VERS. 1-3. Och därefter såg jag fyra änglar, som stodo vid jordens fyra hörn och fasthöllo jordens fyra vinodar, på. det att ingen o vind skulle blåsa på jorden eller på hafvet eller på något träd. Och Jag såg en annan ängel, som uppsteg från solens uppgång och hade den lefvande Gudens insegel, och han ropade med hög rost till de fyra änglar, at hvilka det var gifvet att skada jorden och hafvet, och sade: Gören icke Jorden eller hafvet eller träden någon skada, till dess vi hafva tecknat var Guds tjänare med insegel på deras pannor.

TIDEN för det verk, som här införes, kan tvifvelsutan lätt fastställas. Då händelserna i det sjette inseglet bilda slutet af det sjette kapitlet och det sjunde inseglet först omnämnes i början af det åttonde, så måste det sjunde kapitlet här vara liksom inom parentes. Hvarför är det just här infördt? Ögonskenligen emedan det innehåller förklarande tillägg med hänsyn till det sjette inseglet. Uttrycket. "och därefter" betecknar icke efter uppfyllelsen af de händelser, som förut blifvit beskrifna, utan sedan profeten i synen hade förts ned till slutet af det sjette inseglet för att icke afbryta ordningen af d: på hvarandra följande händelserna, såsom de äro framställda i kap. 6, riktas hans sinne till det som omtalas i kap. 7, hvilket försiggår samtidigt och framställer några vidare enskildheter i. förbindelse därmed. Vi fråga då: Emellan hvilka händelser i det inseglet inträffar detta verk? Det måste äga rum, innan himmelen försvinner såsom en bok; ty det kan omöjligen inträffa efteråt. Det måste följa på tecknen i solen, månen och stjärnorna; ty dessa tecken hafva redan blifvit uppfyllda, men detta verk ligger ännu i framtiden. Det inkommer därför mellan den trettonde och den fjortonde versen i Upp. 6, hvilket är, såsom vi redan hafva visat den tid, vi nu lefva i. Den första delen af sjunde kapitlet hänvisar alltså till händelser, hvilkas inträffande vi kunna förvänta i våra dagar.

Fryra änglar. Änglar äro alltid närvarande tjänare, som ingripa i denna Jords angelägenheter; och hvarför kunna icke dessa vara fyra af de himmelska väsen, i hvilkas händer Gud har öfverlämnat det här beskrifna verket; nämligen att fasthålla vindarna så länge Gud icke vill, att de skola blåsa, och att skada jorden med, dem, då tiden kom, att de skulle lösas? Ur vers 3 framgår, att skadandet ar ett verk, som är lika fullt öfverlämnadt i deras händer som "fasthållandet," så att de icke blott släppa vindarna, nar de skola blåsa, utan äfven föranleda dem att blåsa de framdrifva förstörelseverket med sin egen öfvernaturliga kraft. Men det skadande af jorden, hvilket här framställes innefattar icke de sju sista plågorna; ty det verket öfverlämnat i sju särskilda änglars händer, detta i fyras händer.

Jordens fyra hörn. Detta uttryck betecknar de fyra väderstrecken eller fyra kompasstrecken och utmärker, att dessa änglar, en hvar i sin verkningskrets, hafva uppsikt öfver hela jorden.

De fyra vindarna. Då vindar stå som symboler i den heliga skrift, beteckna de politiska omhvälfningar, strid och krig (Dan. 7: 2; Jer. 25: 32). De fyra vindarna, som fasthållas af de vid jordens fyra hörn stående änglarne, måste betyda alla element af strid och uppror, som existera i världen; och när de alla blifva lössläppta och alla blåsa tillsammans, skall den stora storm uppstå, som Jeremia talar om.

Ängeln, som uppsteg från solens uppgång. En annan verklig angel, som har uppsikt ofver ett annat särskildt verk, omtalas här. Någon måhända frågar: hvad förstår man med uttrycket "från solens uppgång"? Skola vi uppfatta det bokstafligen eller figurligen? Vi tro, att detta uttryck snarare betecknar sättet för uppstigandet än platsen for densamma; ty liksom solen vid uppgången börjar med att kasta sneda och jämförelsevis svaga strålar men snart tilltager i styrka, till dess den slutligen vid middagen skiller med stor kraft och bländande glans, likaså skulle denna ängels verk i början vara obetydligt, men under tidens lopp vinna allt större inflytande och slutligen fullbordas i kraft och styrka.

Lefvande Guds insegel. Detta är det utmärkande kännetecknet på den uppstigande ängeln; han för med sig lefvande Guds signet eller insegel. Detta faktum och den tid, i hvilken hans verk sker, äro de punkter, enligt hvilka vi kunna bestämma, hvilken rörelse förebildas genom hans mission.

Beskaffenheten af hans verk visar sig tydligen däri, att han har den lefvande Gudens insegel; och för att förvissa oss om, hvad beskaffenheten af hans verk är, måste vi afgöra, hvad som bör förstås med den lefvande Gudens insegel, som han för med sig.

