VERS 1. Och jag såg i högra handen på den som satt på tronen, en bok, skrifven innan och utan, förseglad med sju insegel.

HÄR börjar ett nytt kapitel, men icke en ny scen; ty ännu ser aposteln i anden samma syn. Med orden: "på den, som satt på tronen," är Fadern tydligen betecknad, emedan Sonen föreställes senare som "ett Lamm,... likasom slaktadt." Den bok, som Johannes här såg, innehöll en uppenbarelse af de händelser, hvilka skulle inträffa i församlingens historia till tidens ände; och att den hålles i högra handen på den, som satt på tronen, må beteckna, att kunskapen om framtiden finnes hos Gud allena, med undantag så vidt det synes honom bäst att uppenbara det för andra.

Boken. Vid den tid Uppenbarelsen nedskrefs hade böckerna icke samma form, som de nu hafva. De bestodo icke af ett antal sammanbundna blad utan utgjordes af en eller flera, kortare eller längre, remsor af pergament eller annat material, hvilka upprullades på en staf. Wesley anmärker följande angående denna punkt:

"De gamlas vanliga böcker voro icke lika våra, utan de voro rullar eller långa stycken af pergament, som man upprullat på en staf, såsom vi ofta upprulla silke. Sålunda var denna bok, som var förseglad med sju insegel. Aposteln kunde icke alla inseglen på en gång; ty där funnas sju rullar, som voro invecklade den ena inom den andra, och en hvar var förseglad, så att när man öppnade och uppvecklade den förste, syntes det andra inseglet, och så vidare till det sjunde."

Scott anmärker angående samma ämne: "Boken visade sig som en rulle, hvilken enligt den tidens bruk, bestod af flera pergament; och ehuru man kunde antaga, att den var fullskrifven invändigt, så kunde man likväl ingenting läsa, förrän de sju inseglen blefvo brutna. Vid öppnandet af boken visade det sig, att den innehöll sju pergament eller små rullar, af hvilka hvar och en var särskildt förseglad; men om alla sigillen hade varit på utsidan, kunde ingenting hafva blifvit läst, förrän de alla hade blifvit brutna; men som förhållandet nu var, åtf0ljdes brytandet af hvarje insegel af en upptäckt af rullens innehåll. Likväl måste utsidans utseende hafva antydt, att den bestod af sju eller åtminstone af flera delar."

Bloomfield säger: "De långa rullar af pergament, som brukades af de gamla och hvilka vi kalla böcker, vara sällan skrifna på mer än en sida"; nämligen på den, som genom hoprullandet vändes inåt." Tvifvelsutan var ej heller denna bok skrifven både in- och utvändigt, som man är nödsakad att antaga på grund af interpunktionen i vår vanliga öfversättning. "Därför interpunktera Gratins, Lowman, Fuller o. a.," säger Cottage Bible, "stället på följande sätt: 'Skrifven innan, och utan förseglad med sju insegel,'" I de ofvan citerade anmärkningarna från Wesley och Scott förklaras tillräckligt, huru dessa insegel voro påsatta.

VERS. 2-4 Och jag såg en stark ängel, som utropade med hög röst: Hvern är värdig att upplåta boken och bryta hennes insegel? Och ingen i himmelen eller på jorden eller under jorden förmådde upplåta boken eller se därin. Och jag grät mycket däröfver, att ingen befanns värdig att upplåta boken eller se därin.

Utfordrandet. Gud liksom framhåller denna bok för hela världens åskådning, och en stark ängel, tvifvelsutan af hög rang och stor makt, framkommer såsom en utropare och utfordrar med hög röst alla väsen i världen att försöka kraften af sin visdom för utgrundandet af Guds rådslag. Hvem kan befinnas värdig att öppna boken och bryta dess insegel? Ett uppehåll följer. Genom tystnad erkänner hela världsalltet sin oförmåga och ovärdighet att utgrunda den Allsmäktiges rådslag. "Och ingen i himmelen," ὀυδεις, intet enda väsen i himmelen. Är icke detta ett bevis för att änglarnes förmågor äro begränsade, liksom människornas, med hänsyn till att genomskåda framtiden och uppenbara hvad som skall ske? Då aposteln såg, att ingen kom fram för att öppna boken, fruktade han storligen, att Guds rådslag, som den innehöll med hänsyn till hans folk, aldrig skulle blifva uppenbarade, och i sina känslors naturliga ömhet och sitt intresse för församlingen grät han mycket däröfver. "Ack, huru långt," utropar Wesley, "äro icke de från Johannes' sinnesstämning, hvilka hellre fråga efter allting annat än innehållet i denna bok!"

