Daniels Profetia och Uppenbarelsen - Uppenbarelsen kapitel 6
|
VERS. 1, 2. Och jag såg, då Lammet bröt ett af de sju inseglen, och jag hörde ett af de fyra djuren säga, såsom med tordöns röst: Kom och se. Och jag såg, och se, en hvit häst, och den som satt därpå hade en båge, och honom vardt gifven en krona, och han drog ut segrande och för att segra. SEDAN Lammet tagit boken, begynte det genast att bryta inseglen, och aposteln uppmanas att fästa sin uppmärksamhet vid de scener, som skulle upprullas inför hans ögon vid upplåtandet af hvarje insegel. Det har redan blifvit anmärkt, att talet sju i Skriften betecknar fulländning och fullkomlighet. De sju inseglen omfatta därför det hela af en viss serie händelser ända ned till pröfningstidens slut. Det antagandet, att de sju inseglen beteckna en serie händelser, som måhända nå till Konstantins' tid, och att de sju basunerna beteckna en annan serie, som börjar vid den tiden, är tydligen falskt; ty basunerna beteckna en serie händelser, hvilka inträffa samtidigt med de sju inseglens händelser, men de äro af ett helt annat slag än dessa. En basun är en symbol för krig; basunerna beteckna därför stora politiska omhvälfningar, som skola äga rum bland folken under evangelii tidsålder. Inseglen beteckna händelser af en religiös beskaffenhet och angifva församlingens historia från den kristna tidsålderns början till Kristi ankomst. Bland bibeltolkare har en fråga uppstått med hänsyn till sättet, på hvilket dessa scener framställdes för aposteln. Var det blott en skriftlig beskrifning, som lästes för honom, så snart hvarje enskildt insegel bröts, eller var det en bildlig framställning af de händelser, hvilka boken innehöll och hvilka förevisades för honom, 'då inseglen brötos, eller var det en scenisk framställning, som förevisades honom, i hvilken de olika skådespelarna framträdde och utförde sina roler. Barnes kallar dem bilder, ty enligt hans åsikt kunde icke en blott skriftlig beskrifning motsvara apostelns språk, i hvilket han meddelar hvad han såg, och en blott scenisk framställning kunde icke hafva någon förbindelse med inseglens brytande. Men två viktiga invändningar kunna göras mot d: r Barnes åsikt: 1) Det säges, att' boken var fulskrifven innan, icke att den var illustrerad med bilder. 2) Johannes såg aktörerna i de olika scenerna, icke liflösa och orörliga såsom på en teckning, utan lefvande och rörliga samt verksamt upptagna med de roler, som blifvit dem ålagda. Den åsikt, som synes mest konsekvent' för oss är, att boken innehöll en förteckning af händelser, hvilka skulle inträffa; och när inseglen brötos och förteckningen blef lagd i dagen, blefvo icke scenerna framställda för Johannes genom att läsa beskrifningen utan genom en föreställning af det, som stod skrifvet, i det lefvande personer framträdde för hans sinne. Själfva handlingsplatsen var jorden, hvar allt detta i verkligheten skulle inträffa. Den första symbolen, den hvita hästen med dess ryttare, som hade en båge och åt hvilken blef gifven en krona och som drog ut segrande och för att segra, är en passande sinnebild af evangelii segrar i det första århundradet af denna förbundstid. Hästens hvithet betecknar trons renhet på den tiden; och kronan, som gafs till ryttaren, och hans segrande framfart för att vinna nya segrar, betecknar den över och framgång, hvarmed sanningen utbreddes af dess första tjänare. Häremot invändes, att Kristi tjänare och evangelii framgång kunde icke passande föreställas genom sådana krigiska symboler. Men vi fråga: Genom hvilka symboler kunde kristendomens verk bättre föreställas, då det drog ut såsom en angripande makt mot de villfarande lärosystem, med hvilka det först måste strida? Ryttaren på denna häst drog ut segrande - hvarthän ? Hans uppdrag var oinskränkt; evangelium skulle förkunnas för hela världen. VERS. 3, 4. Och då det bröt det andra inseglet, hörde jag det andra dj uret säga: Kom och se. Och där utkom en annan häst, som var röd, och åt den, som satt därpå, vardt gifvet att borttaga friden ifrån jorden, så att de skulle slakta hvarandra, och honom vardt gifvet ett stort svärd. Det första: märkliga draget i dessa symboler är måhända kontrasten i hästarnas färg, som tvifvelsutan är af stor betydelse. Om den första hästens hvita färg betecknar evangeiii renhet under den tidsperiod, som hör till den förts a symbolen, så måste den andra hästens röda färg beteckna, att den ursprungliga renheten började att blifva fördärfvad under den tid, som hör till denna symbol. Laglöshetens hemlighet var redan verksam på Pauli tid; och det synes som om den s. k. kristna kyrkan var redan nu så fördärfvad, att en förändring måste nödvändigtvis ske i symbolens färg. Villfarelser och världslighet började att insmyga sig i församlingen; prästväldet sökte att ingå förbund med den världsliga makten, och resultatet af allt detta blef förvirring och stridigheter. Denna tidsperiods anda visade sig måhända starkast på Konstantins tid, den förste s. k. kristne kejsaren, hvilkens omvändelse förlägges af Mosheim till år 323 e. Kr. -"Ecc1esiastical Commentaries." D:r Rice säger: "Den föreställer en världslig tidsperiod, en förening af kyrkan och staten. Konstantin understödde prästerskapet och satte det därigenom i tacksamhetsskuld till honom. Han stiftade lagar för kyrkan, sammankallade kyrkomötet i Niccea och behöll ledningen af detsamma. Konstantin, icke evangelium, lät nedrifva afgudatemplen; staten fick äran härför och icke församlingen. Konstantin utfärdade påbud mot några villfarelser och prisades härför, men han tillät andra att existera och införde själf flera och motsatte sig äfven några viktiga sanningar. Stridigheter uppkomma bland 'de andliga, och så snart en ny kejsare besteg tronen, ansträngde sig de olika partierna för att vinna honom öfver till sina olika meningar. Mosheim säger angående denna tid: 'En ständig strid och förvirring existerade.' " Detta tillstånd i församlingen öfverensstämmer noga med profetens vittnesbörd, då han säger, att det blef gifvet honom, som satt på hästen, "att borttaga friden från jorden, så att de skulle slakta hvarandra, och honom vardt gifvet ett stort svärd." Den tidens kristendom hade bestigit tronen och bar den världsliga maktens emblem. VERS. 5, 6. Och då det bröt det tredje inseglet, hörde jag det tredje djuret säga: Kom och se. Och jag såg, och se, en svart häst, och den som satt därpå hade en vågskål i sin hand. Och jag hörde en röst midt ibland de fyra djuren, säga: Ett mått hvete för en penning, och tre 'mått korn för en penning, och oljan och vinet skall du icke skada. Huru hastigt fördärfvet griper omkring sig! Hvilken kontrast mellan denna symbol och den första! En svart häst - alldeles motsatsen till den första! Denna symbol måste beteckna en tid af stort andligt mörker och moraliskt fördärf inom församlingen. Det andra inseglets händelser hade fullständigt öppnat vägen för införandet af ett sådant tillstånd. Tiden mellan Konstantins regering och påfvedömets grundande, år 538 e. Kr., kan med rätta betraktas såsom den tid, när de mörkaste villfarelser och grofvaste vidskepelser slogo sina rötter i församlingen. Mosheim säger följande angående den tid, som följde omedelbart på Konstantins regering: "Redan före Konstantins tid voro de flesta kyrkolärarne mycket fästa vid Platos lära och andra hedniska meningar, och de fåfängliga irrläror, som uppstodo under detta inflytande, blefvo nu bekräftade, fÖrstorade och förskönade på olika sätt. Här finna vi källan till den svärmiska vördnaden för aflidna heliga och till den orimliga föreställningen om en skärseld, som skulle rena vissa själar; en lära, som nu var allmänt utbredd och af hvilken man kunde finna spår öfverallt i det offentliga lifvet. Under den tiden infördes äfven prästernas celibat (ogifta stånd), tillbedjan af bilder och reliker, som under tidens lopp nästan helt och hållet förstörde den kristna religionen eller åtminstone fördunklade dess glans och fördärfvade dess verkliga lif på ett högst beklagligt sätt. En stor mängd vidskepelser utträngde småningom den sanna religionen och fromheten. Orsakerna, som föranledde denna förhatliga omhvälfning, voro åtskilliga. En löjlig brådska med att antaga nya meningar, en vidunderlig önskan att efterhärma de hedniska bruken och införa dem i den kristna gudstjänsten samt den fåfänga benägenheten, hvilken de flesta människor hafva för en prunkande och prålande religion, bidrogo alla till upprättandet af vidskepelsens regering på kristendomens ruiner. Följaktligen företagas ofta pilgrimsfärder till Palestina och till martyrernas grafvar, liksom om dygdens heliga principer och salighetens vissa hopp allenast där kunde förvärfvas. Sedan tyglarna af vidskepelsen, som icke vet om några gränser, blifvit lössläppta, förökades orimliga föreställningar och fåfänga ceremonier nästan hvarje dag. Stora kvantiteter stoft och jord bragtes från Palestina och andra beryktade platser, som höllos för heliga, och brukades såsom de kraftfullaste medel mot onda andars våldsamheter samt såldes och köptes öfverallt för ett ofantligt pris. De offentliga processionerna och bönerna, genom hvilka hedningarna försökte att försona sina gudar, infördes nu i den kristna gudstjänsten och firades på många platser med stor ståt och prakt. De hemliga krafter, hvilka hedningarna fordom hade tillskrifvit sina tempel, sina tvagningar, sina gudars och hjältars statyer, öfverfördes nu till de kristna kyrkorna, till vatten, som blifvit helgadt genom vissa böneformulär och till heliga mäns bilder. Samma privilegier, som de förra åtnjöto under hedendomens mörker, öfverlätos till de senare under evangelii ljus eller rättare under den vidskepelsens sky, som förmörkade dess härlighet. Det är sant, att vid denna tid voro helgonbilderna ej mycket i bruk, och inga statyer funnos alls; men det är tvifvelsutan lika visst som det är öfverdådigt och vidunderligt, att martyrernas tillbedjan bildades gradvis efter den religiösa tjänst, som ägnades gudarna innan Kristi ankomst. Från dessa bevis på kristendomens tillstånd kan den uppmärksamme läsaren lätt se, hvilken skada församlingen led genom den frid och framgång, som Konstantin förskaffade den, och genom de okloka metoder, som användes för att locka de olika folkslagen till att antaga evangelium. Utrymmet tillåter oss ej ingå i en detaljerad beskrifning af de olyckliga verkningar, som voro en följd af den nu allmänt utbredda vidskepelsens framgång och dess fördärfliga inflytande." Han säger på ett annat ställe: "En stor volym skulle erfordras, om man önskade uppteckna de olika bedrägerier, som listiga skälmar utöfvade med framgång för att bedraga de okunniga, när sann religion var nästan helt och hållet utbytt mot en förskräcklig vidskepelse." - "Ecclesiastical History," fjärde årh., del 2, kap. 3. Detta utdrag från Mosheim innehåller en beskrifning af den tid, som föreställes genom det tredje inseglets svarta häst, hvilken noga motsvarar profetian. Genom detta kan man se, hur hedendomen införlifvades med kristendomen, och huru, under denna period, det falska system, som medförde påfvedömets upprättande, hastigt svällde ut till sina fulla konturer och snart stod färdigt i all sin beklagansvärda fullkomlighet af styrka och upphöjdhet. Vågskålen: "Vågskålen betecknar, att religionen och den världsliga makten skulle vara förenade i den person, som utöfvade den verkställande makten i staten, och att han skulle göra anspråk på den lagbestämmande myndigheten i både kyrkan och staten. Detta var händelsen bland de romerska kejsarne från Konstantins tid till Justinianus' regering, hvilken senare öfverlämnade samma juridiska makt till biskopen i Rom." - Millers "Lectures," sid. 181. Hvetet och kornet. "Måtten af hvete och korn för en penning beteckna, att medlemmarna i församlingen skulle vara ifrigt upptagna med att förvärfva sig jordisk förmögenhet och att kärlek för penningar skulle vara den rådande tidsandan; ty de skulle sälja allting för penningar." - Samma verk. Oljan och vinet. "Dessa beteckna Andens nådegåfvor, tro och kärlek, hvilka voro utsatta för att blifva skadade, under det en sådan världslig anda var rådande. Alla historieskrifvare bevisa tydligen, att församlingens framgång i den tidsåldern förorsakade det fördärf, som slutligen medförde affallet och upprättandet af de antikristliga styggelserna." - Samma verk. Man bör märka, att rösten, som bestämmer ett mått hvete för en penning och som uttalar orden: "oljan och vinet må du icke skada," kommer icke från någon person på jorden, utan från midt bland de fyra lefvande väsendena. Detta betecknar, att vår Öfverherde äfven under denna mörka tidsperiod vakade Öfver sin hjord, medan underherdarne, Kristi föregifna tjänare på jorden, ej bekymrade sig om densamma. Rösten. kommer från himmelen; vår Öfverherde sörjer for att världslighetens anda icke råder till en sådan grad, att kristendomen helt och hållet går förlorad eller att oljan och vinet, den äkta fromhetens nådegåfvor, helt försvinna från jorden. VERS. 7, 8, Och då det bröt det fjärde inseglet, hörde jag rösten af det fjärde djuret som sade: Kom och se. Och jag såg, och se, en black häst, och den som satt därpå, hans namn var döden, och dödsriket följde med honom och dem vardt gifven makt öfver fjärdedelen af Jorden, att döda med svärd och med hunger och med död och genom vilddjuren på jorden. Denna hästs färg är märkvärdig. Färgerna af de röda, hvita och svarta hästarna, omtalade i de föregående verserna, äro naturliga; men en black färg är onaturlig. Ordet i urtexten betecknar en black eller gulaktig färg, som man kan se i af rost förstörda eller sjukliga växter. Denna symbol måste beteckna ett besynnerligt tillstånd i Kristi föregifna församling. Ryttaren på denna häst heter döden, och dödsriket (ἁδης, grafven) följer med honom. Dödligheten är så stor under denna tid, att det nästan synes som om döds furstens bleka folk hade kommit, på jorden och följde i spåren af denna förödande makt. Man kan icke misstaga sig rörande den tid, under hvilken detta insegel kan finna tillämpning. Det måste beteckna den tid, under hvilken påfvemakten utöfvade sin obestraffade och oinskränkta förföljelsemakt, ungefär från år 538 e. Kr. till den tid, när reformatorerna började att blotta det påfliga lärosystemets fördärfliga tillstånd. "Och dem vardt gifven makt" - honom står det på marginalen i engelska Bibeln; det är det skräckvälde, som föreställes genom döden på den blacka