VERS. 1-6. Och skri f till ängeln för församlingen i Sardes: Detta säger den, som har Guds sju andar och de sju stjärnorna: Jag känner dina gärningar, att du har namnet att du lefver, och du är död. Blif vaken och stärk det öfriga, som var på väg att dö; ty jag har icke funnit dina gärningar fullkomliga inför min Gud, Kom därför ihåg, huru du har fått och hört, och håll det och bättra dig. Om du nu icke är vaken, skall jag komma öfver dig såsom en tjuf, och du skall icke veta, hvilken stund jag skall komma öfver dig. Men du har några få namn i Sardes, som icke hafva besmittat sina kläder; och de skola vandra med mig i hvita kläder, emedan de äro värdiga. Den som öfvervinner, han skall så klädas i hvita kläder, och jag skall icke utplåna hans namn ur lifvets bok, och jag skall bekänna hans namn inför min Fader och inför hans änglar. Den som har öra, han höre hvad Anden säger församlingarna.

OM tillståndstiderna af de föregående församlingarna hafva blifvit rätt fördelade, så måste perioden för forsamlin gen i Sardes taga sin början omkring år 1798.

Sardes betyder "furste eller glädjesång" eller "det som återstår." Den församlingen består således af de reformerta kyrkor, hvilka existerade från ofvan nämnda årtal till den stora rörelse, som utmärkte en annan omskiftning i Guds folks historia.

Denna församlings stora fel är, att den har namn af att lefva men är dock död, Huru högt anseende, i världslig bemärkelse, har icke den föregifna kyrkan innehaft under denna tid! Betrakten hennes högt ljudande titlar och hennes ynnest hos världen. Huru hastigt ha icke stolthet och popularitet uppväxt tillsammans, till dess det amlliga lifvet är förstördt, skillnadslinien mellan kyrkan och världen utplånad och dessa olika populära kyrkosamfund numera äro Kristi församlingar blott till namnet!

Såsom vi se i tredje versen, var det denna församling, som skulle höra k1!ngörelsen af läran om Herrens andra ankomst: ”Om du nu icke är vaken, skall jag komma öfver dig såsom en tjuf." Häri innefattas, att läran om Jesu tillkommelse skulle förkunnas och plikten att vaka blifva ålagd församlingen. Hans andra ankomst säges vara obetingad; blott sättet, på hvilket Herren skulle komma, är förknippadt med villkor. Församlingens försummelse att vaka skulle icke förhindra Herrens tillkommelse; men genom att vaka kunde de undvika att blifva öfverraskade såsom af en tjuf. Det är blott för dem, hvilka äro i detta bekymmerslösa tillstånd, som Herren kommer oförmodadt, "Men I, mina bröder," säger Paulus, "ären icke i mörker, så att den dagen skall öfverfalla eder såsom en tjuf" (1 Tess, 5: 4),

Men du har några få namn i Sardes. Med detta språk tyckes man syfta på en tid af ojämförlig världslighet i församlingen. Men äfven under detta sakernas tillstånd gifves det några, hvilkas kläder icke är? befläckade - hvilka hafva vetat att hålla sig fria från detta smittsamma inflytande, Jakob säger: "Detta är en ren och obefläckad gudstjänst inför Gud och Fadern, att besöka fader- och moderlösa barn och änkor i deras bedröfvelse och bevara sig obesmittad af världen" (Jak. 1: 27).

De skola vandra med mig i hvita kläder, Herren försummar icke sitt folk på någon plats, huru obetydligt dess antal än må \vara, Ensamma kristne, som icke äger någon af samma dyrbara tro, med hvilken du kan meddela dig, känner du det någonsin; som om de otrognas här skulle uppsluka dig? Du är icke obemärkt eller förglömd af din Herre. Mängden af de ogudaktiga omkring dig kan aldrig blifva så stor, att den döljer dig från hans åsyn; och om du bibehåller dig själf obefläckad af det omgifvande onda, så. blir detta löfte i sanning försäkradt dig, Du skall klädas i hvita kläder - segrarens hvita klädnad - och du skall vandra med Herren i hans härlighet. Se kap. 7: 17: "Ty Lammet som ar midt for tronen, skall vårda dem och leda dem till lefvande vattenkällor, och Gud skall af torka alla tårar från deras ögon."

Hvita kläder. Att iklädas hvita kläder förklaras i andra bibelställen beteckna att utbyta synd för rättfärdighet. (Se Sak. 3: 4,5.) "Tagen af honom de orena kläderna!" förklaras genom det följande talesättet: "Se, jag har tagit bort ifrån dig din missgärning." "Silket," eller de hvita kläderna är de heligas rättfärdighet" (Upp. 19:8). '

Lifvets bok. Föremål för ett genomgripande intresse! Stora och viktiga bok, i hvilken namnen af alla dem, som äro arfvingar till det eviga lifvet, äro nedtecknade! Månne det är fara för handen, att, efter våra namn en gång blifvit införda i den himmelska journalen, de kunna blifva utplånade därur? - J a! Om icke, hade denna varning aldrig blifvit nedskrifven. Till och med Paulus själf fruktade, att han icke skulle hålla profvet (1 Kor. 9: 27). Blott därigenom, att vi uthärda intill änden och segra, kunna vi bibehålla våra namn i den boken. Men alla skola icke öfvervinna. Deras namn skola naturligtvis utplånas. Här åsyftas någon bestämd tidpunkt i framtiden, när detta verk skall utföras. Jag skall icke," säger Kristus, (j framtiden) utplåna namnen af dem som öfvervinna, hvaraf lika tydligt följer, att han vid samma tillfälle skall utplåna namnen af dem, som icke öfvervinna. Är icke detta samma tid, som omnämnes af Petrus i Apg. 3: 19, 20: "Bättren eder därför och omvänden eder, att edra synder må 'varda utplånade, på det att tider af vederkvickelse må l;omma från Herrens ansikte" [eller "när vederkvickelsens tider skola komma från Herrens ansikte," eng. Bib.]. Men när öfvervinnaren tillsäges, att hans namn icke skall utplånas ur lifvets bok, så betyder det, att hans synder skola utplånas ur den bok, i hvilken de äro nedskrifna, så att de icke mera ihågkommas (Ebr. 8: 12). Detta skall försiggå, när vederkvickelsens tider komma från Herrens ansikte. Kunna vi icke äfven tillägga med Petrus: När morgonstjärnan uppgår i :våra hjärtan eller gifves till församlingen kort före Herrens uppenbarelse och den härliga dagens inbrott? (2 Pet. 1: 19; Upp. 2: 28.) När denna afgörande stund inträffar, hvilken icke nu kan vara särdeles aflägsen, hur skall då förhålla sig med din sak, käre läsare? Skola dina synder utplånas och ditt namn bibehållas i lifvets bok? Eller skall ditt namn utplånas ur lifvets bok och dina synder kvarstå för att såsom en räkning vittna mot dig i all sin förskräckliga storhet?

