VERS 1. Och den femte ängeln basunade, och jag såg en stjärna, som hade fallit från himmelen ned på jorden, och henne vardt gifven nyckeln till afgrundens brunn.

VID utläggningen af denna basunröst skola vi åter göra några utdrag ur Keiths skrifter. Denne skriftställare säger högst sanningsenligt:

"Det finnes knappast en sådan öfverensstämmelse bland bibeltolkare beträffande någon annan del af Uppenbarelsen som rörande tillämpningen af den femte och den sjette basunen på saracenerna och turkarna. Saken är så i ögonen fallande, att en misstydning är omöjlig, i synnerhet som hela det nionde kapitlet, 1 stället för att utmärka hvardera med en eller två verser, är i lika delar upptaget med en beskrifning af båda.

Det romerska riket förföll på samma sätt, som det hade uppstått, genom eröfringar; saracenerna och turkarna däremot voro de verktyg, hvilka gjorde en falsk religion till gissel för en affällig kyrka, och på den grunden blefvo den femte och den sjette basunen icke allenast betecknade med dessa namn utan äfven kallade vebasuner.

Konstantinopel belägrades första gången efter det västromerska rikets undergång af den persiske konungen Kosroes.

'En stjärna, som hade fallit från himmelen ned på jorden, och åt henne vardt gifven nyckeln till afgrundens brunn.'

Medan den persiske monarken en gång betraktade undren af sin konst och makt, erhöll han från en obekant invånare i Mekka ett bref, i hvilket han uppmanades att erkänna Mohammed såsom Guds apostel. Han förkastade inbjudningen och sönderref brefvet. 'På samma sätt,' utropade den arabiske profeten, 'skall Gud rycka riket från Kosroes och lämna hans bön ohörd.' Muhammed, hvilkens herradöme gränsade intill dessa två mäktiga riken i Östern, såg med hemlig glädje,. huru de ömsesidigt förstörde hvarandra; och midt under de persiska triumferna vågade han förutsäga, att innan många år hade förflutit, skulle segern återvända till de romerska baneren. Ingen profetia kunde vara mera aflägsen från sin uppfyllelse än denna förutsägelse tycktes vara vid den tid, då den säges hafva blifvit gifven, emedan de tolf första åren af Heraklius' regering syntes visa, att riket gick sin undergång till mötes.

Denna stjärna föll icke såsom den, hvilken betecknade Attila, på en enda ort utan på jorden.

Kosroes underkufvade de romerska besittningarna i Asien och Afrika; och det romerska kejsardömet på den tiden hade blifvit förminskadt till Konstantinopels murar, med återstoden af Grekland, Italien och Afrika samt några sjöstäder på den asiatiska kusten från Tyrus till Trapezunt. Efter ett sexårigt försök måste den persiske konungen upgifva Konstantinopels belägring, och han lofvade romarna fred vid betalandet af en årlig krigstribut af ett tusen talenter af guld, ett tusen talenter af silfver, ett tusen silkesklädningar, ett tusen hästar och ett tusen jungfrur. Heraklius undertecknade dessa skymfliga villkor; men den tid, han erhöll att samla dessa skatter från det utpressade riket, användes flitigt till rustningar för ett djärft och förtvifladt infall.

Konungen i Persien föraktade den obekante saracenen och skrattade åt budskapet af den föregifne profeten i Mekka. Icke en gång det romerska rikets störtande skulle hafva öppnat dörren för mohammedanismen eller befordrat framgång bland saracenerna, som med vapen i hand sökte utbreda sina irrläror, ehuru Persiens behärskare och Avarernas chagan, Attilas efterträdare, hade delat C;esarernas rike mellan sig. Kosroes själf föll. Perserna och romarna uttömde i sina krig hvarandras krafter, och innan den falske profeten hade fattat svärdet, slogs det ur händerna på dem, som skulle hafva hindrat hans framträngande och krossat hans makt.

Sedan Scipios och Hannibals dagar har icke något djärfvare företag försökts, än det som Heraklius utförde för rikets befrielse. Han tog den farliga vägen öfver Svarta hafvet och Armeniens berg, inträngde i hjärtat af Persien och återkallade den store konungens härar att försvara deras blödande land.

I slaget vid Nineve, som rasade från daggryningen intill den elfte timmen, förlorade perserna tjuguåtta standar förutom dem, som blefvo brutna eller sönderrifna; största delen af deras armé förgjordes; och segrarna tillbragte natten på slagfältet för att dölja sin egen förlust. Assyriens städer och palats er öppnades för första gången åt romarna.

Dessa eröfringståg bidrogo icke till att stärka det romerska riket, utan en väg öppnades vid samma tid och genom samma medel för saracenernas skaror från Arabien, hvilka under utbredandet af sin mörka och bedrägliga lära liksom gräshoppor slogo sig ned i det persiska såväl som det romerska riket.