hästen, nämligen påfvedömet. Genom fjärdedelen af jorden åsyftas tvifvelsutan det område, öfver hvilket denna makt hade domsrätt; medan orden svärd, hungersnöd, farsot (det är något, som förorsakar död, såsom blottställande, tortyr o. s. v.) och vilddjuren på jorden äro sinnebilder, hvilka beteckna de medel, påfvedömet använde för att döda martyrerna, af hvilka femtio millioner, enligt den lägsta beräkningen, ropa till Gud om hämnd från dess blodiga altares fot. VERS, 9-11. Och då det bröt det femte inseglet, såg jag under altaret de människors själar, som hade blifvit slaktade för Guds ords skull och för det vittnesbörds skull, hvilket de hade. Och de ropade med hög röst och sade: Huru länge, du helige och sannskyldige Herre, dröjer du att döma och att hämnas vårt blod på dem, som bo på jorden? Och åt hvar och en af dem vardt gifven en hvit fotsid klädnad, och dem vardt sagdt, att de ännu en liten tid skulle gifva sig ro, till dess talet blifvit fullt jämväl af deras medtjänare och bröder, hvilka skulle blifva dödade såsom de. Hufvudscenerna, som ske under det femte inseglet, utgöras af martyrernas ropande efter hämnd och gifvandet af de hvita kläderna till dem. De frågor, som härvid genast fordra förklaring, äro: Omfattar detta insegel en bestämd tidsperiod? Om detta är händelsen, hvilken tid? Hvar är altaret, under hvilket dessa själar blefvo sedda? Hvilka äro dessa själar, och hvad är deras tillstånd? Hvad betecknar deras hämndrop? Hvad betecknar de hvita kläderna, som gåfvos dem? Hvarför skulle de hvila ännu en liten tid? Och hvad betecknas med att deras bröder skulle dödas, liksom de själfva? Vi tro, att tillfredsställande svar skola kunna gifvas på alla des a frågor. 1. Det femte inseglet omfattar en tidsperiod. Enär alla de andra inseglen omfattade bestämda tidsperioder så synes det vara följdriktigt, att detta skulle vara händelsen äfven med det femte. Det kan icke vara något feltag om den tid, på hvilken det är tillämpligt, om de föregående inseglen blifvit rätt tillämpade. Det femte inseglets tidsperiod följde på den tid, under hvilken påfvedömet förföljde den sanna församlingen, och började med reformationen, som undergräfde den antikristliga, påfliga byggnaden och begränsade den romerska kyrkans förföljelsemakt. 2. Altaret. Detta altare är icke i himmelen, emedan det tydligen afser platsen, hvar dessa offer hafva blifvit dödade - offeraltaret. D: r Clarke säger följande angående denna punkt: "Aposteln hade en symbolisk syn, i hvilken han såg ett altare; och under det äro de själar, hvilka hade blifvit mördade för Guds ords skull- hvilka lidit martyrdöden i följd af sin tillgifvenhet för kristendomen - framställda som om de nyligen fallit offer för afgudadyrkan och vidskepelse. Altaret är på jorden, icke i himmelen." Denna åsikt bekräftas äfven genom det faktum, att Johannes ser scener på jorden. Själarna under altaret framställas såsom offerdjur, hvilka blifvit dödade på altaret, så att deras blod utgjutits vid dess fot och de själfva nedfallit vid dess sida. 3. Själarna under altaret. Denna framställning anses vanligen såsom ett starkt bevis för läran om de dödas okroppsliga och medvetna tillstånd. Johannes, säger man, såg här själar, som voro utan kroppar och voro medvetna och hade kunskap om inträffande händelser; ty de ropade till himmelen om hämnd öfver sina förföljare. En sådan utläggning af stället är oantaglig för flera orsakers skull. 1) Den allmänna åsikten förlägger dessa själar i himmelen; men offeraltaret, på hvilket de dödades och under hvilket man såg dem, kan icke vara där. Det enda altare, som vi läsa om, att det finnes i himmelen, är rökelsealtaret; men det skulle icke vara rätt att framställa nyligen dödade offer, såsom om de vore under rökelsealtaret. emedan det altaret aldrig brukades för ett sådant ändamål. 2) Det skulle vara stridande mot alla våra begrepp om det himmelska tillståndet att framställa själar i himmelen, som om de vore inspärrade under ett altare. 3) Kunna vi antaga, att hämndkänslan skulle härska i så hög grad, hos själar i himmelen, att de, oaktadt glädjen och härligheten i det saliga tillståndet, skulle känna sig missnöjda och oroliga, innan bestraffningen hade blifvit verkställd på deras fiender. Skulle de icke hellre ha fröjdat sig öfver, att förföljelsen uppväckts mot dem och sålunda påskyndat deras hemförlofvande till Frälsaren, på hvilkens högra hand är glädje tillfyllest och stor sällhet evinnerligen? Vidare, den populära åsikten, som forlägger dessa själar i himmelen, förlägger de ogudaktiga på samma, tid i eldsjön, hvar de vrida sig i outsägliga plågor i full åskådning af den himmelska härskaran; och man påstår, att detta bevisas genom liknelsen om den rike mannen och Lasarus som återfinnes i Lukas' sextonde kapitel. Men de själar, som framställas under det femte inseglet, voro sådana personer, som hade blifvit mördade redan under föregående insegels tidsperiod, således årtionden, ja, de flesta af dem århundraden förut. och tvifvelsutan hade nu alla deras förföljare lämnat tidens skådebana samt ledo, enligt den under betraktelse varande åsikten, alla helvetets kval rätt inför deras ögon. Men ändå äro de icke tillfredsställda med detta utan ropa till Gud, liksom om han uppsköte med deras mördares bestraffning. Hvilken större bestraffning kunde de önska för dem? Eller om deras förföljare ännu vore på jorden, så måste de veta, att de inom några få år skulle förena sig med den stora mängd, som dagligen strömmade genom dödsportarna till klagolåtens rike. Men deras älskvärdhet framställes icke i något bättre ljus äfven genom detta antagande; och ur detta framgår tydligt, att antingen är den allmänna åsikten angående de dödas, de rättfärdigas och de ogudaktigas, tillstånd falsk eller också är den vanliga utläggningen af detta ställe icke rätt; ty de tillintetgöra hvarandra. Men äro vi icke tvungna att medgifva, att dessa själar äro medvetna, enär de ropa till Gud? Denna bevekelsegrund skulle vara af ganska stor vikt, hade icke språket ett bildligt talesätt, som benämnes personifiering. Men som det nu finnes en sådan är det passande, att under vissa omständigheter framställa liflösa ting såsom hafvande lif, förnuft och förmåga att handla. Sålunda säges Abels blods röst ropa till Herren från jorden (1 Mos. 4: 9, 10). Stenen ropade från väggen, och bjälken från trävirket svarade honom (Hab. 2: 11). Arbetarnas lön, som bedrägligt undanhölls, ropade, och ropet inträngde i Herren Sebaots öron (Jak. 5: 4), På samma sätt kunde de i vår text omnämnda själarna ropa, oaktadt de icke voro medvetna. Oresonligheten af den allmänna åsikten angående detta ställe är så i ögonen fallande, att Albert Barnes gör följande medgifvande: "Vi må icke tro, att detta skedde bokstafligen eller att Johannes verkligen såg martyrernas själar under altaret, ty hela framställningen är symbolisk; ej heller må vi tro, att de kränkta och förorättade i himmelen verkligen bedja om straff öfver dem, som hafva förorättat dem, eller att de återlösta i himmelen skola fortfara att bedja med hänsyn till ting på jorden; men man kan af detta skäligen draga den slutsatsen, att det skall blifva en lika verklig hågkomst af de förföljdas, kränktas och förtrycktas förorätter, som