Föreställning i härlighet. "Jag skall bekänna hans namn inför min Fader och inför hans änglar." Kristus lärde här på jorden, att liksom människorna bekände eller förnekade, föraktade eller ärade honom' här, likaså skulle de blifva bekända eller förnekade af honom inför hans himmelske Fader och de heliga änglarne (Matt. 10: 32,33; Mark. 8: 38; Luk. 12: 8,9). Hvem kan utforska äran att blifva erkänd af hela den himmelska härskaran? Hvem kan föreställa sig detta ögonblicks härlighet, när vi skola erkännas af lifvets Herre inför hans Fader, och det säges, att vi hafva efterkommit hans vilja, kämpat en god kamp, fullbordat vårt lopp, gjort honom känd inför människorna, öfvervunnit, och att våra namn genom hans förtjänster befunnits värdiga att stil nedskrifna i lifvets bok för all evighet!

VERS, 7-13. Och skrif till ängeln för församlingen i Filadeifia: Detta säger den helige, den sannskyldige, den som har Davids nyckel, den som upplåter och ingen tillsluter, och den som tillsluter och ingen upplåter: Jag känner dina gärningar. Se, jag har gifvit inför dig en upplåten dörr, hvilken ingen kan tillsluta, ty du har ringa makt, och du har hållit mitt ord och icke förnekat mitt namn. Se, jag vill gifva ur satans synagoga några af dem, som säga sig vara judar och icke äro det, utan ljuga; se, jag skall göra så, att de skola komma och tillbedja för dina fötter och förstå, att jag har älskat dig. Emedan du har bevarat mitt tålamods ord, så skall ock jag bevara dig från den frestelsestund, som skall komma i hela världen, för att fresta dem, som bo på jorden. Se, jag kommer snart; behåll det du har, att ingen må taga din krona. Den som öfvervinner, honom skall jag göra till en pelare i min Guds tempel, och han skall aldrig mer utgå därutur ; och jag skall skrifva på honom min Guds namn och min Guds stads namn, det nya Jerusalems, som nedkommer af himmelen från min Gud, och mitt nya namn, Den som har öra, han höre hvad Ander säger församlingarna.

Ordet Filadelfia betyder broderlig kärlek och framställer tillståndet och andan hos dem! hvilka antago adventbudskapet ända till hösten 1844, Då de skilde sig från de sekteriska församlingarna, lämnade de partinamnen och parti känslorna bakom sig; och hvarje hjärta slog i endräkt, medan de gåfvo varningsropet inför de olika samfunden och till världen samt hänvisade till Människosonens återkomst so.m den troendes enda sanna hopp. Egenkärlek och girighet tillbakaträngdes och en helgelsens och uppoffringens anda var rådande. Guds Ande var med hvarje rättrogen, och hans lof var på hvarje tunga. De som icke deltago i den rörelsen, veta ingenting om det djupa hjärterannsakandet, helgandet af allt åt Gud, friden och glädjen i den Helige Ande samt den rena, innerliga kärlek, som de rättrogna då åtnjöto och som de hyste mot hvarandra. De som deltogo i den rörelsen, äro öfvertygade, att språket icke är i stånd att skildra det heliga och lyckliga tillstånd, i hvilket de befunno sig.

Davids nyckel. En nyckel är en symbol af makt. Guds Son är den rättmätige arfvingen till Davids tron, och han är i begrepp att öfvertaga sin stora makt och tillträda sin regering; därför framställes han här, som om han hade nyckeln. Davids eller Kristi tron, på hvilken han skall regera, är innefattad i hans rikes hufvudstad, det nya Jerusalem, som nu är i himmelen men som skall nedkomma på jorden, hvarest han skall härska i evigheters evighet (Upp. 21: 1-5; Luk. 1: 32, 33).

Den som upplåter och ingen tillsluter o. s. v. För att kunna förstå detta uttryckssätt är det nödvändigt att betrakta Kristi ställning och gärningar, hvilka äro förbundna med hans tjänstgöring i helgedomen eller det sanna tabernaklet. därofvan (Ebr. 8: 2). En bild af denna himmelska helgedom existerade en gång här på jorden i det tabernakel, som Mose upprättade. (2 Mos. 25: 8, 9; Apg. 7: 44; Ebr. 9: 1, 21, 23, 24.) Den jordiska byggnaden hade två af delningar - det heliga och det allra heligaste (2 Mos. 26: 33, 34). I den första afdelningen voro ljusstaken, bordet med skådebröden och rökelsealtaret. I den andra voro arken som innehöll förbundets taflor eller de tio budorden, och keruberna (Ebr. 9: 1-5). På samma sätt har den helgedom i himmelen, där Kristus tjänstgör, två afdelningar (Ebr. 9: 24). Se äfven vers. 8 och 12 och kap. 10: 19, i hvilka texter orden "helgedom" eller "helgedomen" (eller "allraheligaste" i andra öfversättningar) äro anförda i flertal i grundtexten och borde därför återgifvas med heliga rum i vår öfversättning. Och enär alla ting gjordes efter mönster eller modell, är det klart, att den himmelska helgedomen äfven har samma tillhörigheter, som funnos i den jordiska. För motbilden till den gyllene ljusstaken och rökelse altaret i den första afdelningen se Upp. 4: 5; 8: 3, och för motbilden till förbundsarken med dess tio bud Upp. 11: 19. I den jordiska helgedomen förrättade prästerna tjänsten (2 Mos. 28:41, 43; Ebr. 9:6, 7; 13: 11 o. s. v.). Dessa prästers tjänst var en skugga af Kristi tjänst i helgedomen i himmelen (Ebr. 8:4,5). Hvarje år utfördes en fullkomlig omgång af tjänsten i det jordiska tabernaklet (Ebr. 9: 7). Men i tabernaklet därofvan utföres tjänsten en gång för alla (Ebr. 7: 27; 9: 12). Vid slutet af den årliga förebildliga tjänsten ingick öfversteprästen i den andra afdelningen, det allraheligaste i helgedomen, för att göra försoningen; och detta verk kallades helgedomens rening (3 Mos. 16: 20, 30, 33; Hes.. 45: 18). När tjänsten i det allra heligaste började, upphörde den dagliga tjänsten i det heliga, och ingen förrättades där, så länge prästen var sysselsatt i det allra heligaste (3 Mos. 16: 17). Ett dylikt öppnande och tillslutande eller förändrande af tjänsten måste utföras af Kristus, när tiden kom för den himmelska helgedomens rening. Denna tid har redan kommit, enär denna tjänst började vid slutet af de 2,300 dagarna, nämligen år 1844. Upplåtandet och tillslutandet i den för vår betraktelse föreliggande versen måste syfta på denna händelse, i det upplåtandet är liktydigt med början af tjänstgöringen i det allra heligaste och tillslutandet med af slutningen af densamma i den första afdelningen eller det heliga. Se förklaringen öfver ämnet om helgedomen och dess rening under Dan. 8: 14.

