VI BENÄMNA innehållet i detta kapitel de sju basunerna, emedan de utgöra hufvudtemat i detsamma, änskönt andra ting framställas före början af denna serie af händelser. Den första versen i detta kapitel står i samband med händelserna i föregående kapitel och borde icke, enligt vår åsikt hafva blifvit skild från det genom kapitlets delning.

VERS 1. Och då det bröt det sjunde inseglet, vardt tystnad i himmelen omkring en half timme.

Serien om de sju inseglen återupptages här och afslutas. Det sjette kapitlet slutade med det sjette inseglets händelser, och det åttonde. börjar med brytandet af det sjunde; därför är det sjunde kapitlet liksom inskjutet mellan det sjette och sjunde inseglet, hvaraf framgår, att beseglingsverket i det kapitlet tillhör det sjette inseglet.

Tystnad i himmelen. Man kan blott framlägga en gissning beträffande orsaken till denna tystnad - en gissning, som likväl understödes af det sjette inseglets händelser. Det inseglet bringar oss icke bli Jesu andra ankomst, ehuru det innefattar händelser, som stå i nära samband därmed. Det förer oss ned till elementens förskräckliga omhvälfningar, hvilka beskrifvas i samband med himmelens hoprullande såsom en bok, då Guds röst höres, och till uppbrytandet af jordens yta. De ogudaktiga erkänna nu, att Guds vredes stora dag har kommit, och de vänta tvifvelsutan hvarje ögonblick, att Konungen skall uppenbara sig i en för dem outhärdlig härlighet. Men här afbrytes plötsligen insegelet, och Kristi återkomst infaller därför inom det nästa inseglet. Men när Herren åter nedstiger på denna jord, har han alla de heliga änglarne med sig (Matt. 25: 31). Är det därför icke själfklart, att en djup tystnad måste inträda i himmelen, när alla sångarna och harpospelarna lämna sina salar därofvan för att åtfölja sin gudomlige Herre, då han nedstiger att samla frukten af sitt återlösningsverk?

Denna stund af tystnad utgör omkring sju .dagar, om vi betrakta den såsom profetisk tid.

VERS 2. Och jag såg de sju änglar, som stå inför Gud, och dem gåfvos sju basuner.

Denna vers framställer en ny och särskild serie af händelser. Inseglen innehålla församlingens historia under" den tidrymd, i hvilken evangelium förkunnas; basunerna däremot föreställa de hufvudsakliga politiska och krigiska händelserna under samma lid.

VERS. 3-5. Och en annan ängel kom och ställde sig vid altaret och hade ett gyllene rökelsekar, och honom blef gifvet mycket rökverk, att han skulle lägga det till alla heligas böner på det gyllene altaret, som är inför tronen. Och röken af rökverket jämte de heligas böner uppsteg ur angelns band inför Gud. Och ängeln tog rökelsekaret och fyllde det från "Iden på altaret och kastade på jorden; och det uppstod tordön och röster och ljungeldar och jordbäfning.

Ehuru de sju änglarne redan i andra versen blifvit framställda på händelsernas skådeplats, fäster Johannes likväl i de tre just citerade verserna vår uppmärksamhet för ett ögonblick vid en helt annan scen; ty ängeln med rökelsekaret, hvilken ställde sig vid altaret, är icke en af de sju basunernas änglar. Altaret är rökelsealtaret, som stod i den jordiska helgedomens första afdelning. Detta gifver oss således ännu ett bevis för att i himmelen finnes en helgedom med dess motsvarande redskap för gudstjänsten, af hvilken den jordiska var en förebild, och att i denna helgedom få vi en inblick genom Johannes' syner.

Sålunda framställes i helgedomen därofvan för alla heliga en tjänstförrättning, hvilken tvifvelsutan representerar hela försoningsverket under evangelii tidsålder. Detta framgår däraf att ängeln uppsänder rökelsen med de heligas böner. Att vi här röras framåt till änden, kan man förstå af ängelns handling, i det han fyllet rökelsekaret med eld och kastar den på jorden; ty hans verk är då fullbordadt; inga böner tillsammans med rökelse skola längre vara gällande. Denna symboliska handling kan först då finna sin tillämpning, sedan Kristi medlareverk för människorna i den himmelska helgedomen är för evigt afslutad. På ängelns handling följer genast röster, tordön, ljungeldar och en jordbäfning - precis sådana händelser, hvilka enligt Skriftens vittnesbörd på andra ställen försiggå vid pröfningstidens slut. (Se Upp. 11:19; 16: 17, 18.)

