VERS. 1, 2. Och han visade mig en flod med lifvets vatten, hvilken, klar som kristall, utgick från Guds och Lammets tron. Mellan stadens gata och floden står, på båda sidor, lifvets träd, som bär tolf skördar, gifvande en skörd för hvar månad; och trädets löf tjäna till folkens läkedom.

ÄNGELN fortfar med att beskrifva de underbara tingen i Guds stad för Johannes och framställer i de ofvannämnda verserna det midt på stadens gata växande lifvets träd.

Den breda gatan. Ehuruväl ordet "gata" här brukas i ental, med ordet "stadens" såsom attribut till detsamma, så får man likväl icke antaga, att staden äger blott en gata; ty staden har tolf portar, och en gata må naturligtvis föra till hvarje port. Denna gata omnämnes därför i ändamål att särskilja den från andra gator i staden; den är hufvudgatan eller, såsom ordet i urtexten betecknar, den breda vägen, den stora allen.

Lifvets flod. Lifvets träd står midt på denna gata, men det finnes äfven på båda sidor om lifvets flod, hvaraf följer, att lifvet s flod måste rinna midt igenom stadens gata. Denna flod utgår från Guds hon. Den tafla, som den helige siaren upprullar för våra sinnen, är alltså följande: Vid början af denna breda gata eller alle höjer sig Guds härliga tron; från tronen flyter lifvets flod längs efter gatan i dess midt; på båda sidor om floden växer lifvets träd, som bildar en hög och storartad båge öfver den majestätiska strömmen och utbreder sina lifgifvande grenar vidt och bredt åt båda hållen. Vi hafva intet mått för denna gatas bredd och kunna därför icke bestämma hur bred den är; men när vi härvid taga i betänkande, att staden är tre hundra sjuttiofem (eng.) mil lång utefter envar sida, så måste äfven dess stora hufvudgata intaga ett jämförelsevis bredt rum.

En naturlig anordning af stadens gator vore den, som visas i medföljande teckning, nämligen tronen i midten af staden och af en storgata, som tillika med lifvets flod och lifvets träd utgår åt fyra håll till stadens utkanter. Detta gjorde denna gata lika tillgänglig från alla delar af staden. Detta gåfve äfven tillfälle för en större och härligare port i midten på hvarje sida om staden. Dessa gators längd berodde naturligtvis på hur mycket rum vore afskildt för tronen midt i staden, antagligen omkring 180 eng. mil. Kanske någon tycker, att vi gått för långt i denna fantasi; men vi förmoda, att de, som snart vänta att få vandra på dessa gator, ej ha något emot att vi inlåta oss i litet oskyldig spekulation i denna riktning.

Lifvets träd. Huru kan lifvets träd blott vara ett träd och likväl stå på båda sidor af floden? 1) Vi måste obetingadt tro denna uppgift; ty från första Mosebok till Uppenbarelseboken omtalas blott ett lifvets träd. 2) Att kunna vara på båda sidor af floden på samma gång måste trädet hafva flera stammar samt vara sammanväxta i toppen eller i de öfre grenarna och sålunda bilda ett träd. Skulle detta uppväcka förvåning hos oss, då Johannes, hvilken på det tydligaste såg detta underbara föremål, skildrar det såsom stående på båda sidor? Äfven en annan person, som har haft den stora förmånen att skåda det himmelska landets under, aflägger ett liknande vittnesbörd: "Vi intågade allesammans i staden och kände, att vi hade fullkomlig rattighet att vara där. Här inne sågo vi lifvets träd och Guds tron. Från tronen utgick en ren flod af lifsvatten, och på hvardera sidan af floden stod lifvets träd. I början tyckte jag, att jag såg två träd, men sedan jag hade gjort ett närmare iakttagande, såg jag, att de voro sammanväxta i toppen till ett träd. På detta sätt stod lifvets träd på båda sidor af lifvets flod; dess grenar nedböj de sig mot det håll, där vi befunno oss, och dess härliga frukt liknade guld, blandadt med silfver." - "Experience and Views," sid. 12, 13. Hvarför skulle man anse ett sådant träd för en onaturlig eller omöjlig företeelse, eftersom vi kunna framvisa exempel på ett liknande träd här på jorden? Det indiska fikon- eller bananasträdet . (banjanträdet) har samma egenskap i detta afseende. I "Encyclopedia Americana" omnämnes detta träd: "Redan bland de gamle var Ficus Indica (det indiska fikon- eller bananasträdet) berömd t för sin förmåga att kunna nedsända sina grenar i jorden, där de slå rötter och i sin ordning blifva stammar, hvilka åter på samma sätt utsända andra grenar; härigenom kan ett enda träd bilda en liten skog." Lifvets träd kan på ett liknande sätt utsträcka och uppehålla sig själft.