1. Uttryckets förklaring. Ett signet eller sigill i allmänhet är ett verktyg, hvarmed man påsätter ett insegel, en stämpel, som brukas af enskilda personer, föreningar och stater för att göra intryck i lack på skriftliga handlingar såsom ett bevis på deras äkthet. Den ursprungliga betydelsen af ordet i detta ställe är: "Ett sigill, d. ä. en signetring; ett märke, en stämpel, ett kännetecken; ett tecken en pant.” Iblands verbets betydelser finnas följande: "Att tillförsäkra någon, att försäkra; att sätta ett insegel eller märke på någonting såsom tecken på, att det är äkta eller godkändt; att intyga, att stadfästa, att grunda, att åtskilja. Såsom exempel på att orden tecken och insegel användas i Skriften såsom liktydande begrepp se 1 Mos. 17: 11; Rom. 4: 11 ; Upp. 7: 3 och Hes. 9: 4. Med den lefvande Gudens insegel, som framställes i den oss föreliggande texten, tecknas Guds tjänare på deras pannor..' Vi kunna naturligtvis icke i detta fall antaga, att det är ett verkligt märke, som blifver intryckt i köttet, utan att det är någon förordning eller något iakttagande, som har särskildt afseende på Gud och som skall utgöra ett "urskiljningstecken" emellan Guds tillbedjare och de ogudaktiga omkring dem.

2. Ett sigill eller insegel. Ett sigill brukas för att göra rättsgiltiga handlingar eller laggilla de förordningar eller lagar, hvilka en enskild person eller någon myndighet utfärdar. Många exempel på dess bruk förekomma i Skriften. 1 Kon. 21: 8 läsa vi: "Därpå skref hon [Isebel] ett bref i Ahabs namn och satte sigill under det med hans signetring." "Detta bref hade då samma bindande kraft, som ,om konung Ahab själf hade skrifvit det. Äfvenså i Est. 3: 12: "I konung Ahasveros' namn utfärdades skri fvelsen, och den beseglades med konungens ring." I kap. 8: 8 i samma bok heter det: '.Ty en skrifvelse, som är utfärdad i konungens namn och beseglad med konungens ring, kan icke återkallas."

3. Hvar ett sigill brukas. Ett sigill brukas alltid i förbindelse med någon lag, som fordrar lydnad, eller på dokument för att göra dem lagenliga eller underkasta dem lagens bestämmelser. Begreppet lag är därför oskiljaktigt från ett sigill.

4. Huru ..det tillämpas på Gud. Vi kunna icke antaga, att på de Guds forordningar och lagar, som äro bindande för människorna, finnes ett verkligt sigill af tryckt, som är gjordt med en verklig stämpel; utan enligt ofvan angifna förklaring öfver ändmålet med et signet förstå vi, att det tydligen menas det, som gifver forordningar och lagar deras rättsgiltighet och äkthet. Denna kraft har namnet eller underskriften af den lagstiftande makten, äfven då intet sigil brukas, men handlingen måste då vara affattad i sådana uttryck, att man däri kan se hvem makten är och hvilken rättighet den har att stifta lagar och fordra lydnad. Se ofvan citerade bibelställen angående detta. Ett exempel, hvar namnunderskriften allena brukas, förekommer i Dan. 6: 8: ”Därför, o konung, måste du detta budet stadfästa och underskrifva dig; på det att det icke skall omvändt varda efter de meders och persers rätt, det ingen öfverträda djärfves" (Fost. Stift’s öfvers.). Det är: Påsätt din konungsliga namnunderskrift, hvaraf man kan se, hvem det är, som fordrar lydnad och hans rättighet att fordra densamma.

I en evangelisk profetia, som förekommer i Es. 8, läsa vi: ”Lägg vittnesbördet ombundet och lagen förseglad i mina lärjungars hjärtan.” Detta måste tydligen hafva afseende på vissa lagens fordringar, som lärjungarna skulle förnya, hvilka antingen hade blifvit forsummade eller förvrängda från dess egentliga betydelse. I profetian kallas detta att försegla lagen eller att till den återställa sigillet, som hade blifvit borttaget.

Vidare, de 144,000, hvilka i det oss föreliggande kapitlet sägas blifva tecknade med Guds insegel på sina pannor, framställas åter i Upp: 14: 1, hvar det säges om dem, att de hafva Faderns namn skrifvet på sina pannor.

Från föregående resonnerande och från anförda fakta och Skriftens förklaringar följa oundvikligen dessa två slutsatser:

1. Guds sigill finnes i förbindelse med Guds lag.

2. Guds sigill är den del af hans lag, hvilken innehåller hans namn eller beskrifvande titel och visar, hvem han är, utsträckningen af hans herravälde och hans rättighet att regera.