Man kunde icke önska sig en bättre framställning af händelserna' än den som gifves i slutorden af det kapitel hos Gibbon, ur hvilket de föregående utdragen äro lånade. 'Änskönt armen hade varit segerrik under Heraklius' anförarskap, så tycktes den onaturliga ansträngningen snarare hafva försvagat än' stärkt deras krafter. Medan kejsaren firade sina triumfer i. Konstantinopel eller i Jerusalem, plundrade saracenerna en .obetydlig stad på gränsen af Syrien, och de trupper, hvilka afsändes till dess hjälp, blefvo nedgjorda - en vanlig och obetydlig händelse i och för sig själf, hade den ej varit förebudet till en storartad omhvälfning - dessa röfvare voro Mohammeds apostlar; deras fanatiska tapperhet hade frambrutit ur öknen, och under de sista åtta åren af sin regering måste HerakIius uppgifva till araberna samma provinser, hvilka han hade tagit från perserna.' 'Bedrägeriets och svärmeriets anda, hvilkens hemvist icke är i himmelen,' lössläpples på jorden. Man behöfde blott en nyckel för att öppna afgrundens brunn, och denna nyckel var Kosroes' fall. Han hade med förakt sönderrifvit det bref, som en obekant invånare i Mekka hade sändt till honom. Men när han sjönk från sin äras glans ned i mörkrets fängelse, som intet öga kunde genomtränga, skulle hans namn hastigt falla i glömska inför Mohammeds; och halfmånen tycktes - blott vänta med sitt uppstigande, till dess stjärnan hade fallit. Efter Kosroes hade lidit ett fullständigt nederlag och förlorat riket, mördades han år 628, och de märkvärdigaste händelserna under år 629 äro Arabiens eröfring och mohammedanernas första krig mot romarna. 'Och den femte ängeln basunade, och jag såg en stjärna, som hade fallit från himmelen ned på jorden, och henne vardt gifven nyckeln till afgrundens brunn. Och hon upplät afgrundens brunn.' Den föll på jorden vid den tid, då det romerska rikets kraft var uttömd och Österlandets store konung låg död i sitt mörka fängelse. Plundringen af en obetydlig stad på Syriens gräns var 'förebudet till en mäktig revolution; röfvarna voro Mohammeds apostlar, och deras fanatiska tapperhet frambröt ur öknen.'"

Afgrundens brunn. Den egentliga betydelsen af detta uttryck kan bättre inhämtas från ordet i den grekiska texten, αβυσσος som definieras "djup, bottenlös, outgrundlig," och som därför kan beteckna hvilken förödd, obebodd och obekant ort som helst; såsom t. ex. i 1 Mos. 1: 2, där det användes om jorden i dess första kaotiska tillstånd. I det föreliggande fallet blifver det mycket passande användt om de obekanta delarna af den arabiska öknen, från hvilkas gränser utströmmade de saraceniska horderna liksom gräshoppsvärmar. Och Kosroes fall kan ganska godt föreställa upplåtandet af afgrundens brunn, alldenstund det beredde vägen för Mohammeds anhängare att lämna sitt dystra hem och med eld och svärd utbreda sina fördärfliga läror, till dess hela Österlandet hade blifvit förmörkadt genom dem.

. VERS 2. Och hon upplät afgrundens brunn. Och en rök steg upp ur brunnen, lik röken från en stor ugn, och solen och luften förmörkades af röken från brunnen.

"Liksom de skadliga och ofta dödliga dunster som vindarna, särskildt de sydvästliga, kringspridde i Arabien, utsände mohammedanismen därifrån sitt pestartade inflytande - den uppstod såhastigt och utbredde sig så vidsträckt som röken ur en grop, röken från en stor ugn. Detta är en passande symbol af Mohammeds religion i och för sig själf, hvilket ännu tydligare framgår, då man jämför densamma med det rena ljuset af Jesu evangelium; den var icke såsom den senare en ljusstråle från himmelen utan ett rökmoln ur afgrundens brunn.

VERS 3. Och ur röken utgingo gräshoppor på jorden, och dem vardt gifven makt, såsom. skorpionerna på j orden hafva makt.

En falsk religion uppstod, och ehuru den egentligen skulle vara ett gissel för förbrytelserna och afgudatjänsten, så uppfyllde den likväl världen med mörker och villfarelse. Hela svärmar af saracener utbredde sig liksom gräshoppor öfver Jorden, och snart utsträckte sig deras ödeläggelser från östern ända .till västern af det romerska riket. Haglen slogo ned från Östersjöns kalla stränder; det brinnande berget föll i hafvet från Afrika, och gräshopporna (en passande symbol för araberna) utströmmade ur Arabien, deras fosterbygd. Ödeläggande drogo de fram. vid förkunnandet af sin nya lära; egennyttans och religionens bevekelsegrunder uppväckte dem till plundring och våldsgärmngar.

En ännu mera bestämd framställning kan gifvas af den dem gifna makten, som liknade skorpionernas på jorden. Deras angrepp äro icke blott raska och kraftiga, utan 'den hårfina ärekänslan, hvilken lägger mera vikt på förolämpningen än på den därigenom tillfogade skadan, spelar sin giftiga rol vid arabernas stridigheter; en ohöfvisk handling, ett förolämpande ord kan blott godtgöras genom förolämparens blod, och därvid besitta de en sådan obändig hårdnackenhet, att de hela månader och äfven år lura på ett tillfälle att hämnas.' "

VERS 4. Och dem vardt sagdt, att de icke skulle skada gräset på jorden eller något grönt eller något träd, utan endast de människor; som icke hade Guds insegel på sina pannor.