Lifvets träd bär tolf slags frukt, och afkastar sin frukt hvarje månad. Detta sakförhållande förklarar uttrycket i Es. 66: 23, där det säges, att allt kött skall komma "från nymånad till nymånad" och tillbedja inför Herrens ansikte; Från månad till månad komma de återlösta upp till den heliga staden att äta af frukten på lifvets träd. Trädets löf tjäna till folkens helande; bokstafligen till folkens tjänst. Detta uttryck kan icke innebära, att någon skall ingå i staden i ett sjukligt eller vanskapligt tillstånd för att blifva läkt; ty då skulle det följa, att personer i sådant tillstånd alltid komme att vara där, eftersom intet skäl finnes att antaga, att löfvens användande, hvad detta än må vara, icke sker lika ständigt som fruktens. Dessutom står föreställningen om sjukdom och vanskaplighet i strid med andra bibelställens uttryckliga förklaringar.

VERS 3. Och intet förbannadt skall vara mer; och Guds och Lammets tron skall vara där inne, och hans tjänare skola dyrka honom.

Detta språk visar tydligen, att såväl den store Guden, Fadern, som Sonen, åsyftas. Med hänsyn till uttrycket "intet förbannadt skall .vara mer," säger d: r Clarke, att de förnämsta handskrifterna i stället lyda: "Ingen förbannad person skall mer vara där." Om detta är rätt, så bevisas härmed ännu tydligare; att de otaliga ogudaktiga icke i all evighet plågas i ett helvete, beklagande sitt öde och hädande Gud i medvetenhet om sin skuld.

VERS 4. Och de skola se hans ansikte, och hans namn, skall vara på deras pannor.

Ordet "hans" i satsen: "De skola se hans ansikte," afser Fadern; ty det är hans namn, som de heliga, enligt kap. 14: 1, hafva inskrifvet på sina pannor. Här se vi uppfyllelsen af det i Matt. 5: 8 gifna löftet: "Saliga äro. de renhjärtade; ty de skola se Gud."

VERS. 5-7. Och natt skall icke vara mer, och de behöfva icke ljus af lampa och ljus af sol, ty Herren Gud lyser öfver dem, och de skola regera i evigheters evighet. Och han sade till mig: Dessa ord äro vissa och sanna; och Herren, profeternas andars Gud, har sändt sin ängel att visa sina tjänare hvad som snart skall ske. Och se, jag kommer snart. Salig den, som bevarar denna boks profetias ord!

Ännu en gång förklaras, att det icke skall blifva någon natt i staden; ty Herren Gud skall upplysa den. Utaf den sjunde versen se vi, att Kristus är den talande - ett sakförhållande, som icke bör förbigås vid förklaringen af vers 14. Denna boks profetias ord bevaras af dem, hvilka efterkomma de plikter, som läggas i dagen vid profetians förklaring, såsom t. ex. i kap. 14:9-11.