Öfver orden: "Jag grät mycket däröfver," gör Benson följande sköna anmärkningar: "Aposteln är helt öfverväldigad vid tanken på att intet väsen alls kunde finnas, som var i stånd att förstå, uppenbara och utföra de gudomliga rådslagen, och han fruktade, att de alltid skulle hållas dolda för församlingen. Apostelns själsstorhet är grunden för hans tårar, och hans hjärtas ömhet framträder här nu så mycket klarare, då han ingen makt har öfver sig själf. Uppenbarelsen nedskrefs icke utan tårar, och utan tårar kan elen ej heller blifva förstådd."

VERS. 5-7. Och en af de äldsta sade till mig: Gråt icke; se lejonet af Judas' stam, Davids telning, har öfvervunnit, så att han kan upplåta boken och bryta hennes sju insegel. Och jag såg, och se, mellan tronen och de fyra djuren och de äldsta ett Lamm stående, likasom slaktadt, och det hade sj u horn och sj u ögon, hvilka äro Guds sj u andar, som äro utsända öfver hela jorden. Och det kom och tog boken ur högra handen på den, som satt på tronen.

Men Johannes skulle icke gråta länge. Gud vill ju icke, att någon kunskap, som kan lända hans folk till nytta, skall tillbakahållas. Någon skulle öppna boken; därför säger också en af de äldste till honom: "Gråt icke; se, lejonet af Judas' stam, Davids telning, har öfvervunnit, så att han kan upplåta boken och bryta hennes sju insege1." Det uppenbaras icke, hvarför en af de äldste skulle meddela denna upplysning till Johannes hellre än något annat väsen, så framt det icke beror på den omständigheten, att de äldste på grund af sin återlösning hyste ett särskildt intresse för församlingens välfärd på jorden. Kristus kallas här för "lejonet af Judas' stam." Af hvilket skäl kallas han ett lejon och hvarför af Judas' stam? Troligen skulle den första benämningen antyda om hans kraft; ty emedan lejonet är djurens konung och skogens härskare, är det en passande sinnebild af konungslig värdighet och makt. "Af Judas' stam". han erhåller troligen denna benämning från profetian i 1 Mos. 49: 9, 10.

Davids telning. Kristus var Davids grundval och stöd med hänsyn till hans maktställning; ty det kan icke betviflas att David hade .af Kristus blifvit förordnad till en sådan ställning och var särskildt uppehållen af honom. David var förebilden Kristus motbilden. Davids tron och regering öfver Israel har en förebild till Kristi regering öfver sitt folk. Han skall regera på sin fader Davids tron (Luk. 1: 32, 33). Enär Kristus uppenbarade sig såsom en af Davids ättlingar, när han antog vår natur, benämnes han äfven för Davids telning och ättling och som ett skott af Isais stam (Es. 11: 1, 10; Upp. 22: 16). Sedan hans förbindelse med Davids tron blifvit sålunda framsatt och hans rättighet att regera öfver Guds folk bevisad, var det passande att anfortro honom med inseglens öppnande.

Öfvervunnit, så att han kunde upplåta boken. Dessa ord visa, .att rättigheten att upplåta boken erhölls genom en seger, som blifvit vunnen i någon föregående strid; och vi finna detsamma bekräftadt i efterföljande delar af denna bok. Nästföljande scen föreställer Kristi stora verk som världens förlossare samt hans blods utgjutande för syndernas förlåtelse och människornas frälsning. I detta verk var han utsatt för satans förskräckligaste angrepp; men han motstod alla frestelserna, bar korsets smärtor, uppstod som segrare öfver döden och grafven och försäkrade oss om förlossning - han öfvervann! Därför sjunga dessa fyra lefvande vasen och de tjugufyra äldste: "Du är värdig att taga boken och bryta dess insegel, ty du har blifvit slaktad och har köpt oss åt Gud med ditt blod."

Johannes såg för att se lejonet af Judas' stam, och han ser mellan tronen och de fyra djuren och de äldste ett Lamm stående såsom hade det varit slaktadt.