Vers 9 kan troligen tillämpas på dem, hvilka icke hålla steg med det framskridande sanningsljuset och som sätta sig emot dem, hvilka göra det. För sådana skall det ännu göras så begripligt, att de måste bekänna, att Gud alskar dem, hvilka icke förkasta hans ords uppfyllelse i det förflutna ej heller låta binda sig i en ensidig bekännelse utan fortfara att tillväxa i hans sannings kunskap.

Mitt tålamods ord. I Upp. 14: 12 säger Johannes:. "Här är de heligas tålamod, hvilka hålla Guds bud och Jesu tro." De som nu lefva i tålmodig och trogen lydnad för Guds bud och Jesu tro, skola bevaras i frestelsens och farans stund, som snart "kall inträffa. (Se kap. 13: 13-17.)

Se, jag kommer snart. Kristi andra ankomst framställes här ånyo och förkunnas med mer uppskakande eftertryck än i något af de föregående budskapen. De troendes uppmärksamhet kallas med ännu större kraft till denna händelses närhet. Budskapet tillhör en tid, när denna stora händelse är för handen, och däri gifves oss ett annat obestridligt bevis på dessa budskaps profetiska natur. Hvad som säges om de första tre församlingarna Innehåller ingen syftning på Kristi andra ankomst, emedan deras tillvaro icke sträcker sig öfver en tidsperiod, under hvilken denna händelse kunde förväntas enligt Skriftens ord. Men vi komma ned till den tid, då församlingen i Tyatira existerade, af hvilkens medlemmar troligen några få skulle lefva länge nog för att beskåda Herrens återkomst i härlighet, och liksom om tiden då hade kommit, när denna stora förhoppning alltmera skulle få inträde i församlingen, föras tankarna framåt till den genom en enda hänsyftning: "Behållen det I hafven, till dess jag kommer." Vi komma ned till kristenhetens nästa tidsskede, församlingen i Sardes, och finna, att den innehar en ställning, som är ännu närmare denna betydelsefulla händelse, i det att budskapet förkunnas, som skulle föregå .Kristi uppenbarelse, och vaksamhetens plikt pålägges församlingen: "Om du nu icke är vaken, skall jag komma öfver dig såsom en tjuf." Vi följa med tidens ström längre ned, tills vi uppnå kristenhetens tidsskede, som föreställes genom församlingen i Filadeifia; och den obetingade närheten af samma stora händelse föranleder honom, som "är helig och sannfärdig," att göra den upplifvande förklaringen: "Se, jag kommer snart!" Huru tydligt framgår icke af allt detta, att dessa sju församlingar föreställa på hvarandra följande tillstånd och således äfven tidsskeden, som så småningom bringa oss närmare Herrens dag, och att denna händelse betonas mer och mer för hvarje tidslopp samt att församlingens uppmärksamhet mera bestämdt och eftertryckligt riktas till den.

Trohet anbefalles. "Behåll det du har, att ingen må taga din krona." Detta bör icke så förstås, som om vi genom vår trohet beröfvade någon annan hans krona; utan det verb eller tidsord, som här är öfversatt med taga, kan återgifvas på olika sätt, och en af dess definitioner är "att borttaga, frånrycka, beröf7'a." Behåll det du har, att ingen må beröfva dig lifvets krona. Låt ingen peson eller sak förmå dig att uppgifva sanningen eller förleda dig att lämna Herrens rätta vägar; ty om du detta gör, förlorar du din belöning.

En pelare i min Guds tempel. Segraren lofvas i detta budskap, att han skall blifva gjord till en pelare i Guds tempel och icke mer utgå därifrån. Ordet "tempel" här måste betekna församlingen; och löftet om att blifva gjord till en pelare i 'densamma, är det kraftigaste löfte om en plats af ära, varaktighet och säkerhet inom församlingen, som kunde gifvas under sinnebilden af en himmelsk byggnad. När. den tiden kommer, att denna del af löftet till segraren uppfylles, då är hans pröfningstid förbi; han är fullständigt stadfästad i sanningen och beseglad såsom ett Guds barn. "Han skall aldrig mer utgå därutur," d. ä. det gifves ingen fara, att han mera skall falla; han tillhör Herren för evigt, och hans frälsning är betryggad.

Men de skola erhålla ännu mera än detta. Från det ögon blick, då de öfvervinna och beseglas för himmelen, äro de försedda med ett märke - om vi så få uttrycka det - som visar, att de tillhöra Gud och Kristus och äro beredda att gå till sin bestämmelseort, det nya Jerusalem. På dem skall skrifvas Guds namn, ty de äro hans egendom, det nya Jerusalems namn, ty de gå dit (icke det gamla Jerusalems, till hvilken stad många forgäfves vända sina blickar) och Jesu Kristi namn, genom hvars makt de skola erhålla det eviga lifvet och ingå i riket. Sedan Guds heliga sålunda blifvit beseglade och märkta, äro de säkra. Ingen fiende skall blifva i stånd att förhindra dem från att uppnå sin bestämmelseort, hvilans härliga hamn, Jerusalem därofvan.

VERS. 14-22. Och skri f till ängeln för. församlingen i Laodicea: Detta säger Amen, det trogna och sannskyldi,ga vittnet. begynnelsen till Guds skapelse: Jag känner dina gärningar, att du är hvarken kall eller varm. O, att du vore kall eller varm! Därför, emedan du är I) olm och hvarken kall eller varm, skall jag utspy dig ur min mun. Emedan du säger: Jag är rik och har öfverflöd och behöfver intet, och vet icke, att du är den eländige och jämmerlige och fattige och blinde och nakne, så råder jag dig att af mig köpa guld, luttradt i eld, på det att du må blifva rik,och hvita kläder, att du må kläda dig och din nakenhets blygd icke synas, och ögonsalfva att smörj2. dina ögon med, att du må se. Alla dem jag älskar, dem tillrättavisar och agar jag; gör därför din flit och bättra dig. Se, jag står vid dörren och klappar; om någon hör min röst och upplåter dörren, skall jag ingå till honom och hålla måltid med honom och han med mig. Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron, såsom ock jag har öfvervunnit och sitter med min Fader på hans tron. Den som har öra, han höre hvad Anden säger församlingarna.