Alla opartiska evangeliska bekännelser äro eniga angående den punkten, att vi hafva en kort sammanfattning af Guds lag i dekalogen eller de tio buden. Vi behöfva alltså blott undersöka dessa bud för att finna, hvilket af dem har lagens signet eller insegel, med andra ord, hvilket af dem uppenbarar den sanne Guden, den lagstiftande makten. De tre första buden omnämna ordet Gud men visa icke, hvem betecknas därmed enär det namnet användes om en mängd andra föremål. "Såsom många gudar och många herrar äro," säger aposteln i 1 Kor. 8: 5.

Vi förbigå för ögonblicket det fjärde budet och betrakta därnäst det femte, som innehåller orden Herre och Gud, men angifver icke hvilken Gud menas; och i de återstående fem buden omnamnes Icke Guds namn alls. Hvad skola vi nu göra? Med den del af lagen, som vi hafva undersökt, kunde vi omöjligen öfverbevisa den störste afgudadyrkare om hans synd. Bilddyrkaren skulle helt enkelt svara oss: "Denne afgud är min gud; hans namn är gud, och dessa äro hans bud." Dyrkaren af himlakropparna kunde säga: "Solen är min gud, och jag dyrkar den enligt denna lag." Utan fjärde budet är dekalogen sålunda kraftlös och ogiltig, hvad det angår att stadfästa tillbedjandet af den sanne Guden. Men låt oss nu tillägga fjärde budet, återställa till lagen detta bud, som så många äro villiga att förklara afskaffadt, och se, huru saken då gestaltar sig. I detta bud finna vi förklaringen: "Ty på sex dagar gjorde Herren himmelen och Jorden och hafvet och allt hvad i dem är" o. s. v. Vi se genast, att denna lags fordringar äro den Guds, som har skapat alla ting. Solen kan således icke vara dekalogens Gud; den sanne Guden är den, som har skapat solen. Intet föremål i himmelen eller på Jorden kan vara det väsen, som här fordrar lydnad, ty denna lags Gud ar den, som har gjort alla skapade ting. Här är vårt försvar mot afgudadyrkan. Denna lag kan icke längre användas om falska gudar, "som icke hafva gjort himmel och jord" (Jer. 10: 11). Upphofsmannen till denna lag bevisar här hvem han är, utsträckningen af hans herradöme och hans rättighet att regera öfver detsamma; ty hvarje skapad t förståndigt väsen måste genast instämma i, att han, som är alltings Skapare, har rättighet att fordra lydnad från alla sina skapelser. Detta viktiga dokument, med det fjärde budet på sin plats, denna dekalog, det enda dokument ibland människorna, hvilket Gud skref med sitt eget finger, har således en underskrift; det har det kännetecken, som gör det begripligt och laggiltigt; det har ett insegel. Men utan det fjärde budet saknar denna lag alla dessa kännemärken. Det är ungefär detsamma, som om Herren hade sagt: Sabbaten är ett insegel. På min sida är den min auktoritets insegel, tecknet att jag har rättighet att fordra lydnad; på eder sida är den ett tecken, att I ansen mig för eder Gud.

Från föregående slutledning framgår tydligen, att fjärde budet utgör Guds lags insegel eller Guds insegel. Men Skriften lämnar oss icke utan ett direkt vittnesbörd angående denna punkt.

Herren säger uttryckligen, att sabbaten är ett tecken mellan honom och hans folk - ett tecken, som visar, att han är deras Gud. "Mina sabbater skolen I hålla, ty de ära ett tecken mellan mig och eder från släkte till släkte, på det att I mån veta, att jag är Herren, som helgar eder" (2 Mos. 31: 13). Samma faktum framställer Hesekiel i kap. 20: 12, 20. Här säger Herren till sitt folk, att det egentliga ändamålet med deras sabbatshelgande, det är iakttagandet af det fjärde budet, är, att de må veta, att han är den sanne Guden.

Skulle det sägas, att detta bud icke kan hafva någon tillämpning på kristna i närvarande tid, enär sabbaten var ett tecken blott mellan Gud och judarna, så blefve det tillräckligt att svara, att uttrycken jude och Israel, i en sann biblisk bemärkelse, äro icke begränsade till Abrahams naturliga säd. Abraham utvaldes först, emedan han var Guds vän, medan hans fäder voro afgudadyrkare; likaledes valdes hans säd till att vara Guds folk, hans lags väktare och hans sannings bevarare, emedan alla andra hade affallit från honom; och det är sant, att dessa ord med hänsyn till sabbaten talades till dem, medan de åtnjöto äran af att sålunda vara afskilda från alla andra. Men när skiljemuren blef nedbruten och inbjudningen utgick till hedningarna att taga del i Abrahams välsignelser, då kom allt Guds folk, både judar och hedningar, i ett nyt och mera intimt förhånande till Gud genom hans Son, och enhvar af dem kallats nu jude, om han "invärtes är det," samt en "rätt israelit." Nu utsträcker sig budet till alla sådana, ty de hafva lika stort behof af att veta hvem Herren är, som folket i det gamla förbundet.

Ur alla dessa anföringar framgår, att Herren betraktar det fjärde budet som ett tecken mellan sig och sitt' folk eller som ett insegel af lagen i båda förbundstiderna; genom att hålla det budet bekänner sig hans folk att vara dyrkare af den sanne Guden, och genom samma bud framstår Gud som deras rättmätige Herre, alldenstund han är deras Skapare.