Mellan tronen. Doddridge öfversätter detta ställe sålunda: "Och i mellanrummet mellan tronen och de fyra lefvande väsendena och midt ibland de äldste såg jag ett Lamm stå" o. s. v. Midten på scenen var Faderns tron, och på den öppna plats, som omgaf tronen, stod Sonen här framställd under symbolen af ett slaktadt Lamm. Rundt omkring dessa stodo de heliga, som hade blifvit återlösta: först stodo där de fyra lefvande väsendena, sedan bildade de tjugufyra äldste den andra kretsen, och änglarne (vers 11) bildade den tredje kretsen. Kristi värdighet, då han sålunda framstår under bilden af ett slaktadt lamm, väcker hela den heliga skarans beundran.

Likasom slaktadt Woodhouse, såsom citerad i "Comprehensive Commentary," säger: "Den grekiska texten innebär, att Lammet visade sig med en sårad hals, liksom om det blifvit slaktadt vid foten af altaret såsom ett offerdjur." D: r Clarke uttrycker sig på ett liknande sätt, i det han säger: "Såsom om nu själfva offerhandlingen utfördes. Detta är ganska märkvärdigt; Kristi offrande har ett så högt värde i Faderns ögon, att han städse framställes, som om han håller på att utgjuta sitt blod för det syndiga människosläktet.. Detta gifver tron ett kraftigt stöd: när någon själ kommer till nådens tron, finner den ett offer redan där, som blifvit anskaffadt för den att offra till Gud."

Sju horn och sju ögon. Horn äro en symbol på makt och ögon på vishet; och sju är ett tal, som betecknar fulländning eller fullkomlighet. Detta lär oss således, att Lammet besitter fullkomlig makt och fullkomlig vishet, genom den Helige Andes verkningar, som kallas Guds sju andar för att beteckna fullheten och fullkomligheten af hans verkningar.

Det kom och tog boken. Några bibeltolkare se en oförenlighet i begreppet, att boken togs af ett lamm, och de hafva sökt flera utvägar för att undvika svårigheten. Men är det icke en fastställd grundsats, att en handling kan tillskrifvas en symbol, hvilken kunde passande utföras af den person eller af det väsen, som representeras genom symbolen? Är icke detta all den förklaring detta ställe behöfver? Vi veta, att Lammet är en symbol af Kristus; och vi veta, att ingenting oförenligt ligger däri, att Kristus tager en bok. När vi således läsa, att boken togs, tänka vi icke, att lammet utförde handlingen, utan att den, som symboliseras af lammet, gjorde det.

VERS. 8--10. Och då det hade tagit boken, föllo de fyra djuren och de tjugufyra äldsta ned inför Lammet, och de hade l1Var och en sin harpa och gyllene skålar, fulla af rökverk, hvilka äro de heligas böner. Och de sjöngo en ny sång, sägande: Du är värdig att taga boken och bryta hennes insegel, ty du har blifvit slaktad och har köpt oss åt Gud med ditt blod utur alla stammar och tungomål och folk och folkslag och gjort dem åt vår Gud till ett konungadöme och till präster, och de skola regera på jorden.

Skålar fulla af rökverk. Detta uttryck gifver oss ett begrepp om sysselsättningen af de återlösta, hvilka representeras af de fyra lefvande väsendena och de tjugufyra äldste. De hafva gyllene skålar eller käril, fulla af rökverk, hvilka äro de heligas böner. Detta är en tjänstförrättning, som endast tillhör prästerna.

Scott anmärker härvid: "Det är obestridligen uppenbart, att de fyra lefvande väsendena deltaga i eller rättare förestå Lammets tillbedjan, emedan det har återlöst dem åt Gud. Detta bevisar ovedersägligen, att genom denna sinnebild betecknas en del af den återlösta församlingen och icke änglarne, hvilkas tillbedjan beskrifves i en af de följande verserna men i ett helt annat språk."

A. Barnes säger i sina anmärkningar öfver detta ställe: .. Ställets betydelse är därför att framställa representanterna af församlingen i himmelen, de äldste, som äfven benämnas 'präster,' såsom tjänstgörande i templet därofvan till nytta för församlingen på jorden och såsom offrande rökverk, medan församlingen är försänkt i bön."