Men hvarför hafva dessa verser sålunda blifvit inskjutna här? Svaret är tydligen detta: emedan de skulle utgöra ett budskap af hopp och tröst till församlingen. De sju änglarne med deras krigs basuner hade blifvit presenterade, och under deras basunande skulle förskräckliga uppträden äga rum; men förrän allt detta sker, vill Gud först ännu en gång vända sitt folks blickar på medlareverket därofvan som källan för hjälp och styrka vid denna tid. Änskönt de skulle kastas omkring såsom spån på stridens och krigets oroliga vågor, kunde de likväl veta, att deras store Öfverstepräst ännu tjänstgjorde för dem i den himmelska helgedomen och att de kunde sända sina böner dit, så att Frälsaren där måtte frambära dem med rökelse inför deras himmelske Fader. Sålunda skulle de erhålla styrka och bistånd under alla sina olyckor.

VERS 6. Och de sju änglarne, som hade de sju basunerna, gjorde sig redo att basuna.

Efter denna afvikelse upptages åter ämnet om de sju basunerna och fortsättes genom återstoden af detta och hela det nästföljande kapitlet. De sju änglarne göra sig redo att blåsa i basunerna. Detta basunande utgör en fortsättning af profetiorna i kap. 2 och 7 i Daniels bok; de börja med det gamla romerska världs rikets upplösning i tio mindre riken, hvilken beskrifves i de första fyra basunerna.

VERS 7. Och den förste basunade, och det vardt hagel och eld, blandade med blod, och de kastades på j orden; och tredjedelen a f j orden uppbrändes, och tredjedelen af träden uppbrändes, och allt grönt gräs uppbrändes.

En fullständig utläggning af de sju basunerna gifves i verket "An Exposition of the Seven Trumpets of Revelation," som kan beställas af Intenyational Publishing Ass'n, College View, N ebr. Denna bok kan! rekommenderas som den bästa som finns för de läsare, hvilka önska att särskildt studera detta ämne; vi stå i skuld till den för de här anförda utdragen.

Keith gör med rätta följande anmärkningar angående denna profetias syftemål:

"Ingen kunde haha uttydt eller förklarat dessa texter bättre, än den skeptiske filosofen Gibbon gjort i sitt verk Endast en text behöfver sättas framför de kapitel, som omedelbart behandla ämnet, och några få gudlösa ord utplånas från detsamma, för att de skola utgöra en serie af förklarande föredrag öfver kapitlen 8 och 9 i Uppenbarelsen." "Litet eller intet återstår för den troende tolkaren att göra, ty han behöfver blott slå upp Gibbons verk"

Den första plötsliga och svåra straffdom, som föll på det mot sitt förfall gående västromerska riket, var kriget med goterna under deras furste Alarik, som öppnade vägen för senare infall. Efter den romerske kejsaren Teodosius' död i januari 395, innan slutet af vintern, hade goterna under Alarik dragit i fält mot kejsardömet.

"Hagel och eld, blandade med blod," kastades ned på jorden. Dessa uttryck häntyda på de förskräckliga följderna af goternas infall. "Hagel" betecknar deras ankomst från den kalla norden. "eld" förstöringen genom brand, som de gjorde bruk af i städerna såväl som på landet; och "blod" de djärfve och oförskräckte krigarnes förskräckliga mördande af kejsardömets borgare.

Den första basunen begynte att ljuda mot slutet af det fjärde århundradet samt betecknar dessa goternas ödeläggande infall i det romerska kejsardömet.

Jag vet icke, huru de historiska händelserna af den tidsperiod, i hvilken den första basunen ljöd, kunde mera intrycksfullt f ramställas, än de hafva blifvit af Keith, hvilken gifver en förträfflig sammanställning af fakta från Gibbons historia i sin tidskrift, Signs of the Times, band I, sid. 221-233:

"Långa utdrag visa, hur vidlyftigt och grundligt Gibbon har behandlat den första basunens historia - den första storm hvilken rasade öfver det romerska landområdet och förorsakade Roms första fall. Följande är själfva hufvudinnehållet häraf, framställdt i hans egna ord: Den gotiska nationen stod stridsfärdig vid det första basunljudet och körde, utan att låta sig hindras af den ovanligt stränga vintern, sina tunga vagnar öfver flodens breda isbrygga. De fruktbara fälten i Fosis och Beotien blefvo snart öfversvämmade af de vilda horderna; männen ned höggos, och kvinnorna och boskapen bortdrefvos från de brinnande byarna. De djupa och blodiga spåren af goternas marsch kunde lätt ses en lång tid efteråt. Hela provinsen Attika ödelades genom Alariks fördärfliga besök. De lyckligaste invånarna i Korint, Argos och Sparta befriades genom döden från den sorgliga anblicken att se sina egna städer uppgå i lågor. Följande sommar var det så ofantligt hett, att alla floder uttorkades, hvilken omständighet Alarik begagnade sig af för att göra ett infall i västra Rom. En gammal eremit från Verona, skalden Claudianus, beklagade trädens öde på hans tid, hvilka uppbrändes genom den allmänna branden i hela landet [märk profetians ord: 'tredjedelen af träden uppbrändes'] ; och romarnas kejsare flydde för goternas konung.

En häftig storm uppväcktes bland folkslagen i Tyskland genom goternas marsch, hvilka tågade från detta lands nordliga gräns nästan ända till Roms portar. De bragte västromerska riket på fall. Det mörka molnet skockade sig utefter Östersjöns kuster och urladdade sina härjande blixtar på öfre Donaus stränder. Galliens betesmarker, på hvilka kreaturshjordar betade, och Rhenflodens stränder, som voro betäckta af präktiga hus och väl skötta landtgårdar, alltsammans en "bild af frid och välmåga, blefvo plötsligt förvandlade till en öken, hvars enformiga anblick blott afbröts af rykande ruiner. Många städer blefvo grymt förtryckta och förstörda, och tusentals människor nedsablades. Krigets förtärande flammor utbreddes öfver största delen af Galliens sjutton provinser.

. Ännu en gång utsträckte Alarik sina härjningar till Italien, och under fyra års tid härskade goterna obehindradt öfver landet. Vid Roms plundring och förstöring genom eld uppfylldes stadens gator med döda kroppar; lågorna förtärde många offentliga och privata byggnader, och ännu ett och ett halft århundrade efteråt kvarstodo ruinerna af ett palats som ett storslaget minnesmärke af den stora branden.

Slutsatsen af det trettiotredje kapitlet i Gibbons historia är i och för sig en tydlig och fullständig kommentarie; ty vid afslutandet af sin beskrifning af denna korta men händelserika tid, sammantränger han hufvudinnehållet af historien liksom i jämnbredd med profetian i Uppenbarelsen. Men orden, hvilka föregådenna sats, äro icke titan betydelse: 'I den tidens offentliga gudstjänst var man högst angelägen om att upphöja den katolska kyrkans helgon och. martyrer på Dianas och Herkules' altare. Det romerska rikets enhet var upplöst; dess stolthet var förödmjukad och främmande folks härar från den aflägsna norden härskade segerrikt öfver de skönaste provinserna i Europa och Afrika.'

Det sista ordet, Afrika, är tecknet för den andra ängelns basunande. Scenen förlägges nu från Östersjöns stränder till Medelhafvets södra kust eller från Nordens kalla trakter till gränsen af det heta Afrika. I stället för en hagelstorm, som kastas på jorden, störtas nu ett brinnande berg i hafvet."

VERS. 8, 9. Och den andra ängeln basunade, och det var, som om ett stort brinnande berg hade blifvit kastadt i hafvet, och tredjedelen af hafvet vardt blod. Och tredjedelen af de lefvande varelserna i hafvet dog, och tredjedelen af skeppen förgicks.

Det romerska riket blef efter Konstantin deladt i tre delar, och därför äro sådana så ofta förekommande uttryck som "tredjedelen af människorna" o. s. v. en syftning på den tredjedel af riket, som då var under gisslet. Denna delning af det romerska riket skedde vid Konstantins död och mellan hans tre söner, Konstantius, Konstantin II och Konstans. Konstantius härskade öfver Östern och uppslog sitt residens i Konstantinopel, kejsardömets hufvudstad. Konstantin II erhöll Britannien, Gallien och Spanien; Konstans Illyrien, Afrika och Italien. (Se Sabines "Ecclesiastical History," sid. 155.) Elliot, hvilken Albert Barnes citerar i sina anmärkningar öfver Upp. 12: 4, säger angående detta välbekanta historiska faktum: "Åtminstone två gånger, innan eld romerka kejsardömet varaktigt delades i två delar, Öst- och Västromerska riket, hade en trefaldig delning af detsamma ägt rum. Den första skedde år 311 e. Kr., då Konstantin, Licinius och Maximianus delade riket emellan sig; den andra år 337 e. K r.. vid Konstantin den stores död, hvilken fördelade riket mellan sina tre söner Konstantin, Konstans och Konstantius."