Man torde lägga märke till, hur denna åsikt står i samklang med det högst viktiga faktum, att närhelst de heliga skriftställarna önska att utpeka den sanne Guden till skillnad från falska gudar af alla slag, så vädja de till skapelsens stora fakta, på hvilka det fjärde budet är grundadt. Se 2 Kon. 19: 15; 2 Krön. 2: 12; Neh. 9: 6; Job 9: 8; Ps. 96: 5; 115: 4-7, 15; 121: 2; 124:8; 134:3; 146:6; Es.37:16; 42:5; 44:24; 45:12; 51:13; Jer 10:10-12; 32:17; 51: 15;Apg.4:24; 14:15;17:23, 24 o.s.v.

Vi hänvisa ånyo till det faktum, att samma skara, som i Upp. 7 tecknas med den lefvande Gudens insegel på sina pannor, framställes åter i Upp. 14: 1, såsom hafvande Faderns namn på sina

pannor. Detta är ett godt bevis för att "den lefvande Gudens insegel" och "Faderns namn" äro liktydiga begrepp. Bevisföljden angående denna punkt göres fullständig, när det bekräftas, att det fjärde budet, hvilket vi redan hafva visat vara lagens insegel, af Gud omtalas såsom det, hvilket innehåller hans namn. Beviset för detta återfinnes i 5 Mos. 16: 6 : "Utan du skall gå till det ställe, som Herren, din Gud, utväljer till boning åt sitt namn, och 'där skall du slakta påskoffret." Hvad fanns på det rum, där de slaktade påskoffret? - Där var helgedomen, i hvilkens allra heligaste rum fanns förbundsarken med de tio budorden, af hvilka det fjärde visar, hvem den sanne Guden är och innehåller hans namn. Hvarhelst detta var, där fanns Guds namn; och detta var det enda, som detta ställe kunde tillämpas på. (Se 5 Mos. 12:5, 11,21; 14:23, 24 m. fl.)

Sedan vi nu hafva fastställt. att Guds insegel är hans heliga sabbat, skola. vi vidare fortsätta med att uttyda profetian. Scenerna i de oss föreliggande verserna, nämligen de fyra vindarna, synbarligen i begrepp att blåsa, bringande krig och vedermöda öfver landet, samt huru detta verk återhålles, till dess Guds tjänare blifva beseglade, liksom om ett förberedande verk måste göras för dem att rädda dem från denna nöd, erinra oss om israeliternas hus, som beströkos med påskalammets blod, så att mordängeln måtte gå dem förbi, då han slog alla förstfödda bland egyptierna (2 Mos. 12); likaledes om tecknet, som gjordes af mannen med skriftyget på alla dem, hvilka de efterföljande fem männen med slagvapnet i sina händer skulle förskona (Hes. 9: de kap.). Därför draga vi den slutsatsen, att Guds insegel. hvarmed hans tjänare beseglas, är något egendomligt märke eller religiöst kännetecken, genom hvilket de skyddas från Guds straffdomar, som drabba de ogudaktiga omkring dem.

Enär vi hafva funnit, att det fjärde budet är Guds insegel, så uppstår den frågan: Innehåller iakttagandet af detta bud någon egendomlighet med hänsyn till det religiösa bruket - Ja, en ganska betecknande och i ögonen fallande. Det är ett af de mest egendomliga fakta, som förekommer i den religiösa historien, att i en af evangelium så upplyst tidsålder som elen närvarande, när kristendomens inflytande är så mäktigt och vidsträckt, det enkla iakttagandet af Guds lag anses för en den största egendomlighet och det största kors, en person kan upptaga; ty det fjärde budet fordrar iakttagandet af den sjunde dagen i hvarje vecka såsom Herrens sabbat; men nästan hela kristenheten har, genom hedendomens och påfvedömets förenade inflytelse, blifvit förledd till att hålla den första dagen. En person behöfver blott att börja firandet af den dag, som budet föreskrifver, för att genast erhålla ett egendomligt märke. Han är lika afsöndrad från de erkändt kristna som från den oomvända världen.

Vi draga då den slutsatsen, att ängeln, som uppstiger från solens uppgång, hafvande Guds insegel, är ett egendomligt sändebud, som har uppsikt öfver ett reformationsverk, hvilket skall utföras bland människorna med hänsyn till det fjärde budets sabbat. Naturligtvis utföres detta verk på jorden af Kristi tjänare; ty människorna hafva fått i uppdrag att undervisa sina medmänniskor i Bibelns sanningar; men då ordning härskar i utförandet af alla de gudomliga rådslagen, så kan man icke anse det för otroligt, att en verklig ängel har uppsikt öfver detta verk.

På ett annat ställe hafva vi redan bevisat, att tiden för detta verk faller inom vår egen tid. Detta visas yttermera af det faktum, att den första gången vi se dessa Guds tjänare efter deras besegling, stå de framför tronen med segerpalmer i sina händer. Beseglingen är därför det sista verk, som utföres för dem innan deras förlossning.