Läsaren torde erinra, att öfversteprästen hade många biträden i den gamla förebildliga tjänsten; och när han betänker, att han nu blickar in i himmelens helgedom, så kan han genast draga den slutsatsen, att dessa återlösta väsen äro vår store öfversteprästs biträden därofvan och att de tvifvelsutan blifvit uppväckta för detta ändamål. Hvad kunde vara mera passande än att vår Herre, i sitt prästerliga verk för människosläktet, skulle bistås af ädla medlemmar af detsamma, hvilkas lifs helighet och karaktärs renhet hade gjort dem värdiga att uppväckas för det ändamålet. Se anmärkningarna öfver kap. 4: 4.

Vi äro medvetna om att många hysa motvilja för den tanken, att det i himmelen finnes någonting, som har en verklig, vidrörlig form; vi kunna därför lätt föreställa oss, att de här framställda åsikterna måste förekomma sådana personer alltför bokstafliga. För att försvara sin ståndpunkt betona de särskildt det faktum, att språket är högst bildligt, och de kunna därför icke tro, att sådana föremål, som Johannes beskrifver, voro eller äro i himmelen. Vi svara härpå att ehuru Uppenbarelsen innehåller ett bildrikt språk, så har elen likväl ingenting att göra med sagor. Det finns en verklighet i alla de framställda scenerna; och när vi rätt kunna uttyda symbolerna, kunna vi äfven förstå verkligheten. Vi veta därför, att den, som i denna syn sitter på tronen, är Gud' han är verkligen där. Vi veta, att Lammet är en symbol för Kristus; han är äfven verkligen där. Då han uppfor till himmelen, hade han en verklig, vidrörlig kropp, och hvem kan säga, att han icke ännu har den? Om då vår Öfverstepräst är ett verkligt väsen, så måste han hafva en verklig plats för förrättandet af sin tjänst. Och om de fyra lefvande väsendena och de tjugufyra äldste föreställa dem, hvilka Kristus förde med sig ur dödens fångenskap, när han uppstod ur grafven och uppfor till himmelen, hvarför äro de icke lika verkliga väsen, medan de äro i himmelen, som de voro, då de uppforo?

Sången. Den kallas för "en ny sång," troligen hvad tillfället och sammansättningen beträffar. De voro de första, som kunde sjunga den, enedan de voro de första, som blefvo återlösta. I den sången kallas de för konungar och präster. Det har redan blifvit anmärkt, i hvilket afseende de äro präster, emedan de äro Kristi biträden i hans prästerliga verk. Tvifvelsutan äro de konungar i en liknande bemärkelse; ty enär Kristus härskar med sin Fader på hans tron, så hafva troligen dessa väsen såsom hans biträden någon del att utföra i denna regering, som han från himmelen utöfvar öfver denna värld.

Deras förväntan. "De skola regera på jorden." Änskönt de äro återlösta och omgifva Guds tron och äro i Lammets närvaro, som har återlöst dem, och äro omgifna af änglahären i himmelen, där allting är outsäglig sällhet, så afser likväl deras sång ett ännu fullkomligare tillstånd. Detta tillstånd skall inträda, då det stora återlösningsverket är fulländadt och de, med alla Guds återlösta barn ur hvarje tidsålder, skola härska på jorden, som är det utlofvade arfvet och som skall blifva de heligas eviga hemvist. (Rom. 4:13; Gal. 3:29; Ps. 37:11; Matt.5:5; 2 Pet. 3:13; Es. 65:17-25; Upp. 21:1-5.)

VERS. 11, 12. Och jag såg, och jag hörde en röst af många änglar rundt omkring tronen och djuren och de äldsta, och deras antal var tio tusen gånger tio tusen och tusen gånger tusen, och de sade med hög rost. Lammet, som är slaktadt, det är värdigt att taga makt och rikedom och visdom och starkhet och pris och ära och lof.