om en sådan bön uppsändes; och att förtryckaren har lika mycket att frukta för det gudomliga straffet, som om de. hvilka han har skadat, skulle ropa i himmelen till Gud, som hör böner och utkräfver hämnd." - Anm. öfver Upp. 6. Rörande sådana ställen, som det föreliggande, missledes läsaren mest genom den allmänna förklaringen af ordet själ, hvilken leder honom till att antaga, att denna text talar om en okroppslig, osynlig och odödlig beståndsdel hos människan, hvilken vid döden af den hindrande bojan, den dödliga kroppen, erhåller den efterlängtade friheten. Men hvarken i den grekiska eller ebreiska urtexten finnes den ringaste antydan om att ordet kan gifvas en sådan förklaring. Dess vanligaste betydelse är lif, och ofta är det återgifvet med person. Det tillämpas på de döda lika väl som på de lefvande, som man kan se af 1 Mos. 2: 7, hvar ordet lefvande icke hade behöft användas, om lif vore en oskiljaktig egenskap hos själen; äfven af 4 Mos. 19: 13, hvar den ebreiska konkordansen återgifver uttrycket "en död människa" med en död själ. Dessutom bedja dessa själar, att deras blod skulle utkräfvas af dem, som bo på jorden - ett ämne, som okroppsliga själar, enligt den allmänna uppfattningen, icke anses äga. Vi tro, att ordet själar här betecknar blott martyrerna, hvilka hade blifvit dödade, och att orden deras själar icke äro annat än en omskrifning för hela personen. För Johannes framställdes de, som om de hade blifvit dödade på det påfliga offeraltaret på denna jord och lågo döda vid dess fot. De voro visserligen icke lefvande, när Johannes såg dem under det femte inseglet; ty i Upp. 20: 4-6 framställer han åter samma skara i nästan samma uttryck samt försäkrar oss, att den första gången de lefva efter sin martyrdöd är vid de rättfärdigas uppståndelse. Liggande dä: såsom offer för den påfliga blodtörsten och förtrycket, ropa de till Gud om hämnd på samma sätt, som Abels blod ropade till honom från jorden. 4. De hvita kläderna. Dessa gåfvos dem såsom ett särskildt svar på deras rop: "Huru länge dröjer du att döma och att hämnas vårt blod?" Hvad betyder detta? - De hade störtats ned i sina grafvar på det mest föraktliga sätt; deras lif hade blifvit orätt framställdt, deras goda rykte nedsvärtadt, deras namn förklenadt, bevekelsegrunderna för deras handlingar misstydda och deras grafvar höljda med skam och vanära, liksom om de innehöll e stoftet af de uslaste och föraktligaste karaktärer. Sålunda skydde den romerska kyrkan, som på den tiden förfogade öfver den allmänna meningen af de förnämsta nationerna på jorden, ingen möda för att framställa sina offer såsom en styggelse för allt kött. Men reformationen påbörjade sitt arbete. Man började att Inse, att kyrkan var det fördärfliga och vanhederliga partiet och att de, på hvilka den uttömde sin vrede, voro de goda, de rena och de trofasta. Skyndsamt fortgick verket bland de mest upplysta nationerna, kyrkans rykte sjönk allt djupare, medan martyrernas mer och mer upphöjdes, till dess de påfliga styggelsernas uselheter fullständigt blottades och orättfärdighetens system framstod inför världen i all sin vanskaplighet, medan martyrerna rättfärdigades från alla smädelser, hvarmed den antikristliga kyrkan hade nedsvärtat dem. Då visade det sig, att de icke hade lidit för allmänna förbrytelsers skull, utan "för Guds ords skull och för det vittnesbörds skull, hvilket de hade." Då prisades de, deras dygder beundrades, deras själsstyrka erkändes, deras namn ärades och deras minne bevarades. På detta sätt gåfvos hvita kläder till enhvar af dem. 5. En liten tid. Roms grymma verk upphörde icke helt och hållet, ehuru reformationen hade utbredt sig vida omkring och blifvit väl grundfäst. Församlingen skulle ännu utsättas för icke så få utbrott af 'hat och förföljelse från Roms sida. Ännu skulle en stor mängd bestraffas som kättare och tilläggas den stora martyrskaran. Sålunda uppsköts deras saks fulla rättfärdigande ännu en liten tid, medan Rom med hundra tusentals personer förökade den ofantligt stora skara, till hvilkens blod den redan gjort sig skyldig. Se Bucks "Theological Dictionary," art. "Persecution." Slutligen afbröts likväl förföljelsen, martyrernas sak rättfärdigades, och den "lilla tiden" i det femte inseglet nådde sitt slut. VERS. 12-17. Och jag såg, då det bröt det sjette inseglet, och se det vardt en stor jordbäfning, och solen blef svart som en säck af hår och månen vardt hel och hållen såsom blod. Och himmelens stjärnor föllo ned på jorden, likasom ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas af en stark vind. Och himmelen försvann såsom en bok som hoprullas, och alla berg och öar flyttades från sina rum. Och konungarne på jorden och stormännen och befälhafvarne och de rika och de starka och alla trälar och fria dolde sig i jordkulor och i bergsskrefvor och sade till bergen och klipporna: Fallen öfver oss och skylen oss för dens ansikte, som sitter på tronen, och för Lammets vrede. Ty hans vredes stora dag har kommit, och hvem kan bestå? Sådana äro de allvarliga och upphöjda scener, som äga rum under det sjette inseglet. Och den tanken, att vi nu lefva midt ibland dessa händelser, skulle i hvarje hjärta uppväcka ett djupt intresse för betraktelsen af de viktiga sanningar, hvilka detta insegel bringar framför oss. Vid öfvergången från det femte till det sjette inseglet är den plötsliga och fullkomliga förändringen i språket, från ett högst bildligt till ett strängtbokstafligt uttryckssätt, ganska påtaglig. Hvad än må vara orsaken till denna förändring, så kan den likväl icke förnekas; ty en utläggning, som förklarade språket i de föregående inseglen för bokstafligt och i detta för sinnebildligt, vore alldeles ogrundad. Vi måste därför antaga förändringen, äfven om ej kunna finna någon förklaring för den. Likväl gifves det ett viktigt faktum, på hvilket vi önska fästa läsarens uppmärksamhet. I den tid, som hör till detta insegel, skulle de profetiska böckerna i Guds ord blifva öppnade, och många skulle forska i dem eller vända hela sin uppmärksamhet till att fatta dessa ting och därigenom erhålla stor kunskap i denna del af Guds ord. Det synes för oss, att det är för denna orsaks skull förändringen i språket sker, och att detta insegels händelser, som försiggå under en tid, när dessa ting skulle blifva fullkomligt förstådda, icke. äro inneslutna i bilder, utan äro framlagda för oss i ett klart och otvetydigt språk. Den stora jordbäfningen. Den första händelse under detta insegel, måhända den som kännetecknar dess början, är en stor jordbäfning. Såsom den mest trovärdiga uppfyllelse af denna förutsägelse hänvisa vi till den stora jordbäfningen den 1 november 1755, känd såsom Lissabons jordbäfning. Sear.s säger i sin bok "Wonders of the World," sid. 50, 58, 381, om denna jordbäfning följande: "Den stora jordbäfningen den 1 november 1755 sträckte sig öfver en jordyta af åtminstone 4,000,000 kvadratmil. Dess verkningar utsträcktes äfven till vattnen på många platser, hvar jordstötarna icke voro märkbara. Den var kännbar öfver största delen af Europa, Afrika och Amerika; men dess största våldsamhet erfors i sydvästra delen af förstnämnda världsdel. I Afrika kändes denna jordbäfning nästan lika starkt som i Europa; en