I Upp. 14 är samma verk framställd t under symbolen af en ängel, som flyger midt på himmelen och låter sitt förskräckliga varningsrop ljuda öfver hela jorden. Vi skola tala mera fullständigt om detta, när vi dppnå det kapitlet; 'nu hänvisa vi blott till det, enär det i denna profetiska kedja är det sista verk, som skall utföras i världen före Kristi ankomst, och det måste därför vara liktydigt med verket på detta ställe ( Upp. 7: 1-3). Ängeln med den lefvande Gudens insegel, som omtalas i sjunde kapitlet, är därför äfven den tredje ängeln i det fjortonde kapitlet. Denna förklaring stärker oss ännu mera i vår åsikt med hänsyn till inseglet; ty medan en viss skara tecknas med den lefvande Gudens insegel, såsom följden af det verk, som beskrifves i sjunde kapitlet, uppkommer en skara, som visar skriftenlig lydnad för alla "Glids bud," såsom följden af det tredje budskapet i fjortonde kapitlet (vers 12). Det är fjärde budet i Guds lag och det allena, som den kristna världen öppet öfverträder i både lära och handling. Och att detta är själfva hufvudfrågan i det tredje budskapet framgår tydligen från det faktum, att hållandet af buden, iakttagande Herrens sabbat tillsammans med alla de andra moraliska föreskrifterna, är det som skiljer Guds tjänare f rån dem, hvilka tillbed j a vilddjuret och mottaga dess märke. Detta senare är, såsom härefter skall visas, firandet af en falsk sabbat.

Sedan vi sålunda i korthet hafva uppmärksammat ämnets hufvudpunkter, komma vi till det för oss mest betydelsefulla draget af dem alla. Vi finna nämligen, att detta verk redan håller på att uppfyllas inför våra ögon, i noga öfverensstämmelse med den förut framställda kronologiska bevisningsgrunden. Den tredj e ängelns budskap förkunnas; ängeln, som uppsteg från solens upp

gång, har anträdt sin mission; reformen angående sabbats f rågan har tagit sin början, och den banar sig säkert, ehuru ännu jämförelsevis i tysthet, väg genom landet. Redan nu blifva alla länder, i hvilka evangelii ljus förkunnas, upprörda af densamma; och den skall hafva till följd, att ett folk framställes, som är beredt för Frälsarens snara ankomst och beseglade för hans eviga rike.

Innan vi lämna dessa verser, som vi så utförligt hafva behandlat, skola vi besvara ännu en fråga. Har i verkligheten bland nationerna några rörelser försiggått, från hvilka vi kunna se, att den uppstigande ängelns rop: "Skaden icke" o. s. v. genom vindarnas blåsande, "förrän vi med insegel tecknat vår Guds tjänare," på något sätt blifvit uppfylldt? Den tid, under hvilken vindarna fasthållas, kan naturligtvis icke vara en tid af djup frid; detta skulle icke motsvara profetian. För att visa, att vindarna fasthållas, måste tumult, uppskakningar, vrede och afundsjuka visa sig bland nationerna, med ett tillfälligt utbrott af krig, likasom en nyckfull väderil rycker sig lös från det ännu fjättrade och oroliga ovädret. Dessa utbrott måste plötsligen och oväntadt åter dämpas. Då men icke annars skulle det blifva tydligt för honom, som betraktar händelserna i profetians ljus, att Allmaktens återhållande hand för något godt ändamåls skull utsträcktes för att lugna stridens och krigets svallande element. Sådant har den politiska himmelens utseende varit, sedan den stora revolutionen 1848, då så många troner i Europa omstörtades. Det är förvånande, hvilket tillstånd af hat och politisk oro har härskat bland alla nationer på jorden. Nya och oförutsedda förvecklingar hafva uppkommit och angelägenheterna synbarligen blifvit så förvärrade, att ett omedelbart förskräckligt krig tycktes förestå. Då och då har en blodig strid utbrutit, och tusentals röster hafva höjt sig att förkunna den stora krisens inträde, att ett allmänt krig måste uppstå samt att ingen kunde förutsäga slutet, när plötsligt och oförklarligt den politiska branden har upphört och alla meningsstrider lugnt blifvit bilagda. Inbördeskriget i vårt eget land från åren 1861 till 1865 är ett märkligt exempel på detta. På våren det senare året hade behofvet af män och medel att fortsätta kriget blifvit så tryckande för nationen, att det allvarsamt började lägga hinder i vägen för framgången af det verk, som förebildas af den uppstigande ängeln, ja, det hotade till och med att helt och hållet förhindra detsamma. Personer, som voro förtrogna med dessa sanningar och som trodde, att tiden då hade kommit för tillämpningen af profetian och att ängelns ord: "Skaden icke" o. s. v. utmärkte en rörelse på församlingens sida, förenade sig då i att uppsända brinnande böner till folkens behärskare om att återhålla upprorets och krigets g-rymma verk. Dagar för fasta och bön åsidosattes för detta ändamål. Detta skedde under en af krigets mörkaste och dystraste tider, då icke så få personer af politiskt anseende förutsade dess obestämda fortsättande me el alla dess förskräckliga grymheter och stora elände. Men plötsligen inträffade en förändring; ty icke fullt tre månader hade förflutit från den tid, vi tala om, tills sydstaternas sista arme hade gifvit sig till fånga och alla dess soldater nedlagt sina vapen. Så plötslig och fullkomlig var tingers förändring och så tacksamma voro alla hjärtan för befrielsen från den förskräckliga stridens förtryck, att nationen utbröt i en jubelsång, och på kapitlet i Washington uthängdes, med i ögonen fallande bokstäfver, följande vers: "Del är skedt af Herren och är ett under för våra ögon." Det finnes sådana, som tro, att det oväntade upphörandet af striden härledde sig från en viss orsak, som världen naturligtvis har blott liten kännedom om. Det plötsliga afslutandet af det fransk-tyska kriget år 1870, det sista kriget mellan Turkiet och Ryssland, 1877-78, det spansk-amerikanska kriget 1896 och det rysk-japanska kriget kunna anföras såsom ännu senare exempel.