Laodicea betyder folkets dömande eller (enligt Cruden) ett rättvist folk. Budskapet till denna församling framställer pröfningstidens slutscener. Det uppenbarar en domstid. Kristi församlings sista tillstånd beskrifves här. Följaktligen kan det tillämpas på de troende, som lefva, då det tredje budskapet, nådens sista budskap innan Kristi ankomst, förkunnas (se kap. 14: 914), medan den stora försoningsdagen förflyter och den undersökande domen pågår öfver Guds församling - en tid, under hvilken Guds heliga och rättfärdiga lag antages af den på Kristus väntande församlingen såsom lefnadsregel.

Detta säger Amen. Detta är således det slutliga budskapet till församlingarna, innan pröfningstiden är afslutad. Änskönt den beskrifning af deras tillstånd, hvilken han gifver till de likgiltiga laodiceerna, är förskräcklig och öfverraskande, så kan den likväl icke bestridas, ty Vittnet är "troget och sannskyldigt." Dessutom är han "begynnelsen till Guds skapelse." Många söka med detta uttryckssätt vidhålla den villfarelsen, att Kristus skapades först, enär han daterade sin existens före skapelsen af något annat väsen eller föremål, och dessa ställa honom näst efter den själfexisterande, evige Guden. Men språkformen förutsätter icke ovillkorligt ett sådant antagande; ty orden "begynnelsen till Guds skapelse" kunna blott beteckna, att skapelseverket, i dess strängaste bemärkelse påbörjades af honom. Det är uttryckligen förklaradt i Skriften, att "det [ordet eller Kristus] förutan är intet gjordt, som är gjordt." Andra däremot anse, att ordet χήρά betecknar medlet, d. ä. den verkande orsaken (hvilket uttryck äfven utgör en förklaring af detta ord), i det de därmed förstå, att Kristus var den verkande orsaken, hvarigenom Gud skapade allting; men att han själf erhöll sin tillvaro på ett helt annat sätt, emedan han kallas för Faderns "enfödde" Son. Det skulle synas helt och hållet opassande att tillämpa detta uttryck på något väsen, som blifvit skapadt i detta uttrycks vanliga betydelse.

Klagomålet, som han anför mot laodiceerna, är, att de äro ljumma, hvarken kalla eller varma. De sakna den religiösa värma, ifver och hängifvenhet, som de, i sin ställning som kristna, vid slutet af världens historia, kända med profetians ljus, som upplyser deras stig, obetingadt borde lägga i dagen. Denna ljumhet yttrar sig i en brist på goda gärningar; ty emedan han har kännedom om deras gärningar, anför det trogna och sannskyldiga vittnet denna svåra anklagelse mot dem.

O, att du vore kall eller varm! Tre olika tillstånd omtalas i detta budskap - det kalla, det ljumma och det varma. Det är af vikt att bestämma, hvilka tillstånd dessa ord beteckna, så att man kan vakta sig för att göra falska slutsatser. Tre tillstånd af det andliga lifvet, hvilka angå församlingen och icke världen, måste blifva betraktade. Hvad uttrycket varm betyder, är icke svårt att begripa. Sinnet försättes först i ett tillstånd af en stark värma och ett starkt nit, i hvilket alla böjelserna stegras till den högsta grad och hänvända sig till Gud och hans sak samt yttra sig i motsvarande gärningar. Att vara ljum betyder att visa brist på detta nit, att vara i ett tillstånd, i hvilket böjelse och allvarsamhet saknas; i hvilket det icke är någon själfförsakelse. som kostar någonting, intet kännbart korsdragande, intet beslut och vittnande för Kristus, intet djärft anfall, som håller musklerna spända och rustningen skinande; och, värst af allt, det betyder, att den ljumme kristne är helt tillfredsställd med sitt tillstånd. Men hvad kan det då betyda att vara kall? Betecknar det ett tillstånd af fördärf, ogudaktighet och synd; ett tillstånd, som den ogudaktiga världen vanligen är försatt i? Vi kunna icke dela denna åsikt af följande skäl:

1. Det skulle synas hårdt och motstötande att framställa Kristus som om han kunde under hvilken omständighet som helst önska, att en person skulle vara i ett sådant tillstånd' men han säger: O, att du vore kall eller varm!

2. Intet tillstånd kan vara mera oangenämt för Kristus än en syndares, som är i ett öppet uppror mot Gud och hvars hjärta är uppfylldt med allt slags ondt. Det skulle därför vara orätt att framställa en sådan, såsom om Frälsaren föredroge det tillståndet framför något annat, i hvilket hans folk kunde befinna sig, så länge det ännu tillhörde honom.

3. Hotelsen om förkastande i vers 16 uttalas, emedan de äro hvarken kalla eller varma. Detta uttryck är liktydigt med att saga, att om de vore antingen kalla eller varma, skulle de icke blifva förkastade. Men om att vara kall betydde ett tillstånd af öppen världslig ogudaktighet, skulle de ganska skyndsamt blifva forkastade därför. Därför kan detta icke vara tanken här.