stor del af Algier förstördes, många hus omstörtades i Fez och Mekines, och mycket folk begrafdes under ruinerna. Lika beskaffade voro verkningarna i Marokko såväl som i Tangier, Tetuan, i Funchal på ön Madeira; och man kan antaga, att hela Afrika skakades. I norden sträckte den sig ända till Sverige och Norge; Tyskland, Holland, Frankrike, Storbritannien och Irland voro alla mer eller mindre uppskakade af samma stora rörelse i elementen. Före jordbäfningen år 1755 innehöll Lissabon i Portugal 150,000 invånare, af hvilka, enligt hr. Barettis uppgift, 90,000 Ecrsoner skola hafva gått förlorade på den ödesdigra dagen." På sid. 200 i samma verk läsa vi vidare: "Folkets förskräckelse trotsar all beskrifning. Ingen grät; jämmern kunde icke uttryckas med tårar. De sprungo hit och dit, vansinniga af förskräckelse och bestörtning, slående sig i ansiktet och för bröstet, i det de ropade: 'Misericordia' (världens ände är här)! Mödrar glömde sina barn och sprungo omkring, belastade med krucifixer. Olyckligtvis sprungo många till kyrkorna för att finna skydd; men förgäfves blottades sakramentet; förgäfves omfattade de stackars varelserna altare; bilder, präster och folk begrafdes under samma ruiner." "Encylopedia Americana" uppgifver, att denna jordbäfning sträckte sig äfven till Grönland, och angående dess förödelser i staden Lissabon säger den vidare: "Staden innehöll då omkring 150,000 invånare. Stöten följdes ögonblickligen af omstörtandet af kyrkorna och klostren, nästan alla de stora och offentliga byggnaderna och öfver en fjärdedel af husen. Omkring två timmar efter stöten utbröt eld i olika stadsdelar och rasade med en sådan häftighet under nästan tre dagar, att staden blef fullkomligt ödelagd. Jordbäfningen inträffade på en helgdag, då kyrkorna och klostren voro fulla af folk, så att ganska få undkommo." Sir Charles Lyell gifver följande lifliga beskrifning af detta märkvärdiga naturfenomen: "I ingen del af södra Europas vulkaniska trakter har i nyare tiden en så förskräcklig jordbäfning inträffat som den, hvilken inföll den 1 november 1755 i Lissabon. Ett underjordiskt dunder hördes, och i nästa ögonblick följde en häftig stöt, som lade största delen af staden i ruiner. På den korta tiden af sex minuter omkommo sextio tusen människor. Hafvet drog sig först tillbaka, så att sandbanken utanför staden blottades; sedan rusade det in igen, höjande sig femtio fot öfver det vanliga vattenståndet. Bergen Arrabida, Estrella, Julio, Marvan och Cintra, som äro bland de mest betydande i Portugal, skakades häftigt, synbarligen ända till sina grundvalar; och någras toppar remnade på ett märkvärdigt sätt, medan stora massor sten och jord nedslungades i de nedanför belägna dalarna. Det uppgifves äfven, att ur bergen utgingo flammor, som ansågas för elektriska; och några' säga, att rök utströmmade från dem, men ofantliga stoftmoln kunde hafva förorsakat detta utseende. Den märkvärdigaste händelse, som inträffade i Lissabon under katastrofen, var nedsjunkandet af den nya kajen, hvilken var byggd helt och 'hållet af marmor för en ofantlig kostnad. En stor skara folk hade sökt skydd där, enär man där ej var utsatt för ruinernas fallande; men plötsligen sjönk kajen ned med allt folket, som var på den, och icke en enda af de döda kropparna kom till ytan. Ett stort antal båtar och mindre fartyg, alla fulla af folk, lågo för ankar i närheten af den, och dessa neddrogos såsom af en vattenhvirfvel, utan att några delar af vraken någonsin uppkommo till ytan. I många berättelser uppgifves, att vattnet, på den plats, där kajen stod, ej kan mätas; men Whitehurst försäkrar, att han funnit botten på ett djup af sex hundra fot. Denna händelse låter förklara sig på två sätt; antingen måste vi antaga, att en stor sträcka af hafsbottnen sjönk ned i en underjordisk grotta och därigenom förorsakade en fördjupning af sex hundra fot, eller det fullkomliga försvinnandet af de uppslukade föremålen ha ledt några till den tanken, att en afgrund öppnade och åter tillslöt sig. Med denna senare förutsättning måste vi likväl antaga, att öfra delen af denna afgrund förblef öppen efter stöten till ett djup af sex hundra fot. Enligt de undersökningar, hr. Sharpe anställde i Lissabon 1837, inskränkte sig jordbäfningens verkningar till de tertiära lagren och voro våldsammast på den blå leran, hvarpå den lägre delen af staden är uppbyggd. Icke en enda byggnad, påstår han, på den sekundära, kalkstens- eller basaltformationen blef skadad. Den yta, öfver hvilken denna jordbäfning sträckte sig, är märkvärdigt stor. Den var mest kännbar i Spanien, Portugal och norra Afrika; men nästan öfver hela Europa och äfven Västindien kändes stöten samma dag. Sjöstationen St. Ubes, omkring tjugu mil söder om Lissabon, uppslukades af hafvet. Vid Algier och Fez i Afrika var jordens skakning lika häftig; och på ett afstånd af tjugufyra eng. mil från Marokko, blef en stad med alla dess invånare, åtta eller tio tusen till antalet, samt all deras boskap uppslukad af j orden, hvilken snart därefter åter tillslöt sig öfver dem. Ute på det öppna hafvet, ombord på ett fartyg, som seglade väster om Lissabon, känpes stöten och förorsakade nästan samma känslor som på fasta landet. Ute på hafvet vid St. Lucas blef skeppet Nancy så häftigt skakadt, att kaptenen trodde, det han stött på grund; men vid företagen lodning fann han djupt vatten. Kapten Clark från Denia märkte under 36° 24' nordlig latitud, mellan nio och tio på morgonen, att hans fartyg skakade och knakade, som om det hade stött på en klippa. Ett annat fartyg, ett hundra tjugu mil väster om St. Vincent, erfor en så häftig skakning, att sjömännen stöttes uppåt från däcket en och en half fot. I Antigua och Barbadoes, äfvensom i Norge, Sverige, Tyskland; Holland, Korsika, Schweiz och Italien kändes darrningar och lätta svängningar af marken. Jordbäfningens inflytande på sjöarna, floderna och källorna i Storbritannien var märkvärdig. Till exempel vid Loch Lomond i Skottland steg vattnet utan den minsta synbara orsak uppå stränderna och sjönk sedan ned under sin vanliga jämnhöjd. Den största lodräta höj d af denna svallvåg var två fot och fyra tum. Det säges, att denna jordbäfnings rörelse var vågformig och att den framskred med en hastighet af tjugu mil i minuten. Öfver Spaniens kust strök en stor våg, som säges hafva varit sextio fot hög vid Cadiz. Vid Tangier i Afrika steg och föll den aderton gånger på kusten; vid Funchal i Madeira steg den fullt femton fot lodrätt öfver högvattensmärket, ehuru tidvattnet, som där stiger och faller sju fot, då var på halt ebb. Icke blott i den staden åstadkom öfversvämningen stor förödelse utan äfven vid andra hamnstäder på ön. Vid Kinsale på Irland instörtade en vattensamling i hamnen, spolade omkring flera fartyg och öfversvämmade sedan torgplatsen. Det har förut blifvit anmärkt, att vattnet i början drog sig tillbaka vid Lissabon; och denna hafvets återgång från stranden vid början af en jordbäfning och dess senare våldsamma återrusande är en vanlig företeelse. Att förklara denna företeelse antager Mitchell, att en insänkning äger rum i hafsbottnen, därigenom att taket af någon grotta infaller. Genom ångans förtätning bildar sig i grottans inre ett tomrum, som