Den del af historien, som afser den andra basunens blåsande, är tydligen Genseriks infall och eröfringar i Afrika och senare i Italien. Hans eröfringar skedde hufvudsakligen till sjös, och därför kan man med rätta säga om hans triumftåg, att "det var som om ett stort brinnande berg hade blifvit kastadt i hafvet."

Hvilken språkbild kunde tJättre, om ens så väl, belysa flottornas ombordläggning och den allmänna ödeläggelsen af sjökusterna under kriget än denna? Vid förklaringen af denna basun måste vi söka efter händelser, hvilka i synnerhet ägde rum på hafvet; och då symbolen antyder uppror och omhvälfning, så kan alltså blott ett häftigt sjökrig motsvara förutsägelsen. Redan i en tidigare gjord anmärkning nämnde. vi, att de första fyra basunernas blåsande betecknade fyra märkvärdiga händelser, hvilka bidrago till det romerska kejsardömets undergång; och då den basunen har afseende på goternas härjningar under Alarik, så måste det första nästföljande stora infallet, som skakade den romerska makten och bidrog till Roms fall, inträffa under den andra basunen. Det nästa stora infallet var det, som företogs af vandalerna under den förskräcklige Genserik; hvilkens löpbana inföll mellan åren 428-468 e. Kr. Denne store vandalhöfdings hufvudkvarter var i Afrika; men, såsom Gibbon säger: "Upptäckten och underkufvandet af de svarta folkslagen i den heta världsdelen kunde icke fresta hans förnufsenliga äregirighet, utan han riktade sina blickar mot hafvet, han beslöt därför att skapa en sjömakt och utförde sin plan med ifver och ihärdighet." Från Kartagos hamn gjorde han det ena sjöröfvareutfallet efter det andra, plundrade den romerska handelsflottan och förde ett formligt krig med kejsardömet. För att störta denne hafvets behärskare, vidtog den dåvarande romerske kejsaren omfattande rustningar till sjös. Han samlade tre hundra långa galioner med ett motsvarande antal transportskepp och mindre fartyg i kartagernas säkra och rymliga hamn i Spanien. Genserik var i stor fara, och hans undergång tycktes oundviklig, då helt oväntadt kejsarens plan förrädiskt yppades för honom af några mäktige undersåtar, som med afundsjuka och illvilja betraktade sin herres framgång. Vägledd genom viktiga underrättelser från dem, öfverraskade han den obevakade flottan i Kartagos vik; många skepp sänktes, togos eller uppbrändes, och tre års rustningar förstördes sålunda på en enda dag.

Italien var en lång tid utsatt för oupphörliga plundringar från vandaliske sjöröfvare. Om våren hvarje år utrustade de en fruktansvärd flotta i Kartagos hamn, och ehuru Genserik nu hade uppnått en ganska hög ålder, ledde han likväl i egen person de viktiga krigstågen.

Vandalerna besökte kusterna af Spanien, Ligurien, Toscana, Campanien, Lucanien, Bruttium, Apulien, Calabrien, Venezia, Dalmatien, Epirus, Grekland och Sicilien.

Snabbheten af deras rörelser satte dem i stånd att nästan på samma gång hota och anfalla de aflägsnaste punkter, som väckte deras lystnad; och som de alltid importerade ett tillräckligt antal hästar, kunde deras lätta kavalleri på en kort tid plundra de förskräckta kustländerna.

Det sista förtviflade försöket att beröfva Genserik öfverherradömet till sjös gjordes år 468 af den östromerske kejsaren Leo. Gibbon gifver följande vittnesbörd härom:

"Hela kostnaden af det afrikanska krigståget belöpte sig till en summa af ett hundra trettio tusen pund guld - ungefär fem millioner två hundra tusen pund sterling. Flottan, som seglade från Konstantinopel till Kartago, bestod af elfva hundra tretton skepp, och antalet soldater och sjöfolk öfversteg ett hundra tusen man. Heraklius' arme och Marcellinus' flotta antingen förenade sig med eller efterföljde den kejserliga öfverbefälhafvaren. Vinden blef gynnsam för Genseriks afsikter. Han bemannade sina största skepp med de tappraste morerna och vandalerna, och de förde i släptåg många stora skutor, som voro lastade med brännbara ämnen. r den mörka natten lät han kasta, eldbränder i dessa fartyg samt lät dem drifva ned mot den obevakade flottan af de intet ondt anande romarna, som nu vaknade till att inse den hotande faran. Krigsskeppens nära belägenhet till hvarandra befordrade eldens spridande, i det den löpte från det ena till det andra skeppet med en snabb och oemotståndlig våldsamhet; och vindens tjut, lågorans sprakande, de blandade ropen af soldaterna och sjöfolket, som hvarken kunde befalla eller lyda, förökade det nattliga tumultets fasor. Medan romarna gjorde förtviflade ansträngningar att lösgöra sig från de brinnande fartygen och åtminnstone rädda en del af flottan, angrepos de af Genseriks galioner enligt en väl öfverlagd plan; och många af dem, som undkommo lågornas raseri,. dödades eller togos till fånga af de segerrika vandalerna. Sedan detta storartade krigståg misslyckats, blef Genserik ånyo tyrannen på hafvet; kustländerna i Italien, Grekland och Asien utsattes åter för hans hämnd och girighet; Tripoli och Sardinien togos tillbaka, och han lade Cicilien till sina skattskyldiga provinser. Innan han dog, full af år och ära, såg. han den slutliga undergången af det västromerska riket." - Gibbon, band III, sid. 495-498.

Gibbon använder följande betecknande språk angående den viktiga rol, som denne djärfve korsar utförde vid Roms förfall: "Namnet Genserik intager i historien om det romerska rikets förstöring en lika rang med namnen Alarik och Attila."

VERS. 10, 11. Och den tredje ängeln basunade, och från himmelen föll en stor stjärna, brinnande såsom en fackla, och hon föll på tredjedelen af floderna och på vattenkällorna. Och stjärnans namn är malört; och tredjedelen af vattnet förvandlades till malört, och många bland människorna daga af vattnet, emedan det hade blifvit bittert.

I förklaringen och tillämpningen af detta bibelställe föras vi till den tredje af de viktiga händelser, hvilkas. resultat var det romerska kejsardömets omstörtande. Vid uppsökandet af den historiska uppfyllelsen af den tredje ängelns basunande taga vi oss friheten att göra några utdrag ur bibeltolkaren Albert Barnes ”Notes on Revelation." Vid utläggningen af detta ställe är det, såsom denne bibeltolkare säger, nödvändigt att uppvisa följande punkter:

"Uppträdandet af någon anförare eller krigare, som man kunde likna vid en lysande meteor. Hans lefnadslopp skulle vara ovanligt briljant; han skulle plötsligen visa sig såsom en lysande meteor och sedan hastigt försvinna, såsom om den hade fordränkts i vatten. Hans förödande framfart måste hufvudsakligen sträcka sig öfver de delar af jorden, i hvilka talrika källor och strömmar hade sin upprinnelse. En sådan verkan skulle blifva följden, som om dessa strömmar och källor hade gjorts bittra; d. ä., han skulle förorsaka många människors död och betydliga ödeläggelser i deras grannskap. Det skulle se ut, som om en bitter eller giftig stjärna hade fallit i vattnen, hvilka nu förde död till alla länder, genom hvilka de flöto," - Anm. öfver Upp. 8.

Det förutsättes här, att denna basun syftar på de förödande krig' och häftiga infall, som Attila i spetsen för sina hunner företog mot och i det romerska riket. Angående denne krigare, i synnerhet hans personliga utseende, säger Barnes:

"Hela hans uppförande liknade en lysande meteor på himmelen. Han kom från Östern med sina hunner och störtade sig, såsom vi skola se, med en fallande stjärnas snabbhet öfver kejsardömet. Han betraktade sig såsom en son af Mars, krigsguden, och plägade kläda sig på ett så ovanligt lysande sätt, att hans smickrare sade om honom, att hans personliga utseende bländade åskådarnas ögon."

Barnes gör följande anmärkning öfver trakten, där de i denna basun förutsagda händelserna skulle äga rum:

"Det har redan blifvit sagdt, att verkningarna skulle synnerligen ses på 'floderna' och 'i vattenkällorna.' Om detta har en bokstaflig tillämpning, eller om språket, som antogs vara händelsen vid den andra basunen, afsåg den del af riket, som i synnerhet skulle lida af det fientliga infallet, så måste vi obetingadt förstå de delar af riket, som voro rika på floder och strömmar och synnerligen de, i hvilka dessa floder och strömmar hade sina källor; ty verkningarna voro varaktiga 'i vattenkällorna.' Och det är en faktisk verklighet, att Attilas hufvudsakliga krigsbragder utfördes i Alpernas trakter och i de delar af riket, hvar de floder, som flyta ned i Italien, ha sina källor. Gibbon beskrifver Attilas infall med följande ord: 'Europa blef efter hela sin bredd, hvilken uppgår till öfver fem hundra mil mellan Svarta och Adriatiska hafven, öfversvämmadt, besatt och ödelagdt af de myriader af barbarer, som Attila förde i fält.'"