Mohammed dog och efterträddes i befälet af Abubekr år 632. Så snart denne hade tillräckligt stadfästat sitt anseende och herravälde afsände han till de arabiska stammarna en rundskrifvelse, ur hvilken det följande är ett utdrag:

"'När I striden Herrens strider, så uppfören eder lik män och vänden aldrig ryggen till edra fiender; men besudien icke eder segerära med kvinnors och barns blod. Förstören icke några palmträd och uppbränn en icke några sädesfäit; nedhuggen icke några fruktträd och döden icke flera kreatur, än I behöfven till eder föda. När I gören något löfte eller förbund, så hållen det lika troget som edert hedersord. På edra tåg skolen I finna några fromma personer, som lefva ett tillbakadraget lif i kloster och ha beslutit sig för att tjäna Gud på detta sätt; låten dem vara och döden dem icke ej heller förstören deras kloster. Äfven skolen I finna ett annat slags folk, som tillhör satans synagoga och hafva rakade hufvud; deras skallar skolen I klyfva och sparen icke deras lif, såvida de icke antaga Mohammeds lära eller betala tribut.'

Hvarken i profetian eller i historien säges någonting om, att de mera mänskliga befallningarna blefvo så noggrannt iakttagna som de blodiga 'påbuden, men så lydde befallningen. Dessa äro de enda instruktioner, Gibbon upptecknat, hvilka Abubekr gaf till befälhafvarne, som å sin sida skulle utfärda desamma till de enskilda saraceniska stammarna. Befallningarna göra samma åtskillnad som förutsägelsen, liksom om kalifen hade handlat i en erkänd och omedelbar hörsamhet för en högre makt och icke i följd af ett mänskligt uppdrag; och under det han gick ut att strida mot Jesu religion och utbreda Mohammeds lära i dess ställe, upprepade han just de ord, hvilka Jesu Kristi Uppenbarelse hade förutsagt, att han skulle säga."

Guds insegel på pannan. I våra anmärkningar öfver kap. 7: 1-3 hafva vi visat, att Guds insegel är det fjärde budets sabbat; och historien bekräftar det faktum, att helighållareaf den rätta' sabbaten hafva existerat helt igenom den närvarande förbundstiden. Men många hafva här framkastat frågan: Hvilka voro dessa män, som vid denna tid hade Guds insegel på sina pannor och därigenom undsluppo det mohammedanska förtrycket? Läsaren torde erinra sig det faktum, som redan blifvit påpekadt, att helt igenom denna förbunds tid hafva existerat personer, som haft Guds insegel på sina pannor eller, med andra ord, varit uppriktiga iakttagare af den rätta sabbaten; och han må vidare betänka, att profetian säger, att anfallen af denna ödeläggande turkiska makt riktas icke mot dem utan mot en annan klass. Ämnet är sålunda befriadt från all svårighet; ty detta är allt, som profetian verkligen påstår. Blott en klass personer framställes omedelbart i texten, nämligen de som icke hafva insegel på sina pannor; och bevarandet af dem, som hafva Guds insegel, införes blott genom ett tyst medgifvande. Följaktligen inhämta vi icke från historien, att några af dessa senare voro utsatta för någon af de olyckor, som saracenerna pålade föremålen för sitt hat. De utsändes mot en annan klass människor. Den förstörelse, som skulle öfvergå dessa människor, sättes icke i motsats till bevarandet af andra människor, utan blott till bevarandet af frukter och jordens grönska; alltså, skaden icke gräset eller träden eller något grönt utan blott ett visst slags människor. Och i uppfyllelsen se vi det märkvärdiga skådespelet af en infallande arme skonande de ting, som dylika armeer vanligen förstöra, nämligen naturens utseende och alster; och i öfverensstämmelse med den dem gifna tillåtelsen att skada de människor, som icke hade Guds insegel på sina pannor, klöfvo de hufvudena på ett slags religionsbekännare med rakade hufvudskålar, som tillhörde satans synagoga.

Dessa senare vora tvifvelsutan en viss klass munkar eller något annat sällskap af den romerk-katolska kyrkan, och mot dem skulle de mohammedanska vapnen riktas. Det synes för oss vara ganska passande, och äfven afsiktligt, att beskrifva dem, som om de icke hade Guds insegel på sina pannor, alldenstund de tillhöra den kyrka, som har beröfvat Guds lag dess sigill, därigenom att den har borttagit den rätta sabbaten och infört ,en falsk i dess ställe. Hvarken från profetian eller historien kunna vi inhämta, att de personer, som Abubekr hade gifvit sina anhängare befallning att förskona, vora i besittning af Guds insegel eller ovillkorligen utgjorde Guds folk. Gibbons otillräckliga vittnesbörd gifver oss ingen upplysning om, hvilka de voro och af hvad skäl de skonades, och några andra källor stå oss icke till huds; men vi hafva goda skäl att tro, att ingen af dem, som hade Guds insegel, blefvo oroade, medan en annan klass, som icke alls hade det, omkom genom svärdet; och sålunda äro profetians omständliga uppgifter fullständigt betäckta.

VERS 5. Och dem vardt gifvet, att de icke skulle döda dem; de skulle endast. plågas i fem månader; och plågan af dem var såsom plågan ;\ f en skorpion, när han har stungit en människa.