har takets instörtande till följd. Denna förtätning, anmärker han, kan härleda sig från införandet af en stor vattenmassa i remnor och tomrum, som redan äro fulla af ånga, innan hettan från den glödande lavan har haft nog tid att förvandla så stora kvantiteter vatten till ånga. Detta inträffar snart och förorsakar ett häftigt utbrott; som drifver vattnet tillbaka." - "Library of Choice Literature," band VII, sid. 162, 163. Om läsaren vill uppsöka ofvannämnda länder i sin atlas, skall han se, hvilken stor del af jordens yta hemsöktes af denna förskräckliga uppskakning. Andra jordbäfningar kunna hafva varit lika våldsamma på vissa orter, men historien beskrifver ej någon annan, så långt vi veta, som varit så vidsträckt och så häftig. Den uppfyller visserligen alla villkor, som äro nödvändiga för att utgöra en passande händelse till att beteckna inseglets öppnande. Solens förmörkande. Efter jordbäfningen, säger profetian, "blef solen svart som en säck af hår." Denna del af förutsägelsen har äfven blifvit uppfylld. Vi behöfva icke här detaljera om solens märkvärdiga förmörkelse den 19 maj 1780, enär de flesta personer ha nog läst någon berättelse om densamma. Följande lösa utdrag från olika källor skola gifva ett begrepp om dess beskaffenhet: "Den mörka dagen i Nordamerika var ett af dessa märkvärdiga naturfenomen, som man städse läser om med intresse men som naturvetenskapen förgäfves söker förklara." - Hersehel. "I maj 1780 inträffade en förskräckligt mörk dag i Nya England, under hvilken allas ansikten mörknade och folkets hjärtan uppfylldes med fruktan. I den by, hvar Edward Lee bodde, härskade stor ängslan, i det människorna fruktade, att domens dag var för handen; grannarna samlade sig omkring den helige mannen, hvilken tillbringade de dystra timmarna i allvarlig bön för den ängsliga folkmängden." - Traktaten n: r 379, American Tract Society; "Life of Edward Lee." "Ljus upptändes i många hus. Fåglarna blefvo tysta och försvunno; fjäderfäna gingo till sina sofställen. Man antog allmänt, att domens dag var för handen." - Pres. Dwight, i Connecticuts "Historical Collections." "Mörkret var så djupt, att landtfolket såg sig nödsakadt att lämna sitt arbete på fälten och återvända till sina boningsplatser. Det blef nödvändigt att upptända ljus för att kunna uträtta göromålen inom hus. Mörkret varade hela dagen." - Gages "History of Rowley, Mass." "Tupparna galde såsom vid daggryningen, och allting företedde nattens dystra utseende. Den oro, som denna ovanliga anblick af himmelen väckte, var ganska stor." - Portsmouth Journal, den 20 maj 1843. "Midnattens mörker härskade vid middagen Tusentals människor, som icke kunde förklara händelsen på naturliga grunder, voro högligen förskräckta; och i verkligheten utbredde den en allmän dysterhet öfver jorden. Grodorna och nattskärrorna hörjade sina kväden." - D: r Adams. "Liknande dagar hafva tidtals förekommit, men mörkrets intensitet och utsträckning ha varit betydligt mindre. Orsakerna till dessa naturfenomen äro okända. De härleda sig säkerligen icke från förmörkelser." - Sears "Guide to Knowledge." (Se äfven Websters Unabridged Dictionary. uppl. för 1882, sid. 1604.) "Den mörka dagen, "den 19 maj 1780, framstår nästan, om ieke helt, ensam som. den mest hemlighetsfulla och ännu oförklarade företeelsen bland naturens omväxlande fenomen under det senaste århundradet. En oförklarlig förmörkelse af hela den synliga himmelen och atmosfären i Nya England inträffade, hvilken företeelse försatte tusentals sinnen i den högsta oro och ängslan och äfven förskräckte djuren, så att fjäderfäna flydde till sina sofställen, fåglarna till sina bon och boskapen återvände till sina bås. Skaror af kristligt folk voro verkligen öfvertygade om, att änden på alla jordiska ting hade kommit. . . . Detta mörkers utsträckning var äfven ganska märkvärdig. Det iakttogs i Nya Englands östliga trakter, västerut till de aflägsnaste delarna af Connecticut och till Albany, söderut utefter hela sjökusten och norrut så långt de amerikanska nybyggena sträckte sig. Troligen omfattade det ett mycket större område, men dess gränser hafva aldrig utrönts med bestämdhet." - "Our First Century," af R. M. Devens, sid. 89, 90. Skalden Whittier besjunger denna händelse på följande sätt: "På en maj dag i det gamla året Hela månen blef såsom blod. Mörkret under natten, som 1780, var likaså onaturligt som den föreföljde på den 19 maj gående dagens. "Den följande aftonens mörker var troligen det tjockaste, som någonsin iakttagits, sedan den gudomliga viljan framkallade ljuset. Vid den tiden förekom det mig, att om hvarje lysande kropp i världsalltet hade blifvit insvept i ogenomträngligt mörker eller helt och hållet försvunnit, så hade mörkret icke kunnat vara mera fullständigt. Ett ark hvitt papper, som hölls några tum från ögonen, var lika osynligt som det svartaste sammet." - Tenney, of Exeter, N. H., anförd af Gage inför Historiska Föreningen." D:r Adams, som redan blifvit citerad, skref angående natten, som följde på den mörka dagen: "Nästan enhvar, som råkade vara ute den aftonen, gick vilse på hemvägen. Förmörkelsen om natten var lika ovanlig som den var om dagen, emedan fullmåne hade inträffat dagen förut." Denna uppgift angående månen bevisar, att det kunde omöjligen hafva varit en solförmörkelse vid den tiden. Närhelst månen på denna minnesvärda natt var synlig, som den tidtals var, såg den ut som blod, alldeles såsom profetian beskrifver den. Himmelens stjärnor föllo. Historiens vittnesbörd säga, att äfven detta är uppfylldt! Denna händelse inträffade mycket längre fram i tiden än solens förmörkelse och är därför i mycket folks minne så liflig, som om den hade inträffat i går. Vi åsyfta det stora meteorfallet den 13 november 1833. Några få utdrag angående denna punkt äro tillräckliga. "Ropet 'se ut genom fönstret' väckte mig ur en djup sömn. Jag sprang genast upp och såg med förvåning, att östern var klart upplyst af morgonrodnaden och af meteorer. . . . Jag väckte min hustru och medan hon klädde sig, ropade hon till mig: 'Se, hur stjärnorna falla!' 'Det är ett under,' svarade jag henne, och vi kände i våra hjärtan, att det var ett tecken på den sista tiden; ty sannerligen 'himmelens stjärnor fölla ned på jorden, likas om ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas af en stark vind.' Upp. 6: 13. Detta profetens språk har alltid uppfattats som figurligt; i går uppfylldes det bokstafligen, såsom han förutsagt. De gamla grekerna betecknade med aster och de gamla romarna med stella himmelens mindre ljus, och det är den modärna astronomien, som gjort den första skillnad mellan stjärnor och meteorer. Profetens föreställning, såsom den uttrycktes i den grekiska urtexten, uppfylldes därför bokstafligen i gårdagens naturfenomen på ett sätt, som hittills ansetts omöjligt. Planeternas och fixstjärnornas ofantliga storlek och afstånd tillåta icke antagandet, att de skulle falla på jorden. Större kroppar kunna icke falla i myriader på en mindre; och de flesta planeterna och alla fixstjärnorna äro många gånger större än vår jord; men dessa föllo mot jorden. Och huru föllo de ned? Hvarken jag själf eller någon i familjen hörde någon knall; och skulle Jag genomsöka naturen