Vi tvingas därför till den slutsatsen, att vår Herre genom detta språk icke fäster något afseende vid dem, som stå utom hans församling, utan att han hänsyftar på tre grader af det andliga sinnestillståndet, af hvilka två äro mera antagliga för honom än det tredje. Värme och köld äro att föredraga framför ljumhet. Men hvilket andligt tillstånd antydes genom uttrycket kall? Vi kunna först anmärka, att det betecknar ett känslotillstånd. I detta afseende är det öfverlägset ljumheten, som jämförelsevis är ett tillstånd af känslolöshet, likgiltighet och den högsta .själfttillfredsställelse. Den som är varm befinner sig äfven under inflytelsen af en känsla. Och likasom "varm" betecknar en glädjande värma och ett lifligt utöfvande af alla sinnesförmögenheterna, med ett hjärta uppfriskadt af Guds kännbara närvaro och kärlek, likaså synes "kall" utmärka ett andligt tillstånd, som är kännetecknadt genom brist på alla dessa drag men dock ett tillstånd, i hvilket personen i fråga är medveten om en sådan brist och längtar efter att åter komma i besittning af sina förlorade skatter. Detta tillstånd är ganska tydligt framställdt i ett af Jobs utrop: "Om jag blott visste, huru jag skulle finna honom!" (Job 23 : 3.) I detta tillstånd finnes hvarken likgiltighet eller tillfredsställelse; det består i en känsla af kyla, oduglighet och oro samt i trefvande och sökande efter någonting bättre. Det finnes hopp för en person, som är i detta tillstånd. Det som en person känner, att han saknar och behöfver, skall han allvarligt söka erhålla. Det mest af skräckande draget hos de ljumma är, att de icke äro medvetna om någon brist, utan tycka, att de icke behöfva någonting. Därför är det lätt att inse, hvarför vår Herre skulle föredraga att snarare se sin församling i ett tillstånd af en obehaglig köld än i ett tillstånd af en maklig, bekymmerslös, likgiltig ljumhet. En person vill icke länge förblifva kall; hans ansträngningar försätta honom snart i ett varmt tillstånd. Men för den ljumme är fara för handen, att han förblifver i ett sådant tillstånd, till dess det trogna och sannfärdiga vittnet ser sig nödsakadt att förkasta honom såsom äcklig och afskyvärd.Jag skall utspy dig ur min mun. Här fullföljes den bildliga framställningen ännu längre, och förkastandet af den ljumme liknas vid de välkända, äckliga verkningarna af ljumt vatten. Därmed betecknas en slutlig förkastelse, en fullkomlig skilsmässa från hans församling.

Jag är rik och har öfverflöd. Laodiceerna tycka, att de befinna sig i en sådan belägenhet. De äro icke skrymtare, emedan de "veta icke,” att de äro eländiga, jämmerliga, fattiga, blinda och nakna.

Det råd, som gifves dem. Jag råder dig, säger det trogna vittnet, att af mig köpa guld, luttradt i eld, att du må blifva rik, och hvita kläder, att du må kläda dig, samt att smörja dina ögon med ögonsalfva, på det du må se. Härmed kallas genast de förblindade laodiceernas uppmärksamhet till de ting, som de sakna, och utsträckningen af deras brist visas dem. Det visar äfven, hvar de kunna erhålla dessa ting, på hvilka de äro så ytterst fattiga; och det framställer för dem nödvändigheten af att genast försäkra sig om dem. Saken är så trängande, att vår store försvarare inför den himmelska domstolen sänder oss ett särskildt råd angående denna punkt; och det faktum, att han, som har nedlåtit sig att visa oss våra brister och rådt oss att köpa de ting vi sakna, är densamme, som kan skänka dessa ting och som bjuder oss att komma till honom för att få dem - detta faktum ar den bästa möjliga borgen för att vår anhållan skall uppmarksammas och våra böner besvaras.

Men på hvad sätt kunna vi köpa dessa ting? - Just såsom vi köpa alla andra evangeiii nådegåfvor. "Upp, alla I, som ären törstiga, kommen hit och fån vatten; och I, som inga penningar hafven, kommen hit och hämten säd och äten. Ja kommen hit och hämten säd utan penningar, och för intet både vin och mjölk (Es. 55: 1). Vi köpa alltså genom att förkasta jordens värdelösa ting och erhålla ovärderliga skatter i deras ställe; köpa genom att blott komma och mottaga; köpa utan att gifva någonting annat i stället. Och hvad köpa vi på dessa nådiga villkor? - Bröd, som icke förgås, kläder, som icke förorenas, rikedomar, som icke fördärfvas, och ett arf, som icke försvinner. En egendomlig handel! Likväl nedlåter Herren\sig att sålunda handla med sitt folk. Han kunde tvinga oss att komma på samma sätt och med samma min som tiggare; men i stället för detta gifver han oss sin nåds rikedomar. och erhåller i utbyte vår ovärdighet, så att vi kunna taga de välsignelser, som han har att gifva, icke såsom allmosor, utdelade till tiggare, utan såsom rättmätigt gods i ett ärligt köp.

De ting, som vi måste förskaffa oss, förtjäna en särskild betraktelse.

1. Guld luttradt i eld. Guld, taget i dess bokstafliga betydelse, är de; betydelsefulla namnet för all världslig förmögenhet och rikedom. I bildlig bemärkelse måste det beteckna allting, som är innefattadt i orden "andlig rikedom." Hvilken nåd eller, rättare sagdt, hvilka nådegåfvor föreställas då genom guldet? Herren sade till församlingen i Smyrna, att han kände dess. fattigdom men den var rik; och vittnesbördet visar, att deras rikedom bestod af sådana ting, som slutligen måste försäkra dem om lifvets krona. Jakob säger: "Hören, mina .älskade bröder" har icke Gud utvalt de fattiga i denna världen till att vara rika i tro och arfvingar till det rike, hvilket han har lofva; dem, älska honom?” "Men tron säger Paulus "är en viss tillförsikt om det man hoppas, en öfvertygelse om ting, som icke synas.” Att vara "rik för Gud" - rik i en andlig mening - består däri, att man har en obestridlig rättighet till löftena - att man är en arfvinge till det oförgängliga, obesmittade och ovanskliga arf, som är förvaradt i himmelen för oss. "Ären I nu Kristi, så ären I ju Abrahams säd och arfvingar efter löftet" (Gal. 3: 29). Huru kunna vi erhålla denna arfsrätt? - På samma sätt som Abraham erhöll löftet: genom tron (Rom. 4: 13, 14). Man bör därför icke förvånas öfver att Paulus ägnar ett helt kapitel i sitt bref till ebreerna åt detta viktiga ämne, i hvilket han afhandlar de stora gärningar, som blifvit utförda genom tron, och de dyrbara löften, som hafva erhållits genom densamma, och att han i första versen i föl j ande kapitel, såsom en slutfölj d af sin bevisföring, förmanar de kristna att aflägga hvarje börda och den så lätt snärj ande synden (nämligen otron). Ingenting skall så snart upptorka andlighetens källor och försänka oss i fullkomlig fattigdom med hänsyn till Guds rikes välsignelser som att låta trons fackla slockna och otron smyga sig in; ty tron måste ingå i hvarje handling, som är behaglig i Guds åsyn, och den som kommer till Gud, måste först tro, att han är till; och det är genom tron, det förnämsta medlet under den nåd, hvilken är Guds gåfva, som vi skola frälsas. (Ebr. 11:6; Ef.2:8.)