VERS. 4-8. Och jag hörde antalet af de med insegel tecknade: Ett hundra fyratiofyra tusen af alla Israels barns stammar: af Judas' stam tolf tusen tecknade, af Rubens stam tolf tusen, af Gads stam tolf tusen, af Asers stam tolf tusen, af Neftalims stam tolf tusen, af Manasses' stam tolf tusen, af Simeons stam tolf tusen, af Levis stam tolf tusen, af Isaskars stam tolf tusen, af Sebulons stam tal f tusen, af Josefs stam tolf tusen, af Benjamins stam tolf tusen tecknade.

Antalet af med detta insegel tecknade uppgifves här till 144, 000; och på grund af den omständigheten, att tolf tusen tecknas från enhvar af de tolf stammarna, föranledas många att antaga, att detta verk måste hafva blifvit utfördt åtminstone så långt tillbaka som vid början af den kristna tidräkningen, när dessa stammar i verkligheten existerade. De inse därför icke, huru det kan tillämpas på vår egen tid, enär alla spår af någon åtskillnad mellan dessa stammar så länge och så fullständigt hafva varit utplånade. Sådana personer hänvisa vi till det språk, som aposteln Jakob brukar i början af sin epistel: "Jakob, Guds och Herren Jesu Kristi tjänare, hälsar de tolf stammarna i förskingringen. Hållen det for all glädje, mina bröder, när I råken i mångahanda frestelser" o. s. v. De som Jakob här tilltalar, äro: 1) kristna, ty de äro hans bröder; 2) de äro icke judar, de tolf stammarna på hans tid, som blifvit omvända till kristendomen, ty han tröstar dem med Kristi ankomst. (Se kap. 5,) Han talar därför till de kristna i det sista släktet, vår tids kristna, och han kallar dem de tolf stammarna, som äro förskingrade. Men hvaraf kommer detta? Paulus förklarar det i Rom. 11: 17-24 under den träffande bilden af inympning. Det äkta oljeträdet föreställer Israel, grenarna äro Abrahams naturliga efterkommande, af hvilka några blefvo afbrutna till följd af deras otro (förnekande af Kristus). Genom tron på Kristus blifva de vilda oljekvistarna, hedningarna, inympade i den äkta oljestammen, och sålunda förevigas de tolf stammarna. Detta belyser andra ställen hos samme apostel: "Icke äro alla de israeliter, som härstamma från Israel," och "den är icke jude, som utvärtes är det, . . utan den är jude, som invärtes är det" (Rom. 9: 6-8; 2: 28, 29) Äfvenså finna vi på det nya Jerusalems portar, som är en kristlig, en det nya testamentets stad, och icke eh judisk, namnen på Israels barns tolf stammar inskrifna. På grundvalarna af denna stad äro namnen på Lammets tolf apostlar och på portarna namnen af Israels tolf stammar (Upp. 21: 12-14). Om de tolf stammarna uteslutande tillhörde' den gamla förbundstiden, skulle det hafva varit mera naturligt, att deras namn blifvit inskrifna på grundvalarna och de tolf apostlarnes på portarna; men nej, namnen af de tolf stammarna äro på portarna. Och likasom hela den återlösta skaran skall gå ut och in genom de portar, som bära dessa inskrifter, likaså skola äfven alla återlösta blifva räknade till de tolf stammarna, antingen de voro judar eller hedningar på jorden. Naturligtvis söka vi förgäfves efter några åtskillnadstecken mellan stammarna här på jorden; ty sedan Kristus har visat sig i köttet är bibehållandet af de tolf stammarnas släktregister icke mera nödvändigt. Men vi kunna vara vissa på, att i himmelen, där namnen af dem, som tillhöra den förstföddes församling, blifva upptecknade, härskar ordning och att hvarje namn inregistreras där i sin egen stam (Ebr. 12: 23).

