra en safir, den tredje en kalcedon, den fjärde en smaragd, den femte en sardonyx: den sjette en sarder,. den sjunde en krysolit, den åttonde en beryll, den nionde en topas, elen tionde en krysopras, elen elfte en hyacint, den tolfte en ametist.

En verklig stad. Om vi betrakta denna beskrifning som uteslutande metaforisk (bildlig), såsom de flesta föregifna bibellärare göra, och bortförklara staden till ett andligt luftslott, huru betydelselösa, ja, nästan gränsande till dårskap, dessa omständliga beskrifningar synas. Gifva vi den emellertid dess uppenbara betydelse; betrakta vi staden, såsom siaren visar den för' oss, såsom en verklig bonings plats, vårt heliga arf, hvars härliga under vi en gång skola skåda med våra egna ögon, o hvilken storartad scen utvecklar sig icke då för våra blickar!

Det är från denna synpunkt, som den dödlige gärna betraktar härligheten af sin blifvande vistelseort, ehuru han icke af sig själf kan göra sig någon föreställning om storheten af de ting, hvilka Gud har beredt åt dem som älska honom. Vi älska att sysselsätta oss med sådana beskrifningar, som bringa våra sinnen, så tydligt som språk kan göra det, en föreställning om den lycksalighet och skönhet, som skola känneteckna vårt eviga hem. Då vi försjunka i betraktelse af detta verkliga, oss försäkrade arf, stärkes vårt mod, hoppet upplifvas, tron förökas, och med tacksamma känslor mot Gud, som har gjort det möjligt för oss att erhålla tillträde till de återlöstas boningar, besluta vi på nytt att trots världen och alla hinder en gång blifva delaktiga af den utlofvade glädjen. Låt oss då betrakta de kostbara grundstenarna i den stora staden, genom hvars pärleportar Guds folk längtar att snart få tåga in.

Anmärkning. - Denna illustration är ej ämnad att visa proportionen mellan grundvalen och muren utan endast färgen och ordningen af de stenar, som bilda grundvalen. När vi betänka, att Guds och Lammets härlighet skall genomstråla alla dessa och förena dem i en bländande prakt så kunna vi förstå, att det hela företer en härlighet, som intet sinne förmå fatta eller beskrifva.

Den härliga grundvalen. "Ordet prydda," säger Stuart, "har gifvit rum för tvifvel, i det några antaga, att skrifvaren blott ämnade säga, att de olika lagren i grundvalen voro här och där besatta med ädelstenar. Men om man gör en öfversikt af hela beskrifningen, skall man genast nödgas erkänna, att en sådan mening är ogrundad.

"Jaspis är, såsom vi ofvan hafva sett, vanligen en sten af grön" genomskinlig färg med röda ådror; men det finnes 'många arter af denna sten.

Safir är en ädelsten af en präktig azur- eller himmelsblå färg och nästan så genomskinlig och strålande som en diamant.

Kalcedon synes vara ett slags agat eller egentligen onyx. Onyxen 'hos de gamla var sannolikt en blåhvit, halfdunkel sten.

Smaragd är af en fullkomligt gräsgrön färg och är näst rubinen den hårdaste ädelstenen.

Sardonyx är en blandning af kalcedon och karneol, af hvilka den sistnämnda är blodröd.

Sarder antages vanligen vara karneol, ehuruväl den röda färgen ibland är ganska klar.

Krysolit besitter, såsom namnet redan antyder, en gul färg eller guldfärg och är genomskinlig. Sannolikt är det denna, som gifvit upphofvet till föreställningen om det genomskinliga guldet, hvilket utgör det förnämsta materialet i staden.

Beryll är af en sjögrön färg.

Topas anses nu vanligen vara gul; men fordom synes den hafva varit ljusgrön." (Plin. 38, 8, Bellermann. Urim et Thummim, sid. 37.)

"Krysopras har en ljusgul eller grönaktig färg, liknande en schalottenlök; nu räknas den ibland under topas.

Hyacint [jacint] är mörkröd eller violblå.

Ametist är en violblå ädelsten af stor hårdhet och prakt och finnes hufvudsakligen i Indien.

Ställa vi de olika stenarterna ännu en gång tillsammans, så finna vi, att de första fyra skimra i en grön eller blåaktig färg, den femte och sjette i en röd eller, skarlakansröd, den sjunde i gul, den åttonde, nionde och tionde i olika schatteringar af ljusgrön och den elfte och tolfte i skarlakansröd färg. Vi märka genast, att här härskar en viss ordning och att färgblandningen är ganska lik den, som råder i regnbågen, undantagandes att den är mera sammansatt."

VERS '21. Och de tolf portarna voro tolf pärlor; hvar port för sig var af en enda pärla, och stadens gata var rent guld, likt genomskinligt glas.

Pärleportarna. Antingen vi nu antaga, att hvarje port bestod af en enda pärla eller af flera pärlor, som voro tätt infattade i ett ramarbete af något annat dyrbart ämne, så har detta icke någon väsentlig inverkan på vittnesbördet. Om någon skulle invända, att det icke finns någon pärla, som är stor nog att däraf förfänliga en sådan port, så svara vi, att för Gud är ingenting omöjligt, och han kan frambringa en dylik; en sådan invändning begränsar blott Guds allmakt. Men detta är, såsom sagdt, en likgiltig sak; ty i båda fallen hafva portarna utseende af pärlor, och man kan tydligen säga, att de bestå af pärlor.