"Deras ständiga infall på det romerska området och ofta upprepade angrepp på Konstantinopel själft voro en oupphörlig plåga för hela riket; och likväl voro de icke i stånd att fullkomligt underkufva det, oaktadt de fortfora en lång tid, som hädanefter mera direkt åsyftas och under hvilken de genom envisa anfall förfärligt plågade en afgudisk kyrka, för hvilken påfven var ofverhufvudet. Deras uppdrag var att plåga och att skada, men icke att döda eller helt och hållet förstöra; och det underbara därvid var, att de icke gjorde detta." Angående de fem månaderna se anmärkningarna under vers 10.

VERS 6. Och i de dagarna skola människorna söka döden och icke finna honom; och de skola längta att dö, och döden flyr ifrån dem.

"Människorna vora trötta af lifvet, när lifvet förskonades blott för en förnyelse af eländet, och när allt, som de räknade för heligt, våldfördes, och allt, som de höllo kärt, ständigt sattes i fara samt de vilda saracenerna härskade öfver dem eller lämnade dem blott ett ögonblicks hvila, i hvilken de' voro blottställda för att plötsligt och våldsamt afbrytas, liksom om de hade blifvit stungna af ål skorpion."

VERS 7, Och gräshoppornas gestalter liknade hästar, rustade till strid, och på deras hufvud voro såsom kronor, som liknade guld, och deras ansikten vora såsom människors ansikten.

"Den arabiska hästen anses för den bästa i världen; och skicklighet i ridkonsten utgör konsten. och vetenskapen i Arabien. Och de skäggiga araberna, snabba som gräshoppor och beväpnade som skorpioner, vora hvarje ögonblick färdiga att störta fram i striden.

'På deras hufvud vora såsom kronor, som liknade guld.' Då Mohammed intågade i Medina år 622 och för första gången hyllades som dess furste, uppvecklades en turban framför honom för att ersätta bristen af ett standar. Saracenernas turbaner, som liknade en liten krona, utgjorde deras prydnad och stolthet, och det rika bytet tillät dem att ofta förnya och skönt pryda dessa. Att antaga turbanen betyder ordspråksvis att blifva muselman. Redan i forntiden åtskilde man araberna från andra folk genom deras hufvudbindel.

'Deras ansikten voro såsom människors (mäns) ansikten.' Allvarsamheten och ståndaktigheten af arabens sinne visar sig i hans yttre uppförande; hans enda åtbörd består i strykandet af skägget, manlighetens vördnadsvärda symbol. Deras skäggs värdighet är mycket lätt sårad."

VERS 8. Och de hade hår såsom kvinnors hår, och deras tänder voro såsom lejons.

Långt hår anses såsom en prydnad för kvinnor. Olika andra män läto araberna sitt hår växa långt liksom kvinnorna, hvilket bruk omtalas af Plinius och andra historieskrifvare. Men det fanns icke något vekligt i deras karaktär; ty för att beteckna deras vildhet och styrka att förstöra sägas deras tänder vara såsom lejons tänder.

VERS 9. Och de hade pansar såsom järnpansar, och dånet af deras vingar var såsom dånet af vagnar, då många hästar löpa till strid.

Pansaret. "Pansaret eller bröstharnesket brukades af araberna på Moharpmeds tid. I slaget vid berget Ohud - det andra, som Mohammed utkämpade - med koreischiterna af Mekka (år 624) vora sju hundra af dem beväpnade med pansar."

Ljudet af deras vingar. "Arabernas anfall skedde icke såsom hos grekerna och romarna genom slutna massor af infanteri; deras militäriska styrka bestod hufvudsakligen af kavalleri och bågskyttar. Vid beröringen af handen störtade de arabiske hästarna framåt med vindens snabbhet. Ljudet af deras vingar var såsom ljudet af vagnar, då många hästar löpa till strid. Snabbheten och utsträckningen af deras eröfringar voro underbara, och deras angrepp var ett ögonblicks verk; de voro ej heller mindre framgångs fulla mot romarna än mot perserna."

VERS. 10, 11. Och de hade stjärtar, såsom skorpioner, och gaddar, och i deras stjärtar låg deras makt att skada människorna i fem månader. Och de hade en konung öfver sig, afgrundens ängel, hvilkens namn på ebreiska är Abaddon, och på grekiska har han namnet Apollyon.

Hittills har Keith försett oss med förklaringar för de första fem basunrösterna; men vi måste nu taga afsked af honom och öfvergå till tillämpningen af det nya drag i profetian, som här införes, nämligen de profetiska tidsperioderna.

Deras makt var att skada människorna i fem månader. 1. Denna fråga uppstår: Hvilka människor skulle de skada i fem månader? - Tvifvelsutan desamma, som de sedermera skulle döda '(se vers 15): "tredjedelen af människorna" eller tredjedelen af det romerska riket - den grekiska delen af detsamma.