för en jämförelse, kunde jag icke finna någon mera passande framställning af himmelens utseende än den som Johannes brukar i den förut citerade profetian: 'Himmelens stjärnor föllo ned på jorden.' De voro inga skifvor eller flingor eller droppar af eld, utan de voro hvad världen förstår med fallande stjärnor; och mången åskådare kunde ganska väl hafva ropat till en annan: 'Se, hur stjärnorna falla!' Och den tillropade skulle icke hafva sökt att rätta talarens astronomi mer än att svara: 'Solen rör sig icke,' till den som sade: 'Solen går upp!' Stjärnorna föllo, 'likasom ett fikonträd fäller sina omogna frukter, när det skakas af en stark vind.' Här visar sig profetens noggrannhet. Stjärnorna föllo icke ned på jorden, som om de hade blifvit nedskakade från flera träd utan såsom blott från ett enda. De, hvilka visade sig i öster, föllo mot öster; de i norr mot norr, de i väster mot väster, och de, som syntes i söder, föllo mot söder, som jag kunde tydligen se, enär jag hade lämnat min bostad och gått ut i parken. De föllo icke, såsom den mogna frukten faller ned från trädet, utan de flögo eller blefvo kastade såsom omogen frukt, hvilken i början vägrar att lämna grenen, men som sedan, då den med häftighet af ryckes från sitt fäste, plötsligt och i en rak riktning faller ned. När frukten faller i en stor mängd, händer det, att några korsa andras bana, emedan de nedkastas med mer eller mindre styrka; men likväl falla de i allmänhet från den sidan 'af trädet, där de hänga." - New York Journal of Commerce för den 14 nov. 1833. "Man har kännedom om, att vidsträckta' och storartade fall af stjärnskott hafva inträffat på olika platser i den nyare tiden; men den största och märkvärdigaste, som någonsin upptecknats, ägde rum den 13 november 1833. Hela himlahvalfvet öfver Förenta Staterna var timtals i ett lågande tillstånd. Intet himmelskt fenomen har någonsin inträffat i detta land, sedan dess första kolonisering, som betraktades med en sådan stor förvåning af en klass i samhället eller med en. sådan fruktan och oro af en annan. . . . Många, som sågo detta skådespel, trodde, att domens dag skulle inbryta vid soluppgången." - "Our First Century," sid. 329. "Arago beräknar, att icke mindre än två hundra fyratio tusen meteorer vora på samma gång synliga öfver Bostons horisont." Och en åskådare vid Niagara säger: "Intet så storartadt och härligt skådespel har någonsin bevittnats af en människa, som då himlahvalfvet utgöt sig i en eldström öfver det mörka och brusande vattenfallet." - Samma verk. Ett betydelsefullt faktum i förbindelse med de omnämn Ja tecknen är värdt att beaktas: Vid den tid de förekommo voro de i folkets sinnen helt naturligt förenade med den stora dag, på hvilken de voro förebud. Och vid hvarje särskildt tillfälle kunde man höra ropet: "Domen har kommit; världens ände är här." Men mot denna åskådning göres den invändningen, att dessa företeelser i solen, månen och stjärnorna kunna icke vara tecken på änden, emedan många liknande händelser hafva förekommit. Svaret är tydligt. Hvad som hände den 19 maj 1780 är särskildt utmärkt, ty det står högt öfver allt annat såsom det märkvärdigaste till följd af beskaffenheten af de företeelser, som skedde på den dagen. Men vi behöfva icke afgöra denna fråga med endast detta bevis; ty vår Herre har icke blott omtalat, att en sådan händelse skulle ske som ett tecken på hans andra ankomst, utan han har äfven omtalat, när den skulle ske. "Men strax efter de dagarnas nöd," säger Matteus. Markus är ännu mera bestämd i sina uttryck, i det han säger: "Men i de dagarna, efter den vedermödan, skall solen förmörkas" o. s. v. (Mark. 13: 24). "Dagarna" utmärka tiden för den påfliga öfverhögheten, de 1,260 åren, från 538 till 1798; vedermödan är de kristnas förtryck genom den katolska makten, till dess reformationsverket lade ett hinder i vägen för densamma. Man kan antaga, att vedermödan upphörde i midten af det adertonde århundradet. "Dagarna" upphörde två år före änden af det århundradet. Genom profetians bestämda uttryck ära vi' begränsade till en tidsperiod af icke fullt femtio års längd, som upphör 1798, i hvilken vi måste söka den förmörkelse af solen, som skulle vara ett tecken på Herrens snara återkomst. Solens förmörkelse skulle äfvenså vara den andra stora händelse, som ägde rum under det sjette inseglet (Upp. 6: 12). Den första händelse i detta insegel, hvilken äfven utmärker dess början, var en stor jordbäfning, hvilken vi, genom en kronologisk jämförelse med de föregående inseglen, hafva visat vara den stora jordbäfning, som förstörde Lissabon den 1 nov. 1755. Mellan detta år och änden af den påfliga öfverhögheten 1798 måste solens förmörkelse infalla, hvilken skulle vara ett tecken på världens ände. Det gifves oss således i verkligheten en tidrymd af blott fyratiotre år, i hvilken den af profetian förutsagda solförmörkelsen måste sökas. Hvad se vi, när vi närmare betrakta denna tid? Vi finna icke blott solförmörkelsen, såsom den blifvit" förutsagd, utan vi finna äfven en mörk dag, som är så mycket märkligare än alla andra dagar, att den framställes såsom "den mörka dagen," medan den allmänna historien stillatigande förbigår andra dylika dagar. Betraktadt från denna synpunkt, är det ganska sällsamt, att folk ej bry sig om vittnesbörd af denna art, ehuru de äro så afgörande i frågan, men från en annan synpunkt synes det icke så; ty hvad en person icke önskar att se, kan han ganska lätt afhålla sig från att se. Men vi frukta, att denna brist på både "böjelse och skicklighet förklaras af profeten Daniel, i det han säger: "De ogudaktiga skola öfva sin ogudaktighet, och ingen ogudaktig skall förstå detta." Medan den lärde författaren af Websters ordbok bestämdt intygar, att "den verkliga orsaken till företeelsen icke är känd,” är det märkvärdigt, huru lätt många underlägsna personer framstå och erbjuda sig att förklara den genom naturliga verkningar. De som lefde på den tiden och åtminstone hade lika godt tillfälle att betrakta företeelsens sällsamma drag och onaturliga uppenbarelser som folk i närvarande tid, uppfylldes med förskräckelse öfver synen och vora icke under åratal, så länge den framstod lifligt för deras minne, i stånd att förklara den. Men denna tids underbart visa släkte, som lefver öfver ett hundra år efter händelsen och aldrig sett någonting liknande, åtager sig att förklara det med en lätthet och likgiltighet, som om det blott vore att visa, att två gånger två är fyra. Enär tiden, i hvilken vi skulle förvänta början till tecknen, är så noga fastställd, framlägges yttermera den invändningen att stjärnfallet 1833 kan icke vara ett af tecknen, emedan det, enligt Mark. 13: 24, 25, också borde har va förekommit inom den tiden eller före 1798, eftersom bindeordet och föregår, hvilket bringar denna händelse i en omedelbar förbindelse med tecknen i solen och månen. Till svar hänvisa vi till det faktum, att flera händelser i detta bibelställe äro genom ordet och sammanlänkade med hvarandra: "Och" stjärnorna skola falla Ifrån himmelen, "och" himlarnas krafter skola bäfva, "och" då skola de se Människosonen komma, "och" då skall han utsända sina änglar och församla sina utvalda. Det är tydligen icke afsikten med detta språk