Det torde märkas, att uppräkningen af stammarna här afviker från den, som gifves på andra ställen. Jakobs tolf söner, hvilka voro öfverhufvud för stora familj er, kallade stammar, hette Ruben, Simeon, Levi, Juda, Isaskar, Sebulon, Benjamin, Dan, Naftali, Gad, Asser och Josef. Men Jakob adopterade på sin dödsbädd Josefs två söner, Efraim och Manasse, såsom sina egna för att utgöra två af Israels stammar (1 Mos. 48: 5). Genom denna delning af Josefs stam uppkom tretton stammar i allt; likväl vid fördelningen af Kanaans land genom lott räknades blott tolf stammar och. blott tolf lotter kastades; ty Levi stam utelämnades, emedan den förordnades till tabernaklets tjänst och erhöll därför ingen besittning. Men i det oss föreliggande stället äro Dan och Efraim utelämnade och Levi och Josef insatta i deras ställe. Såsom grund för Dans utelämnande angifva några bibeltolkare, att denna stam hade särskildt öfverlämnat sig åt afgudadyrkan. (Se Dom. 18 o. s.v.) Levi stam intager här sin plats med de öfriga, ;när i det himmelska Kanaan inga skäl skola finnas för dess utslutande från arfvet som det jordiska; och Josef insättes troligen för Efraim, enär det namnet synes hafva varit anvandt ibland för Efraims och ibland för Manasses stam (4 Mos. 13:11).

Tolf tusen ur hvardera af de tolf stammarna tecknades hvilket visar, att icke alla, som hade en plats bland dessa stammar i himmelens protokoll, när detta förseglingsverk började, utstodo profvet och blefvo öfvervinnare till slut; ty namnen af dem, som redan äro i lifvets bok, skola utplånas, så framt de icke öfvervinna (Upp. 3: 5).

VERS. 9-12. Därefter såg jag, och se, en stor skara, som ingen kunde räkna, af alla folkslag och stammar och folk och tungomål, stående inför tronen och inför Lammet, klädda i hvita fotsida kläder, med palmer i sina händer. Och de ropade med hög röst och sade: Frälsningen är vår Guds, som sitter på tronen, och Lammets! Och alla änglarne stodo omkring tronen och omkring de äldsta och de fyra djuren och nedfällo på sina ansikten inför tronen och tillbådo Gud och sade: Amen, lof och ära och vishet och tacksägelse och pris och makt och starkhet tillkomme vår Gud i evigheters evighet! Amen.

Sedan beseglingen blifvit utförd, ser Johannes en oräknelig mängd under hänryckning tillbedja Gud inför hans tron. Denna stora skara är utan tvifvel de återlösta ur hvarje släkt och stam och folk och tungomål, som uppväckas från de döda vid Kristi andra ankomst. Däraf se vi, att beseglingen är det sista verk, som utföres för Guds folk före deras förvandling.

VERS. 13-17. Och en af de äldsta svarade och sade till mig: Hvilka äro dessa; som äro. klädda i de hvita fotsida kläderna, och hvartfrån harva de kommit? Och jag sade till honon: Herre, du vet det. Och han sade till mig: Dessa äro de, som hafva kommit ur den stora bedröfvelsen; och de hafva tvagit sina kläder och gj ort dem hvita i Lammets blod. Därför äro de inför Guds tron och tjäna honom dag och natt i hans tempel; och den, som sitter på tronen, skall bo öfver dem. De skola icke mer hungra eller törsta, och; heller skall solen eller någon hetta falla på dem. Ty Lammet, som är midt för tronen, skall vårda dem och leda dem till lefvande vattenkällor, och Gud skall aftorka alla tårar från deras ögon.

Frågorna, som en af de äldste ställde till Johannes: "Hvilka äro dessa, som äro klädda i de hvita, fotsida kläderna, och hvarifrån hafva de kommit?" tillika med Johannes' svar: "Herre, du vet det," skulle synas vara i saknad af all udd, om de hade afseende på hela den stora skaran af återlösta; ty Johannes visste, hvilka de voro och hvarifrån de kommo, alldenstund han kort förut hade sagt, att de voro individer - naturligtvis återlösta - som hade kommit ur hvarje släkt och stam och folk och tungomål, och Johannes kunde hafva svarat: Dessa äro de återlösta från alla jordens folkslag. Men om i denna stora skara ett visst sällskap, utmärkt genom något särskildt märke eller någon särskild ställning, åsyftades, skulle det icke vara så tydligt, hvilka de voro och hvad hade gifvit dem denna egendomlighet; och frågorna skulle, i sin tillämpning på dem, vara berättigade. Vi äro därför böjda att vidhålla den åsikten, att dessa frågor, som en af de äldste framställer, skulle kalla uppmärksamheten till ett särskildt sällskap; och intet annat sällskap, på hvilket en särskild syftning kunde mera naturligt göras, är framställdt, än de 144,000, som omtalas i första delen af kapitlet. Johannes hade sett dessa personer i deras dödliga tillstånd, då de erhöllo den lefvande Gudens insegel midt ibland de sista dagarnas bekymmersamma scener; men såsom de här stå bland den återlösta mängden, är öfvergången så stor och det tillstånd, i hvilket de nu synas, så helt annat, att han icke igenkänner dem såsom det särskilda sällskap, hvilket han såg besegladt på jorden. På detta sällskap tyckas följande noggranna bestämningar vara särskildt användbara.