2. När skulle de begynna sitt plågoverk? Den elfte versen gifver oss svaret härpå.

a. "De hade en konung öfver sig." Från Mohammeds död till inemot slutet af det trettonde århundradet vora mohammedanerna uppdelade i olika partier under flera ledare, utan att någon gemensam borgerlig regering sammanhöll dem. I slutet af det trettonde. århundradet grundade Osman ett rike, hvilket sedan den tiden har varit bekant som det osmanska eller ottomanska riket, som växte, till dess det utsträckte sig öfver alla de förnämsta mohammedanska stammarna, förenande dem till en enda stor monarki.

b. Konungens karaktär. Skriften benämner honom "afgrundens ängel." Ängel betecknar budbärare eller tjänare, antingen god eller ond, men icke alltid ett andligt väsen. '"Afgrundens ängel" är den förnämste tjänaren af den religion, som erhöll sin tillvaro, så snart den afgrunden öppnades. Denna religion är mohammedanism, och sultanen ,är dess förnämste tjänare. "Sultanen, eller Stor herren, som han också kallas, är äfven den högste"'kalifen eller öfversteprästen och förenar alltså i sin person den högsta andliga värdigheten med den högsta världsliga makten." -. "World as It Is," sid. 361.

c. Hans namn - på ebreiska "Abaddon," fördärfvaren; på grekiska "Apollyon," en som utrotar eller fördärfvar. Enär han betecknas med två olika namn på två språk,' så framgår tydligt, att det icke gäller namnet själft utan egentligen afser dess betydelse; och i denna händelse är han, såsom uttryckes i båda språken, en fördärfvare. En sådan ande har alltid den osmanska regeringen visat.

När gjorde Osman sitt första angrepp på det grekiska riket? - Enligt Gibbon "beträdde Osman Nikomedias område först den 27 juli 1299."

Några skriftställare hafva gjort sina beräkningar enligt det antagandet, att perioden skulle börja med grundandet af det osmanska riket; men detta är tydligen ett misstag, ty de (osmanerna) skulle först hafva en konung öfver sig, och sedan skulle de plåga människorna i fem månader. Och perioden för detta plågande kunde först börja efter plågoandarnas första angrepp, hvilket skedde, såsom ofvan blifvit bevisadt, den 27 juli 1299.

Följande beräkningar, grundade på denna utgångspunkt, gjordes af J. Litch 1838 samt offentliggjordes i hans verk "Kristi. andra ankomst."

"Deras makt var att skada människorna i fem månader." Därför utsträckte sig deras uppdrag blott så vida, att de skulle plåga människorna genom ständiga plundringar, men icke i grunden förstöra dem i politiskt hänseende. "Fem månader," beräknade efter trettio dagar i månaden, belöper sig till ett hundra femtio dagar; och enär dessa äro profetiska, beteckna de ett hundra femtio år. Börjande den 27 juli 1299 räckte de ett hundra femtio åren till 1449. Under hela denna tidsperiodlågo turkarna i ständig strid med .det grekiska riket! dock utan att vara i stånd att eröfra det. De togo visserligen flera af de grekiska provinserna i besittning, men Greklands oafhängighet uppehölls likväl fortfarande. Men 1449, vid slutet af de ett hundra femtio åren, inträffade en förändring, hvilkens historia skall återfinnas under den efterföljande basunen.

VERS. 12-15. Ett ve har gått till ända; se, härefter komma ännu två andra ve. Och den sjette ängeln basunade; och jag hörde en röst r rån de fyra hornen på det gyllene altaret inför Guds ansikte säga till den sjette ängeln, som hade basunen: Lös de fyra änglar, som äro bundna vid den stora floden Eufrat. Och de fyra änglarne löstes, hvilka hade stått färdiga för timmen, dagen, månaden och året, då de skulle döda tredjedelen af människorna, '.

Det första ve skulle fortfara från mohammedanismens uppkomst till slutet af de fem månaderna, då det andra skulle börja. Då den sjette ängeln basunade, utgick befallningen att borttaga de inskränkningar, som blifvit ålagda folket och förhindrade det att plåga människorna, och dess uppdrag utvidgades så, att det erhöll tillåtelse att döda tredjedelen af människorna. Denna befallning utgick från de fyra hornen af det gyllene altaret.

De fyra änglarne. Dessa voro de fyra förnämsta sultanrikena, af hvilka det osmanska riket blef sammansatt och hvilka lägo i Eufrats flodområde. Sätena för desamma voro i Aleppo, Ikonium, Damaskus och Bagdad. Hittills hade de fyra änglarne blifvit tillbakahållna, men nu blefvo de på Guds befallning lössläppta.

Den grekiske kejsaren Johannes Paleologus dog år 1449, utan a t t efterlämna några tronarfvingar, och hans broder Konstantin efterföljde honom.*) Men han vågade icke bestiga tronen utan den turkiske sultanen Amurats medgifvande; han skickade därför sändebud till honom för att bedja om tillåtelse att antaga kejsartiteln, och han erhöll densamma.

*) Några historieskrifvare uppgifva år 1448 såsom det rätta dato, ",,'n de bästa auktoriteterna understödja det ofvannämnda årtalet (1449). Se Chamber's Encyclopedia, art. Palreologus.

Detta historiska faktum bör noga öfvervägas i förbindelse med ofvan angifna förutsägelse. Icke genom en häftig strid blef grekernas rike störtadt och deras frihet förstörd, utan de själfva öfverlämnade frivilligt sin oafhängigheti turkarnas händer. Konstantin erkände turkarnas makt och öfvermyndighet, då han i verkligheten sade: "Blott med eder tillåtelse kan jag regera."

Och de fyra änglarne löstes, hvilka hade stått färdiga för timmen och dagen och månaden och året för att döda tredjedelen af människorna. Denna tidsperiod, under hvilken osmanerna skulle bibehålla sitt öfverherradöme, belöper sig till tre hundra nittioett år och femton dagar; ty ett profetiskt år är tre hundra sextio profetiska dagar eller tre hundra sextio verkliga år; en profetisk månad är trettio profetiska dagar eller trettio verkliga år; en profetisk dag är ett verkligt år; och en timme eller en tjugufjärdedel af en profetisk dag utgör tjugufjärdedelen af ett verkligt år eller femton dagar; det hela uppgående till tre hundra nittioett år och femton dagar.

