VERS. 1. Därefter såg jag, och se, en dörr var upplåten i himmelen, och se, den första rösten, hvilken jag hörde såsom en basun tala med mig, sade: Stig hit upp, och jag skall visa dig hvad som skall ske härefter.

I DE första tre kapitlen framställer Johannes för oss synen om Människosonen, och i denna gifves en beskrifning af hans majestätiska person, äfvensom en förteckning på de ord, hvilka han med en röst såsom ett dån af många vatten hördes uttala. En ny scen och en ny syn framstår nu för oss; och uttrycket "därefter" betyder icke, att det som är upptecknadt i fjärde kapitlet. och längre fram, skulle äga rum, sedan allt, som är upptecknadt i de tre föregående kapitlen, hade blifvit uppfylldt, utan blott att sedan han hade hört och sett, hvad som dar ar upptecknadt, hade han den nya syn, som han nu delgifver oss.

En dörr var upplåten i himmelen. Man torde lägga märke till, att Johannes säger: "En dörr var upplåten i himmelen," icke till eller af himmelen. Det var icke ett öppnande af himmelen själf inför Johannes' sinne, såsom händelsen var med Stefanus (Apg. 7: 56); utan något rum eller någon afdelning i himmelen öppnades inför honom, och han tilläts att beskåda, hvad som försiggick innanför. Af andra ställen i boken skall tydligen framgå, att den afdelning, som Johannes såg öppen, var den himmelska helgedomen.

Hvad som skall ske härefter. Jämför detta med kap 1: 1. Hufvudändamålet med Uppenbarelsen synes vara att framställa tillkommande händelser i ändamål att undervisa, uppbygga och trösta församlingen.

VERS. 2-5. Strax var jag i Anden, och se, en tron stod i himmelen, och där satt en på tronen; och den som satt därpå, var till utseendet lik en jaspis- och sardersten, och en regnbåge var rundt omkring tronen, till utseendet lik en smaragd, och rundt omkring tronen såg jag tjugufyra troner och, sittande på tronerna, tjugufyra äldste, klädda i hvita kläder, med gyllene kronor på sina hufvud. Och från tronen utgingo ljungeldar och röster och tordön, och framför tronen brunno sju eldslampor, hvilka äro Guds sju andar.

I Anden. En gång förut har detta uttryck förekommit i denna bok, nämligen i kap. l: 10: "Jag var i Anden på Herrens dag," hvar det användes för att framställa det faktum, att Johannes hade en syn på sabbaten eller Herrens dag. Om det där betecknade ett tillstånd af hänryckning i syn, så skulle det beteckna detsamma här; och följaktligen slutade den första synen med kap. 3, och en ny syn börjas i detta kapitel. Ej heller utgör det någon invändning mot denna åsikt, att Johannes redan förut, såsom vi sett af första versen i detta kapitel, var i ett sådant andligt tillstånd, att han kunde skåda upp och se en dörr upplåten i himmelen samt höra en röst, lik en basuns mäktiga ljud, hvilken uppmanade honom att stiga upp för att erhålla en bättre utsikt af de himmelska tingen. Det är tydligt, att det kan gifvas sådana häpryckningstillstånd, som äro oberoende af en syn, likasom Stefanus, full af den Helige Ande, kunde skåda upp och se himmelen öppen och Människosonen stående på Guds högra sida. Att vara i Anden betecknar ett ännu högre tillstånd af andlig upphöjelse. Vi upplysas icke om, på hvilken dag denna syn gafs.

Sedan Johannes blifvit fullkomligt försänkt i den himmelska synen, ser han först en tron, som står i himmelen, och ett gudomligt väsen sittande därpå. Beskrifningen af denna persons utseende, en blandning af den ofta purpurröda jaspisen och den blodröda sarders tenen, är sådan, att man genast föreställer sig en härskare klädd i sin konungsliga skrud. Rundt omkring tronen var en regnbåge, som både förökade scenens storhet och påminde om, att änskönt han, som satt på tronen, är en allsmäktig och oinskränkt härskare, är han icke desto mindre en Gud, som håller sitt förbund med os, människobarn.