1. De komma ur den stora bedröfvelsen. Det är till en viss grad sant om alla kristna, att de "genom mycken bedröfvelse måste ingå i Guds rike," men detta gäller i synnerhet om de 144,000. De genomgå den stora vedermödans tid, hvilkens like icke har varit, sedan människor befolkade jorden (Dan. 12: 1). De genomlefva en andlig ångest, liksom vid tiden för Jakobs nöd (Jer. 30 :4-7). De stå då utan en medlare under de sju sista plågornas förskräckliga scener, dessa uppvisningar af Guds vrede öfver jorden. Se Upp., kap. 15..och 16. De genomgå en tid af den förskräckligaste nöd, som världen någonsin bevittnat, ehuru de själfva blifva förlossade från den.

2. Hvita kläder. De två sina kläder och göra dem hvita i Lammets blod. Ett ganska eftertryckligt vittnesbörd gifves till det sista släktet om nödvändigheten af att förskaffa sig hvita kläder (Upp. 3: 5,18). Ehuru de 144,000 beskyllas för att de förkasta Kristus och lita på sina egna gärningar för frälsning, emedan de vägra att bryta Guds bud (Upp. 14: 1, 12), så skall likväl på den stora dagen denna falsk beskyllning af tvås från dem. Då skall det blifva uppenbart, att de hafva stödt sitt hopp om lif på förtjänsterna af deras gudomlige Förlossares utgjutna blod, i det de hafva gjort honom till sin rättfärdighets källa. Om dessa kan det därför ganska tydligt sägas, att de hafva tvagit sina kläder och gjort dem hvita i Lammets blod.

3. Förstlingarna. Vers 15 beskrifver en äreställning, som de intaga i det himmelska riket, och huru nära de stå Guds tron. På ett annat ställe kallas de "en förstling åt Gud och Lammet" (Upp. 14:4).

4. De skola icke mer hungra. I vers 16 säges det om dem: "De skola icke mer hungra eller törsta." Detta visar, att de en gång hafva lidit hunger och törst. Men hvad kan detta hafva afseende på? Enär det tvifvelsutan har afseende på någon särskild erfarenhet, kan man icke antaga, att det häntyder på deras pröfningar under bedröfvelsens tid, i synnerhet under de sista plågorna? I denna tid skola de rättfärdiga lefva af bröd och vatten, och ehuru detta "skall aldrig tryta" (Es. 33: 16) utan vara nog till deras uppehålle, så måste det likväl ske, att när betesmarkerna med alla frukter och andra växtalster äro förtorkade (Joel 1: 18-20), och alla floder och vattenkällor äro vända i blod (Upp. 16: 4-9), de heliga, som lefva under den tiden, skola tidtals lida hunger och törst i högsta grad, på det att deras samband med jorden och jordiska ting må förminskas så mycket som möjligt. Men när de hafva ingått i riket, "skola de icke mer hungra eller törsta." Och profeten säger yttermera om dem: "Icke heller skall solen eller någon hetta falla på dem." Vi måste komma ihåg, att de 144,000 lefva under den tid, när makt gifves till solen "att bränna människorna med eld" (Upp. 16: 8, 9). Ehuru de erhålla skydd mot de dödliga följderna af denna förskräckliga hetta, som de ogudaktiga rundt omkring dem äro utsatta för, kunna vi likväl icke antaga, att deras nerver äro så förslöade, att de icke förnimma obehagliga känslor i följ el af densamma. Nej; ty då de ingå i det himmelska Kanaan, skola de vara beredda att uppskatta den gudomliga försäkringen, att icke solen eller någon hetta skall falla på dem och skada dem.

5. Lammet skall leda dem. Ett annat vittnesbörd angående samma skara och tillämpligt på samma tid säger: "De äro jungfrur, . . . som följa Lammet, hvarthelst det går" (Upp. 14: 4). Båda uttrycken beteckna det innerliga och förtroliga umgänge, till hvilket Förlossaren själf kallar dem.

Psalmisten tyckes syfta på samma löfte i följande sköna ord: "De varda mättade af ditt hus' rika häfvor, och af din ljuflighets ström gifver du dem att dricka" (Ps. 36: 9). Uttryckssättet i detta löfte till de 144,000 finnes äfven delvis i följande härliga profetia hos Esaia: "Han skall tillintetgöra döden för alltid; och Herren, Herren skall aftorka tårarna från alla ansikten och skall taga bort sitt folks smälek öfverallt på jorden Ty så har Herren talat" (Es. 25:8).