Men ehuru de fyra änglarne genom grekernas frivilliga underkastelse löstes, hotades rikets hufvudstad med ett annat öde. Sultanen Amurat, hvilken Konstantin XII hade underkastat sig och med hvilkens tillåtelse han regerade i Konstantinopel, dog snart därefter och efterträddes på tronen 1451 af Mohammed II, som längtade efter att göra Konstantinopel till sitt rikes hufvudsäte. Följaktligen gjorde han lämpliga rustningar för att belägra och intaga staden. Den 6 april 1453 började han belägringen af densamma, och staden intogs den 16 maj samma år, då äfven den siste Konstantin. omkom. Cesarstaden i östern blef nu medelpunkten för det osmanska riket.

Det krigs sätt och de vapen, som begagnades vid belägringen, genom hvilken Konstantinopel skulle störtas och hållas i underdånighet, blefvo. såsom vi skola se, tydligt omtalade af uppenbararen.

VERS 16. Och antalet af rytteriets härskaror var två gånger till tusen gånger- tio tusen; jag hörde deras antal.

Oräkneliga voro de härskaror, som sutto på hästarna! Gibbon beskrifver turkarnas första infall på de romerska områdena på följande sätt: "Myriader turkiska hästar öfversvämmade en sträcka af sex hundra mil från Taurus till Erzerum; och blodet af 130,000 kristna blef ett tacksamt offer till den arabiske profeten." Läsaren måste själf afgöra, huruvida språket är ämnadt att bibringa begreppet om ett bestämdt antal eller icke. Några antaga, att talet 200,000 bör tagas två gånger och ansluta sig till de historieskrifvare, hvilka uppgifva de turkiska krigarnas antal vid Konstantinopels belägring till en sådan mängd. Andra ära af den åsikten, att talet 200,000,000 betecknar alla de turkiska krigarna, hvilka under de tre hundra nittioett åren och femton dagarna firade sina triumfer i Grekland. Detta senare tyckes vara mest sannolikt; men då det icke kan fastställas, att det så förhåller sig, kan ingenting med visshet sägas angående denna punkt, och den är ej heller af någon betydelse.

VERS 17. Och så såg jag i min syn hästarna och dem, som sutto på dem. De hade eldröda och hyacintfärgade och svafvelgula pansar, och hästarnas hufvud voro såsom lejons hufvud, och från deras munnar utgick eld och rök och svafvel.

Första delen af denna beskrifning antyder dessa ryttares utseende. De omnämnda färgerna spelade en hufvudrol i dessa krigares beklädnad, så att, enligt denna åsikt, skulle beskrifningen fullkomligt motsvaras af den turkiska uniformen, som till största delen var förfärdigad af röda eller skarlakansröda, blåa och gula tyger. Till utseendet vora hästarnas hufvud lika lejonhufvud, hvarigenom betecknas deras styrka, mod och vildhet. Sista delen af versen har tvifvelsutan afseende på bruket af krut och skjutvapen i krigsändamål, som då nyligen hade blifvit infördt. För en aftägset stående betraktare syntes det som om elden, rökten och svaftet utgick ur hästarnas munnar, då turkarna på hästryggarna afskjöto sina eldvapen, hvilket äfven vår teckning utvisar.*)

*) Bibeltolkare äro mycket eniga i att tillämpa profetian rörande elden, röken och svaflet på krutet, som turkarna brukade i sitt krig mot det östra riket. Se Clarke, Barnes, Eliot, Cottage Bible, m. fl. Men de hänsyfta i allmänhet blott på det tunga artilleriet, de stora kanonerna, som den makten brukade; då profetian däremot särskildt omnämner "hästarna" och elden, som "utgick från deras mun," liksom om mindre vapen brukades af männen, som redo på hästarna. Barnes tror, att detta var händelsen: och en framställning hos Gibbon bekräftar denna åsikt. Han säger (IV, 343): "De oupphörliga svärmarna af lansar och pilar åtföljdes af röken dundret och elden från deras gevär och kanoner." Här hafva vi ett godt historiskt vittnesbörd .för att gevär brukades af turkarna; och för det andra är det ett obestridligt faktum, att de hufvudsakligen kampade till häst i sina allmänna krig. Den slutsatsen är därför väl understödd att de brukade eldvapen till häst och sålunda noggrannt uppfyllde profetian. såsom vår teckning framställer.

Med hänsyn till bruket af eldvapen af turkarna vid deras belägring af Konstantinopel säger Elliot i "Horæ Apocalypticæ," band I, sid. 482-484, följande:

"Det är 'elden och röken och svaftet,' Mohammeds artilleri och skjutvapen, som man kan tillskrifva dödandet af tredjedelen af människorna, d. ä., intagandet af Konstantinopel och den därigenom förorsakade förstöringen af det grekiska kejsardömet. Öfver elfva hundra år hade nu förflutit, sedan det grundades af Konstantin. Under dessa års förlopp hade goter, hunner, avarer, perser, bulgarer, saracener, ryssar och till och med de osmanska turkarna själfva gjort sina fientliga angrepp mot eller belägrat staden. Men fästningsverken voro ointagliga; Konstantinopel fortfor och därmed det grekiska kejsardömet. Därför var sultanen Mohammed så angelägen om att kunna finna någonting, som skulle aflägsna hindren. 'Kan du gjuta en kanon,' var hans fråga till en kanongjutare, som hade kommit till honom såsom en flykting, 'af tillräcklig storlek att nedskjuta Konstantinopels murar?'