De tjugufyra äldste. Den fråga, som en gång ställdes till Johannes angående en viss skara, har ofta blifvit framställd med hänsyn till dessa tjugufyra äldste: "Hvilka äro dessa, och hvarifrån hafva de kommit?" Man torde märka, att de äro klädda i hvita kläder och hafva guldkronor på sina hufvud, hvilka äro tecken på både en fullbordad strid och en vunnen seger. Häraf sluta vi, att de en gång voro deltagare i den andliga striden, att äfven de, i gemenskap med ana heliga, beträdde denna jordiska pilgrimsfärd, men att de hafva segrat; och att de för någon god afsikt bära sina segerkronor i den himmelska världen, långt innan de återlöstas stora skara bära sina. I verkligheten förtälja de oss detta i den lofsång, hvilken de, tillsammans med fyra lefvande djur (väsen), tillskrifva Lammet, i vers 9 i följande kapitel: "Och de sjöngo en ny sång, sägande: Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du har blifvit slaktad och har köpt oss åt Gud med ditt blod utur alla stammar och tungomål och folk och folkslag." Denna lofsång sjunges före öppnandet af de sju inseglen och i synnerhet för att framhålla Lammets värdighet att taga boken och öppna inseglen och på grund af hvad Jesus redan hade utfört, nämligen deras förlossning. Den är därför icke insatt här såsom en förväntan, så att dess tillämpning skulle äga rum först i framtiden; utan den framställer ett bestämdt och fullbordadt faktum i deras historia, som sjöngo den. Dessa voro alltså en skara återlösta personer, återlösta från denna jord, återlösta, såsom alla andra måste. blifva återlösta, genom Kristi dyrbara blod.

Läsa vi på något annat ställe om en sådan skara återlösta personer? Vi tro, att Paulus har afseende på samma skara, då han skrifver följande till efesierna: "Därför säger han: Han har upp farit i höjden, han har tagit fångar till fånga och gifvit människorna gåfvor" (EL 4: 8) . Om vi gå tillbaka till de händelser, som försiggingo i förbindelse med Kristi korsfästelse och uppståndelse, läsa vi: "Grafvarna öppnades och många de. afsomnade heligas kroppar stodo upp, och de gingo ut ur sina grafvar efter hans uppståndelse och ingingo i den heliga staden och uppenbarades för många" (Matt. 27: 52, 53). Här hafva vi således ett svar på vår fråga, som tydligen är hämtadt ur Skriften. Dessa äro några af dem, hvilka gingo ut ur sina grafvar vid Kristi uppståndelse och hvilka räknades bland den förklarade skara, som han förde bort ur fångenskapen i det mörka dödsriket, när han uppfor med jubel i höjden. Matteus upptecknar deras uppståndelse, Paulus deras himmelsfärd och Johannes ser dem i himmelen, under det de uppfylla sina heliga plikter, för hvilkas förrättande de blifvit uppväckta och upptagna till himmelen.

Denna åsikt är icke vår allena. Wesley säger följande angående de tjugufyra äldste: "Klädda i hvita kläder. Detta och deras gyllene kronor visa, att de redan hade fulländat sitt lopp och intagit sina platser bland himmelens invånare. De blifva ingenstädes betecknade såsom själar, hvarför det är troligt, att de redan hade förklarade kroppar. Jämför med Matt. 27: 52."

Läsaren lägge särskildt märke till, att de tjugufyra äldste sägas sitta på troner. Detta ställe belyser uttrycket i Dan. 7: 9: "Medan jag ännu såg härpå, blefvo stolar framsatta." Dessa äro desamma som tronerna i den föreliggande texten. Det antages, att dessa tjugufyra äldste äro Kristi medhjälpare i den himmelska helgedomen'; och när den domsscen, som beskrifves i Dan. 7: 9, började i det allraheligaste, så framsattes deras troner, enligt detta ställes vittnesbörd.

De sju eldslamporna. Dessa sju eldslampor äro en passande motbild af den gyllene ljusstaken med dess sju alltid brinnande lampor i den förebildliga helgedomen. Enligt gudomlig förordning sattes denna ljusstake i den jordiska helgedomens första afdelning (2 Mos. 25:31, 32,37; 26:35; 27:20 m. fl.). När nu Johannes berättar, att en dörr öppnades i himmelen och att han i den helgedom, som sålunda uppenbarades, såg motbilden till den jordiska helgedomens ljusstake, så är det ett klart bevis för att han blickar in i ,den himmelska helgedomens första afdelning.

VERS. 6-11. Och framför tronen var såsom ett glashaf, likt kristall, och midt för tronen och rundt omkring tronen stodo fyra djur, fulla med ögon framtill och baktill. Och det första djuret var likt ett lejon, och det andra djuret var likt en oxe, och det tredje djuret hade ansikte såsom en människas, och det fjärde djuret var likt en flygande örn. Och hvart och ett af de fyra djuren hade sex vingar; rundt omkring och under vingarna voro de fullsatta med ögon och sade utan uppehåll dag och natt: Helig, helig,.l1celig är Herren Gud, den Allsvåldige, som var och som är och som kommer, Och när djuren gifva pris och ära och tack åt den, som sitter på tronen och lefver i evigheters evighet, så skola de tjugufyra äldste falla ned inför den, som sitter på tronen, och tillbedja den, som lefver i evigheters evighet, och kasta sina kronor inför tronen, sägande: Vår Herre och Gud, du är värdig att taga pris och ära och makt, ty du har skapat allt, och för din viljas skull var det till och vardt skapadt.