att gifva den föreställningen, att dessa ting skulle ske inom den tiden; ty vore detta händelsen, skulle. äfven Kristi återkomst inträffa, innan de dagarna upphörde. Vers 29, som innehåller slutföljden, lyder: "Likaså äfven I, när I sen detta ske, så veten, att det är nära för dörren." Matteus säger detsamma i ännu kraftigare ordalag. Men det vore orimligt att säga, att vi måste vänta, till dess Kristi återkomst inträffar, förrän vi kunna veta, att den händelsen är för dörren. Häraf framgår tydligen, att en serie af förbundna händelser, som innefattas i en betydlig tidsperiod, äro framställda, begynnande vid någon punkt i det förflutna och sträckande sig till och inbegripande Kristi andra ankomst. Början af serien förlägges till en punkt före slutet af en viss profetisk tidsperiod, som benämnes "dagarna," det är, de 1,260 åren af påfligt förtryck mot församlingen; men änden af serien infaller långt utom den perioden, som redan blifvit visadt. Denna fråga återstår nu: Huru många händelser i den gifna serien kunna vi söka före det dato, som begränsar "dagarna" eller före 1798, då: de 1,260 dagarna eller åren upphörde? Det enda underlag vi hafva, på hvilket vi kunna grunda ett svar, är de redan omnämnda fakta: att händelserna börja inom den tidsperioden men sluta utom den och att det icke är bestämdt, huru många tillhöra densamma. Häraf följer den oundvikliga slutsatsen, att om den första af de betecknade händelserna inträffar inom den bestämda tiden, har profetian blifvit uppfylld, äfven om alla andra äga rum utom denna tid. Hade solen allena blifvit förmörkad före 1798, skulle det hafva varit tillräckligt att uppfylla profetian. Månen kunde till och med hafva blifvit förmörkad efter 1798, utan att detta hade försvagat profetian det ringaste. Solen och månen förmörkades båda 1780, aderton år innan dagarna slutade; stjärnorna föllo 1833, trettiofem år sedan dagarna upphört. Öfver ett hundra år hafva förflutit, sedan dagarna slutade; och bäfvandet af himmelens krafter är ännu i framtiden, men icke långt borta, hvilket andra profetior visa. Omedelbart härpå följer Herrens återkomst enligt Joels och Johannes' uttryckliga vittnesbörd. Skulle motståndaren ännu påstå, att enligt vår tillämpning stjärnorna borde hafva fallit före 1798, emedan profetian säger: ”Och himmelens stjärnor föllo," svara vi, att då borde äfven alla de andra" händelserna hafva ägt rum före 1798; ty alla äro på samma satt forbundna med hvarandra; men vi hafva visat att detta är orimligt. Himmelen försvann såsom en bok. Denna händelse drager våra sinnen till framtiden. I stället för att betrakta, hur Guds ord har blifvit uppfylldt i det förflutna, uppmanas vi nu att gifva akt på händelser, hvilka lika säkert skola äga rum i framtiden. Vår standpunkt är här tydligen framställd; vi lefva i tiden mellan elen trettonde och den fjortonde versen i detta kapitel. Vi förvänta, att himmelen skall försvinna såsom en bok, hvilken hoprullas. Vår tid är ojämförligt allvarlig och viktig; ty vi veta icke, huru nära Vi kunna vara uppfyllelsen af dessa ting. Detta himmelens försvinnande såsom en bok är livad evangelisterna, i samma serie händelser, beteckna med orden: himlarnas krafter oskola bäfva. Andra bibelställen innehålla närmare detaljer angående denna förutsägelse. Af Ebr. 12: 25-27; Joel 3: 16; Jer. 25: 30-33; Upp. 16: 17 se vi, att det är Guds röst som förorsakar denna förskräckliga' rörelse på jorden och i himmelen, när han i sitt förskräckliga majestät talar från himmelen. En gång förr har Herren talat, när han med hög röst förkunnade sin eviga lag till sina skapade varelser, och jorden bäfvade. Han skall tala Igen, och icke blott jorden utan äfven himmelen skall skaka. Då skall jorden "ragla såsom en drucken". den skall "vackla" och helt och hållet "brista" (Es. 24); berg skola förflyttas från sina fasta grundvalar; öar skola plötsligt förändra sitt läge i hafvet; från den jämna slätten skola branta berg höja sig, klippor skola uppskjuta sina knaggliga former ur jordens brustna yta och medan Guds röst genljuder genom jorden skall den grufligaste förvirring härska i hela naturen. För att visa, att detta icke är blott en fantasibild på vår sida, han visa vi läsaren till några profeters beskrifningar angående denna tid. Esaia i kap. 24: 19, 20 säger: "Jorden brister, ja, den brister; jorden rämnar, ja, den rämnar; jorden vacklar, ja, den vacklar; jorden raglar, ja, den raglar såsom en drucken; den gungar såsom vaktskjulet i trädets topp. Dess öfverträdelse hvilar tung på den, och den faller, så att den icke mer kan stå upp." Jeremia i kap. 4: 23-27 beskrifver scenen i följande kraftiga språk: "Jag såg på jorden, och se, den var öde och tom, och upp mot himmelen, och där lyste intet ljus. Jag såg på bergen, och se, de bäfvade, och alla höj der vacklade. Jag såg mig om, och då fanns där ingen människa, och alla himmelens fåglar hade flytt bort. . . . Ty så säger Herren: Hela landet skall blifva en ödemark" Jämför därmed de ofvan angifna bibelställena. Då skall världens dröm om en jordisk säkerhet fullkomligt grusas. Konungar, som, berusade af sin egen världsliga myndighet, aldrig hafva tänkt på en högre makt, måste nu erkänna, att det finnes en Konung, som härskar öfver konungar; stormännen skola se, huru fåfänglig den jordiska ståten är och att den sanna storheten blott finnes utom jorden; de rika skola kasta sitt silfver och guld till mullvadarna och flädermössen, ty det kan icke rädda dem på den dagen; befälhafvarne skola då icke mera tänka på sitt stora anseende och de starka på sin makt; hvarje slaf, som ännu är i syndens bojor, och hvar friboren - alla klasser af ogudaktiga, från den högste till den lägste - skola förena sig i den allmänna klagan af bestörtning och förtviflan. De som aldrig bedt till honom, hvilkens arm allena kunde rädda dem, uppsända nu i sin förtviflan en bön till bergen och klipporna om att skyla dem för den s ansikte, hvilkens närvaro bringar förstöring till dem. Ack, huru gärna de nu skulle undvika att skörda, hvad de hafva sått i ett syndigt och lättfärdigt lif! Huru gärna de nu skulle undvika de förskräckliga vredens skatter, hvilka de hafva samlat åt sig själfva på denna dag! Huru gärna de skulle begrafva sig själfva och forteckningen af alla sina brott i ett evigt mörker! Därför fly de nu till klipporna, grottorna och remnorna, som jordens brutna yta erbjuder dem. Men det är för sent. De kunna icke dölja sin skuld eller undgå den länge uppskjutna hämnden. "Fåfängt blir det då att kalla Den dag, hvilkens ankomst de icke trodde på, har slutligen inbrutit och ofverraskat dem såsom en snara, och de ropa ovillkorligen i sin hjärteångest: "Hans vredes stora dag har kommit, och hvem kan bestå?" Käre läsare, betrakta detta ämne med allvarig och uppriktig uppmärksamhet, innan denna tids förskräckliga scener framstå för dig. Många visa nu förakt för bön, men en tid kommer, då alla människor skola bedja. De som icke nu med ett botfärdigt hjärta vilja bedja, skola då i förtviflan bedja till bergen och klipporna; och detta skall blifva det största bönemöte, som någonsin hållits. Medan du laser detta, käre läsare, tänk efter, om du skulle önska att deltaga däri. Ak, bättre är att! sluta stnden här, |