VERS. 8-12. Och jag, Johannes. är den, som hörde och såg detta. Och när jag hade hört och sett det, föll jag ned att tillbedja för den ängelns fötter, hvilken visade mig detta. Och han sade till mig: Se till, att du icke gör det. Jag är din medtjänare och dina bröders, profeternas, och deras, som bevara denna bokens ord; tillbed Gud. Och han sade till mig: Försegla icke denna boks profetias ord; ty tiden är nära. Den orättfärdige fortfare att göra orätt och den orene att orena sig, den rättfärdige fortfare att öfva rättfärdighet och den helige att helga sig. Se, jag kommer snart, och min lön med mig, för .att vedergälla hvar och en såsom hans gärning är.

Anmärkningarna under kap. 19: 10 förklara äfven vers 9. I vers 10 uppmanas Johannes att icke försegla denna boks profetias ord. Huru öfverensstämmer detta med nutidens teologers lära, hvilka betrakta denna bok såsom förseglad? En af två ting följer från detta: antingen lydde icke Johannes befallningen, eller Också är den ofvannämnda teologien en uppfyllelse af Es. 29: 10-14. Vers 11 bevisar, att pröfningstiden af slutas och att allas öden fastställas före Kristi återkomst; ty i nästföljande vers säger Kristus: "Se, jag kommer snart!" Hvilken farlig och vansinnig inbillning det då är, att liksom de, hvilka tro på de s. k. "kommande tiderna" ("Age to Come"), antaga, att en pröfningstid skall gifvas efter Kristi återkomst. När Kristus kommer, har han lönen med sig för att vedergälla hvar och en, såsom hans gärning är, hvilket är ett annat afgörande bevis för att ingen pröfningstid gifves efter den händelsen. Alla då lefvande ogudaktiga såväl de, "som icke känna Gud," hedningarna, som äfven de, hvilka "icke äro vår Herre Jesu Kristi evangelium lydiga," det är, syndare i kristna länder (2 Tess 1: 8), skola hemsökas med en hastig förstöring, när han nedstiger med eldslåga för att hämnas på sina fiender.

Vittnesbördet i vers 11 syftar på pröfningstidens slut, då Kristi medlareverk likaledes afslutas. Men vid utläggningen af ämnet om helgedomen såga vi, att detta verk slutar med granskningen af de lefvandes sak i den undersökande domen. Så snart detta försiggått, kan den gudomliga befallningen utgå. Men vi befara, att när de lefvandes sak uppkommer för behandling i domen, skall allting, som återstår att göra, utföras såskyndsamt, att man kan benämna det ett samtidigt afgörande. Det gifves oss därför icke något rum att betrakta, i hvilken ordning detta verk skall ske bland de lefvande; det är, hvilka fall skola afgöras först och hvilka sist, eller om det skall blifva kändt alls, att någons öde är afgjordt, förrän allt är afslutadt.

VERS. 13, 14. Jag är A och O, den förste och den siste, begynnelsen och änden. Saliga äro de, som två sina kläder, att de må få tillträde till lifvets träd och genom portarna ingå i staden.

Kristus benämner sig själf här för A och O (Alfa och Omega - så heta den första och den sista bokstafven i det grekiska alfabetet). Då detta uttryck tillämpas på honom, måste det tagas' i inskränktare betydelse, än då det användes om Fadern, såsom i kap. 1: 8. Kristus är A och O, begynnelsen och änden, af den stora frälsningsplanen. Orden i vers 14 komma, såsom förut blifvit nämndt, ur Kristi mun; de bud, om hvilka han talar, äro därför hans Faders, och blott de tio bud, som gåfvos på Sinai berg, kunna här afses. Han uttalar en välsignelse öfver dem, som hålla dem. Sålunda finna vi, i det sista kapitlet af Guds ord och nära slutet af det sista vittnesbörd, som det trofasta och sannfärdiga vittnet har öfverlämnat till sitt folk, en välsignelse uttalad öfver dem, som hålla Guds bud. De som tro, att lagen är afskaffad, böra noga öfverväga detta sakförhållande.