Gatorna af glänsande guld. I denna såväl som i vers 18 säges staden vara byggd af rent guld, liknande genomskinligt glas. Från detta uttryckssätt bör man likväl icke draga den slutsatsen, att guldet är i sig själft genomskinligt. Det förhåller sig med detta liksom med det guld, hvaraf stadens gator bestå; ty vore det senare verkligen genomskinligt, så kunde man se igenom detsamma och beskåda, hvadhelst funnes under staden, underlaget, på hvilket den hvilade, och detta skulle troligen icke vara någon särdeles behaglig anblick. Men låt oss antaga, att den gyllene gatläggningen är så starkt polerad, att den kan fullkomligt återspegla bilder, såsom den bästa spegel, och man inser genast, att resultatet blir utomordentligt härligt och anslående. Besinnen ett ögonblick, hvilket utseende en sådan belagd gata skulle få. De praktfulla palatsen på båda sidorna af gatan skulle återspeglas därunder och det gränslösa himlahvalfvet skulle äfven synas däri, så att det skulle förekomma en person, som vandrade därpå, som om han sväfvade mellan de ofantliga höjderna ofvanom och de omätliga djupen inunder. Härtill kommer, att byggnaderna på gatornas båda sidor, som ägde en lika stor reflexionskraft, skulle på ett underbart sätt mångfaldiga både palatsen och folket samt medverka till att göra det hela till en öfver all beskrifning ny, behaglig och härlig scen.

VERS 22. Och tempel såg jag icke däruti, ty Herren Gud, den allsvåldige, är dess tempel; och Lammet.

Det lefvande templet. Med begreppet tempel förenas föreställningen om offer och medlaretjänst; men efter staden blifvit flyttad till jorden, finnes det icke mera något sådant verk att uträtta. Offer, gåfvor och allt medlareverk, som äro förknippade därmed, hafva då för alltid upphört, och följaktligen behöfva de inga flera symboler. Men templet i det gamla Jerusalem var icke blott ett hus för offertjänsten, utan det utgjorde stadens prydnad och härlighet. Då nu på grund häraf en fråga lätt kunde uppstå, hvari prydnaden och härligheten i det nya förbundets stad består, om det icke blifver något tempel däri, så svarar profeten: "Herren Gud, den allsvåldige, är dess tempel och Lammet." För närvarande finnes ett tempel i staden (kap. 16: 17); men Uppenbarelsen meddelar icke, hvad som göres med templet, när staden kommer ned. Det är möjligt, att det förflyttas från staden eller måhända brukas för något annat ändamål så att det upphör att vara Guds tempel.

VERS. 23-27. Och staden behöfver icke solen eller månen, att de skola lysa däröfver; ty Guds härlighet upplyser den, och dess ljus är Lammet. Och folken skola vandra i dess ljus, och jordens konungar bära sin härlighet och ära in i den. Och dess portar skola icke tillsluttas om dagen ty natt skall icke vara där. Och de skola föra folkens härlighet och ära in i den. Och intet orent skall där inkomma och ingen, som gör styggelse och lögn, endast de, som äro skrifna i Lammets lifsbok.

Natt skall icke vara dar. Det är sannolikt blott i staden, som ingen natt kommer att vara; ty dagar och nätter skola omväxla med hvarandra på den nya jorden, ehuru dessa dagar och nätter skola vara oändligt mycket härligare än de äro nu. Profeten skildrar den tiden i följ ande ord: "Och månens ljus skall blifva såsom solens ljus, och solens ljus skall blifva sju gånger klarare, såsom ett sjufaldigt dagsljus, när den tid kommer, då Herren förbinder sitt folks skador och helar såren efter slagen, som det har fått" (Es. 30: 26) . Men, säger någon, hur kan någon natt existera i det tillståndet, om månens sken kommer att vara lika starkt, som solens är nu? Vi svara: Att solens ljus skall blifva sjufaldt starkare, så att änskönt natten på den nya Jorden blifver såsom vår dag, skall dagen blifva sjufaldt klarare; härigenom blir måhända skillnaden mellan natt och dag lika stor som under närvarande tid, men båda blifva oändligt skönare.

I vers 24 omnämnas folk och konungar. Folken äro de återlöstas skaror; och vi skola alla i en viss mening blifva konungar på den nya jorden; ty vi skola äga ett "rike" och "regera" i evigheters evighet.

Från några af vår Frälsares liknelser framgår likväl, såsom t. ex. i Matt. 25: 21, 23, att många skola i en viss betydelse beklädas med en härskares värdighet och kunna fördenskull kallas för konungar i jämförelse med de återlösta folken. Det är dessa hvilka föra sin härlighet och ära in i staden, när de på sabbaterne och nymånaderna komma dit för att tillbedja inför Herren (Es. 66: 23).

Käre läsare, önskar äfven du taga del i de outsägliga och eviga fröjderna i denna himmelska stad? O, vinnlägg dig då om, att få ditt namn inskrifvet och bibehållet i Lammets lifsbok; ty blot: de, hvilkas namn äro upptecknade på denna himmelska hederslista. skola få ingång i denna stad.