Därpå upprättades ett gjuteri vid Adrianopel, kanonerna götos, artilleriet bereddes och belägringen började.

Det är värdt att iakttaga, huru Gibbon, den alltid afsiktslöse utläggaren af Uppenbarelsen, vid sin uttrycksfulla och träffande framställning af det grekiska rikets undergång, ställer detta nya krigsredskap i förgrunden af sin tafla. I inledningen till denna gifver han historien öfver krutets uppfinning, en blandning af saltpeter, svatvel och träkol, omtalar dess tidigare bruk af sultanen Amurat samt huru, såsom redan är nämndt, Mohammed upprättade ett gjuteri för större kanoner vid Adrianope! Sedan beskrifver han, huru, under själfva belägringen, svärmar af lansar och pilar åtföljdes af rök, dunder och eld från gevären och kanonerna; huru den långa ordningen af det turkiska artilleriet riktades mot murarna under det fjorton batterier öppnade eld mot desamma på de mest tillgängliga platserna. Dessa fästningsverk, hvilka under århundraden hade trotsat alla fientliga angrepp, nedrefvos nu på alla sidor af de osmanska kanonerna, många brescher öppnades och nära porten St. Romanus jämnades fyra torn med marken. Från linien, krigsskeppen, bryggan - på alla sidor dundrade det osmanska artilleriet; lägret och staden, grekerna och turkarna, voro insvepta i ett rökmoln, som endast kunde förskingras genom det romerska rikets slutliga öfverlämnande eller undergång; stadens dubbla murar förvandlades till en hög af ruiner, turkarna inrusade massvis genom brescherna och Konstantinopel föll, kejsardömet var omstörtadt och islam trampade kristendomen i stoftet. Vi hafva redan anmärkt, att det väl förtjänar iakttagas, hur betecknande och träffande Gibbon tillskrifver stadens intagande och kejsardömets förstöring det osmanska artilleriet. Ty hvad är det annat än en utläggning af orden i vår profetia? 'Af dessa tre plågor dödades tredjedelen af människorna, af elden och af röken och svaflet, som utgick från deras munnar':"

VERS. 18, 19. Af dessa tre plågor dödades tredjedelen af människorna, af elden och af röken och af svarfet, som utgick från deras munnar. Ty hästarnas makt låg i deras mun och i deras svansar; ty deras svansar liknade ormar och hade hufvud, och med dem gjorde de skada.

Dessa verser syfta på de dödliga följderna af det just införda nya krigs sättet. Ty det var genom dessa medel - krut, eldvapen och kanoner - Konstantinopel slutligen intogs och blef gifvet i turkarnas händer.

Såsom tillägg till elden, röken och svaflet, hvilka synbarligen utgingo ur deras munnar, säges det, att deras makt var i deras svansar. Det är ett märkligt faktum, att hästsvansen är ett välbekant turkiskt standar, en symbol för ett ämbete och hög värdighet. Uttryckets mening tyckes vara, att hästsvansarna voro symboler eller sinnebilder för deras auktoritet. Bilden, som Johannes såg i anden, tycktes hafva föreställt hästar, hvilka utstötte eld och rök ur munnen, och han såg, hvad som var lika förunderligt, huru deras makt att sprida förödelse var förenad med svansarna. Hvem helst som såg en kavalleritrupp med sådana baner eller fanor, skulle förvarnas öfver dess ovanliga eller märkliga. utseende samt säga, att dess makt var förenad med och utgick från baneren.

Mohammedanernas herravälde öfver grekerna skulle fortfara, såsom redan blifvit anmärkt, i tre hundra nittioett år och femton dagar. Eftersom tiden började, då de hundra femtio åren slutade, den 27 juli 1449, skulle den upphöra den 11 augusti 1840. Om vi få döma efter sättet för det osmanska herraväldets början, nämligen att det skedde genom ett frivilligt erkännande ii den grekiske kejsarens sida, att han regerade blott genom tilllåtelse af den - turkiske sultanen, skulle vi helt naturligt antaga, att förfallet eller försvinnandet af den osmanska oafhängigheten ,kulle försiggå på samma sätt; att vid slutet af en bestämd tidsperiod, d. ä. den 11 augusti 1840, skulle sultanen frivilligt uppgifva sitt oberoende och lämna sig i händerna på de kristna makterna, just såsom den kristne kejsaren Konstantin XII tre hundra nittioett år och. femton dagar förut hade underkastat sig den turkiske sultanen.