I stället för läsarten: "Saliga äro de som två sina kläder,” hafva äldre öfversättningar, såväl svenska som engelska, satsen: "Saliga äro de, som fullgöra hans bud." Alfords' "Testament for English Readers" innehåller följande anmärkningar öfver denna punkt: "Denna skillnad i läsarterna är ganska sällsam; i det den i urtexten är poiountes tas entolas autou eller plunontes tas stolas auton, hvilka lätt kunna förväxlas med hvarandra." På grund af denna upplysning kan man icke förvånas öfver, att olika läsarter förekomma. Men man har goda skäl för att antaga, att den första är den ursprungliga läsarten, och att den andra är en afvikelse från densamma, som tillkommit genom afskrifvarnas misstag. Den syriska texten af nya testamentet, en af de äldsta öfversättningarna af den grekiska originalhandskriften, har samma läsart som vår vanliga öfversättning; och Cyprianus, hvilkens skrifter äro äldre än alla andra grekiska manuskript, som nu finnas (Ante-Nicene Library, vol. XII], sid. 122), citerar texten såsom lydande: "Saliga äro de, som fullgöra hans bud." Vi kunna därför med säkerhet antaga, att detta är den ursprungliga läsarten.

VERS 15. Utanför äro hundarna och trollkarlarna och horkarlarna och mördarna och afgudadyrkarna och alla, som älska och göra lögn.

En hund är i Skriften en symbol af en skamlös och oförskämd människa. Hvilken af oss skulle väl önska att få kvarlämnas i deras sällskap, hvilkas lott blir att stanna utanför staden? Och likväl huru många skola icke då stå bestraffade som afgudadyrkare, huru många som sådana, hvilka göra lögn, och huru många fler, som sådana, hvilka älska den och älska att kringsprida den, sedan den är gjord!

VERS 16. Jag, Jesus, har sändt min ängel för att vittna om detta för eder öfver församlingarna. Jag är Davids telning och ättling, den klara morgonstjärnan.

I det Jesus betygar dessa ting öfver församlingarna, vill han därmed antyda, att hela Uppenbarelseboken gafs till de sju församlingarna; detta är ett annat tillfälligt bevis för, att de sju församlingarna representera Kristi församling under hela evangelii förbunds tid. Kristus är af Davids släkt, emedan han uppträdde på jorden såsom en af Davids efterkommande; och han är Davids rot, all den stund han är den stora förebilden till David och alltings Skapare och Uppehållate.

VERS 17. Och Anden och bruden säga: Kom! Och den som hör det, han säge: Kom! Och den som törstar, han komme, och den som vill, han tage lifvets vatten för intet.

Alla äro sålunda inbjudna att komma. I sin stora kärlek för människosläktet kände Herren sig icke tillfredsställd blott med att bereda välsignelserna för det, visa vägen för det och förkunna, att alla kunde komma som önskade, utan han utsänder en allvarlig inbjudning till hvar och en särskildt att komma. Ja, ännu mer, han betraktar det som en honom personligen bevisad ynnest, om människorna komma och göra sig delaktiga af de oändliga välsignelser, hvilka han i sin obegränsade kärlek har ombesörjt för dem. O, hur nådig, hur kärleksfull, hur allmän denna inbjudning är! Ingen af dem, hvilka slutligen gå förlorade, skola hafva någon grund att klaga öfver, att anordningarna för deras räddning icke voro tillräckligt omfattande; de kunna icke billigtvis invända, att det dem gifna ljuset icke var tillräckligt klart för att visa dem lifvets väg. Det gifves dem icke något rum för den ursäkten, att de inbjudningar och böner om att omvända sig och lefva, som ställts till dem från nådens sida, icke .utsträckte sig till alla. Ända från första början har Gud sökt leda människan - så långt detta låtit sig göra utan att försvaga hennes fria vilja - samt att upplyfta henne ur den afgrund, i hvilken hon själf hade störtat sig. Kom! har utgjort Andens uppmaning från Guds egna läppar, från hans profeters läppar, från hans apostlars läppar och från hans Sons läppar, äfven då han i sitt oändliga medlidande för oss i djup förnedring betalte skulden för våra öfverträdelser.