"Stjärnans namn kallas malört" - [för att beteckna de bittra följderna]. Dessa ord - hvilka stå i nära förbindelse med föregående ,vers, såsom man äfven kan sluta af punkteringenerinra oss för ögonblicket om Attilas karaktär, det elände, hvars upphofsman eller verkställare han var, och den förskräckelse, som hans namn. injagade.

"'Fullkomligt utrotande och utplånande,' äro ett uttryck, som bäst betecknar det af honom förorsakade eländet. Han benämnde sig själf "Guds gissel."

'En af hans fältherrar tuktade och nästan helt och hållet utrotade burgunderna vid Rhén-floden. Så väl vid sitt antågande som vid sin tillbakamarsch genomtågade hans här frankernas område, och de nedhöggo sina bestraffare såväl som sina fångar. Två hundra jungfrur marterades till döds med en utsökt och obeveklig grymhet, i det de omänskliga hunnerna antingen läto vilda hästar sönderslita dem eller körde tungt lastade vagnar öfver dem och krossade dem. Kvarlefvorna af de arma offren lämnades obegrafna på de allmänna landsvägarna, ett byte för hundar och gamar.

"Attila skröt af, att gräset aldrig mer skulle växa på den plats, där hans häst hade trampat, Den västromerske kejsaren, senaten och folket i Rom sökte ödmjukt och skyggt med böner afvända Attilas vrede. Slutparagrafen till de kapitel, hvilka handla om hans historia, bär öfverskriften: Förebud till det romerska rikets förfall och undergång. Stjärnans namn kallas malört." - Keith. "

VERS 12. Och den fjärde ängeln basunade, och tredjedelen af solen vardt slagen och tredjedelen af månen och tredjedelen af stjärnorna, på det att tredjedelen af dem skulle förmörkas och tredjedelen af dagen mista sitt sken och natten likaså.

Enligt vår uppfattning symboliserar denna basun Odoacers segerbana, barbarernas anförare, som så mycket bidrog till det västromerska rikets undergång. Symbolerna solen, manen och stjärnorna - ty otvifvelaktigt brukas dessa här som symboler - beteckna tydligen de stora ljusen eller styresmännen inom den romerska regeringen, dess kejsare, senatorer och konsuler. Biskop Newton anmärker, att den siste kejsaren i det västromerska riket var Momyllus, som på spe kallades Augustulus, d. ä. Augustus den lille." Det västromerska riket föll .476 e. Kr.: och ehuru det rikets sol därmed släcktes, fortfor likval de mindre ljusen att svagt lysa ännu en tid, nämligen så länge senaten och konsulerna ägde bestånd. Men efter en följd af borgerliga mot gångar och politiska förändringar blef slutligen, år 566 e; Kr., det gamla kejsardömets hela författning, afskaffad, och från att vara världens härskarinna gjordes Rom till ett obetydhgt furstendöme som blef underlydande exarken i Ravenna.

Under öfverskriften: "Det västromerska kejsardömets upplösning 476 eller 479 e. Kr.," citerar äldste J. Litch (i sitt verk, "Prophetic Exposition," band II, sid. 156-160) ur Kelth följande:

"Den olycklige Augustulus gjordes till redskapet for sin egen vanära då han under en offentlig session af senaten afsade sig tronen: Denna församling, som här för sista gången visade lydnad för en romersk kejsare, låtsade som om den ännu ägde den gamla frihetsandan och statsförfattningens ärfda former.. Enligt senatens enhälliga beslut sändes en skrifvelse till kejsaren Zeno Leos svärson och efterföljare, som nyligen efter ett kort uppror hade blifvit återupphöjd på den byzantinska tronen. I denna skrifvelse tillkännagåfvo de allvarligt, att det ej var nodvändigt och att de ej önskade att något längre bibehålla den kejserliga dynastien i Italien, alldenstund enligt deras mening en enda behärskares värdighet vore tillräcklig för att på samma tid regera öfver och beskydda både Östern och Västern. I sitt eget och i folkets namn biföllo de flyttandet af världsrikets regeringssäte från Rom till Konstantinopel och afsade sig därigenom fullständigt rättigheten att välja sitt öfverhufvud, det enda spår, som ännu återstod af den makt, hvilken hade föreskrifvit lagar rör världen.