Häraf se vi, att tron är den förnämsta beståndsdelen i den andliga rikedomen. Men om, såsom redan är anmärkt, ingen enskild nådegåfva kan motsvara fulla betydelsen af uttrycket guld, så äro otvifvelaktigt andra ting sammanfattade med tron. "Tro är en viss tillförsikt om det man hoppas," säger Paulus. Därför är hoppet oskiljaktigt förbundet med tron. (Ebr. 11: 1 ; Rom. 8: 24, 25.) På ett ställe säger Paulus, att tron verkar genom kärlek, och på ett annat talar han om att "vara rik på goda gärningar" (Gal. 5: 6; 1 Tim. 6: 18). Därför kan icke kärlek skiljas från tron. Här hafva vi alltså de tre ting, som Paulus så härligt sammanbinder i 1 Kor. 13 - tro, hopp och kärlek; men störst bland dessa är kärleken. Sådant är det i eld luttrade guld, som vi rådas att köpa.

2. Hvita kläder. Det synes icke vara mycket rum för skilda meningar angående denna punkt. Några bibelställen skola förse oss med nyckeln till en rätt uppfattning af detta uttryck. Profeten säger: "All vår rättfärdighet är såsom ett fläckadt kläde." Vi rådas att köpa det motsatta af fläckiga kläder, hvilket är en fullkomlig och ren klädnad. Samma talfigur brukas i Sak. 3: 3,4. Och i Upp. 19: 8 säger Johannes tydligen, att "linnet är de heligas rättfärdighet."

3. Ögonsalfvan. Det finnes lik så litet rum för någon meningsskiljaktighet angående detta uttryck som angående de hvita kläderna. Ögonens smörjning måste visserligen icke tagas i bokstatlig betydelse; och enär andliga ting åsyftas, måste ögonsalfvan beteckna det, hvarigenom vår andliga urskiljningsförmåga göres liflig och skarp. I Guds ord är blott ett medel, hvarigenom detta utföres, uppenbaradt för oss, nämligen den Helige Ande. I Apg. 10: 38 läsa vi, att "Gud smorde honom [Jesus] med den Helige Ande." Och samma författare, genom hvilken denna uppenbarelse från Jesus Kristus meddelas, skref till församlingen i sin första epistel (kap. 2: 20) som följer: "I hafven smörjelse af den Helige Ande och veten allt." I vers 27 yttrar han sig ännu vidare öfver denna punkt, i det han säger: "Den smörjelse, som I hafven fått af honom, förblifver i eder, och I hafven icke behof af att någon lärer eder, utan såsom samma smörjelse lärer eder om allting, så är det ock sant och icke lögn; och såsom hon har lärt eder, så förblifven i honom." Om vi vända oss till kap. 14: 26 i hans evangelium, finna vi, att det verk, som han här framställer såsom utfördt genom smörjelsen, är precis samma verk, som han där tillskrifver den Helige Ande: "Men Hugsvalaren, den Helige Ande, hvilken Fadern skall sända i mitt namn, han skall lära eder allt och påminna eder allt, hvad jag har sagt eder." (Se äfven Joh. 16: 13.)

Sålunda rådas vi på ett formligt och allvarligt sätt af det trogna och sannskyldiga vittnet, under sinnebilderna guld, hvita kläder och ögonsalfva, att söka erhålla af honom, skyndsamt och allvarligt, en tillväxt af de himmelska nådegåfvorna, tro, hopp, kärlek, den rättfärdighet, som blott han kan gifva, och en smörjelse från den Helige Ande. Men huru är det möjligt, att de, som sakna dessa ting, kunna anse sig själfva rika och hafvande öfverflöd? En lätt antaglig slutsats måste här nödvändigtvis dragas, enär det icke finnes rum för någon annan. Man torde märka, att laodiceerna tadlas icke på grund af de läror de hylla. De anklagas icke för att hysa någon Jesabel ibland _ig eller för att gynna Balaams eller Nikolaiternas läror. Så vic1t vi kunna förstå af budskapet till dem, anses deras tro och deras lära sund. Slutsatsen måste således blifva den, att de äro belåtna, emedande hafva en rätt lära. De äro tillfredsställda med att hafva en rätt läroform utan dess kraft. Sedan de blifvit upplysta om slutscenerna i denna förbundstid och erhållit en rätt teoretisk kunskap om de sanningar, som angå det sista människosläktet, äro de böjda för att låta sig nöja därmed och försumma följaktligen den andliga delen af religionen. Troligtvis säga de icke rätt ut, att de äro rika och hafva öfverflöd, men af deras uppförande kan man se, att deras sinnesförfattning är sådan. Enär de hafva så mycket ljus och så mycken sanning, hvad mer kunna de begära? Och om de med berömvärd uthållighet försvara läran och enligt bokstafven, så långt som det yttre lifvet angår, handlar i öfverensstämmelse med den tillväxande kunskapen om Guds bud och J esu tro, är icke då deras rättfärdighet fullständig? Rik, hafvande öfverflöd och behöfvande intet! J ust här ligger felet. Hela deras väesnde borde bönfalla om Anden, nitet, värmen, lifvet och kraften af en lefvande kristendom, och deras rättfärdighet borde bestå i själfförödmjukelse, i det de tillskrefve sin Förlossares förtjänst äran för alla sina gärningar.

Kärlekstecknet. Detta är, egendomligt som det synes, tillrättavisning. "Alla dem jag älskar, dem tillrättavisar och agar jag." Men om vi förblifva utan tuktan, äro vi icke Guds barn (Ebr. 12). "En allmän lag af hans nådiga anordning," säger Thompson, "är här framställd. Enär alla på något sätt behöfva tuktan, erhålla de äfven sådan och känna däri ett bevis på Frälsarens tillgifvenhet. Detta är en läxa, som är svår att lära, och de troende äro tröga lärjungar; men öfverallt i Guds ord och i Guds försyn gäller regeln, att pröfningar äro hans välsignelser och att intet barn undgår riset. De oförbätterligt missbildade och grofkorniga stenblocken förkastas, medan de, som utväljas för en plats i den härliga byggnaden, underkastas mejselns och hammarens slag. På det äkta vinträdet finnes ingen klase, som icke måste genomgå vinpressen. I 'För min del,' sade en gammal andlig under lidandet, 'för min el välsignar jag Gud, att jag, i denna utdelning af hans vrede, ar iakttagit och känt så mycket af hans barmhärtighet, att jag är nästan hänryckt däröfver. Jag är säkerligen högst tillfredsställd id tanken på hur oändligt ljuf hans mildhet är, när hans bestraffningar äro så nådiga.' I anledning af orsaken till och ändamålet med den tuktan, du erhåller, skulle du nu göra ’din flit och bättra dig.' Förlora ingen tid; gå ej miste om ett enda slag af riset, utan ändra genast ditt sinne. Var brinnande i anden. Detta är det första villkoret för uppmuntran."