Nådens sista budskap, som nu utgår till världen, är en annan och sista yttring af Guds långmodighet och medömkan. Kom! lyder dess inbjudning; kom! ty allting är redo. Det sista ljudet från nådens läppar, som når syndarens öra, innan hämndens åskor utbryta öfver honom, kommer att blifva Andens inbjudning: Kom! Så oändligt stor är den nådige Gudens barmhärtighet mot den upproriska människan! Likväl vilja de icke komma; handlande oberoende och uppsåtligen, vägra de att komma. Därför när de skola se Abraham, Isak och Jakob i Guds rike och sig själfva utkastade, så kunna de icke tadla eller anklaga någon annan än sig själfva. De skola tvingas till att känna denna smärta i all dess bitterhet; ty då har tiden kommit för de ogudaktiga, om hvilken skalden Pollok med varnande toner sjunger:

"Evigt dundren brusande talade
utur mörkret, yttrande högt dessa ord,
hvilka återljödo i hvart brottsligt samvete:
'I vissten eder plikt, men gjorden den icke.'
Förfärliga ord, som icke kunna ursäktas, utan lägga
bördan af enhvars fördömelse på honom själf:
'I vissten eder plikt, men gjorden den icke.'"

Äfven bruden säger: Kom! Men bruden är staden, och på hvad sätt kan den säga: Kom? Ack, hade vi blott kraft att fördraga anblicken af den härliga staden och lefva, och vore det oss förunnadt att beskåda dess bländande skönhet och ägde vi den öfvertygelsen, att vi hade fullkomlig rättighet att inträda i densamma och bada i salighetens och välsignelsens haf och glädja oss i dess härlighet för evigt, skulle icke allt detta tillropa oss: Kom! Hvilken makt kunde då hålla oss tillbaka därifrån? Hvilken skulle då bortvända sina blickar och säga: Jag känner ingen längtan efter ett sådant arf?

Men änskönt vi nu icke kunna se staden, så har likväl Guds ofelbara ord lofvat oss, att den en gång skall blifva vår; och detta borde vara tillräckligt att uppväcka en fast och lefvande tro hos oss, och på detta sätt tillropar den oss äfven: Kom! Kom, om du vill .ärfva boningar, i hvilka sjukdom, sorg, smärta och död aldrig kunna inträda; om du vill hafva rättighet till lifvets träd, plocka af dess odödliga frukt och genom att äta af densamma lefva för evigt; om du önskar dricka af vattnet i lifvet s flod, hvilken kristallklar framväller från Guds tron! Kom, om du hyser en önskan att ingå genom de strålande pärleportarna i den eviga' staden och vandra på dess gator af poleradt guld; om du vill fröjda dina ögon med de gnistrande ädelstenarna i dess grundvalar och vill se Konungen, som härskar på sin himmelsblåa tron! Kom, om du vill sjunga jubelsången med millioner frälsta och dela deras glädje! Kom och instäm i de återlösta harpospelarnas segersånger; ty då har din landsflykt för alltid upphört, och detta är nu ditt eviga hem. Kom, om du önskar erhålla segerpalmen och veta, att du för alltid är fri! Kom och utbyt fårorna på din sorgbetryckta panna för en juvelbeprydd krona! Kom, om du önskar att se de återlösta myriaderna, den förhärligade skaran, hvilken ingen dödlig förmår att räkna! Kom, om du önskar dricka från den eviga salighetens rena källa, om du önskar att skina som stjärnorna evinnerligen på härlighetens himlafäste, om du önskar deltaga i den outsägliga hänryckning, som intager. den triumferande skaran vid tanken på de oändliga, alltid sig föryngrande tidsåldrarna och de alltid nya fröjder, hvilka förestå de återlösta!