"Roms makt och ära som en härskande nation utsläcktes, och blott namnet återstod för nationernas drottning. Hvarje tecken på konungslig värdighet försvann från kejsarstaden; hon, som hade härskat öfver folken, låg bruten i stoftet, liksom ett annat Babylon, och den tron, på hvilken Cesarerna hade regerat, var försvunnen. Den sista handling, som den en gång så upphöjda senaten utförde, var antagandet af den siste kejsarens i det västromerska riket tronafsägelse och afskaffandet af den kejserliga dynastien i Italien. Roms sol var slagen. . . .

Snart därpå uppstod en annan eröfrare i Italien, östgoten Teodorik, som utan någon grannlagenhet antog purpurn och härskade i följd af en segrares rätt. Teodorik utropades till konung a r goterna elen 5 mars 493 e. Kr., med den östromerske kejsarens långsamma, ovilliga och tvetydiga medgifvande. Den kejserliga romerska makten, för hvilken antingen-Rom eller Konstantinopel tillsammans eller hvar för sig hade varit regeringssätet, erkändes icke längre i Italien; tredjedelen af solen blef slagen och utsände nummera icke ens de svagaste strålar. Cæsarernas makt förglömdes snart i Italien, och en got regerade som konung i Rom.

Ehuru tredjedelen af solen var slagen, och den kejserliga makten i Cæsarernas stad var upphäfd, så sken eller, rättare sagdt, glimmade likväl månen och stjärnorna ännu en kort tid i det västra riket midt i det gotiska mörkret; ty Teodorik afskaffade icke konsulatet och senaten (månen och stjärnorna). En gotisk historieskrifvare prisar äfven konsulatets under Teodoriks regering såsom höjden af all timlig makt och storhet' - liksom månen, som härskar om natten, sedan solen gått ner. I stället för att afskaffa den värdigheten, lyckönskar Teodorik själf dessa lyckans årliga gunstlingar, som fingo del af tronens glans utan att tryckas af dess bekymmer.

Men enligt profetian kom äfven den tid, då konsulatet och senater måste gå sin undergång till mötes, oaktadt vandalerna och goterna hade förskonat dem. Belisarius, den östromerske kejsaren Justinianus' general, var den näste fältherre, som uppträdde i Italien och underlade sig det. Han förstörde, hvad barbarerna af en helig vördnad hade lämnat oberördt. 'Afskaffandet af det romerska konsulatet genom Justinianus år 541 e. Kr.' är öfverskriften till den sista paragrafen i det fyrationde kapitlet af Gibbons historia öfver Roms förfall och undergång. Konsulernas succession upphörde slutligen i det trettonde året af Justinianus' regering, hvilkens tyranniska sinnelag högligen tillfredsställdes genom det tysta upphäfvandet af den titel, hvilken i såhög grad erinrade romarna om deras gamla frihet. Tredjedelen af solen var slagen och äfven tredjedelen af månen och stjärnorna; ty under Roms blomstrande tid strålade kejsarvärdigheten, konsulatet och senaten såsom solen, månen och stjärnorna. De båda förstas förfall och undergång hafva vi enligt historien beskrifvit, så långt de hafva afseende på Rom och Italien, och ändtligen se vi, då tiden för den fjärde basunen upphör, fallet af den ryktbara församlingen, den romerska senaten. Liksom i begabberi af mänsklig storhet blef staden eröfrad af evnuken Narses, Belisarius' efterträdare. Han slog goterna år 552 e. Kr., fulländade därigenom Roms underkufvande och beseglade senatens öde."

Elliot i sin "Horæ Apocalypticæ," band I, sid. 357-360, utpekar uppfyllelsen af denna del af profetian genom det västromerska rikets förstöring i följande ord:

"Sålunda förbereddes den sista afgörande händelsen, genom hvilken kejsarne och kejsarriket i västern skulle för alltid utrotas från jorden. Roms ära hade länge sedan försvunnit; den ena provinsen efter den andra hade blifvit lösryckt från detsamma, och det område, som det ännu ägde, var likt en öken; det hade förlorat sitt herravälde öfver hafvet, dess flotta och handel voro förstörda, och föga mer återstod för det än den förra oafhängighetens titel och insignier. Snart kom den tid, då äfven dessa skulle tagas bort från det. Ungefär tjugu år efter Attilas död och en ännu kortare tid efter Genseriks (hvilken hade besökt och plundrat den eviga staden under ett af sina plundringståg till sjös och sålunda påskyndat den förestående undergången), ungefär vid denna tid, säger jag, uppstod Odoacer, herulernas anförare - dessa senare voro en återstod af Attilas horder, som slagit sig ned bland Alperna vid Italiens gräns - och begärde, att namnet och värdigheten af det västromerska rikets kejsare skulle blifva afskaffade. Myndigheterna underkastade sig honom. Den siste romerske kejsaren, Romulus Augustus, var en skuggbild, som var särskildt passande att för tänkande personer bringa skillnaden mellan Roms förra storhet och dess nuvarande förnedring. Han afsade sig tropen, och senaten sände riksinsignierna till Konstantinopel med den förklaringen, att en kejsare var nog för att skydda hela kejsardömet. Af den romerska kejserliga solen var sålunda den tredjedel, som tillhörde det västromerska riket, förmörkad och sken icke mera. Jag säger tredjedelen af dess klot, som tillhörde det västromerska riket; ty den i Uppenbarelsen angifna bråkdelen är bokstafligen rätt. Vid det sista fördraget mellan de båda hofven hade hela den illyriska trejedelen blifvit öfverlåten till den östra delen, därför hade kejsardömets förstöring verkligen ägt rum i Västern - natten hade inbrutit.

Det oaktadt måste man likväl hågkomma, att det romerskt namnets anseende icke ännu hade helt och hållet blifvit utplånadt ; Roms senat fortfor ännu med sina. sessioner; konsulerna utnämndes årligen, en af kejsaren i Östern, en af Italien och Rom.

Odoacer själf regerade under titeln af en patricier, som den östromerske kejsaren hade tilldelat honom. De band, hvilka för bundo de mera aflägsna västra provinserna, åtminstone betydliga distrikt i dem, med kejsardömet, voro icke ännu alldeles sönderrifna; ännu fanns ett visst, ehuru ofta svagt erkännande af den högsta kejserliga myndigheten. Man kunde säga, att månen och stjärnorna ännu kastade ett svagt ljus ifrån sig; men under förloppet af de händelser, som snabbt följde på hvarandra i det nästföljande halfseklet, släcktes äfven dessa. Sedan östgoten Teodorik hade ödelagt herulerna och deras konungasäten i Rom och Ravenna, regerade han i Italien från 493 till 526 e. Kr. såsom en oafhängig behärskare; och då Belisarius och senare Narses ryckte Italien från östgoterna (en eröfring, som föregicks af krig och ödeläggelser, i hvilka Italien, och framför allt dess stad på sju kullar, blef en tid, nästan förvandladt till en öken), blef den romerska senaten upplöst och konsulatet afskaffadt. Äfven blef nu oafhängigheten af barbarernas furstar i de västra provinserna af den romerska makten bekräftad och allmänt erkänd. Efter något mer än ett hundra femtio år, fulla af olyckor, hvilka, såsom d: r Robertson högst sanningsenligt framställer det, nästan stå exempellösa i folkens historia, kunde man betrakta Jeromes framställning såsom uppfylld - en framställning, som är innefattad i den profetiska bilden af vår text, men som i förtid uttalades vid det första intagandet af Rom genom Alarik - 'Clarissimum terrarum lumen extinctum est.' 'Världens härliga sol har blifvit utsläckt.' En amerikansk författare uttalar äfven detsamma i profetians skona, passande bild:

'Hon såg sin ära stjärna eftyr stjärna slockna,'

tills ingen enda stjärna återstod för att med sitt glimmande ljus upplysa den mörka natten."

De förskräckliga härjningarna af dessa barbariska horder hvilka, under sin djärfve men grymme och oförvägne ledare, ödelade och slutligen underkufvade Rom, äro lifligt skildrade i följande versrader:

Och en vredesflod göts öfver hvarje land
och fyllde allt folk med skräck
och den breddes ut, tills allt var i brand
samt jorden med lik betäckt.
Kungar sänktes ned i den grymma flod
i sällskap med mången slaf,
och den djärfve låg i en skrud af blod
med den fege i samma graf.

VERS 13. Och jag såg, och jag hörde en örn, som flög midt på himmelen, saga med hög röst: Ve, ve, ve dem, som bo på jorden för de öfriga basunrösterna från de tre änglar, som ännu skola basuna!

Denne ängel är ingen af de sju basunernas änglar, utan en, som förkunnar för världen, att de tre återstående basunrösterna äro vebasuner, emedan ännu förfärligare händelser skulle äga rum under deras blåsande. Därför är den nästa eller den femte basunen det första ve, den sjette basunen det andra ve och den sjunde och sista af de sju basunrösterna det tredje ve.