Den himmelska helgedomen. Ack, huru liten föreställning vi människor hafva om storheten och härligheten af det himmel ska templef, i hvilket Johannes, vid början af kap. 4, blef införd genom dörren, som öppnades i himmelen. Man bör erinra sig, att Johannes i vers. 11, 12 ännu skådar in i samma tempel, där han ser den himmelska härskaran. 1) Rundt omkring tronen stå de heliga, hvilka representeras genom de fyra lefvande väsendena. 2) I nästa krets komma de t j ugn fyra äldste. 3) I den tredje kretsen ser Johannes en mängd himmelska änglar, som omgifva det hela. Huru många? Huru många skulle vi antaga kunde församlas inom det himmelska templet? "Tio tusen gånger tio tusen?" utropar siaren. Ensamt i detta uttryck hafva vi ett hundra millioner; men för att visa, att intet tar är i stånd att på långt när beteckna den tallösa skaran, tillägger han vidare; "och tusen gånger tusen!" Med skäl kan Paulus i Ebr. 12: 22 kalla dessa för "de otaliga änglar." Alla dessa vora i helgedomen därofvan samt utgjorde den skara, hvilken Johannes såg församlad på den plats, som utgör medelpunkten för världsalltets tillbedjan och hvarest den underbara återlösningsplanen fulländas. Det förnämsta väsen i denna oräkneliga och heliga skara var Guds Lamm; och hufvudhandlingen i hans lif, som tilldrog sig deras beundran, var utgjutelsen af hans blod för den fallna människans frälsning; ty hvarje röst i hela den himmelska härskaran instämde i lofsången: "Lammet, som är slaktadt, det är värdigt att taga makt och rikedom och visdom och starkhet och pris och ära och lof." En sådan församling är passande för en sådan plats; och en sådan lofsång är äfven ganska passande att uppsändas till honom, som genom sitt blods utgjutelse blef en lösen för många och hvilken ännu, såsom vår store Öfverstepräst, åberopar sina förtjänster under det medlareverk, han utför för oss i helgedomen därofvan. Inför denna upphöjda församling måste vår karaktär slutligen genomgå granskning. Hvad skall skickliggöra oss att bestå i den noggranna pröfningen? Hvad kan göra oss värdiga att slutligen blifva uppväckta och få stå tillsammans med den syndfria skaran därofvan? Blott Kristi blods oändliga förtjänster - det blod, som renar oss från alla våra orenheter och bereder oss att beträda Sions heliga berg. O, oändliga Guds nåd, som kan förbereda oss till att uthärda denna härlighet och gifva oss mod att med helig glädje framträda inför hm, ansikte!

Vers. 13, 14. Och allt skapadt. som är i himmelen och på jorden och under jorden och på hafvet och allt som är i dem hörde jag säga: Honom, som sitter på tronen, och Lammet vare lof och pris och ära och kraft i evigheters evighet! Och de fyra djuren sade: Amen, och de äldsta fällo ned och tillbådo.

En renad värld. I vers 13 möta vi ett exempel på hvad ganska ofta förekommer i Skriften, nämligen att en förklaring införes utan hänsyn till dess kronologiska ordning i ändamål att fullfölja någon föregående framställning eller hänvisning. till dess fulländning. I detta exempel skådar man framåt till tiden, nar förlossningen blir fulländad. I tionde versen förklarade de fyra lefvande väsendena och de tjugufyra äldste: "De skola regera på jorden," och profeten ser nu i anden denna tid. Sedan den första handlingen i Kristi förmedling för människan - hans blods utgjutelse - blifvit framställd, kunde ingenting vara naturligare, än att synen för ett ögonblick skulle sträcka sig till den tid, när det vid korset började verket blifvit fulländadt, de återlöstas antal blifvit fullt, världen blifvit befriad från synd och syndare och en allmän lofsång uppsändes till Gud och till Lammet.

Det är fåfängt att söka tillämpa detta på församlingen i dess närvarande tillstånd, såsom de flesta bibeltolkare göra, eller på någon förfluten tid, sedan synden inkom i världen, .eller ens sedan satan förlorade den höga ställning, han Innehade såsom en ljusets och kärlekens ängel i himmelen; ty under den tid, som Johannes talar om, uppsände hvarje varelse utan undantag lofsånger till Gud. Men om blott denna jord sedan syndafallet åsyftas, så hafva förbannelser i stället för välsignelser utandats mot Gud och hans tron från den största delen af vårt fallna släkte. Och detta tillstånd skall fortfara, så länge synden härskar här.