På detta sätt tillropar bruden oss: Kom! Hvem af oss kan motstå inbjudningen? Vi hafva ju den eviga sanningens ord såsom säkerhet på att de, som hålla Guds bud och hafva Jesu tro, skola hafva rättighet till lifvets träd och skola ingå genom portarna i staden. Oaktadt den stora prakten skola vi likväl känna oss fria och obesvärade i Faderns hus och i de boningar, hvilka äro beredda för oss. Då skola vi förmå att fatta den fulla betydelsen af de uppmuntrande orden: "Saliga äro de, som äro kallade till Lammets bröllopsrnåltid" (Upp. 19: 9).

"Och den som hör det, han säge: Kom!" Vi hafva hört talas om härligheten, om ljufligheten och välsignelserna af det sköna landet och säga därför: Kom! Kunskapen har trängt till oss om floden med dess gröna stränder, om trädet med dess helbrägdagörande löf, om de ljufligt doftande löfsalarna i Guds paradis, och vi säga: Kom! Och den som vill, han tage lifvets vatten för intet!

VERS. 18, 19. Jag betygar för hvar och en, som hor orden i denna boks profetia: Om någon lägger något till dem, på honom skall Gud lägga de plågor, som äro skrifna i denna bok. Och om någon tager bort något från orden i denna profetias bok, hans del skall Gud borttaga från lifvets träd och från den heliga staden, om hvilka det är skrifvet i denna bok.

Hvad beteckna uttrycken: "lägger något till dem" eller "tager bort något från orden i denna profetias bok"? Man bör erinra sig, att det är denna profetias bok eller Uppenbarelsen, som här åsyftas, hvarför detta tilläggande eller borttagande uteslutande har afseende på densamma. Man kunde icke betrakta något annat som tillägg till den än det som tillades under uppgift, att det var en äkta del af Uppenbarelsen; och att borttaga från den skulle alltså vara att förkorta en del af densamma. Liksom Uppenbarelseboken icke kan kallas ett tillägg till Daniels bok, likaså kunde icke några andra uppenbarelser, som Gud ansåge lämpliga att gifva genom sin Ande, kallas för tillägg till Uppenbarelsen, såvida de icke påstodes vara en del däraf.

VERS. 20, 21. Den, som betygar detta, säger: Ja, jag kommer snart. Amen, kom, Herre Jesu! Vår Herre Jesu Kristi nåd vare med alla! Amen.

Gud har gifvit oss sitt ord för att undervisa oss om frälsningens plan. Kristi andra ,ankomst kommer att blifva glanspunkten och fulländningen af denna stora plan. Det är alltsåganska passande, att den bok, som innehåller ordet om denna plan, afslutas med den allvarliga kungörelsen: "Se, jag kommer snart!" O, att vi med brinnande hjärtan kunde instämma i apostelns svar: "Amen, kom, Herre Jesu!"

På detta sätt slutar Uppenbarelsen med Kristi återkomst, hvilken för den kristne är det bästa af alla löften och den gyllne gräpsen för hans förhoppningar.

Då skola de utvalda samlas och säga farväl till detta jordelifvets sorger och bekymmer. Huru kostbart detta löfte är för den' kristne, hvilken, vandrande såsom en landsflykting i denna onda värld och åtskild från det ringa antalet af sina kära trosförvanter, längtar efter de rättfärdigas sällskap, de heligas samfund! Här skall han erhålla hvad han längtar efter; ty då komma alla goda tillsammans, ej blott från ett land, utan från alla land, ej blott från en tidsålder, utan från alla tider af världens historia - alla Guds barn skola då framträda, förvandlade, förhärligade, under det himmelens änglaskara stämmer sina harpor till ljuflig musik och en hittills okänd sång, de förlossades segersång, som uppstämmes af, de frälstas tallösa skara, och hela världsalltet genljuder af jubel och glädje. Sålunda skola de heliga församlas för att i alla evigheters evighet fröjda sig i hvarandras sällskap.