Gör nu din flit och bättra dig. Änskönt vi hafva sett, att et: tillstånd af kallhet är att föredraga framför ett af ljumhet, sa är likväl icke detta ett sådant tillstånd, i hvilket vår Herre önskar att finna oss. Vi uppmanas aldrig att söka det. Det finnes ett annat långt bättre tillstånd, som vi rådas att söka ernå; och detta är att vara nitiska, att vara brinnande och att städse hålla våra hjärtan uppvärmda i vår Mästares tjänst.

Kristus klappar på dörren. Låt oss höra hvad Thompson säger häröfver: "Här är hjärtans hjärta. Oaktadt deras oangenäma hållning, deras frånstötande karaktär, är hans kärlek till dem sådan att han nedlåter sig till att. anhålla om rättighet att välsigna dem. 'Se, jag står vid dörren och klappar.' Hvarför gör han detta? Han gör det icke, emedan han saknar ett hem. Ibland boningarna i hans Faders hus finnes icke någon ingång, som är stängd för honom. Han är lifvet i hvarje hjärta, ljuset i hvarje öga, sången på hvarje tunga i härligheten. Men han går omkring från dörr till dörr i Laodicea. Han står stilla vid hvar och en och klappar, emedan han kom för att söka och frälsa det, som var förtappadt, emedan han icke kan uppgifva sitt mål att bringa det eviga lifvet till så många, som Fadern har gifvit honom och emedan han icke kan blifva känd för invånarna i huset, om 'icke dörren öppnas och han hälsas välkommen. Har du köpt ett stycke land? Har du köpt fem par oxar? Har du din hatt i handen och beder om att blifva ursäktad? Han klappar och klappar. Men du kan icke mottaga något besök i detta ögonblick; du är uttröttad af arbete; du har vändt soffan omkring;

du gör det bekvämt för dig och låter säga, att du är heltsysselsatt. Han klappar och klappar. . .. Stunden för församlingens bönmöte 'eller för det månatliga sammanträdet är inne; ett tillfälle gifves att göra ett kristligt besök till en behöfvande person eller familj; men du rör dig icke. . . . O, vedervärdiga ljumhet! O, fördärfliga världslighet! Härlighetens Herre kommer hela vägen från sitt himmelska palats --.: kommer i fattigdom, i svett, i blod- kommer till dörren af en föregifven vän, som har honom att tacka för allt, och kan icke komma ditin - kommer för att rädda en person, hvilkens hus brinner, och denne vill icke insläppa honom! O, hvilken höjd, hvilket djup af Kristi långmodighet! Äfven hedningen Publius mottog Paulus och härbergerade honom vänligt i tre dagar. Skola vår tids så kallade kristna tillsäga apostlarnes Herre, att de icke hafva något rum för honom?"

Den som hör min röst. Alltså beder Herren såväl som klappar. Ordet om [se andra öfvers.] betyder, att några icke skola höra. Änskönt han står vid dörren och klappar och beder, till dess hans hår är genomvått af nattens dagg, så tillsluta likväl många sina öron för hans ömma böner. Men det är icke nog att blott höra. Vi måste höra och öppna dörren. Och många, som i början höra rösten och en tid känna sig böjda att efterkomma den, skola till slut utan tvifvel uraktlåta att göra det som är nödvändigt till att försäkra sig om den himmelske gästens samfund. Dyre läsare, äro dina öron öppna för de böner, hvilka Frälsaren ställer till dig? Är ljudet af hans röst ett välkommet ljud? Vill du gifva akt på det? Vill du öppna dörren och bjuda honom in? Eller är ditt hjärtas dörr tillspärrad af värdelösa, jordiska skräphögar, Som du icke önskar att aflägsna? Kom ihåg, att lifvets Herre aldrig bryter sig in. Han nedlåter sig till att komma och klappa och söka inträde; men han tager sin boning i blott sådana hjärtan, hvar han är en inbjuden och välkommen gäst.

Och sedan löftet! "Jag skall ingå till honom och hålla måltid med honom och han med mig." Huru kraftfull och tilltalande är icke denna liknelse. Vännen deltager med vännen i det sällskapliga målet! Själ håller med själ ett otvunget och intimt tankeutbyte! Hvilken festlig scen det måste vara, hvar härlighetens Konung sitter som gäst! Ingen vanlig föreningsgrad, ingen allman välsignelse, intet alldagligt privilegium betecknas genom detta sprak. Hvem kan förblifva likgiltig vid en sådan öm enträgen bön och ett sådant nådigt löfte? Det begäres icke en gång, att vi skola bespisa denna höga gäst. Han förser bordet helt och hållet själf, icke med jordens grofva näringsmedel, utan med spismng från sin egen himmelska förrådskammare. Här gifver han oss en försmak af den härlighet, som snart skall uppenbaras. Har gifver han oss handpenningen på vårt framtida arf, som är oförgängligt, obesmittadt och ovanskligt. Så snart vi uppfylla villkoren och mottaga detta löfte, skola vi visserligen förnimma, att morgonstjärnan uppgår i våra hjärtan och vi skola bevittna en härlig morgongryning för Guds församling.

Det slutliga löftet. Löftet, att Herren skall intaga aftonmåltiden med sina lärjungar, gifves, innan han gifver det slutliga löftet till segraren. Däraf kan man sluta, att detta löftes välsignelser skola åtnjutas i den närvarande nådatidens pröfningstillstånd. Och såsom ännu ett tillägg till allt detta kommer löftet till segraren: "Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron, såsom ock jag har öfvervunnit och sitter med min Fader på hans tron," Här sammanlöpa alla Herrens löften. Från ett tillstånd af uppror, affall, förnedring och befläckelse återföres människan genom Förlossarens verk till försoning med Gud, befrias från sina orenheter, återlöses från fallet, göres odödlig och upphöjes slutligen till att sitta på sin Frälsares egen tron. Ära och upphöjelse kunde icke nå längre. Mänskliga sinnen kunna icke fatta det tillståndet, och det mänskliga språket är för ofullkomligt att kunna beskrifva det. Vi kunna blott fortfarande verka, till dess vi, om vi slutligen segra, skola "veta, hvad det är att vara där."