Vi finna alltså intet rum för denna af Johannes beskrifna scen, utan vi måste, såsom redan är omnämndt, försätta oss in i den tid när hela frälsningsverket är fulländadt och de heliga börja sin utlofvade regering på jorden, hvilken de heliga väsendena och de äldste sågo framåt till i sin sång (v. 10). Enligt denna åsikt är allting öfverensstämmande och tydligt. Denna regering på jorden börjar efter den andra uppståndelsen (Dan. 7: 27; 2 Pet. 3: 13; Upp. 21: 1). Vid denna uppståndelse, som äger rum ett tusen år efter den första uppståndelsen (Upp. 20: 4, 5), 10 träffar de ogudaktiga människornas förtappelses dag (2 Pet. 3: 7). Då kommer eld ned af himmelen från Gud och förtär dem (Upp. 20: 9); och denna eld, som förgör de ogudaktiga människorna, är samma eld, som försmälter och renar jorden, såsom vi upplysas om af 2 Pet. 3: 7-13. Då utrotas synd och syndare, jorden renas, förbannelsen med alla dess förskräckliga följder utplånas för evigt; "då skola de rättfärdiga skina såsom solen i sin Faders rike," och från en syndfri värld uppstiga lof- och tacksägelsesånger till Gud. I hela den store Skaparens sköna rike finnes då ingen plats för en sådan ofantlig afgrund af eld och svafvel, hvar myriader, bevarade vid lif genom en barmhärtig Guds omedelbara makt, skola brinna och vrida sig i outsägliga och eviga plågor. I denna glada jubelsång inblandas icke de fördömdas skärande och hopplösa klagan, ej heller förbannelserna och hädelserna från dem, som synda och lida utan det ringaste hopp. Hvarje upprorisk röst har blifvit tystad i döden. Satan och hans anhängare, bedragaren och de bedragna - alla hafva blifvit uppbrända, så att hvarken rot eller kvist finnas kvar (Mal. 4: 1; Ebr. 2: 14). Såsom en rök hafva de försvunnit (Ps. 37: 20). Liksom de förgängliga agnarna hafva de förtärts af lågorna (Matt. 3: 12). De hafva blifvit tillintetgjorda, icke hvad materien beträffar, utan såsom medvetna och intelligenta varelser; ty de skola blifva såsom om de aldrig varit till (Obad. vers 16).

I denna lofsång tillskrifves Lammet lika ära med Fadern, hvilken sitter på tronen. Bibeltolkare hafva med stor enighet betraktat detta såsom ett bevis för att Kristus måste existera samtidigt med Fadern; ty eljes skulle här, enligt deras påstående, en ära visas det skapade, som egentligen blott tillkommer Skaparen. Men detta synes ej vara en nödvändig slutsats. Bibeln bevisar tydligt, att Kristus hade en begynnelse (Joh. 1: 1), något, som ej kan sägas om Fadern. er anm. öfver Upp. '3: 14 visas, att Kristus icke är ett skapadt väsen.) Han har ej existerat från ('vighet, såsom fallet är med Fadern, ty han är född af Fadern, dock före all skapelse, och alla efterföljande skapelser af medvetna väsen eller liflösa ting ha blifvit gjorda genom honom (Joh. 1: 3; Ebr. 1: 2). Ordet genom på båda dessa ställen är öfversatt från det grekiska ordet διὰ. Kristus är därför Faderns medskapare. Kunde icke Fadern förordna, att ett sådant väsen skulle tillbedjas lika med honom själf, utan att detta blefve afgudadyrkan å tillbedjarnas sida? .Han har upphöjt honom till en sådan ställning, att det är passande, att han skulle tillbedjas, och han har äfven befallt, att man skall tillbedja honom, h'Ailket icke hade varit nödvändigt, om Kristus vore jämlik Fadern i dennes eviga tillvaro. Kristus själf förklarar, att "såsom Fadern har lif i sig själf, så har han ock gifvit Sonen att hafva lif i sig själf" (Joh. 5: 26). Paulus säger om Kristus, att Fadern har upphöjt honom öfver allting och gifvit honom ett namn, som är öfver alla namn (Fil. 2:9). Och Fadern själf säger: "Honom tillbedje alla Guds änglar" (Ebr. 1: 6). Dessa vittnesbörd visa, att Kristus nu åtnjuter lika tillbedjan med Fadern; men de bevisa icke, att han är af lika evighet med Fadern, hvad den förflutna tiden angår.

I det profeten vänder sinnet från den härliga scen, som beskådas i vers 13, till de händelser, hvilka försiggå i den himmelska helgedomen framför hans ögon, hör han de fyra lefvande väsendena utropa: "Amen."