"Där liksom i ett gjutet ha f Guds härlighet
de frälsta bada skall uti all evighet."

Hos denna församlade skara finnes intet annat än det som är godt och önskvärdt. Med bön och suckan längta de heliga nu efter denna saliga gemenskap. Såsom Job fordom gjorde, så ropa nu dessa efter Guds närvaro. I likhet med David kunna de ej blifva mättade, förrän de uppvakna efter hans afbild. I denna dödens hydda våndas vi, under det vi längta efter, ej att vara afklädda, utan fastmer öfverklädda. Och hur kunna vi annat än vänta elen stund, då vi skola komma' i besittning af barnaskapet, "vår kropps förlossning"? Vårt öga spejar efter en skymt af den himmelska härligheten; vårt öra lyssnar för att uppfånga de himmelska tonerna; vårt hjärta klappar vid tanken på himmelens outsägliga glädje. Vår väntan på Lammets bröllopsmåltid blir allt större. Vi ropa efter elen lefvande Guden och längta efter hans personliga gemenskap. Kom, därför, Herre Jesu, kom snart! O, härliga dag, då Kristus skall "utsända sina änglar med starkt ljudande basun" att "församla hans utvalda från de fyra väderstrecken, från himmelens ena ände till den andra!"

Platsen, där de heliga skola samlas, är alltigenom tilldragande. Där är Jesus, "den fagraste bland tio tusen." Där är Guds och Lammets tron, i hvars härlighets glans solen försvinner som stjärnorna om dagen. Där är staden af jaspis och guld, hvars byggmästare och skapare Gud är. Där utgår lifvets flod, från Guds tron. Där växer lifvets träd med helande blad och lifgifvande frukter. Där äro Abraham, Isak och Jakob, Job och Daniel, profeter, apostlar och martyrer, j a, hela den förhärligade skaran af frälsta samlas där. '

Härliga ting utbreda sig där för våra tjusta blickar: ängder med lefvande grönska, blommor, som aldrig vissna, floder, som aldrig upptorka, produkter i ändlös mångfald, oförgängliga frukter, kronor, som aldrig mista sin glans, harpor, som ej veta af något missljud - där skall med ett ord finnas allt, som den kan tänka eller önska sig, hvilken är fri från synden och döden och förhärligad i Guds eviga rike.

O, att vi alla måtte komma dit! O, att vi måtte få vandra i skenet af Guds harlighet, i ljuset af rättfärdighetens Sol, genom hvilken vi blifvit försonade med Gud, och ej mer synda; att vi måtte få tillgång till lifvets träd och aldrig mer dö, hvila oss i skuggan af dess härliga löfverk och aldrig mer blifva trötta eller uppgifvas; dricka af lifsflodens vatten och aldrig mer törsta; bada i dess silfverstänk och uppfriskas, vandra på dess gyllene stränder och erfara, att vi ej längre äro landsflyktingar; utbyta korset mot kronan och veta, att vår förnedrings tid är tillända; nedlägga vandringsstafven och upptaga segerpalmen, vetande, att resan är fullbordad; aflägga den slitna klädnaden från vår krigiska färd och ikläda oss den hvita segerskruden, vetande, att striden är slut och segern vunnen; af taga vår pilgrimsfärds dammiga dräkt och påtaga odödlighetens härliga klädnad, förvissade, att synd och förbannelse ej mer skola nå oss! O, måtte snart denna segerns och hvilans glädjefulla dag gry! Måtte snart det löftet gå i fullbordan, som skall medföra evig sällhet och lycka för Herrens trogna!

"AMEN, KOM, HERRE JESU!"