Äldste J. Litch kom till denna slutsats och gjorde denna tilllämpning af profetian 1838, två år förrän den förutsagda händelsen skulle inträffa. Det var då blott ett ämne för beräkning öfver de profetiska tidsperioderna i Skriften. Nu har tiden likväl förflutit, och det kan vara lämpligt att efterfråga, hvad resultatet har varit - huruvida sådana händelser ägde rum enligt den förut gjorda beräkningen. Hela ämnet kan sammanfattas i följande fråga:

När upphörde mohammedanernas oberoende i Konstantinopel? Under flera år före 1840 hade sultanen varit invecklad i krig med Egyptens pascha, Mehemed Ali. Är 1838 blefvo stridigheterna genom förmedlingen at utländska sändebud en tid bilagda; men 1839 utbröto fientligheterna ånyo och utkämpades ett stort slag mellan sultanens och Mehemeds härar, i hvilket den förres arme blef slagen och helt och hållet nedgjord, och hans flotta tagen af Mehemed och bragt till Egypten. Så fullständigt hade sultanens flotta blifvit förskingrad, att när kriget åter började i augusti, återstod honom blott två linieskepp och tre fregatter af den en gång mäktiga turkiska flottan. Mehemed vägrade bestämdt att återlämna denna flotta till sultanen och förklarade, att om stormakterna försökte att taga den från honom, skulle han uppbränna den. En sådan ställning hade angelägenheterna intagit, då England, Ryssland, Österrike och Preussen lade sig emellan och beslöto att bilägga svårigheterna; ty alla insågo tydligt, att om Mehemed tilläts att obehindladt fortsätta, skulle han snart göra sig till herre öfver sultanens tron.

Sultanen antog denna förmedling af stormakterna och öfverlämnade sålunda frågan frivilligt i deras händer. En konferens af dessa makter hölls i London, vid hvilken scheiken Effendi Bey Likgis var närvarande såsom Turkiets befullmäktigade. Ett ultimatum affattades slutligen att föreläggas paschan i Egypten, i hvilket sultanen skulle erbjuda honom den ärftliga besittningen af Egypten och hela den del af Syrien, som sträckte sig från Suez-viken till Sjön Tiberias, tillika med provinsen Acre under lifstiden; han å sin sida skulle utrymma alla andra delar af sultanens herradöme, som han då innehade, samt återlämna den os man ska flottan. I fall han afsloge detta anbud från sultanen, skulle de fyra makterna taga saken i egna händer och använda sådana andra medel, som voro ägnade att tvinga honom till förlikning.

Det är klart, att så snart sultanen öfverlämnade detta ultimatum till Mehemed Ali, förlorade han äfven sitt kontroll öfver detta bestyr, och ledningen af hans angelägenheter skulle från det ögonblicket ligga i de utländska makternas händer. Sultanen afsände Rifat Bey på ett regeringsångfartyg till Alexandria för alt öfverlämna detta ultimatum till paschan. Denne mottog det den 11 augusti 1840! Samma dag ställde sultanen till de fyra makternas sändebud en not, efterfrågande hvilken plan skulle följas, om paschan vägrade att foga sig efter bestämmelserna i detta ultimatum. I svaret, som de afgåfvo, försäkrades han, att anordningar härför hade redan blifvit vidtagna och att han icke behöfde oroa sig öfver de tillfälliga möjligheter, som kunde uppstå. Den period af tre hundra nittioett år och femton dagar, under hvliken det osmanska riket skulle bestå, upphörde på denna dag. Hvad hade då blifvit af sultanens oberoende? - Det var försvunnet! Hvilka hade öfvermyndigheten af det osmanska riket i sina händer? - De fyra stormakterna; och det riket har sedan den tiden existerat blott i följ d af dessa kristna makters medgifvande. Sålundla uppfylldes profetian bokstafligen.

Från det ögonbllck, då ofvan angifna beräkning angående detta ämne först offentliggjordes år 1838, motsågs den för profet lans uppfyllande angifna tiden, den 11 augusti 1840, af tusentals personer med det djupaste intresse. Det noggranna inträffandet :1 f den förutsagda händelsen, som visade, att tillämpningen af profetian var rätt, blef en mäktig hjälp för den stora adventrörelsen, som då började att tilldraga sig världens uppmärksamhet.

VERS, 20, 21. Och de öfriga människorna, som icke hade blifvit dödade genom dessa plågor,. bättrade sig icke från sina händers verk, såalt de upphorde att tillbedja de onda andarne och afgudabelätena af guld och silfver och koppar och sten och trä, hvilka hvarken kunna se eller höra eller gå. Och de bättrade sig icke från sina mordgärningar eller från sina trolldomskonster eller från sin skörlefnad eller från sina tjufnader.

Det är Guds afsikt, att människorna skola uppmärksamma hans straffdomar och behjärta de lärdomar, som han därmed ämnar att bibringa. Men huru tröga de äro att lära och huru blinda de äro för hans försyns fingervisningar! De händelser, som försiggingo under den sjette basunen, utgjorde det andra ve; men äfven dessa straffdomar åstadkomma icke någon förbättring i människornas vandel och seder. De som undkomma dem, lärde ingenting genom deras uppenbarelse på jorden. Tillbedjandet af onda andar (demoner, döda personer förgudade) och afgudar af guld, silfver, koppar, sten och trä blir uppfylldt i den romerskkatolska kyrkans helgondyrkan och bilddyrkan,. medan det icke varit någon brist på mordgärningar, häxerier (föregifna underverk, utförda af döda heliga)! horeri och tjufnad i de länder, hvar den katolska kyrkan härskar.

Saracenernas och turkarnas vilda horder utsändas för att tukta och straffa den affälliga kristenheten. Människorna utstodo straffet men visade ingen bättrig.