Denna vers innehåller icke blott ett härligt löfte utan äfven en viktig lära. Vi upplysas här, att Kristus regerar på två troner efter hvarandra. Den ena är hans Faders tron, den andra är hans egen tron. Han förklarar i denna vers, att han har segrat och sitter med sin Fader på hans tron. Han härskar nu gemensamt med sin Fader på världsalltets tron, vid hans högra sida i himmelen, högt öfver allt herradöme och väldighet och makt och myndighet (Ef. 1: 20_22 o. s. v.). Medan han intager denna ställning är han en präst-konung. Han är en präst, "en tjänare i helgedomen"; men därunder sitter han "på högra sidan af Majestätets tron i himmelen" (Ebr. 8: 1, 2). Denna ställning och detta verk af vår Herre förutsades af profeten Sakarja på följande sätt: "Du skall säga till honom sålunda: Så säger Herren Sebaot [Gud]: Se, där är en man, som skall kallas Telningen [Kristus]. Under honom skall det gro, och han skall bygga upp Herrens tempel. Ja, han [Kristus] skall sitta på sin tron och regera; och en präst skall han [Kristus] vara på sin tron; och fridens rådslag [angående Kristi offer och prästerliga verk för de botfärdiga] skola vara mellan båda" (Sak. 6: 12, 13). Men den tiden kommer, när han skall förändra sin ställning, och då han lämnar sin Faders tron, skall han intaga sin egen tron. Detta måste inträffa, när tiden kommer för segrarnas belöning; ty när de erhålla sin belöning, skola de sitta med Kristus på hans tron, liksom han har segrat och nu sitter med Fadern på hans tron, Denna förändring i Kristi ställning omtalas af Paulus i 1 Kor. 15: 24-28 som följer:

"Därefter änden, då han öfverlämnar riket åt Gud och Fadern, när han har tillintetgjort allt herradöme och all väldighet och makt, Ty han måste regera, till dess han har lagt alla sina fiender under sina fötter, Såsom elen yttersta fienden varder döden tillintetgjord, Ty allt har han lagt under hans fötter. Men då det heter, att allt är honom underlagdt, så är det klart, att den är undantagen, som har lagt allt under honom. Men se sedan allt har blifvit honom underlagdt, då skall äfven Sonen själf varda underlagd den, som har lagt allt under honom, på det att Gud skall vara allt i alla."

De sanningar, som framhållas i denna del af den heliga skrift, kunna måhända bäst framställas genom en liten omskrifning af verserna, i det man i stället för pronomen angifver de nomen, som de hvar för sig stå i stället för. Meningen blir då som följer:

"Därefter änden [af den närvarande förbundstiden]; då han öfverlämnar riket [hvilket han ännu regerar tillsammans med Fadern] åt Gud och Fadern, när han har tillintetgjort allt herradöme och all väldighet och makt [som motsätta sig Guds Sons verk]. Ty han måste regera [på sin Faders tron], till dess han [Fadern] har lagt alla sina fiender under sina fötter [Ps, 110: 1]. Såsom den yttersta fienden varder döden tillintetgjord. Ty allt har han [Gud, då] lagt under hans fötter. Men då det heter, att allt är honom underlagdt [och han börjar sin regering på sin egen tron], så är det klart, att den [Gud] är undan tagen, som har lagt allt under honom [Kristus], men sedan allt har blifvit honom underlagdt, då skall äfven Sonen själf varda underlagd den, som har lagt allt under honom, på det att Gud skall vara allt i alla."

Att denna omskrifning är en rätt utläggning af detta bibelställe kan utan svårighet bevisas. Den enda fråga, som kan framläggas, angår de personer, som pronomen åsyfta; och om något försök göres att tillämpa på Kristus de pronomen, hvilka i den föregående, omskrifningen hafva tillämpats på Gud, skall man, om man genomgår hela citeringen, finna, att det gifver en orätt betydelse åt Pauli ord.

Af detta framgår, att det rike, som Kristus öfverlämnar åt Fadern, är detsamma, som han nu regerar öfver på sin Faders tron hvar han nu sitter enligt sina ord. Han öfverlämnar detta rike vid slutet af denna förbundstid" då han skall intaga sin egen tron. Därefter regerar han på sin fader Davods tron och är blott Gud underdånig, som fortfarande bibehåller sin ställning på världsalltets tron, De heliga deltaga med Kristus i detta hans regerande. "Den som öfvervinner, honom skall jag gifva att sitta med mig på min tron" "Och de blefvo lefvane, säger Johannes, i det han räknar från den första uppståndelsen (Kap. 20: 4) "och regerade med Kristus i tusen år." Detta, förstå vi, utgör ett särskildt regerande, eller ett regerande för ett särskildt ändamål som skall betraktas, då vi upptaga detta kapitel; ,ty de heligas egentliga regerande skall vara i, evigheter evighet” (Dan. 7:18, 27). Huru kan något jordiskt föremål afvända våra blickar från denna varaktiga och himmelska utsikt?

Härmed sluta budskapen till de sju församlingarna. Huru bstämdt och grundligt deras vittnesbörd är! Hvilka lärdomar för de kristna i alla tidsåldrar de innehålla! Det kan med samma bestämdhet sägas om den sista församlingen som om den forstå, att alla deras gärningar äro kända för honom, som :andrar midt ibland de sju ljusstakarna. För hans forskande blickar kan ingenting hållas förborgadt På samma gång hans hotelser till skrymtare och ogärningsmän äro, såsom rättvisan fordrar, förskräckliga, hur rikliga, hur tröstande, hur härliga, hur härliga, äro icke hans löften till dem, som älska och följa honom med ett uppriktigt hjärta!

Nåderika trösteorden! Kärleksbudskap ifrån Gud,
sända till hans barn på jorden, som ge akt uppå hans, bud.
Huru dyrbar är den varning, som han ger på, detta vis,
medan vi uppå vår vandring nalkas världens sista kris.

Svaga, bräckliga i lifvet äro vi, o Herre Gud.
Låt dock blodet Jesus gifvit, taga bort vår syndaskuld!
Men vi se hans ömma kärlek uti dessa goda råd;
för att taga bort vår smälek bjuder han oss himmelsk nåd.

O, må hvarje hjärta svälla vid hvart löfte, han oss ger,
till dess himlahamnen sälla för oss all sin skönhet ter;
tills vi genom sista striden af hans nåd ha kommit fram
samt kring tronen uti friden evigt prisa få Guds Lamm,