Glashafvet. Detta haf bestod icke af glas, utan det var den vida rymden, som liknade glas, emedan det .var, såsom Greenfield säger, genomskinligt och glänsande. Den1?-a åsikt fullföljes vidare därigenom, att hafvet liknas vid kristall. Men med kristall beteckna vi en fast, genomskinlig massa, såsom is eller glas. Hafvets läge är sådant, att det icke kan motsvara tvättkaret i den gamla förebildliga helgedomen.

Det torde sträcka sig under tronen och utgöra själfva grundvalen till densamma, ja, till själfva staden. Det omtalas åter i kap. 15: 2 och betecknar där den plats, på hvilken segrarna stå, hänryckta af glädje öfver deras slutliga seger.

De fyra djuren. Öfversättningen af det grekiska ordet ζώον med "djur" är i denna vers ganska misslyckad, ty det betecknar egentligen ett lefvande väsen. Bloomfield säger: "Fyra lefvande väsen," icke djur, och så öfversätter äfven Heinr. det. . . . Denna rättelse godkännes nu äfven, tror jag, af bibeltolkare; ty ordet kan lätt urskiljas från θμρίον, som brukas att beteckna de profetiska vilddjuren i det trettonde o. f. kapitlen. (Scholefield.) Det kan tilläggas, att Bulkeley anför flera exempel; i hvilka ζῶον betecknar icke blott väsen utan äfven ett mänskligt väsen, i synnerhet ett från Origenes, som använder det om vår Herre Jesus."

Ett liknande bildspråk användes i Hesekiels första kapitel. De egenskaper, hvilka böra förstås under dessa sinnebilder, äro styrka, ihärdighet, förstånd och snabbhet; nämligen styrka i kärlek, ihärdighet i att utföra pliktens fordringar, förstånd till att uppfatta den gudomliga viljan och snabbhet i lydnad, Dessa lefvande väsen framställas såsom varande midt för tronen och omkring densamma. Liksom de äldste tillskrifva äfven dessa i sin sång lof och pris till Lammet, emedan det har återlöst dem från jorden. De tillhöra därför och föreställa en del af den stora skara, hvilken Kristus, såsom redan blifvit beskrifvet (se anmärkningarna under vers 4), förde med sig från dödens fångenskap. Se anmärkningarna under kap. 5: 8 angående afsikten med deras förlossning.

Utan uppehåll natt och dag. "O, lyckliga rastlöshet!" utropar John Wesley med beundran. Hufvudtanken i deras oafbrutna tillbedjan är: "Helig, helig, helig är Herren Gud, den allsvåldige, som var och som är och som kommer." Aldrig har en' härligare sång gått öfver mänskliga läppar. De upprepa den "dag och natt," d. ä. beständigt, enär detta uttryck betecknar blott sättet, enligt hvilket tiden räknas på jorden; ty det kan icke finnas någon natt, där Guds tron är.

Vi dödliga äro benägna för att uttröttas af att upprepa vårt vittnesbörd om Guds godhet och barmhärtighet mot oss, och ibland frestas vi att icke säga någonting, emedan vi icke ständigt kunna säga något nytt. Här kunna vi inhämta en viktig lärdom från dessa väsendens tillvägagående, hvilka aldrig tröttna af att upprepa dessa ord: "Helig, helig, helig är Herren Gud, den allsvåldige"; och ej heller föråldras dessa ord för dem, emedan deras hjärtan alltid glöda vid tanken på hans helighet, godhet och kärlek. Lofsången blir aldrig enformig för dem, ty för hvarje gång, de uttala dessa ord, få de en ny insikt i den allsvåldiges egenskaper; deras fattningsförmåga blir mera djupgående vid anblicken af hans fullkomlighet; synkretsen utvidgas framför dem; deras hjärtan förstoras, och de nya känslorna framlocka från deras läppar under den ständigt förnyade åskådningen om och om igen den heliga hälsningen, som äfven är ny för dem själfva: "Helig, helig, helig är Herren Gud, den allsvåldige!"

Det skulle äfven vara så med oss; änskönt vi ofta måste höra anmärkningar upprepas med hänsyn till Guds godhet, barmhärtighet och kärlek, hans sannings värde och den kommande världens lockelser, så skulle dessa icke blifva tröttande för våra öron; utan vi borde under hela vårt lif blifva allt mer mottagliga för de välsignelser, som innefattas i dessa härliga ämnen.

Angående uttrycket: "som var och som är och som kommer," se anmärkningarna under kap. 1: 4.

"Vår Herre och Gud, du är värdig att taga pris och ära och makt." Hur värdig han är, skola vi först då verkligen begripa, när vi, i likhet med de heliga väsen, som uttala dessa ord, odödligjorda, framställas ostraffliga för hans härlighet (Jud. vers 24).

Du har skapat allt. Skapelseverket utgör grundvalen för den härlighet, ära och makt, hvilka vi gifva Gud. "För din viljas skull," δια το θέλημα σου, äro de och blefvo de skapade. Gud ville, att allt skulle erhålla sin tillvaro; och genom samma makt bevaras och uppehållas de.